måndag 28 september 2009

Angående sjukersättning och de nya reglerna

I början av sommaren hörde en handläggare av sig till mig och sa att det var mycket viktigt att vi hade ett rehabiliteringsmöte Senast i augusti.. Hur jag än mådde. För att i tid kunna handlägga mitt ärende gällande sjukersättning 50 % i o m att den går ut 1 februari 2010. Hon sa att hon skulle kontakta min läkare och min arbetsgivare och sedan kontakta mig när hon fått till en tid för möte.
När hela augusti har gått och nästan hela september, ringde jag till Försäkringskassan eftersom jag inte hört något och eftersom det skulle vara så lång handläggningstid.Jag hade då fått en ny handläggare som inte sa ett ord om varför de inte hört av sig. Däremot fick jag veta hur det ligger till, här är ungefär hur samtalet var (jag är A och handläggaren är H).

H: Ja, hur känner du, kan du tänka dig att börja arbetsträna Nu eller göra annan aktivitet?
A: Ööööhh…(Det står stilla i huvudet på mig.)Vaddå?
H: Ja, alltså för att komma igång nu. Det finns bl. a. ett projekt där man kan läsa ett språk eller göra något kreativt. Men då måste du byta mottagning. Eller om du känner att det är dags att pröva på arbetsträning nu, och göra det i tio veckor.
A: Ööööh...(det går runt i huvudet på mig) ja, alltså jag står i kö för arbetsterapi och för kroppsterapi och jag går på KBT. Men enligt mig själv och min terapeut samt min läkare är det för tidigt för mig att börja arbetsträna.
H: Det är så att du utförsäkras i januari 2010. Så då gäller det att komma igång innan dess.
A: (Jag grips av panik.) Ok. Men om jag fortfarande är sjuk då?
H: Det blir så ändå.
A: Är det då man ska till Arbetsförmedlingen? Och vad ska man göra där?
H: Ja. Det vet jag inte riktigt men man ska få någon form av aktivitetsstöd.
A: Men jag har en fast anställning som jag planerat att återgå till när jag är frisk. Ska jag anmäla mig på Arbetsförmedlingen och säga Hej jag är sjuk och har en fast anställning men jag skulle vilja anmäla mig här?
H: Ja.
A: (Jag blir tyst och sitter med gråten i halsen.)
H: Du har ju tre månader på dig nu att arbetsträna, så du kan väl tänka över det och diskutera det med din läkare och terapeut?
A: Jag har arbetstränat flera gånger tidigare men då har det varit för tidigt och inte fungerat. Om jag börjar för tidigt igen kommer det braka ihop.
H: Ok.
A: Så fr.o.m. februari 2010 så är det: Tack och hej för mig?
H: Ja.
A: Men jag är mitt uppe i justeringar av mediciner och min terapeut och läkare anser inte att det är läge att jag arbetstränar ÄN. Men då spelar det ingen roll?
H: Nä, man kan få förtidspension permanent men det är mycket svårt.
A: (Jag börjar gråta.)... jag kämpar varje dag med mig själv. Jag kan inte skynda på detta. Men då har jag inget val då?
H: Nä.
A: Det verkar som att ingen riktigt vet vad detta går ut på?
H: Nä.
A: Jaha...(Här kan jag inte tänka.)
H: Gör så här att du diskuterar detta med din läkare och terapeut, så hör du av dig till mig efter det, vi kan låta det vara en månad men sen tar vi tag i det, då har du november, december på dig.
A: Ja då gör jag väl det. (Får en känsla av apati.)
H: Det är bara att ringa eller maila mig om det är något du undrar över sägs med en hurtig ton.
A: Ok. Hejdå.

Hur kan man gå ut med nya regler gällande sjukersättning när det inte finns ett klart och tydligt svar på hur den nya hjälpen ska gå tillväga?!Hur kan man bara bryta av människors rehabilitering utan hänsyn till läget gällande medicinering, väntan på terapi m.m.?!

Jag vet inte hur jag ska orka med detta. Jag var på väg framåt, uppåt men nu rasade allt ihop, så känns det just nu för mig. Denna press kommer försämra många sjukskrivnas hälsa. Det är jag säker på. Om jag utgår från mig själv som har utbränd/ångest/panikångest i bagaget och som jag vet många med mig har i dagens samhälle. Detta är en mycket hög stressfaktor, framför allt för att man inte får några tydliga svar. Det handlar om människors liv.

”ALLA är inte med”

söndag 27 september 2009

Öppet brev till socialförsäkringsministern

Pressmeddelande 09.09.23
Skribenter: Kamratföreningen Vänkraft FFPF
Kontakt: 0522-697752

Följande brev får återges, sammanfattas och/eller citeras av media med syfte att beskriva situationen för sjuka i samhället.

Nu orkar vi inte se mer elände!

