Hej!
Jag vill berätta min historia om det sjuka sjukförsäkringssystemet. Jag har inte hittat någon liknande historia någonstans så kanske är detta en ny aspekt att ta upp i diskussionen. Själv är jag inte utförsäkrad – ännu. Jag har det inte så svårt som många andra – ännu. Min historia är en kafkahistoria om en människa som ville arbeta trots sjukdom, men som straffades ekonomiskt för det, helt emot intentionen i den s k arbetslinjen.
År 2007 opererades jag två gånger, först tog man en tårtbit av vänster bröst, sen hela. Jag lämnade sjukhuset med beskedet att jag var frisk, allt var borta och det jag drabbats av var bara ett förstadium till cancer, inga efterbehandlingar behövdes. Sommaren 2010 hittade jag en ny knöl i bröstet. Min bröstcancer hade kommit tillbaka på den opererade sidan trots att detta i teorin var omöjligt. I september 2011 opererades jag igen. Denna gång handlade det om en fullt utvecklad invasiv cancer. Jag rekommenderades cytostatika, strålning och anti-hormon.
Inför min cytostatikabehandling tänkte jag igenom min arbetssituation och bestämde mig för att försöka fortsätta på ett av mina två jobb. Jag visste ju inte hur jag skulle må av behandlingen men tänkte att det kanske skulle göra min ekonomiska förlust lite mindre, hålla humöret uppe och verka som en rehabiliteringsåtgärd och ett sätt att inte förlora kontakten med arbetslivet. En inställning som väl både FK och de ansvariga politikerna borde hylla?
Det som komplicerar saken och som FK:s fyrkantiga regler inte kan hantera är att jag har två arbetsgivare. Hos min första arbetsgivare arbetar jag 50% av heltid, hos min andra arbetsgivare arbetar jag 20% av heltid. Min totala arbetstid är alltså 70% av heltid. Mitt första jobb innebär täta kontakter med människor, många inbokade möten osv. Mitt andra jobb sköter jag på distans och kommunicerar med mina arbetskamrater via mejl och telefon. Enstaka resor skulle jag kunna avstå under en period men ändå fortsätta sköta mitt jobb.
Cytostatikabehandlingen innebar täta besök på sjukhuset och vårdcentralen, trötthet, illamående och infektionskänslighet. Jag insåg att jag inte skulle kunna klara av mitt första jobb, men att mitt andra jobb på distans kanske skulle vara möjligt att genomföra, 8 timmar per vecka som jag kunde disponera helt som jag själv ville utefter hur jag mådde. Jag kontaktade FK:s kundtjänst och hörde mig för om det var möjligt att få sjukpenning enbart för den del av min arbetstid som jag måste avstå hos min första arbetsgivare och samtidigt pröva att fortsätta arbeta hos min andra arbetsgivare. Det skulle gå bra sa man. Jag blev dock inte informerad om hur man skulle beräkna min sjukpenning under dessa omständigheter, dvs att jag skulle förlora ekonomiskt på att välja arbete. Det rörde sig om tusenlappar.
FK bedömde min arbetsförmåga enbart på de uppgifter jag själv lämnade dvs att jag skulle arbeta 8 timmar per vecka. Tyvärr blir 8 timmar ca 28% av min totala arbetstid på 28 timmar och utifrån detta bedömde FK att jag bara hade rätt till halv sjukpenning, att min arbetsförmåga var halvtid av min totala arbetstid. Hade jag arbetat 7 timmar hade det utgjort exakt 25 % och då hade jag fått 75% sjukpenning. Hur kan det få vara så fyrkantigt? Jag hade ju inte möjligheter att jobba mer än 8 timmar. Arbetet hos min första arbetsgivare var inte lämpligt för mig under denna period och om så varit hade jag ändå inte kunnat fylla på upp till halvtid eftersom jag måste sjukskriva mig hos respektive arbetsgivare efter intervallen kvarts, halv eller hel sjukskrivning. Ett moment 22.
Historien visar att systemet överhuvudtaget inte tar hänsyn till de individuella förhållandena. FK:s beslut blir helt oförnuftigt och inte alls i linje med det man säger sig förespråka, att människor ska jobba och rehabiliteras tillbaka till arbetslivet om så är möjligt. Själv har jag det bra, en man som bidrar till familjens försörjning, socialt nätverk. Så i mitt fall var den ekonomiska förlusten kännbar men inte en katastrof. Hade jag däremot varit en ensamstående mamma hade FK:s beslut slagit mycket hårt. För min del blev det främst en psykologisk käftsmäll. Från 1 december är jag sjukskriven på heltid. Jag har begärt omprövning av FK:s beslut men fått avslag. Brevet från FK är ett helt igenom byråkratiskt blaha blaha. Dessa rader tycker jag säger mycket om att reglerna i sjukförsäkringen helt och hållet bortser från vad som är förnuftigt och rimligt utifrån individens situation:
”Vid bedömningen ska Försäkringskassan bortse från arbetsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållande det vill säga andra faktorer än rent medicinska.”
Hur kan man göra en ”medicinsk bedömning” att min arbetsförmåga är halvtid utifrån att jag själv uppger att jag skulle kunna arbeta 28 % med en viss typ av arbetsuppgifter. Varför dessa intervall av fjärdedelar som inte överensstämmer med verkligheten? Varför ska man förlora pengar på att vilja försöka jobba?
Min sjukdom utvecklar sig tyvärr i fel riktning just nu, nya knölar har lett till ny operation efter cytostatikabehandlingen och uppskjuten strålbehandling. Är jag snart ännu en i de utförsäkrades skara?
Med vänliga hälsningar H.J.
onsdag 11 maj 2011
fredag 28 januari 2011
Res dig upp
Res dig upp min son ur elrullstolen och gå och arbeta, ty det har Reinfeldt bestämt
Trots att du inte har några höftleder
Trots att du inte kan stå på benen
Trots att du aldrig kunnat ta ett steg själv
Trots att du inte kan klä dig själv eller sätta på dig några skor
Trots att du inte kan gå på toaletten själv
Trots att du inte kan laga din mat själv
Trots att du nu inte kan ta dig fram själv utomhus
Gå ut och skaffa dig ett jobb…
Trots att du har funktionsnedsättning i ben och armar
Trots att du inte har någon yrkesutbildning
Trots att du aldrig haft ett jobb i ditt 31-åriga liv
Trots att du har dyslexi och inte kan stava
Trots att du har grav synnedsättning
Trots att din kraftigt krökta rygg gör det svårt för dig att sitta för länge
Res dig upp, gå och arbeta, ty det har Reinfeldt bestämt
Nu är det slut med din sjukersättning och bostadsbidraget dras in
Din handikappanpassade lägenhet behöver du tydligen inte längre
Du och dina assistenter kan nog tränga ihop er i en minimal etta… om du nu får ha dem kvar.
Din hund som skulle bli din servicehund får du sälja
Dina hjälpmedel får stuvas in på något billigt magasin
Dator och TV tar säkert Kronofogden hand om
Res dig upp min son ur elrullstolen och gå och arbeta, ty det har Reinfeldt bestämt…
Res dig upp, bocka och tacka för julklappen…..
(Maria W.)
Trots att du inte har några höftleder
Trots att du inte kan stå på benen
Trots att du aldrig kunnat ta ett steg själv
Trots att du inte kan klä dig själv eller sätta på dig några skor
Trots att du inte kan gå på toaletten själv
Trots att du inte kan laga din mat själv
Trots att du nu inte kan ta dig fram själv utomhus
Gå ut och skaffa dig ett jobb…
Trots att du har funktionsnedsättning i ben och armar
Trots att du inte har någon yrkesutbildning
Trots att du aldrig haft ett jobb i ditt 31-åriga liv
Trots att du har dyslexi och inte kan stava
Trots att du har grav synnedsättning
Trots att din kraftigt krökta rygg gör det svårt för dig att sitta för länge
Res dig upp, gå och arbeta, ty det har Reinfeldt bestämt
Nu är det slut med din sjukersättning och bostadsbidraget dras in
Din handikappanpassade lägenhet behöver du tydligen inte längre
Du och dina assistenter kan nog tränga ihop er i en minimal etta… om du nu får ha dem kvar.
Din hund som skulle bli din servicehund får du sälja
Dina hjälpmedel får stuvas in på något billigt magasin
Dator och TV tar säkert Kronofogden hand om
Res dig upp min son ur elrullstolen och gå och arbeta, ty det har Reinfeldt bestämt…
Res dig upp, bocka och tacka för julklappen…..
(Maria W.)
torsdag 18 november 2010
Utförsäkrad efter komplikationer till operationer
Den 31/3 gjordes en laparaskopiskt (titthålsoperation) för att ta bort en del tunntarm som var angripen av Endometrios. Efter denna förhållandevis enkla operation som endast skulle resulterat i 2-3 veckors sjuskrivning så börjar det blöda i buken och denna blödning kräver två nya operationer inom de närmaste 2 dygnen. Den 17:e april har jag ett nytt tarmvred pga. den bindväv som bildas efter de stora blödningarna i buken. Blir inneliggande med svåra smärtor i efterförloppet. Inlagd totalt 30 dagar på sjukhus.
Återhämtar mig sakta under sommaren men får på sensommaren ärrbråck till följd av de 4 operationer jag tvingades gå igenom under våren. Ärrbråcksoperation görs den 30:e september. Även efter denna operation får jag komplikationer men denna gång en kraftig sårinfektion där jag först måste läggas in för intravenös antibiotika under några dagar. Såren hålls sen öppna för att de ska läka från botten och upp annars bildas nya varhärdar. Får gå på dagliga omläggningar pga. dessa sår.
Jag arbetar som sjuksköterska och kan av förklarliga skäl inte arbeta med öppna varande sår. Får heller inte lyfta och måste ha en gördel (korsett) dag och natt i 3 månader för att förhindra nya bråck.
De 180 dagarna har passerat för min del och sjukförsäkringen tar ingen hänsyn till komplikationer. Jag är alltså utförsäkrad. Har arbetat som sjuksköterska sen 1994 och inom vården sen 1986 och har aldrig varit sjuk på det här sättet tidigare och nu när jag drabbas av komplikationer som jag själv inte rår över så blir jag utförsäkrad och ska ställas till HELA arbetsmarknadens förfogande. Men jag är inte arbetslös? Jag är sjuk!
Bara såren läker så kan jag gå tillbaka till mitt ordinarie arbete och det kan ta några veckor och under den tiden har jag enligt nuvarande sjukförsäkring inte rätt till ersättning. Det är ju inte så att jag själv orsakat dessa komplikationer utan de har orsakats av vården och ändå är det jag som är SJUK som drabbas.
Jag är verkligen sjuk! Jag tillhör inte de man velat sätta dit i det gamla systemet dvs. de som ”simulerat” sjukdom och utnyttjat systemet. Jag vill jobba så fort jag kan och får.
Annelie
___________________________________________________________________
Anm. redaktionen
Sanningen är att fusk har varit och är minimalt. Läs om Fusk, fiffel och myter...
Återhämtar mig sakta under sommaren men får på sensommaren ärrbråck till följd av de 4 operationer jag tvingades gå igenom under våren. Ärrbråcksoperation görs den 30:e september. Även efter denna operation får jag komplikationer men denna gång en kraftig sårinfektion där jag först måste läggas in för intravenös antibiotika under några dagar. Såren hålls sen öppna för att de ska läka från botten och upp annars bildas nya varhärdar. Får gå på dagliga omläggningar pga. dessa sår.
Jag arbetar som sjuksköterska och kan av förklarliga skäl inte arbeta med öppna varande sår. Får heller inte lyfta och måste ha en gördel (korsett) dag och natt i 3 månader för att förhindra nya bråck.
De 180 dagarna har passerat för min del och sjukförsäkringen tar ingen hänsyn till komplikationer. Jag är alltså utförsäkrad. Har arbetat som sjuksköterska sen 1994 och inom vården sen 1986 och har aldrig varit sjuk på det här sättet tidigare och nu när jag drabbas av komplikationer som jag själv inte rår över så blir jag utförsäkrad och ska ställas till HELA arbetsmarknadens förfogande. Men jag är inte arbetslös? Jag är sjuk!
Bara såren läker så kan jag gå tillbaka till mitt ordinarie arbete och det kan ta några veckor och under den tiden har jag enligt nuvarande sjukförsäkring inte rätt till ersättning. Det är ju inte så att jag själv orsakat dessa komplikationer utan de har orsakats av vården och ändå är det jag som är SJUK som drabbas.
Jag är verkligen sjuk! Jag tillhör inte de man velat sätta dit i det gamla systemet dvs. de som ”simulerat” sjukdom och utnyttjat systemet. Jag vill jobba så fort jag kan och får.
Annelie
___________________________________________________________________
Anm. redaktionen
Sanningen är att fusk har varit och är minimalt. Läs om Fusk, fiffel och myter...
söndag 3 oktober 2010
Utförsäkring kan driva människor in i kriminalitet
Hej,
Jag vill berätta om en närstående som är så ekonomiskt desperat att personen vänt sig till kriminalitet. Vi ifrågasatte detta och det upphör förhoppningsvis.
Denna person har varit psykiskt sjuk mycket länge men fungerar nu relativt normalt pga. rätt medicinering efter c:a 10 år. Vi är mycket glada för detta, vi slipper gå på äggskal i 10 år till samt att personen i fråga känner lugn och lycka igen.
Personen har barn som mår dåligt av hur föräldern mår. Vi närstående får hjälpa till mycket. Personen kan inte jobba heltid. Sådant som vi vanliga tycker är ganska lätt, att pussla ihop med heltidsjobb går inte. Tvätta, handla, städa och ta hand om barn blir jobbigt. Min närstående försöker ändå jobba. Ofta är det då jobb som är lätta att få men tyvärr blev personen blåst på pengar på senaste stället, kommenterade detta och fick då sparken.
Nyligen fick personen chans att "haka på" något kriminellt som skulle betala sig, inte mycket men alltid något.
Vi försöker nu hindra detta och jag vet att det kommer att gå. Antagligen kommer personen att bli skyldig en massa pengar. Jag blir så fruktansvärt arg och ledsen när personer som inte kan ta hand om sig själva tvingas göra detta och försätta hela familjer i oro och depression. Jag gråter trots att jag mår bra. Jag blir så fullkomligt bitter, arg och hämndlysten när jag ser hur de ytterst ansvariga politikerna behandlar mina nära och kära!
Jag hoppas att någon politiker ska drabbas av psykisk ohälsa själv för att se hur illa de gjort många människor. Det kanske låter hemskt men jag hoppas verkligen på det! Det finns inget annat sätt för dem att förstå.
/Svart hål i hjärtat
Jag vill berätta om en närstående som är så ekonomiskt desperat att personen vänt sig till kriminalitet. Vi ifrågasatte detta och det upphör förhoppningsvis.
Denna person har varit psykiskt sjuk mycket länge men fungerar nu relativt normalt pga. rätt medicinering efter c:a 10 år. Vi är mycket glada för detta, vi slipper gå på äggskal i 10 år till samt att personen i fråga känner lugn och lycka igen.
Personen har barn som mår dåligt av hur föräldern mår. Vi närstående får hjälpa till mycket. Personen kan inte jobba heltid. Sådant som vi vanliga tycker är ganska lätt, att pussla ihop med heltidsjobb går inte. Tvätta, handla, städa och ta hand om barn blir jobbigt. Min närstående försöker ändå jobba. Ofta är det då jobb som är lätta att få men tyvärr blev personen blåst på pengar på senaste stället, kommenterade detta och fick då sparken.
Nyligen fick personen chans att "haka på" något kriminellt som skulle betala sig, inte mycket men alltid något.
Vi försöker nu hindra detta och jag vet att det kommer att gå. Antagligen kommer personen att bli skyldig en massa pengar. Jag blir så fruktansvärt arg och ledsen när personer som inte kan ta hand om sig själva tvingas göra detta och försätta hela familjer i oro och depression. Jag gråter trots att jag mår bra. Jag blir så fullkomligt bitter, arg och hämndlysten när jag ser hur de ytterst ansvariga politikerna behandlar mina nära och kära!
Jag hoppas att någon politiker ska drabbas av psykisk ohälsa själv för att se hur illa de gjort många människor. Det kanske låter hemskt men jag hoppas verkligen på det! Det finns inget annat sätt för dem att förstå.
