Livets skola - från Syrien till Sverige

Jag är en kvinna född och uppväxt i Syrien, staden gränsar till Turkiet och Irak. Jag levde med en hård mor, som alltid brydde sig mer om vad folk sade och tyckte, och som aldrig brydde sig om hur vi barn kände. Min far var däremot mycket demokratisk, lyssnade och litade på oss barn, han hade det inte lätt med min mor, de var varandras motsatser . Vi var åtta barn 4 killar och 4 tjejer. Jag var mellan-barn, hade 2 systrar som var yngre och en bror. Jag var den som älskade att plugga tills min äldre bror 1983 åkte till Libanon. Detta för att han var förälskad i en tjej, som med sin familj flyttade dit, där tog han värvning till en libanesisk styrka tillsammans med hennes bror, båda försvann efter 3 dagar i område som heter Telzetar. Min bror blev en hjälte för någonting han hade inte med och göra. Libanesiska myndigheter meddelade min far, som kommit till Libanon för att ta hem sin son, att han var död men att ingen av deras kroppar hade hittats. Jag gick sista året på gymnasiet och hade drömmar om att bli byggnads ingenjör men jag klarade inte sista året. Jag kunde inte plugga efter vad som har hänt min bror, för att få godkända betyg. Min mor lyssnade inte på mig som vanligt, eller tog hänsyn till mina känslor, utan tvingade mig gå i skolan trots att jag ville få tid sörja min bror. Jag var fysiskt närvarande där jag satt i skolbänken men min hjärna var inte med alls.

Något år efter gifte jag mig med min första man J som var på semester i Syrien då, han levde och arbetade i Stockholm. Jag kom till Sverige 18 december 1985, en dag före min 19 års dag. Vi bodde i ett rum med dusch (beläget i Kista) min nya man och jag, vi sov på en madrass på golvet några dagar, jag var hos hans föräldrar på dagarna, de bodde i Tensta. Efter jul och nyår började det verkliga livet för mig i det nya landet, jag fick omedelbart börja i skolan för att lära mig svenska, man fann att jag var för utbildad för min klass, därför skickades jag till en ny skola vid Odenplan. Jag hade lätt för att lära och började förstå svenska språket . J, min man köpte en villa (ett renoveringsobjekt)i Sollentuna, vi flyttade dit. Det var där min mardröm började, jag blev misshandlad av honom gång på gång, jag talade med hans far och fick veta att det är så män gör (det var inte vad jag var van vid eller hade hört förut). En dag svimmade jag på bussen på väg hem från skolan och fick föras till Dandyred sjukhus där fick jag reda på att jag var gravid. När jag kom hem från sjukhuset, blev jag attackerad av min man som hoppade på min mage eftersom han tydligen inte ville ha barn med mig. Därefter blev jag blir ännu mer slagen, bränd, hotad med kniv av honom. Jag hade ingen att vända mig till. Min då varande barnmorska såg blåmärken på min kropp och anmälde detta till polisen. Jag hamnade på kvinnojouren i några dagar, men jag ville hem till min man som jag förstås älskade men misshandeln fortsatte. Sedan föddes min ängel, min stora son, 1987, dagarna gick med fortsatt misshandel, jag fick gå ut mitt i natten för att pojken grät, med tårar i ögonen försökte jag få min son att sova i barnvagnen.

En dag samlade jag ihop all min styrka, för mig och min son skull, för att lämna min man. Jag hyrde en etta av en alkoholist med bara en madrass och lite köksgrejor, här klarade jag min vardag och min baby.( Innan min förlossning hade jag tagit hit min mor och mina två syskon, en yngre bror S och en yngre syster D de var närvarade vid min förlossning.)Jag var glad trots allt, detta och annat runtomkring. Min kära mor ville stanna i Sverige, jag var dum och snäll och hjälpte till med detta. Min mor och min då varande man, hans släkt började då bråka om de pengar hon fick från det sociala. Helvetet bröt lös, min mor och syskon hamnade då på en flyktingförläggning, Medan detta pågick ville jag att min son skulle leva med två föräldrar, gav därför min man en ny chans, men den som slåss slutar aldrig slå, vilket tog mig några år att begripa. Han kidnappade min son som var några dagar gammal, jag klarade inte detta, gjorde ett självmordförsök. Händelsen polisanmäldes och jag fick tillbaka min son, sedan rymde jag med min son. Jag sov hos bekanta.

Dagarna gick och jag fick jobb och lägenhet. Resten av min familj kom till Sverige under tiden av misshandel och stryk. Jag försökte gå vidare. Jag hade fått ensam vårdnad om min son enligt domen, min ex J skulle hämta barnet varannan fredag kl:1630 till söndag klockan 18:00 senast, för lämning av sonen. J hämtade inte pojken fredag den 13:e, så jag kontaktade min advokat och hon sa att jag inte skulle lämna pojken den helgen.

