fredag 30 oktober 2009

Sjukförsäkring en fiktion


Det är dags att bekämpa sjukdom, inte sjuka.

Om den absurda verkligheten sjuka människor befinner sig i och absurda sjukskrivningsregler. Om svårtolkade begrepp och regeringens retorik.

torsdag 29 oktober 2009

Försäkringskassans personal

En handläggare på försäkringskassan berättar om "moralisk stress". Reglerna tvingar personalen att fatta beslut som den inte håller med om.


Siv Nordin, ordförande för ST-facket
"Denna hantering av sjuka är enbart grym"

lördag 24 oktober 2009

torsdag 22 oktober 2009

Öppet brev till läkarförbundet angående utförsäkring av sjuka

Öppet brev till läkarförbundet!

Bästa Eva Nilsson Bågenholm,

Under nästa år kommer över 50000 långtidssjuka att tvingas ut ur sjukförsäkringen till följd av lagförändringarna som trädde i kraft 1 juli 2008. Det räddningspaket som socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson presenterade i mitten på september medför föga förändring för majoriteten av de sjuka, då nivån i introduktionsprogrammet är i paritet med försörjningsstöd och kraven att delta i aktivitetsprogrammen för många sjuka är oöverkomliga.

Förutom de grupper som tvingas ur sjukförsäkringen pga de nya tidsgränserna, tillkommer en stor grupp som förlorar sin sjukpenning/sjukersättning eftersom försäkringskassans handläggare inte godkänner läkarnas värdering av nedsatt arbetsförmåga. Ett stort problem här är att begreppet "arbetsförmåga gentemot hela den nationella arbetsmarknaden" fortfarande saknar definition, vilket medför en olöst rättsosäkerhet i sjukförsäkringen. Anna Hedborg hade till uppgift att klarlägga detta begrepp, men fann uppgiften övermäktig och har nu övergett den ambitionen. Trots detta är begreppet "arbetsförmåga" fortsatt centralt i den nu gällande sjukförsäkringen. Detta kan inte annat än innebära att rättsosäkerheten och godtycket i bedömningarna av sjuka människors rätt till ersättning från sjukförsäkringen tillåts fortsätta.

I läkartidningen den 29/9-09 kan man läsa att Anna Hedborg nu föreslår ett nytt sjukförsäkrings-system där läkarna frikopplas från sjukförsäkringen efter 180 dagar. Möjligtvis är detta bekvämt för läkarkåren som slipper svåra bedömningar och konflikter med försäkringskassan. För patienterna innebär dock detta att man lämnas helt ensamma i relation till försäkringskassan.

Desperationen bland Sveriges långtidssjuka är stor och närmast dagligen kommer jag i kontakt med människor som brottas med tankar om att de inte orkar kämpa vidare. Tanken att inte bli tagen på allvar, att bli ställd inför krav på prestation som man inte mäktar med och hot om att helt förlora sin ekonomiska trygghet blir för tungt. I detta läge blir jag mycket bekymrad över läkarförbundets tystnad i frågan. Är inte våra patienters väl och ve en viktig fråga för oss läkare ?

Med vänlig hälsning och hopp om svar!

Jenny Fjell

Leg läk och Med. Dr.
ST-läkare i Psykiatri

samt

Intiativtagare till Nätverket Resurs (Respekt för sjuka och utsattas rätt i samhället)

måndag 19 oktober 2009

TV4 söker intervju

Vi planerar reportage om omläggningen av sjukförsäkringssystemet och söker människor som kan tänkas ställa upp med namn o bild och berätta om sin situation.

Framförallt vill vi träffa ngn - av dom ca 15-tusen svenskar – som förlorar sin sjukpeng och som slussas över till Arbetsförmedlingen vid årsskiftet där de ska söka om aktivitetsstöd.

Mvh Johan fredriksson

TV4 NYHETERNA
115 79 STOCKHOLM
SWEDEN
+46-8-4594100

torsdag 15 oktober 2009

Sjukförsäkringsministern svarar

Jag skickade iväg ett mail för ett tag sedan till sjukförsäkringsministern gällande mitt samtal med Försäkringskassan. Jag fick idag ett svar, ett svar som säkert alla får som skriver gällande de nya reglerna. Här är utdrag ur svaret och mina reflektioner över svaret:

"En rehabiliteringskedja har införts med fasta tidpunkter för arbetsförmågebedömningar. Tiden under vilken en person kan få sjukpenning har vidare begränsats till 2,5 år för att bryta de tidigare långa och passiva sjukskrivningarna som lämnade många i permanent utanförskap. Därigenom har
sjukskrivningsprocessen blivit mer aktiv. Sjukfallen har blivit kortare och
vård- och rehabiliteringsinsatser har kommit igång tidigare."


