Diagnos Utmattningsdepression med Ångest

Ja så löd min dom när jag träffade läkaren på psyket. Frågan jag ställer mig är hur jag har kunnat hamna i denna situation, i detta måendet. Det har tagit mig 3 år av sjukskrivning, 2 medicinbyten, mycket sömnmedel och lugnande, innan jag har kommit dit jag är i dag. Jag är ändå långt ifrån frisk. Idag kan jag acceptera att jag är utbränd, jag förstår det och inser också att om jag återvänder till mitt arbete i dagsläget, så kommer jag aldrig att bli frisk. Jag behöver något nytt, något helt nytt utanför vård och omsorg, för att komma tillbaka till den jag var.

Efter att varit kommunen trogen sen jag var 18 år, alltid varit inom handikappomsorgen, fast anställd sen 1991, trodde jag någonstans att jag kunde få hjälp och förståelse över att jag inte klarar att gå tillbaka till mitt arbete med utagerande autistiska inom den dagliga verksamheten. Men så fel jag hade ! Jag har provat, på egen begäran,att arbetsträna 3 gånger , två gånger på min egen arbetsplats, vilket resulterade i en djup tillbakagång i mitt mående. Nu senast provade jag en annan grupp inom daglig verksamhet, jag trivdes bra där, men jag blev trött och orkade bara 1-2 timmar. Sedan fick jag gå hem och sova, jag var totalt slut och sakta kände jag av att mitt mående försämrades. Min närmsta chefs svar på min fråga om det fanns något annat till mig var: Kan du inte återgå som handledare till din vanliga grupp, så har jag inget att erbjuda !! Ett hårt svar, som var svårt att ta. Försäkringskassan tog kontakt med Bengt Persson, personalchefen, han ville träffa mig. Tillsammans med min psykolog träffade jag B.P, mötet tog ca.15 minuter. Hans budskap var klart, han hade inget att erbjuda. Kunde jag inte återgå till mitt arbete och min grupp, hade han inget att erbjuda i hela kommunen. Jag fick tre alternativ, att jag kunde säga upp mig själv få en summa på ca. 100.000 kr, eller bli uppsagd av kommunen, eller återgå till min tjänst. Ett hårt budskap som tog andan ur mig och gjorde att min mark ruckades ännu en gång och mitt mående fick sig en rejäl smäll.

Jag är inte bara djupt besviken och ledsen över att kommunen inte har kunnat erbjuda mig en omplacering inom kommunen, det gör också väldigt ont när jag märker att förståelsen för utmattningsdepression är lika med noll inom hönsen, ansvariga som bestämmer om min framtid. Var finns förståelsen, var finns min trygghet? Återigen tänker jag, hur kunde jag hamna i denna sits, jag har jobbat och tjänat inom handikappomsorgen i över 20 år, för att jag inte kan återgå så är budskapet ”säg upp dig eller så säger vi upp dig”. Frågan kommer igen, varför jag, hur kunde detta hända mig? Ser jag på min bakgrund, mitt öde eller kalla det vad man vill här i livet, vet jag i dag att det inte är konstigt att min kropp och mitt psyke har sagt STOPP. Men hur ska jag få omgivningen att förstå, omgivningen som är min arbetsgivare. RYCK UPP DIG, SLUTA TYCK SYND OM DIG SJÄLV, ja det är nog många andras tankar när man möter personer som mig, man blir tyvärr dömd. Och som min chef sa, det hade varit lättare om du hade förlorat ett ben och skulle rehabiliteras !Jag tror inte att någon försätter sig i denna situation, i denna smärta, ångest, otrygghet och detta mående självmant. Jag har i varje fall inte gjort det. Jag har inte förlorat mitt ben - jag har förlorat mig själv.

Min bakgrund

§ Uppväxt med en alkoholiserad pappa och känslokall mamma. Flydde från Saudiarabien med min son ( jag bodde och var gift där under ca. 3år) Levde på min vakt i Sverige under några år, rädsla för att pappan skulle komma och ta sonen. Jag träffade en svensk man, gifte om mig, levde i ett förhållande under misshandel under ett antal år, med långa jobbiga rättegångar.