En lördag 1989, var det J systers födelsedag, han kom för att hämta min stora son, jag var på jobbet, hemma befann sig då mina två bröder. De hade nyligen kommit till Sverige den ena hade inte ens anmält sig att han befann sig i landet.(Min äldsta bror som får heta P.) Hela min familj var alltså samlad efter många, många år. Min yngsta bror skulle lämna min son till pappan (Något han inte borde enligt domen om vårdnaden.) Min store bror P tog en kökskniv och följde efter S, (här vet jag inte mer.) Han knivhögg mitt ex J, min son satt i bilen och polis och journalister fanns på plats, (då bodde vi nära Christer Petterson som var anklagad för mordet på Olof Palme). Polis och journalister fotograferade och bevittnade mordet på plats och mitt ex. J fick föras till sjukhus där han avled direkt. Lilla starka jag själv alltså, skulle inte känna eller visa någonting, som vanligt! Alltså skulle jag hjälpa alla förutom mig själv! Jag började få migrän(jag harkräkningar och kan inte se ljus i flera dagar i streck) och svimningar följd av påfrestningarna.

Efter det började ringandet till advokater, och ordna besök till häktet där min äldsta bror P, mördaren satt. Rättegångarna satte igång, den ena där min bror som är mördaren till min sons pappa, och ytterligare en andra där motparten var min ex J`s släkt som ville ta vårdnaden för min son. Efter några månader fick jag hotbrev från min ex. släkt, polisen var inkopplad och hade bevakning under min port flera veckor i rad för att skydda mig. Men jag kände varken sorg eller aggression jag var bara en robot som skulle hjälpa alla andra förutom mig själv. Min största förtvivlan var: Hade min son sett allt det här eller inte? Hur mycket kunde en knappt 2-årig pojke ha sett eller känt? Mördaren som var min bror fick sluten psykiatrisk vård vid Karsudden, jag hade ju min son och var en överbeskyddande mamma, förmodligen ville jag ersätta det min bror hade gjort, eller inte känna skulden trodde jag i alla fall. Tänk att leva med den tanken i 23 år!

Tack till L., då min chef som ställde upp och var med mig på vårdnadsrättegången gentemot min före detta släkt om min stora son C. Mannen var och är min ängel, ett år senare gifte vi oss trots att min syster tyckte att mitt liv var slut, fast jag bara 24 var år gammal. Och jag, den snälla och dumma jag fortsatte sätta sin släkt före sin egen familj, och ställde upp för dem till 150 %.

Jag levde några trygga glada år med min man L och födde senare en dotter A och en son F. L och hans familj hade knappt någon kontakt med varandra men snäll som jag var ringde jag min svärmor för att förbättra kontakten, jag försökte med allt jag kunde, ordnade inbjudningar, middagar, inhandling, allt! Men det dög aldrig. Hon ville aldrig vara farmor till mina barn. Min dotter A grät och grät för hon ville sova hos farmor, men det passade aldrig för farmor, som var förskollärare. Det hände att L tvingade sin mor för att A skulle få sova hos farmor och det hände kanske 2-3 gånger på 15 år. Farmodern däremot hade mycket kontakt med sina döttrars barn, skötte minsann deras födelsedagar, var barnvakt och allt annat, men inte till oss. 2001 skildes jag och L., min man. Min kära familj: två bröder en yngre och en äldre (inte han som mördade en första man) och yngre syster hade ett möte med L för att få honom att ändra sig och inte skilja sig från mig. Enligt L ville de tvinga mig ändra mig och att jag skulle rätta mina fel. L sa till dem att det var han som behövde vila och inte klarade av ansvaret för vår familj. Jag blev lämnad arbetslös i ett hus med tre barn, och som den kämpe jag var försökte jag ta nya tag och gå vidare, samtidigt letade jag jobb och fick ett också, utan några bidrag alls klarade jag mina barn och mig själv. Jag försökte få min mor eller syster att bo med oss i villan som stöd så vi kunde spara pengar och tid, mina försök fick inget resultat. Det var jobbigt att ha ett hus och tre barn, efter ett år sålde jag huset, därefter bodde jag i en 3:a med mina barn, och pappan var inte närvarande.Men jag och L började få kontakt igen det visade sig att han var alkoholist, han behövde hjälp. Jag ställde upp för honom, så klart, tills han blev fri. Men det förbättrade inte hans vilja att ha barnen hos sig alls, han försökte, men det gick inte. Han klarade inte barnen alls.

