fredag 18 juni 2010

Att ligga samhället till last

Jag känner mig mindre värd än en parasit som inte förtjänar att leva, ha en åsikt eller ett liv.
Är det detta de som bestämmer vill ha? Är det detta som andra vuxna i samhället ser?
Väljer alla friska att blunda? Ingen vill se eller vågar ta itu med detta.
Jag har inte valt att bli sjuk, jag ville inte vara en börda för min familj eller samhället.
Idag är jag en börda för min familj, snart utsparkad ur samhället. Varför? Jo, för att jag inte kan arbeta ens en timme i veckan. För att jag inte klarar av att tvätta min tvätt, handla, stryka, springa, klippa gräset, sköta ett hem, det finns en hel lista.
Jag bara går hemma som det heter i folkmun.

Mina grannar kommer med sina kommentarer: Åh du som ändå är hemma hela dagarna! Så skönt för dig. Var är deras verklighet? Jag hatar att vara hemma hela dagarna, jag hade velat åka till mitt jobb. Kanske t.o.m. cykla dit och komma hem, träna, laga mat, och vara i trädgården jag inte längre ha. Vara social, leka, bygga, planera framtiden.

Vad har jag nu? Jo, en kropp som varken kan eller vill. Vetskapen om att detta aldrig kommer att kunna åtgärdas och denna ständiga smärta.
Denna stora frustration över att vara alla till last. Att Behöva be om en massa saker jämt känna mig mindre värd.
Sist fråga jag grannen om hon ville byta kropp med mig, för även om det inte syns så berättade jag om hur jävligt allt är med min kropp.
Hon blev tyst, jag erbjöd mig att med hennes kropp gladeligen gå till hennes jobb, gå ut och dansa, städa, skratta och njuta av livet.
Den stora sorgen larmslår mig för att jag inte kan, jag har bara mig själv att vända mig till om. Då bad hon om ursäkt men hon valde att blunda vidare.
Jag vill njuta av livets enkla saker och jag inga stora förväntningar men i dagens samhälle tillåts jag inte ens detta. Jag är ett jagat villebråd, en parasit.

”Parasiten”

måndag 7 juni 2010

Ett drägligt liv

Jag skulle vilja ge mina medmänniskor en inblick i mitt liv, för att de kanske skall kunna öppna sina ögon mer och se sanningen i detta som händer.
Detta för att de ska få en förståelse för oss som inte kan men vill. Se dem som inte kan ge utryck för sin förtvivlan. För dessa ger jag er alla min berättelse för jag kan fortfarande ge uttryck för min verklighet. Det började redan i min barndom, jag var inte som alla andra, jag kunde böja mina leder hit och dit. Skolsköterskan skyllde på att man växer ur det och mina föräldrar svalde och tog emot.
Jag har alltid varit en glad social tjej med många järn i elden och jag har jobbat i de flesta branscher, utomlands och i stora bolag.
Under 2003 födde jag mitt första barn det var då allt började om i mitt liv. Jag hade en svår förlossning, i 3 1/2 dygn, det hela slutade med en tur på operationsbordet p.g.a. stora bristningar utvändigt och invändigt. Dessförinnan fastnade mitt barn, det kom in två bastanta damer som hävde sig över mig för att som de sa skulle trycka ut barnet. När dessa tryckte small min rygg. Detta är som jag har fått reda på senare absolut inget de skall göra. Jag som förstagångsföderska fick uppleva något som jag inte önskar någon annan. Efter operationen fick jag en massa komplikationer med infektioner o.s.v. Den enda uppföljning jag fick var sporadisk sjukgymnastik. Att jag hade ont i rygg och bäcken föstes bara åt sidan. Jag ville ju bara få vara mamma och kämpade vidare trots smärtor.

