Att ligga samhället till last

Jag känner mig mindre värd än en parasit som inte förtjänar att leva, ha en åsikt eller ett liv.
Är det detta de som bestämmer vill ha? Är det detta som andra vuxna i samhället ser?
Väljer alla friska att blunda? Ingen vill se eller vågar ta itu med detta.
Jag har inte valt att bli sjuk, jag ville inte vara en börda för min familj eller samhället.
Idag är jag en börda för min familj, snart utsparkad ur samhället. Varför? Jo, för att jag inte kan arbeta ens en timme i veckan. För att jag inte klarar av att tvätta min tvätt, handla, stryka, springa, klippa gräset, sköta ett hem, det finns en hel lista.
Jag bara går hemma som det heter i folkmun.

Mina grannar kommer med sina kommentarer: Åh du som ändå är hemma hela dagarna! Så skönt för dig. Var är deras verklighet? Jag hatar att vara hemma hela dagarna, jag hade velat åka till mitt jobb. Kanske t.o.m. cykla dit och komma hem, träna, laga mat, och vara i trädgården jag inte längre ha. Vara social, leka, bygga, planera framtiden.

Vad har jag nu? Jo, en kropp som varken kan eller vill. Vetskapen om att detta aldrig kommer att kunna åtgärdas och denna ständiga smärta.
Denna stora frustration över att vara alla till last. Att Behöva be om en massa saker jämt känna mig mindre värd.
Sist fråga jag grannen om hon ville byta kropp med mig, för även om det inte syns så berättade jag om hur jävligt allt är med min kropp.
Hon blev tyst, jag erbjöd mig att med hennes kropp gladeligen gå till hennes jobb, gå ut och dansa, städa, skratta och njuta av livet.
Den stora sorgen larmslår mig för att jag inte kan, jag har bara mig själv att vända mig till om. Då bad hon om ursäkt men hon valde att blunda vidare.
Jag vill njuta av livets enkla saker och jag inga stora förväntningar men i dagens samhälle tillåts jag inte ens detta. Jag är ett jagat villebråd, en parasit.

”Parasiten”