Res dig upp min son ur elrullstolen och gå och arbeta, ty det har Reinfeldt bestämt
Trots att du inte har några höftleder
Trots att du inte kan stå på benen
Trots att du aldrig kunnat ta ett steg själv
Trots att du inte kan klä dig själv eller sätta på dig några skor
Trots att du inte kan gå på toaletten själv
Trots att du inte kan laga din mat själv
Trots att du nu inte kan ta dig fram själv utomhus
Gå ut och skaffa dig ett jobb…
Trots att du har funktionsnedsättning i ben och armar
Trots att du inte har någon yrkesutbildning
Trots att du aldrig haft ett jobb i ditt 31-åriga liv
Trots att du har dyslexi och inte kan stava
Trots att du har grav synnedsättning
Trots att din kraftigt krökta rygg gör det svårt för dig att sitta för länge
Res dig upp, gå och arbeta, ty det har Reinfeldt bestämt
Nu är det slut med din sjukersättning och bostadsbidraget dras in
Din handikappanpassade lägenhet behöver du tydligen inte längre
Du och dina assistenter kan nog tränga ihop er i en minimal etta… om du nu får ha dem kvar.
Din hund som skulle bli din servicehund får du sälja
Dina hjälpmedel får stuvas in på något billigt magasin
Dator och TV tar säkert Kronofogden hand om
Res dig upp min son ur elrullstolen och gå och arbeta, ty det har Reinfeldt bestämt…
Res dig upp, bocka och tacka för julklappen…..
(Maria W.)
Visar inlägg med etikett utförsäkring. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett utförsäkring. Visa alla inlägg
fredag 28 januari 2011
torsdag 18 november 2010
Utförsäkrad efter komplikationer till operationer
Den 31/3 gjordes en laparaskopiskt (titthålsoperation) för att ta bort en del tunntarm som var angripen av Endometrios. Efter denna förhållandevis enkla operation som endast skulle resulterat i 2-3 veckors sjuskrivning så börjar det blöda i buken och denna blödning kräver två nya operationer inom de närmaste 2 dygnen. Den 17:e april har jag ett nytt tarmvred pga. den bindväv som bildas efter de stora blödningarna i buken. Blir inneliggande med svåra smärtor i efterförloppet. Inlagd totalt 30 dagar på sjukhus.
Återhämtar mig sakta under sommaren men får på sensommaren ärrbråck till följd av de 4 operationer jag tvingades gå igenom under våren. Ärrbråcksoperation görs den 30:e september. Även efter denna operation får jag komplikationer men denna gång en kraftig sårinfektion där jag först måste läggas in för intravenös antibiotika under några dagar. Såren hålls sen öppna för att de ska läka från botten och upp annars bildas nya varhärdar. Får gå på dagliga omläggningar pga. dessa sår.
Jag arbetar som sjuksköterska och kan av förklarliga skäl inte arbeta med öppna varande sår. Får heller inte lyfta och måste ha en gördel (korsett) dag och natt i 3 månader för att förhindra nya bråck.
De 180 dagarna har passerat för min del och sjukförsäkringen tar ingen hänsyn till komplikationer. Jag är alltså utförsäkrad. Har arbetat som sjuksköterska sen 1994 och inom vården sen 1986 och har aldrig varit sjuk på det här sättet tidigare och nu när jag drabbas av komplikationer som jag själv inte rår över så blir jag utförsäkrad och ska ställas till HELA arbetsmarknadens förfogande. Men jag är inte arbetslös? Jag är sjuk!
Bara såren läker så kan jag gå tillbaka till mitt ordinarie arbete och det kan ta några veckor och under den tiden har jag enligt nuvarande sjukförsäkring inte rätt till ersättning. Det är ju inte så att jag själv orsakat dessa komplikationer utan de har orsakats av vården och ändå är det jag som är SJUK som drabbas.
Jag är verkligen sjuk! Jag tillhör inte de man velat sätta dit i det gamla systemet dvs. de som ”simulerat” sjukdom och utnyttjat systemet. Jag vill jobba så fort jag kan och får.
Annelie
___________________________________________________________________
Anm. redaktionen
Sanningen är att fusk har varit och är minimalt. Läs om Fusk, fiffel och myter...
Återhämtar mig sakta under sommaren men får på sensommaren ärrbråck till följd av de 4 operationer jag tvingades gå igenom under våren. Ärrbråcksoperation görs den 30:e september. Även efter denna operation får jag komplikationer men denna gång en kraftig sårinfektion där jag först måste läggas in för intravenös antibiotika under några dagar. Såren hålls sen öppna för att de ska läka från botten och upp annars bildas nya varhärdar. Får gå på dagliga omläggningar pga. dessa sår.
Jag arbetar som sjuksköterska och kan av förklarliga skäl inte arbeta med öppna varande sår. Får heller inte lyfta och måste ha en gördel (korsett) dag och natt i 3 månader för att förhindra nya bråck.
De 180 dagarna har passerat för min del och sjukförsäkringen tar ingen hänsyn till komplikationer. Jag är alltså utförsäkrad. Har arbetat som sjuksköterska sen 1994 och inom vården sen 1986 och har aldrig varit sjuk på det här sättet tidigare och nu när jag drabbas av komplikationer som jag själv inte rår över så blir jag utförsäkrad och ska ställas till HELA arbetsmarknadens förfogande. Men jag är inte arbetslös? Jag är sjuk!
Bara såren läker så kan jag gå tillbaka till mitt ordinarie arbete och det kan ta några veckor och under den tiden har jag enligt nuvarande sjukförsäkring inte rätt till ersättning. Det är ju inte så att jag själv orsakat dessa komplikationer utan de har orsakats av vården och ändå är det jag som är SJUK som drabbas.
Jag är verkligen sjuk! Jag tillhör inte de man velat sätta dit i det gamla systemet dvs. de som ”simulerat” sjukdom och utnyttjat systemet. Jag vill jobba så fort jag kan och får.
Annelie
___________________________________________________________________
Anm. redaktionen
Sanningen är att fusk har varit och är minimalt. Läs om Fusk, fiffel och myter...
söndag 3 oktober 2010
Utförsäkring kan driva människor in i kriminalitet
Hej,
Jag vill berätta om en närstående som är så ekonomiskt desperat att personen vänt sig till kriminalitet. Vi ifrågasatte detta och det upphör förhoppningsvis.
Denna person har varit psykiskt sjuk mycket länge men fungerar nu relativt normalt pga. rätt medicinering efter c:a 10 år. Vi är mycket glada för detta, vi slipper gå på äggskal i 10 år till samt att personen i fråga känner lugn och lycka igen.
Personen har barn som mår dåligt av hur föräldern mår. Vi närstående får hjälpa till mycket. Personen kan inte jobba heltid. Sådant som vi vanliga tycker är ganska lätt, att pussla ihop med heltidsjobb går inte. Tvätta, handla, städa och ta hand om barn blir jobbigt. Min närstående försöker ändå jobba. Ofta är det då jobb som är lätta att få men tyvärr blev personen blåst på pengar på senaste stället, kommenterade detta och fick då sparken.