Föreningen vänkraft har sedan länge sett hur illa sjuka far av de nya reglerna trots att det i media påstås att det inte finns några belägg för detta. Vi kan inte längre stå och se på hur våra medlemmar och andras liv förstörs. Istället för att hjälpa sjuka till ett värdigt liv utförsäkrar man folk och nekar dom rätten till bidrag, utåt sägs det att ohälsotalen minskar. Föreningen har bland annat medverkat i press runt om i landet med sitt arbete under namnet "Ge oss Rättvisa" och samarbetar sedan en tid tillbaka med nätverket RESURS - Respekt för Sjuka och Utsattas Rätt i Samhället. RESURS är ett partipolitiskt obundet nätverk med medlemmar över hela landet.


Christina Husmark

När vi såg att svårt sjuka människor sedan de nya sjukreglerna, for så illa och blev så mycket sämre, människor som tvingades gå till socialen för att söka försörjningsstöd och göra sig av med allt av värde, satte vi ner foten - Nu får det vara nog! Vi hade bara för några veckor sedan ett självmordsförsök i föreningen. En medlem som inte orkade kämpa mot försäkringskassan längre.

Som ni vet kontaktade vi alla riksdagspartierna för att ge dessa sin syn på de nya reglerna, du är en som har fått brevet av oss, och dessutom två gånger. I det sista bad vi er att avböja om ni inte ville medverka. Vi ser detta öppna brev som vår enda chans att få höra av dig.

På vår hemsida kan ni läsa berättelser från några av de som drabbats. Berättelser där föräldrar berättar att deras barn är de enda som gör att de orkar kämpa. En medlem undrar vad han ska ge sin dotter för framtid när han inte har någon framtid själv.

Som vårdpersonal borde man veta att man inte kan tidsbegränsa sjukdom, det går inte och det kommer aldrig bli så, man måste utgå från individen. Man måste låta sin sjukdom läka ut och under tiden ge de sjuka den hjälp och det stöd de behöver för att komma tillbaka. De som inte kan jobba ska få hjälp till ersättning och erbjudas möjlighet att få en värdig vardag och framförallt, ett värdigt liv. Ni pratar om att ohälsotalen sjunker, det är klart de gör när försäkringskassan drar in på ersättningar och människor skickas till socialen!

Gunnar Axén från socialförsäkringsutskott ställde upp i tv efter namnöverlämningen på Mynttorget den 16/9 och sa att det inte finns några belägg för det som påstås. Om ni vill kan ni besöka oss, komma till vår förening och träffa alla dem som tvingats gå till socialen efter att ha drabbats av de nya sjukreglerna.

Kom ner på jorden och gå ut och möt de sjuka! Det har till och med sagts att era politiska motståndare driver propaganda på låg nivå! Var har demokratin tagit vägen? Varför lyssnar ni inte på oss!

Dessutom har Sverige Europas näst högsta arbetslöshet - var hade ni tänkt placera alla utförsäkrade på vanliga jobb när det är svårt, ja ibland omöjligt för friska att få jobb?? Ska ni "rehabilitera" sjuka på kort tid och anse att de är arbetsföra och sedan skicka dom till socialen.

Vi vädjar till er att ställa er upp, se de människor som drabbats i ögonen och ta debatt med dom. Stå upp och erkänn att ni har gjort fel och att ni ska hjälpa dom som drabbats och skrota utförsäkringslagen.

Vi vädjar också till er att jobba utifrån de sjuka, inte sitta på hög nivå och ta beslut över de sjukas huvud och sedan gå ut i kampanjer och tala om hur bra det blivit. Ni vinner inget på att ljuga och skönmåla verkligheten för att vinna röster. För vad ni än säger vet vi att ni har fel, ni ljuger. Vi har tusentals sjuka ute i landet som också vet, men dessa betyder tydligen inget. Ni verkar inte ens vilja möta dom och föra dialog.

Bakom varje läkarintyg finns det en människa, en människa som behöver allt stöd i världen för att komma tillbaka. En människa som inte ska misstros och bli friskförklarad av försäkringskassan och framförallt inte av en läkare som aldrig sett personen i fråga. Vi behöver inga förtroendeläkare i landet som omyndigförklarar en hel läkarkår och de sjuka. Ta de pengarna och lägg på de sjuka istället!

Vi har i dagarna hört att ni ska lägga 10 miljarder på att gynna de som redan har ett fast arbete och framförallt bra ekonomi. Varför inte satsa dessa pengar på att införa jobbcoacher i varje kommun och att lagstifta en skyldighet för alla landets kommuner att ha aktivitetshus där sjuka kan träffas och få en värdig vardag. Varför inte satsa pengar på lönebidrag och göra platser där sjuka som har möjlighet kan jobba helt efter egen förmåga.

