onsdag 11 maj 2011

Arbetslinjen gäller inte om du vill jobba trots sjukdom

Hej!

Jag vill berätta min historia om det sjuka sjukförsäkringssystemet. Jag har inte hittat någon liknande historia någonstans så kanske är detta en ny aspekt att ta upp i diskussionen. Själv är jag inte utförsäkrad – ännu. Jag har det inte så svårt som många andra – ännu. Min historia är en kafkahistoria om en människa som ville arbeta trots sjukdom, men som straffades ekonomiskt för det, helt emot intentionen i den s k arbetslinjen.

År 2007 opererades jag två gånger, först tog man en tårtbit av vänster bröst, sen hela. Jag lämnade sjukhuset med beskedet att jag var frisk, allt var borta och det jag drabbats av var bara ett förstadium till cancer, inga efterbehandlingar behövdes. Sommaren 2010 hittade jag en ny knöl i bröstet. Min bröstcancer hade kommit tillbaka på den opererade sidan trots att detta i teorin var omöjligt. I september 2011 opererades jag igen. Denna gång handlade det om en fullt utvecklad invasiv cancer. Jag rekommenderades cytostatika, strålning och anti-hormon.

Inför min cytostatikabehandling tänkte jag igenom min arbetssituation och bestämde mig för att försöka fortsätta på ett av mina två jobb. Jag visste ju inte hur jag skulle må av behandlingen men tänkte att det kanske skulle göra min ekonomiska förlust lite mindre, hålla humöret uppe och verka som en rehabiliteringsåtgärd och ett sätt att inte förlora kontakten med arbetslivet. En inställning som väl både FK och de ansvariga politikerna borde hylla?

Det som komplicerar saken och som FK:s fyrkantiga regler inte kan hantera är att jag har två arbetsgivare. Hos min första arbetsgivare arbetar jag 50% av heltid, hos min andra arbetsgivare arbetar jag 20% av heltid. Min totala arbetstid är alltså 70% av heltid. Mitt första jobb innebär täta kontakter med människor, många inbokade möten osv. Mitt andra jobb sköter jag på distans och kommunicerar med mina arbetskamrater via mejl och telefon. Enstaka resor skulle jag kunna avstå under en period men ändå fortsätta sköta mitt jobb.

Cytostatikabehandlingen innebar täta besök på sjukhuset och vårdcentralen, trötthet, illamående och infektionskänslighet. Jag insåg att jag inte skulle kunna klara av mitt första jobb, men att mitt andra jobb på distans kanske skulle vara möjligt att genomföra, 8 timmar per vecka som jag kunde disponera helt som jag själv ville utefter hur jag mådde. Jag kontaktade FK:s kundtjänst och hörde mig för om det var möjligt att få sjukpenning enbart för den del av min arbetstid som jag måste avstå hos min första arbetsgivare och samtidigt pröva att fortsätta arbeta hos min andra arbetsgivare. Det skulle gå bra sa man. Jag blev dock inte informerad om hur man skulle beräkna min sjukpenning under dessa omständigheter, dvs att jag skulle förlora ekonomiskt på att välja arbete. Det rörde sig om tusenlappar.

FK bedömde min arbetsförmåga enbart på de uppgifter jag själv lämnade dvs att jag skulle arbeta 8 timmar per vecka. Tyvärr blir 8 timmar ca 28% av min totala arbetstid på 28 timmar och utifrån detta bedömde FK att jag bara hade rätt till halv sjukpenning, att min arbetsförmåga var halvtid av min totala arbetstid. Hade jag arbetat 7 timmar hade det utgjort exakt 25 % och då hade jag fått 75% sjukpenning. Hur kan det få vara så fyrkantigt? Jag hade ju inte möjligheter att jobba mer än 8 timmar. Arbetet hos min första arbetsgivare var inte lämpligt för mig under denna period och om så varit hade jag ändå inte kunnat fylla på upp till halvtid eftersom jag måste sjukskriva mig hos respektive arbetsgivare efter intervallen kvarts, halv eller hel sjukskrivning. Ett moment 22.

Historien visar att systemet överhuvudtaget inte tar hänsyn till de individuella förhållandena. FK:s beslut blir helt oförnuftigt och inte alls i linje med det man säger sig förespråka, att människor ska jobba och rehabiliteras tillbaka till arbetslivet om så är möjligt. Själv har jag det bra, en man som bidrar till familjens försörjning, socialt nätverk. Så i mitt fall var den ekonomiska förlusten kännbar men inte en katastrof. Hade jag däremot varit en ensamstående mamma hade FK:s beslut slagit mycket hårt. För min del blev det främst en psykologisk käftsmäll. Från 1 december är jag sjukskriven på heltid. Jag har begärt omprövning av FK:s beslut men fått avslag. Brevet från FK är ett helt igenom byråkratiskt blaha blaha. Dessa rader tycker jag säger mycket om att reglerna i sjukförsäkringen helt och hållet bortser från vad som är förnuftigt och rimligt utifrån individens situation:

”Vid bedömningen ska Försäkringskassan bortse från arbetsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållande det vill säga andra faktorer än rent medicinska.”

Hur kan man göra en ”medicinsk bedömning” att min arbetsförmåga är halvtid utifrån att jag själv uppger att jag skulle kunna arbeta 28 % med en viss typ av arbetsuppgifter. Varför dessa intervall av fjärdedelar som inte överensstämmer med verkligheten? Varför ska man förlora pengar på att vilja försöka jobba?

Min sjukdom utvecklar sig tyvärr i fel riktning just nu, nya knölar har lett till ny operation efter cytostatikabehandlingen och uppskjuten strålbehandling. Är jag snart ännu en i de utförsäkrades skara?

Med vänliga hälsningar H.J.