/Svart hål i hjärtat
söndag 26 september 2010
Alla dessa "enskilda fall"
Det pratas mycket om enskilda fall när politikerna kommenterar sjuka som blir utförsäkrade av Försäkringskassan.
Nu gör vi ett försök att samla ihop alla fall som nämdes i media, bloggar och andra hemsidor.
Bara på den här bloggen finns idag 32 enskilda fall att läsa om.
Har du länkar till sidor som kan bidra blir vi glada.
Listan är påbörjad på sidan "Enskilda fall"
Nu gör vi ett försök att samla ihop alla fall som nämdes i media, bloggar och andra hemsidor.
Bara på den här bloggen finns idag 32 enskilda fall att läsa om.
Har du länkar till sidor som kan bidra blir vi glada.
Listan är påbörjad på sidan "Enskilda fall"
lördag 18 september 2010
Utbränd - att leva med depression
Nytt för idag:
Det finns en ny sida här på bloggen med tankar om försäkringskassan, psykisk ohälsa och om att inte bli trodd i ens dåliga mående.
Bränd i ett kallt samhälle
av Ia Höst
av Ia Höst
torsdag 16 september 2010
Fyra år till med hetsjakt på sjuka och arbetslösa?
En trafikolycka till jobbet kan räcka för att DU ska inse vilket helvete sjuka har idag.
Hela sjukförsäkringsreformen blev ett gigantiskt fiasko - några enstaka i varje län fick ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden medan socialbidragen har ökat lavinartat i kommunerna!
Vill du se DIN anhörig som sjuk och socialbidragstagare? Det kunde vara DU eller någon annan som var drabbad! Nästa månad kan det vara DU! INGEN är immun mot sjukdomar och olyckor! NU MÅSTE DET BLI ETT SLUT PÅ ELÄNDET!!!!
Skicka detta brev till ALLA dina mailkontakter! Skicka det till dina facebook kontakter och dela i loggen med jämna mellanrum fram till valet! DU kan göra skillnad!! Men det är bråttom!
Läs brevet här nedan!
http://klamydiabrevet.blogspot.com/2010/09/sveket.html
Se även youtubeklippet med Ola Sundberg
http://bit.ly/drxnuC
Fler skrämmande berättelser av hur människors liv slås i spillror kan man hitta på http://www.protestera.org/
Tänk på att vem som helst kan bli utförsäkrad, ingen råd över sjukdom och olycka.
(Privata försäkringar går oftast på försäkringskassans bedömning så en privatförsäkring löser inte problemet)
Läs gärna Brith Aspenlinds artikel.
http://www.sourze.se/Alla_kan_utf%C3%B6rs%C3%A4kras_10723497.asp
http://www.nyhetsverket.se/nyhet/10068/Reinfeldt-v%C3%A4grar-svara
Snälla tipsa alla dina kontakter! Vi kan inte acceptera att detta får fortgå!
Den som redan förtidsröstat har möjlighet att ändra sin röst på valdagen.
Oavsett vem som sitter vid rodret efter valet kommer Resurs att fortsätta att kämpa för upprättelse för sjuka och utsatta.
Besök RESURS vid: http://resurs.ning.com/?xg_source=msg_mes_network
Hela sjukförsäkringsreformen blev ett gigantiskt fiasko - några enstaka i varje län fick ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden medan socialbidragen har ökat lavinartat i kommunerna!
Vill du se DIN anhörig som sjuk och socialbidragstagare? Det kunde vara DU eller någon annan som var drabbad! Nästa månad kan det vara DU! INGEN är immun mot sjukdomar och olyckor! NU MÅSTE DET BLI ETT SLUT PÅ ELÄNDET!!!!
Skicka detta brev till ALLA dina mailkontakter! Skicka det till dina facebook kontakter och dela i loggen med jämna mellanrum fram till valet! DU kan göra skillnad!! Men det är bråttom!
Läs brevet här nedan!
http://klamydiabrevet.blogspot.com/2010/09/sveket.html
Se även youtubeklippet med Ola Sundberg
http://bit.ly/drxnuC
Fler skrämmande berättelser av hur människors liv slås i spillror kan man hitta på http://www.protestera.org/
Tänk på att vem som helst kan bli utförsäkrad, ingen råd över sjukdom och olycka.
(Privata försäkringar går oftast på försäkringskassans bedömning så en privatförsäkring löser inte problemet)
Läs gärna Brith Aspenlinds artikel.
http://www.sourze.se/Alla_kan_utf%C3%B6rs%C3%A4kras_10723497.asp
http://www.nyhetsverket.se/nyhet/10068/Reinfeldt-v%C3%A4grar-svara
Snälla tipsa alla dina kontakter! Vi kan inte acceptera att detta får fortgå!
Den som redan förtidsröstat har möjlighet att ändra sin röst på valdagen.
Oavsett vem som sitter vid rodret efter valet kommer Resurs att fortsätta att kämpa för upprättelse för sjuka och utsatta.
Besök RESURS vid: http://resurs.ning.com/?xg_source=msg_mes_network
måndag 13 september 2010
Att behandlas ovärdigt!
Just i denna stund våndas jag mest för min familj min hälsa och hela min existens. Jag har idag kontaktat min handläggare på Försäkringskassan. Med en stor klump i halsen tårar brännande och ännu ett slag under bältet senare sitter jag här och undrar varför.
Sist jag kontaktade Försäkringskassan efter avslutat ALI fick jag vänta över en månad på att få en handläggare.
Först gav de fel information om vilka läkarintyg som skulle med efter att jag själv som snart går in i väggen fixat detta. Det tog ytterligare tid därför att min nya handläggare hade semester, när människan i fråga var tillbaka från semestern fick jag svaret på min fråga om att en ny utredning skall göras. Detta kan ta mer än 30 dagar fr.o.m. att det riktiga intyget kom in. Nu ett tag efter, utan inkomst 1 månad kontaktar jag handläggaren för att höra hur det gått. Jo, ja hon har haft mycket att göra och hennes barn var ju sjuka o.s.v. Jag orkar inte höra eller ha empati, inte ens svara. Jag själv kan inte ens ta hand om mitt eget barn när denne blir sjuk. Sen började jag kolla vilka papper de hade och det fattades massor trots att dessa skickats in otaliga gånger. Så då föreslår denne ngt stressade utarbetade vabbande(VAB – Vård Av Barn) handläggare att jag skall fixa kopior åt dem. Jag tror att jag smäller av. Men vad fan har jag för val? Kopiera, posta, betala porto, vet inte ens om jag har pengar till det. Nu skall de ha ännu en halv månad på sig och det tillades innan samtalet avslutades:
- Ja och det är ju inte säkert att vi godkänner iallafall…
Min familj står på randen av utbrändhet av allt. Jag måste ha hjälp med för att få finnas till. Nu skall vi även bli utan mina sjukpengar, som jag jobbat ihop till. Förutom all jäkla smärta, problem, diagnoser, skall vi även sparkas på tills dess att vi går under.
Jag orkar inte med denna vansinnesjakt. Det finns en anledning till att jag inte kan jobba annars kanske jag hade suttit på Försäkringskassan och vänt papper jag med . Nu får dom göra sitt jobb själva. För nu orkar jag inte mera!
”Tappat Orken!”
ALI = Arbetslivsintroduktion. (Red. anm.)
Sist jag kontaktade Försäkringskassan efter avslutat ALI fick jag vänta över en månad på att få en handläggare.
Först gav de fel information om vilka läkarintyg som skulle med efter att jag själv som snart går in i väggen fixat detta. Det tog ytterligare tid därför att min nya handläggare hade semester, när människan i fråga var tillbaka från semestern fick jag svaret på min fråga om att en ny utredning skall göras. Detta kan ta mer än 30 dagar fr.o.m. att det riktiga intyget kom in. Nu ett tag efter, utan inkomst 1 månad kontaktar jag handläggaren för att höra hur det gått. Jo, ja hon har haft mycket att göra och hennes barn var ju sjuka o.s.v. Jag orkar inte höra eller ha empati, inte ens svara. Jag själv kan inte ens ta hand om mitt eget barn när denne blir sjuk. Sen började jag kolla vilka papper de hade och det fattades massor trots att dessa skickats in otaliga gånger. Så då föreslår denne ngt stressade utarbetade vabbande(VAB – Vård Av Barn) handläggare att jag skall fixa kopior åt dem. Jag tror att jag smäller av. Men vad fan har jag för val? Kopiera, posta, betala porto, vet inte ens om jag har pengar till det. Nu skall de ha ännu en halv månad på sig och det tillades innan samtalet avslutades:
- Ja och det är ju inte säkert att vi godkänner iallafall…
Min familj står på randen av utbrändhet av allt. Jag måste ha hjälp med för att få finnas till. Nu skall vi även bli utan mina sjukpengar, som jag jobbat ihop till. Förutom all jäkla smärta, problem, diagnoser, skall vi även sparkas på tills dess att vi går under.
Jag orkar inte med denna vansinnesjakt. Det finns en anledning till att jag inte kan jobba annars kanske jag hade suttit på Försäkringskassan och vänt papper jag med . Nu får dom göra sitt jobb själva. För nu orkar jag inte mera!
”Tappat Orken!”
ALI = Arbetslivsintroduktion. (Red. anm.)
fredag 27 augusti 2010
Reinfeldts svar om sjukförsäkringsregler
Sänd gärna vidare till de som drabbats eller arbetar för utförsäkrades rätt OCH TILL DINA POLITIKER!!
fredag 20 augusti 2010
Ny sida på bloggen
Länkar till artiklar m.m.
Vi fick en hel del texter som redan finns på bloggar och i tidningarna. Gör ett försök att samla ihop dem på den nya sidan.
Vi fick en hel del texter som redan finns på bloggar och i tidningarna. Gör ett försök att samla ihop dem på den nya sidan.
fredag 13 augusti 2010
Bankrutt, sjuk och utan bostad
Hej jag heter P.
Jag vill väl bara dra min lilla historia fort, sen tacksam för tips hur jag ska bekämpa dom som förstört mitt liv och min familjs.
Jag blev sjukskriven av läkare för min knäskada, titanskruvar i knät sen en äldre skada som nu utvecklats till kraftig artros. I alla fall blev jag sjukskriven 24/3 och skickar in läkarintyg, tror att allt är ok, sen efter nån månad hör dom av sig och säger att intyget inte räcker. Dom ber då om ett nytt intyg vilket dom får, sen tar det väl 2-3 veckor till och dom säger att utredning ska ske och dom överväger att inte betala ut pengar. Inga klara besked!
Jag väntar och väntar under tiden har jag hyror att betala samt räkningar och 3 barn att betala för. Situationen börjar bli krisig o jag vet inget o får inga svar när jag ringer, det är deras läkare som bestämmer men dom säger att det går nog bra nu när dom fått 2 intyg. Tiden går är uppe i ett par mån nu, jag har redan skuldsatt mej, lånat av vänner, mina besparingar är helt borta.
Jag ringer o dom säger att överväga ändå att inte betala ut pengar. Inga klara besked! Jag ber min läkare ringa dit för att hjälpa mej, inget funkar men min läkare orkar inte mer, säger att hon borde ha juristutbildning för att klara av dom och deras läkare, som aldrig ringt, undersökt mej, eller något.
Jag är så klart bara ett nummer nånstans i deras pappershögar. Jag går bankrutt, mina vänner, familj kan ej hjälpa mer. Samtidigt går då mitt förhållande sedan 18 år åt skogen pga. av allt som det sliter med detta. Jag står nu på gatan ingenstans att ta vägen, får sova hos nån vän nån dag men sen går det ej mer. Jag ligger i tunnelbanan 2 nätter, nu börjar det krisa riktigt, mår så psykiskt dåligt att jag inte vill tala om det. Men tar kontakt med soc. som lyckas hysa in mej på olika vandrarhem. Jag orkar inte flytta mer och har ingen mat nu. Sociala lyckas få in mej en vecka på Bokloster Motel i Märsta. Jag får kontakt med en underbar handläggare på socialen i Täby som tar tag i hela situationen, direkt och i princip räddar mitt liv.
Med hennes stöd och hjälp lyckas jag klara mej. Vi ringer utförsäkringskassan, men hon får också nobben, det är som att tala med en betongvägg. Sen efter 3-4 månader får jag beskedet NOBBEN!
Deras läkare har sagt sitt, inga pengar retroaktivt heller. Börja jobba nu, säger de! Jag har mycket kraftig artros, i första läkarintyg står Mycket svårt att gå mer än 500 m. Jag blir sämre, nästa läkarintyg, kan nu ej gå mer än 200 m. Efter det försöker min läkare ringa dom och beskriva men icke! Jag har under tiden nästan gått under, helt bankrutt, ingen familj, skyldig stora pengar, ingen fast punkt att bo på. Blev alltså bollad över till socialen som nu får reda upp situationen, mycket dyrt för skattebet.
Jag är nu ännu sämre än nånsin, och säkert lång Rehab väntar. Om jag ens klarar av att jobba mer. VORE TACKSAM om nån kan ta tag i detta som händer och även tacksam för hjälp hur jag ska återfå min tro på beslutsfattarna, går nu med krycka och min tidigare nackskada som jag hade för många år sen har kommit igen pga. av kryckorna. Ska jag behöva gå igenom samma sak igen?
VÅGAR nu inte operera mej för att jag inte vet om när operation är klar. Får jag ligga kvar i sängen på sjukhuset när jag vaknar upp efter narkos, eller måste jag springa till arbetsförmedlingen direkt och söka jobb? Tacksam för hjälp om hur jag ska göra, vågar jag operera mej.
Dom har inte bara förstört mitt liv utan även lyckats stjäla mina pengar, runt 30-40 tusen kr. Och var är dom, i deras fika kassa eller i deras läkares egna fickor?
Skall förresten opereras i slutet av denna månad. Troligen såga av benet under knät för att sedan sätta ihop det igen för att byta slityta. Gick ej med vanlig knäledsoperation pga. av min förra skada.
Tack för att jag fick komma till tals.
Jag vill väl bara dra min lilla historia fort, sen tacksam för tips hur jag ska bekämpa dom som förstört mitt liv och min familjs.
Jag blev sjukskriven av läkare för min knäskada, titanskruvar i knät sen en äldre skada som nu utvecklats till kraftig artros. I alla fall blev jag sjukskriven 24/3 och skickar in läkarintyg, tror att allt är ok, sen efter nån månad hör dom av sig och säger att intyget inte räcker. Dom ber då om ett nytt intyg vilket dom får, sen tar det väl 2-3 veckor till och dom säger att utredning ska ske och dom överväger att inte betala ut pengar. Inga klara besked!
Jag väntar och väntar under tiden har jag hyror att betala samt räkningar och 3 barn att betala för. Situationen börjar bli krisig o jag vet inget o får inga svar när jag ringer, det är deras läkare som bestämmer men dom säger att det går nog bra nu när dom fått 2 intyg. Tiden går är uppe i ett par mån nu, jag har redan skuldsatt mej, lånat av vänner, mina besparingar är helt borta.
Jag ringer o dom säger att överväga ändå att inte betala ut pengar. Inga klara besked! Jag ber min läkare ringa dit för att hjälpa mej, inget funkar men min läkare orkar inte mer, säger att hon borde ha juristutbildning för att klara av dom och deras läkare, som aldrig ringt, undersökt mej, eller något.
Jag är så klart bara ett nummer nånstans i deras pappershögar. Jag går bankrutt, mina vänner, familj kan ej hjälpa mer. Samtidigt går då mitt förhållande sedan 18 år åt skogen pga. av allt som det sliter med detta. Jag står nu på gatan ingenstans att ta vägen, får sova hos nån vän nån dag men sen går det ej mer. Jag ligger i tunnelbanan 2 nätter, nu börjar det krisa riktigt, mår så psykiskt dåligt att jag inte vill tala om det. Men tar kontakt med soc. som lyckas hysa in mej på olika vandrarhem. Jag orkar inte flytta mer och har ingen mat nu. Sociala lyckas få in mej en vecka på Bokloster Motel i Märsta. Jag får kontakt med en underbar handläggare på socialen i Täby som tar tag i hela situationen, direkt och i princip räddar mitt liv.
Med hennes stöd och hjälp lyckas jag klara mej. Vi ringer utförsäkringskassan, men hon får också nobben, det är som att tala med en betongvägg. Sen efter 3-4 månader får jag beskedet NOBBEN!