Jag har haft migrän, svimningar sedan 1989 och har sökt hjälp med endast smärtstillande medicin som behandling utan att sjukdomen försvinner. Jag tog busskörkort och började jobba som bussförare, efter några år svimmade jag igen och jag började höra röster som uppmanade mig att göra självmord . Det gick inte att byta arbetsuppgifter, så jag tvingades säga upp mig. Sedan började jag köra Taxi med rehabiliteringsinsats från Arbetsförmedlingen under ett år.
Jag blev arbetslös p.g.a. att min arbetsgivare hade minskat sina antal bilar, han hade inget jobb åt mig. Jag blev sjukskriven på en och samma gång. Därefter blev jag inlagd på sjukhus p.g.a. att jag hörde röster och kände mig deprimerad. Jag var sjukskriven för depression, ångest, sömnsvårigheter och självmordstankar sedan 2006. Försäkringskassan bytte min sjukpenning till sjukersättning, sedan ansökte jag med hjälp av min psykiater sjukersättning. Jag fick 1,5 år som går nu ut sista maj 2010. Jag har ansökt om varaktig sjukersättning nu i februari, läkarutlåtande är skickat, men jag vet inte hur FK beslut blir, det är bara att vänta och väntan ta kål på mig, jag är deppig och mycket orolig, kan inte sova eller äta.

I samband med min sjukdom har jag börjat förlora kontakten med min stora son på 23 år. Min dotter A började flytta fram och tillbaka mellan mig som var sjuk och sin pappa. Min yngsta F började skolka gick i 7:an, han trodde problemen med detta berodde på sin gamla skola och jag hjälpte honom att byta skola, men detta hjälpte inte. Jag försökte få hans pappa att hjälpa till, genom att väcka honom och ställa upp, men utan resultat. Skolan anmälde händelsen till socialen som gjorde en utredning. Det gick fram och tillbaka, men det blev ett faktum att han skulle placeras på ett behandlingshem. Vi gick med på frivillig placering i hopp att han skulle få hjälp och sedan komma hem. Men jag började förlora kontakten än mer med honom, fick inte hjälp varken av behandlingshemmet eller SOS. Månaderna gick. Jag fick en behandlare (Botkyrkagruppen), som skulle hjälpa mig och min son att få kontakten oss emellan tillbaka, med det också utan resultat. Jag som mamma och vårdnadshavare fanns tydligen inte längre i bilden(jag blev kränkt som person och mamma), allt kring min son gjordes utan att jag blev informerad men pappan blev det. Jag vet inte varför? Jag och behandlare har försökt tala med personalen på behandlingshemmet om att jag vill vara delaktig, och att han är där frivilligt men tvärtom har allt blivit värre. Jag blev utfrusen totalt, därför kom min in depression tillbaka och ångest, nu är jag än mer deprimerad. Jag blev förtvivlad, skrev och vädjade till SOS och socialstyrelsen men ingen ville eller ens diskutera detta. Jag har försökt lyssna på min yngsta son, han vill inte se eller prata med mig, utan att veta orsaken till det. Sonen kände sig nu vid den tidpunkten mogen för att komma hem.
Men inte till mig, som han har gjort tidigare, då innan jag och hans pappa L skildes 2001 (han var aldrig delaktig i barnens liv). Jag respekterade hans vilja, jag och hans pappa kom överens om att jag skulle flytta hem till min ex. för att hjälpa till med sonen tills att han och pappan kände sig trygga med vardagslivet tillsammans. Detta skulle ske juni -2009 . I början av maj blev L plötsligt sjuk. 2 dagar före hans 50 års dag fick vi beskedet om att han hade cancer, det gick att behandla sa läkarna. Vi bollades fram och tillbaka mellan hopp och förtvivlan om han skulle dö eller leva. Under hans sjukhusvistelse bodde jag och barnen A och F i pappans hus (L.) F fick bo med oss efter många strider med behandlingshemmet.