Efter min mammaledighet såg jag fram emot att börja jobba och försökte få hjälp på företaget, de skickade mig till företagshälsan. Under denna period gick jag på VC, där fick jag diagnosen myofaciellt smärtsyndrom fibromyalgi b.l.a. Jag försökte återgå till mitt jobb pröva gång på gång. Företaget skicka mig på Rehabkurs, denna hade ingen större effekt, i samband med denna så fick jag prova många olika mediciner vilket bara gav en massa biverkningar. Frågar man min familj var jag helt borta under denna period i sinnet. Jag blev sjukskriven gång på gång.
När denna Rehabkurs var slut hade jag och min familj nått en brytpunkt. Jag förlorade en mycket i inkomst orkade inte ta hand om det vardagliga. Vi hade ett hus som vi ägt ett par år. Detta fick vi nu ge upp. Min man som jobbade heltid kunde inte jobba 100 % komma hem och göra allt själv. Den enda lösningen var att flytta 10 mil för att få mindre boende och mera hjälp av familj och vänner. Mitt jobb gjorde det lätt för sig och sa upp mig p.g.a. arbetsbrist då jag inte kunde omplaceras. Vilket var en sorg för mig då jag gillat mitt jobb, den största sorgen här var att jag inte kunde vara en riktig mamma. Även om jag nu med facit i handen vet att jag är en bra mamma trots allt.
Jag blev gång på gång skickad på diverse utredningar med Försäkringskassan gav samma svar varje gång och jag blev erbjuden förtidspension ett antal gånger. Jag tackade nej för längst därinne fanns ett hopp om att fick jag hjälp kanske jag kunde göra något.
Jag flyttade till en annan stad, till en ny lägenhet, gick till alla specialister jag kunde hitta och betalade detta själv men ingen kunde ge mig ett annat svar. Jag hade så omfattande skador b.l.a. diskbråck efter förlossningen och skador i bäckenet, inflammationer o.s.v. Listan är så lång så jag ids inte ta hela. Alla dessa diagnoser, det medför att min kropp har ständig smärta dygnet runt, inflammationer vid minsta felsteg eller belastning o.s.v.
Jag blev nu bemött på min nya VC med förakt och misstro vilket resulterade i ännu mera utredningar och medicineringar. Jag var hög som ett höghus på morfin. De konstaterade diskbråck 4 år efter förlossningen men sa bara att det inte var något att göra. Nu ville de höja dosen av morfin min kropp, min mage, allt gav upp. Jag sa nej och då var jag inte välkommen om jag inte ville medicineras. Saken är den att jag även har en tarmsjukdom som inte funkar med vissa mediciner.
Jag fattade där ett beslut om att hitta någon annan läkare och detta blev en privatläkare med dyra taxor. Inte ens smärtteamet på lokala sjukhuset kunde ta emot mig då jag var för väl utredd. Jag kan inte räkna upp gångerna jag fått höra att jag borde vara mitt i livet jag är ju bara 35 för ung för att vara så sjuk. Jo tack, till alla dessa inkompetenta yrkesmänniskor. Jag valde aldrig att bli sjuk vid 28 års ålder, sjukdom har ingen ålder. Jag hade ju valt livet, jobbet, fler barn och mitt hus d.v.s. den aktiva tjej jag var. Jag hade absolut inte valt att ge min familj detta helvete. Inte mig själv heller. Alla saker jag vill men inte kan göra. Vänner som inte orkar med som försvann, de som inte förstår eller vill förstå. Jag har verkligen provat hela medicinfamiljen, sjukgymnastiken, KBT, alternativdelen, det finns inga halmstrån kvar. De godbitarna jag funnit på vägen använder jag idag t.ex. massage varmvatten avslappning meditation osv. För att orka ta del av mitt liv.