Nyligen fick personen chans att "haka på" något kriminellt som skulle betala sig, inte mycket men alltid något.
Vi försöker nu hindra detta och jag vet att det kommer att gå. Antagligen kommer personen att bli skyldig en massa pengar. Jag blir så fruktansvärt arg och ledsen när personer som inte kan ta hand om sig själva tvingas göra detta och försätta hela familjer i oro och depression. Jag gråter trots att jag mår bra. Jag blir så fullkomligt bitter, arg och hämndlysten när jag ser hur de ytterst ansvariga politikerna behandlar mina nära och kära!
Jag hoppas att någon politiker ska drabbas av psykisk ohälsa själv för att se hur illa de gjort många människor. Det kanske låter hemskt men jag hoppas verkligen på det! Det finns inget annat sätt för dem att förstå.
/Svart hål i hjärtat
Jag vill berätta om en närstående som är så ekonomiskt desperat att personen vänt sig till kriminalitet. Vi ifrågasatte detta och det upphör förhoppningsvis.
Denna person har varit psykiskt sjuk mycket länge men fungerar nu relativt normalt pga. rätt medicinering efter c:a 10 år. Vi är mycket glada för detta, vi slipper gå på äggskal i 10 år till samt att personen i fråga känner lugn och lycka igen.
Personen har barn som mår dåligt av hur föräldern mår. Vi närstående får hjälpa till mycket. Personen kan inte jobba heltid. Sådant som vi vanliga tycker är ganska lätt, att pussla ihop med heltidsjobb går inte. Tvätta, handla, städa och ta hand om barn blir jobbigt. Min närstående försöker ändå jobba. Ofta är det då jobb som är lätta att få men tyvärr blev personen blåst på pengar på senaste stället, kommenterade detta och fick då sparken.
Nyligen fick personen chans att "haka på" något kriminellt som skulle betala sig, inte mycket men alltid något.
Vi försöker nu hindra detta och jag vet att det kommer att gå. Antagligen kommer personen att bli skyldig en massa pengar. Jag blir så fruktansvärt arg och ledsen när personer som inte kan ta hand om sig själva tvingas göra detta och försätta hela familjer i oro och depression. Jag gråter trots att jag mår bra. Jag blir så fullkomligt bitter, arg och hämndlysten när jag ser hur de ytterst ansvariga politikerna behandlar mina nära och kära!
Jag hoppas att någon politiker ska drabbas av psykisk ohälsa själv för att se hur illa de gjort många människor. Det kanske låter hemskt men jag hoppas verkligen på det! Det finns inget annat sätt för dem att förstå.
/Svart hål i hjärtat
söndag 26 september 2010
Alla dessa "enskilda fall"
Det pratas mycket om enskilda fall när politikerna kommenterar sjuka som blir utförsäkrade av Försäkringskassan.
Nu gör vi ett försök att samla ihop alla fall som nämdes i media, bloggar och andra hemsidor.
Bara på den här bloggen finns idag 32 enskilda fall att läsa om.
Har du länkar till sidor som kan bidra blir vi glada.
Listan är påbörjad på sidan "Enskilda fall"
Nu gör vi ett försök att samla ihop alla fall som nämdes i media, bloggar och andra hemsidor.
Bara på den här bloggen finns idag 32 enskilda fall att läsa om.
Har du länkar till sidor som kan bidra blir vi glada.
Listan är påbörjad på sidan "Enskilda fall"
fredag 27 augusti 2010
Reinfeldts svar om sjukförsäkringsregler
Sänd gärna vidare till de som drabbats eller arbetar för utförsäkrades rätt OCH TILL DINA POLITIKER!!
fredag 13 augusti 2010
Bankrutt, sjuk och utan bostad
Hej jag heter P.
Jag vill väl bara dra min lilla historia fort, sen tacksam för tips hur jag ska bekämpa dom som förstört mitt liv och min familjs.
Jag blev sjukskriven av läkare för min knäskada, titanskruvar i knät sen en äldre skada som nu utvecklats till kraftig artros. I alla fall blev jag sjukskriven 24/3 och skickar in läkarintyg, tror att allt är ok, sen efter nån månad hör dom av sig och säger att intyget inte räcker. Dom ber då om ett nytt intyg vilket dom får, sen tar det väl 2-3 veckor till och dom säger att utredning ska ske och dom överväger att inte betala ut pengar. Inga klara besked!
Jag väntar och väntar under tiden har jag hyror att betala samt räkningar och 3 barn att betala för. Situationen börjar bli krisig o jag vet inget o får inga svar när jag ringer, det är deras läkare som bestämmer men dom säger att det går nog bra nu när dom fått 2 intyg. Tiden går är uppe i ett par mån nu, jag har redan skuldsatt mej, lånat av vänner, mina besparingar är helt borta.
Jag ringer o dom säger att överväga ändå att inte betala ut pengar. Inga klara besked! Jag ber min läkare ringa dit för att hjälpa mej, inget funkar men min läkare orkar inte mer, säger att hon borde ha juristutbildning för att klara av dom och deras läkare, som aldrig ringt, undersökt mej, eller något.
Jag är så klart bara ett nummer nånstans i deras pappershögar. Jag går bankrutt, mina vänner, familj kan ej hjälpa mer. Samtidigt går då mitt förhållande sedan 18 år åt skogen pga. av allt som det sliter med detta. Jag står nu på gatan ingenstans att ta vägen, får sova hos nån vän nån dag men sen går det ej mer. Jag ligger i tunnelbanan 2 nätter, nu börjar det krisa riktigt, mår så psykiskt dåligt att jag inte vill tala om det. Men tar kontakt med soc. som lyckas hysa in mej på olika vandrarhem. Jag orkar inte flytta mer och har ingen mat nu. Sociala lyckas få in mej en vecka på Bokloster Motel i Märsta. Jag får kontakt med en underbar handläggare på socialen i Täby som tar tag i hela situationen, direkt och i princip räddar mitt liv.
Med hennes stöd och hjälp lyckas jag klara mej. Vi ringer utförsäkringskassan, men hon får också nobben, det är som att tala med en betongvägg. Sen efter 3-4 månader får jag beskedet NOBBEN!
Deras läkare har sagt sitt, inga pengar retroaktivt heller. Börja jobba nu, säger de! Jag har mycket kraftig artros, i första läkarintyg står Mycket svårt att gå mer än 500 m. Jag blir sämre, nästa läkarintyg, kan nu ej gå mer än 200 m. Efter det försöker min läkare ringa dom och beskriva men icke! Jag har under tiden nästan gått under, helt bankrutt, ingen familj, skyldig stora pengar, ingen fast punkt att bo på. Blev alltså bollad över till socialen som nu får reda upp situationen, mycket dyrt för skattebet.