Passiva sjukskrivningar?! Ok...jag förutsätter att de utgår ifrån hur det ser ut nu. I mitt fall så har jag medicinering, jag står i kö för arbetsterapi, kroppsterapi, jag går på KBT-terapi. Jag jobbar med mig själv varje dag utifrån min förmåga för att bli frisk. Är det passivt? Jag VET att det inte ser ut så här bara för mig. Det finns säkert ett antal som har "passiva sjukskrivningar" men är det inte läge då att ge de människorna rehabilitering och då menar jag inte på Arbetsförmedlingen? Att börja där människan befinner sig i sin sjukdomsbild.

"För att förbättra tillgången till medicinsk rehabilitering har en rehabiliteringsgaranti införts. Därutöver har landstingen tillförts en miljard kronor per år för att förbättra rehabiliteringen för sjukskrivna."

Ok. Men nu har ju vi långtidsjukskrivna bara två och en halv månad på oss att få rehabilitering och att få resultat av det. För jag anser inte att detta "Arbetsförmedlingsprojekt" är rehabilitering, jag anser att det är tvångsutkastning som i många fall kommer att bidra till katastrofala följder gällande människornas hälsa. Var fanns dessa pengar tidigare?

"Från och med den 1 juli 2008 gäller också att sjukersättning endast kan komma i fråga om den försäkrades arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt och rehabilitering inte bedöms kunna leda till att någon arbetsförmåga återfås. Den tidsbegränsade sjukersättningen avskaffades därmed.

Klart slut. Japp. Då vet man.

"Mot bakgrund av sjukförsäkringsreformen kommer vissa personer att nå en bortre tidsgräns för sin nuvarande sjukförsäkring i januari 2010. Somliga av dessa kommer att ha ett arbete att återgå till, andra kommer att behöva ett intensifierat stöd från Arbetsförmedlingen för att komma tillbaka till arbetslivet. Regeringen har därför beslutat att införa ett arbetsmarknadspolitiskt introduktionsprogram som syftar till att under tre månader kartlägga individens förutsättningar och behov av stöd."

Med andra ord. ALLA ska arbeta. Sjuk som frisk. Punkt slut. Och man har tre månader på sig hos Arbetsförmedlingen att få hjälp med det. Finns det ens jobb för alla? Är det inte många som är friska och arbetslösa? Jag, som har en fast anställning...vad händer med det?

"Efter introduktionsprogrammet är alla Arbetsförmedlingens ordinarie tjänster tillgängliga. Däribland arbetslivsinriktad rehabilitering, arbetspraktik, jobb med lönebidrag, nystartsjobb, jobb hos Samhall och arbete inom jobb- och utvecklingsgarantin.."

Som sagt. ALLA ska och kan arbeta. I teorin kanonbra. I praktiken en katastrof för många.Det här skrämmer mig. Jag ska berätta min historia, om min tid som sjuk, inte just nu men snart. Men jag vill att ni ska veta, ni där ute...jag har redan börjat bli sämre. Och jag som var på väg att äntligen komma igen. Som pricken över i:et så kom ett exakt likadant fett brev från Försäkringskassan till mig idag, på c:a tio sidor som jag fick för ett tag sen?! Vad kostar inte det?

"Detta fick jag idag igen, det var c:a nio sidor till"

Vi kanske ses på Samhall, om jag fortfarande kan andas då!
Anna

onsdag 14 oktober 2009

Gunnar Axén! Nytt öppet brev!

Det skrevs många brev till Gunnar Axén de sista veckorna. Svar kom däremot aldrig.

Nätverket RESURS, nätverket SLUSSA och Kamratföreningen Vänkraft skrev ett nytt öppet brev med tydliga frågor som många sjuka har idag.

Läs hela brevet HÄR och ställ din egen fråga i en kommentar.

tisdag 13 oktober 2009

Byt med Alexandra!

Ett enastående erbjudande för dig som tror att sjukdom är reserverad för andra, för "de där", de arbetsskygga, de lata, de fuskare.


För dig som tycker att man bara får ta sig i kragen och att ett arbete kommer att bota alla sjukdomar.