I vårat arbete under namnet "Ge oss Rättvisa" har vi stött på så oerhört mycket positiv respons, faktiskt så gott som bara positiv respons från både sjuka, friska och behandlande personal. Och alla har samma åsikter: de bedrivs en hetsjakt på sjuka som är sjuk. Vi har i tidningarna kunnat läsa om folk som skulle bevisa att de riskerade dö inom de närmaste månaderna för att inte få sänkt ersättning, vi har läst om de som försäkringskassan sagt ska ligga och arbeta och vi har hört om de som blivit utförsäkrade och inte vet var de ska ta vägen. Det här är verkligheten!

Sen är vi oerhört frågande till den ersättning ert nya rehabiliteringsprogram, också kallad "experimentverkstad" innefattar. Kan ni förklara för oss hur en människa under 25 år som inte tidigare har haft arbete ska klara sig på mellan 1.000 till 2.500:- per månad. Eller hur en individ utan a kassa ska överleva på 220:- per dag, fem dagar i veckan? Är detta ett skämt eller har vi sett rätt?

Snälla Husmark och ni andra på socialdepartementet, vi ber er att tänka om! De sjuka är också människor! Och snälla, skrota utförsäkringslagen!

Hälsningar
Kamratföreningen Vänkraft
www.kompis.tk

lördag 26 september 2009

Brev till Husmark och Axén

Ang. den nya sjukförsäkringslagen så säger ni att vi sjuka inte behöver oroa oss och vara rädda för att hamna utan ersättning.

Ni säger att vi sjuka har missuppfattat det hela.

Men det jag fattat är
att med de papper jag har idag från FMR och FK och mina läkare hade jag innan den nya lagen haft rätt till permanent sjukersättning (varför kan det inte få heta SJUKPENSION? alla dessa namnbyten är ju bara förvirrande).
Efter den nya lagen så innebär samma yttranden och utlåtanden att jag nästa höst kommer att utförsäkras ur sjukförsäkringen.

Jag bara undrar; NÄR blev jag frisk?

Jag mister min sjukersättning och jag mister min AFA-försäkring.
Jag kommer inte att klara att arbeta och inte heller att arbetsträna eller delta i något introduktionsprogram.

Och ja - jag har försökt. Många gånger.
Men det går inte.
Jag har dessutom varit sjuk väldigt länge och blir bara sämre.

Så säg inte till mej att jag missuppfattat den nya lagen. Jag vet precis vad som väntar.

Och i alla de debattartiklar och insändare jag läst som ni skrivit så känner jag ert förakt för mej som drabbats av sjukdom.

Som om jag skulle ha kunnat gjort något åt det som om jag valt det själv.

Som om jag själv valt att inte bli frisk utan hellre vill ligga i sängen och lata mej.

Nästa höst står jag helt utan ersättning. Det har jag inte missförstått.

Men jag tror att ni inte förstår att sjukdom inte går över genom indragna ersättningar.
Jag kommer att vara lika sjuk nästa höst som nu om inte värre eftersom min sjukdom påverkas av stress.

Vad jag inte kan förstå är varför ni i "alliansen"vill att man som sjuk inte ska få behålla sin sjukersättning och sin försäkring under tiden man genomgår alla nya introduktionsprogram och arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller vad ni nu valt att kalla dem.

Låt sjuka behålla sina ersättningar och försäkringar! Då behöver man ju inte må dåligt på grund av den ekonomiska stressen och man kan få försöka komma igen i lugn och ro och i sitt eget tempo.
Och framförallt först rehabiliteras medicinskt, dvs få rätt diagnos, rätt behandling m.m. och sedan arbetsträna om man klarar det och sen prova lönebidragsjobb, nystartsjobb eller vad ni nu valt att kalla dem, m.m.

Varför är det så viktigt att sjuka ska föras över till Arbetsförmedlingen utan att få behålla sin sjukersättning och sin AFA-försäkring?

Ni säger att om man inte klarar introduktionen på Arbetsförmedlingen så kommer man få tillbaka sin ersättning?
Men varför kan man inte få behålla sjukpenning eller sjukersättning och sina försäkringar hela vägen fram?
Ni måste ju ha en anledning till detta.

Sjukförsäkringen ger enorma överskott och fusket visade sig vara minimalt. Så det kan ju inte vara ekonomiska skäl.

Och kränk mej inte genom att påstå att jag kommer att få ersättning och kunna överleva på 1.115 kr i veckan FÖRE skatt - för det kan jag inte.

Idag får jag ca 10.000 kr i månaden efter skatt (sjukersättning och AFA-försäkring).På det kan jag överleva och betala min bostad, min bil och min mat m.m.
Nästa höst blir jag bostadslös. Varför ska jag behöva bli bostadslös för att jag drabbats av sjukdom?

Och "snabbspåret" till a-kassan har jag ingen nytta av eftersom jag gick ur a-kassan för länge sedan eftersom jag inte omfattades av den trots att jag betalt in till den under alla år.
Snacka om lurad....