Deras läkare har sagt sitt, inga pengar retroaktivt heller. Börja jobba nu, säger de! Jag har mycket kraftig artros, i första läkarintyg står Mycket svårt att gå mer än 500 m. Jag blir sämre, nästa läkarintyg, kan nu ej gå mer än 200 m. Efter det försöker min läkare ringa dom och beskriva men icke! Jag har under tiden nästan gått under, helt bankrutt, ingen familj, skyldig stora pengar, ingen fast punkt att bo på. Blev alltså bollad över till socialen som nu får reda upp situationen, mycket dyrt för skattebet.
Jag är nu ännu sämre än nånsin, och säkert lång Rehab väntar. Om jag ens klarar av att jobba mer. VORE TACKSAM om nån kan ta tag i detta som händer och även tacksam för hjälp hur jag ska återfå min tro på beslutsfattarna, går nu med krycka och min tidigare nackskada som jag hade för många år sen har kommit igen pga. av kryckorna. Ska jag behöva gå igenom samma sak igen?
VÅGAR nu inte operera mej för att jag inte vet om när operation är klar. Får jag ligga kvar i sängen på sjukhuset när jag vaknar upp efter narkos, eller måste jag springa till arbetsförmedlingen direkt och söka jobb? Tacksam för hjälp om hur jag ska göra, vågar jag operera mej.
Dom har inte bara förstört mitt liv utan även lyckats stjäla mina pengar, runt 30-40 tusen kr. Och var är dom, i deras fika kassa eller i deras läkares egna fickor?
Skall förresten opereras i slutet av denna månad. Troligen såga av benet under knät för att sedan sätta ihop det igen för att byta slityta. Gick ej med vanlig knäledsoperation pga. av min förra skada.
Tack för att jag fick komma till tals.
fredag 18 juni 2010
Att ligga samhället till last
Jag känner mig mindre värd än en parasit som inte förtjänar att leva, ha en åsikt eller ett liv.
Är det detta de som bestämmer vill ha? Är det detta som andra vuxna i samhället ser?
Väljer alla friska att blunda? Ingen vill se eller vågar ta itu med detta.
Jag har inte valt att bli sjuk, jag ville inte vara en börda för min familj eller samhället.
Idag är jag en börda för min familj, snart utsparkad ur samhället. Varför? Jo, för att jag inte kan arbeta ens en timme i veckan. För att jag inte klarar av att tvätta min tvätt, handla, stryka, springa, klippa gräset, sköta ett hem, det finns en hel lista.
Jag bara går hemma som det heter i folkmun.
Mina grannar kommer med sina kommentarer: Åh du som ändå är hemma hela dagarna! Så skönt för dig. Var är deras verklighet? Jag hatar att vara hemma hela dagarna, jag hade velat åka till mitt jobb. Kanske t.o.m. cykla dit och komma hem, träna, laga mat, och vara i trädgården jag inte längre ha. Vara social, leka, bygga, planera framtiden.
Vad har jag nu? Jo, en kropp som varken kan eller vill. Vetskapen om att detta aldrig kommer att kunna åtgärdas och denna ständiga smärta.
Denna stora frustration över att vara alla till last. Att Behöva be om en massa saker jämt känna mig mindre värd.
Sist fråga jag grannen om hon ville byta kropp med mig, för även om det inte syns så berättade jag om hur jävligt allt är med min kropp.
Hon blev tyst, jag erbjöd mig att med hennes kropp gladeligen gå till hennes jobb, gå ut och dansa, städa, skratta och njuta av livet.
Den stora sorgen larmslår mig för att jag inte kan, jag har bara mig själv att vända mig till om. Då bad hon om ursäkt men hon valde att blunda vidare.
Jag vill njuta av livets enkla saker och jag inga stora förväntningar men i dagens samhälle tillåts jag inte ens detta. Jag är ett jagat villebråd, en parasit.
”Parasiten”
Är det detta de som bestämmer vill ha? Är det detta som andra vuxna i samhället ser?
Väljer alla friska att blunda? Ingen vill se eller vågar ta itu med detta.
Jag har inte valt att bli sjuk, jag ville inte vara en börda för min familj eller samhället.
Idag är jag en börda för min familj, snart utsparkad ur samhället. Varför? Jo, för att jag inte kan arbeta ens en timme i veckan. För att jag inte klarar av att tvätta min tvätt, handla, stryka, springa, klippa gräset, sköta ett hem, det finns en hel lista.
Jag bara går hemma som det heter i folkmun.
Mina grannar kommer med sina kommentarer: Åh du som ändå är hemma hela dagarna! Så skönt för dig. Var är deras verklighet? Jag hatar att vara hemma hela dagarna, jag hade velat åka till mitt jobb. Kanske t.o.m. cykla dit och komma hem, träna, laga mat, och vara i trädgården jag inte längre ha. Vara social, leka, bygga, planera framtiden.
Vad har jag nu? Jo, en kropp som varken kan eller vill. Vetskapen om att detta aldrig kommer att kunna åtgärdas och denna ständiga smärta.
Denna stora frustration över att vara alla till last. Att Behöva be om en massa saker jämt känna mig mindre värd.
Sist fråga jag grannen om hon ville byta kropp med mig, för även om det inte syns så berättade jag om hur jävligt allt är med min kropp.
Hon blev tyst, jag erbjöd mig att med hennes kropp gladeligen gå till hennes jobb, gå ut och dansa, städa, skratta och njuta av livet.
Den stora sorgen larmslår mig för att jag inte kan, jag har bara mig själv att vända mig till om. Då bad hon om ursäkt men hon valde att blunda vidare.
Jag vill njuta av livets enkla saker och jag inga stora förväntningar men i dagens samhälle tillåts jag inte ens detta. Jag är ett jagat villebråd, en parasit.
”Parasiten”
måndag 7 juni 2010
Ett drägligt liv
Jag skulle vilja ge mina medmänniskor en inblick i mitt liv, för att de kanske skall kunna öppna sina ögon mer och se sanningen i detta som händer.
Detta för att de ska få en förståelse för oss som inte kan men vill. Se dem som inte kan ge utryck för sin förtvivlan. För dessa ger jag er alla min berättelse för jag kan fortfarande ge uttryck för min verklighet. Det började redan i min barndom, jag var inte som alla andra, jag kunde böja mina leder hit och dit. Skolsköterskan skyllde på att man växer ur det och mina föräldrar svalde och tog emot.
Jag har alltid varit en glad social tjej med många järn i elden och jag har jobbat i de flesta branscher, utomlands och i stora bolag.
Under 2003 födde jag mitt första barn det var då allt började om i mitt liv. Jag hade en svår förlossning, i 3 1/2 dygn, det hela slutade med en tur på operationsbordet p.g.a. stora bristningar utvändigt och invändigt. Dessförinnan fastnade mitt barn, det kom in två bastanta damer som hävde sig över mig för att som de sa skulle trycka ut barnet. När dessa tryckte small min rygg. Detta är som jag har fått reda på senare absolut inget de skall göra. Jag som förstagångsföderska fick uppleva något som jag inte önskar någon annan. Efter operationen fick jag en massa komplikationer med infektioner o.s.v. Den enda uppföljning jag fick var sporadisk sjukgymnastik. Att jag hade ont i rygg och bäcken föstes bara åt sidan. Jag ville ju bara få vara mamma och kämpade vidare trots smärtor.
Efter min mammaledighet såg jag fram emot att börja jobba och försökte få hjälp på företaget, de skickade mig till företagshälsan. Under denna period gick jag på VC, där fick jag diagnosen myofaciellt smärtsyndrom fibromyalgi b.l.a. Jag försökte återgå till mitt jobb pröva gång på gång. Företaget skicka mig på Rehabkurs, denna hade ingen större effekt, i samband med denna så fick jag prova många olika mediciner vilket bara gav en massa biverkningar. Frågar man min familj var jag helt borta under denna period i sinnet. Jag blev sjukskriven gång på gång.
När denna Rehabkurs var slut hade jag och min familj nått en brytpunkt. Jag förlorade en mycket i inkomst orkade inte ta hand om det vardagliga. Vi hade ett hus som vi ägt ett par år. Detta fick vi nu ge upp. Min man som jobbade heltid kunde inte jobba 100 % komma hem och göra allt själv. Den enda lösningen var att flytta 10 mil för att få mindre boende och mera hjälp av familj och vänner. Mitt jobb gjorde det lätt för sig och sa upp mig p.g.a. arbetsbrist då jag inte kunde omplaceras. Vilket var en sorg för mig då jag gillat mitt jobb, den största sorgen här var att jag inte kunde vara en riktig mamma. Även om jag nu med facit i handen vet att jag är en bra mamma trots allt.
Jag blev gång på gång skickad på diverse utredningar med Försäkringskassan gav samma svar varje gång och jag blev erbjuden förtidspension ett antal gånger. Jag tackade nej för längst därinne fanns ett hopp om att fick jag hjälp kanske jag kunde göra något.
Jag flyttade till en annan stad, till en ny lägenhet, gick till alla specialister jag kunde hitta och betalade detta själv men ingen kunde ge mig ett annat svar. Jag hade så omfattande skador b.l.a. diskbråck efter förlossningen och skador i bäckenet, inflammationer o.s.v. Listan är så lång så jag ids inte ta hela. Alla dessa diagnoser, det medför att min kropp har ständig smärta dygnet runt, inflammationer vid minsta felsteg eller belastning o.s.v.
Jag blev nu bemött på min nya VC med förakt och misstro vilket resulterade i ännu mera utredningar och medicineringar. Jag var hög som ett höghus på morfin. De konstaterade diskbråck 4 år efter förlossningen men sa bara att det inte var något att göra. Nu ville de höja dosen av morfin min kropp, min mage, allt gav upp. Jag sa nej och då var jag inte välkommen om jag inte ville medicineras. Saken är den att jag även har en tarmsjukdom som inte funkar med vissa mediciner.
Jag fattade där ett beslut om att hitta någon annan läkare och detta blev en privatläkare med dyra taxor. Inte ens smärtteamet på lokala sjukhuset kunde ta emot mig då jag var för väl utredd. Jag kan inte räkna upp gångerna jag fått höra att jag borde vara mitt i livet jag är ju bara 35 för ung för att vara så sjuk. Jo tack, till alla dessa inkompetenta yrkesmänniskor. Jag valde aldrig att bli sjuk vid 28 års ålder, sjukdom har ingen ålder. Jag hade ju valt livet, jobbet, fler barn och mitt hus d.v.s. den aktiva tjej jag var. Jag hade absolut inte valt att ge min familj detta helvete. Inte mig själv heller. Alla saker jag vill men inte kan göra. Vänner som inte orkar med som försvann, de som inte förstår eller vill förstå. Jag har verkligen provat hela medicinfamiljen, sjukgymnastiken, KBT, alternativdelen, det finns inga halmstrån kvar. De godbitarna jag funnit på vägen använder jag idag t.ex. massage varmvatten avslappning meditation osv. För att orka ta del av mitt liv.
Nu jagas jag av mobben på Försäkringskassan, de anser att jag är för sjuk för att jobba enligt de medicinska underlagen men bankar på om individanpassat. Vilket inte heller funkat de 3 senaste gångerna jag faktiskt provat, om även styrks i de nya billiga utredningar de skickar mig på gång på gång som lösning. Gud vet vad dessa kostar och alla säger fotfarande samma om mig. Jag har nu ingått i arbetsförmedlingens fantastiska program, handläggaren kan inte hjälpa mig. Hon skickar därför tillbaka mig till Försäkringskassan igen där jag överklagar hela tiden.
Jag har själv hittat en ny VC, där jag hittade en läkare som förstod mig som kommer att hjälpa mig med att anpassa mitt liv till det drägliga. D.v.s. ge mig medicin när jag behöver det och utreda samt ge mig hjälpmedel för hemmet.
Det är otroligt kränkande att för varje utredning se helvetet passera en ytterligare gång. Möta ny sjukvårdspersonal gång på gång. Att t.o.m. de ger upp men jag kan hänga med på detta för halmstråna är slut. Jag kämpar för en enkel tillvaro som jag hade uppnått. Men min krassa verklighet är sådan att bakom alla dessa sjukdomar diagnoser finns jag. Jag är inte min sjukdom men den är med mig, varje dag resten av livet. Jag begär bara en dräglig tillvaro. Utan förnedring, kränkning, med respekt och att de ser människan bakom allt detta. För jag kämpar i motvind för mitt liv och det är bara huvudet som finns ovanför ytan.
Hälsningar
”Banna”
Detta för att de ska få en förståelse för oss som inte kan men vill. Se dem som inte kan ge utryck för sin förtvivlan. För dessa ger jag er alla min berättelse för jag kan fortfarande ge uttryck för min verklighet. Det började redan i min barndom, jag var inte som alla andra, jag kunde böja mina leder hit och dit. Skolsköterskan skyllde på att man växer ur det och mina föräldrar svalde och tog emot.
Jag har alltid varit en glad social tjej med många järn i elden och jag har jobbat i de flesta branscher, utomlands och i stora bolag.
Under 2003 födde jag mitt första barn det var då allt började om i mitt liv. Jag hade en svår förlossning, i 3 1/2 dygn, det hela slutade med en tur på operationsbordet p.g.a. stora bristningar utvändigt och invändigt. Dessförinnan fastnade mitt barn, det kom in två bastanta damer som hävde sig över mig för att som de sa skulle trycka ut barnet. När dessa tryckte small min rygg. Detta är som jag har fått reda på senare absolut inget de skall göra. Jag som förstagångsföderska fick uppleva något som jag inte önskar någon annan. Efter operationen fick jag en massa komplikationer med infektioner o.s.v. Den enda uppföljning jag fick var sporadisk sjukgymnastik. Att jag hade ont i rygg och bäcken föstes bara åt sidan. Jag ville ju bara få vara mamma och kämpade vidare trots smärtor.
Efter min mammaledighet såg jag fram emot att börja jobba och försökte få hjälp på företaget, de skickade mig till företagshälsan. Under denna period gick jag på VC, där fick jag diagnosen myofaciellt smärtsyndrom fibromyalgi b.l.a. Jag försökte återgå till mitt jobb pröva gång på gång. Företaget skicka mig på Rehabkurs, denna hade ingen större effekt, i samband med denna så fick jag prova många olika mediciner vilket bara gav en massa biverkningar. Frågar man min familj var jag helt borta under denna period i sinnet. Jag blev sjukskriven gång på gång.
När denna Rehabkurs var slut hade jag och min familj nått en brytpunkt. Jag förlorade en mycket i inkomst orkade inte ta hand om det vardagliga. Vi hade ett hus som vi ägt ett par år. Detta fick vi nu ge upp. Min man som jobbade heltid kunde inte jobba 100 % komma hem och göra allt själv. Den enda lösningen var att flytta 10 mil för att få mindre boende och mera hjälp av familj och vänner. Mitt jobb gjorde det lätt för sig och sa upp mig p.g.a. arbetsbrist då jag inte kunde omplaceras. Vilket var en sorg för mig då jag gillat mitt jobb, den största sorgen här var att jag inte kunde vara en riktig mamma. Även om jag nu med facit i handen vet att jag är en bra mamma trots allt.
Jag blev gång på gång skickad på diverse utredningar med Försäkringskassan gav samma svar varje gång och jag blev erbjuden förtidspension ett antal gånger. Jag tackade nej för längst därinne fanns ett hopp om att fick jag hjälp kanske jag kunde göra något.
Jag flyttade till en annan stad, till en ny lägenhet, gick till alla specialister jag kunde hitta och betalade detta själv men ingen kunde ge mig ett annat svar. Jag hade så omfattande skador b.l.a. diskbråck efter förlossningen och skador i bäckenet, inflammationer o.s.v. Listan är så lång så jag ids inte ta hela. Alla dessa diagnoser, det medför att min kropp har ständig smärta dygnet runt, inflammationer vid minsta felsteg eller belastning o.s.v.
Jag blev nu bemött på min nya VC med förakt och misstro vilket resulterade i ännu mera utredningar och medicineringar. Jag var hög som ett höghus på morfin. De konstaterade diskbråck 4 år efter förlossningen men sa bara att det inte var något att göra. Nu ville de höja dosen av morfin min kropp, min mage, allt gav upp. Jag sa nej och då var jag inte välkommen om jag inte ville medicineras. Saken är den att jag även har en tarmsjukdom som inte funkar med vissa mediciner.