Jag är nu ännu sämre än nånsin, och säkert lång Rehab väntar. Om jag ens klarar av att jobba mer. VORE TACKSAM om nån kan ta tag i detta som händer och även tacksam för hjälp hur jag ska återfå min tro på beslutsfattarna, går nu med krycka och min tidigare nackskada som jag hade för många år sen har kommit igen pga. av kryckorna. Ska jag behöva gå igenom samma sak igen?
VÅGAR nu inte operera mej för att jag inte vet om när operation är klar. Får jag ligga kvar i sängen på sjukhuset när jag vaknar upp efter narkos, eller måste jag springa till arbetsförmedlingen direkt och söka jobb? Tacksam för hjälp om hur jag ska göra, vågar jag operera mej.
Dom har inte bara förstört mitt liv utan även lyckats stjäla mina pengar, runt 30-40 tusen kr. Och var är dom, i deras fika kassa eller i deras läkares egna fickor?
Skall förresten opereras i slutet av denna månad. Troligen såga av benet under knät för att sedan sätta ihop det igen för att byta slityta. Gick ej med vanlig knäledsoperation pga. av min förra skada.
Tack för att jag fick komma till tals.
Jag vill väl bara dra min lilla historia fort, sen tacksam för tips hur jag ska bekämpa dom som förstört mitt liv och min familjs.
Jag blev sjukskriven av läkare för min knäskada, titanskruvar i knät sen en äldre skada som nu utvecklats till kraftig artros. I alla fall blev jag sjukskriven 24/3 och skickar in läkarintyg, tror att allt är ok, sen efter nån månad hör dom av sig och säger att intyget inte räcker. Dom ber då om ett nytt intyg vilket dom får, sen tar det väl 2-3 veckor till och dom säger att utredning ska ske och dom överväger att inte betala ut pengar. Inga klara besked!
Jag väntar och väntar under tiden har jag hyror att betala samt räkningar och 3 barn att betala för. Situationen börjar bli krisig o jag vet inget o får inga svar när jag ringer, det är deras läkare som bestämmer men dom säger att det går nog bra nu när dom fått 2 intyg. Tiden går är uppe i ett par mån nu, jag har redan skuldsatt mej, lånat av vänner, mina besparingar är helt borta.
Jag ringer o dom säger att överväga ändå att inte betala ut pengar. Inga klara besked! Jag ber min läkare ringa dit för att hjälpa mej, inget funkar men min läkare orkar inte mer, säger att hon borde ha juristutbildning för att klara av dom och deras läkare, som aldrig ringt, undersökt mej, eller något.
Jag är så klart bara ett nummer nånstans i deras pappershögar. Jag går bankrutt, mina vänner, familj kan ej hjälpa mer. Samtidigt går då mitt förhållande sedan 18 år åt skogen pga. av allt som det sliter med detta. Jag står nu på gatan ingenstans att ta vägen, får sova hos nån vän nån dag men sen går det ej mer. Jag ligger i tunnelbanan 2 nätter, nu börjar det krisa riktigt, mår så psykiskt dåligt att jag inte vill tala om det. Men tar kontakt med soc. som lyckas hysa in mej på olika vandrarhem. Jag orkar inte flytta mer och har ingen mat nu. Sociala lyckas få in mej en vecka på Bokloster Motel i Märsta. Jag får kontakt med en underbar handläggare på socialen i Täby som tar tag i hela situationen, direkt och i princip räddar mitt liv.
Med hennes stöd och hjälp lyckas jag klara mej. Vi ringer utförsäkringskassan, men hon får också nobben, det är som att tala med en betongvägg. Sen efter 3-4 månader får jag beskedet NOBBEN!
Deras läkare har sagt sitt, inga pengar retroaktivt heller. Börja jobba nu, säger de! Jag har mycket kraftig artros, i första läkarintyg står Mycket svårt att gå mer än 500 m. Jag blir sämre, nästa läkarintyg, kan nu ej gå mer än 200 m. Efter det försöker min läkare ringa dom och beskriva men icke! Jag har under tiden nästan gått under, helt bankrutt, ingen familj, skyldig stora pengar, ingen fast punkt att bo på. Blev alltså bollad över till socialen som nu får reda upp situationen, mycket dyrt för skattebet.
Jag är nu ännu sämre än nånsin, och säkert lång Rehab väntar. Om jag ens klarar av att jobba mer. VORE TACKSAM om nån kan ta tag i detta som händer och även tacksam för hjälp hur jag ska återfå min tro på beslutsfattarna, går nu med krycka och min tidigare nackskada som jag hade för många år sen har kommit igen pga. av kryckorna. Ska jag behöva gå igenom samma sak igen?
VÅGAR nu inte operera mej för att jag inte vet om när operation är klar. Får jag ligga kvar i sängen på sjukhuset när jag vaknar upp efter narkos, eller måste jag springa till arbetsförmedlingen direkt och söka jobb? Tacksam för hjälp om hur jag ska göra, vågar jag operera mej.
Dom har inte bara förstört mitt liv utan även lyckats stjäla mina pengar, runt 30-40 tusen kr. Och var är dom, i deras fika kassa eller i deras läkares egna fickor?
Skall förresten opereras i slutet av denna månad. Troligen såga av benet under knät för att sedan sätta ihop det igen för att byta slityta. Gick ej med vanlig knäledsoperation pga. av min förra skada.
Tack för att jag fick komma till tals.
fredag 18 juni 2010
Att ligga samhället till last
Jag känner mig mindre värd än en parasit som inte förtjänar att leva, ha en åsikt eller ett liv.
Är det detta de som bestämmer vill ha? Är det detta som andra vuxna i samhället ser?
Väljer alla friska att blunda? Ingen vill se eller vågar ta itu med detta.
Jag har inte valt att bli sjuk, jag ville inte vara en börda för min familj eller samhället.
Idag är jag en börda för min familj, snart utsparkad ur samhället. Varför? Jo, för att jag inte kan arbeta ens en timme i veckan. För att jag inte klarar av att tvätta min tvätt, handla, stryka, springa, klippa gräset, sköta ett hem, det finns en hel lista.
Jag bara går hemma som det heter i folkmun.
Mina grannar kommer med sina kommentarer: Åh du som ändå är hemma hela dagarna! Så skönt för dig. Var är deras verklighet? Jag hatar att vara hemma hela dagarna, jag hade velat åka till mitt jobb. Kanske t.o.m. cykla dit och komma hem, träna, laga mat, och vara i trädgården jag inte längre ha. Vara social, leka, bygga, planera framtiden.
Vad har jag nu? Jo, en kropp som varken kan eller vill. Vetskapen om att detta aldrig kommer att kunna åtgärdas och denna ständiga smärta.
Denna stora frustration över att vara alla till last. Att Behöva be om en massa saker jämt känna mig mindre värd.
Sist fråga jag grannen om hon ville byta kropp med mig, för även om det inte syns så berättade jag om hur jävligt allt är med min kropp.
