torsdag 18 november 2010

Utförsäkrad efter komplikationer till operationer

Den 31/3 gjordes en laparaskopiskt (titthålsoperation) för att ta bort en del tunntarm som var angripen av Endometrios. Efter denna förhållandevis enkla operation som endast skulle resulterat i 2-3 veckors sjuskrivning så börjar det blöda i buken och denna blödning kräver två nya operationer inom de närmaste 2 dygnen. Den 17:e april har jag ett nytt tarmvred pga. den bindväv som bildas efter de stora blödningarna i buken. Blir inneliggande med svåra smärtor i efterförloppet. Inlagd totalt 30 dagar på sjukhus.

Återhämtar mig sakta under sommaren men får på sensommaren ärrbråck till följd av de 4 operationer jag tvingades gå igenom under våren. Ärrbråcksoperation görs den 30:e september. Även efter denna operation får jag komplikationer men denna gång en kraftig sårinfektion där jag först måste läggas in för intravenös antibiotika under några dagar. Såren hålls sen öppna för att de ska läka från botten och upp annars bildas nya varhärdar. Får gå på dagliga omläggningar pga. dessa sår.

Jag arbetar som sjuksköterska och kan av förklarliga skäl inte arbeta med öppna varande sår. Får heller inte lyfta och måste ha en gördel (korsett) dag och natt i 3 månader för att förhindra nya bråck.

De 180 dagarna har passerat för min del och sjukförsäkringen tar ingen hänsyn till komplikationer. Jag är alltså utförsäkrad. Har arbetat som sjuksköterska sen 1994 och inom vården sen 1986 och har aldrig varit sjuk på det här sättet tidigare och nu när jag drabbas av komplikationer som jag själv inte rår över så blir jag utförsäkrad och ska ställas till HELA arbetsmarknadens förfogande. Men jag är inte arbetslös? Jag är sjuk!

Bara såren läker så kan jag gå tillbaka till mitt ordinarie arbete och det kan ta några veckor och under den tiden har jag enligt nuvarande sjukförsäkring inte rätt till ersättning. Det är ju inte så att jag själv orsakat dessa komplikationer utan de har orsakats av vården och ändå är det jag som är SJUK som drabbas.

Jag är verkligen sjuk! Jag tillhör inte de man velat sätta dit i det gamla systemet dvs. de som ”simulerat” sjukdom och utnyttjat systemet. Jag vill jobba så fort jag kan och får.

Annelie

___________________________________________________________________

Anm. redaktionen

Sanningen är att fusk har varit och är minimalt. Läs om Fusk, fiffel och myter...

söndag 3 oktober 2010

Utförsäkring kan driva människor in i kriminalitet

Hej,

Jag vill berätta om en närstående som är så ekonomiskt desperat att personen vänt sig till kriminalitet. Vi ifrågasatte detta och det upphör förhoppningsvis.

Denna person har varit psykiskt sjuk mycket länge men fungerar nu relativt normalt pga. rätt medicinering efter c:a 10 år. Vi är mycket glada för detta, vi slipper gå på äggskal i 10 år till samt att personen i fråga känner lugn och lycka igen.
Personen har barn som mår dåligt av hur föräldern mår. Vi närstående får hjälpa till mycket. Personen kan inte jobba heltid. Sådant som vi vanliga tycker är ganska lätt, att pussla ihop med heltidsjobb går inte. Tvätta, handla, städa och ta hand om barn blir jobbigt. Min närstående försöker ändå jobba. Ofta är det då jobb som är lätta att få men tyvärr blev personen blåst på pengar på senaste stället, kommenterade detta och fick då sparken.

Nyligen fick personen chans att "haka på" något kriminellt som skulle betala sig, inte mycket men alltid något.

Vi försöker nu hindra detta och jag vet att det kommer att gå. Antagligen kommer personen att bli skyldig en massa pengar. Jag blir så fruktansvärt arg och ledsen när personer som inte kan ta hand om sig själva tvingas göra detta och försätta hela familjer i oro och depression. Jag gråter trots att jag mår bra. Jag blir så fullkomligt bitter, arg och hämndlysten när jag ser hur de ytterst ansvariga politikerna behandlar mina nära och kära!

Jag hoppas att någon politiker ska drabbas av psykisk ohälsa själv för att se hur illa de gjort många människor. Det kanske låter hemskt men jag hoppas verkligen på det! Det finns inget annat sätt för dem att förstå.

/Svart hål i hjärtat

söndag 26 september 2010

Alla dessa "enskilda fall"

Det pratas mycket om enskilda fall när politikerna kommenterar sjuka som blir utförsäkrade av Försäkringskassan.
Nu gör vi ett försök att samla ihop alla fall som nämdes i media, bloggar och andra hemsidor.

Bara på den här bloggen finns idag 32 enskilda fall att läsa om.

Har du länkar till sidor som kan bidra blir vi glada.

Listan är påbörjad på sidan "Enskilda fall"

lördag 18 september 2010

Utbränd - att leva med depression

Nytt för idag:
Det finns en ny sida här på bloggen med tankar om försäkringskassan, psykisk ohälsa och om att inte bli trodd i ens dåliga mående.

torsdag 16 september 2010

Fyra år till med hetsjakt på sjuka och arbetslösa?

En trafikolycka till jobbet kan räcka för att DU ska inse vilket helvete sjuka har idag.
Hela sjukförsäkringsreformen blev ett gigantiskt fiasko - några enstaka i varje län fick ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden medan socialbidragen har ökat lavinartat i kommunerna!

Vill du se DIN anhörig som sjuk och socialbidragstagare? Det kunde vara DU eller någon annan som var drabbad! Nästa månad kan det vara DU! INGEN är immun mot sjukdomar och olyckor! NU MÅSTE DET BLI ETT SLUT PÅ ELÄNDET!!!!

Skicka detta brev till ALLA dina mailkontakter! Skicka det till dina facebook kontakter och dela i loggen med jämna mellanrum fram till valet! DU kan göra skillnad!! Men det är bråttom!

Läs brevet här nedan!
http://klamydiabrevet.blogspot.com/2010/09/sveket.html

Se även youtubeklippet med Ola Sundberg
http://bit.ly/drxnuC

Fler skrämmande berättelser av hur människors liv slås i spillror kan man hitta på http://www.protestera.org/

Tänk på att vem som helst kan bli utförsäkrad, ingen råd över sjukdom och olycka.
(Privata försäkringar går oftast på försäkringskassans bedömning så en privatförsäkring löser inte problemet)

Läs gärna Brith Aspenlinds artikel.
http://www.sourze.se/Alla_kan_utf%C3%B6rs%C3%A4kras_10723497.asp
http://www.nyhetsverket.se/nyhet/10068/Reinfeldt-v%C3%A4grar-svara

Snälla tipsa alla dina kontakter! Vi kan inte acceptera att detta får fortgå!

Den som redan förtidsröstat har möjlighet att ändra sin röst på valdagen.

Oavsett vem som sitter vid rodret efter valet kommer Resurs att fortsätta att kämpa för upprättelse för sjuka och utsatta.

Besök RESURS vid: http://resurs.ning.com/?xg_source=msg_mes_network

måndag 13 september 2010

Att behandlas ovärdigt!

Just i denna stund våndas jag mest för min familj min hälsa och hela min existens. Jag har idag kontaktat min handläggare på Försäkringskassan. Med en stor klump i halsen tårar brännande och ännu ett slag under bältet senare sitter jag här och undrar varför.
Sist jag kontaktade Försäkringskassan efter avslutat ALI fick jag vänta över en månad på att få en handläggare.
Först gav de fel information om vilka läkarintyg som skulle med efter att jag själv som snart går in i väggen fixat detta. Det tog ytterligare tid därför att min nya handläggare hade semester, när människan i fråga var tillbaka från semestern fick jag svaret på min fråga om att en ny utredning skall göras. Detta kan ta mer än 30 dagar fr.o.m. att det riktiga intyget kom in. Nu ett tag efter, utan inkomst 1 månad kontaktar jag handläggaren för att höra hur det gått. Jo, ja hon har haft mycket att göra och hennes barn var ju sjuka o.s.v. Jag orkar inte höra eller ha empati, inte ens svara. Jag själv kan inte ens ta hand om mitt eget barn när denne blir sjuk. Sen började jag kolla vilka papper de hade och det fattades massor trots att dessa skickats in otaliga gånger. Så då föreslår denne ngt stressade utarbetade vabbande(VAB – Vård Av Barn) handläggare att jag skall fixa kopior åt dem. Jag tror att jag smäller av. Men vad fan har jag för val? Kopiera, posta, betala porto, vet inte ens om jag har pengar till det. Nu skall de ha ännu en halv månad på sig och det tillades innan samtalet avslutades:
- Ja och det är ju inte säkert att vi godkänner iallafall…
Min familj står på randen av utbrändhet av allt. Jag måste ha hjälp med för att få finnas till. Nu skall vi även bli utan mina sjukpengar, som jag jobbat ihop till. Förutom all jäkla smärta, problem, diagnoser, skall vi även sparkas på tills dess att vi går under.
Jag orkar inte med denna vansinnesjakt. Det finns en anledning till att jag inte kan jobba annars kanske jag hade suttit på Försäkringskassan och vänt papper jag med . Nu får dom göra sitt jobb själva. För nu orkar jag inte mera!

”Tappat Orken!”

ALI = Arbetslivsintroduktion. (Red. anm.)

fredag 27 augusti 2010

Reinfeldts svar om sjukförsäkringsregler



Sänd gärna vidare till de som drabbats eller arbetar för utförsäkrades rätt OCH TILL DINA POLITIKER!!

fredag 20 augusti 2010

Ny sida på bloggen

Länkar till artiklar m.m.
Vi fick en hel del texter som redan finns på bloggar och i tidningarna. Gör ett försök att samla ihop dem på den nya sidan.

fredag 13 augusti 2010

Bankrutt, sjuk och utan bostad

Hej jag heter P.
Jag vill väl bara dra min lilla historia fort, sen tacksam för tips hur jag ska bekämpa dom som förstört mitt liv och min familjs.
Jag blev sjukskriven av läkare för min knäskada, titanskruvar i knät sen en äldre skada som nu utvecklats till kraftig artros. I alla fall blev jag sjukskriven 24/3 och skickar in läkarintyg, tror att allt är ok, sen efter nån månad hör dom av sig och säger att intyget inte räcker. Dom ber då om ett nytt intyg vilket dom får, sen tar det väl 2-3 veckor till och dom säger att utredning ska ske och dom överväger att inte betala ut pengar. Inga klara besked!
Jag väntar och väntar under tiden har jag hyror att betala samt räkningar och 3 barn att betala för. Situationen börjar bli krisig o jag vet inget o får inga svar när jag ringer, det är deras läkare som bestämmer men dom säger att det går nog bra nu när dom fått 2 intyg. Tiden går är uppe i ett par mån nu, jag har redan skuldsatt mej, lånat av vänner, mina besparingar är helt borta.
Jag ringer o dom säger att överväga ändå att inte betala ut pengar. Inga klara besked! Jag ber min läkare ringa dit för att hjälpa mej, inget funkar men min läkare orkar inte mer, säger att hon borde ha juristutbildning för att klara av dom och deras läkare, som aldrig ringt, undersökt mej, eller något.
Jag är så klart bara ett nummer nånstans i deras pappershögar. Jag går bankrutt, mina vänner, familj kan ej hjälpa mer. Samtidigt går då mitt förhållande sedan 18 år åt skogen pga. av allt som det sliter med detta. Jag står nu på gatan ingenstans att ta vägen, får sova hos nån vän nån dag men sen går det ej mer. Jag ligger i tunnelbanan 2 nätter, nu börjar det krisa riktigt, mår så psykiskt dåligt att jag inte vill tala om det. Men tar kontakt med soc. som lyckas hysa in mej på olika vandrarhem. Jag orkar inte flytta mer och har ingen mat nu. Sociala lyckas få in mej en vecka på Bokloster Motel i Märsta. Jag får kontakt med en underbar handläggare på socialen i Täby som tar tag i hela situationen, direkt och i princip räddar mitt liv.
Med hennes stöd och hjälp lyckas jag klara mej. Vi ringer utförsäkringskassan, men hon får också nobben, det är som att tala med en betongvägg. Sen efter 3-4 månader får jag beskedet NOBBEN!
Deras läkare har sagt sitt, inga pengar retroaktivt heller. Börja jobba nu, säger de! Jag har mycket kraftig artros, i första läkarintyg står Mycket svårt att gå mer än 500 m. Jag blir sämre, nästa läkarintyg, kan nu ej gå mer än 200 m. Efter det försöker min läkare ringa dom och beskriva men icke! Jag har under tiden nästan gått under, helt bankrutt, ingen familj, skyldig stora pengar, ingen fast punkt att bo på. Blev alltså bollad över till socialen som nu får reda upp situationen, mycket dyrt för skattebet.
Jag är nu ännu sämre än nånsin, och säkert lång Rehab väntar. Om jag ens klarar av att jobba mer. VORE TACKSAM om nån kan ta tag i detta som händer och även tacksam för hjälp hur jag ska återfå min tro på beslutsfattarna, går nu med krycka och min tidigare nackskada som jag hade för många år sen har kommit igen pga. av kryckorna. Ska jag behöva gå igenom samma sak igen?
VÅGAR nu inte operera mej för att jag inte vet om när operation är klar. Får jag ligga kvar i sängen på sjukhuset när jag vaknar upp efter narkos, eller måste jag springa till arbetsförmedlingen direkt och söka jobb? Tacksam för hjälp om hur jag ska göra, vågar jag operera mej.
Dom har inte bara förstört mitt liv utan även lyckats stjäla mina pengar, runt 30-40 tusen kr. Och var är dom, i deras fika kassa eller i deras läkares egna fickor?
Skall förresten opereras i slutet av denna månad. Troligen såga av benet under knät för att sedan sätta ihop det igen för att byta slityta. Gick ej med vanlig knäledsoperation pga. av min förra skada.
Tack för att jag fick komma till tals.

fredag 18 juni 2010

Att ligga samhället till last

Jag känner mig mindre värd än en parasit som inte förtjänar att leva, ha en åsikt eller ett liv.
Är det detta de som bestämmer vill ha? Är det detta som andra vuxna i samhället ser?
Väljer alla friska att blunda? Ingen vill se eller vågar ta itu med detta.
Jag har inte valt att bli sjuk, jag ville inte vara en börda för min familj eller samhället.
Idag är jag en börda för min familj, snart utsparkad ur samhället. Varför? Jo, för att jag inte kan arbeta ens en timme i veckan. För att jag inte klarar av att tvätta min tvätt, handla, stryka, springa, klippa gräset, sköta ett hem, det finns en hel lista.
Jag bara går hemma som det heter i folkmun.