Nu jagas jag av mobben på Försäkringskassan, de anser att jag är för sjuk för att jobba enligt de medicinska underlagen men bankar på om individanpassat. Vilket inte heller funkat de 3 senaste gångerna jag faktiskt provat, om även styrks i de nya billiga utredningar de skickar mig på gång på gång som lösning. Gud vet vad dessa kostar och alla säger fotfarande samma om mig. Jag har nu ingått i arbetsförmedlingens fantastiska program, handläggaren kan inte hjälpa mig. Hon skickar därför tillbaka mig till Försäkringskassan igen där jag överklagar hela tiden.
Jag har själv hittat en ny VC, där jag hittade en läkare som förstod mig som kommer att hjälpa mig med att anpassa mitt liv till det drägliga. D.v.s. ge mig medicin när jag behöver det och utreda samt ge mig hjälpmedel för hemmet.
Det är otroligt kränkande att för varje utredning se helvetet passera en ytterligare gång. Möta ny sjukvårdspersonal gång på gång. Att t.o.m. de ger upp men jag kan hänga med på detta för halmstråna är slut. Jag kämpar för en enkel tillvaro som jag hade uppnått. Men min krassa verklighet är sådan att bakom alla dessa sjukdomar diagnoser finns jag. Jag är inte min sjukdom men den är med mig, varje dag resten av livet. Jag begär bara en dräglig tillvaro. Utan förnedring, kränkning, med respekt och att de ser människan bakom allt detta. För jag kämpar i motvind för mitt liv och det är bara huvudet som finns ovanför ytan.

Hälsningar

”Banna”

fredag 4 juni 2010

Pisal berättar vidare .... del 4

Nu är jag åter igen tillbaka med en fortsättning på hur mitt liv tillsammans med min familj utvecklas. Försäkringskassan beslutade som ni vet om en 18 månaders förlängning av min sjukersättning från och med den 1. mars 2010. Dock med lite krångel eftersom jag fick beslutet först 1 vecka senare, men det redde ut sig väl.

Jag hamnade också i samma veva akut på vårt Universitetssjukhus. Jag tvärvägrade nämligen att åka till länsdelssjukhuset, då jag gången innan, trots remiss i princip blev hemskickad med ett "Ja, ha? Vad tror du vi kan göra?"

Universitetssjukhuset såg en chans att slå "de små" på fingrarna och var väldigt snabba med att skriva en specialistläkarremiss till läkaren på Ängelholms sjukhus, en mycket sympatisk och kunnig läkare.
Jag fick veta att det var tre månaders väntetid, men fick komma redan efter två månader. Då hade jag till läkaren skrivit ner hela mitt livs sjukhistoria i en PM om ca 15 sidor! Han ville ha det skriftligt och han fick det så!

Resan ner tog tid att ordna. Det skulle vara liggande transport och det blev en hel del samtal både med Skåne och med mitt hemlandsting innan den 40 mil långa resan landat. Lagom när det var löst kom kallelsen att jag bara drygt en vecka senare skulle åka! Utöver sjukresan var det även färdtjänsten som skulle ordnas då min make följde med mig. Ska vi någonstans så är ju färdtjänst vårt enda sätt att förflytta oss om vi inte klarar att gå.

Jag har sedan fyra år tillbaka ett s.k. sacrostöd, d.v.s. ett bälte att dra åt hårt runt höfterna för jag ska kunna gå och för att åka min stabilitet. Vid ett stopp på vägen ned lyckades jag glömma detta på en toalett. Jag kom nämligen inte upp från den låga toan, utan var tvungen att be ambulanschauffören om hjälp och då blev bältet bortglömt. Detta upptäckte jag 25 mil senare när det var dags för mat.

Jag ringde sjukhuset i Ängelholm, ortopeden och de hänvisade mig till ortopedtekniska avdelningen. Där fick jag tala med en snäll tjej som utan vidare ordnade en tid hos henne fm. dagen därpå för utprövning av nytt bälte. Ortopeden ordnade dessutom så att jag fick detta på ordination, vilket sparade ungefär 800 kronor.

När jag fick det som hjälpmedel var det en egenavigt på 300 istället för att få betala fullt pris som låg över 1000 kronor för bältet.

Detta var bland det mest lyckade med besöket. Det bälte jag nu har är helt och hållet personligt utprövat och anpassat efter mina behov. Det är stadigare än det jag haft förut och det kan dessutom bäras under kläderna om jag vill!