Hon blev tyst, jag erbjöd mig att med hennes kropp gladeligen gå till hennes jobb, gå ut och dansa, städa, skratta och njuta av livet.
Den stora sorgen larmslår mig för att jag inte kan, jag har bara mig själv att vända mig till om. Då bad hon om ursäkt men hon valde att blunda vidare.
Jag vill njuta av livets enkla saker och jag inga stora förväntningar men i dagens samhälle tillåts jag inte ens detta. Jag är ett jagat villebråd, en parasit.
”Parasiten”
Är det detta de som bestämmer vill ha? Är det detta som andra vuxna i samhället ser?
Väljer alla friska att blunda? Ingen vill se eller vågar ta itu med detta.
Jag har inte valt att bli sjuk, jag ville inte vara en börda för min familj eller samhället.
Idag är jag en börda för min familj, snart utsparkad ur samhället. Varför? Jo, för att jag inte kan arbeta ens en timme i veckan. För att jag inte klarar av att tvätta min tvätt, handla, stryka, springa, klippa gräset, sköta ett hem, det finns en hel lista.
Jag bara går hemma som det heter i folkmun.
Mina grannar kommer med sina kommentarer: Åh du som ändå är hemma hela dagarna! Så skönt för dig. Var är deras verklighet? Jag hatar att vara hemma hela dagarna, jag hade velat åka till mitt jobb. Kanske t.o.m. cykla dit och komma hem, träna, laga mat, och vara i trädgården jag inte längre ha. Vara social, leka, bygga, planera framtiden.
Vad har jag nu? Jo, en kropp som varken kan eller vill. Vetskapen om att detta aldrig kommer att kunna åtgärdas och denna ständiga smärta.
Denna stora frustration över att vara alla till last. Att Behöva be om en massa saker jämt känna mig mindre värd.
Sist fråga jag grannen om hon ville byta kropp med mig, för även om det inte syns så berättade jag om hur jävligt allt är med min kropp.
Hon blev tyst, jag erbjöd mig att med hennes kropp gladeligen gå till hennes jobb, gå ut och dansa, städa, skratta och njuta av livet.
Den stora sorgen larmslår mig för att jag inte kan, jag har bara mig själv att vända mig till om. Då bad hon om ursäkt men hon valde att blunda vidare.
Jag vill njuta av livets enkla saker och jag inga stora förväntningar men i dagens samhälle tillåts jag inte ens detta. Jag är ett jagat villebråd, en parasit.
”Parasiten”
onsdag 2 juni 2010
Den helt vansinniga sjukförsäkringen
Jag heter Camilla ska bli 51 år nu i sommar.
Jag ska försöka göra en lång historia kort. Detta handlar om den orättvisa sjukförsäkringen.
Jag har varit sjuk i c:a 14 år och har en diagnos fibro (fibromyalgi, Red:s anm.) som jag fick på neurologen Akademiska sjukhuset 1999.
Därefter har jag haft en massa andra ”sjukdomar” som en opererad axel, som gjort att min arm inte fungerar som den ska längre. Jag har hemtjänst som hjälper mig att hänga min tvätt eftersom jag inte klarar det själv.
Jag fick en kronisk tandbensinflammation som gjorde att jag levde på penicillin 1 år, men tyvärr fick de ta alla mina tänder, dessutom har jag sedan även legat inne för magproblem, disk/rygg problem, njursten och cellförändringar samt lite annat smått och gott
Jag har med jämna mellanrum försökt att jobba lite, för att gå hemma är ju ingen dröm.
Men det är tydligen där jag gjorde fel. För ca 3,5-4 år sen skickade Försäkringskassan mig på en Alfta utredning. Där kom de fram till att i det läget hade jag ingen arbetskapacitet alls.
Jag skrek högt, för jag ville ju fortfarande jobba det lilla jag kunde. Därefter fick jag ansöka om sjukbidrag på bara 75 %, sagt och gjort, jag tyckte det var bra, tills jag blev sämre, jag lades in på sjukhuset för problem med ryggen, sedan var jag inlagd då jag blev skrapad för cellförändringar, efter det åkte jag in på sjukhuset igen men för magsår, efter det hem igen, sedan så in till sjukhuset på nytt för en konisering av livmodern för att få bort cellförändringarna som inte försvann. Jag var efter allt detta i rätt dålig kondition.
Innan detta hade jag ringt Försäkringskassan vid flera tillfällen och undrat vad dom tänkte göra med Alfta grejen, för jag ville ju ha sjukgymnastik och vad man nu kunde hitta på i rehabilitering. Men inget hände å allt lades i glömska.
När det var dags för ett nytt läkarintyg och en bedömning för ca 2,5 år sen, gjorde min läkare fel. Han orkade inte göra ett nytt intyg trots besök så han kopierade ett gammalt intyg från 2001. Försäkringskassan skrek högt och det resulterade i att jag var utan pengar i 3 månader.
Med det lilla jag hade då fick jag ju rensa i ekonomin alltså, för att klara mig.
Jag var även tvingad att gå till socialen. Det hela löste sig så småningom, för jag tog kontakt med en journalist. Men jag fick då bara 75 % av min sjukersättning vilket inte är mycket. På det har jag hankat mig fram, pusslat och trixat för att allt ska gå ihop.
Detta även om jag då vid detta tillfälle ansökte om 100 %.
I nov-09 fick jag brev från Försäkringskassan där det stod om utförsäkring och a-kassan.
Jag trodde ju inte på något vis att detta kunde gälla mig men jag ansökte om inträde i mitt gamla fack i början på dec. Allt var lugnt JA, eller hur? Den 28 februari ringer Försäkringskassan och säger: - På måndag är du utförsäkrad.
Sen kan jag säga att helvetesresan började. Alla mina inkomster försvann. Jag skulle helt plötsligt gå på en sökajobb-kurs med en ersättning på c:a 3500 kr i månaden eftersom att det i samma veva visade sig att facket inte godkände mitt inträde, då jag jobbade 5 tim/ vecka och dessutom i fel bransch.
Vad göra? Jo, det var att gå till socialen och där blev ju allt fel från början till slut.
Nu sitter jag här idag, visserligen med en hyra som är betald denna månad, men inga pengar till mat, påminnelser på räkningar och inkassokrav som ökar hela tiden, dels för att socialen räknat fel, att de inte tar hänsyn till omständigheterna o.s.v., o.s.v.
Höjden var ändå när de inte tillät mig att hämta den medicin jag behöver för att ena sorten inte ingår i högkostnadskortet, och när sedan socialen räknade flytt av pengar från olika konton som inkomst, då kände jag bara att nu orkar jag inte mer.
Det kan inte få gå till på detta vis. Jag har inga räkningar som ingår i någon lyxkonsumtion, utan det är hyra, el, mat, telefon, tv, bredband, facket, läkare och min medicin.