Mina grannar kommer med sina kommentarer: Åh du som ändå är hemma hela dagarna! Så skönt för dig. Var är deras verklighet? Jag hatar att vara hemma hela dagarna, jag hade velat åka till mitt jobb. Kanske t.o.m. cykla dit och komma hem, träna, laga mat, och vara i trädgården jag inte längre ha. Vara social, leka, bygga, planera framtiden.

Vad har jag nu? Jo, en kropp som varken kan eller vill. Vetskapen om att detta aldrig kommer att kunna åtgärdas och denna ständiga smärta.
Denna stora frustration över att vara alla till last. Att Behöva be om en massa saker jämt känna mig mindre värd.
Sist fråga jag grannen om hon ville byta kropp med mig, för även om det inte syns så berättade jag om hur jävligt allt är med min kropp.
Hon blev tyst, jag erbjöd mig att med hennes kropp gladeligen gå till hennes jobb, gå ut och dansa, städa, skratta och njuta av livet.
Den stora sorgen larmslår mig för att jag inte kan, jag har bara mig själv att vända mig till om. Då bad hon om ursäkt men hon valde att blunda vidare.
Jag vill njuta av livets enkla saker och jag inga stora förväntningar men i dagens samhälle tillåts jag inte ens detta. Jag är ett jagat villebråd, en parasit.

”Parasiten”

måndag 7 juni 2010

Ett drägligt liv

Jag skulle vilja ge mina medmänniskor en inblick i mitt liv, för att de kanske skall kunna öppna sina ögon mer och se sanningen i detta som händer.
Detta för att de ska få en förståelse för oss som inte kan men vill. Se dem som inte kan ge utryck för sin förtvivlan. För dessa ger jag er alla min berättelse för jag kan fortfarande ge uttryck för min verklighet. Det började redan i min barndom, jag var inte som alla andra, jag kunde böja mina leder hit och dit. Skolsköterskan skyllde på att man växer ur det och mina föräldrar svalde och tog emot.
Jag har alltid varit en glad social tjej med många järn i elden och jag har jobbat i de flesta branscher, utomlands och i stora bolag.
Under 2003 födde jag mitt första barn det var då allt började om i mitt liv. Jag hade en svår förlossning, i 3 1/2 dygn, det hela slutade med en tur på operationsbordet p.g.a. stora bristningar utvändigt och invändigt. Dessförinnan fastnade mitt barn, det kom in två bastanta damer som hävde sig över mig för att som de sa skulle trycka ut barnet. När dessa tryckte small min rygg. Detta är som jag har fått reda på senare absolut inget de skall göra. Jag som förstagångsföderska fick uppleva något som jag inte önskar någon annan. Efter operationen fick jag en massa komplikationer med infektioner o.s.v. Den enda uppföljning jag fick var sporadisk sjukgymnastik. Att jag hade ont i rygg och bäcken föstes bara åt sidan. Jag ville ju bara få vara mamma och kämpade vidare trots smärtor.

Efter min mammaledighet såg jag fram emot att börja jobba och försökte få hjälp på företaget, de skickade mig till företagshälsan. Under denna period gick jag på VC, där fick jag diagnosen myofaciellt smärtsyndrom fibromyalgi b.l.a. Jag försökte återgå till mitt jobb pröva gång på gång. Företaget skicka mig på Rehabkurs, denna hade ingen större effekt, i samband med denna så fick jag prova många olika mediciner vilket bara gav en massa biverkningar. Frågar man min familj var jag helt borta under denna period i sinnet. Jag blev sjukskriven gång på gång.
När denna Rehabkurs var slut hade jag och min familj nått en brytpunkt. Jag förlorade en mycket i inkomst orkade inte ta hand om det vardagliga. Vi hade ett hus som vi ägt ett par år. Detta fick vi nu ge upp. Min man som jobbade heltid kunde inte jobba 100 % komma hem och göra allt själv. Den enda lösningen var att flytta 10 mil för att få mindre boende och mera hjälp av familj och vänner. Mitt jobb gjorde det lätt för sig och sa upp mig p.g.a. arbetsbrist då jag inte kunde omplaceras. Vilket var en sorg för mig då jag gillat mitt jobb, den största sorgen här var att jag inte kunde vara en riktig mamma. Även om jag nu med facit i handen vet att jag är en bra mamma trots allt.
Jag blev gång på gång skickad på diverse utredningar med Försäkringskassan gav samma svar varje gång och jag blev erbjuden förtidspension ett antal gånger. Jag tackade nej för längst därinne fanns ett hopp om att fick jag hjälp kanske jag kunde göra något.
Jag flyttade till en annan stad, till en ny lägenhet, gick till alla specialister jag kunde hitta och betalade detta själv men ingen kunde ge mig ett annat svar. Jag hade så omfattande skador b.l.a. diskbråck efter förlossningen och skador i bäckenet, inflammationer o.s.v. Listan är så lång så jag ids inte ta hela. Alla dessa diagnoser, det medför att min kropp har ständig smärta dygnet runt, inflammationer vid minsta felsteg eller belastning o.s.v.
Jag blev nu bemött på min nya VC med förakt och misstro vilket resulterade i ännu mera utredningar och medicineringar. Jag var hög som ett höghus på morfin. De konstaterade diskbråck 4 år efter förlossningen men sa bara att det inte var något att göra. Nu ville de höja dosen av morfin min kropp, min mage, allt gav upp. Jag sa nej och då var jag inte välkommen om jag inte ville medicineras. Saken är den att jag även har en tarmsjukdom som inte funkar med vissa mediciner.
Jag fattade där ett beslut om att hitta någon annan läkare och detta blev en privatläkare med dyra taxor. Inte ens smärtteamet på lokala sjukhuset kunde ta emot mig då jag var för väl utredd. Jag kan inte räkna upp gångerna jag fått höra att jag borde vara mitt i livet jag är ju bara 35 för ung för att vara så sjuk. Jo tack, till alla dessa inkompetenta yrkesmänniskor. Jag valde aldrig att bli sjuk vid 28 års ålder, sjukdom har ingen ålder. Jag hade ju valt livet, jobbet, fler barn och mitt hus d.v.s. den aktiva tjej jag var. Jag hade absolut inte valt att ge min familj detta helvete. Inte mig själv heller. Alla saker jag vill men inte kan göra. Vänner som inte orkar med som försvann, de som inte förstår eller vill förstå. Jag har verkligen provat hela medicinfamiljen, sjukgymnastiken, KBT, alternativdelen, det finns inga halmstrån kvar. De godbitarna jag funnit på vägen använder jag idag t.ex. massage varmvatten avslappning meditation osv. För att orka ta del av mitt liv.

Nu jagas jag av mobben på Försäkringskassan, de anser att jag är för sjuk för att jobba enligt de medicinska underlagen men bankar på om individanpassat. Vilket inte heller funkat de 3 senaste gångerna jag faktiskt provat, om även styrks i de nya billiga utredningar de skickar mig på gång på gång som lösning. Gud vet vad dessa kostar och alla säger fotfarande samma om mig. Jag har nu ingått i arbetsförmedlingens fantastiska program, handläggaren kan inte hjälpa mig. Hon skickar därför tillbaka mig till Försäkringskassan igen där jag överklagar hela tiden.
Jag har själv hittat en ny VC, där jag hittade en läkare som förstod mig som kommer att hjälpa mig med att anpassa mitt liv till det drägliga. D.v.s. ge mig medicin när jag behöver det och utreda samt ge mig hjälpmedel för hemmet.
Det är otroligt kränkande att för varje utredning se helvetet passera en ytterligare gång. Möta ny sjukvårdspersonal gång på gång. Att t.o.m. de ger upp men jag kan hänga med på detta för halmstråna är slut. Jag kämpar för en enkel tillvaro som jag hade uppnått. Men min krassa verklighet är sådan att bakom alla dessa sjukdomar diagnoser finns jag. Jag är inte min sjukdom men den är med mig, varje dag resten av livet. Jag begär bara en dräglig tillvaro. Utan förnedring, kränkning, med respekt och att de ser människan bakom allt detta. För jag kämpar i motvind för mitt liv och det är bara huvudet som finns ovanför ytan.

Hälsningar

”Banna”

fredag 4 juni 2010

Pisal berättar vidare .... del 4

Nu är jag åter igen tillbaka med en fortsättning på hur mitt liv tillsammans med min familj utvecklas. Försäkringskassan beslutade som ni vet om en 18 månaders förlängning av min sjukersättning från och med den 1. mars 2010. Dock med lite krångel eftersom jag fick beslutet först 1 vecka senare, men det redde ut sig väl.

Jag hamnade också i samma veva akut på vårt Universitetssjukhus. Jag tvärvägrade nämligen att åka till länsdelssjukhuset, då jag gången innan, trots remiss i princip blev hemskickad med ett "Ja, ha? Vad tror du vi kan göra?"

Universitetssjukhuset såg en chans att slå "de små" på fingrarna och var väldigt snabba med att skriva en specialistläkarremiss till läkaren på Ängelholms sjukhus, en mycket sympatisk och kunnig läkare.
Jag fick veta att det var tre månaders väntetid, men fick komma redan efter två månader. Då hade jag till läkaren skrivit ner hela mitt livs sjukhistoria i en PM om ca 15 sidor! Han ville ha det skriftligt och han fick det så!

Resan ner tog tid att ordna. Det skulle vara liggande transport och det blev en hel del samtal både med Skåne och med mitt hemlandsting innan den 40 mil långa resan landat. Lagom när det var löst kom kallelsen att jag bara drygt en vecka senare skulle åka! Utöver sjukresan var det även färdtjänsten som skulle ordnas då min make följde med mig. Ska vi någonstans så är ju färdtjänst vårt enda sätt att förflytta oss om vi inte klarar att gå.

Jag har sedan fyra år tillbaka ett s.k. sacrostöd, d.v.s. ett bälte att dra åt hårt runt höfterna för jag ska kunna gå och för att åka min stabilitet. Vid ett stopp på vägen ned lyckades jag glömma detta på en toalett. Jag kom nämligen inte upp från den låga toan, utan var tvungen att be ambulanschauffören om hjälp och då blev bältet bortglömt. Detta upptäckte jag 25 mil senare när det var dags för mat.

Jag ringde sjukhuset i Ängelholm, ortopeden och de hänvisade mig till ortopedtekniska avdelningen. Där fick jag tala med en snäll tjej som utan vidare ordnade en tid hos henne fm. dagen därpå för utprövning av nytt bälte. Ortopeden ordnade dessutom så att jag fick detta på ordination, vilket sparade ungefär 800 kronor.

När jag fick det som hjälpmedel var det en egenavigt på 300 istället för att få betala fullt pris som låg över 1000 kronor för bältet.

Detta var bland det mest lyckade med besöket. Det bälte jag nu har är helt och hållet personligt utprövat och anpassat efter mina behov. Det är stadigare än det jag haft förut och det kan dessutom bäras under kläderna om jag vill!

På em. hade jag tid hos läkaren. Han var väldigt sympatisk och han berättade om hur han såg på mig och mitt tillstånd. Jag närde ju en förhoppning, hade ett litet halmstrå kvar att kanske, kanske kan en operation göra mig bättre. Efter en halvtimmes samtal förstod jag att det var nog inte fallet och det var då han tog upp detta med operation. Det var över 90% risk för att jag skulle bli sämre. Han skulle inte operera mig och han är dessutom den enda i Sverige som utan att tveka kan säga att mitt tillstånd gör att det inte går att operera. Inte bara "jag kan inte operera" det gör en viss skillnad. Han hade arbetat med min typ av problematik i många år och sa att en operation med all sannolikhet endast skulle göra mig sämre och att han oavsett vad jag sa, inte skulle göra den. Klara och raka besked, tyvärr inte överraskande, men självklart en stor besvikelse. Vi pratade vidare om min behandling och han berömde de läkare som redan satt in den som han såg enda möjliga behandlingen på mig och att det var en kombination av smärtstillande (opiater) och sjukgymnastik. Det är vad som kan komma att hålla mig rörlig.

Har jag riktigt stor tur kan jag kanske bli något bättre någon gång i framtiden, men det går inte att säga. Utgångspunkten är bibehållen funktion och smärtlindring så långt det går.
Hans diagnoser var, utöver de redan kända som fibromyalgin även hypermobilitetssyndrom (överrörligt) och sacroiiliit (artrit i bäckenlederna, kroniskt inflammation med andra ord).

