tisdag 25 augusti 2009

Hur ska det sluta?

Livet börjar vid 40 sägs det, men jag börjar tvivla. Jag kommer från en stökig uppväxt, det kunde lika gärna ha slutat med alkohol/droger för min del. Efter 9:an började jag jobba, hade flera jobb samtidigt. Jag började bygga upp en egen fast grund att stå på, egna pengar och fick tillvaron att gå runt. Vid 19 år fick jag ett fast jobb inom måleribranschen som lärling, lyckan var enorm. Träffade min sambo, vi skaffade oss en lägenhet. Han har följt mig i 20 år, men vår väg har varit tuff. Några år senare då jag var 24 år, fick ett tragiskt dödsfall i familjen mig att tappa fotfästet. Jag försökte hjälpa min bror i hans svåra kamp, han förlorade sitt jobb, sambo, hem och tillslut orkade han inte leva längre. Han lämnade efter sig en dotter, hon blev min ledängel i mörkret. Jag hamnade på psyket till och i från ett antal år, med många och tunga mediciner. Det var för mitt eget bästa, som de sa till mig. Min sambo och brorsdotter fanns hela tiden vid min sida, det var en svår tid för oss alla. Sakta, sakta började livet att komma tillbaka, kände att vi/jag hade klarat oss. Nu skulle allt bli bra igen, jag började jobba några timmar för att sedan gå upp på heltid. Min fasta tjänst hade jag kvar hela tiden, min sambo och jag tog nya tag emot framtiden. Vi köpte hus på landet vilket var vår dröm att kunna göra, bil och båt. Vi fick en egen liten ängel, när han var 4 år small det i min rygg.

Jag skadade mig illa på jobbet, har aldrig haft problem med ryggen förut. Det var en värk som blev svår att hantera, inget hjälpte mot smärtorna..Hela tillvaron förändrades, jag kunde knappt ta hand om min son längre. De sista månaderna ålade jag mig fram till toaletten, det slutade med en 6,5 timmar lång akut operation med 50 % risk att jag kunde hamna i rullstol. Jag tänkte att bara jag kan umgås med min son igen och få bort en viss del av värken får det bli som det blir.4 mån efter operationen började min personalchef att ringa, frågade mig när/om jag kommer tillbaka. Vid uteblivna möten från min sida på grund av att jag inte kunde gå, fortsatte hon att ringa. Hela tiden ville hon att jag skulle säga upp mig. De hade kollat omplaceringsmöjligheter, men utan utbildning finns det inget för dig, fick jag till svar. Jag fick ingen arbetsprövning heller hos dem, det slutade med att de sa upp mig på grund av arbetsbrist och medicinska själ. Jaha, tack och adjö efter lite drygt 18 år hos dem. I väntan på en arbetslivsinriktad rehabilitering. som tydligen inte finns (har väntat nu ett par år), tvingas man i stort sett ut i arbetslivet. Det heter ju, vi vill inte veta hur sjuk du är, utan hur arbetsför du är. En rehabilitering är inte aktuellt för min del säger försäkringskassan, arbetsförmedlingen håller med. Det finns inga pengar och det är långa köer, du får söka jobb som alla andra och stämpla under tiden får jag till svar. Jag måste försörja mig på ett eller annat vis, jag kan inte leva på 1/2 sjukpenning. Därför letar jag efter något som skulle passa min rygg, många företag tvekar när de får veta om min skada. Jag hittar ett och går på nystartsjobb, inget lönebidrag här inte. Alla kan inte få det svarar min handläggare på arbetsförmedlingen, finns inga pengar. Efter några månaders jobb känner jag att min rygg inte klara av det. Men jag fick ingen vidare hjälp av arbetsförmedlingen, om du inte är nöjd med dina uppgifter får du gå till facket får jag till svar. På Försäkringskassan fick jag till svar att: Du får byta jobb om det inte funkar. I rädsla för hur det ska gå ekonomiskt fortsätter jag att jobba, min rygg blir sämre.