Jag fattade där ett beslut om att hitta någon annan läkare och detta blev en privatläkare med dyra taxor. Inte ens smärtteamet på lokala sjukhuset kunde ta emot mig då jag var för väl utredd. Jag kan inte räkna upp gångerna jag fått höra att jag borde vara mitt i livet jag är ju bara 35 för ung för att vara så sjuk. Jo tack, till alla dessa inkompetenta yrkesmänniskor. Jag valde aldrig att bli sjuk vid 28 års ålder, sjukdom har ingen ålder. Jag hade ju valt livet, jobbet, fler barn och mitt hus d.v.s. den aktiva tjej jag var. Jag hade absolut inte valt att ge min familj detta helvete. Inte mig själv heller. Alla saker jag vill men inte kan göra. Vänner som inte orkar med som försvann, de som inte förstår eller vill förstå. Jag har verkligen provat hela medicinfamiljen, sjukgymnastiken, KBT, alternativdelen, det finns inga halmstrån kvar. De godbitarna jag funnit på vägen använder jag idag t.ex. massage varmvatten avslappning meditation osv. För att orka ta del av mitt liv.
Nu jagas jag av mobben på Försäkringskassan, de anser att jag är för sjuk för att jobba enligt de medicinska underlagen men bankar på om individanpassat. Vilket inte heller funkat de 3 senaste gångerna jag faktiskt provat, om även styrks i de nya billiga utredningar de skickar mig på gång på gång som lösning. Gud vet vad dessa kostar och alla säger fotfarande samma om mig. Jag har nu ingått i arbetsförmedlingens fantastiska program, handläggaren kan inte hjälpa mig. Hon skickar därför tillbaka mig till Försäkringskassan igen där jag överklagar hela tiden.
Jag har själv hittat en ny VC, där jag hittade en läkare som förstod mig som kommer att hjälpa mig med att anpassa mitt liv till det drägliga. D.v.s. ge mig medicin när jag behöver det och utreda samt ge mig hjälpmedel för hemmet.
Det är otroligt kränkande att för varje utredning se helvetet passera en ytterligare gång. Möta ny sjukvårdspersonal gång på gång. Att t.o.m. de ger upp men jag kan hänga med på detta för halmstråna är slut. Jag kämpar för en enkel tillvaro som jag hade uppnått. Men min krassa verklighet är sådan att bakom alla dessa sjukdomar diagnoser finns jag. Jag är inte min sjukdom men den är med mig, varje dag resten av livet. Jag begär bara en dräglig tillvaro. Utan förnedring, kränkning, med respekt och att de ser människan bakom allt detta. För jag kämpar i motvind för mitt liv och det är bara huvudet som finns ovanför ytan.
Hälsningar
”Banna”
fredag 4 juni 2010
Pisal berättar vidare .... del 4
Nu är jag åter igen tillbaka med en fortsättning på hur mitt liv tillsammans med min familj utvecklas. Försäkringskassan beslutade som ni vet om en 18 månaders förlängning av min sjukersättning från och med den 1. mars 2010. Dock med lite krångel eftersom jag fick beslutet först 1 vecka senare, men det redde ut sig väl.
Jag hamnade också i samma veva akut på vårt Universitetssjukhus. Jag tvärvägrade nämligen att åka till länsdelssjukhuset, då jag gången innan, trots remiss i princip blev hemskickad med ett "Ja, ha? Vad tror du vi kan göra?"
Universitetssjukhuset såg en chans att slå "de små" på fingrarna och var väldigt snabba med att skriva en specialistläkarremiss till läkaren på Ängelholms sjukhus, en mycket sympatisk och kunnig läkare.
Jag fick veta att det var tre månaders väntetid, men fick komma redan efter två månader. Då hade jag till läkaren skrivit ner hela mitt livs sjukhistoria i en PM om ca 15 sidor! Han ville ha det skriftligt och han fick det så!
Resan ner tog tid att ordna. Det skulle vara liggande transport och det blev en hel del samtal både med Skåne och med mitt hemlandsting innan den 40 mil långa resan landat. Lagom när det var löst kom kallelsen att jag bara drygt en vecka senare skulle åka! Utöver sjukresan var det även färdtjänsten som skulle ordnas då min make följde med mig. Ska vi någonstans så är ju färdtjänst vårt enda sätt att förflytta oss om vi inte klarar att gå.
Jag har sedan fyra år tillbaka ett s.k. sacrostöd, d.v.s. ett bälte att dra åt hårt runt höfterna för jag ska kunna gå och för att åka min stabilitet. Vid ett stopp på vägen ned lyckades jag glömma detta på en toalett. Jag kom nämligen inte upp från den låga toan, utan var tvungen att be ambulanschauffören om hjälp och då blev bältet bortglömt. Detta upptäckte jag 25 mil senare när det var dags för mat.
Jag ringde sjukhuset i Ängelholm, ortopeden och de hänvisade mig till ortopedtekniska avdelningen. Där fick jag tala med en snäll tjej som utan vidare ordnade en tid hos henne fm. dagen därpå för utprövning av nytt bälte. Ortopeden ordnade dessutom så att jag fick detta på ordination, vilket sparade ungefär 800 kronor.
När jag fick det som hjälpmedel var det en egenavigt på 300 istället för att få betala fullt pris som låg över 1000 kronor för bältet.
Detta var bland det mest lyckade med besöket. Det bälte jag nu har är helt och hållet personligt utprövat och anpassat efter mina behov. Det är stadigare än det jag haft förut och det kan dessutom bäras under kläderna om jag vill!
På em. hade jag tid hos läkaren. Han var väldigt sympatisk och han berättade om hur han såg på mig och mitt tillstånd. Jag närde ju en förhoppning, hade ett litet halmstrå kvar att kanske, kanske kan en operation göra mig bättre. Efter en halvtimmes samtal förstod jag att det var nog inte fallet och det var då han tog upp detta med operation. Det var över 90% risk för att jag skulle bli sämre. Han skulle inte operera mig och han är dessutom den enda i Sverige som utan att tveka kan säga att mitt tillstånd gör att det inte går att operera. Inte bara "jag kan inte operera" det gör en viss skillnad. Han hade arbetat med min typ av problematik i många år och sa att en operation med all sannolikhet endast skulle göra mig sämre och att han oavsett vad jag sa, inte skulle göra den. Klara och raka besked, tyvärr inte överraskande, men självklart en stor besvikelse. Vi pratade vidare om min behandling och han berömde de läkare som redan satt in den som han såg enda möjliga behandlingen på mig och att det var en kombination av smärtstillande (opiater) och sjukgymnastik. Det är vad som kan komma att hålla mig rörlig.
Har jag riktigt stor tur kan jag kanske bli något bättre någon gång i framtiden, men det går inte att säga. Utgångspunkten är bibehållen funktion och smärtlindring så långt det går.
Hans diagnoser var, utöver de redan kända som fibromyalgin även hypermobilitetssyndrom (överrörligt) och sacroiiliit (artrit i bäckenlederna, kroniskt inflammation med andra ord).
Det tog ett antal dagar att landa i detta besked. Kronisk inflammation och överrörlighet i bäckenlederna. Detta var dessutom förknippat med en förändring i min bindväv som gör att elasticiteten som ska hålla ihop leder och ligament m.m. till stor del saknas. Då fick jag också en förklaring till varför jag får fula ärr av små sår som borde läka på bara ett par veckor och sedan inte synas. Bindväven i huden förmår inte dra ihop sig. Jag gjorde själv senare jämförelsen med resåren i ett par gamla strumpor...
Jag kommer att få leva med att det blir ärr av alla sår och att huden på t.ex. mage, lår, armar och bröst kommer att bli strimmig som samma sätt som när jag var gravid. D.v.s. jag kommer att vara skrynklig. Han var förvånad över att ärret efter den gastric by pass operation jag gjort för 7 år sedan var så snyggt, men det hade ju en plastikkirurg fixat till efteråt! Därav var det snyggare än förväntat. Men ändå. Skrynklor, bugglor, små påsar av hängade hud det är jag idag. Och nu vet jag varför och det känns skönt.
Det här bidrog till att jag på något sätt kom till vägs ände. Nu har jag att utifrån den situation jag befinner mig i ta mig framåt utan att förlora mitt hopp, utan att ge upp. Just nu känns det svajigt. Det är stundtals lite mer stabilt. Det har gått några veckor och jag börjar ta in allt som blev sagt i Ängelholm. Men det tar tid och inte bara för mig. Det påverkar hela vår familj.
Jag fick ett besked som i praktiken innebär att så som du har det nu kommer du att få fortsätta att ha det så långt fram det går att förutspå. Kanske kan jag genom träning bli bättre. Å andra sidan har jag tränat sedan 2006 på olika sätt och inte blivit bättre utan istället mycket sämre. Nu har jag i och för sig lärt mig vad jag kan och inte kan så förhoppningen är väl att jag inte längre kommer att träna sönder mig.
Rörelse var nyckeln till förbättring - men han sa också att jag inte skulle minska några doser av mina mediciner förrän jag såg en markant minskning av behov av extradoser av morfin och Stesolid. Först då är minskning aktuell.
Det innebär för mig att jag får fortsätta med mediciner som är så starka att om en person som inte fått sådan medicin förut skulle få det så skulle det kunna leda till döden eller åtminstone en akut förgiftning och livshotande tillstånd. Det känns inte bra, men jag måste acceptera det.
Hur får jag mina nära och kära att acceptera detsamma, de som säger hela tiden "du äter för många mediciner, du måste minska". Vad ska jag ta bort? Mediciner som är en förutsättning för att jag ska kunna fungera.
Jag kommer att ha en kontroversiell behandling som kommer att sträcka sig över år. Läkaren var inte oroad över detta då han sa att jag inte hade inga som helst tendenser till dosökningar, utan morfinet hade följt smärtan. Vid perioder med mindre smärta, mindre morfin osv. Men kan andra ta till sig detta? Kommer jag ständigt att få gliringar och kommentarer om att jag måste ta morfin, att jag är "hög" (vilket jag inte är, men det är en annan femma) o.s.v.
Är det accepterat med långtidsbehandling med morfinpreperat trots att de bevisligen har postiv effekt och är de som möjliggör att jag kan röra mig? Eller kommer jag även fortsättningsvis bli anklagad för att bara vara ute efter medicin om jag kommer in med en smärttopp jag inte själv kan bryta? Kommer jag även att bli undersökt med dessa för mig hårthänta metoder som i och för sig bekräftar det som redan står i journalen men som gör att min smärta biter sig fast så att sjukhusbesöket blir några dagar extra utdraget bara p.g.a. att en okunnig AT-läkare som ska göra alla undersökningar, som de läst att man ska göra, om någon kommer med smärta i nedre delen av ryggen - utan att först ens ha läst journalen?
Vad kommer Försäkringskassan att säga om drygt ett år? Är jag då en av dem som blir ställd utanför och bedömd som arbetsför?
Så många frågor som kommer nu när vägen tog slut. Väg är egentligen fel ord. Det var en liten, liten steg, knappt upptrampad som ledde till den där vackra tjärnen där man bara kunde njuta - trodde jag - men när jag kom fram var den igenväxt sedan många år och kvar var bara ett stinkande kärr.
Hur går jag vidare när vägen jag går på tar slut?
Kan jag hoppas på att vetenskapen och vården nått sådana framsteg att vi "smärtisar" slipper bli behandlade som andra klassens patienter som mest bara klagar och inte rycker upp oss och tar oss i kragen och går till jobbet i alla fall. "Lite värk är väl inget att gnälla över. Du skulle bara veta hur ont jag hade när jag hade ryggskott, men jag tog två Alvedon och gick och arbetade i alla fall.
Det är här jag står just nu. Jag har knappt ett och ett halvt år på mig enligt Försäkringskassan att bli frisk. Min ordinarie läkare sade redan innan resan att han inte trodde att lönearbete var realistiskt, men går det utifrån detta att säga att jag kommer att vara så dålig fram till min pension om knappt 20 år att jag kan få sjukersättning? Hur ska jag annars försörja mig?
Samma med färdtjänsten. Kommer jag efter november i år (fick ju hela 6 månader beviljat) får förlängt tillstånd?
Vi sade upp lägenheten på vinst och förlust nu den siste maj eftersom trapporna bara gör mig (och till en del även min make) sämre. Ingen av oss orkade längre. Vi har sedan länge bett om hjälp med bostadsanpassning, men allra helst en annan, handikappanpassad lägenhet. Allmännyttan tvärvägrar - vi har ju betalningsanmärkningar, visserligen gamla och absolut inga hyresskulder men STOPP, Inga lägenheter där inte.
Bostadsanpassning skulle bli för dyrt i den fastighet vi nu bor i p.g.a. att den inte är skött som en fastighet bör skötas, varför kommunen gick in och förhandlade med samma resultat. Nu har lagt över ärendet på socialförvaltningen. Den 1. september är vi bostadslösa p.g.a. medicinska skäl. Givetvis letar vi själva, men vi är inte attraktiva som hyresgäster trots att vi är skötsamma. Skulderna är de klassiska; konkurser, skilsmässa och sjukdom.
Vi har på alla sätt som möjligt sökt reda ut vår situation, men än är vi inte där. Vi måste ha en bostad som inte gör oss ännu sjukare än vad vi redan är.
Där står jag nu. Utan bostad om knappt tre månader, utan färdtjänst om fem månader om jag inte får förlängt och med en smärta som jag kommer att få lära mig leva med allt eftersom. Jag har att acceptera att den stundtals kommer att bli så svår att jag måste vara inneliggande, men hoppas att jag ändå ska kunna ha ett gott liv tillsammans med min make.
Våra barn och våra föräldrar stöttar oss. Jag bor halvtid hos min svärmor (som blev änka för dryg ett halvår sedan) lika mycket för min skull som för hennes. Huset hon har är ett enplanshus, men vi kan inte ta över då vi inte heller orkar sköta en fastighet.
Så ser min verklighet ut idag. Hur den ser ut om ett halvår har jag ingen aning om. Jag kan bara hoppas på att vi har en bra lägenhet som är anpassad efter våra handikapp, jag har kvar mitt färdtjänsttillstånd och att jag inte blivit sämre utan fortfarande klarar mig med rullator och kryckor och rullstolen vid längre turer såsom köpcentra och liknande.
Vad Försäkringskassan kommer att säga vet jag inte. Det ska bli mycket intressant att få remissvaret från Ängelholm skriftligt, så det kommer att vara en viktig del i en ev. kommande tillsvidare sjukersättning.
Pisal 2010-06-03
”Pisal berättar om lite positiva nyheter:
Som jag skrev i föregående inlägg i början av juni så hade vi sagt upp vår lägenhet på vinst och förlust. Den kommun vi bor i vägrade att medverka till att vi fick en ny bostad. Nu har en privat hyresvärd i grannkommunen ställt upp. I september får vi en liten trea i en liten stad som lever på sommaren, med hamnen nästan i centrum! Vi har fått en lägenhet 300 m från hamnen och 150 m från torget. Min svärmor som blev änka för mindre än ett år sedan och sitter i ett stort hus har fått lägenhet på andra sidan torget ungefär lika långt bort som för oss. Hon får en helt nybyggd lägenhet och vi får en nyrenoverad. Dessutom sätter värden in diskmaskin efter önskemål från oss. Hyresvärden är väl medveten om vår tuffa situation, men sa till oss att det är vitigast att man får träffas. Stämmer det då och det känns seriöst får man hyra även med betalningsanmärkningar!
Dessutom sänker vi våra boendekostnader trots mycket bättre läge och högre standard,
”Pisal” 2010-06-19
Jag hamnade också i samma veva akut på vårt Universitetssjukhus. Jag tvärvägrade nämligen att åka till länsdelssjukhuset, då jag gången innan, trots remiss i princip blev hemskickad med ett "Ja, ha? Vad tror du vi kan göra?"
Universitetssjukhuset såg en chans att slå "de små" på fingrarna och var väldigt snabba med att skriva en specialistläkarremiss till läkaren på Ängelholms sjukhus, en mycket sympatisk och kunnig läkare.
Jag fick veta att det var tre månaders väntetid, men fick komma redan efter två månader. Då hade jag till läkaren skrivit ner hela mitt livs sjukhistoria i en PM om ca 15 sidor! Han ville ha det skriftligt och han fick det så!