Det tog ett antal dagar att landa i detta besked. Kronisk inflammation och överrörlighet i bäckenlederna. Detta var dessutom förknippat med en förändring i min bindväv som gör att elasticiteten som ska hålla ihop leder och ligament m.m. till stor del saknas. Då fick jag också en förklaring till varför jag får fula ärr av små sår som borde läka på bara ett par veckor och sedan inte synas. Bindväven i huden förmår inte dra ihop sig. Jag gjorde själv senare jämförelsen med resåren i ett par gamla strumpor...

Jag kommer att få leva med att det blir ärr av alla sår och att huden på t.ex. mage, lår, armar och bröst kommer att bli strimmig som samma sätt som när jag var gravid. D.v.s. jag kommer att vara skrynklig. Han var förvånad över att ärret efter den gastric by pass operation jag gjort för 7 år sedan var så snyggt, men det hade ju en plastikkirurg fixat till efteråt! Därav var det snyggare än förväntat. Men ändå. Skrynklor, bugglor, små påsar av hängade hud det är jag idag. Och nu vet jag varför och det känns skönt.

Det här bidrog till att jag på något sätt kom till vägs ände. Nu har jag att utifrån den situation jag befinner mig i ta mig framåt utan att förlora mitt hopp, utan att ge upp. Just nu känns det svajigt. Det är stundtals lite mer stabilt. Det har gått några veckor och jag börjar ta in allt som blev sagt i Ängelholm. Men det tar tid och inte bara för mig. Det påverkar hela vår familj.

Jag fick ett besked som i praktiken innebär att så som du har det nu kommer du att få fortsätta att ha det så långt fram det går att förutspå. Kanske kan jag genom träning bli bättre. Å andra sidan har jag tränat sedan 2006 på olika sätt och inte blivit bättre utan istället mycket sämre. Nu har jag i och för sig lärt mig vad jag kan och inte kan så förhoppningen är väl att jag inte längre kommer att träna sönder mig.

Rörelse var nyckeln till förbättring - men han sa också att jag inte skulle minska några doser av mina mediciner förrän jag såg en markant minskning av behov av extradoser av morfin och Stesolid. Först då är minskning aktuell.

Det innebär för mig att jag får fortsätta med mediciner som är så starka att om en person som inte fått sådan medicin förut skulle få det så skulle det kunna leda till döden eller åtminstone en akut förgiftning och livshotande tillstånd. Det känns inte bra, men jag måste acceptera det.

Hur får jag mina nära och kära att acceptera detsamma, de som säger hela tiden "du äter för många mediciner, du måste minska". Vad ska jag ta bort? Mediciner som är en förutsättning för att jag ska kunna fungera.

Jag kommer att ha en kontroversiell behandling som kommer att sträcka sig över år. Läkaren var inte oroad över detta då han sa att jag inte hade inga som helst tendenser till dosökningar, utan morfinet hade följt smärtan. Vid perioder med mindre smärta, mindre morfin osv. Men kan andra ta till sig detta? Kommer jag ständigt att få gliringar och kommentarer om att jag måste ta morfin, att jag är "hög" (vilket jag inte är, men det är en annan femma) o.s.v.

Är det accepterat med långtidsbehandling med morfinpreperat trots att de bevisligen har postiv effekt och är de som möjliggör att jag kan röra mig? Eller kommer jag även fortsättningsvis bli anklagad för att bara vara ute efter medicin om jag kommer in med en smärttopp jag inte själv kan bryta? Kommer jag även att bli undersökt med dessa för mig hårthänta metoder som i och för sig bekräftar det som redan står i journalen men som gör att min smärta biter sig fast så att sjukhusbesöket blir några dagar extra utdraget bara p.g.a. att en okunnig AT-läkare som ska göra alla undersökningar, som de läst att man ska göra, om någon kommer med smärta i nedre delen av ryggen - utan att först ens ha läst journalen?

Vad kommer Försäkringskassan att säga om drygt ett år? Är jag då en av dem som blir ställd utanför och bedömd som arbetsför?

Så många frågor som kommer nu när vägen tog slut. Väg är egentligen fel ord. Det var en liten, liten steg, knappt upptrampad som ledde till den där vackra tjärnen där man bara kunde njuta - trodde jag - men när jag kom fram var den igenväxt sedan många år och kvar var bara ett stinkande kärr.

Hur går jag vidare när vägen jag går på tar slut?
Kan jag hoppas på att vetenskapen och vården nått sådana framsteg att vi "smärtisar" slipper bli behandlade som andra klassens patienter som mest bara klagar och inte rycker upp oss och tar oss i kragen och går till jobbet i alla fall. "Lite värk är väl inget att gnälla över. Du skulle bara veta hur ont jag hade när jag hade ryggskott, men jag tog två Alvedon och gick och arbetade i alla fall.

Det är här jag står just nu. Jag har knappt ett och ett halvt år på mig enligt Försäkringskassan att bli frisk. Min ordinarie läkare sade redan innan resan att han inte trodde att lönearbete var realistiskt, men går det utifrån detta att säga att jag kommer att vara så dålig fram till min pension om knappt 20 år att jag kan få sjukersättning? Hur ska jag annars försörja mig?

Samma med färdtjänsten. Kommer jag efter november i år (fick ju hela 6 månader beviljat) får förlängt tillstånd?

Vi sade upp lägenheten på vinst och förlust nu den siste maj eftersom trapporna bara gör mig (och till en del även min make) sämre. Ingen av oss orkade längre. Vi har sedan länge bett om hjälp med bostadsanpassning, men allra helst en annan, handikappanpassad lägenhet. Allmännyttan tvärvägrar - vi har ju betalningsanmärkningar, visserligen gamla och absolut inga hyresskulder men STOPP, Inga lägenheter där inte.
Bostadsanpassning skulle bli för dyrt i den fastighet vi nu bor i p.g.a. att den inte är skött som en fastighet bör skötas, varför kommunen gick in och förhandlade med samma resultat. Nu har lagt över ärendet på socialförvaltningen. Den 1. september är vi bostadslösa p.g.a. medicinska skäl. Givetvis letar vi själva, men vi är inte attraktiva som hyresgäster trots att vi är skötsamma. Skulderna är de klassiska; konkurser, skilsmässa och sjukdom.

Vi har på alla sätt som möjligt sökt reda ut vår situation, men än är vi inte där. Vi måste ha en bostad som inte gör oss ännu sjukare än vad vi redan är.

Där står jag nu. Utan bostad om knappt tre månader, utan färdtjänst om fem månader om jag inte får förlängt och med en smärta som jag kommer att få lära mig leva med allt eftersom. Jag har att acceptera att den stundtals kommer att bli så svår att jag måste vara inneliggande, men hoppas att jag ändå ska kunna ha ett gott liv tillsammans med min make.

Våra barn och våra föräldrar stöttar oss. Jag bor halvtid hos min svärmor (som blev änka för dryg ett halvår sedan) lika mycket för min skull som för hennes. Huset hon har är ett enplanshus, men vi kan inte ta över då vi inte heller orkar sköta en fastighet.

Så ser min verklighet ut idag. Hur den ser ut om ett halvår har jag ingen aning om. Jag kan bara hoppas på att vi har en bra lägenhet som är anpassad efter våra handikapp, jag har kvar mitt färdtjänsttillstånd och att jag inte blivit sämre utan fortfarande klarar mig med rullator och kryckor och rullstolen vid längre turer såsom köpcentra och liknande.

Vad Försäkringskassan kommer att säga vet jag inte. Det ska bli mycket intressant att få remissvaret från Ängelholm skriftligt, så det kommer att vara en viktig del i en ev. kommande tillsvidare sjukersättning.

Pisal 2010-06-03

”Pisal berättar om lite positiva nyheter:

Som jag skrev i föregående inlägg i början av juni så hade vi sagt upp vår lägenhet på vinst och förlust. Den kommun vi bor i vägrade att medverka till att vi fick en ny bostad. Nu har en privat hyresvärd i grannkommunen ställt upp. I september får vi en liten trea i en liten stad som lever på sommaren, med hamnen nästan i centrum! Vi har fått en lägenhet 300 m från hamnen och 150 m från torget. Min svärmor som blev änka för mindre än ett år sedan och sitter i ett stort hus har fått lägenhet på andra sidan torget ungefär lika långt bort som för oss. Hon får en helt nybyggd lägenhet och vi får en nyrenoverad. Dessutom sätter värden in diskmaskin efter önskemål från oss. Hyresvärden är väl medveten om vår tuffa situation, men sa till oss att det är vitigast att man får träffas. Stämmer det då och det känns seriöst får man hyra även med betalningsanmärkningar!

Dessutom sänker vi våra boendekostnader trots mycket bättre läge och högre standard,

”Pisal” 2010-06-19

onsdag 2 juni 2010

Den helt vansinniga sjukförsäkringen

Jag heter Camilla ska bli 51 år nu i sommar.
Jag ska försöka göra en lång historia kort. Detta handlar om den orättvisa sjukförsäkringen.
Jag har varit sjuk i c:a 14 år och har en diagnos fibro (fibromyalgi, Red:s anm.) som jag fick på neurologen Akademiska sjukhuset 1999.
Därefter har jag haft en massa andra ”sjukdomar” som en opererad axel, som gjort att min arm inte fungerar som den ska längre. Jag har hemtjänst som hjälper mig att hänga min tvätt eftersom jag inte klarar det själv.

Jag fick en kronisk tandbensinflammation som gjorde att jag levde på penicillin 1 år, men tyvärr fick de ta alla mina tänder, dessutom har jag sedan även legat inne för magproblem, disk/rygg problem, njursten och cellförändringar samt lite annat smått och gott
Jag har med jämna mellanrum försökt att jobba lite, för att gå hemma är ju ingen dröm.
Men det är tydligen där jag gjorde fel. För ca 3,5-4 år sen skickade Försäkringskassan mig på en Alfta utredning. Där kom de fram till att i det läget hade jag ingen arbetskapacitet alls.
Jag skrek högt, för jag ville ju fortfarande jobba det lilla jag kunde. Därefter fick jag ansöka om sjukbidrag på bara 75 %, sagt och gjort, jag tyckte det var bra, tills jag blev sämre, jag lades in på sjukhuset för problem med ryggen, sedan var jag inlagd då jag blev skrapad för cellförändringar, efter det åkte jag in på sjukhuset igen men för magsår, efter det hem igen, sedan så in till sjukhuset på nytt för en konisering av livmodern för att få bort cellförändringarna som inte försvann. Jag var efter allt detta i rätt dålig kondition.
Innan detta hade jag ringt Försäkringskassan vid flera tillfällen och undrat vad dom tänkte göra med Alfta grejen, för jag ville ju ha sjukgymnastik och vad man nu kunde hitta på i rehabilitering. Men inget hände å allt lades i glömska.

När det var dags för ett nytt läkarintyg och en bedömning för ca 2,5 år sen, gjorde min läkare fel. Han orkade inte göra ett nytt intyg trots besök så han kopierade ett gammalt intyg från 2001. Försäkringskassan skrek högt och det resulterade i att jag var utan pengar i 3 månader.
Med det lilla jag hade då fick jag ju rensa i ekonomin alltså, för att klara mig.
Jag var även tvingad att gå till socialen. Det hela löste sig så småningom, för jag tog kontakt med en journalist. Men jag fick då bara 75 % av min sjukersättning vilket inte är mycket. På det har jag hankat mig fram, pusslat och trixat för att allt ska gå ihop.
Detta även om jag då vid detta tillfälle ansökte om 100 %.

I nov-09 fick jag brev från Försäkringskassan där det stod om utförsäkring och a-kassan.
Jag trodde ju inte på något vis att detta kunde gälla mig men jag ansökte om inträde i mitt gamla fack i början på dec. Allt var lugnt JA, eller hur? Den 28 februari ringer Försäkringskassan och säger: - På måndag är du utförsäkrad.
Sen kan jag säga att helvetesresan började. Alla mina inkomster försvann. Jag skulle helt plötsligt gå på en sökajobb-kurs med en ersättning på c:a 3500 kr i månaden eftersom att det i samma veva visade sig att facket inte godkände mitt inträde, då jag jobbade 5 tim/ vecka och dessutom i fel bransch.
Vad göra? Jo, det var att gå till socialen och där blev ju allt fel från början till slut.
Nu sitter jag här idag, visserligen med en hyra som är betald denna månad, men inga pengar till mat, påminnelser på räkningar och inkassokrav som ökar hela tiden, dels för att socialen räknat fel, att de inte tar hänsyn till omständigheterna o.s.v., o.s.v.
Höjden var ändå när de inte tillät mig att hämta den medicin jag behöver för att ena sorten inte ingår i högkostnadskortet, och när sedan socialen räknade flytt av pengar från olika konton som inkomst, då kände jag bara att nu orkar jag inte mer.

Det kan inte få gå till på detta vis. Jag har inga räkningar som ingår i någon lyxkonsumtion, utan det är hyra, el, mat, telefon, tv, bredband, facket, läkare och min medicin.
De anser också att jag ska flytta till en 1;a, avliva min katt, stänga av mobil, bredband och bara ha 1,2 och 4 som tv kanaler. Är detta verkligen en skälig levnadsstandard med dagens mått mätt? Ska jag stängas av från omvärlden och sitta stirrandes i en vägg? Mitt liv är förändrat så mycket redan i ju med att jag är sjuk. Men nu har de tagit det sista jag hade av min gnista. Är detta ett värdigt liv. Man känner sig kränkt, värdelös.
Jag vet inte var jag ska vända mig riktigt. Men jag ska på något sätt anmäla socialen för deras behandling av mig. Och se vad jag sedan kan göra med resten.