På em. hade jag tid hos läkaren. Han var väldigt sympatisk och han berättade om hur han såg på mig och mitt tillstånd. Jag närde ju en förhoppning, hade ett litet halmstrå kvar att kanske, kanske kan en operation göra mig bättre. Efter en halvtimmes samtal förstod jag att det var nog inte fallet och det var då han tog upp detta med operation. Det var över 90% risk för att jag skulle bli sämre. Han skulle inte operera mig och han är dessutom den enda i Sverige som utan att tveka kan säga att mitt tillstånd gör att det inte går att operera. Inte bara "jag kan inte operera" det gör en viss skillnad. Han hade arbetat med min typ av problematik i många år och sa att en operation med all sannolikhet endast skulle göra mig sämre och att han oavsett vad jag sa, inte skulle göra den. Klara och raka besked, tyvärr inte överraskande, men självklart en stor besvikelse. Vi pratade vidare om min behandling och han berömde de läkare som redan satt in den som han såg enda möjliga behandlingen på mig och att det var en kombination av smärtstillande (opiater) och sjukgymnastik. Det är vad som kan komma att hålla mig rörlig.

Har jag riktigt stor tur kan jag kanske bli något bättre någon gång i framtiden, men det går inte att säga. Utgångspunkten är bibehållen funktion och smärtlindring så långt det går.
Hans diagnoser var, utöver de redan kända som fibromyalgin även hypermobilitetssyndrom (överrörligt) och sacroiiliit (artrit i bäckenlederna, kroniskt inflammation med andra ord).

Det tog ett antal dagar att landa i detta besked. Kronisk inflammation och överrörlighet i bäckenlederna. Detta var dessutom förknippat med en förändring i min bindväv som gör att elasticiteten som ska hålla ihop leder och ligament m.m. till stor del saknas. Då fick jag också en förklaring till varför jag får fula ärr av små sår som borde läka på bara ett par veckor och sedan inte synas. Bindväven i huden förmår inte dra ihop sig. Jag gjorde själv senare jämförelsen med resåren i ett par gamla strumpor...

Jag kommer att få leva med att det blir ärr av alla sår och att huden på t.ex. mage, lår, armar och bröst kommer att bli strimmig som samma sätt som när jag var gravid. D.v.s. jag kommer att vara skrynklig. Han var förvånad över att ärret efter den gastric by pass operation jag gjort för 7 år sedan var så snyggt, men det hade ju en plastikkirurg fixat till efteråt! Därav var det snyggare än förväntat. Men ändå. Skrynklor, bugglor, små påsar av hängade hud det är jag idag. Och nu vet jag varför och det känns skönt.

Det här bidrog till att jag på något sätt kom till vägs ände. Nu har jag att utifrån den situation jag befinner mig i ta mig framåt utan att förlora mitt hopp, utan att ge upp. Just nu känns det svajigt. Det är stundtals lite mer stabilt. Det har gått några veckor och jag börjar ta in allt som blev sagt i Ängelholm. Men det tar tid och inte bara för mig. Det påverkar hela vår familj.

Jag fick ett besked som i praktiken innebär att så som du har det nu kommer du att få fortsätta att ha det så långt fram det går att förutspå. Kanske kan jag genom träning bli bättre. Å andra sidan har jag tränat sedan 2006 på olika sätt och inte blivit bättre utan istället mycket sämre. Nu har jag i och för sig lärt mig vad jag kan och inte kan så förhoppningen är väl att jag inte längre kommer att träna sönder mig.

Rörelse var nyckeln till förbättring - men han sa också att jag inte skulle minska några doser av mina mediciner förrän jag såg en markant minskning av behov av extradoser av morfin och Stesolid. Först då är minskning aktuell.

Det innebär för mig att jag får fortsätta med mediciner som är så starka att om en person som inte fått sådan medicin förut skulle få det så skulle det kunna leda till döden eller åtminstone en akut förgiftning och livshotande tillstånd. Det känns inte bra, men jag måste acceptera det.