Och hur ska man förresten uppnå arbetsvillkoret på 3 månader om man inte har ett arbete att gå tillbaka till?
Och om man har ett arbete att gå tillbaka till i 3 månader ska man sen säga upp sig för att få a-kassa under introduktionsprogrammet?
Och först en karensperiod för att man sagt upp sig själv?
Är man då överhuvudtaget aktuell för detta introduktionsprogram? Då har man ju varit arbetsför i 3 månader?

Och ljug mej inte rätt i ansiktet genom att påstå att jag får tillbaka min sjukersättning om jag är för sjuk för Arbetsförmedlingen.

Hur ska det gå till menar ni?

Ska jag inte då ansöka om sjukpenning eller sjukersättning på vanligt sätt och börja om från början igen?
Men det kan jag väl inte heller om jag inte först varit "frisk" en period eftersom ni numera tidsbegränsat hur länge man får ersättning vid sjukdom?

Så förklara för mej exakt vad det är jag missuppfattat och förklara varför inte sjuka kan få behålla sina ersättningar (sjukpenning, sjukersättning och försäkringar) hela vägen tillbaka till hälsa och arbete.

Och förklara gärna också hur ni kan tycka att det är rätt att ta pengar ur vår sjukförsäkring till skattesänkningar åt de som arbetar.

Hur gör det mej frisk?

Tack.

torsdag 24 september 2009

Utförsäkrad

Med ett högt smattrande ljud kom en lågt flygande helikopter i vitt med röd och blå rand längs sidorna inflygande över Näset längs Kagghamrafjärden, åkte mot Vårsta och Tumba. Solen sken den tidiga februarimorgonen, luften fylldes av ångan av min och min hästs andedräkter. Jag stod en timme hemma vid stallet med mitt fullblodssto, som jag av erfarenhet vet är mycket ljudkänsligt, väntande på att helikoptern skulle återvända för att åka tillbaka. Stoet hade jag visserligen försett med både bomull i öronen och huva, men en helikopter på låg höjd skulle medföra en mycket hög risk att hon blev rädd och skenade. Efter ytterligare en stund ansåg jag att faran nog var över, red ut en kort sväng, men när jag i sakta mak skrittade hemåt för att vila lite inför nattpasset som väktare hörde jag helikopterljud, jag stannade för att försöka rekognosera var den var, men såg ingenting. Ändå hörde jag ljudet öka i styrka och antog att den följde vattenlinjen längs hallfjärden. Plötsligt ser jag den närma sig i full fart lågt flygande precis över grantopparna följande stigning på höjden jag står på. Mitt sto är redan nervöst sedan innan och stegrar sig emot helikoptern i samma stund som den kommer emot oss. Jag faller på min högra sida, och ser sedan i ultrarapid i ena ögonvrån hur stoets öga och hals närmar sig ovanifrån. Sadeln kommer emot mig som ett godståg, och när den i full fart slår i min axel svartnar det för mig och jag svimmar av.

När jag vaknar till liv igen värker kroppen överallt, jag ser och framförallt känner att stoet ligger över mina ben och höfter. När jag vrider på huvudet ser jag två skodda hovar som ligger alldeles stilla, jag tar tag i några grästuvor för att snabbt försöka dra mig loss. Känslan av panik lurar i mitt sinne, men jag försöker lugna ner mig själv och tänka logiskt för jag inser att det är bråttom. Hon får på inga villkor känna min panik eller höra något prassel i skogen, för då är det slut med fröken Broman. Till slut kommer jag loss och märker att både skor och strumpor blivit kvar under hästen. Jag kravlar mig mödosamt upp på en sten som finns intill, och börjar känna en stelhet i min ömma kropp. En molande värk gnager hela tiden i höfterna och armarna har liksom tappat kraften. Ena halvan av min kropp vill inte riktigt lyda mina order. Mitt sto har hela tiden tittat på mina förehavanden med lugna ögon, och när jag säger till henne att resa sig upp, tittar hon frågande på mig innan hon sakta, sakta drar sig upp, medan hon hela tiden har ögonkontakt med mig. Jag pratar lugnande till stoet och manar på henne försiktigt. "Kom igen då gumman. Res dig upp! Det är okey! Livrädd att hon skall springa hemåt skyndar jag mig att fånga in henne. Det är den inbyggda instinkten att hämta hjälp som driver mina ben, för kraften har för länge sedan ebbat ut. Adrenalinet pumpar på som efter ett tungt cykellopp när man gått i mål.

”Från en sekund till en annan hade jag plötsligt förvandlats från en mycket aktiv, livsglad tjej med så kallad "vinnarskalle" som varit aktuell både för fotbollsspelande i tredje divisionen och trampat både i recykling-loppet och tjej-trampet med goda resultat, till en tjej med ständig värk, muskler som inte lyder och sömnproblem. Kroppen vill, men kan inte längre göra det jag ber den om. Att försöka gå i mer än 30 minuter är en pina. Höfterna som en gång glatt hade kastat sig upp i sadeln, eller sprungit flera mil klarade inte av någonting som frestade på. Att cykla var en total omöjlighet.”