Ja, detta var en kort historia och det fattas säkert en del detaljer. Men jag måste försöka göra något innan jag går under.

PS: Jag ska kanske inte klaga så mycket. Arbetsförmedlingen ansåg att jag inte var i ”skick” att gå på sökajobb-gruppen. Man skulle skicka mig vidare till en psykolog! DS

onsdag 5 maj 2010

Utförsäkrad, så ser min dag ut

Jag har fått avslag på min varaktiga sjukersättning är frisk enligt Försäkringskassan, trots 2 läkarutlåtanden. (En neurolog och en psykolog) Och jag blir arbetslös den 1. juni 2010, jag har inte varit ensam ute på egen hand på 2 år. Hur ska jag ta mig till Arbetsförmedlingen? Det skiter min handläggare på Försäkringskassan i. Varför ska vi gå till läkare när det finns Försäkringskassan?

Jag har en ångest som aldrig helt lämnar mig. Nu ska jag försöka förklara varför jag anser mig helt arbetsoförmögen till ALLA förekommande arbeten på arbetsmarknaden. De diagnoser jag har är inte bara ord eller koder på ett papper. De ställer till massor med elände för mig som har dem. (Och även för omgivningen).
Jag kan inte se mig själv klara något arbete hur jag än vänder och vrider på det hela, p.g.a. mina depressiva och epileptiska besvär som är med mig ständigt. De gör mig ”trög” i både huvudet och kroppen. Hopplöshet, apati, meningen med livet, orkeslöshet, likgiltighet och när det är som värst så önskar jag mig från detta livet så alla hade sluppit mig och mina besvär. Jag tar även en hög dos antidepressiv medicin mot detta.

Jag har väldiga sömnproblem som jag medicinerar tungt mot. Men trots det är min sömn inget bra. Jag ligger ofta och grubblar i vargatimmen och målar upp scenarion som jag sedan har med mig under dagen. Jag klarar inte av varken att ta mig ut eller att vara bland folk. Det blir ett sorl som inte min hjärna fixar, jag får tunnelseende/dimsyn, jag blir helt paralyserad och kan varken höra något eller hitta ord till att säga något.
Jag får oerhört lätt ångest som snabbt eskalerar till en situation som utmynnar i en panikattack. Jag får fruktansvärd ångest om nån/nåt rubbar mina cirklar. Till ex. om nån dyker upp oanmäld. Eller om nån spontant föreslår en promenad ex. Hela systemet slår knut på sig. Och ångesten slår till med full kraft. (Lugnande medicin behövs vid dessa tillfällen).

Det går inte att utföra sakerna, de måste ”planeras” in. Men sen är det inte säkert att det går att utföra ändå, det beror på den där dagsformen.

Jag tål inte någon som helst stress eller yttre eller inre press. Det blir total kaos i systemet. Jag blir helt paralyserad och vet inte hur jag ska ta mig ur situationen. Jag klarar inte ”deadlines” t.ex. att nåt ska vara klart ett visst datum eller på en viss tid. Jag blir hyperstressad och samtidigt vill jag ju göra det jag ska bra. Men tanken på att jag MÅSTE vara klar en viss tid gör att allt låser sig totalt.(Och det blir skit av alltihop).

Frustration, ilska, ångest och irritation är känslor som kommer i en salig blandning och den/de som råkar komma i min väg kan få sig en släng av sleven.

Jag vet aldrig från dag till dag om jag kan göra vissa saker, till ex. Har inte varit ute och handlat mat. ALLT jag gör inne styrs efter just dagsformen jag har inget minne kvar, jag får skriva lappar om allt, men det hjälper inte alltid, då jag glömmer kolla på lapparna. Min dotter kan berätta något och nästa sekund är det som bortblåst ur huvudet. Jag gör saker som jag står som frågetecken inför, när jag har gjort det. Hade kunnat fylla en bok med konstiga/jobbiga situationer som uppstår p.g.a. av detta.
Har försökt några gånger att gå ut på egen hand men jag kände knappt igen mig där jag befann mig, fick ringa min dotter som tog mig hem. Min fasa är att jag ska gå ut men hitta inte hem igen det gör mig skräckslagen. Därför vill jag inte finnas längre.

Koncentrationen är obefintlig. Jag kan inte läsa en text och sedan återge den. Den fastnar helt enkelt inte, följa en film är lika illa. Följa ett recept går inte heller, för jag tappar hela tiden bort var jag är och vad jag tog sist så allt blir misslyckat. Läsa en instruktion är uteslutet, tappar tråden ideligen när jag ska prata.

Jag kan inte köra bil längre, p.g.a. mina svimningsattacker och koncentrationsproblem har jag d.v.s. det får inte ta mer än max 10 minuter att prata med någon förrän jag blir hysterisk arg förbannad. För längre tid än så orkar jag inte hålla fokus ens en bra dag. De riktigt dåliga dagarna tar jag mina mediciner och går inte upp från min säng.

Mina tvångstankar och tvångshandlingar är som ett ständigt ”brus” i huvudet. De ligger alltid där och pockar på uppmärksamhet. Jag kan inte sortera, plocka och ”rätta till” längre. För allt måste kännas ”rätt” för mig. Annars måste jag börja om igen.

Jag ”hakar” upp mig på allt, så när jag fixar en macka måste jag gå minst 10 gånger för att hämta olika saker. Dessutom är jag så skör, gråten lämnar mig inte alls eller jag känner mig så ledsen att mina tårar inte rinner ner, eller ibland känner jag absolut ingenting .

För just att komma i tid är ett MÅSTE för mig, minsta minut jag eller någon annan missar får mig att fullständig gå över styr. Jag blir förbannad och arg på vänner som hjälper och kör mig oftast till olika läkartider

Frustration, ångest som går över i ilska sköljer över mig med full kraft. Mitt kontrollbehov är enormt, även på saker jag inte kan styra över. Jag vill ha full koll på allt. Vilket jag inte klarar men det är ”känslan” av att ha full koll som gör att jag kan få lugnare en stund. Innan nästa sak dyker upp.
Tvångstankarna ockuperar mig så jag kan helt ”fastna” i timmar med olika scenarion. Som jag då måste ”lösa” om ut i fall det skulle drabba mig. Och det är otroligt tröttande och när det är som värst så är jag inte tillgänglig ens för mina barn. Då är jag i min ”egen” värld.

Sinnestämningen åker berg och dalbana hela tiden. Det kan växla mellan himmel och helvete på 2 röda sekunder. Och nu snackar jag inte om att det växlar mellan olika dagar. Utan att det växlar MÅNGA gånger under EN dag. Omgivningen står frågande och handfallen. Alla i min omgivning blir ju indragna i mitt kaos.

Till detta så fick jag diagnosen eller misstänkt epilepsi för snart 2 år sedan och det är ytterligare ett helvete. Denna värk i huvudet, svimmar 2 till 3 gånger i veckan som ytterligare en daglig följeslagare gör livet till en ständig kamp. Har försökt några gånger för ett år sedan att gå ut själv, resultat blev att jag inte hittade hem eller visste var jag var. Tog mig ett tag, fick ringa min dotter för att leda mig hem. Jag har fått medicin mot värken men den försvinner inte helt. Därför ligger jag nästan hela dagarna för inte få ytterligare problem. Allt detta är oerhört tröttande både för kropp och själ och jag är helt slut inombords.

Jag har inget socialt liv utanför hemmet. Det finns inte ork och kraft för det.

Jag är aldrig med på kalas, fest eller annat där folk förekommer för jag klarar inte av att det blir folk och ljud och stimmigt.

Jag har underkastat mig alla möjliga behandlingar och mediciner och jag önskar att kunde arbetspröva vid något tillfälle men varken vågar eller orkar, min kropp och själ är för trasig för att klara av något arbete.

All min energi går åt till att försöka överleva. Detta låter säkert väldigt konstigt och osannolikt för den som inte är drabbad, eller har någon nära anhörig som är det, så man har sett på hur nära håll hur invalidiserande detta tillstånd faktiskt är. Men jag hoppas detta ger er en inblick i mitt privata helvete som jag trots medicinering och samtal inte får någon ordning på.

Den enda rätta medicin för mig är en spruta som gör slut på mitt lidande, har inget liv eller något att leva för.

Pisal berättar vidare.... del 3

Jag skrev min berättelse i augusti. Den 1/3 2010 anmälde jag mig till arbetsförmedlingen. Den 7/3 fick jag brev från Försäkringskassan som hade beviljat mig ytterligare 18 månader. Jag fick då avanmäla mig både till arbetsförmedlingen och till a-kassan som jag redan skickat in och hunnit få papper från. Jag hade skickat in ansökan redan i november och min läkare skrev sitt intyg i januari där han upprepade stadigvarande nedsatt gång på gång. Vid avstämningsmötet försökte Försäkringskassan få det till att jag var stressad (vilket jag i och för sig är, men främst på grund av att smärtan som ligger i nivåer 7-9/10 möjliga.) Då tog min läkare till orda med sin mest myndiga röst och talade om att min psykiska hälsa var det inget större fel på medan däremot min fysiska var att betrakta som icke rehabiliteringsbar. Det enda återstående hoppet är en eventuell steloperation av mitt bäcken.
Detta betonades också i läkarutlåtandet. Han skrev också att jag behandlas med starka morfinpreparat för att överhuvudtaget kunna röra mig. Jag går med rollator. Ska jag gå längre sträckor är det rullstol och inomhus gäller kryckor just nu. Men det blev alltså 18 månader till i stället för varaktig ersättning.

I mars fick jag en så svår smärtattack att jag åkte till universitetssjukhuset och låg inlagd över en vecka. De skrev omgående en specialistläkaremiss för konsultation angående steloperation. Denna görs nämligen endast av en läkare i hela Sverige. Länsdelssjukhusets klinikchef hade tvärvägrat skriva en sådan remiss och "små" distriktsläkare får inte skriva dem. Nu ska jag i alla fall iväg på en bedömning om ett par veckor. Jag återkommer senare om hur detta går.

Jag skrev ju också om färdtjänsten. Under hösten har jag nog skickat in ett tiotal olika intyg, Det senaste skickades i mars. Då skrev min läkare att jag kunde gå som mest 20 meter när jag var dålig om jag överhuvudtaget klarade gå. Var jag i bra form klarade jag max 100 meter. I slutet av april kom Förvaltningsdomstolen beslut. Jag är beviljad färdtjänst. Jag blev givetvis jätteglad, för det underlättar otroligt för mig att kunna åka dit jag vill. Sedan läste jag beslutet noggrannare. Jag är beviljad färdtjänst tom november 2010. Ja, ni läste rätt. Jag har fått färdtjänst för ett halvår. Första ansökan om färdtjänst gjorde jag för två år sedan...

Men något positivt har det i alla fall blivit. Jag har färdtjänst och jag ska träffa en specialist på just mitt tillstånd. Jag vill tillägga att utan stödet från Resurs och de specialister som finns inom nätverket hade jag säkert inte ens kommit så långt, och jag vill också tacka er alla som kommenterat mina inlägg. Det har gett mig mycket att få ta del av era erfarenheter.

/Pisal

Pisals berättelser del 1-3

fredag 30 april 2010

Vi måste rikta oss till EU

Till RESURS

Att medicinskt outbildade handläggare sätter sig över läkarna, som har 8-9 års studier och ofta lång erfarenhet är totalt rättsvidrigt. Efter utredningar av expertis i 6 -7 år av de främsta i vårt land inom området, har de påvisat noll förmåga att återgå i arbete. Nu har en ny läkare skrivit sak samma, efter 5 års kontakter och ett helt läkarliv bakom sig. FK:s handläggare föreslår mot dessa ord att besluta om att den sjuke ska arbeta 75 %. Detta utan att ange när den sjuke plötsligt blev så frisk och av vilka behandlingar. Det måste även innebära att FK menar att den sjuke har lurat staten i alla år?
Kvinnan i fråga har haft kraftig värk i över 20 år. Hon har alla kriterier för fibromyalgi, har fått den rehabilitering som kunnat ges, mestadels för egna pengar. Fibromyalgi är kronisk.

FK räknar läkarnas ord för noll, dvs deras kompetens är totalt värdelös. Skulle uttalanden från jurister, forskare på laboratorier eller professorer inom kemi kunna ifrågasättas av icke - kunniga inom andra instanser i samhället? Nej, det skulle anses som den värsta arten av maktmissbruk! Hur kan Försäkringskassan med politikernas vägledning i ryggen få fortsätta med denna ytterligt rättsosäkra hantering? Detta anser jag måste rapporteras till EU. Vilka kan hjälpa oss? Att jaga sjuka med blåslampa går bra. Att ta bilar från dem som har miljoner i parkeringsböter, jobbar svart, medvetet fuskar med löneuppgifter till domstolar eller inte vill arbeta trots förmåga är politikerna mindre intresserade av. Hur har Sverige kunnat avvecklas till ett land med en så total brist på rätt och rättfärdighet? Min egen läkare har slutat skriva intyg till FK. Varför? " De tar inte till sig vår kompetens och beslutar tvärt emot vad vi angett..." och vem kommer i kläm? Den sjuke. Ett samhälle där man säger till den förlamade " spring din mil nu och det fort" har förbrukat sitt mandat om man inte inser sitt svek och förändrar de socialmedicinska direktiven.
Sverige har förändrat vårt språk. Orden "sjuk" och "försäkring" har förlorat sin innebörd. Så fungerar diktaturer.

