onsdag 11 maj 2011

Arbetslinjen gäller inte om du vill jobba trots sjukdom

Hej!

Jag vill berätta min historia om det sjuka sjukförsäkringssystemet. Jag har inte hittat någon liknande historia någonstans så kanske är detta en ny aspekt att ta upp i diskussionen. Själv är jag inte utförsäkrad – ännu. Jag har det inte så svårt som många andra – ännu. Min historia är en kafkahistoria om en människa som ville arbeta trots sjukdom, men som straffades ekonomiskt för det, helt emot intentionen i den s k arbetslinjen.

År 2007 opererades jag två gånger, först tog man en tårtbit av vänster bröst, sen hela. Jag lämnade sjukhuset med beskedet att jag var frisk, allt var borta och det jag drabbats av var bara ett förstadium till cancer, inga efterbehandlingar behövdes. Sommaren 2010 hittade jag en ny knöl i bröstet. Min bröstcancer hade kommit tillbaka på den opererade sidan trots att detta i teorin var omöjligt. I september 2011 opererades jag igen. Denna gång handlade det om en fullt utvecklad invasiv cancer. Jag rekommenderades cytostatika, strålning och anti-hormon.

Inför min cytostatikabehandling tänkte jag igenom min arbetssituation och bestämde mig för att försöka fortsätta på ett av mina två jobb. Jag visste ju inte hur jag skulle må av behandlingen men tänkte att det kanske skulle göra min ekonomiska förlust lite mindre, hålla humöret uppe och verka som en rehabiliteringsåtgärd och ett sätt att inte förlora kontakten med arbetslivet. En inställning som väl både FK och de ansvariga politikerna borde hylla?

Det som komplicerar saken och som FK:s fyrkantiga regler inte kan hantera är att jag har två arbetsgivare. Hos min första arbetsgivare arbetar jag 50% av heltid, hos min andra arbetsgivare arbetar jag 20% av heltid. Min totala arbetstid är alltså 70% av heltid. Mitt första jobb innebär täta kontakter med människor, många inbokade möten osv. Mitt andra jobb sköter jag på distans och kommunicerar med mina arbetskamrater via mejl och telefon. Enstaka resor skulle jag kunna avstå under en period men ändå fortsätta sköta mitt jobb.

Cytostatikabehandlingen innebar täta besök på sjukhuset och vårdcentralen, trötthet, illamående och infektionskänslighet. Jag insåg att jag inte skulle kunna klara av mitt första jobb, men att mitt andra jobb på distans kanske skulle vara möjligt att genomföra, 8 timmar per vecka som jag kunde disponera helt som jag själv ville utefter hur jag mådde. Jag kontaktade FK:s kundtjänst och hörde mig för om det var möjligt att få sjukpenning enbart för den del av min arbetstid som jag måste avstå hos min första arbetsgivare och samtidigt pröva att fortsätta arbeta hos min andra arbetsgivare. Det skulle gå bra sa man. Jag blev dock inte informerad om hur man skulle beräkna min sjukpenning under dessa omständigheter, dvs att jag skulle förlora ekonomiskt på att välja arbete. Det rörde sig om tusenlappar.

FK bedömde min arbetsförmåga enbart på de uppgifter jag själv lämnade dvs att jag skulle arbeta 8 timmar per vecka. Tyvärr blir 8 timmar ca 28% av min totala arbetstid på 28 timmar och utifrån detta bedömde FK att jag bara hade rätt till halv sjukpenning, att min arbetsförmåga var halvtid av min totala arbetstid. Hade jag arbetat 7 timmar hade det utgjort exakt 25 % och då hade jag fått 75% sjukpenning. Hur kan det få vara så fyrkantigt? Jag hade ju inte möjligheter att jobba mer än 8 timmar. Arbetet hos min första arbetsgivare var inte lämpligt för mig under denna period och om så varit hade jag ändå inte kunnat fylla på upp till halvtid eftersom jag måste sjukskriva mig hos respektive arbetsgivare efter intervallen kvarts, halv eller hel sjukskrivning. Ett moment 22.

