Den helt vansinniga sjukförsäkringen

Jag heter Camilla ska bli 51 år nu i sommar.
Jag ska försöka göra en lång historia kort. Detta handlar om den orättvisa sjukförsäkringen.
Jag har varit sjuk i c:a 14 år och har en diagnos fibro (fibromyalgi, Red:s anm.) som jag fick på neurologen Akademiska sjukhuset 1999.
Därefter har jag haft en massa andra ”sjukdomar” som en opererad axel, som gjort att min arm inte fungerar som den ska längre. Jag har hemtjänst som hjälper mig att hänga min tvätt eftersom jag inte klarar det själv.

Jag fick en kronisk tandbensinflammation som gjorde att jag levde på penicillin 1 år, men tyvärr fick de ta alla mina tänder, dessutom har jag sedan även legat inne för magproblem, disk/rygg problem, njursten och cellförändringar samt lite annat smått och gott
Jag har med jämna mellanrum försökt att jobba lite, för att gå hemma är ju ingen dröm.
Men det är tydligen där jag gjorde fel. För ca 3,5-4 år sen skickade Försäkringskassan mig på en Alfta utredning. Där kom de fram till att i det läget hade jag ingen arbetskapacitet alls.
Jag skrek högt, för jag ville ju fortfarande jobba det lilla jag kunde. Därefter fick jag ansöka om sjukbidrag på bara 75 %, sagt och gjort, jag tyckte det var bra, tills jag blev sämre, jag lades in på sjukhuset för problem med ryggen, sedan var jag inlagd då jag blev skrapad för cellförändringar, efter det åkte jag in på sjukhuset igen men för magsår, efter det hem igen, sedan så in till sjukhuset på nytt för en konisering av livmodern för att få bort cellförändringarna som inte försvann. Jag var efter allt detta i rätt dålig kondition.
Innan detta hade jag ringt Försäkringskassan vid flera tillfällen och undrat vad dom tänkte göra med Alfta grejen, för jag ville ju ha sjukgymnastik och vad man nu kunde hitta på i rehabilitering. Men inget hände å allt lades i glömska.

När det var dags för ett nytt läkarintyg och en bedömning för ca 2,5 år sen, gjorde min läkare fel. Han orkade inte göra ett nytt intyg trots besök så han kopierade ett gammalt intyg från 2001. Försäkringskassan skrek högt och det resulterade i att jag var utan pengar i 3 månader.
Med det lilla jag hade då fick jag ju rensa i ekonomin alltså, för att klara mig.
Jag var även tvingad att gå till socialen. Det hela löste sig så småningom, för jag tog kontakt med en journalist. Men jag fick då bara 75 % av min sjukersättning vilket inte är mycket. På det har jag hankat mig fram, pusslat och trixat för att allt ska gå ihop.
Detta även om jag då vid detta tillfälle ansökte om 100 %.

I nov-09 fick jag brev från Försäkringskassan där det stod om utförsäkring och a-kassan.
Jag trodde ju inte på något vis att detta kunde gälla mig men jag ansökte om inträde i mitt gamla fack i början på dec. Allt var lugnt JA, eller hur? Den 28 februari ringer Försäkringskassan och säger: - På måndag är du utförsäkrad.
Sen kan jag säga att helvetesresan började. Alla mina inkomster försvann. Jag skulle helt plötsligt gå på en sökajobb-kurs med en ersättning på c:a 3500 kr i månaden eftersom att det i samma veva visade sig att facket inte godkände mitt inträde, då jag jobbade 5 tim/ vecka och dessutom i fel bransch.
Vad göra? Jo, det var att gå till socialen och där blev ju allt fel från början till slut.
Nu sitter jag här idag, visserligen med en hyra som är betald denna månad, men inga pengar till mat, påminnelser på räkningar och inkassokrav som ökar hela tiden, dels för att socialen räknat fel, att de inte tar hänsyn till omständigheterna o.s.v., o.s.v.
Höjden var ändå när de inte tillät mig att hämta den medicin jag behöver för att ena sorten inte ingår i högkostnadskortet, och när sedan socialen räknade flytt av pengar från olika konton som inkomst, då kände jag bara att nu orkar jag inte mer.

Det kan inte få gå till på detta vis. Jag har inga räkningar som ingår i någon lyxkonsumtion, utan det är hyra, el, mat, telefon, tv, bredband, facket, läkare och min medicin.
De anser också att jag ska flytta till en 1;a, avliva min katt, stänga av mobil, bredband och bara ha 1,2 och 4 som tv kanaler. Är detta verkligen en skälig levnadsstandard med dagens mått mätt? Ska jag stängas av från omvärlden och sitta stirrandes i en vägg? Mitt liv är förändrat så mycket redan i ju med att jag är sjuk. Men nu har de tagit det sista jag hade av min gnista. Är detta ett värdigt liv. Man känner sig kränkt, värdelös.
Jag vet inte var jag ska vända mig riktigt. Men jag ska på något sätt anmäla socialen för deras behandling av mig. Och se vad jag sedan kan göra med resten.

Ja, detta var en kort historia och det fattas säkert en del detaljer. Men jag måste försöka göra något innan jag går under.

PS: Jag ska kanske inte klaga så mycket. Arbetsförmedlingen ansåg att jag inte var i ”skick” att gå på sökajobb-gruppen. Man skulle skicka mig vidare till en psykolog! DS