Brith-Marie

onsdag 28 april 2010

Sover alla en törnrosasömn?

Jag är en i mängden av de som har blivit utförsäkrade. Själv tar mitt liv slut den 1/5. Då ska jag efter 10 års sjukdom sätta mig på arbetsförmedlingen och under 3 månader försöka hitta en sysselsättning. Under tiden tappar jag minst 3900: -/månaden. När jag frågade min handläggare på försäkringskassan så fick jag bara till svars att jag får söka försörjningsstöd. Är det klokt? Regeringen skickar redan sjuka människor rakt in i en fattigdom.
Jag är alltså inte tillräckligt sjuk för att få en stadigvarande sjukersättning. Enligt vem? Inte enligt alla de specialister som har skrivit mina intyg till Försäkringskassan. Nej, det är f-kassans läkare som inte har en aning om vem jag är, han/hon tog det beslutet.

Jag fick också veta att under dessa månader har jag ingen sjukpenning som nu är nere på 0, så jag får inte bli sjuk under tiden. Öh! Sjuk, är det inte det jag redan är? Vad menar dom?
När nu dessa 3 månader har gått, och jag inte har lyckats hitta någon sysselsättning har jag rätt att söka om min sjukersättning. Jaha, är jag bara "låtsas sjuk” i 3 månader? Hur stor chans har jag då att få godkänt? Om inte alla dessa intyg har räckt till nu, är det kungen som ska skriva nästa eller? Min handläggare på försäkringskassan upplyste mig att jag får nog svårt att få igenom en ny period. Vad händer då? Jo, då kommer jag med i klubben som alla andra arbetslösa, dock friska. Så jag ska alltså söka jobb som alla andra. Vem f-n anställer mig? Vad får jag då för ersättning? Jo det blir ju i förhållande till hur många timmar jag kommer att kunna jobba. Då leker vi med tanken att jag lyckas proppa i mig så mycket smärtpiller att jag klarar ett halvtidsjobb, då får jag alltså ersättning ifrån a-kassan där efter. Då blir det kanske 5-6000:- innan skatt. Oj så mycket pengar!

Nej nu är det väl verkligen dags att vi svenskar vaknar ifrån törnrosasömnen. Varför är det inga demonstrationer? Varför går inte hela läkarkåren ut i en rejäl protest? Om nu inte läkare kan hjälpa oss sjuka, vem ska då hjälpa oss? Det som händer nu i vårt samhälle är så fruktansvärt, men tyvärr är det bara vi som kommer i kläm som hörs. Hur kan man sätta ett datum på en sjukdom?
Är det vettigt att ett statligt verk ska få trampa över en hel läkarkår? Vart ska vi sjuka nu vända oss?

Piller o Pulver
Ängelholm

torsdag 22 april 2010

Man får vara glad för det lilla.....

.....sa han som pinkade fingerborgen full.

Ja, jag ska i alla fall vara glad över att min högra hand fortfarande är riktigt stark. Denna grund till glädje blev igår uppmätt i en speciell apparat för just det ändamålet, att mäta handstyrka. Det borde jag vara glad för, har jag förstått. Jag har nämligen, tro det eller ej, efter åtta år fått träffa experterna. Att detta möte till slut kom till stånd, kan endast tillskrivas min egen tjurskallighet och ingen annan. Att den övriga delen av min kropp inte lyckades lika bra i testerna som högerhanden, bör man kanske inte alls fokusera på. För alla vi som ännu inte drabbats av någon dödlig sjukdom, ska bli friska nu, är det sagt.

Experterna bestod av en överläkare, en sjukgymnast, en psykolog, en socionom och en praktikant. Med öppet sinne, men utan för högt ställda förväntningar stegade jag den andra undersökningsdagen in på rummet där mitt öde skulle avgöras. Jag skulle få en sammanfattad rapport av experterna om mina sedan åtta år, svåra besvär av smärta från bäcken och ländrygg. Ingen har tidigare kunnat hjälpa mig, trots upprepade försök från den envisa människa som jag ändå är. Ett litet gnagande hopp fanns ändå där, att nu skulle jag nog få veta vad felet var och vad som skulle göras åt det. Stolar var utställda i en ring runt golvet och jag fick den äran att välja stol först. Med ett litet leende på läpparna tittade jag förhoppningsfullt på experterna som en efter en placerade sig runt omkring mig.

Mina måttligt ställda förväntningar visade sig snart bli utsmetade som en hundblaja på trottoaren. Läkaren menade att mitt ryggtillstånd var svårt att göra något åt, men att jag skulle få pröva en medicin som hjälpte somliga patienter, men långt ifrån alla. Jag skulle dock alltid vara beredd att få uppleva smärta och obehag på grund av mitt feldoserade skelett, med krokar och svängar på ställen där de inte borde vara, vilket i sig gör belastningen på hela rörelseapparaten alldeles för hög. Men så är just du konstruerad och det är ju unikt i sig, sa doktorn och log. Ständig smärta och sömnbrist är numera inget argument för att få sjukersättning, tillade han och log ännu mer. Jag undrade vad som var så trevligt, att han måste le? Skulle det faktum att min rygg var unik, på något sätt göra mig friskare eller gladare? Mängden av tablettburkar och mediciner med obegripliga namn jag under alla år prövat, utan förbättring, for förbi i min inre syn som på ett löpande band.

Nästa att tala var psykologen, som var en späd mycket ung kvinna med mjuk röst. Vad jag kan förstå är du inte allvarligt deprimerad, vilket en del kan bli av sina smärtor, sa hon. Nej, inte allvarligt deprimerad, men jag blir heller inte glad av dem, sa jag. Psykologen log också, hon flackade med blicken och verkade önska att det var någon annans tur att tala.

Då trädde socionomen in, en mycket lång och smal och intetsägande man i femtioårsåldern, som redan vid vårt första möte visat sig kunna reta gallfeber på mig då han upprepat ställde frågor till mig och i samma veva som jag var i färd med att svara, pratade i munnen på mig. Han svarade alltså på sina egna frågor. Nu påpekade han att jag inte skulle förvänta mig att få fortsatt sjukersättning från försäkringskassan.

Nej, jag har nog förstått att det blir svårt, sa jag. Men hur kan ni hjälpa mig att bli bättre och friskare under tiden? Jag tittade var och en av mötesdeltagarna i ögonen. Du måste anmäla dig på arbetsförmedlingen den första dagen du blir utförsäkrad, sa socionomen och anlade ett hånfullt grin i ansiktet. Annars blir du utan sjukpenninggrundande inkomst. Han räckte en utskrift från försäkringskassans hemsida om reglerna i min hand. Om du inte är med i a-kassan får du ungefär 200 kronor om dagen i arbetsförmedlingens program, tillade han med ett nytt flin. Det är ju bra att din högerhand fungerar, sa han. Där finns en liten arbetsförmåga.

Jamen, jag kom hit för att få hjälp! Jag är inte frisk, jag har jävligt ont och jag sover nästan inget på nätterna. Mitt och min familjs liv är åt helvete och så har det varit i åtta år! Mina ord kom plötsligt och lite för högt som om en helt ny och okänd vulkan haft sitt första utbrott inför en förbluffad omvärld.

Sjukgymnasten som var en lite äldre och ganska bestämd dam kom så till min undsättning. Det var som om hon känt på sig att min frustration skulle komma i ljuset förr eller senare. Hon sa att jag behövde hjälp av en särskild sorts sjukgymnast, men att sådana inte växte på träd minsann. Helt säkert är att det inte finns någon sådan där du bor, tillade hon. Ett sådant specialprogram skulle kanske kunna göra det lite bättre i ryggen, men bara kanske. Jag ringer till dig när du kommer hem, sa hon. Sanningen är att jag i alla dessa år tränat nästan varje dag. Jag har gjort allt som alla yrkesmänniskor i området föreslagit mig och verkligen ansträngt mig för att själv göra något åt saken. Skulle det mystiska träningsprogrammet som ingen verkar kunna delge mig verkligen kunna rädda mig innan mina kvarvarande månader i sjukförsäkringen är till ända?

Nu tog åter läkaren till orda. Han undrade om det var något mer som jag ville fråga om eller säga till dem. Jag satt förstummad i min egen värld där tankarna galopperade vilda och galna över vad som skedde mitt framför mina ögon. Samtalet var tydligen slut och det här var allt som erbjöds, eller var det ens något? Nu när jag äntligen kommit fram dit jag hela tiden hade trott att hjälpen fanns och så fanns den inte där. Inte ens det psykologiska stöd jag så väl skulle behövt i min situation. Jag måste ju gå vidare, hur livet än kommer att te sig.

Nej, jag har inget mer att säga er, sa jag efter en tankepaus då jag insett att experterna inte alls verkade förstå hur oändligt lång och strävsam min väg hade varit för att komma ända hit. Eller hur stor högen med inkastade handdukar var, som jag en efter en ändå plockat upp för att trots allt gå vidare hur ont och eländigt allting var.

Utanför dörren trängde tårar av ilska, besvikelse och sorg upp för alla år jag kämpat och för alla år som finns kvar att kämpa. Jag kommer med all säkerhet att bli utförsäkrad från försäkringskassan. Trots detta har jag beslutat mig för att göra en ny ansökan om hel sjukersättning. Jag är fortfarande inte frisk eftersom det inte verkar finnas någon hjälp att få. Jag kommer förmodligen alltid att få leva så här. Mitt liv blev inte alls som jag hade planerat och min familj får också betala för det, på många sätt.

Det är nu känner jag depressionen med sin illaluktande andedräkt komma flåsande i min nacke. Men jag borde vara nöjd för att min högra hand fortfarande är stark.

Karin

Lämpliga handläggningstider?!

2010-02-27 halkade jag och slog i armbågen som hoppade ur led. Luxation. 12 timmars sjukhusvistelse, morfin, stesolid och till slut narkos för att rätta till armen.

Blev sjukskriven from denna dag i 3 veckor. Min son postade detta 2010-02-28. FK fick detta på sitt bord 2010-03-02.
Kontaktar Fk via mail 2010-03-11. Jag måste sjukanmäla mig.

Den blanketten fick jag 2010-03-18 och den är då from 2010-03-02 och ej från det datumet som läkarintyget är skrivet. Jag förklarade att jag inte kunnat komma upp ur sängen och att det var min 15årige son som fick ta hand om mig, just på sportlovet.

När jag återigen tog kontakt med dem en vecka senare, får jag till svar ”vi har en handläggningstid på 30 dagar from 2010-03-19”.

Återigen blev jag arg, ledsen och frustrerad men väntade t.o.m. vecka 15.
Börjar återigen maila dem och får bara till svar ”vi har skickat detta vidare till den grupp som handlägger detta”.

Idag 2010-04-16 kl 16 blev jag uppringd av någon Therese som säger att "vi beklagar att dina papper blivit liggandes" din SGI utreds i Göteborg, vår chef har skrivit brev till dig, du får det i början på nästa vecka.

Sedan börjar hon fråga ut mig om hur mycket jag arbetat o.s.v. Jag blev så förbannad, så jag talade om för henne att jag endast kommer att prata med någon i chefposition och att detta är rent kriminellt!

De har haft mina papper på sitt bord sedan 2 mars, trots detta har det än idag inte hänt ett dyft!!

Vi alla måste göra något åt detta, får tjänstemän på FK bete sig hursomhelst utan att stå till svars?

Jag är inte ett dugg förvånad över att folk tar livet av sig, det är ju FK som driver dem till det.
Vi måste göra uppror!! Detta får inte fortgå!

Dragica Ristic

onsdag 31 mars 2010

Orkar inte mer att kämpa

Jag vet inte hur man skall göra. Tårarna bara rinner ner för kinderna när jag försöker att skriva. Jag orkar inte mer .
Ärligt talat vill jag inte leva mera men jag är för feg för att ta mitt liv. Jag har två underbara barn som jag inte kan lämna. Men samtidigt orkar jag inte kämpa mera heller.
Man är en belastning för samhället känns det som, vi som bara sitter och tar emot "bidrag". Det är inte vårat fel att man har fått en sjukdom eller en skada, man blir straffad ändå.
Jag känner mig straffad....

Jag har varit hemma sedan år 2000 med en svårbehandlad diabetes. Flera år av olika mediciner, flera år av olika läkare..... fick ingen ordning med sjukdomen.
Sedan ett antal år tillbaka visade det sig att jag var allergisk emot insulin, nya utredningar som ledde till att jag rasade psykiskt.
Jag kom in i en djup nedstämdhet. Dels på grund av alla utredningar och den jobbiga ekonomin, dels av sjukdomen och familjen blir drabbad också genom att jag blev sämre.
Sjukbidraget man fick då skulle räcka till mat, mediciner, läkarkostnader o.s.v. Mina tänder har rasat, har inga framtänder kvar, dels också på grund av sjukdomen och alla mediciner.
Men som sjukskriven har man inte råd att gå till tandläkaren. För mig gick familjen först. Att se till att det fanns mat hemma och att barnen fick kläder.
Jag har aldrig tyckt synd om mig själv. Jag har alltid sett till att andra mår bra. Det gör mig glad och gör att jag orkar ta nya krafter att gå vidare.

Jag kan inte möta försäkringskassan utan att gråta. Min handläggare på försäkringskassan var "oförskämd" och nedvärderande. Det skall man också få utsättas för, deras kränkande ord.
Min sambo fick vara med. Han ville det själv, för han tyckte inte om deras beteende. Men det gillade inte min handläggare att jag tog med min sambo. Men han var mitt stöd där.