Byt för si så där 6 månader och känn efter hur bekvämt det är, hur enkelt och mysigt att plågas av smärta 24 timmar om dagen.

måndag 12 oktober 2009

Diagnos Utmattningsdepression med Ångest

Ja så löd min dom när jag träffade läkaren på psyket. Frågan jag ställer mig är hur jag har kunnat hamna i denna situation, i detta måendet. Det har tagit mig 3 år av sjukskrivning, 2 medicinbyten, mycket sömnmedel och lugnande, innan jag har kommit dit jag är i dag. Jag är ändå långt ifrån frisk. Idag kan jag acceptera att jag är utbränd, jag förstår det och inser också att om jag återvänder till mitt arbete i dagsläget, så kommer jag aldrig att bli frisk. Jag behöver något nytt, något helt nytt utanför vård och omsorg, för att komma tillbaka till den jag var.

Efter att varit kommunen trogen sen jag var 18 år, alltid varit inom handikappomsorgen, fast anställd sen 1991, trodde jag någonstans att jag kunde få hjälp och förståelse över att jag inte klarar att gå tillbaka till mitt arbete med utagerande autistiska inom den dagliga verksamheten. Men så fel jag hade ! Jag har provat, på egen begäran,att arbetsträna 3 gånger , två gånger på min egen arbetsplats, vilket resulterade i en djup tillbakagång i mitt mående. Nu senast provade jag en annan grupp inom daglig verksamhet, jag trivdes bra där, men jag blev trött och orkade bara 1-2 timmar. Sedan fick jag gå hem och sova, jag var totalt slut och sakta kände jag av att mitt mående försämrades. Min närmsta chefs svar på min fråga om det fanns något annat till mig var: Kan du inte återgå som handledare till din vanliga grupp, så har jag inget att erbjuda !! Ett hårt svar, som var svårt att ta. Försäkringskassan tog kontakt med Bengt Persson, personalchefen, han ville träffa mig. Tillsammans med min psykolog träffade jag B.P, mötet tog ca.15 minuter. Hans budskap var klart, han hade inget att erbjuda. Kunde jag inte återgå till mitt arbete och min grupp, hade han inget att erbjuda i hela kommunen. Jag fick tre alternativ, att jag kunde säga upp mig själv få en summa på ca. 100.000 kr, eller bli uppsagd av kommunen, eller återgå till min tjänst. Ett hårt budskap som tog andan ur mig och gjorde att min mark ruckades ännu en gång och mitt mående fick sig en rejäl smäll.

Jag är inte bara djupt besviken och ledsen över att kommunen inte har kunnat erbjuda mig en omplacering inom kommunen, det gör också väldigt ont när jag märker att förståelsen för utmattningsdepression är lika med noll inom hönsen, ansvariga som bestämmer om min framtid. Var finns förståelsen, var finns min trygghet? Återigen tänker jag, hur kunde jag hamna i denna sits, jag har jobbat och tjänat inom handikappomsorgen i över 20 år, för att jag inte kan återgå så är budskapet ”säg upp dig eller så säger vi upp dig”. Frågan kommer igen, varför jag, hur kunde detta hända mig? Ser jag på min bakgrund, mitt öde eller kalla det vad man vill här i livet, vet jag i dag att det inte är konstigt att min kropp och mitt psyke har sagt STOPP. Men hur ska jag få omgivningen att förstå, omgivningen som är min arbetsgivare. RYCK UPP DIG, SLUTA TYCK SYND OM DIG SJÄLV, ja det är nog många andras tankar när man möter personer som mig, man blir tyvärr dömd. Och som min chef sa, det hade varit lättare om du hade förlorat ett ben och skulle rehabiliteras !Jag tror inte att någon försätter sig i denna situation, i denna smärta, ångest, otrygghet och detta mående självmant. Jag har i varje fall inte gjort det. Jag har inte förlorat mitt ben - jag har förlorat mig själv.

Min bakgrund

§ Uppväxt med en alkoholiserad pappa och känslokall mamma. Flydde från Saudiarabien med min son ( jag bodde och var gift där under ca. 3år) Levde på min vakt i Sverige under några år, rädsla för att pappan skulle komma och ta sonen. Jag träffade en svensk man, gifte om mig, levde i ett förhållande under misshandel under ett antal år, med långa jobbiga rättegångar.

§ Jag födde en son till ,1994, han föddes med en tarmsjukdom, fick astma, multipel födoämnesallergi, allergi mot pollen, djur o.s.v. Och senare diagnosen ADHD, för 1 år sen insjuknade han i svår bukspottsinflammation som spred sig till gallblåsa och lever. Han fick av detta en väldigt ärrig bukspottkörtel, som kommer att påverka honom resten av livet. så har hans liv sett ut nu under snart 15 år. Många långa inläggningar på barnsjukhuset under alla år, både i Helsingborg och på Huddinge sjukhus, som fortfarande pågår.