När jag blivit skjutsad till sjukhuset av en snäll granne och äntligen kommit upp på en bår som ställdes i korridoren blev jag plötsligt akut kissnödig och fick till slut tag på en surt muttrande sköterska som körde min bår till toadörren för att där med ursäkten "förlåt men jag har en patient." Hon lämnade mig åt mitt öde. Med envishet och akut kissnödighet tog jag mig in på toan, gjorde mina behov och stapplade sedan ut därifrån. En annan sköterska som sett mig komma ut från toan ansåg att jag inte behövde helkroppsdatormografi, och de stod där dividerandes medan läkaren tog tag i mina blåslagna ben "Släpp!" skrek jag med tårfyllda ögon. "Det gör ont! Han drog upp byxorna, såg de nästan svarta benen och vände sig sedan till sköterskan. "Ta hela kroppen, och ge henne något smärtstillande." Det dröjde inte länge innan de kom med smärtstillande kontrastvätska som kopplades in i min mörbultade smärtande kropp. När jag sent omsider fick prata med läkarna täckt av svarta blåmärken överallt var de mycket positiva och sade att jag nog skulle vara på benen om 14 dagar, de körde iväg mig till en annan avdelning av akuten där de sedan beordrade mig att kliva av britsen. Jag skrek av smärta och tårarna rann. "Nej men oj då hade du så ont. När du kom in sade personalen att du hade gått på toaletten själv." Sade en utav kvinnorna som trippade runt.

Ha, säg 14 år istället, eller aldrig mer!

Efter 14 dagar med ständig värk och brist på sömn träffade jag en ny läkare som tyckte att jag skulle börja arbeta 4 timmar i veckan. På kryckor haltar jag med gråten i halsen ut från mottagningen och går in på toaletten för att stoppa i mig mina morfintabletter som gör att jag åtminstone kan röra mig. Ländryggen värker trots tabletten och jag försöker lägga mig ner en liten stund på stolarna inne i väntrummet innan jag går ut på parkeringen med små, små myrsteg och tråcklar mig in i bilen för att åka hem. Orden och flinet läkaren hade när han sade dem var som en fet smäll i ansiktet! Väl hemma lägger jag mig ner med Gula sidorna och letar ett rehabiliteringsställe som kanske kan hjälpa mig.

"Du har för stora skador för att komma till oss. Säger de på flera ställen. På nästa säger de bara "Att du LEVER!" På det näst sista stället jag provar på svarar en kvinna med snorkig röst att "Du får försöka hos någon annan, vi tar inte emot några nya patienter." Till slut ringer jag till ytterligare ett ställe som bara har en telefonsvarare. "Var vänlig lämna namn…" Jag lämnade mitt namn och telefonnummer ett tiotal gånger innan de slutligen ringer mig och talar om att "Javisst kan jag få komma, men väntetiden är på en och en halv månad!"

Jag är hos läkaren i Storvreten som tycker det är bra att jag hittat någon, men att jag helst skulle börja NU! Tyvärr har han ingen att rekommendera. I sakta mak med myrsteg går jag på korta promenader med min hund längs asfaltsvägen som slingrar sig genom vår by för att när jag kommer hem lägga mig på rygg gråtandes av smärta och uppgivande. På nätterna kan jag inte vända mig utan måste först vakna och sedan dra runt mig med mina axlar som fortfarande värker av smällen från sadeln och marken. Balansen fallerar och cirka en gång i veckan trillar jag utan orsak omkull. Senast det hände var när jag skulle klättra ner från sovloftet och föll handlöst rätt ner i golvet. Armbågen fick sig en ordentlig smäll och höften fick om igen agera mottagare. Dags för sjukhusbesök igen! Och det är bara början på eländet. Efter ett tag blir det sjukhusfärd igen! Då har jag åkt på dubbelsidig lunginflammation efter kontraktionen av lungorna när jag föll av min häst. Bakteriehalten som i normala fall skall ligga på tio har åkt upp till trehundra! I hemmet ökar stressen och oroligheten över allt som händer, sonen undrar om jag aldrig skall bli frisk och börja leka med honom igen. Mannen i huset går muttrande omkring. Orolig över ekonomin som nu vilar på hans axlar. Hemma igen börjar jag gå hos en omt 3 utbildad sjukgymnast, men resan dit är en plåga. Tabletterna jag fått hjälper inte mot smärtan, det enda som händer är att jag blir luddig i huvudet och seg. De beslutar att jag skall börja arbeta några dagar, och sedan vara sjukskriven 14 dagar i taget. Arbetsträna som det så vackert heter. Ja, ja allt går säkert om man är full med morfin som jag då var, men värken finns ändå ständigt där som ett molande.