Hur får jag mina nära och kära att acceptera detsamma, de som säger hela tiden "du äter för många mediciner, du måste minska". Vad ska jag ta bort? Mediciner som är en förutsättning för att jag ska kunna fungera.

Jag kommer att ha en kontroversiell behandling som kommer att sträcka sig över år. Läkaren var inte oroad över detta då han sa att jag inte hade inga som helst tendenser till dosökningar, utan morfinet hade följt smärtan. Vid perioder med mindre smärta, mindre morfin osv. Men kan andra ta till sig detta? Kommer jag ständigt att få gliringar och kommentarer om att jag måste ta morfin, att jag är "hög" (vilket jag inte är, men det är en annan femma) o.s.v.

Är det accepterat med långtidsbehandling med morfinpreperat trots att de bevisligen har postiv effekt och är de som möjliggör att jag kan röra mig? Eller kommer jag även fortsättningsvis bli anklagad för att bara vara ute efter medicin om jag kommer in med en smärttopp jag inte själv kan bryta? Kommer jag även att bli undersökt med dessa för mig hårthänta metoder som i och för sig bekräftar det som redan står i journalen men som gör att min smärta biter sig fast så att sjukhusbesöket blir några dagar extra utdraget bara p.g.a. att en okunnig AT-läkare som ska göra alla undersökningar, som de läst att man ska göra, om någon kommer med smärta i nedre delen av ryggen - utan att först ens ha läst journalen?

Vad kommer Försäkringskassan att säga om drygt ett år? Är jag då en av dem som blir ställd utanför och bedömd som arbetsför?

Så många frågor som kommer nu när vägen tog slut. Väg är egentligen fel ord. Det var en liten, liten steg, knappt upptrampad som ledde till den där vackra tjärnen där man bara kunde njuta - trodde jag - men när jag kom fram var den igenväxt sedan många år och kvar var bara ett stinkande kärr.

Hur går jag vidare när vägen jag går på tar slut?
Kan jag hoppas på att vetenskapen och vården nått sådana framsteg att vi "smärtisar" slipper bli behandlade som andra klassens patienter som mest bara klagar och inte rycker upp oss och tar oss i kragen och går till jobbet i alla fall. "Lite värk är väl inget att gnälla över. Du skulle bara veta hur ont jag hade när jag hade ryggskott, men jag tog två Alvedon och gick och arbetade i alla fall.

Det är här jag står just nu. Jag har knappt ett och ett halvt år på mig enligt Försäkringskassan att bli frisk. Min ordinarie läkare sade redan innan resan att han inte trodde att lönearbete var realistiskt, men går det utifrån detta att säga att jag kommer att vara så dålig fram till min pension om knappt 20 år att jag kan få sjukersättning? Hur ska jag annars försörja mig?

Samma med färdtjänsten. Kommer jag efter november i år (fick ju hela 6 månader beviljat) får förlängt tillstånd?

Vi sade upp lägenheten på vinst och förlust nu den siste maj eftersom trapporna bara gör mig (och till en del även min make) sämre. Ingen av oss orkade längre. Vi har sedan länge bett om hjälp med bostadsanpassning, men allra helst en annan, handikappanpassad lägenhet. Allmännyttan tvärvägrar - vi har ju betalningsanmärkningar, visserligen gamla och absolut inga hyresskulder men STOPP, Inga lägenheter där inte.
Bostadsanpassning skulle bli för dyrt i den fastighet vi nu bor i p.g.a. att den inte är skött som en fastighet bör skötas, varför kommunen gick in och förhandlade med samma resultat. Nu har lagt över ärendet på socialförvaltningen. Den 1. september är vi bostadslösa p.g.a. medicinska skäl. Givetvis letar vi själva, men vi är inte attraktiva som hyresgäster trots att vi är skötsamma. Skulderna är de klassiska; konkurser, skilsmässa och sjukdom.