§ Jag har jobbat med utvecklingsstörda hela livet, vilket är ett krävande arbete, på senare år arbetade jag med autistiska personer.

§ Mamma fick en stor hjärtinfarkt, hämtade sig från den, ramlade och bröt höften. Hon hämtade sig något så när från det också. Pappa blir akut sjuk, bl. a. hjärtsvikt, inlagd på hjärtintensiven, men återhämtar sig ganska bra. Mina föräldrar har bara mig, och jag har funnits där för dom i alla år.

§ Stödet jag behövt för mig och min son, angående hans ADHD har varit under all kritik, resurserna finns inte på BUP i Landskrona. Jag gav mitt liv -min kraft – min ork till dom som behövde det. Jobbet krävde och sög min energi, min son med ADHD suger all min energi, mina föräldrar sög ur mig allt dom kunde.

För 3 år sen, när det var som tuffast på jobbet där jag också tagit på mig rollen som arbetsplats ombud, och min son hade det extra tufft , med mina sjuka föräldrar, rasade världen för mig. Ensamstående med 2 barn och mitt liv försvann in i ett mörker, en trötthet som inte går att beskriva i ord. Jag gav upp, eller rättare sagt min kropp, mitt psyke orkade inte mer. Jag var slut som människa, som mamma. Med medicin och samtalshjälp mår jag idag lite bättre, periodvis mår jag väldigt bra, men så möter man människor som är oförstående, som kommunens personal och deras, i mina ögon nonchalanta attityd, då rasar världen igen. Min anställning i kommunen var min trygghet. Vad har jag nu? Ska jag återgå till det arbete som jag vet att jag inte har ork till, mina krafter måste jag lägga på min son och hans behov. Jag önskar att jag kunde få arbetsträna, inom kommunen , inom något helt annat, ,något som inte suger all min kraft. Men vad? Ja jag vet inte, jag har ju alltid bara jobbat med utvecklingsstörda. Det stödet jag trodde att jag skulle få av min arbetsgivare finns inte. I mina ögon dömer dom ut mig på grund av att jag inte klarar att återgå till min tjänst. Jag är 42 år och har väldigt svårt att förstå och acceptera att det inom hela kommunen inte finns en enda liten plats för mig att få prova på något annat. Är den bistra verkligheten så här????
ETT TACK TILL ER SOM ORKAT LÄSA

P.S Ja den bistra verkligheten var så här, jag är en av dom 50.000 i Sverige som blir utförsäkrade till nyår !Jag fick säga upp mig från min tjänst, för att kunna medverka i fördjupad samverkan, som där tyvärr är lång kö till. Kommer jag att få någon ersättning efter nyår?Hur kommer mitt liv att se ut? När kommer jag med i fördjupad samverkan?Jag vet inget, jag vet bara att av kommun och facket fick jag inget stöd, jag hade ingen synlig skada, kanske var jag en av dom besvärliga som man ville bli av med. Hur har då allt detta påverkat mig idag ? Jag som var på väg att må bättre. Jag mår skit igen, ser ingen ljusning, vet inget om hur framtiden för mig och mina barn ser ut, hur ska jag kunna försörja oss ?Men ingen bryr sig, det är ju finanskris, jag är bara en vanlig medarbetare, som man lätt kunde sopa under mattan, en i statistiken. Jag tackar Landskrona stad för alla år jag fick äran att slita för er, var fanns och vad gjorde ni ?? INGET. TACK.
Så tillsammans med läkare, sjuksköterska och försäkringskassa, så är vi nu överens om att jag behöver något nytt.

"Utmattad"

lördag 3 oktober 2009

Sjuka missuppfattar

Den 16. september överlämnades 105.000 namnunderskrifter till riksdagen.

Gunnar Axén, ordf. i rikdsdagens socialförsäkringsutskott talade då om att alla dessa människor inte har förstått de nya reglerna.

Idag i Expressen
F-kassen slår rekord i avslag - nu hotas deras läkare till livet.

De sjuka frågar Gunnar Axén om han har några föreställningar varför det finns så många förtivlade människor?

Har de missförstått de besluten som utförsäkrade dem?
Har de missförstått de egna avslag?

...eller vad är det de sjuka, deras familjer och deras läkare inte har förstått?