Resan ner tog tid att ordna. Det skulle vara liggande transport och det blev en hel del samtal både med Skåne och med mitt hemlandsting innan den 40 mil långa resan landat. Lagom när det var löst kom kallelsen att jag bara drygt en vecka senare skulle åka! Utöver sjukresan var det även färdtjänsten som skulle ordnas då min make följde med mig. Ska vi någonstans så är ju färdtjänst vårt enda sätt att förflytta oss om vi inte klarar att gå.
Jag har sedan fyra år tillbaka ett s.k. sacrostöd, d.v.s. ett bälte att dra åt hårt runt höfterna för jag ska kunna gå och för att åka min stabilitet. Vid ett stopp på vägen ned lyckades jag glömma detta på en toalett. Jag kom nämligen inte upp från den låga toan, utan var tvungen att be ambulanschauffören om hjälp och då blev bältet bortglömt. Detta upptäckte jag 25 mil senare när det var dags för mat.
Jag ringde sjukhuset i Ängelholm, ortopeden och de hänvisade mig till ortopedtekniska avdelningen. Där fick jag tala med en snäll tjej som utan vidare ordnade en tid hos henne fm. dagen därpå för utprövning av nytt bälte. Ortopeden ordnade dessutom så att jag fick detta på ordination, vilket sparade ungefär 800 kronor.
När jag fick det som hjälpmedel var det en egenavigt på 300 istället för att få betala fullt pris som låg över 1000 kronor för bältet.
Detta var bland det mest lyckade med besöket. Det bälte jag nu har är helt och hållet personligt utprövat och anpassat efter mina behov. Det är stadigare än det jag haft förut och det kan dessutom bäras under kläderna om jag vill!
På em. hade jag tid hos läkaren. Han var väldigt sympatisk och han berättade om hur han såg på mig och mitt tillstånd. Jag närde ju en förhoppning, hade ett litet halmstrå kvar att kanske, kanske kan en operation göra mig bättre. Efter en halvtimmes samtal förstod jag att det var nog inte fallet och det var då han tog upp detta med operation. Det var över 90% risk för att jag skulle bli sämre. Han skulle inte operera mig och han är dessutom den enda i Sverige som utan att tveka kan säga att mitt tillstånd gör att det inte går att operera. Inte bara "jag kan inte operera" det gör en viss skillnad. Han hade arbetat med min typ av problematik i många år och sa att en operation med all sannolikhet endast skulle göra mig sämre och att han oavsett vad jag sa, inte skulle göra den. Klara och raka besked, tyvärr inte överraskande, men självklart en stor besvikelse. Vi pratade vidare om min behandling och han berömde de läkare som redan satt in den som han såg enda möjliga behandlingen på mig och att det var en kombination av smärtstillande (opiater) och sjukgymnastik. Det är vad som kan komma att hålla mig rörlig.
Har jag riktigt stor tur kan jag kanske bli något bättre någon gång i framtiden, men det går inte att säga. Utgångspunkten är bibehållen funktion och smärtlindring så långt det går.
Hans diagnoser var, utöver de redan kända som fibromyalgin även hypermobilitetssyndrom (överrörligt) och sacroiiliit (artrit i bäckenlederna, kroniskt inflammation med andra ord).
Det tog ett antal dagar att landa i detta besked. Kronisk inflammation och överrörlighet i bäckenlederna. Detta var dessutom förknippat med en förändring i min bindväv som gör att elasticiteten som ska hålla ihop leder och ligament m.m. till stor del saknas. Då fick jag också en förklaring till varför jag får fula ärr av små sår som borde läka på bara ett par veckor och sedan inte synas. Bindväven i huden förmår inte dra ihop sig. Jag gjorde själv senare jämförelsen med resåren i ett par gamla strumpor...
Jag kommer att få leva med att det blir ärr av alla sår och att huden på t.ex. mage, lår, armar och bröst kommer att bli strimmig som samma sätt som när jag var gravid. D.v.s. jag kommer att vara skrynklig. Han var förvånad över att ärret efter den gastric by pass operation jag gjort för 7 år sedan var så snyggt, men det hade ju en plastikkirurg fixat till efteråt! Därav var det snyggare än förväntat. Men ändå. Skrynklor, bugglor, små påsar av hängade hud det är jag idag. Och nu vet jag varför och det känns skönt.
Det här bidrog till att jag på något sätt kom till vägs ände. Nu har jag att utifrån den situation jag befinner mig i ta mig framåt utan att förlora mitt hopp, utan att ge upp. Just nu känns det svajigt. Det är stundtals lite mer stabilt. Det har gått några veckor och jag börjar ta in allt som blev sagt i Ängelholm. Men det tar tid och inte bara för mig. Det påverkar hela vår familj.
Jag fick ett besked som i praktiken innebär att så som du har det nu kommer du att få fortsätta att ha det så långt fram det går att förutspå. Kanske kan jag genom träning bli bättre. Å andra sidan har jag tränat sedan 2006 på olika sätt och inte blivit bättre utan istället mycket sämre. Nu har jag i och för sig lärt mig vad jag kan och inte kan så förhoppningen är väl att jag inte längre kommer att träna sönder mig.
Rörelse var nyckeln till förbättring - men han sa också att jag inte skulle minska några doser av mina mediciner förrän jag såg en markant minskning av behov av extradoser av morfin och Stesolid. Först då är minskning aktuell.
Det innebär för mig att jag får fortsätta med mediciner som är så starka att om en person som inte fått sådan medicin förut skulle få det så skulle det kunna leda till döden eller åtminstone en akut förgiftning och livshotande tillstånd. Det känns inte bra, men jag måste acceptera det.
Hur får jag mina nära och kära att acceptera detsamma, de som säger hela tiden "du äter för många mediciner, du måste minska". Vad ska jag ta bort? Mediciner som är en förutsättning för att jag ska kunna fungera.
Jag kommer att ha en kontroversiell behandling som kommer att sträcka sig över år. Läkaren var inte oroad över detta då han sa att jag inte hade inga som helst tendenser till dosökningar, utan morfinet hade följt smärtan. Vid perioder med mindre smärta, mindre morfin osv. Men kan andra ta till sig detta? Kommer jag ständigt att få gliringar och kommentarer om att jag måste ta morfin, att jag är "hög" (vilket jag inte är, men det är en annan femma) o.s.v.
Är det accepterat med långtidsbehandling med morfinpreperat trots att de bevisligen har postiv effekt och är de som möjliggör att jag kan röra mig? Eller kommer jag även fortsättningsvis bli anklagad för att bara vara ute efter medicin om jag kommer in med en smärttopp jag inte själv kan bryta? Kommer jag även att bli undersökt med dessa för mig hårthänta metoder som i och för sig bekräftar det som redan står i journalen men som gör att min smärta biter sig fast så att sjukhusbesöket blir några dagar extra utdraget bara p.g.a. att en okunnig AT-läkare som ska göra alla undersökningar, som de läst att man ska göra, om någon kommer med smärta i nedre delen av ryggen - utan att först ens ha läst journalen?
Vad kommer Försäkringskassan att säga om drygt ett år? Är jag då en av dem som blir ställd utanför och bedömd som arbetsför?
Så många frågor som kommer nu när vägen tog slut. Väg är egentligen fel ord. Det var en liten, liten steg, knappt upptrampad som ledde till den där vackra tjärnen där man bara kunde njuta - trodde jag - men när jag kom fram var den igenväxt sedan många år och kvar var bara ett stinkande kärr.
Hur går jag vidare när vägen jag går på tar slut?
Kan jag hoppas på att vetenskapen och vården nått sådana framsteg att vi "smärtisar" slipper bli behandlade som andra klassens patienter som mest bara klagar och inte rycker upp oss och tar oss i kragen och går till jobbet i alla fall. "Lite värk är väl inget att gnälla över. Du skulle bara veta hur ont jag hade när jag hade ryggskott, men jag tog två Alvedon och gick och arbetade i alla fall.
Det är här jag står just nu. Jag har knappt ett och ett halvt år på mig enligt Försäkringskassan att bli frisk. Min ordinarie läkare sade redan innan resan att han inte trodde att lönearbete var realistiskt, men går det utifrån detta att säga att jag kommer att vara så dålig fram till min pension om knappt 20 år att jag kan få sjukersättning? Hur ska jag annars försörja mig?
Samma med färdtjänsten. Kommer jag efter november i år (fick ju hela 6 månader beviljat) får förlängt tillstånd?
Vi sade upp lägenheten på vinst och förlust nu den siste maj eftersom trapporna bara gör mig (och till en del även min make) sämre. Ingen av oss orkade längre. Vi har sedan länge bett om hjälp med bostadsanpassning, men allra helst en annan, handikappanpassad lägenhet. Allmännyttan tvärvägrar - vi har ju betalningsanmärkningar, visserligen gamla och absolut inga hyresskulder men STOPP, Inga lägenheter där inte.
Bostadsanpassning skulle bli för dyrt i den fastighet vi nu bor i p.g.a. att den inte är skött som en fastighet bör skötas, varför kommunen gick in och förhandlade med samma resultat. Nu har lagt över ärendet på socialförvaltningen. Den 1. september är vi bostadslösa p.g.a. medicinska skäl. Givetvis letar vi själva, men vi är inte attraktiva som hyresgäster trots att vi är skötsamma. Skulderna är de klassiska; konkurser, skilsmässa och sjukdom.
Vi har på alla sätt som möjligt sökt reda ut vår situation, men än är vi inte där. Vi måste ha en bostad som inte gör oss ännu sjukare än vad vi redan är.
Där står jag nu. Utan bostad om knappt tre månader, utan färdtjänst om fem månader om jag inte får förlängt och med en smärta som jag kommer att få lära mig leva med allt eftersom. Jag har att acceptera att den stundtals kommer att bli så svår att jag måste vara inneliggande, men hoppas att jag ändå ska kunna ha ett gott liv tillsammans med min make.
Våra barn och våra föräldrar stöttar oss. Jag bor halvtid hos min svärmor (som blev änka för dryg ett halvår sedan) lika mycket för min skull som för hennes. Huset hon har är ett enplanshus, men vi kan inte ta över då vi inte heller orkar sköta en fastighet.
Så ser min verklighet ut idag. Hur den ser ut om ett halvår har jag ingen aning om. Jag kan bara hoppas på att vi har en bra lägenhet som är anpassad efter våra handikapp, jag har kvar mitt färdtjänsttillstånd och att jag inte blivit sämre utan fortfarande klarar mig med rullator och kryckor och rullstolen vid längre turer såsom köpcentra och liknande.
Vad Försäkringskassan kommer att säga vet jag inte. Det ska bli mycket intressant att få remissvaret från Ängelholm skriftligt, så det kommer att vara en viktig del i en ev. kommande tillsvidare sjukersättning.
Pisal 2010-06-03
”Pisal berättar om lite positiva nyheter:
Som jag skrev i föregående inlägg i början av juni så hade vi sagt upp vår lägenhet på vinst och förlust. Den kommun vi bor i vägrade att medverka till att vi fick en ny bostad. Nu har en privat hyresvärd i grannkommunen ställt upp. I september får vi en liten trea i en liten stad som lever på sommaren, med hamnen nästan i centrum! Vi har fått en lägenhet 300 m från hamnen och 150 m från torget. Min svärmor som blev änka för mindre än ett år sedan och sitter i ett stort hus har fått lägenhet på andra sidan torget ungefär lika långt bort som för oss. Hon får en helt nybyggd lägenhet och vi får en nyrenoverad. Dessutom sätter värden in diskmaskin efter önskemål från oss. Hyresvärden är väl medveten om vår tuffa situation, men sa till oss att det är vitigast att man får träffas. Stämmer det då och det känns seriöst får man hyra även med betalningsanmärkningar!
Dessutom sänker vi våra boendekostnader trots mycket bättre läge och högre standard,
”Pisal” 2010-06-19
onsdag 2 juni 2010
Den helt vansinniga sjukförsäkringen
Jag heter Camilla ska bli 51 år nu i sommar.
Jag ska försöka göra en lång historia kort. Detta handlar om den orättvisa sjukförsäkringen.
Jag har varit sjuk i c:a 14 år och har en diagnos fibro (fibromyalgi, Red:s anm.) som jag fick på neurologen Akademiska sjukhuset 1999.
Därefter har jag haft en massa andra ”sjukdomar” som en opererad axel, som gjort att min arm inte fungerar som den ska längre. Jag har hemtjänst som hjälper mig att hänga min tvätt eftersom jag inte klarar det själv.
Jag fick en kronisk tandbensinflammation som gjorde att jag levde på penicillin 1 år, men tyvärr fick de ta alla mina tänder, dessutom har jag sedan även legat inne för magproblem, disk/rygg problem, njursten och cellförändringar samt lite annat smått och gott
Jag har med jämna mellanrum försökt att jobba lite, för att gå hemma är ju ingen dröm.
Men det är tydligen där jag gjorde fel. För ca 3,5-4 år sen skickade Försäkringskassan mig på en Alfta utredning. Där kom de fram till att i det läget hade jag ingen arbetskapacitet alls.
Jag skrek högt, för jag ville ju fortfarande jobba det lilla jag kunde. Därefter fick jag ansöka om sjukbidrag på bara 75 %, sagt och gjort, jag tyckte det var bra, tills jag blev sämre, jag lades in på sjukhuset för problem med ryggen, sedan var jag inlagd då jag blev skrapad för cellförändringar, efter det åkte jag in på sjukhuset igen men för magsår, efter det hem igen, sedan så in till sjukhuset på nytt för en konisering av livmodern för att få bort cellförändringarna som inte försvann. Jag var efter allt detta i rätt dålig kondition.
Innan detta hade jag ringt Försäkringskassan vid flera tillfällen och undrat vad dom tänkte göra med Alfta grejen, för jag ville ju ha sjukgymnastik och vad man nu kunde hitta på i rehabilitering. Men inget hände å allt lades i glömska.
När det var dags för ett nytt läkarintyg och en bedömning för ca 2,5 år sen, gjorde min läkare fel. Han orkade inte göra ett nytt intyg trots besök så han kopierade ett gammalt intyg från 2001. Försäkringskassan skrek högt och det resulterade i att jag var utan pengar i 3 månader.
Med det lilla jag hade då fick jag ju rensa i ekonomin alltså, för att klara mig.
Jag var även tvingad att gå till socialen. Det hela löste sig så småningom, för jag tog kontakt med en journalist. Men jag fick då bara 75 % av min sjukersättning vilket inte är mycket. På det har jag hankat mig fram, pusslat och trixat för att allt ska gå ihop.
Detta även om jag då vid detta tillfälle ansökte om 100 %.
I nov-09 fick jag brev från Försäkringskassan där det stod om utförsäkring och a-kassan.
Jag trodde ju inte på något vis att detta kunde gälla mig men jag ansökte om inträde i mitt gamla fack i början på dec. Allt var lugnt JA, eller hur? Den 28 februari ringer Försäkringskassan och säger: - På måndag är du utförsäkrad.
Sen kan jag säga att helvetesresan började. Alla mina inkomster försvann. Jag skulle helt plötsligt gå på en sökajobb-kurs med en ersättning på c:a 3500 kr i månaden eftersom att det i samma veva visade sig att facket inte godkände mitt inträde, då jag jobbade 5 tim/ vecka och dessutom i fel bransch.
Vad göra? Jo, det var att gå till socialen och där blev ju allt fel från början till slut.
Nu sitter jag här idag, visserligen med en hyra som är betald denna månad, men inga pengar till mat, påminnelser på räkningar och inkassokrav som ökar hela tiden, dels för att socialen räknat fel, att de inte tar hänsyn till omständigheterna o.s.v., o.s.v.
Höjden var ändå när de inte tillät mig att hämta den medicin jag behöver för att ena sorten inte ingår i högkostnadskortet, och när sedan socialen räknade flytt av pengar från olika konton som inkomst, då kände jag bara att nu orkar jag inte mer.
Det kan inte få gå till på detta vis. Jag har inga räkningar som ingår i någon lyxkonsumtion, utan det är hyra, el, mat, telefon, tv, bredband, facket, läkare och min medicin.