Vi har på alla sätt som möjligt sökt reda ut vår situation, men än är vi inte där. Vi måste ha en bostad som inte gör oss ännu sjukare än vad vi redan är.

Där står jag nu. Utan bostad om knappt tre månader, utan färdtjänst om fem månader om jag inte får förlängt och med en smärta som jag kommer att få lära mig leva med allt eftersom. Jag har att acceptera att den stundtals kommer att bli så svår att jag måste vara inneliggande, men hoppas att jag ändå ska kunna ha ett gott liv tillsammans med min make.

Våra barn och våra föräldrar stöttar oss. Jag bor halvtid hos min svärmor (som blev änka för dryg ett halvår sedan) lika mycket för min skull som för hennes. Huset hon har är ett enplanshus, men vi kan inte ta över då vi inte heller orkar sköta en fastighet.

Så ser min verklighet ut idag. Hur den ser ut om ett halvår har jag ingen aning om. Jag kan bara hoppas på att vi har en bra lägenhet som är anpassad efter våra handikapp, jag har kvar mitt färdtjänsttillstånd och att jag inte blivit sämre utan fortfarande klarar mig med rullator och kryckor och rullstolen vid längre turer såsom köpcentra och liknande.

Vad Försäkringskassan kommer att säga vet jag inte. Det ska bli mycket intressant att få remissvaret från Ängelholm skriftligt, så det kommer att vara en viktig del i en ev. kommande tillsvidare sjukersättning.

Pisal 2010-06-03

”Pisal berättar om lite positiva nyheter:

Som jag skrev i föregående inlägg i början av juni så hade vi sagt upp vår lägenhet på vinst och förlust. Den kommun vi bor i vägrade att medverka till att vi fick en ny bostad. Nu har en privat hyresvärd i grannkommunen ställt upp. I september får vi en liten trea i en liten stad som lever på sommaren, med hamnen nästan i centrum! Vi har fått en lägenhet 300 m från hamnen och 150 m från torget. Min svärmor som blev änka för mindre än ett år sedan och sitter i ett stort hus har fått lägenhet på andra sidan torget ungefär lika långt bort som för oss. Hon får en helt nybyggd lägenhet och vi får en nyrenoverad. Dessutom sätter värden in diskmaskin efter önskemål från oss. Hyresvärden är väl medveten om vår tuffa situation, men sa till oss att det är vitigast att man får träffas. Stämmer det då och det känns seriöst får man hyra även med betalningsanmärkningar!

Dessutom sänker vi våra boendekostnader trots mycket bättre läge och högre standard,

”Pisal” 2010-06-19

onsdag 2 juni 2010

Den helt vansinniga sjukförsäkringen

Jag heter Camilla ska bli 51 år nu i sommar.
Jag ska försöka göra en lång historia kort. Detta handlar om den orättvisa sjukförsäkringen.
Jag har varit sjuk i c:a 14 år och har en diagnos fibro (fibromyalgi, Red:s anm.) som jag fick på neurologen Akademiska sjukhuset 1999.
Därefter har jag haft en massa andra ”sjukdomar” som en opererad axel, som gjort att min arm inte fungerar som den ska längre. Jag har hemtjänst som hjälper mig att hänga min tvätt eftersom jag inte klarar det själv.

Jag fick en kronisk tandbensinflammation som gjorde att jag levde på penicillin 1 år, men tyvärr fick de ta alla mina tänder, dessutom har jag sedan även legat inne för magproblem, disk/rygg problem, njursten och cellförändringar samt lite annat smått och gott
Jag har med jämna mellanrum försökt att jobba lite, för att gå hemma är ju ingen dröm.
Men det är tydligen där jag gjorde fel. För ca 3,5-4 år sen skickade Försäkringskassan mig på en Alfta utredning. Där kom de fram till att i det läget hade jag ingen arbetskapacitet alls.
Jag skrek högt, för jag ville ju fortfarande jobba det lilla jag kunde. Därefter fick jag ansöka om sjukbidrag på bara 75 %, sagt och gjort, jag tyckte det var bra, tills jag blev sämre, jag lades in på sjukhuset för problem med ryggen, sedan var jag inlagd då jag blev skrapad för cellförändringar, efter det åkte jag in på sjukhuset igen men för magsår, efter det hem igen, sedan så in till sjukhuset på nytt för en konisering av livmodern för att få bort cellförändringarna som inte försvann. Jag var efter allt detta i rätt dålig kondition.
Innan detta hade jag ringt Försäkringskassan vid flera tillfällen och undrat vad dom tänkte göra med Alfta grejen, för jag ville ju ha sjukgymnastik och vad man nu kunde hitta på i rehabilitering. Men inget hände å allt lades i glömska.