Och nu är man utförsäkrad från och med 2010-03-01.
Jag får 4000kr i månaden och det skall räcka till: mat , mediciner , läkarvård och resor. Min sambo står för allt annat. Hyran, elen, vatten och hans resor fram och tillbaka till jobbet.
Det som blir nu är att jag kan inte lösa ut mina mediciner alls. Och tyvärr är mina mediciner väldigt dyra.
Jag orkar inte längre. Jag blir bara sämre och sämre. Men enligt försäkringskassan är jag frisk och ska gå ut och jobba.
Hur skall man kunna bli frisk när man inte har råd att ta ut sina mediciner ?!
Söka socialbidrag? Det är också en jobbig bit som man då skall göra. När man redan mår psykiskt dåligt.....

Är det inte lika bra att ni ger oss en insomningstablett? Så att ni blir av med oss eller?
Ja , inte tänker jag rösta på moderaterna i alla fall.....
Ursäkta men jag orkar inte mer att kämpa.

Hälsningar Jeanette

måndag 29 mars 2010

Utförsäkrad - utkastad - förnedrad

Jag blev utförsäkrad förra året. Fick från Försäkringskassans läkare ett intyg som var klippt och klistrat och inga riktiga medföljande svar samt allt var förvirrade, kränkande, dessutom med felaktiga påståenden, samt horribla lögner. De hade tagit utdrag från olika läkares uttalande, men inte det hela och det korrekta. Så alltså skrev de ihop lite från ett stycke, sen klippte och klistrande i något annat stycke. Dessutom talade Försäkringskassan läkaren emot sig själv flera gånger. Allt som stod till min fördel, redigerade Försäkringskassan läkaren om helt, så jag framstod i dålig dager. Faktum är att jag spelade in samtalet från mötet, där försäkringsläkaren säger något helt annat och skriver sedan något ytterligare helt annat. Här får jag tillägga att Försäkringskassans egen läkare fick 18 000 kr i ersättning. Jag bad Försäkringskassan om deras anteckningsjournal, från dem själva. Då fick jag svart på vitt bevisat klart och tydligt hur mycket deras läkare fick, för att ljuga, klippa och klistra ihop något helt obegripligt! Jag överklagade beslutet. Till min chock (förskräckelse) såg jag att Försäkringskassan själva höll på med samma klippande och klistrande. Samt att de sedan sitter och hittar på en ny diagnos, som aldrig funnits men som Försäkringskassan själva tillskrivit mig, vilket är rent förtal, då en handläggare inte kan eller får börja hitta på diagnoser. De har ingen medicinsk utbildning, de är inga läkare ens. Jag förstod då att Försäkringskassan och deras läkare "går i samma spår" för att kunna utförsäkra/kasta ut en. Jag ringde min handläggare på Försäkringskassan och ifrågasatte hur de kunde skicka mig till en läkare som skriver ihop något sådant här, samt varför det tog över en och en halv månad innan Försäkringskassans läkare skrev SLU:et. Men enligt handläggaren på Försäkringskassan, så var denna läkare känd, dock är det ingen som jag har frågat som någonsin har hört talas om denne läkare. Jag fick åka flera mil för att träffa den aktuella försäkringsläkaren fastän det finns en annan i samma stad? Jag omformulerade och frågade även om just den försäkringsläkaren var den ende som kunde utförsäkra/kasta ut mig. Då fick jag svaret av Försäkringskassan: - Mmm så är det. Jag har till och med inspelningar från min kommunikation med Försäkringskassan. Senare har jag kollat upp denna läkare på internet, och jag ryser av att läsa vilken människosyn hon har.

För flera år sen var jag med om en arbetsplatsolycka och skadade mig ordentligt. Jag har sedan dess haft kronisk värk och lider mycket. Jag jobbade kvar på min arbetsplats trots mycket smärta. Jag vet inte vad jag tänkte på, men jag hoppades att det skulle gå över, vilket det såklart aldrig gjorde. Kroppen var nu helt förstörd. Jag kommer aldrig bli återställd.

Moderaterna är fruktansvärda, inhumana och empatilösa. Skäms på er, moderater! Ni har förstört många människors liv. Ni tog ifrån mig min lilla ersättning, kastade ut mig från systemet, som även jag har betalat in skatt till under alla år jag jobbat. Blev jag frisk och återställd bara för det? Nej, ni moderater! Man blir inte frisk bara för Ni har ett så kallat bäst före datum. Det är tämligen sjukt att ni sitter och försöker intala er själva det, och att ni även försöker bluffa er igenom allt genom ännu fler lögner.

tisdag 2 mars 2010

Att rasa samman

Jag är sönder, trasig, förbrukad! Varför? Inte direkt av min whiplashskada kan jag tala, om men p.g.a. av den nya sjukförsäkringspolitiken!Jag som vill jobba 25%, fast alla mina läkare anser att jag inte ska jobba alls för jag är för sjuk. 'TROTS det vill jag jobba.
Försäkringskassan med regeringens nya regler fungerar dock så: Att jag ska jobba 100% och jag ska byta jobb. Varför? Jag har ett jobb som i viss mån är anpassad för mig. Jag har jobbat i flera år på 50% och ramlar ihop mer och mer, när jag kommer hem från en jobbar dag så orkar jag inte göra något mer sedan. Nu har jag fått avslag på min ansökan på 75% sjukersättning, men jag skulle kunna söka 100% om jag går efterspecialistutlåtande och andra läkarintyg.

Nu är jag frisk?! Konstigt, jag med min fysiska skada rasar nu samman även psykiskt. Det fysiska och det psykiska hänger samman, lika bra att berätta det för folk verkar inte förstå det här. Jag tål inte stress, stressen får HELA mig att rasa samman.
Istället för att ge mig mina 25%, som jag inte kan lova att jag kan jobba med men vill försöka innan jag ger upp helt, så förstör man hela livet för mig genom sin förbannade, skenheliga jakt på sjuka. Jag rasar samman, jag är på väg, stadigt, mot ett sammanbrott, jag är inte lycklig! Fast får man vara sjuk och lycklig i det här landet? Inte med dagens regering i alla fall. Jag börjar bli så arg och hata. så hela min kropp skriker ut sitt hat. Jag HATAR regeringen jag HATAR allt skit de står, för jag HATAR att de förstör för alla medborgare bara för att de själva ska tjäna pengar. JAG HATAR!

Vem är jag? Vet inte, helt plötsligt kan jag inte läsa längre texter, jag tappar ord, jag minns inte längre vad jag pratar om mitt i ett samtal. TACK regeringen, för att ni har kört mig i botten. Jag är inte längre en produktiv medborgare, NI har förstört allt för mig och min familj och alla andra sjuka. Jag har en fysisk sjukdom, jag undrar hur folk som från början redan mådde dåligt psykiskt hanterar det här? Mår jag så här nu, hur mår de mina medmänniskor? Värre? Jag tror det, jag har aldrig försökt ta mitt liv i alla fall. Inte än! Vi sjuka mår inte bättre, vi sjuka mår sämre och jag orkar nog inte länge till.
Snart blir jag nog inlagd.....

A med rätten att vara sjuk! Nej just ja, inte med alliansen!//
(A via gode vännen ME)

lördag 27 februari 2010

Sjukskriven lika med parasit?

Jag är en av dom 54 000 människor som kommer att utförsäkras under 2010.
Jag har varit sjukskriven sedan 2003 p.g.a.utbrändhet/utmattningsdepression, posttraumatisk stress, värk i kroppen och ryggproblem.
Sedan 2004 har jag tidsbegränsad sjukersättning. 2008 skickade Försäkringskassan mej på ett s.k. PILA-projekt och där sa man att min arbetsförmåga var helt nedsatt.
Men fr.o.m. maj 2010 blir jag utförsäkrad.
Inte för att jag har blivit frisk utan för att mina ”dagar tagit slut”.

Sedan 2009 lever jag under en stark psykisk press p.g.a. en uppslitande skilsmässa och därpå följande vårdnadstvist med hot, trakasserier och upprepade poliskontakter.
Jag blev tvungen att fly med mitt barn till en annan kommun eftersom jag inte kunde få tillräcklig hjälp från polisen.

P.g.a. av tvisten och trakasserierna hamnade jag också i en ekonomisk kris med dubbla hyror, advokatkostnader m.m.
Jag har inte längre råd med de behandlingar från kiropraktor jag är beroende av.

Denna psykiska press har ju inte precis gjort mitt tillstånd bättre.
Jag har flera gånger tvingats uppsöka sjukhus akut och har gått hos psykolog regelbundet sedan hösten 2008 men har inte haft en regelbunden läkarkontakt sedan 2005 utan har fått gå till olika för att få läkarutlåtande.

P.g.a. flytten så miste jag min tidigare läkare och min nya läkare får jag inte kontakt med trots att jag lämnat flera meddelanden.
Så jag vet inte hur det ska gå.

Jag lever med ständig oro under denna starka psykiska press och har nu också fått panikångest och dödsångest.
Värken i kroppen och ryggproblemen har blivit värre.

Jag gråter mycket.
Det är ingen som hör och förstår hur jag har det.
Jag känner mig som världens största brottsling fast jag är oskyldig.

Det enda jag önskar är att överleva för mitt barns skull och att jag kunde få min kraft och hälsa tillbaka.

Jag har sagt till alla som jag har träffat under min sjukskrivning att jag är ingen parasit!
Jag har haft flera jobb samtidigt innan jag blev sjukskriven och jag skulle göra vad som helst för att ta bort stämpeln "SJUKSKRIVEN".

Tänk om jag bara kunde försvinna från alla problem och bara vila och sova en vecka i lugn och ro utan ångest och oro.

Vad ska hända med mej och mitt barn nu när mina ”dagar tagit slut”?
Ska jag våga gå till Arbetsförmedlingen igen för att få bekräftat återigen att jag inte har någon arbetsförmåga och skämmas flera år till och må ännu sämre?

"Kvinna, 43år"

torsdag 25 februari 2010

Livets skola - från Syrien till Sverige

Jag är en kvinna född och uppväxt i Syrien, staden gränsar till Turkiet och Irak. Jag levde med en hård mor, som alltid brydde sig mer om vad folk sade och tyckte, och som aldrig brydde sig om hur vi barn kände. Min far var däremot mycket demokratisk, lyssnade och litade på oss barn, han hade det inte lätt med min mor, de var varandras motsatser . Vi var åtta barn 4 killar och 4 tjejer. Jag var mellan-barn, hade 2 systrar som var yngre och en bror. Jag var den som älskade att plugga tills min äldre bror 1983 åkte till Libanon. Detta för att han var förälskad i en tjej, som med sin familj flyttade dit, där tog han värvning till en libanesisk styrka tillsammans med hennes bror, båda försvann efter 3 dagar i område som heter Telzetar. Min bror blev en hjälte för någonting han hade inte med och göra. Libanesiska myndigheter meddelade min far, som kommit till Libanon för att ta hem sin son, att han var död men att ingen av deras kroppar hade hittats. Jag gick sista året på gymnasiet och hade drömmar om att bli byggnads ingenjör men jag klarade inte sista året. Jag kunde inte plugga efter vad som har hänt min bror, för att få godkända betyg. Min mor lyssnade inte på mig som vanligt, eller tog hänsyn till mina känslor, utan tvingade mig gå i skolan trots att jag ville få tid sörja min bror. Jag var fysiskt närvarande där jag satt i skolbänken men min hjärna var inte med alls.

Något år efter gifte jag mig med min första man J som var på semester i Syrien då, han levde och arbetade i Stockholm. Jag kom till Sverige 18 december 1985, en dag före min 19 års dag. Vi bodde i ett rum med dusch (beläget i Kista) min nya man och jag, vi sov på en madrass på golvet några dagar, jag var hos hans föräldrar på dagarna, de bodde i Tensta. Efter jul och nyår började det verkliga livet för mig i det nya landet, jag fick omedelbart börja i skolan för att lära mig svenska, man fann att jag var för utbildad för min klass, därför skickades jag till en ny skola vid Odenplan. Jag hade lätt för att lära och började förstå svenska språket . J, min man köpte en villa (ett renoveringsobjekt)i Sollentuna, vi flyttade dit. Det var där min mardröm började, jag blev misshandlad av honom gång på gång, jag talade med hans far och fick veta att det är så män gör (det var inte vad jag var van vid eller hade hört förut). En dag svimmade jag på bussen på väg hem från skolan och fick föras till Dandyred sjukhus där fick jag reda på att jag var gravid. När jag kom hem från sjukhuset, blev jag attackerad av min man som hoppade på min mage eftersom han tydligen inte ville ha barn med mig. Därefter blev jag blir ännu mer slagen, bränd, hotad med kniv av honom. Jag hade ingen att vända mig till. Min då varande barnmorska såg blåmärken på min kropp och anmälde detta till polisen. Jag hamnade på kvinnojouren i några dagar, men jag ville hem till min man som jag förstås älskade men misshandeln fortsatte. Sedan föddes min ängel, min stora son, 1987, dagarna gick med fortsatt misshandel, jag fick gå ut mitt i natten för att pojken grät, med tårar i ögonen försökte jag få min son att sova i barnvagnen.