L` s mor och systrar besökte honom i hemmet, han presenterade oss så att vi kunde börja på ny kula, allt var frid och fröjd tills den dagen han dog. Jag och barnen bodde under denna tid hos honom. Jag blev uppringd kl ca 20:45 den18 maj 2009 från sjukhuset och fick meddelandet att han hade avlidit. Chockad och förtvivlad ringde jag till hans syster och meddelade hans död. Vi träffades på sjukhuset samma kväll men de, systern och modern varken såg eller pratade med mig. Dagen därpå kom hans mor och syster hem till oss i hans hus. Vi satte oss och det första som sades efter frågan om hur barnen mådde var att hans yngsta bror skulle vara förvaltare för dödsboet, jag sade inget eller ens kommenterade detta . Farmodern och fastern skulle till deras lantställe och frågade barnen om de ville följa med. De ville tydligen detta, det skulle ske på torsdagen, jag sade ingenting om det heller. Min släkt kom för att ställa upp för oss, jag är som jag är, snäll och dum, jag gav dem också en ny chans, men min syster blev förbannad över att barnen skulle med pappans släkt till landet, jag kunde inte säga varken bu eller bä åt någondera. Jag och barnen hade det bra trots omständigheterna. Vi sov tillsammans i A rum och pratade om pappans död och hur det kunde gå så? Varför kunde vi inte förstå. Barnen åkte till landet med pappans släkt. Min mor och syster åkte de också strax efter, utan ett ord till mig och jag blev ensam. Behandlaren var den som besökte mig och var min enda ängel. Jag och behandlaren träffade L `s yngsta bror, som skulle sköta dödsboet, jag sade till honom att jag inte hade något emot det med att jag gärna ville vara delaktig. Han kunde förstå det, men kunde inte garantera det.
Hans mor och systrar hade ju också ett ord med i laget, sade han. Jag blev alltså utkastad från huset, det såg hans yngsta bror till. Han tog nycklarna av mig som jag fått av L. Jag sov i bilen tills den enda kompisen jag känner, ringde och jag berättade vad som hänt. Jag fick gå till en av hans kompisars lägenhet som redan var såld, men inte överlämnad, där fick jag sova några nätter medan L:s yngsta bror ringde SOS och bokade ett möte, där mina barn också var närvarande. Som vanligt blev jag inte informerad av någon. Socialsekreteraren som handlägger F:s ärande ringde mig, av misstag. Hon skulle försöka få tag i min yngsta son F, jag bad henne om att hon inte skulle kränka mina rättigheter som mamma den här gången och tänka på det hon lovade, men hon höll inte löftet. Båda barnen blev skickade till behandlingshemmet där F var inplacerad, jag var ensam några dagar i den tomma lägenheten. Behandlaren och jag kämpade för att jag skulle vara med på något vis i det som hände men det gick inte minsann, min dotter A ringer mig och talar om att hon vill vara med mig, jag är så osäker och rädd, jag visste inte vad jag kunde eller fick göra men ville vara mamma och vara där för mina barn. Tillslut ringde jag en advokat, han gav mig lite styrka, jag åkte och hämtade min dotter. Yngsta sonen ville inte veta av mig, vi (jag och min dotter) kunde med hjälp av advokaten kunde bo i huset igen eftersom jag hade hyrt ut min lägenhet i början av maj, då efter en överenskommelse med min ex L. Jag tvingades på grund av allt som hände kontakta en advokat för att sköta dödsboet.

Jag blev utfryst av alla, och fick aldrig vara med på begravningsbyrån, inte heller på läkarkonferensen för att ta del i hur han dog. Dagarna har nu gått och jag har fortfarande inte sett eller pratat med min son sedan pappans död, nu är han placerad i ett familjehem . Jag har meddelat SOS att jag inte vill vara en som bara skall finnas där utan att kunna påverka.

Jag har övervägt att lämna ifrån mig vårdnaden men har inte kunnat genomföra det. Den 5 februari i år flyttade min dotter, samma dag som är min äldsta sons födelsedag. Det blev för mycket, så jag tog tabletter för avsluta mitt eländiga liv. Men jag misslyckades, som vanligt, åkte med hjälp av behandlaren till sjukhuset där jag blev inlagd. Inte heller där ville någon se mig eller bryr sig om mig, jag var utan mat, dessutom. Inte någon bland vårdpersonalen brydde sig om att komma och prata med mig. Jag hade tidigare ett inbokat möte med min terapeut som jag har haft kontakt med sista 2 åren och en handläggare från Försäkringskassan. Jag åkte med sjukresekort från Huddinge sjukhus till mottagningen där vi skulle ha mötet. Där befann sig min psykiatriker och de andra två. (Vi skulle nu diskutera min rehabilitering eftersom min sjukersättning gick ut sista maj i år.) Tiden har varit helt fel för mig. Jag blev under mötet förtvivlad, arg, ledsen, jag klarade inte av det hela och lämnade rummet . Efter några timmar, när jag hamnat på biblioteket i samma område, jag vet inte hur jag hamnade där, jag har epilepsi, ibland tappar jag bort mig och får blackouter. Man ska inte tro att någon under den tiden frågade efter mig eller ens försökte kontakta mig. Personalen på biblioteket ringde till slut sjukhuset där jag var inlagd och de på sjukhuset i sin tur skällde ut mig på telefon för att jag skrämmer människor. Med bibliotekspersonalens hjälp fick jag tag i en taxi och åkte till sjukhuset. Läkaren som jag fick träffa pratade med mig om att vi är vuxna. Alltså, han trodde förmodligen att jag spelade och hittade på. Jag sade till honom: - Fråga min neurolog eller läs min journal! Jag fick inga kommentarer av honom om detta .

Jag har därför lämnat sjukhuset, ingen försökte ens hålla mig kvar. Jag är hemma i min isolering, och jag mår skit. Jag varken äter eller sover.

”Tina”