När det var dags för ett nytt läkarintyg och en bedömning för ca 2,5 år sen, gjorde min läkare fel. Han orkade inte göra ett nytt intyg trots besök så han kopierade ett gammalt intyg från 2001. Försäkringskassan skrek högt och det resulterade i att jag var utan pengar i 3 månader.
Med det lilla jag hade då fick jag ju rensa i ekonomin alltså, för att klara mig.
Jag var även tvingad att gå till socialen. Det hela löste sig så småningom, för jag tog kontakt med en journalist. Men jag fick då bara 75 % av min sjukersättning vilket inte är mycket. På det har jag hankat mig fram, pusslat och trixat för att allt ska gå ihop.
Detta även om jag då vid detta tillfälle ansökte om 100 %.

I nov-09 fick jag brev från Försäkringskassan där det stod om utförsäkring och a-kassan.
Jag trodde ju inte på något vis att detta kunde gälla mig men jag ansökte om inträde i mitt gamla fack i början på dec. Allt var lugnt JA, eller hur? Den 28 februari ringer Försäkringskassan och säger: - På måndag är du utförsäkrad.
Sen kan jag säga att helvetesresan började. Alla mina inkomster försvann. Jag skulle helt plötsligt gå på en sökajobb-kurs med en ersättning på c:a 3500 kr i månaden eftersom att det i samma veva visade sig att facket inte godkände mitt inträde, då jag jobbade 5 tim/ vecka och dessutom i fel bransch.
Vad göra? Jo, det var att gå till socialen och där blev ju allt fel från början till slut.
Nu sitter jag här idag, visserligen med en hyra som är betald denna månad, men inga pengar till mat, påminnelser på räkningar och inkassokrav som ökar hela tiden, dels för att socialen räknat fel, att de inte tar hänsyn till omständigheterna o.s.v., o.s.v.
Höjden var ändå när de inte tillät mig att hämta den medicin jag behöver för att ena sorten inte ingår i högkostnadskortet, och när sedan socialen räknade flytt av pengar från olika konton som inkomst, då kände jag bara att nu orkar jag inte mer.

Det kan inte få gå till på detta vis. Jag har inga räkningar som ingår i någon lyxkonsumtion, utan det är hyra, el, mat, telefon, tv, bredband, facket, läkare och min medicin.
De anser också att jag ska flytta till en 1;a, avliva min katt, stänga av mobil, bredband och bara ha 1,2 och 4 som tv kanaler. Är detta verkligen en skälig levnadsstandard med dagens mått mätt? Ska jag stängas av från omvärlden och sitta stirrandes i en vägg? Mitt liv är förändrat så mycket redan i ju med att jag är sjuk. Men nu har de tagit det sista jag hade av min gnista. Är detta ett värdigt liv. Man känner sig kränkt, värdelös.
Jag vet inte var jag ska vända mig riktigt. Men jag ska på något sätt anmäla socialen för deras behandling av mig. Och se vad jag sedan kan göra med resten.

Ja, detta var en kort historia och det fattas säkert en del detaljer. Men jag måste försöka göra något innan jag går under.

PS: Jag ska kanske inte klaga så mycket. Arbetsförmedlingen ansåg att jag inte var i ”skick” att gå på sökajobb-gruppen. Man skulle skicka mig vidare till en psykolog! DS