En dag samlade jag ihop all min styrka, för mig och min son skull, för att lämna min man. Jag hyrde en etta av en alkoholist med bara en madrass och lite köksgrejor, här klarade jag min vardag och min baby.( Innan min förlossning hade jag tagit hit min mor och mina två syskon, en yngre bror S och en yngre syster D de var närvarade vid min förlossning.)Jag var glad trots allt, detta och annat runtomkring. Min kära mor ville stanna i Sverige, jag var dum och snäll och hjälpte till med detta. Min mor och min då varande man, hans släkt började då bråka om de pengar hon fick från det sociala. Helvetet bröt lös, min mor och syskon hamnade då på en flyktingförläggning, Medan detta pågick ville jag att min son skulle leva med två föräldrar, gav därför min man en ny chans, men den som slåss slutar aldrig slå, vilket tog mig några år att begripa. Han kidnappade min son som var några dagar gammal, jag klarade inte detta, gjorde ett självmordförsök. Händelsen polisanmäldes och jag fick tillbaka min son, sedan rymde jag med min son. Jag sov hos bekanta.

Dagarna gick och jag fick jobb och lägenhet. Resten av min familj kom till Sverige under tiden av misshandel och stryk. Jag försökte gå vidare. Jag hade fått ensam vårdnad om min son enligt domen, min ex J skulle hämta barnet varannan fredag kl:1630 till söndag klockan 18:00 senast, för lämning av sonen. J hämtade inte pojken fredag den 13:e, så jag kontaktade min advokat och hon sa att jag inte skulle lämna pojken den helgen.

En lördag 1989, var det J systers födelsedag, han kom för att hämta min stora son, jag var på jobbet, hemma befann sig då mina två bröder. De hade nyligen kommit till Sverige den ena hade inte ens anmält sig att han befann sig i landet.(Min äldsta bror som får heta P.) Hela min familj var alltså samlad efter många, många år. Min yngsta bror skulle lämna min son till pappan (Något han inte borde enligt domen om vårdnaden.) Min store bror P tog en kökskniv och följde efter S, (här vet jag inte mer.) Han knivhögg mitt ex J, min son satt i bilen och polis och journalister fanns på plats, (då bodde vi nära Christer Petterson som var anklagad för mordet på Olof Palme). Polis och journalister fotograferade och bevittnade mordet på plats och mitt ex. J fick föras till sjukhus där han avled direkt. Lilla starka jag själv alltså, skulle inte känna eller visa någonting, som vanligt! Alltså skulle jag hjälpa alla förutom mig själv! Jag började få migrän(jag harkräkningar och kan inte se ljus i flera dagar i streck) och svimningar följd av påfrestningarna.

Efter det började ringandet till advokater, och ordna besök till häktet där min äldsta bror P, mördaren satt. Rättegångarna satte igång, den ena där min bror som är mördaren till min sons pappa, och ytterligare en andra där motparten var min ex J`s släkt som ville ta vårdnaden för min son. Efter några månader fick jag hotbrev från min ex. släkt, polisen var inkopplad och hade bevakning under min port flera veckor i rad för att skydda mig. Men jag kände varken sorg eller aggression jag var bara en robot som skulle hjälpa alla andra förutom mig själv. Min största förtvivlan var: Hade min son sett allt det här eller inte? Hur mycket kunde en knappt 2-årig pojke ha sett eller känt? Mördaren som var min bror fick sluten psykiatrisk vård vid Karsudden, jag hade ju min son och var en överbeskyddande mamma, förmodligen ville jag ersätta det min bror hade gjort, eller inte känna skulden trodde jag i alla fall. Tänk att leva med den tanken i 23 år!

Tack till L., då min chef som ställde upp och var med mig på vårdnadsrättegången gentemot min före detta släkt om min stora son C. Mannen var och är min ängel, ett år senare gifte vi oss trots att min syster tyckte att mitt liv var slut, fast jag bara 24 var år gammal. Och jag, den snälla och dumma jag fortsatte sätta sin släkt före sin egen familj, och ställde upp för dem till 150 %.

Jag levde några trygga glada år med min man L och födde senare en dotter A och en son F. L och hans familj hade knappt någon kontakt med varandra men snäll som jag var ringde jag min svärmor för att förbättra kontakten, jag försökte med allt jag kunde, ordnade inbjudningar, middagar, inhandling, allt! Men det dög aldrig. Hon ville aldrig vara farmor till mina barn. Min dotter A grät och grät för hon ville sova hos farmor, men det passade aldrig för farmor, som var förskollärare. Det hände att L tvingade sin mor för att A skulle få sova hos farmor och det hände kanske 2-3 gånger på 15 år. Farmodern däremot hade mycket kontakt med sina döttrars barn, skötte minsann deras födelsedagar, var barnvakt och allt annat, men inte till oss. 2001 skildes jag och L., min man. Min kära familj: två bröder en yngre och en äldre (inte han som mördade en första man) och yngre syster hade ett möte med L för att få honom att ändra sig och inte skilja sig från mig. Enligt L ville de tvinga mig ändra mig och att jag skulle rätta mina fel. L sa till dem att det var han som behövde vila och inte klarade av ansvaret för vår familj. Jag blev lämnad arbetslös i ett hus med tre barn, och som den kämpe jag var försökte jag ta nya tag och gå vidare, samtidigt letade jag jobb och fick ett också, utan några bidrag alls klarade jag mina barn och mig själv. Jag försökte få min mor eller syster att bo med oss i villan som stöd så vi kunde spara pengar och tid, mina försök fick inget resultat. Det var jobbigt att ha ett hus och tre barn, efter ett år sålde jag huset, därefter bodde jag i en 3:a med mina barn, och pappan var inte närvarande.Men jag och L började få kontakt igen det visade sig att han var alkoholist, han behövde hjälp. Jag ställde upp för honom, så klart, tills han blev fri. Men det förbättrade inte hans vilja att ha barnen hos sig alls, han försökte, men det gick inte. Han klarade inte barnen alls.

Jag har haft migrän, svimningar sedan 1989 och har sökt hjälp med endast smärtstillande medicin som behandling utan att sjukdomen försvinner. Jag tog busskörkort och började jobba som bussförare, efter några år svimmade jag igen och jag började höra röster som uppmanade mig att göra självmord . Det gick inte att byta arbetsuppgifter, så jag tvingades säga upp mig. Sedan började jag köra Taxi med rehabiliteringsinsats från Arbetsförmedlingen under ett år.
Jag blev arbetslös p.g.a. att min arbetsgivare hade minskat sina antal bilar, han hade inget jobb åt mig. Jag blev sjukskriven på en och samma gång. Därefter blev jag inlagd på sjukhus p.g.a. att jag hörde röster och kände mig deprimerad. Jag var sjukskriven för depression, ångest, sömnsvårigheter och självmordstankar sedan 2006. Försäkringskassan bytte min sjukpenning till sjukersättning, sedan ansökte jag med hjälp av min psykiater sjukersättning. Jag fick 1,5 år som går nu ut sista maj 2010. Jag har ansökt om varaktig sjukersättning nu i februari, läkarutlåtande är skickat, men jag vet inte hur FK beslut blir, det är bara att vänta och väntan ta kål på mig, jag är deppig och mycket orolig, kan inte sova eller äta.

I samband med min sjukdom har jag börjat förlora kontakten med min stora son på 23 år. Min dotter A började flytta fram och tillbaka mellan mig som var sjuk och sin pappa. Min yngsta F började skolka gick i 7:an, han trodde problemen med detta berodde på sin gamla skola och jag hjälpte honom att byta skola, men detta hjälpte inte. Jag försökte få hans pappa att hjälpa till, genom att väcka honom och ställa upp, men utan resultat. Skolan anmälde händelsen till socialen som gjorde en utredning. Det gick fram och tillbaka, men det blev ett faktum att han skulle placeras på ett behandlingshem. Vi gick med på frivillig placering i hopp att han skulle få hjälp och sedan komma hem. Men jag började förlora kontakten än mer med honom, fick inte hjälp varken av behandlingshemmet eller SOS. Månaderna gick. Jag fick en behandlare (Botkyrkagruppen), som skulle hjälpa mig och min son att få kontakten oss emellan tillbaka, med det också utan resultat. Jag som mamma och vårdnadshavare fanns tydligen inte längre i bilden(jag blev kränkt som person och mamma), allt kring min son gjordes utan att jag blev informerad men pappan blev det. Jag vet inte varför? Jag och behandlare har försökt tala med personalen på behandlingshemmet om att jag vill vara delaktig, och att han är där frivilligt men tvärtom har allt blivit värre. Jag blev utfrusen totalt, därför kom min in depression tillbaka och ångest, nu är jag än mer deprimerad. Jag blev förtvivlad, skrev och vädjade till SOS och socialstyrelsen men ingen ville eller ens diskutera detta. Jag har försökt lyssna på min yngsta son, han vill inte se eller prata med mig, utan att veta orsaken till det. Sonen kände sig nu vid den tidpunkten mogen för att komma hem.
Men inte till mig, som han har gjort tidigare, då innan jag och hans pappa L skildes 2001 (han var aldrig delaktig i barnens liv). Jag respekterade hans vilja, jag och hans pappa kom överens om att jag skulle flytta hem till min ex. för att hjälpa till med sonen tills att han och pappan kände sig trygga med vardagslivet tillsammans. Detta skulle ske juni -2009 . I början av maj blev L plötsligt sjuk. 2 dagar före hans 50 års dag fick vi beskedet om att han hade cancer, det gick att behandla sa läkarna. Vi bollades fram och tillbaka mellan hopp och förtvivlan om han skulle dö eller leva. Under hans sjukhusvistelse bodde jag och barnen A och F i pappans hus (L.) F fick bo med oss efter många strider med behandlingshemmet.

L` s mor och systrar besökte honom i hemmet, han presenterade oss så att vi kunde börja på ny kula, allt var frid och fröjd tills den dagen han dog. Jag och barnen bodde under denna tid hos honom. Jag blev uppringd kl ca 20:45 den18 maj 2009 från sjukhuset och fick meddelandet att han hade avlidit. Chockad och förtvivlad ringde jag till hans syster och meddelade hans död. Vi träffades på sjukhuset samma kväll men de, systern och modern varken såg eller pratade med mig. Dagen därpå kom hans mor och syster hem till oss i hans hus. Vi satte oss och det första som sades efter frågan om hur barnen mådde var att hans yngsta bror skulle vara förvaltare för dödsboet, jag sade inget eller ens kommenterade detta . Farmodern och fastern skulle till deras lantställe och frågade barnen om de ville följa med. De ville tydligen detta, det skulle ske på torsdagen, jag sade ingenting om det heller. Min släkt kom för att ställa upp för oss, jag är som jag är, snäll och dum, jag gav dem också en ny chans, men min syster blev förbannad över att barnen skulle med pappans släkt till landet, jag kunde inte säga varken bu eller bä åt någondera. Jag och barnen hade det bra trots omständigheterna. Vi sov tillsammans i A rum och pratade om pappans död och hur det kunde gå så? Varför kunde vi inte förstå. Barnen åkte till landet med pappans släkt. Min mor och syster åkte de också strax efter, utan ett ord till mig och jag blev ensam. Behandlaren var den som besökte mig och var min enda ängel. Jag och behandlaren träffade L `s yngsta bror, som skulle sköta dödsboet, jag sade till honom att jag inte hade något emot det med att jag gärna ville vara delaktig. Han kunde förstå det, men kunde inte garantera det.
Hans mor och systrar hade ju också ett ord med i laget, sade han. Jag blev alltså utkastad från huset, det såg hans yngsta bror till. Han tog nycklarna av mig som jag fått av L. Jag sov i bilen tills den enda kompisen jag känner, ringde och jag berättade vad som hänt. Jag fick gå till en av hans kompisars lägenhet som redan var såld, men inte överlämnad, där fick jag sova några nätter medan L:s yngsta bror ringde SOS och bokade ett möte, där mina barn också var närvarande. Som vanligt blev jag inte informerad av någon. Socialsekreteraren som handlägger F:s ärande ringde mig, av misstag. Hon skulle försöka få tag i min yngsta son F, jag bad henne om att hon inte skulle kränka mina rättigheter som mamma den här gången och tänka på det hon lovade, men hon höll inte löftet. Båda barnen blev skickade till behandlingshemmet där F var inplacerad, jag var ensam några dagar i den tomma lägenheten. Behandlaren och jag kämpade för att jag skulle vara med på något vis i det som hände men det gick inte minsann, min dotter A ringer mig och talar om att hon vill vara med mig, jag är så osäker och rädd, jag visste inte vad jag kunde eller fick göra men ville vara mamma och vara där för mina barn. Tillslut ringde jag en advokat, han gav mig lite styrka, jag åkte och hämtade min dotter. Yngsta sonen ville inte veta av mig, vi (jag och min dotter) kunde med hjälp av advokaten kunde bo i huset igen eftersom jag hade hyrt ut min lägenhet i början av maj, då efter en överenskommelse med min ex L. Jag tvingades på grund av allt som hände kontakta en advokat för att sköta dödsboet.

Jag blev utfryst av alla, och fick aldrig vara med på begravningsbyrån, inte heller på läkarkonferensen för att ta del i hur han dog. Dagarna har nu gått och jag har fortfarande inte sett eller pratat med min son sedan pappans död, nu är han placerad i ett familjehem . Jag har meddelat SOS att jag inte vill vara en som bara skall finnas där utan att kunna påverka.