Men när även gamla sjukdomar blommar upp börjar jag fundera, ska det vara på det här viset? Jag jobbar kontraktstiden ut då jag behöver pengarna, men min hälsa ska väl komma först!?! Utan den kan jag inte ta hand om vår son… I dag har jag inte rätt till a-kassa då jag inte kan ta jobben arbetsförmedlingen erbjuder mig. Om någon månad är jag utförsäkrad från f-kassan. Den tillfälliga ekonomiska hjälp jag behöver, den finns inte att få på socialen heller. Jag har för "stort kapital". Du får sälja bort dina tillgångar först som hus, bil, båt m.m. Det är på viset i den kommun jag bor i. Det materiella är kanske inte allt kan för all del sälja saker, men vad finns det kvar av mig som människa när allt är borta? Jag känner ingen skam över att be om hjälp här och nu, det är bara en tillfällig hjälp. Varför måste man bli personligt bankrutt och lämna huset för att få hjälp? För mig är det man byggt upp av stor betydelse/värde och en trygghet för min son. Jag vill inte skriva på något papper och sälja min själ, ändå känns det som den säljs bit för bit. Hur kunde allt detta hända frågar jag mig varje dag, allt går för fort för att jag ens ska hinna ta in det. Jag känner en stor sorg i hela kroppen, ledsen, och kan inte sova om nätterna. Min kropp har sagt stopp, mitt psyke är på nedgång. Hur ska jag kunna ge min son en trygg framtid? Jag försöker inte tänka på det som varit, man ska se framåt. Men hur gör man? Det är inte lätt när oron finns där dag som natt. Det bara gnager och tär på en, det har växt sig fast som en nagel… Varför har inte alla rätt till en arbetslivsinriktad rehabilitering? Vilket företag vill ta emot en halvt handikappad på lönebidrag ett par timmar som ständigt är sjuk? Sadla om, satsa på ett nytt yrke och ta studielån går inte heller att genomföra. Vem ger en lån när man inget kapital har, som måste säljas bort! Listan kan bli ännu längre, hur ska det sluta?

"Engla"

1 kommentar:

  1. Det är väldigt mycket moment 22 över hela proceduren från svårbehandlat eller kroniskt obehandlingsbart sjuk till den dagen man ska lämna in. Man hamnar i extremt svår eller omöjligt lösbar ekonomisk situation, och det man har slitit ihop är ju ett kvitto på ditt flit och slit genom åren. Det är ju ett extremt jobb att samla på sig ett livs införskaffade materiella ägodelar, och att skaffa dom igen, från noll med noll kreditvärdighet - är svårt eller OMÖJLIGT. Så jag förstår din frustration. Det gör dom också, frågan är bara varför dom agerar/inte agerar enligt den modellen?

    Sägas bör, att jag har förlorat allt det du/ni har, har levt på skadeståndet istället för soc och därefter levt på ingenting och emellanåt har jag sålt allt av värde. När det tagit slut och jag numera knappt har till mat, för att bensin får dras på matkonto löpande kostnader, räkningar underhåll (satt till ett absolut minimum alltihop) osv osv osv så har dom mage att debitera mig retroaktivt för bidrag senaste åren, var det 65.000,- eller något - jag visste inte ens att det fungerade på det viset. Undrar om jag kan söka soc-bidrag retroaktivt för "säsongen" då jag haft rätt till det, men inte ville också? skulle inte tro det.
    Jag fick höra om dessa för mig nya regler "på sidan om" av en person med insikt i regelverken. Mao - Det hela är en omöjlig ekvation - Bli frisk, eller dö. Kort sagt.

    Vilken tur att man är extraförsäkrad även på sidan om de vanliga, trygga försäkringarna som gör att man kan leva efter en skada - nä just ja, dom "fungerade" ju inte heller... ,)

    Och så kan dom i mitt högst personliga fall på fullaste allvar säga - "ja men alltså, du är ju bara 30 år!?..." - vadå, har jag 40-60 år (drog av ett gäng pga all stress) kvar att lida i solitär tysthet? har jag alltså en massa HÄRLIGA år kvar, eller vad menar du? Ska jag vara POSITIV därför?

    MIN enda lösning är att få försäkringar eller nån form av pension att fungera, dom har försökt tvinga mig 3 ggr tidigare till förtidspension, men jag ville då inte acceptera ett livslångt beslut och inse konsekvenserna av mina skador. Sen när jag till slut insåg fakta och övervägde att acceptera, så var jag för ung... nytt regelverk hade inträtt - "du skulle ha tagit CHANSEN då du hade den..." hade hon mage att säga till mig...
    Med den eventuella inkomsten skulle jag isf flytta utomlands dit det är mycket billigare (indien?) och ens möjligt att leva på dom struntpengar man har. Det GÅR inte som singel med barn i Sverige. Och just av den anledningen får jag även isf söka skuldsanering under åren man är borta.
    Det är alternativen, eller det andra. Det lutar åt det senare...

    SvaraRadera