Sommaren kommer med varma vindar och solkyssta kinder, men hos mig kommer bara oron ännu mer. Sjukgymnasten jag haft går på semester i tre månader! Ett möte med läkaren på Storvreten, försäkringskassan och min arbetsgivare slutar med att läkaren vill att jag skall arbeta 4 timmar med anpassade arbetsuppgifter. Arbetsgivaren försöker få honom att ändra sitt beslut och istället skicka mig på Rehab, men det är tji. Läkaren lyssnar inte alls och reser sig halvt om halvt för att gå ut innan de pratat färdigt. Till slut byter han åsikt och säger "Okey, vi skickar dig på rehabilitering så får vi se om det hjälper. Sjukskrivningen fortsätter tills det gett resultat." Min närsyn börjar snabbt bli sämre, och ett besök hos en optiker visar att mitt öga rycker. Försäkringskassan följer rådet och jag fick på grund av semester sitta och åka runt till olika Rehabställen som turades om att vara öppna. Nåväl, i slutet av augusti månad kommer sjukgymnasten tillbaka och jag går brunbränd och med tillförsikt dit för att få hjälp. Morfinet och smärtan gör att mitt vanligen klara minne sviktar och jag får be mina kära att påminna mig om saker jag skall göra.

 
När jag träffar min läkare den sista november lutar han sig bak i stolen, lägger armarna i kors, sedan tittar han uppifrån och ner på mig och säger "Jaha, nu börjar sjukskrivningen närma sig sitt slut, så nu måste du leta reda på ett jobb." Jag frågar hur lång tid jag har kvar, och han tvekar en kort sekund innan han svarar "Cirka 1månad för då har du varit hemma i 365 dagar."Jag går med tunga fötter ut från mottagningen och funderar för mig själv på vilken arbetsgivare som skulle vilja ha mig? En kvinna på fyrtio som lever i en å av smärta dygnet runt, blek av trötthet, gör allt för att överleva dagen. Att sitta på en vanlig stol går inte längre annat än mycket, mycket korta stunder, och hemma sitter jag på en kudde för att avlasta bäckenet En kudde bakom ryggen krävs alltid när jag sitter. Efter 10 minuter är värken alltför påtaglig och tvingar mig upp. Som tur är kan jag lämna sonen på snart 5 år på dagis för att sedan åka hem och försöka få en kort blund, och när han kommer hem leker han i sitt rum. Tröttheten ger i sin tur nya symptom.

Den 23 december får jag ett vitt kuvert med försäkringskassans stämpel i brevlådan, och när jag öppnar det ser jag att det är ett beslut om att jag från och med den 9 januari 2009 kommer att vara utförsäkrad från försäkringskassan och måste söka jobb eller börja jobba på mitt nuvarande jobb. Hm, vilket vaktbolag vill ha en halvtomhalvt halt medelålders kvinna som måste ligga stora delar av sin vakna tid på grund av alltför stora smärtor. Som anställd? Inte min firma i alla fall. Jag jobbar febrilt med att få tag i någon som kan hjälpa mig med att snabba på läkningen av mina skador. Samtidigt försöker jag under julhelgen att få tag i folk som kan hjälpa mig att överklaga beslutet. Det måste nämligen ske innan den 28:e december, så tiden var knapp! Till slut hittar jag den 23 januari 2009 en ortopedläkare som sjukskrev mig. Läkaren på försäkringskassan beslutar att jag är för frisk för att vara sjukskriven och säger att jag måste överklaga det beslutet eller arbeta heltid i 90 dygn för att sedan få en ny sjukskrivningsperiod på 364 dagar.

I dag är läget så här:

Jag är utförsäkrad med noll inkomst Skadorna jag fick vid fallet för 1,5 år sedan finns fortfarande kvar med samma styrka och tänderna jag bet sönder finns inte mer, men ändå har jag ont i ansiktet varje natt. Det är ju då alla smärtor ljummar som värst. Har sökt tid hos ögonläkare på grund av synrubbningarna, men ännu inte fått någon. Väntetiden är på fyra månader. Nacken är skadad och skapar migränsmärtor som kommer och går. Axlarna och skuldrorna saknar ork och rister av smärtor. Bröstkorgens mitt smärtar och att ta djupa andetag är omöjligt. Revbenen som fick en ordentlig smäll har hamnat snett och smärtar trots att jag fått flera behandlingar av kiropraktor. Ländryggen och korsryggen värker ständigt. Låren domnar och jag får klappa på dem för att "väcka" dem. Fötterna domnar bort med jämna mellanrum, både själva foten och under fotsulorna. Händerna och fingrarna smärtar ständigt. Slutligen är det sömnen som fallerar. Hittills har jag av alla dessa nätter bara sovit tre hela sedan olyckan och hade då hjälp av starka tabletter.