De anser också att jag ska flytta till en 1;a, avliva min katt, stänga av mobil, bredband och bara ha 1,2 och 4 som tv kanaler. Är detta verkligen en skälig levnadsstandard med dagens mått mätt? Ska jag stängas av från omvärlden och sitta stirrandes i en vägg? Mitt liv är förändrat så mycket redan i ju med att jag är sjuk. Men nu har de tagit det sista jag hade av min gnista. Är detta ett värdigt liv. Man känner sig kränkt, värdelös.
Jag vet inte var jag ska vända mig riktigt. Men jag ska på något sätt anmäla socialen för deras behandling av mig. Och se vad jag sedan kan göra med resten.
Ja, detta var en kort historia och det fattas säkert en del detaljer. Men jag måste försöka göra något innan jag går under.
PS: Jag ska kanske inte klaga så mycket. Arbetsförmedlingen ansåg att jag inte var i ”skick” att gå på sökajobb-gruppen. Man skulle skicka mig vidare till en psykolog! DS
Jag ska försöka göra en lång historia kort. Detta handlar om den orättvisa sjukförsäkringen.
Jag har varit sjuk i c:a 14 år och har en diagnos fibro (fibromyalgi, Red:s anm.) som jag fick på neurologen Akademiska sjukhuset 1999.
Därefter har jag haft en massa andra ”sjukdomar” som en opererad axel, som gjort att min arm inte fungerar som den ska längre. Jag har hemtjänst som hjälper mig att hänga min tvätt eftersom jag inte klarar det själv.
Jag fick en kronisk tandbensinflammation som gjorde att jag levde på penicillin 1 år, men tyvärr fick de ta alla mina tänder, dessutom har jag sedan även legat inne för magproblem, disk/rygg problem, njursten och cellförändringar samt lite annat smått och gott
Jag har med jämna mellanrum försökt att jobba lite, för att gå hemma är ju ingen dröm.
Men det är tydligen där jag gjorde fel. För ca 3,5-4 år sen skickade Försäkringskassan mig på en Alfta utredning. Där kom de fram till att i det läget hade jag ingen arbetskapacitet alls.
Jag skrek högt, för jag ville ju fortfarande jobba det lilla jag kunde. Därefter fick jag ansöka om sjukbidrag på bara 75 %, sagt och gjort, jag tyckte det var bra, tills jag blev sämre, jag lades in på sjukhuset för problem med ryggen, sedan var jag inlagd då jag blev skrapad för cellförändringar, efter det åkte jag in på sjukhuset igen men för magsår, efter det hem igen, sedan så in till sjukhuset på nytt för en konisering av livmodern för att få bort cellförändringarna som inte försvann. Jag var efter allt detta i rätt dålig kondition.
Innan detta hade jag ringt Försäkringskassan vid flera tillfällen och undrat vad dom tänkte göra med Alfta grejen, för jag ville ju ha sjukgymnastik och vad man nu kunde hitta på i rehabilitering. Men inget hände å allt lades i glömska.
När det var dags för ett nytt läkarintyg och en bedömning för ca 2,5 år sen, gjorde min läkare fel. Han orkade inte göra ett nytt intyg trots besök så han kopierade ett gammalt intyg från 2001. Försäkringskassan skrek högt och det resulterade i att jag var utan pengar i 3 månader.
Med det lilla jag hade då fick jag ju rensa i ekonomin alltså, för att klara mig.
Jag var även tvingad att gå till socialen. Det hela löste sig så småningom, för jag tog kontakt med en journalist. Men jag fick då bara 75 % av min sjukersättning vilket inte är mycket. På det har jag hankat mig fram, pusslat och trixat för att allt ska gå ihop.
Detta även om jag då vid detta tillfälle ansökte om 100 %.
I nov-09 fick jag brev från Försäkringskassan där det stod om utförsäkring och a-kassan.
Jag trodde ju inte på något vis att detta kunde gälla mig men jag ansökte om inträde i mitt gamla fack i början på dec. Allt var lugnt JA, eller hur? Den 28 februari ringer Försäkringskassan och säger: - På måndag är du utförsäkrad.
Sen kan jag säga att helvetesresan började. Alla mina inkomster försvann. Jag skulle helt plötsligt gå på en sökajobb-kurs med en ersättning på c:a 3500 kr i månaden eftersom att det i samma veva visade sig att facket inte godkände mitt inträde, då jag jobbade 5 tim/ vecka och dessutom i fel bransch.
Vad göra? Jo, det var att gå till socialen och där blev ju allt fel från början till slut.
Nu sitter jag här idag, visserligen med en hyra som är betald denna månad, men inga pengar till mat, påminnelser på räkningar och inkassokrav som ökar hela tiden, dels för att socialen räknat fel, att de inte tar hänsyn till omständigheterna o.s.v., o.s.v.
Höjden var ändå när de inte tillät mig att hämta den medicin jag behöver för att ena sorten inte ingår i högkostnadskortet, och när sedan socialen räknade flytt av pengar från olika konton som inkomst, då kände jag bara att nu orkar jag inte mer.
Det kan inte få gå till på detta vis. Jag har inga räkningar som ingår i någon lyxkonsumtion, utan det är hyra, el, mat, telefon, tv, bredband, facket, läkare och min medicin.
De anser också att jag ska flytta till en 1;a, avliva min katt, stänga av mobil, bredband och bara ha 1,2 och 4 som tv kanaler. Är detta verkligen en skälig levnadsstandard med dagens mått mätt? Ska jag stängas av från omvärlden och sitta stirrandes i en vägg? Mitt liv är förändrat så mycket redan i ju med att jag är sjuk. Men nu har de tagit det sista jag hade av min gnista. Är detta ett värdigt liv. Man känner sig kränkt, värdelös.
Jag vet inte var jag ska vända mig riktigt. Men jag ska på något sätt anmäla socialen för deras behandling av mig. Och se vad jag sedan kan göra med resten.
Ja, detta var en kort historia och det fattas säkert en del detaljer. Men jag måste försöka göra något innan jag går under.
PS: Jag ska kanske inte klaga så mycket. Arbetsförmedlingen ansåg att jag inte var i ”skick” att gå på sökajobb-gruppen. Man skulle skicka mig vidare till en psykolog! DS
onsdag 5 maj 2010
Utförsäkrad, så ser min dag ut
Jag har fått avslag på min varaktiga sjukersättning är frisk enligt Försäkringskassan, trots 2 läkarutlåtanden. (En neurolog och en psykolog) Och jag blir arbetslös den 1. juni 2010, jag har inte varit ensam ute på egen hand på 2 år. Hur ska jag ta mig till Arbetsförmedlingen? Det skiter min handläggare på Försäkringskassan i. Varför ska vi gå till läkare när det finns Försäkringskassan?
Jag har en ångest som aldrig helt lämnar mig. Nu ska jag försöka förklara varför jag anser mig helt arbetsoförmögen till ALLA förekommande arbeten på arbetsmarknaden. De diagnoser jag har är inte bara ord eller koder på ett papper. De ställer till massor med elände för mig som har dem. (Och även för omgivningen).