De anser också att jag ska flytta till en 1;a, avliva min katt, stänga av mobil, bredband och bara ha 1,2 och 4 som tv kanaler. Är detta verkligen en skälig levnadsstandard med dagens mått mätt? Ska jag stängas av från omvärlden och sitta stirrandes i en vägg? Mitt liv är förändrat så mycket redan i ju med att jag är sjuk. Men nu har de tagit det sista jag hade av min gnista. Är detta ett värdigt liv. Man känner sig kränkt, värdelös.
Jag vet inte var jag ska vända mig riktigt. Men jag ska på något sätt anmäla socialen för deras behandling av mig. Och se vad jag sedan kan göra med resten.
Ja, detta var en kort historia och det fattas säkert en del detaljer. Men jag måste försöka göra något innan jag går under.
PS: Jag ska kanske inte klaga så mycket. Arbetsförmedlingen ansåg att jag inte var i ”skick” att gå på sökajobb-gruppen. Man skulle skicka mig vidare till en psykolog! DS
Jag ska försöka göra en lång historia kort. Detta handlar om den orättvisa sjukförsäkringen.
Jag har varit sjuk i c:a 14 år och har en diagnos fibro (fibromyalgi, Red:s anm.) som jag fick på neurologen Akademiska sjukhuset 1999.
Därefter har jag haft en massa andra ”sjukdomar” som en opererad axel, som gjort att min arm inte fungerar som den ska längre. Jag har hemtjänst som hjälper mig att hänga min tvätt eftersom jag inte klarar det själv.
Jag fick en kronisk tandbensinflammation som gjorde att jag levde på penicillin 1 år, men tyvärr fick de ta alla mina tänder, dessutom har jag sedan även legat inne för magproblem, disk/rygg problem, njursten och cellförändringar samt lite annat smått och gott
Jag har med jämna mellanrum försökt att jobba lite, för att gå hemma är ju ingen dröm.
Men det är tydligen där jag gjorde fel. För ca 3,5-4 år sen skickade Försäkringskassan mig på en Alfta utredning. Där kom de fram till att i det läget hade jag ingen arbetskapacitet alls.
Jag skrek högt, för jag ville ju fortfarande jobba det lilla jag kunde. Därefter fick jag ansöka om sjukbidrag på bara 75 %, sagt och gjort, jag tyckte det var bra, tills jag blev sämre, jag lades in på sjukhuset för problem med ryggen, sedan var jag inlagd då jag blev skrapad för cellförändringar, efter det åkte jag in på sjukhuset igen men för magsår, efter det hem igen, sedan så in till sjukhuset på nytt för en konisering av livmodern för att få bort cellförändringarna som inte försvann. Jag var efter allt detta i rätt dålig kondition.
Innan detta hade jag ringt Försäkringskassan vid flera tillfällen och undrat vad dom tänkte göra med Alfta grejen, för jag ville ju ha sjukgymnastik och vad man nu kunde hitta på i rehabilitering. Men inget hände å allt lades i glömska.
När det var dags för ett nytt läkarintyg och en bedömning för ca 2,5 år sen, gjorde min läkare fel. Han orkade inte göra ett nytt intyg trots besök så han kopierade ett gammalt intyg från 2001. Försäkringskassan skrek högt och det resulterade i att jag var utan pengar i 3 månader.
Med det lilla jag hade då fick jag ju rensa i ekonomin alltså, för att klara mig.
Jag var även tvingad att gå till socialen. Det hela löste sig så småningom, för jag tog kontakt med en journalist. Men jag fick då bara 75 % av min sjukersättning vilket inte är mycket. På det har jag hankat mig fram, pusslat och trixat för att allt ska gå ihop.
Detta även om jag då vid detta tillfälle ansökte om 100 %.
I nov-09 fick jag brev från Försäkringskassan där det stod om utförsäkring och a-kassan.
Jag trodde ju inte på något vis att detta kunde gälla mig men jag ansökte om inträde i mitt gamla fack i början på dec. Allt var lugnt JA, eller hur? Den 28 februari ringer Försäkringskassan och säger: - På måndag är du utförsäkrad.
Sen kan jag säga att helvetesresan började. Alla mina inkomster försvann. Jag skulle helt plötsligt gå på en sökajobb-kurs med en ersättning på c:a 3500 kr i månaden eftersom att det i samma veva visade sig att facket inte godkände mitt inträde, då jag jobbade 5 tim/ vecka och dessutom i fel bransch.
Vad göra? Jo, det var att gå till socialen och där blev ju allt fel från början till slut.
Nu sitter jag här idag, visserligen med en hyra som är betald denna månad, men inga pengar till mat, påminnelser på räkningar och inkassokrav som ökar hela tiden, dels för att socialen räknat fel, att de inte tar hänsyn till omständigheterna o.s.v., o.s.v.
Höjden var ändå när de inte tillät mig att hämta den medicin jag behöver för att ena sorten inte ingår i högkostnadskortet, och när sedan socialen räknade flytt av pengar från olika konton som inkomst, då kände jag bara att nu orkar jag inte mer.
Det kan inte få gå till på detta vis. Jag har inga räkningar som ingår i någon lyxkonsumtion, utan det är hyra, el, mat, telefon, tv, bredband, facket, läkare och min medicin.
De anser också att jag ska flytta till en 1;a, avliva min katt, stänga av mobil, bredband och bara ha 1,2 och 4 som tv kanaler. Är detta verkligen en skälig levnadsstandard med dagens mått mätt? Ska jag stängas av från omvärlden och sitta stirrandes i en vägg? Mitt liv är förändrat så mycket redan i ju med att jag är sjuk. Men nu har de tagit det sista jag hade av min gnista. Är detta ett värdigt liv. Man känner sig kränkt, värdelös.
Jag vet inte var jag ska vända mig riktigt. Men jag ska på något sätt anmäla socialen för deras behandling av mig. Och se vad jag sedan kan göra med resten.
Ja, detta var en kort historia och det fattas säkert en del detaljer. Men jag måste försöka göra något innan jag går under.
PS: Jag ska kanske inte klaga så mycket. Arbetsförmedlingen ansåg att jag inte var i ”skick” att gå på sökajobb-gruppen. Man skulle skicka mig vidare till en psykolog! DS
onsdag 5 maj 2010
Utförsäkrad, så ser min dag ut
Jag har fått avslag på min varaktiga sjukersättning är frisk enligt Försäkringskassan, trots 2 läkarutlåtanden. (En neurolog och en psykolog) Och jag blir arbetslös den 1. juni 2010, jag har inte varit ensam ute på egen hand på 2 år. Hur ska jag ta mig till Arbetsförmedlingen? Det skiter min handläggare på Försäkringskassan i. Varför ska vi gå till läkare när det finns Försäkringskassan?
Jag har en ångest som aldrig helt lämnar mig. Nu ska jag försöka förklara varför jag anser mig helt arbetsoförmögen till ALLA förekommande arbeten på arbetsmarknaden. De diagnoser jag har är inte bara ord eller koder på ett papper. De ställer till massor med elände för mig som har dem. (Och även för omgivningen).
Jag kan inte se mig själv klara något arbete hur jag än vänder och vrider på det hela, p.g.a. mina depressiva och epileptiska besvär som är med mig ständigt. De gör mig ”trög” i både huvudet och kroppen. Hopplöshet, apati, meningen med livet, orkeslöshet, likgiltighet och när det är som värst så önskar jag mig från detta livet så alla hade sluppit mig och mina besvär. Jag tar även en hög dos antidepressiv medicin mot detta.
Jag har väldiga sömnproblem som jag medicinerar tungt mot. Men trots det är min sömn inget bra. Jag ligger ofta och grubblar i vargatimmen och målar upp scenarion som jag sedan har med mig under dagen. Jag klarar inte av varken att ta mig ut eller att vara bland folk. Det blir ett sorl som inte min hjärna fixar, jag får tunnelseende/dimsyn, jag blir helt paralyserad och kan varken höra något eller hitta ord till att säga något.
Jag får oerhört lätt ångest som snabbt eskalerar till en situation som utmynnar i en panikattack. Jag får fruktansvärd ångest om nån/nåt rubbar mina cirklar. Till ex. om nån dyker upp oanmäld. Eller om nån spontant föreslår en promenad ex. Hela systemet slår knut på sig. Och ångesten slår till med full kraft. (Lugnande medicin behövs vid dessa tillfällen).
Det går inte att utföra sakerna, de måste ”planeras” in. Men sen är det inte säkert att det går att utföra ändå, det beror på den där dagsformen.
Jag tål inte någon som helst stress eller yttre eller inre press. Det blir total kaos i systemet. Jag blir helt paralyserad och vet inte hur jag ska ta mig ur situationen. Jag klarar inte ”deadlines” t.ex. att nåt ska vara klart ett visst datum eller på en viss tid. Jag blir hyperstressad och samtidigt vill jag ju göra det jag ska bra. Men tanken på att jag MÅSTE vara klar en viss tid gör att allt låser sig totalt.(Och det blir skit av alltihop).
Frustration, ilska, ångest och irritation är känslor som kommer i en salig blandning och den/de som råkar komma i min väg kan få sig en släng av sleven.
Jag vet aldrig från dag till dag om jag kan göra vissa saker, till ex. Har inte varit ute och handlat mat. ALLT jag gör inne styrs efter just dagsformen jag har inget minne kvar, jag får skriva lappar om allt, men det hjälper inte alltid, då jag glömmer kolla på lapparna. Min dotter kan berätta något och nästa sekund är det som bortblåst ur huvudet. Jag gör saker som jag står som frågetecken inför, när jag har gjort det. Hade kunnat fylla en bok med konstiga/jobbiga situationer som uppstår p.g.a. av detta.
Har försökt några gånger att gå ut på egen hand men jag kände knappt igen mig där jag befann mig, fick ringa min dotter som tog mig hem. Min fasa är att jag ska gå ut men hitta inte hem igen det gör mig skräckslagen. Därför vill jag inte finnas längre.
Koncentrationen är obefintlig. Jag kan inte läsa en text och sedan återge den. Den fastnar helt enkelt inte, följa en film är lika illa. Följa ett recept går inte heller, för jag tappar hela tiden bort var jag är och vad jag tog sist så allt blir misslyckat. Läsa en instruktion är uteslutet, tappar tråden ideligen när jag ska prata.
Jag kan inte köra bil längre, p.g.a. mina svimningsattacker och koncentrationsproblem har jag d.v.s. det får inte ta mer än max 10 minuter att prata med någon förrän jag blir hysterisk arg förbannad. För längre tid än så orkar jag inte hålla fokus ens en bra dag. De riktigt dåliga dagarna tar jag mina mediciner och går inte upp från min säng.
Mina tvångstankar och tvångshandlingar är som ett ständigt ”brus” i huvudet. De ligger alltid där och pockar på uppmärksamhet. Jag kan inte sortera, plocka och ”rätta till” längre. För allt måste kännas ”rätt” för mig. Annars måste jag börja om igen.
Jag ”hakar” upp mig på allt, så när jag fixar en macka måste jag gå minst 10 gånger för att hämta olika saker. Dessutom är jag så skör, gråten lämnar mig inte alls eller jag känner mig så ledsen att mina tårar inte rinner ner, eller ibland känner jag absolut ingenting .
För just att komma i tid är ett MÅSTE för mig, minsta minut jag eller någon annan missar får mig att fullständig gå över styr. Jag blir förbannad och arg på vänner som hjälper och kör mig oftast till olika läkartider
Frustration, ångest som går över i ilska sköljer över mig med full kraft. Mitt kontrollbehov är enormt, även på saker jag inte kan styra över. Jag vill ha full koll på allt. Vilket jag inte klarar men det är ”känslan” av att ha full koll som gör att jag kan få lugnare en stund. Innan nästa sak dyker upp.
Tvångstankarna ockuperar mig så jag kan helt ”fastna” i timmar med olika scenarion. Som jag då måste ”lösa” om ut i fall det skulle drabba mig. Och det är otroligt tröttande och när det är som värst så är jag inte tillgänglig ens för mina barn. Då är jag i min ”egen” värld.
Sinnestämningen åker berg och dalbana hela tiden. Det kan växla mellan himmel och helvete på 2 röda sekunder. Och nu snackar jag inte om att det växlar mellan olika dagar. Utan att det växlar MÅNGA gånger under EN dag. Omgivningen står frågande och handfallen. Alla i min omgivning blir ju indragna i mitt kaos.
Till detta så fick jag diagnosen eller misstänkt epilepsi för snart 2 år sedan och det är ytterligare ett helvete. Denna värk i huvudet, svimmar 2 till 3 gånger i veckan som ytterligare en daglig följeslagare gör livet till en ständig kamp. Har försökt några gånger för ett år sedan att gå ut själv, resultat blev att jag inte hittade hem eller visste var jag var. Tog mig ett tag, fick ringa min dotter för att leda mig hem. Jag har fått medicin mot värken men den försvinner inte helt. Därför ligger jag nästan hela dagarna för inte få ytterligare problem. Allt detta är oerhört tröttande både för kropp och själ och jag är helt slut inombords.
Jag har inget socialt liv utanför hemmet. Det finns inte ork och kraft för det.
Jag är aldrig med på kalas, fest eller annat där folk förekommer för jag klarar inte av att det blir folk och ljud och stimmigt.
Jag har underkastat mig alla möjliga behandlingar och mediciner och jag önskar att kunde arbetspröva vid något tillfälle men varken vågar eller orkar, min kropp och själ är för trasig för att klara av något arbete.
All min energi går åt till att försöka överleva. Detta låter säkert väldigt konstigt och osannolikt för den som inte är drabbad, eller har någon nära anhörig som är det, så man har sett på hur nära håll hur invalidiserande detta tillstånd faktiskt är. Men jag hoppas detta ger er en inblick i mitt privata helvete som jag trots medicinering och samtal inte får någon ordning på.
Den enda rätta medicin för mig är en spruta som gör slut på mitt lidande, har inget liv eller något att leva för.
Jag har en ångest som aldrig helt lämnar mig. Nu ska jag försöka förklara varför jag anser mig helt arbetsoförmögen till ALLA förekommande arbeten på arbetsmarknaden. De diagnoser jag har är inte bara ord eller koder på ett papper. De ställer till massor med elände för mig som har dem. (Och även för omgivningen).
Jag kan inte se mig själv klara något arbete hur jag än vänder och vrider på det hela, p.g.a. mina depressiva och epileptiska besvär som är med mig ständigt. De gör mig ”trög” i både huvudet och kroppen. Hopplöshet, apati, meningen med livet, orkeslöshet, likgiltighet och när det är som värst så önskar jag mig från detta livet så alla hade sluppit mig och mina besvär. Jag tar även en hög dos antidepressiv medicin mot detta.
Jag har väldiga sömnproblem som jag medicinerar tungt mot. Men trots det är min sömn inget bra. Jag ligger ofta och grubblar i vargatimmen och målar upp scenarion som jag sedan har med mig under dagen. Jag klarar inte av varken att ta mig ut eller att vara bland folk. Det blir ett sorl som inte min hjärna fixar, jag får tunnelseende/dimsyn, jag blir helt paralyserad och kan varken höra något eller hitta ord till att säga något.
Jag får oerhört lätt ångest som snabbt eskalerar till en situation som utmynnar i en panikattack. Jag får fruktansvärd ångest om nån/nåt rubbar mina cirklar. Till ex. om nån dyker upp oanmäld. Eller om nån spontant föreslår en promenad ex. Hela systemet slår knut på sig. Och ångesten slår till med full kraft. (Lugnande medicin behövs vid dessa tillfällen).
Det går inte att utföra sakerna, de måste ”planeras” in. Men sen är det inte säkert att det går att utföra ändå, det beror på den där dagsformen.
Jag tål inte någon som helst stress eller yttre eller inre press. Det blir total kaos i systemet. Jag blir helt paralyserad och vet inte hur jag ska ta mig ur situationen. Jag klarar inte ”deadlines” t.ex. att nåt ska vara klart ett visst datum eller på en viss tid. Jag blir hyperstressad och samtidigt vill jag ju göra det jag ska bra. Men tanken på att jag MÅSTE vara klar en viss tid gör att allt låser sig totalt.(Och det blir skit av alltihop).
Frustration, ilska, ångest och irritation är känslor som kommer i en salig blandning och den/de som råkar komma i min väg kan få sig en släng av sleven.