Sedan har vi min stackars, stackars familj då som får ta den värsta stöten. Min karl får jobba häcken av sig för att få in pengar till oss, och oftast är jag trött och sur på grund av sömnbrist och smärta. Sonen har börjat sexårsverksamheten och är borta till ett om dagarna. Min vackra fullblodshäst som är början på en framtidsdröm jag har kan jag inte längre rida (jag har tävlat i dressyr och hoppning utomlands i amatörlandslag) Att mocka är inte att tänka på, eftersom risken att jag ramlar över containerkanten är för stor när min kropp inte längre lyder mina signaler. Därför vågar jag inte längre ens försöka köra kärran dit, och får be min kära sambo att hjälpa mig varje kväll. Jag känner mig som en gammal tjatkärring på 65! Jag var en självständig tjej som klarade mig själv, var ständigt på resor och hade alltid nya projekt på gång. Idag är jag bara en liten ledsen spillra som envist klamrar mig fast vid hoppet att en dag bli frisk, eller…i alla fall smärtfri.

"M.B." 

fredag 18 september 2009

Brev skickat till Gunnar Axén

"Hej! Brev skickat till Gunnar Axen.

Jag var med på mötet på Mynttorget. Jag fick hjälp att ta mig dit, en jättejobbig resa då min kropp inte klarar så mycket. Jag är själv sjuk och har ej blivit beviljad sjukpension, jag har inte blivit erbjuden någon rehabilitering. Jag har varit sjuk i 9 år. Jag hade 100% sjukersättning tidsbegränsad men plötsligt enligt nya regler så blev jag helt frisk. Nu har jag fått avslag från Försäkringskassan i Uddevalla igen då jag sökt 100% sjukpension. Jag har fibromyalgi som har ett eget sjukdomsnummer. Jag har sådan värk att jag ibland bara ligger och kräks. Jag kan bli sängliggande upp till 3 dagar. Jag har försämrad lungkapacitet, Astma, Diabetes, IBS "Nervös tarm med blodiga diareér", allergi, och dåligt immunförsvar m.m.

Hur ska jag kunna arbeta med detta? Hur ska jag ta mig till ett arbete när jag kräks av smärta och får springa på toaletten hela tiden? Eller de dagar jag får svårt att andas? Jag kan förstå om de som blir sjuka nu kanske får den hjälpen direkt?Men vi som hamnat emellan då? Vad ska vi göra? Vissa sjukdomar går ej att bota!

Tycker du själv att det är rimligt att arbeta med dessa sjukdomar?

Väldigt besviken att du sade att allt är ett missförstånd när jag själv inte fått någon hjälp och nu ska jag inte få ersättning heller. Skall dock påpeka att jag har 50 % sjukpension så då ska jag leva på 5000:- mån? Det påverkar hela min familj och mina barn. Jag är 48 år gammal och har legat på kalla plåtar på Uddevallavarvet och svetsat och jag har arbetat hela mitt liv från att jag var 16 år gammal. Är detta tacken när jag blev sjuk och inte klarar mig själv?

Jag har läkarintyg, papper på tester från arbetsförmedlingen som visar hur svårt det är för mig. Inget av detta tas det någon hänsyn till. På måndag ska jag gå in på FK för att kräva bli rehabiliterad. Mina obotbara sjukdomar ska botas så att jag kan arbeta.

Nedskrivet av min fru då jag ej klarar längre tid vid datorn."

"Hr Nilsson"

torsdag 10 september 2009

Min sjukhistoria

Efter senaste försämringen av mitt hälsotillstånd sliter förtvivlan och uppgivenheten i mig. Det känns som vid en kraftig maginfluensa utan mat i 3 dagar. Jag är darrig och har dimsyn, världen gungar, benen viker sig och hjärnan är så trög, så trög. Likt ett sårat djur drar jag mig undan från nära och kära. Det känns alltför smärtsamt att inte klara av deras ljud eller ens deras rörelse i närheten av mig. Varje ord direkt vänt till mig är som tortyr. Hjärnan försöker förstå och försöker hitta något vettigt att svara, men det går så trögt. Orden vill inte infinna sig och ett meningsfullt samtal blir omöjligt. En fråga från barnen sliter i mig. Vad sa de? Måste jag fatta ett beslut? Fråga pappa, jag vet inte, orkar inte, kan inte! Min dag att köra yngsta dottern till handbollen. Vad gör jag? Som tur är vi 2-3 familjer som turas om att köra barnen. Det behöver inte bli så ofta, men det gör det också svårare att lämna återbud när min dag kommer. Att ringa och försöka förklara att man inte kan när hjärnan inte orkar formulera orden är jobbigt. Vad säger man? Jag är för trött? Det låter inte bra, vem förstår det? Igår var det bara min dotter som skulle dit, det fick bli att avstå träningen. Idag måste jag ringa hem hennes pappa från jobbet. Jag önskar jag hade riktig influensa. Då hade folk förstått. Nu går det inte att förstå. Jag är för trött, hur låter det?