Historien visar att systemet överhuvudtaget inte tar hänsyn till de individuella förhållandena. FK:s beslut blir helt oförnuftigt och inte alls i linje med det man säger sig förespråka, att människor ska jobba och rehabiliteras tillbaka till arbetslivet om så är möjligt. Själv har jag det bra, en man som bidrar till familjens försörjning, socialt nätverk. Så i mitt fall var den ekonomiska förlusten kännbar men inte en katastrof. Hade jag däremot varit en ensamstående mamma hade FK:s beslut slagit mycket hårt. För min del blev det främst en psykologisk käftsmäll. Från 1 december är jag sjukskriven på heltid. Jag har begärt omprövning av FK:s beslut men fått avslag. Brevet från FK är ett helt igenom byråkratiskt blaha blaha. Dessa rader tycker jag säger mycket om att reglerna i sjukförsäkringen helt och hållet bortser från vad som är förnuftigt och rimligt utifrån individens situation:

”Vid bedömningen ska Försäkringskassan bortse från arbetsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållande det vill säga andra faktorer än rent medicinska.”

Hur kan man göra en ”medicinsk bedömning” att min arbetsförmåga är halvtid utifrån att jag själv uppger att jag skulle kunna arbeta 28 % med en viss typ av arbetsuppgifter. Varför dessa intervall av fjärdedelar som inte överensstämmer med verkligheten? Varför ska man förlora pengar på att vilja försöka jobba?

Min sjukdom utvecklar sig tyvärr i fel riktning just nu, nya knölar har lett till ny operation efter cytostatikabehandlingen och uppskjuten strålbehandling. Är jag snart ännu en i de utförsäkrades skara?

Med vänliga hälsningar H.J.

8 kommentarer:

  1. Bra att du orkar skriva ! Hoppas du blir frisk snart! Jag tror att det faktiskt är så att människor som lever i områden från början där man har föräldrar som är företagare, som jobbar massor och som lever gott, i det ser de bara det lyckade och jag har tänkt mer och mer på det. Empati föds av att man blir bemött på ett varmt sätt eller kan känna igen sig i någons situation. Jag tror helt klart att det finns mindre empati i moderattäta områden, därför är politiken så hård. Ma kan säga att personer som haft det dåligt elller mött människor som mår dåligt, att de kanske inte är lyckade pengastyrda börshandlare, men de förstår mer och har egentligen mer empati och vet mer om hur ett land ska fungera på bästa sätt för flest möjliga, pga att de har kunskap. Man får se moderater som människor utan kunskap, i regel, och som tror det blir bäst såhär...men när det blir sämre för fler då ökar otryggheten i ett helt land och för alla. Om de nu skulle ändra sjuksystemet så att fler kom i arbete och inte blev sjukskrivna i onödan, då skulle man individuellt prövat det och litat på att en männsika själv kunde säga till att den längtade efter jobb. Att stänga av personer från sitt trygghetssystem är inget annat än iskallt. Precis som ditt besked om du varit ensamstående. Det är som en maskin skrivit det och utan individuell bedömning och faktiskt utan logik...utan att man litar på människan. I samhällen där man inte litar på individen, vad föds där..? KORRUPTION ...Tur att du har din man och fortsätt skriv saker så folk förstår. Ja hoppas du snart blir frisk! marie

    SvaraRadera
  2. Det är förvisso bättre att jobba än gå på bidrag, då slipper du och andra "drabbade" såna här problem.

    SvaraRadera
  3. @Anonym
    Du verkar ha missat poängen.

    Hon vill jobba, trots cancer i kroppen men straffas ekonomiskt för det. Läs ordentligt innan du kommenterar.

    Dessutom (om och om igen) - Sjukersättning och sjukpenning är sjukFÖRSÄKRINGENS ERSÄTTNING och inget bidrag. Så länge H.J. har jobbat gick en del av hennes lön till sjukförsäkringen.

    Barnbidrag är ett bidrag t.ex. som alla barnfamijer utan inkomstprövning får även statsministern.

    Anonym2

    SvaraRadera
  4. Det är för bedrövligt att man blir av med ersättningen bara för att man hittar ett jobb man klarar av.

    Jag vägrade ta jobbet. Det rörde sig om ett jobb tre timmar i veckan. Försäkringskassan sa att klarar jag att jobba tre timmar i eckan, har jag 75% men inte 100% arbetsoförmåga, alltså får jag bara 75% kvar av sjukersättningen.