Jag vet aldrig från dag till dag om jag kan göra vissa saker, till ex. Har inte varit ute och handlat mat. ALLT jag gör inne styrs efter just dagsformen jag har inget minne kvar, jag får skriva lappar om allt, men det hjälper inte alltid, då jag glömmer kolla på lapparna. Min dotter kan berätta något och nästa sekund är det som bortblåst ur huvudet. Jag gör saker som jag står som frågetecken inför, när jag har gjort det. Hade kunnat fylla en bok med konstiga/jobbiga situationer som uppstår p.g.a. av detta.
Har försökt några gånger att gå ut på egen hand men jag kände knappt igen mig där jag befann mig, fick ringa min dotter som tog mig hem. Min fasa är att jag ska gå ut men hitta inte hem igen det gör mig skräckslagen. Därför vill jag inte finnas längre.
Koncentrationen är obefintlig. Jag kan inte läsa en text och sedan återge den. Den fastnar helt enkelt inte, följa en film är lika illa. Följa ett recept går inte heller, för jag tappar hela tiden bort var jag är och vad jag tog sist så allt blir misslyckat. Läsa en instruktion är uteslutet, tappar tråden ideligen när jag ska prata.
Jag kan inte köra bil längre, p.g.a. mina svimningsattacker och koncentrationsproblem har jag d.v.s. det får inte ta mer än max 10 minuter att prata med någon förrän jag blir hysterisk arg förbannad. För längre tid än så orkar jag inte hålla fokus ens en bra dag. De riktigt dåliga dagarna tar jag mina mediciner och går inte upp från min säng.
Mina tvångstankar och tvångshandlingar är som ett ständigt ”brus” i huvudet. De ligger alltid där och pockar på uppmärksamhet. Jag kan inte sortera, plocka och ”rätta till” längre. För allt måste kännas ”rätt” för mig. Annars måste jag börja om igen.
Jag ”hakar” upp mig på allt, så när jag fixar en macka måste jag gå minst 10 gånger för att hämta olika saker. Dessutom är jag så skör, gråten lämnar mig inte alls eller jag känner mig så ledsen att mina tårar inte rinner ner, eller ibland känner jag absolut ingenting .
För just att komma i tid är ett MÅSTE för mig, minsta minut jag eller någon annan missar får mig att fullständig gå över styr. Jag blir förbannad och arg på vänner som hjälper och kör mig oftast till olika läkartider
Frustration, ångest som går över i ilska sköljer över mig med full kraft. Mitt kontrollbehov är enormt, även på saker jag inte kan styra över. Jag vill ha full koll på allt. Vilket jag inte klarar men det är ”känslan” av att ha full koll som gör att jag kan få lugnare en stund. Innan nästa sak dyker upp.
Tvångstankarna ockuperar mig så jag kan helt ”fastna” i timmar med olika scenarion. Som jag då måste ”lösa” om ut i fall det skulle drabba mig. Och det är otroligt tröttande och när det är som värst så är jag inte tillgänglig ens för mina barn. Då är jag i min ”egen” värld.
Sinnestämningen åker berg och dalbana hela tiden. Det kan växla mellan himmel och helvete på 2 röda sekunder. Och nu snackar jag inte om att det växlar mellan olika dagar. Utan att det växlar MÅNGA gånger under EN dag. Omgivningen står frågande och handfallen. Alla i min omgivning blir ju indragna i mitt kaos.
Till detta så fick jag diagnosen eller misstänkt epilepsi för snart 2 år sedan och det är ytterligare ett helvete. Denna värk i huvudet, svimmar 2 till 3 gånger i veckan som ytterligare en daglig följeslagare gör livet till en ständig kamp. Har försökt några gånger för ett år sedan att gå ut själv, resultat blev att jag inte hittade hem eller visste var jag var. Tog mig ett tag, fick ringa min dotter för att leda mig hem. Jag har fått medicin mot värken men den försvinner inte helt. Därför ligger jag nästan hela dagarna för inte få ytterligare problem. Allt detta är oerhört tröttande både för kropp och själ och jag är helt slut inombords.
Jag har inget socialt liv utanför hemmet. Det finns inte ork och kraft för det.
Jag är aldrig med på kalas, fest eller annat där folk förekommer för jag klarar inte av att det blir folk och ljud och stimmigt.
Jag har underkastat mig alla möjliga behandlingar och mediciner och jag önskar att kunde arbetspröva vid något tillfälle men varken vågar eller orkar, min kropp och själ är för trasig för att klara av något arbete.
All min energi går åt till att försöka överleva. Detta låter säkert väldigt konstigt och osannolikt för den som inte är drabbad, eller har någon nära anhörig som är det, så man har sett på hur nära håll hur invalidiserande detta tillstånd faktiskt är. Men jag hoppas detta ger er en inblick i mitt privata helvete som jag trots medicinering och samtal inte får någon ordning på.
Den enda rätta medicin för mig är en spruta som gör slut på mitt lidande, har inget liv eller något att leva för.
Pisal berättar vidare.... del 3
Jag skrev min berättelse i augusti. Den 1/3 2010 anmälde jag mig till arbetsförmedlingen. Den 7/3 fick jag brev från Försäkringskassan som hade beviljat mig ytterligare 18 månader. Jag fick då avanmäla mig både till arbetsförmedlingen och till a-kassan som jag redan skickat in och hunnit få papper från. Jag hade skickat in ansökan redan i november och min läkare skrev sitt intyg i januari där han upprepade stadigvarande nedsatt gång på gång. Vid avstämningsmötet försökte Försäkringskassan få det till att jag var stressad (vilket jag i och för sig är, men främst på grund av att smärtan som ligger i nivåer 7-9/10 möjliga.) Då tog min läkare till orda med sin mest myndiga röst och talade om att min psykiska hälsa var det inget större fel på medan däremot min fysiska var att betrakta som icke rehabiliteringsbar. Det enda återstående hoppet är en eventuell steloperation av mitt bäcken.
Detta betonades också i läkarutlåtandet. Han skrev också att jag behandlas med starka morfinpreparat för att överhuvudtaget kunna röra mig. Jag går med rollator. Ska jag gå längre sträckor är det rullstol och inomhus gäller kryckor just nu. Men det blev alltså 18 månader till i stället för varaktig ersättning.
I mars fick jag en så svår smärtattack att jag åkte till universitetssjukhuset och låg inlagd över en vecka. De skrev omgående en specialistläkaremiss för konsultation angående steloperation. Denna görs nämligen endast av en läkare i hela Sverige. Länsdelssjukhusets klinikchef hade tvärvägrat skriva en sådan remiss och "små" distriktsläkare får inte skriva dem. Nu ska jag i alla fall iväg på en bedömning om ett par veckor. Jag återkommer senare om hur detta går.
Jag skrev ju också om färdtjänsten. Under hösten har jag nog skickat in ett tiotal olika intyg, Det senaste skickades i mars. Då skrev min läkare att jag kunde gå som mest 20 meter när jag var dålig om jag överhuvudtaget klarade gå. Var jag i bra form klarade jag max 100 meter. I slutet av april kom Förvaltningsdomstolen beslut. Jag är beviljad färdtjänst. Jag blev givetvis jätteglad, för det underlättar otroligt för mig att kunna åka dit jag vill. Sedan läste jag beslutet noggrannare. Jag är beviljad färdtjänst tom november 2010. Ja, ni läste rätt. Jag har fått färdtjänst för ett halvår. Första ansökan om färdtjänst gjorde jag för två år sedan...
Men något positivt har det i alla fall blivit. Jag har färdtjänst och jag ska träffa en specialist på just mitt tillstånd. Jag vill tillägga att utan stödet från Resurs och de specialister som finns inom nätverket hade jag säkert inte ens kommit så långt, och jag vill också tacka er alla som kommenterat mina inlägg. Det har gett mig mycket att få ta del av era erfarenheter.
/Pisal
Pisals berättelser del 1-3
Detta betonades också i läkarutlåtandet. Han skrev också att jag behandlas med starka morfinpreparat för att överhuvudtaget kunna röra mig. Jag går med rollator. Ska jag gå längre sträckor är det rullstol och inomhus gäller kryckor just nu. Men det blev alltså 18 månader till i stället för varaktig ersättning.
I mars fick jag en så svår smärtattack att jag åkte till universitetssjukhuset och låg inlagd över en vecka. De skrev omgående en specialistläkaremiss för konsultation angående steloperation. Denna görs nämligen endast av en läkare i hela Sverige. Länsdelssjukhusets klinikchef hade tvärvägrat skriva en sådan remiss och "små" distriktsläkare får inte skriva dem. Nu ska jag i alla fall iväg på en bedömning om ett par veckor. Jag återkommer senare om hur detta går.
Jag skrev ju också om färdtjänsten. Under hösten har jag nog skickat in ett tiotal olika intyg, Det senaste skickades i mars. Då skrev min läkare att jag kunde gå som mest 20 meter när jag var dålig om jag överhuvudtaget klarade gå. Var jag i bra form klarade jag max 100 meter. I slutet av april kom Förvaltningsdomstolen beslut. Jag är beviljad färdtjänst. Jag blev givetvis jätteglad, för det underlättar otroligt för mig att kunna åka dit jag vill. Sedan läste jag beslutet noggrannare. Jag är beviljad färdtjänst tom november 2010. Ja, ni läste rätt. Jag har fått färdtjänst för ett halvår. Första ansökan om färdtjänst gjorde jag för två år sedan...
Men något positivt har det i alla fall blivit. Jag har färdtjänst och jag ska träffa en specialist på just mitt tillstånd. Jag vill tillägga att utan stödet från Resurs och de specialister som finns inom nätverket hade jag säkert inte ens kommit så långt, och jag vill också tacka er alla som kommenterat mina inlägg. Det har gett mig mycket att få ta del av era erfarenheter.
/Pisal
Pisals berättelser del 1-3
fredag 30 april 2010
Vi måste rikta oss till EU
Till RESURS
Att medicinskt outbildade handläggare sätter sig över läkarna, som har 8-9 års studier och ofta lång erfarenhet är totalt rättsvidrigt. Efter utredningar av expertis i 6 -7 år av de främsta i vårt land inom området, har de påvisat noll förmåga att återgå i arbete. Nu har en ny läkare skrivit sak samma, efter 5 års kontakter och ett helt läkarliv bakom sig. FK:s handläggare föreslår mot dessa ord att besluta om att den sjuke ska arbeta 75 %. Detta utan att ange när den sjuke plötsligt blev så frisk och av vilka behandlingar. Det måste även innebära att FK menar att den sjuke har lurat staten i alla år?
Kvinnan i fråga har haft kraftig värk i över 20 år. Hon har alla kriterier för fibromyalgi, har fått den rehabilitering som kunnat ges, mestadels för egna pengar. Fibromyalgi är kronisk.
FK räknar läkarnas ord för noll, dvs deras kompetens är totalt värdelös. Skulle uttalanden från jurister, forskare på laboratorier eller professorer inom kemi kunna ifrågasättas av icke - kunniga inom andra instanser i samhället? Nej, det skulle anses som den värsta arten av maktmissbruk! Hur kan Försäkringskassan med politikernas vägledning i ryggen få fortsätta med denna ytterligt rättsosäkra hantering? Detta anser jag måste rapporteras till EU. Vilka kan hjälpa oss? Att jaga sjuka med blåslampa går bra. Att ta bilar från dem som har miljoner i parkeringsböter, jobbar svart, medvetet fuskar med löneuppgifter till domstolar eller inte vill arbeta trots förmåga är politikerna mindre intresserade av. Hur har Sverige kunnat avvecklas till ett land med en så total brist på rätt och rättfärdighet? Min egen läkare har slutat skriva intyg till FK. Varför? " De tar inte till sig vår kompetens och beslutar tvärt emot vad vi angett..." och vem kommer i kläm? Den sjuke. Ett samhälle där man säger till den förlamade " spring din mil nu och det fort" har förbrukat sitt mandat om man inte inser sitt svek och förändrar de socialmedicinska direktiven.
Sverige har förändrat vårt språk. Orden "sjuk" och "försäkring" har förlorat sin innebörd. Så fungerar diktaturer.
Brith-Marie
Att medicinskt outbildade handläggare sätter sig över läkarna, som har 8-9 års studier och ofta lång erfarenhet är totalt rättsvidrigt. Efter utredningar av expertis i 6 -7 år av de främsta i vårt land inom området, har de påvisat noll förmåga att återgå i arbete. Nu har en ny läkare skrivit sak samma, efter 5 års kontakter och ett helt läkarliv bakom sig. FK:s handläggare föreslår mot dessa ord att besluta om att den sjuke ska arbeta 75 %. Detta utan att ange när den sjuke plötsligt blev så frisk och av vilka behandlingar. Det måste även innebära att FK menar att den sjuke har lurat staten i alla år?
Kvinnan i fråga har haft kraftig värk i över 20 år. Hon har alla kriterier för fibromyalgi, har fått den rehabilitering som kunnat ges, mestadels för egna pengar. Fibromyalgi är kronisk.
FK räknar läkarnas ord för noll, dvs deras kompetens är totalt värdelös. Skulle uttalanden från jurister, forskare på laboratorier eller professorer inom kemi kunna ifrågasättas av icke - kunniga inom andra instanser i samhället? Nej, det skulle anses som den värsta arten av maktmissbruk! Hur kan Försäkringskassan med politikernas vägledning i ryggen få fortsätta med denna ytterligt rättsosäkra hantering? Detta anser jag måste rapporteras till EU. Vilka kan hjälpa oss? Att jaga sjuka med blåslampa går bra. Att ta bilar från dem som har miljoner i parkeringsböter, jobbar svart, medvetet fuskar med löneuppgifter till domstolar eller inte vill arbeta trots förmåga är politikerna mindre intresserade av. Hur har Sverige kunnat avvecklas till ett land med en så total brist på rätt och rättfärdighet? Min egen läkare har slutat skriva intyg till FK. Varför? " De tar inte till sig vår kompetens och beslutar tvärt emot vad vi angett..." och vem kommer i kläm? Den sjuke. Ett samhälle där man säger till den förlamade " spring din mil nu och det fort" har förbrukat sitt mandat om man inte inser sitt svek och förändrar de socialmedicinska direktiven.
Sverige har förändrat vårt språk. Orden "sjuk" och "försäkring" har förlorat sin innebörd. Så fungerar diktaturer.
Brith-Marie
onsdag 28 april 2010
Sover alla en törnrosasömn?
Jag är en i mängden av de som har blivit utförsäkrade. Själv tar mitt liv slut den 1/5. Då ska jag efter 10 års sjukdom sätta mig på arbetsförmedlingen och under 3 månader försöka hitta en sysselsättning. Under tiden tappar jag minst 3900: -/månaden. När jag frågade min handläggare på försäkringskassan så fick jag bara till svars att jag får söka försörjningsstöd. Är det klokt? Regeringen skickar redan sjuka människor rakt in i en fattigdom.
Jag är alltså inte tillräckligt sjuk för att få en stadigvarande sjukersättning. Enligt vem? Inte enligt alla de specialister som har skrivit mina intyg till Försäkringskassan. Nej, det är f-kassans läkare som inte har en aning om vem jag är, han/hon tog det beslutet.
Jag fick också veta att under dessa månader har jag ingen sjukpenning som nu är nere på 0, så jag får inte bli sjuk under tiden. Öh! Sjuk, är det inte det jag redan är? Vad menar dom?
När nu dessa 3 månader har gått, och jag inte har lyckats hitta någon sysselsättning har jag rätt att söka om min sjukersättning. Jaha, är jag bara "låtsas sjuk” i 3 månader? Hur stor chans har jag då att få godkänt? Om inte alla dessa intyg har räckt till nu, är det kungen som ska skriva nästa eller? Min handläggare på försäkringskassan upplyste mig att jag får nog svårt att få igenom en ny period. Vad händer då? Jo, då kommer jag med i klubben som alla andra arbetslösa, dock friska. Så jag ska alltså söka jobb som alla andra. Vem f-n anställer mig? Vad får jag då för ersättning? Jo det blir ju i förhållande till hur många timmar jag kommer att kunna jobba. Då leker vi med tanken att jag lyckas proppa i mig så mycket smärtpiller att jag klarar ett halvtidsjobb, då får jag alltså ersättning ifrån a-kassan där efter. Då blir det kanske 5-6000:- innan skatt. Oj så mycket pengar!