Jag kan inte se mig själv klara något arbete hur jag än vänder och vrider på det hela, p.g.a. mina depressiva och epileptiska besvär som är med mig ständigt. De gör mig ”trög” i både huvudet och kroppen. Hopplöshet, apati, meningen med livet, orkeslöshet, likgiltighet och när det är som värst så önskar jag mig från detta livet så alla hade sluppit mig och mina besvär. Jag tar även en hög dos antidepressiv medicin mot detta.
Jag har väldiga sömnproblem som jag medicinerar tungt mot. Men trots det är min sömn inget bra. Jag ligger ofta och grubblar i vargatimmen och målar upp scenarion som jag sedan har med mig under dagen. Jag klarar inte av varken att ta mig ut eller att vara bland folk. Det blir ett sorl som inte min hjärna fixar, jag får tunnelseende/dimsyn, jag blir helt paralyserad och kan varken höra något eller hitta ord till att säga något.
Jag får oerhört lätt ångest som snabbt eskalerar till en situation som utmynnar i en panikattack. Jag får fruktansvärd ångest om nån/nåt rubbar mina cirklar. Till ex. om nån dyker upp oanmäld. Eller om nån spontant föreslår en promenad ex. Hela systemet slår knut på sig. Och ångesten slår till med full kraft. (Lugnande medicin behövs vid dessa tillfällen).
Det går inte att utföra sakerna, de måste ”planeras” in. Men sen är det inte säkert att det går att utföra ändå, det beror på den där dagsformen.
Jag tål inte någon som helst stress eller yttre eller inre press. Det blir total kaos i systemet. Jag blir helt paralyserad och vet inte hur jag ska ta mig ur situationen. Jag klarar inte ”deadlines” t.ex. att nåt ska vara klart ett visst datum eller på en viss tid. Jag blir hyperstressad och samtidigt vill jag ju göra det jag ska bra. Men tanken på att jag MÅSTE vara klar en viss tid gör att allt låser sig totalt.(Och det blir skit av alltihop).
Frustration, ilska, ångest och irritation är känslor som kommer i en salig blandning och den/de som råkar komma i min väg kan få sig en släng av sleven.
Jag vet aldrig från dag till dag om jag kan göra vissa saker, till ex. Har inte varit ute och handlat mat. ALLT jag gör inne styrs efter just dagsformen jag har inget minne kvar, jag får skriva lappar om allt, men det hjälper inte alltid, då jag glömmer kolla på lapparna. Min dotter kan berätta något och nästa sekund är det som bortblåst ur huvudet. Jag gör saker som jag står som frågetecken inför, när jag har gjort det. Hade kunnat fylla en bok med konstiga/jobbiga situationer som uppstår p.g.a. av detta.
Har försökt några gånger att gå ut på egen hand men jag kände knappt igen mig där jag befann mig, fick ringa min dotter som tog mig hem. Min fasa är att jag ska gå ut men hitta inte hem igen det gör mig skräckslagen. Därför vill jag inte finnas längre.
Koncentrationen är obefintlig. Jag kan inte läsa en text och sedan återge den. Den fastnar helt enkelt inte, följa en film är lika illa. Följa ett recept går inte heller, för jag tappar hela tiden bort var jag är och vad jag tog sist så allt blir misslyckat. Läsa en instruktion är uteslutet, tappar tråden ideligen när jag ska prata.
Jag kan inte köra bil längre, p.g.a. mina svimningsattacker och koncentrationsproblem har jag d.v.s. det får inte ta mer än max 10 minuter att prata med någon förrän jag blir hysterisk arg förbannad. För längre tid än så orkar jag inte hålla fokus ens en bra dag. De riktigt dåliga dagarna tar jag mina mediciner och går inte upp från min säng.
Mina tvångstankar och tvångshandlingar är som ett ständigt ”brus” i huvudet. De ligger alltid där och pockar på uppmärksamhet. Jag kan inte sortera, plocka och ”rätta till” längre. För allt måste kännas ”rätt” för mig. Annars måste jag börja om igen.
Jag ”hakar” upp mig på allt, så när jag fixar en macka måste jag gå minst 10 gånger för att hämta olika saker. Dessutom är jag så skör, gråten lämnar mig inte alls eller jag känner mig så ledsen att mina tårar inte rinner ner, eller ibland känner jag absolut ingenting .
För just att komma i tid är ett MÅSTE för mig, minsta minut jag eller någon annan missar får mig att fullständig gå över styr. Jag blir förbannad och arg på vänner som hjälper och kör mig oftast till olika läkartider
Frustration, ångest som går över i ilska sköljer över mig med full kraft. Mitt kontrollbehov är enormt, även på saker jag inte kan styra över. Jag vill ha full koll på allt. Vilket jag inte klarar men det är ”känslan” av att ha full koll som gör att jag kan få lugnare en stund. Innan nästa sak dyker upp.
Tvångstankarna ockuperar mig så jag kan helt ”fastna” i timmar med olika scenarion. Som jag då måste ”lösa” om ut i fall det skulle drabba mig. Och det är otroligt tröttande och när det är som värst så är jag inte tillgänglig ens för mina barn. Då är jag i min ”egen” värld.
Sinnestämningen åker berg och dalbana hela tiden. Det kan växla mellan himmel och helvete på 2 röda sekunder. Och nu snackar jag inte om att det växlar mellan olika dagar. Utan att det växlar MÅNGA gånger under EN dag. Omgivningen står frågande och handfallen. Alla i min omgivning blir ju indragna i mitt kaos.
Till detta så fick jag diagnosen eller misstänkt epilepsi för snart 2 år sedan och det är ytterligare ett helvete. Denna värk i huvudet, svimmar 2 till 3 gånger i veckan som ytterligare en daglig följeslagare gör livet till en ständig kamp. Har försökt några gånger för ett år sedan att gå ut själv, resultat blev att jag inte hittade hem eller visste var jag var. Tog mig ett tag, fick ringa min dotter för att leda mig hem. Jag har fått medicin mot värken men den försvinner inte helt. Därför ligger jag nästan hela dagarna för inte få ytterligare problem. Allt detta är oerhört tröttande både för kropp och själ och jag är helt slut inombords.
Jag har inget socialt liv utanför hemmet. Det finns inte ork och kraft för det.
Jag är aldrig med på kalas, fest eller annat där folk förekommer för jag klarar inte av att det blir folk och ljud och stimmigt.
Jag har underkastat mig alla möjliga behandlingar och mediciner och jag önskar att kunde arbetspröva vid något tillfälle men varken vågar eller orkar, min kropp och själ är för trasig för att klara av något arbete.
All min energi går åt till att försöka överleva. Detta låter säkert väldigt konstigt och osannolikt för den som inte är drabbad, eller har någon nära anhörig som är det, så man har sett på hur nära håll hur invalidiserande detta tillstånd faktiskt är. Men jag hoppas detta ger er en inblick i mitt privata helvete som jag trots medicinering och samtal inte får någon ordning på.