§ Jag födde en son till ,1994, han föddes med en tarmsjukdom, fick astma, multipel födoämnesallergi, allergi mot pollen, djur o.s.v. Och senare diagnosen ADHD, för 1 år sen insjuknade han i svår bukspottsinflammation som spred sig till gallblåsa och lever. Han fick av detta en väldigt ärrig bukspottkörtel, som kommer att påverka honom resten av livet. så har hans liv sett ut nu under snart 15 år. Många långa inläggningar på barnsjukhuset under alla år, både i Helsingborg och på Huddinge sjukhus, som fortfarande pågår.

§ Jag har jobbat med utvecklingsstörda hela livet, vilket är ett krävande arbete, på senare år arbetade jag med autistiska personer.

§ Mamma fick en stor hjärtinfarkt, hämtade sig från den, ramlade och bröt höften. Hon hämtade sig något så när från det också. Pappa blir akut sjuk, bl. a. hjärtsvikt, inlagd på hjärtintensiven, men återhämtar sig ganska bra. Mina föräldrar har bara mig, och jag har funnits där för dom i alla år.

§ Stödet jag behövt för mig och min son, angående hans ADHD har varit under all kritik, resurserna finns inte på BUP i Landskrona. Jag gav mitt liv -min kraft – min ork till dom som behövde det. Jobbet krävde och sög min energi, min son med ADHD suger all min energi, mina föräldrar sög ur mig allt dom kunde.

För 3 år sen, när det var som tuffast på jobbet där jag också tagit på mig rollen som arbetsplats ombud, och min son hade det extra tufft , med mina sjuka föräldrar, rasade världen för mig. Ensamstående med 2 barn och mitt liv försvann in i ett mörker, en trötthet som inte går att beskriva i ord. Jag gav upp, eller rättare sagt min kropp, mitt psyke orkade inte mer. Jag var slut som människa, som mamma. Med medicin och samtalshjälp mår jag idag lite bättre, periodvis mår jag väldigt bra, men så möter man människor som är oförstående, som kommunens personal och deras, i mina ögon nonchalanta attityd, då rasar världen igen. Min anställning i kommunen var min trygghet. Vad har jag nu? Ska jag återgå till det arbete som jag vet att jag inte har ork till, mina krafter måste jag lägga på min son och hans behov. Jag önskar att jag kunde få arbetsträna, inom kommunen , inom något helt annat, ,något som inte suger all min kraft. Men vad? Ja jag vet inte, jag har ju alltid bara jobbat med utvecklingsstörda. Det stödet jag trodde att jag skulle få av min arbetsgivare finns inte. I mina ögon dömer dom ut mig på grund av att jag inte klarar att återgå till min tjänst. Jag är 42 år och har väldigt svårt att förstå och acceptera att det inom hela kommunen inte finns en enda liten plats för mig att få prova på något annat. Är den bistra verkligheten så här????
ETT TACK TILL ER SOM ORKAT LÄSA

P.S Ja den bistra verkligheten var så här, jag är en av dom 50.000 i Sverige som blir utförsäkrade till nyår !Jag fick säga upp mig från min tjänst, för att kunna medverka i fördjupad samverkan, som där tyvärr är lång kö till. Kommer jag att få någon ersättning efter nyår?Hur kommer mitt liv att se ut? När kommer jag med i fördjupad samverkan?Jag vet inget, jag vet bara att av kommun och facket fick jag inget stöd, jag hade ingen synlig skada, kanske var jag en av dom besvärliga som man ville bli av med. Hur har då allt detta påverkat mig idag ? Jag som var på väg att må bättre. Jag mår skit igen, ser ingen ljusning, vet inget om hur framtiden för mig och mina barn ser ut, hur ska jag kunna försörja oss ?Men ingen bryr sig, det är ju finanskris, jag är bara en vanlig medarbetare, som man lätt kunde sopa under mattan, en i statistiken. Jag tackar Landskrona stad för alla år jag fick äran att slita för er, var fanns och vad gjorde ni ?? INGET. TACK.
Så tillsammans med läkare, sjuksköterska och försäkringskassa, så är vi nu överens om att jag behöver något nytt.

"Utmattad"