Nej nu är det väl verkligen dags att vi svenskar vaknar ifrån törnrosasömnen. Varför är det inga demonstrationer? Varför går inte hela läkarkåren ut i en rejäl protest? Om nu inte läkare kan hjälpa oss sjuka, vem ska då hjälpa oss? Det som händer nu i vårt samhälle är så fruktansvärt, men tyvärr är det bara vi som kommer i kläm som hörs. Hur kan man sätta ett datum på en sjukdom?
Är det vettigt att ett statligt verk ska få trampa över en hel läkarkår? Vart ska vi sjuka nu vända oss?
Piller o Pulver
Ängelholm
Jag är alltså inte tillräckligt sjuk för att få en stadigvarande sjukersättning. Enligt vem? Inte enligt alla de specialister som har skrivit mina intyg till Försäkringskassan. Nej, det är f-kassans läkare som inte har en aning om vem jag är, han/hon tog det beslutet.
Jag fick också veta att under dessa månader har jag ingen sjukpenning som nu är nere på 0, så jag får inte bli sjuk under tiden. Öh! Sjuk, är det inte det jag redan är? Vad menar dom?
När nu dessa 3 månader har gått, och jag inte har lyckats hitta någon sysselsättning har jag rätt att söka om min sjukersättning. Jaha, är jag bara "låtsas sjuk” i 3 månader? Hur stor chans har jag då att få godkänt? Om inte alla dessa intyg har räckt till nu, är det kungen som ska skriva nästa eller? Min handläggare på försäkringskassan upplyste mig att jag får nog svårt att få igenom en ny period. Vad händer då? Jo, då kommer jag med i klubben som alla andra arbetslösa, dock friska. Så jag ska alltså söka jobb som alla andra. Vem f-n anställer mig? Vad får jag då för ersättning? Jo det blir ju i förhållande till hur många timmar jag kommer att kunna jobba. Då leker vi med tanken att jag lyckas proppa i mig så mycket smärtpiller att jag klarar ett halvtidsjobb, då får jag alltså ersättning ifrån a-kassan där efter. Då blir det kanske 5-6000:- innan skatt. Oj så mycket pengar!
Nej nu är det väl verkligen dags att vi svenskar vaknar ifrån törnrosasömnen. Varför är det inga demonstrationer? Varför går inte hela läkarkåren ut i en rejäl protest? Om nu inte läkare kan hjälpa oss sjuka, vem ska då hjälpa oss? Det som händer nu i vårt samhälle är så fruktansvärt, men tyvärr är det bara vi som kommer i kläm som hörs. Hur kan man sätta ett datum på en sjukdom?
Är det vettigt att ett statligt verk ska få trampa över en hel läkarkår? Vart ska vi sjuka nu vända oss?
Piller o Pulver
Ängelholm
torsdag 22 april 2010
Man får vara glad för det lilla.....
.....sa han som pinkade fingerborgen full.
Ja, jag ska i alla fall vara glad över att min högra hand fortfarande är riktigt stark. Denna grund till glädje blev igår uppmätt i en speciell apparat för just det ändamålet, att mäta handstyrka. Det borde jag vara glad för, har jag förstått. Jag har nämligen, tro det eller ej, efter åtta år fått träffa experterna. Att detta möte till slut kom till stånd, kan endast tillskrivas min egen tjurskallighet och ingen annan. Att den övriga delen av min kropp inte lyckades lika bra i testerna som högerhanden, bör man kanske inte alls fokusera på. För alla vi som ännu inte drabbats av någon dödlig sjukdom, ska bli friska nu, är det sagt.
Experterna bestod av en överläkare, en sjukgymnast, en psykolog, en socionom och en praktikant. Med öppet sinne, men utan för högt ställda förväntningar stegade jag den andra undersökningsdagen in på rummet där mitt öde skulle avgöras. Jag skulle få en sammanfattad rapport av experterna om mina sedan åtta år, svåra besvär av smärta från bäcken och ländrygg. Ingen har tidigare kunnat hjälpa mig, trots upprepade försök från den envisa människa som jag ändå är. Ett litet gnagande hopp fanns ändå där, att nu skulle jag nog få veta vad felet var och vad som skulle göras åt det. Stolar var utställda i en ring runt golvet och jag fick den äran att välja stol först. Med ett litet leende på läpparna tittade jag förhoppningsfullt på experterna som en efter en placerade sig runt omkring mig.
Mina måttligt ställda förväntningar visade sig snart bli utsmetade som en hundblaja på trottoaren. Läkaren menade att mitt ryggtillstånd var svårt att göra något åt, men att jag skulle få pröva en medicin som hjälpte somliga patienter, men långt ifrån alla. Jag skulle dock alltid vara beredd att få uppleva smärta och obehag på grund av mitt feldoserade skelett, med krokar och svängar på ställen där de inte borde vara, vilket i sig gör belastningen på hela rörelseapparaten alldeles för hög. Men så är just du konstruerad och det är ju unikt i sig, sa doktorn och log. Ständig smärta och sömnbrist är numera inget argument för att få sjukersättning, tillade han och log ännu mer. Jag undrade vad som var så trevligt, att han måste le? Skulle det faktum att min rygg var unik, på något sätt göra mig friskare eller gladare? Mängden av tablettburkar och mediciner med obegripliga namn jag under alla år prövat, utan förbättring, for förbi i min inre syn som på ett löpande band.
Nästa att tala var psykologen, som var en späd mycket ung kvinna med mjuk röst. Vad jag kan förstå är du inte allvarligt deprimerad, vilket en del kan bli av sina smärtor, sa hon. Nej, inte allvarligt deprimerad, men jag blir heller inte glad av dem, sa jag. Psykologen log också, hon flackade med blicken och verkade önska att det var någon annans tur att tala.
Då trädde socionomen in, en mycket lång och smal och intetsägande man i femtioårsåldern, som redan vid vårt första möte visat sig kunna reta gallfeber på mig då han upprepat ställde frågor till mig och i samma veva som jag var i färd med att svara, pratade i munnen på mig. Han svarade alltså på sina egna frågor. Nu påpekade han att jag inte skulle förvänta mig att få fortsatt sjukersättning från försäkringskassan.
Nej, jag har nog förstått att det blir svårt, sa jag. Men hur kan ni hjälpa mig att bli bättre och friskare under tiden? Jag tittade var och en av mötesdeltagarna i ögonen. Du måste anmäla dig på arbetsförmedlingen den första dagen du blir utförsäkrad, sa socionomen och anlade ett hånfullt grin i ansiktet. Annars blir du utan sjukpenninggrundande inkomst. Han räckte en utskrift från försäkringskassans hemsida om reglerna i min hand. Om du inte är med i a-kassan får du ungefär 200 kronor om dagen i arbetsförmedlingens program, tillade han med ett nytt flin. Det är ju bra att din högerhand fungerar, sa han. Där finns en liten arbetsförmåga.
Jamen, jag kom hit för att få hjälp! Jag är inte frisk, jag har jävligt ont och jag sover nästan inget på nätterna. Mitt och min familjs liv är åt helvete och så har det varit i åtta år! Mina ord kom plötsligt och lite för högt som om en helt ny och okänd vulkan haft sitt första utbrott inför en förbluffad omvärld.
Sjukgymnasten som var en lite äldre och ganska bestämd dam kom så till min undsättning. Det var som om hon känt på sig att min frustration skulle komma i ljuset förr eller senare. Hon sa att jag behövde hjälp av en särskild sorts sjukgymnast, men att sådana inte växte på träd minsann. Helt säkert är att det inte finns någon sådan där du bor, tillade hon. Ett sådant specialprogram skulle kanske kunna göra det lite bättre i ryggen, men bara kanske. Jag ringer till dig när du kommer hem, sa hon. Sanningen är att jag i alla dessa år tränat nästan varje dag. Jag har gjort allt som alla yrkesmänniskor i området föreslagit mig och verkligen ansträngt mig för att själv göra något åt saken. Skulle det mystiska träningsprogrammet som ingen verkar kunna delge mig verkligen kunna rädda mig innan mina kvarvarande månader i sjukförsäkringen är till ända?
Nu tog åter läkaren till orda. Han undrade om det var något mer som jag ville fråga om eller säga till dem. Jag satt förstummad i min egen värld där tankarna galopperade vilda och galna över vad som skedde mitt framför mina ögon. Samtalet var tydligen slut och det här var allt som erbjöds, eller var det ens något? Nu när jag äntligen kommit fram dit jag hela tiden hade trott att hjälpen fanns och så fanns den inte där. Inte ens det psykologiska stöd jag så väl skulle behövt i min situation. Jag måste ju gå vidare, hur livet än kommer att te sig.
Nej, jag har inget mer att säga er, sa jag efter en tankepaus då jag insett att experterna inte alls verkade förstå hur oändligt lång och strävsam min väg hade varit för att komma ända hit. Eller hur stor högen med inkastade handdukar var, som jag en efter en ändå plockat upp för att trots allt gå vidare hur ont och eländigt allting var.
Utanför dörren trängde tårar av ilska, besvikelse och sorg upp för alla år jag kämpat och för alla år som finns kvar att kämpa. Jag kommer med all säkerhet att bli utförsäkrad från försäkringskassan. Trots detta har jag beslutat mig för att göra en ny ansökan om hel sjukersättning. Jag är fortfarande inte frisk eftersom det inte verkar finnas någon hjälp att få. Jag kommer förmodligen alltid att få leva så här. Mitt liv blev inte alls som jag hade planerat och min familj får också betala för det, på många sätt.
Det är nu känner jag depressionen med sin illaluktande andedräkt komma flåsande i min nacke. Men jag borde vara nöjd för att min högra hand fortfarande är stark.
Karin
Ja, jag ska i alla fall vara glad över att min högra hand fortfarande är riktigt stark. Denna grund till glädje blev igår uppmätt i en speciell apparat för just det ändamålet, att mäta handstyrka. Det borde jag vara glad för, har jag förstått. Jag har nämligen, tro det eller ej, efter åtta år fått träffa experterna. Att detta möte till slut kom till stånd, kan endast tillskrivas min egen tjurskallighet och ingen annan. Att den övriga delen av min kropp inte lyckades lika bra i testerna som högerhanden, bör man kanske inte alls fokusera på. För alla vi som ännu inte drabbats av någon dödlig sjukdom, ska bli friska nu, är det sagt.
Experterna bestod av en överläkare, en sjukgymnast, en psykolog, en socionom och en praktikant. Med öppet sinne, men utan för högt ställda förväntningar stegade jag den andra undersökningsdagen in på rummet där mitt öde skulle avgöras. Jag skulle få en sammanfattad rapport av experterna om mina sedan åtta år, svåra besvär av smärta från bäcken och ländrygg. Ingen har tidigare kunnat hjälpa mig, trots upprepade försök från den envisa människa som jag ändå är. Ett litet gnagande hopp fanns ändå där, att nu skulle jag nog få veta vad felet var och vad som skulle göras åt det. Stolar var utställda i en ring runt golvet och jag fick den äran att välja stol först. Med ett litet leende på läpparna tittade jag förhoppningsfullt på experterna som en efter en placerade sig runt omkring mig.
Mina måttligt ställda förväntningar visade sig snart bli utsmetade som en hundblaja på trottoaren. Läkaren menade att mitt ryggtillstånd var svårt att göra något åt, men att jag skulle få pröva en medicin som hjälpte somliga patienter, men långt ifrån alla. Jag skulle dock alltid vara beredd att få uppleva smärta och obehag på grund av mitt feldoserade skelett, med krokar och svängar på ställen där de inte borde vara, vilket i sig gör belastningen på hela rörelseapparaten alldeles för hög. Men så är just du konstruerad och det är ju unikt i sig, sa doktorn och log. Ständig smärta och sömnbrist är numera inget argument för att få sjukersättning, tillade han och log ännu mer. Jag undrade vad som var så trevligt, att han måste le? Skulle det faktum att min rygg var unik, på något sätt göra mig friskare eller gladare? Mängden av tablettburkar och mediciner med obegripliga namn jag under alla år prövat, utan förbättring, for förbi i min inre syn som på ett löpande band.
Nästa att tala var psykologen, som var en späd mycket ung kvinna med mjuk röst. Vad jag kan förstå är du inte allvarligt deprimerad, vilket en del kan bli av sina smärtor, sa hon. Nej, inte allvarligt deprimerad, men jag blir heller inte glad av dem, sa jag. Psykologen log också, hon flackade med blicken och verkade önska att det var någon annans tur att tala.
Då trädde socionomen in, en mycket lång och smal och intetsägande man i femtioårsåldern, som redan vid vårt första möte visat sig kunna reta gallfeber på mig då han upprepat ställde frågor till mig och i samma veva som jag var i färd med att svara, pratade i munnen på mig. Han svarade alltså på sina egna frågor. Nu påpekade han att jag inte skulle förvänta mig att få fortsatt sjukersättning från försäkringskassan.
Nej, jag har nog förstått att det blir svårt, sa jag. Men hur kan ni hjälpa mig att bli bättre och friskare under tiden? Jag tittade var och en av mötesdeltagarna i ögonen. Du måste anmäla dig på arbetsförmedlingen den första dagen du blir utförsäkrad, sa socionomen och anlade ett hånfullt grin i ansiktet. Annars blir du utan sjukpenninggrundande inkomst. Han räckte en utskrift från försäkringskassans hemsida om reglerna i min hand. Om du inte är med i a-kassan får du ungefär 200 kronor om dagen i arbetsförmedlingens program, tillade han med ett nytt flin. Det är ju bra att din högerhand fungerar, sa han. Där finns en liten arbetsförmåga.
Jamen, jag kom hit för att få hjälp! Jag är inte frisk, jag har jävligt ont och jag sover nästan inget på nätterna. Mitt och min familjs liv är åt helvete och så har det varit i åtta år! Mina ord kom plötsligt och lite för högt som om en helt ny och okänd vulkan haft sitt första utbrott inför en förbluffad omvärld.
Sjukgymnasten som var en lite äldre och ganska bestämd dam kom så till min undsättning. Det var som om hon känt på sig att min frustration skulle komma i ljuset förr eller senare. Hon sa att jag behövde hjälp av en särskild sorts sjukgymnast, men att sådana inte växte på träd minsann. Helt säkert är att det inte finns någon sådan där du bor, tillade hon. Ett sådant specialprogram skulle kanske kunna göra det lite bättre i ryggen, men bara kanske. Jag ringer till dig när du kommer hem, sa hon. Sanningen är att jag i alla dessa år tränat nästan varje dag. Jag har gjort allt som alla yrkesmänniskor i området föreslagit mig och verkligen ansträngt mig för att själv göra något åt saken. Skulle det mystiska träningsprogrammet som ingen verkar kunna delge mig verkligen kunna rädda mig innan mina kvarvarande månader i sjukförsäkringen är till ända?
Nu tog åter läkaren till orda. Han undrade om det var något mer som jag ville fråga om eller säga till dem. Jag satt förstummad i min egen värld där tankarna galopperade vilda och galna över vad som skedde mitt framför mina ögon. Samtalet var tydligen slut och det här var allt som erbjöds, eller var det ens något? Nu när jag äntligen kommit fram dit jag hela tiden hade trott att hjälpen fanns och så fanns den inte där. Inte ens det psykologiska stöd jag så väl skulle behövt i min situation. Jag måste ju gå vidare, hur livet än kommer att te sig.
Nej, jag har inget mer att säga er, sa jag efter en tankepaus då jag insett att experterna inte alls verkade förstå hur oändligt lång och strävsam min väg hade varit för att komma ända hit. Eller hur stor högen med inkastade handdukar var, som jag en efter en ändå plockat upp för att trots allt gå vidare hur ont och eländigt allting var.
Utanför dörren trängde tårar av ilska, besvikelse och sorg upp för alla år jag kämpat och för alla år som finns kvar att kämpa. Jag kommer med all säkerhet att bli utförsäkrad från försäkringskassan. Trots detta har jag beslutat mig för att göra en ny ansökan om hel sjukersättning. Jag är fortfarande inte frisk eftersom det inte verkar finnas någon hjälp att få. Jag kommer förmodligen alltid att få leva så här. Mitt liv blev inte alls som jag hade planerat och min familj får också betala för det, på många sätt.
Det är nu känner jag depressionen med sin illaluktande andedräkt komma flåsande i min nacke. Men jag borde vara nöjd för att min högra hand fortfarande är stark.
Karin
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