Den enda rätta medicin för mig är en spruta som gör slut på mitt lidande, har inget liv eller något att leva för.
Jag har en ångest som aldrig helt lämnar mig. Nu ska jag försöka förklara varför jag anser mig helt arbetsoförmögen till ALLA förekommande arbeten på arbetsmarknaden. De diagnoser jag har är inte bara ord eller koder på ett papper. De ställer till massor med elände för mig som har dem. (Och även för omgivningen).
Jag kan inte se mig själv klara något arbete hur jag än vänder och vrider på det hela, p.g.a. mina depressiva och epileptiska besvär som är med mig ständigt. De gör mig ”trög” i både huvudet och kroppen. Hopplöshet, apati, meningen med livet, orkeslöshet, likgiltighet och när det är som värst så önskar jag mig från detta livet så alla hade sluppit mig och mina besvär. Jag tar även en hög dos antidepressiv medicin mot detta.
Jag har väldiga sömnproblem som jag medicinerar tungt mot. Men trots det är min sömn inget bra. Jag ligger ofta och grubblar i vargatimmen och målar upp scenarion som jag sedan har med mig under dagen. Jag klarar inte av varken att ta mig ut eller att vara bland folk. Det blir ett sorl som inte min hjärna fixar, jag får tunnelseende/dimsyn, jag blir helt paralyserad och kan varken höra något eller hitta ord till att säga något.
Jag får oerhört lätt ångest som snabbt eskalerar till en situation som utmynnar i en panikattack. Jag får fruktansvärd ångest om nån/nåt rubbar mina cirklar. Till ex. om nån dyker upp oanmäld. Eller om nån spontant föreslår en promenad ex. Hela systemet slår knut på sig. Och ångesten slår till med full kraft. (Lugnande medicin behövs vid dessa tillfällen).
Det går inte att utföra sakerna, de måste ”planeras” in. Men sen är det inte säkert att det går att utföra ändå, det beror på den där dagsformen.
Jag tål inte någon som helst stress eller yttre eller inre press. Det blir total kaos i systemet. Jag blir helt paralyserad och vet inte hur jag ska ta mig ur situationen. Jag klarar inte ”deadlines” t.ex. att nåt ska vara klart ett visst datum eller på en viss tid. Jag blir hyperstressad och samtidigt vill jag ju göra det jag ska bra. Men tanken på att jag MÅSTE vara klar en viss tid gör att allt låser sig totalt.(Och det blir skit av alltihop).
Frustration, ilska, ångest och irritation är känslor som kommer i en salig blandning och den/de som råkar komma i min väg kan få sig en släng av sleven.
Jag vet aldrig från dag till dag om jag kan göra vissa saker, till ex. Har inte varit ute och handlat mat. ALLT jag gör inne styrs efter just dagsformen jag har inget minne kvar, jag får skriva lappar om allt, men det hjälper inte alltid, då jag glömmer kolla på lapparna. Min dotter kan berätta något och nästa sekund är det som bortblåst ur huvudet. Jag gör saker som jag står som frågetecken inför, när jag har gjort det. Hade kunnat fylla en bok med konstiga/jobbiga situationer som uppstår p.g.a. av detta.
Har försökt några gånger att gå ut på egen hand men jag kände knappt igen mig där jag befann mig, fick ringa min dotter som tog mig hem. Min fasa är att jag ska gå ut men hitta inte hem igen det gör mig skräckslagen. Därför vill jag inte finnas längre.
Koncentrationen är obefintlig. Jag kan inte läsa en text och sedan återge den. Den fastnar helt enkelt inte, följa en film är lika illa. Följa ett recept går inte heller, för jag tappar hela tiden bort var jag är och vad jag tog sist så allt blir misslyckat. Läsa en instruktion är uteslutet, tappar tråden ideligen när jag ska prata.
Jag kan inte köra bil längre, p.g.a. mina svimningsattacker och koncentrationsproblem har jag d.v.s. det får inte ta mer än max 10 minuter att prata med någon förrän jag blir hysterisk arg förbannad. För längre tid än så orkar jag inte hålla fokus ens en bra dag. De riktigt dåliga dagarna tar jag mina mediciner och går inte upp från min säng.
Mina tvångstankar och tvångshandlingar är som ett ständigt ”brus” i huvudet. De ligger alltid där och pockar på uppmärksamhet. Jag kan inte sortera, plocka och ”rätta till” längre. För allt måste kännas ”rätt” för mig. Annars måste jag börja om igen.
Jag ”hakar” upp mig på allt, så när jag fixar en macka måste jag gå minst 10 gånger för att hämta olika saker. Dessutom är jag så skör, gråten lämnar mig inte alls eller jag känner mig så ledsen att mina tårar inte rinner ner, eller ibland känner jag absolut ingenting .
För just att komma i tid är ett MÅSTE för mig, minsta minut jag eller någon annan missar får mig att fullständig gå över styr. Jag blir förbannad och arg på vänner som hjälper och kör mig oftast till olika läkartider
Frustration, ångest som går över i ilska sköljer över mig med full kraft. Mitt kontrollbehov är enormt, även på saker jag inte kan styra över. Jag vill ha full koll på allt. Vilket jag inte klarar men det är ”känslan” av att ha full koll som gör att jag kan få lugnare en stund. Innan nästa sak dyker upp.
Tvångstankarna ockuperar mig så jag kan helt ”fastna” i timmar med olika scenarion. Som jag då måste ”lösa” om ut i fall det skulle drabba mig. Och det är otroligt tröttande och när det är som värst så är jag inte tillgänglig ens för mina barn. Då är jag i min ”egen” värld.
Sinnestämningen åker berg och dalbana hela tiden. Det kan växla mellan himmel och helvete på 2 röda sekunder. Och nu snackar jag inte om att det växlar mellan olika dagar. Utan att det växlar MÅNGA gånger under EN dag. Omgivningen står frågande och handfallen. Alla i min omgivning blir ju indragna i mitt kaos.
Till detta så fick jag diagnosen eller misstänkt epilepsi för snart 2 år sedan och det är ytterligare ett helvete. Denna värk i huvudet, svimmar 2 till 3 gånger i veckan som ytterligare en daglig följeslagare gör livet till en ständig kamp. Har försökt några gånger för ett år sedan att gå ut själv, resultat blev att jag inte hittade hem eller visste var jag var. Tog mig ett tag, fick ringa min dotter för att leda mig hem. Jag har fått medicin mot värken men den försvinner inte helt. Därför ligger jag nästan hela dagarna för inte få ytterligare problem. Allt detta är oerhört tröttande både för kropp och själ och jag är helt slut inombords.
Jag har inget socialt liv utanför hemmet. Det finns inte ork och kraft för det.
Jag är aldrig med på kalas, fest eller annat där folk förekommer för jag klarar inte av att det blir folk och ljud och stimmigt.