    Jag förlorar alltså tio timmars ersättning, för att jag hittat ett jobb på tre timmar. Ebberöds försäkringskassa?

    SvaraRadera
  5. Usch. Det är då bedrövligt.

    SvaraRadera
  6. HJs problem är relativt bekvämt om man jämför med de människor som inte orkar/kan jobba pga sjukdom. Dessa vilka ändå av FKs handläggare bedöms klara av att arbeta ett visst procenttal eller vara helt arbetsföra..

    Rätt övertygad att en nolla i inkomst svider lite mer än fyrkantiga FK regler för procent, där folk som ändå får igenom sin ansökan.

    Det handlar om att se vilka de mest angelägna problemen är.

    Uppenbarligen tycker den sk arbetslinjen att det ska svida att vara sjuk! Oavsett! Och det kanske är bra att ALLA får vara med och känna på det i så fall...

    SvaraRadera
  7. Ett första utkast på hur jag tycker att "den nya mänskliga försäkringskassan" ska fungera:

    Sjukdom
    * dag 1 - ersättning från företaget
    * dag 2-7 sjukpenning från försäkringskassa - utan läkarintyg
    * dag 8-90 sjukpenning från FK - med läkarintyg
    Läkaren remitterar under tiden till den rehabilitering som behövs

    Utredning I
    Efter 90 dgr/3mån kan FK göra en utredning för att se om sjukdomen beräknas bli långvarig, vad den beror på och vilken ytterligare rehabilitering som behövs. Nu kan FK erbjuda arbetsträning med bibehållen sjukpenning till den som vill.
    A) Sjukdom: Det kan vara ett svårläkt benbrott, en hjärtinfarkt som fått komplikationer, dvs fysiska sjukdomar som man vet kommer att bli bra -tar bara lite längre tid.
    Insats: max 3 mån ytterligare sjukskrivning, ev. fysioterapi, annan rehabilitering. Sedan arbetsträning.
    B) Fysisk omställning: Det kan vara en snickare som måste byta arbete för inte belasta kroppen igen.
    Insats: max 3 mån ytterligare sjukskrivning, ev. fysioterapi, ev. utbildning, ev. arbetsträning
    C) Psykisk omställning: Här kommer vi till det svåraste. När man får en kronisk sjukdom eller ett handikapp ställs hela ens liv på kant, man ifrågasätter och omvärderar sin värld, man känner inte igen sig själv. Nu behöver man mer hjälp än bara sjukskrivning eller arbetsträning.
    Man kan behöva samtalsterapi, psykolog eller beteendevetare för att få hjälp med att förhålla sig till sin nya situation.
    Nu blir det mycket viktigt att FRÅGA den sjukskrivne vad han/hon BEHÖVER för hjälp.
    Erbjuda ett paket av möjligheter till byte av arbete, utbildning, särskild rehabilitering.
    Här är också samtalsterapi en hjälp till egen insikt.
    Man kan behöva stödja och uppmuntra personen att hitta något nytt och glädjefullt i livet.
    Att hitta sig själv som människa igen. Här är det viktigt att inse att vi människor är olika och fungerar olika. För en del är det viktigt och påskyndar läkningsprocessen om man återgår i arbete så fort som möjligt, för andra försämrar det tillståndet.
    Insats: max 3 mån ytterligare sjukskrivning ev.samtalsterapi, ev. fysioterapi

    Utredning II
    Efter 6 mån kan FK göra en ny utredning för att se om personen behöver en längre återhämtnings
    Insats: sjukersättning 2 år


    Utredning III
    Om sjukdomen är kronisk och besvären förhindrar arbete kan man få stadigvarande sjukpension
    med möjlighet att arbetsträna med bibiehållen ersättning och med ett viss inkomst -
    i samarbete med FK.

    P.S. Ingen ska någonsin kunna bli utförsäkrad/oförsäkrad

    SvaraRadera
  8. Det konstiga är att det fortsätter och inget händer?

    Jag tror att allt är genomtänkt för att "rensa bort" bottenskiktet i samhället. Ungefär som Darwins tänkande i politisk form.

    Dessa människor är sociopater och många har ledande roller i vårt samhälle. De har ingen emapti. Ingen alls. Det kan ni vara säkra på.

    Det börjar bli dags för en revolution i Sverige.

    SvaraRadera