Jag måste sova, det bästa sättet för mig att åtminstone tillfälligt fungera lite bättre. Brukar somna som en stock vid de här tillfällena men inte nu. Tänker på Christina Husmark Pehrssons "introduktionsprogram" och känner hur fel allt är! Hur skall sådana som jag orka ta oss till AF? Hur skall vi ta oss dit? Jag kan inte köra i det här tillståndet. Taxi? För dyrt! Min man? Nej, vill och kan inte be honom om mer nu! Om jag kommer dit, vilken nytta skulle jag göra? Vilken nytta skulle åtgärden göra mig? Vill att människor skall förstå, måste skriva nu, medan jag själv känner och minns hur det är. Startar datorn, jag försöker samla tankarna, letar efter ord. Jag söker inspiration och försöker skriva in några webbadresser. Fingrarna slinter och adresserna blir fel flera gånger. Nej, jag MÅSTE sova, får skriva imorgon istället. Jag får passa på direkt innan tröttheten förlamat mig igen (*Se fotnot). Vanmakt och ångest! MÅSTE BLI FRISK!

Jag känner mig så ensam i min sjukdom. I ett tidigt skede av min sjukdom för många år sedan när barnen var dagisbarn båda två och jag totalt sett var mycket sämre än nu, fick deras pappa ta ett stort ansvar samtidigt som han hade en tuff situation på jobbet. Det ledde till att han själv drabbades av utmattningssyndrom och det tog över ett år innan han kunde komma tillbaka på full tid. Sedan dess har han haft ytterligare en kortare periods sjukskrivning (några månader) av samma orsak. Han trivs på jobbet men har fortfarande mycket att göra, så jag kan inte belasta honom med mina problem också. Han gör redan mycket mer än vad jag tror en "normal" man gör i familjen p.g.a. mitt sjukdomstillstånd, men bara i absoluta nödfall ber jag honom om extrastöttning här hemma. Han säger sällan nej, men vad gör vi om han återigen blir långvarigt sjuk? Nu gäller det inte längre bara den direkta personliga tragedin med att hans hälsa raseras, nu gäller det också familjens ekonomiska överlevnad. Och allt är mitt fel! Stackars mina barn och stackars min man! Om jag bara inte hade gått och blivit långtidssjuk...

Att dra hela min sjukbakgrund skulle ta för lång tid och känns inte relevant just här. Men för ett antal år sedan fick jag diagnosen Kroniskt trötthetssyndrom, hade full tidsbegränsad sjukersättning och jag bedömdes efter utredning ha noll procents arbetsförmåga. Jag blev dock bättre och tog själv initiativ till att komma tillbaka och började för ett par år sedan jobba igen på halvtid. Detta efter ett halvårs långsam upptrappning och arbetsträning. Sedan årsskiftet har jag blivit försämrad igen. Det fungerade inte att jobba längre och jag fick 50 % sjukpenning (samtidigt med 50 % sjukersättning). Nu har Försäkringskassan bestämt att jag visst kan jobba de 50 % jag tidigare haft sjukpenning i något odefinierat arbete. Jag har dock inte protesterat mot detta, då jag vill göra något vettigt av tiden och de perioder jag mår bra tror jag t o m själv att jag har 50 % arbetsförmåga. Jag har börjat plugga på distans, vilket funkat bra innan senaste bakslaget eftersom jag slipper tröttande resor och kan plugga när jag har mina bättre stunder, men när bakslagen kommer så fylls jag av förtvivlan. (Däremot kan man ju egentligen fundera på om 50 % distansstudieförmåga är detsamma som 50 % arbetsförmåga? Man kan inte försörja sig på att studera.)
Det som känns jobbigast just nu är att beslutet för min tidsbegränsade sjukersättning på 50 % som skulle förlängts (med de sista 6 månaderna innan jag tvingas in i någon tvångsarbetsyssla) fr.o.m. 1 augusti ännu inte är godkänd och klar! Kanske är jag alltså inte bara 50 % utan 100 % arbetsförmögen enligt regeringen och försäkringskassan, och detta t o m retroaktivt fr.o.m. 1 augusti?

*Fotnot: Detta är skrivet just dagen efter allt jag upplevde här ovan. En typiskt vanlig "dålig dag" i mitt liv. Just nu mår jag hyfsat. Hjärnan går trögt, men den hankar sig fram ändå. De senaste dagarna har jag haft ca 2-3 liknande "hyfsat" användbara timmar på förmiddagarna efter minst 12 timmars sömn, innan den fullständigt förlamande tröttheten knockar mig totalt igen.

"Friskförklarad"