Jag har övervägt att lämna ifrån mig vårdnaden men har inte kunnat genomföra det. Den 5 februari i år flyttade min dotter, samma dag som är min äldsta sons födelsedag. Det blev för mycket, så jag tog tabletter för avsluta mitt eländiga liv. Men jag misslyckades, som vanligt, åkte med hjälp av behandlaren till sjukhuset där jag blev inlagd. Inte heller där ville någon se mig eller bryr sig om mig, jag var utan mat, dessutom. Inte någon bland vårdpersonalen brydde sig om att komma och prata med mig. Jag hade tidigare ett inbokat möte med min terapeut som jag har haft kontakt med sista 2 åren och en handläggare från Försäkringskassan. Jag åkte med sjukresekort från Huddinge sjukhus till mottagningen där vi skulle ha mötet. Där befann sig min psykiatriker och de andra två. (Vi skulle nu diskutera min rehabilitering eftersom min sjukersättning gick ut sista maj i år.) Tiden har varit helt fel för mig. Jag blev under mötet förtvivlad, arg, ledsen, jag klarade inte av det hela och lämnade rummet . Efter några timmar, när jag hamnat på biblioteket i samma område, jag vet inte hur jag hamnade där, jag har epilepsi, ibland tappar jag bort mig och får blackouter. Man ska inte tro att någon under den tiden frågade efter mig eller ens försökte kontakta mig. Personalen på biblioteket ringde till slut sjukhuset där jag var inlagd och de på sjukhuset i sin tur skällde ut mig på telefon för att jag skrämmer människor. Med bibliotekspersonalens hjälp fick jag tag i en taxi och åkte till sjukhuset. Läkaren som jag fick träffa pratade med mig om att vi är vuxna. Alltså, han trodde förmodligen att jag spelade och hittade på. Jag sade till honom: - Fråga min neurolog eller läs min journal! Jag fick inga kommentarer av honom om detta .

Jag har därför lämnat sjukhuset, ingen försökte ens hålla mig kvar. Jag är hemma i min isolering, och jag mår skit. Jag varken äter eller sover.

”Tina”

torsdag 18 februari 2010

En bild säger mer än tusen ord


Tavlan målades av Anita Svedin som är utförsäkrad.
Hon tillåter spridning och användning av bilden.

tisdag 16 februari 2010

Simsalabim sa Försäkringskassan!

Jag är så otroligt lycklig Idag fredagen den 22 jan fick jag ett brev ifrån Försäkringskassan att from den 1 maj är jag frisk och ska få börja jobba igen. Livet är just nu helt underbart. Jag blir av med min hemska fibromyalgi, stresshjärta, utslitna bäcken, migrän, sömnproblem, allt detta som leder till att jag är i behov av daglig hjälp ifrån familj, vänner och bekanta. Jag ska äntligen få gå upp varje dag med ett leende på läpparna och ett jobb att gå till. Ni måste förstå hur glad jag är. Det är bara lite mer än 3 månader kvar, sen lämnar min värkbrutna kropp mig och en ny kostym kommer. Längtar till att få söka jobb och komma på arbetsintervjuer. Jag blir ju ett kap för en arbetsgivare, visserligen har jag inte jobbat på 10 år men jag kommer ju inte att kosta något. Vilket kap! Alla vi som nu blir friska kommer att slå undan fötterna på alla andra arbetslösa som alltid har varit friska och har massor av erfarenheter. Men inte vill en arbetsgivare anställa dom, nej, här kommer jag som inte kostar något. Snacka om att äntligen få bli lite attraktiv, i alla fall på arbetsmarknaden.

Sen hoppas jag verkligen att nobelstiftelsen tar sitt förnuft till fånga och utdelar nobelpriset i medicin till Reinfeldt och Husmark-Persson för deras intelligens och slit för att få alla oss friska. Vilken insats, det ska belönas! Jag får allt lite gåshud, det är som i bibeln att en dag ska Jesus återvända till jorden. Är han redan här, och sitter han i regeringen? Han har ju botat folk förr så antingen är han Reinfeldt eller Husmark-Persson. Vi måste bara vara försiktiga med att låta världen få veta deras kunskap. Vi kommer ju att bli världens friskaste invånare och tänk om det läcker ut. Då skulle det bli en massinvasion av sjuka människor ifrån hela världen som vill bli friska. Det är ju för väl att vi hänger ihop med Norge och Finland för annars hade Sverige trillat ut i universum p.g.a. överbefolkning.
Nej nu ska jag försöka komma ur sängen och gå och köpa en tårta för nu ska jag fira. Efter det ska jag göra flera Lex-maria anmälningar. Min förra och nya husläkare, min smärtläkare, ortopedläkaren, sjukgymnasten, min gamla kurator, min nya psykolog, ja så fel ni hade. Ni har ju skrivit att ni avråder på det bestämdaste för all aktivitet på arbetsmarknaden. Nej detta ska kosta lite!

För simsalabim sa Försäkringskassan, du är frisk!

"Superlycklig värkkärring"

fredag 12 februari 2010

Nu blommar löken

Hej redaktionen!

Nu när man trodde att det inte kan bli värre för oss som påverkas efter regeringens storsatsning, så kommer nästa slag! När jag efter min sjukskrivningsperiod skulle ut för att arbetspröva så
uppmanades jag som inte är med i a-kassa(eftersom det var så dyrt) att gå med i Alfa-kassan för att slippa att leva på garantibeloppet. Sagt och gjort. Glad i hågen anmälde jag mig den 1/1 och allt gick
som en dans tyckte jag.

Nu när medlemsavgiften skulle betalas så uppmanades jag att betala 13642: - innan den 28/1, annars får jag inte vara medlem. Snacka om min
förvåning när jag ser att jag ska betala medlemsavgift för de senaste 2 åren!!
Jag fattar ingenting, men det får jag väl svar på i morgon när jag än en gång ska sätta mig i telefonkö(vilket man har gjort ganska ofta den senaste månaden).

Det jag inte riktigt förstår i allt kaos, är hur vi som har slagitsinnan mot myndigheterna, ska slåss med ännu yvigare rörelser nu och helst inte falla tillbaka i "onda cirklar". Jag känner att jag har inte blivit ett dugg "friskare" än vad jag var förut. Tvärtom!!
Jag var sjukskriven för stressrelaterad depression och fixar inte att hålla flera bollar i luften, som det så vackert heter. Jag var ju en mästare på det förut, men de dagarna är förbi. Jag är så stressad så
jag vet inte hur länge jag orkar. Men jag räknas väl bara som naturligt svinn som man får räkna med och sen kan de i efterhand beklaga att deras beslut "kanske inte var det bästa", men att de har
lärt sig av sina misstag. Jag hoppas att de har kurage att titta mina barn i ögonen när de ber
om ursäkt för "smarta lösningar" i teorin som vi redan från början visste inte skulle funka i praktiken!! Men det är klart, de kanske skulle skaffa en panel där deltagarna (vi) med erfarenheten och kunskapen kunde hjälpa dem att fatta sunda
beslut!! Jag ska nu när jag ändå är riktigt förbannad, göra en skarp skrivelse till socialdepartementet, så jag tackar för mig och sätter igång med min skrivelse!
Önska mig lycka till;)

Alla kanske inte kan "stå" upp för sin sak, men alla kan höja rösten!
Dags att SKRIKA nu!

Mvh "Kia"

Anmärkning redaktion: a-kassan gjorde fel som medförde ännu mera krångel hos Fk

torsdag 4 februari 2010

Status med Försäkringskassen

3 februari 2010

Det har gått ett tag sedan jag skrev om Försäkringskassan. Det har varit mycket i mitt liv med flyttning o.s.v. För att försöka sammanfatta detta, sommaren 2008 gick Försäkringskassans avtal om min arbetsträning ut, min dåvarande handläggare skulle gå på semester, hon ringde mig och berättade att avtalet gått ut, och i samma mening säger hon trött ”så nu vet jag inte vad vi ska göra med dig”. Jag rev då upp himmel och jord för att få till en arbetsträning, jag kom med egna förslag, men inget dög för Försäkringskassan.

För att kontrollera hur dåligt jag mådde gick de emot allt jag berättat om mitt mående, och tvingade mig till ”Compleo”. Där använde de mig och andra som svart arbetskraft. Personalen på Compleo fick varje dag lagad mat av de arbetsprövande, någon utställare fick kassar gjorda av arbetsprövande, och Posten fick sin post sorterad av arbetsprövande. Jag satte mig emot detta och bröt ihop, då förstod Försäkringskassan att jag mått så dåligt som jag berättat för dem, vilket även stod att läsa i mina journaler från psykiatrin och min husläkare. Efter denna händelse fick jag ett beslut om förlängd sjukskrivning i tolv månader. Eftersom Försäkringskassan utsatt mig för väldigt svårt psykiskt lidande sommaren 2008 behövde jag denna tid till att försöka hitta tillbaka till lugnet igen. Allt som min psykolog och jag pratat om, allt jag fått lära mig om mitt mående och beteende försvann på en sekund när handläggaren ringde mig innan hon gick på semester. Egentligen var ju mitt mål att få jobba, men det kunde de inte hjälpa mig med, så de tog den lätta vägen, genom beslutet att förlänga min sjukskrivning.

Då jag inte hört något från Försäkringskassan på ett tag så hörde jag själv av mig till dem i början av 2009 för att se om vi kunde få till någon arbetsträning denna gång. Jag fick som svar från Försäkringskassan att jag hade en ny handläggare och att denne skulle kontakta mig snarast. Då det hade gått en vecka och denne inte hört av sig kontaktade jag Försäkringskassan och fick veta att denne handläggare läst mina journaler och avsagt sig mitt fall, då jag ansågs vara krävande. Det gick någon vecka, jag fick ett samtal från en Rickard från Försäkringskassan, han presenterade sig som min handläggare och undrade vad jag ville, varför jag ville ha en handläggare. Huh? Förlåt, men jag trodde det var en självklarhet att ha detta? Hur som helst, jag berättade att jag ville arbetsträna, och nämnde att jag inte ville att det skulle bli som förra gången, då handläggarna bestämde saker utan att ens läst mina journaler. Då kryper det fram att Rickard inte heller orkat läsa mina journaler, så han har ingen aning om vad som hände sommaren 2008. Han kommer med en värdelös ursäkt där han säger att han väljer att inte läsa journalen, då han vill höra den sjuke själv berätta. Jag blev irriterad, för om det är någonting jag är trött på så är det att berätta samma historia om och om och om igen. Jag tycker att det ingår i Rickards arbete att läsa på om personen han ska vara handläggare till.

Jag märkte direkt på hans tonfall att han blev irriterad på att jag ställde krav, att jag visade att jag vet vad jag vill och inte vill, dessutom att jag krävde att bli behandlad med respekt. Samtalet avslutades med att han lovade att se efter vad de kunde hjälpa mig med, och han skulle återkomma när han visste mer. Sommaren 2009 övergår i höst och jag hörde inte av Rickard, jag hade hunnit flytta och tänkte inte själv så mycket på det. Men sjukskrivningen skulle snart gå ut och någonting måste hända. (Då jag har väldigt svårt att hantera stress, jag har inte varit ute i arbetslivet på många, många år, så måste allt gå i slowmotion, Babysteps är väldigt viktigt för mig.)

Jag ringer Rikard, han svarar inte så jag lämnar då ett meddelande på hans telefonsvarare, jag mailar honom, men han svarar inte. Jag vet inte hur många meddelanden jag lämnar till honom, på hans telefonsvarare, på hans mail och via Försäkringskassan kundservice, men han vägrar att ringa tillbaka. Jag är så arg och trött på detta! Jag mailar till hans chef och hon ringer mig och berättar att det står i min journal att Rickard ringt mig. Jag blev så arg, för jag sover med mobilen påslagen, jag informerade henne om att Rickard har INTE ringt mig! Chefen beklagar detta och lovar att prata med Rickard. Det går någon vecka och jag hör fortfarande ingenting, jag mailar honom, och DÅ äntligen ringer han tillbaka och med en fruktansvärt dålig ton frågar han mig ”Vad vill du nu då”? Jag ifrågasatte varför han inte ringt? (Och jag är så arg så jag gråter, för jag orkar inte, inte en gång till!)Han har inga vettiga svar att komma med, utan säger bara ”det var då, vi måste fokusera på framåt, hur går vi vidare”? Jag svarar honom att jag inte vill gå någonstans med honom, för återigen, jag upplyser honom om att jag kräver att bli behandlad med respekt, inte bara bli struntad i! (Jag orkar inte bråka mer.) Jag säger till honom att jag vill ha en ny handläggare, då svarar han att det inte finns någon som vill ta sig an mig, han är den sista Försäkringskassan hade. Det känns ju inget bra, tänker jag, men vad göra? Jag sväljer gråten och frågar: - Jaha vad gör vi nu då i så fall? Han svarar mig, att vi måste ha ett möte för att se vad vi ska göra. Okej, svarade jag, skicka en kallelse, så har vi ett möte. Detta samtal var i november 2009. Inget brev kom. Julen kom och gick, jag sökte honom utan resultat. Dagen före nyårsafton ringde en annan handläggare från Försäkringskassan som sett att jag sökt honom. Hon skrev in i hans kalender att han skulle ringa mig den 11 januari. Det gjorde han inte, jag fick tag i honom den 13 januari, och ifrågasatte varför han inte ringde. Han säger att jag ljuger, att han inte har inskrivet i sin kalender att han skulle ringa mig. Jag tappar mitt humör, jag skrek åt honom att jag skulle ha en ny handläggare, sen slänger jag på luren. Återigen, jag orkar inte med detta! Hans chef ringer mig dagen efter och vi kommer överrens om att jag ska få en ny handläggare. Hon lovar mig en ny handläggare inom en vecka. Efter två veckor hade jag fortfarande inte hört något, så jag kontaktade Försäkringskassan och frågade vem som är min handläggare. Det går några dagar, sedan får jag ett svar. Jag får nu den handläggare som läst min journal, och avsagt sig mig. Min status idag, jag har just fått ett mail från handläggaren om att hon kommer att ringa mig på fredag kl 09:00.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta…

Bunny L.