Jag har underkastat mig alla möjliga behandlingar och mediciner och jag önskar att kunde arbetspröva vid något tillfälle men varken vågar eller orkar, min kropp och själ är för trasig för att klara av något arbete.
All min energi går åt till att försöka överleva. Detta låter säkert väldigt konstigt och osannolikt för den som inte är drabbad, eller har någon nära anhörig som är det, så man har sett på hur nära håll hur invalidiserande detta tillstånd faktiskt är. Men jag hoppas detta ger er en inblick i mitt privata helvete som jag trots medicinering och samtal inte får någon ordning på.
Den enda rätta medicin för mig är en spruta som gör slut på mitt lidande, har inget liv eller något att leva för.
fredag 30 april 2010
Vi måste rikta oss till EU
Till RESURS
Att medicinskt outbildade handläggare sätter sig över läkarna, som har 8-9 års studier och ofta lång erfarenhet är totalt rättsvidrigt. Efter utredningar av expertis i 6 -7 år av de främsta i vårt land inom området, har de påvisat noll förmåga att återgå i arbete. Nu har en ny läkare skrivit sak samma, efter 5 års kontakter och ett helt läkarliv bakom sig. FK:s handläggare föreslår mot dessa ord att besluta om att den sjuke ska arbeta 75 %. Detta utan att ange när den sjuke plötsligt blev så frisk och av vilka behandlingar. Det måste även innebära att FK menar att den sjuke har lurat staten i alla år?
Kvinnan i fråga har haft kraftig värk i över 20 år. Hon har alla kriterier för fibromyalgi, har fått den rehabilitering som kunnat ges, mestadels för egna pengar. Fibromyalgi är kronisk.
FK räknar läkarnas ord för noll, dvs deras kompetens är totalt värdelös. Skulle uttalanden från jurister, forskare på laboratorier eller professorer inom kemi kunna ifrågasättas av icke - kunniga inom andra instanser i samhället? Nej, det skulle anses som den värsta arten av maktmissbruk! Hur kan Försäkringskassan med politikernas vägledning i ryggen få fortsätta med denna ytterligt rättsosäkra hantering? Detta anser jag måste rapporteras till EU. Vilka kan hjälpa oss? Att jaga sjuka med blåslampa går bra. Att ta bilar från dem som har miljoner i parkeringsböter, jobbar svart, medvetet fuskar med löneuppgifter till domstolar eller inte vill arbeta trots förmåga är politikerna mindre intresserade av. Hur har Sverige kunnat avvecklas till ett land med en så total brist på rätt och rättfärdighet? Min egen läkare har slutat skriva intyg till FK. Varför? " De tar inte till sig vår kompetens och beslutar tvärt emot vad vi angett..." och vem kommer i kläm? Den sjuke. Ett samhälle där man säger till den förlamade " spring din mil nu och det fort" har förbrukat sitt mandat om man inte inser sitt svek och förändrar de socialmedicinska direktiven.
Sverige har förändrat vårt språk. Orden "sjuk" och "försäkring" har förlorat sin innebörd. Så fungerar diktaturer.
Brith-Marie
Att medicinskt outbildade handläggare sätter sig över läkarna, som har 8-9 års studier och ofta lång erfarenhet är totalt rättsvidrigt. Efter utredningar av expertis i 6 -7 år av de främsta i vårt land inom området, har de påvisat noll förmåga att återgå i arbete. Nu har en ny läkare skrivit sak samma, efter 5 års kontakter och ett helt läkarliv bakom sig. FK:s handläggare föreslår mot dessa ord att besluta om att den sjuke ska arbeta 75 %. Detta utan att ange när den sjuke plötsligt blev så frisk och av vilka behandlingar. Det måste även innebära att FK menar att den sjuke har lurat staten i alla år?
Kvinnan i fråga har haft kraftig värk i över 20 år. Hon har alla kriterier för fibromyalgi, har fått den rehabilitering som kunnat ges, mestadels för egna pengar. Fibromyalgi är kronisk.
FK räknar läkarnas ord för noll, dvs deras kompetens är totalt värdelös. Skulle uttalanden från jurister, forskare på laboratorier eller professorer inom kemi kunna ifrågasättas av icke - kunniga inom andra instanser i samhället? Nej, det skulle anses som den värsta arten av maktmissbruk! Hur kan Försäkringskassan med politikernas vägledning i ryggen få fortsätta med denna ytterligt rättsosäkra hantering? Detta anser jag måste rapporteras till EU. Vilka kan hjälpa oss? Att jaga sjuka med blåslampa går bra. Att ta bilar från dem som har miljoner i parkeringsböter, jobbar svart, medvetet fuskar med löneuppgifter till domstolar eller inte vill arbeta trots förmåga är politikerna mindre intresserade av. Hur har Sverige kunnat avvecklas till ett land med en så total brist på rätt och rättfärdighet? Min egen läkare har slutat skriva intyg till FK. Varför? " De tar inte till sig vår kompetens och beslutar tvärt emot vad vi angett..." och vem kommer i kläm? Den sjuke. Ett samhälle där man säger till den förlamade " spring din mil nu och det fort" har förbrukat sitt mandat om man inte inser sitt svek och förändrar de socialmedicinska direktiven.
Sverige har förändrat vårt språk. Orden "sjuk" och "försäkring" har förlorat sin innebörd. Så fungerar diktaturer.
Brith-Marie
onsdag 28 april 2010
Sover alla en törnrosasömn?
Jag är en i mängden av de som har blivit utförsäkrade. Själv tar mitt liv slut den 1/5. Då ska jag efter 10 års sjukdom sätta mig på arbetsförmedlingen och under 3 månader försöka hitta en sysselsättning. Under tiden tappar jag minst 3900: -/månaden. När jag frågade min handläggare på försäkringskassan så fick jag bara till svars att jag får söka försörjningsstöd. Är det klokt? Regeringen skickar redan sjuka människor rakt in i en fattigdom.
Jag är alltså inte tillräckligt sjuk för att få en stadigvarande sjukersättning. Enligt vem? Inte enligt alla de specialister som har skrivit mina intyg till Försäkringskassan. Nej, det är f-kassans läkare som inte har en aning om vem jag är, han/hon tog det beslutet.
Jag fick också veta att under dessa månader har jag ingen sjukpenning som nu är nere på 0, så jag får inte bli sjuk under tiden. Öh! Sjuk, är det inte det jag redan är? Vad menar dom?
När nu dessa 3 månader har gått, och jag inte har lyckats hitta någon sysselsättning har jag rätt att söka om min sjukersättning. Jaha, är jag bara "låtsas sjuk” i 3 månader? Hur stor chans har jag då att få godkänt? Om inte alla dessa intyg har räckt till nu, är det kungen som ska skriva nästa eller? Min handläggare på försäkringskassan upplyste mig att jag får nog svårt att få igenom en ny period. Vad händer då? Jo, då kommer jag med i klubben som alla andra arbetslösa, dock friska. Så jag ska alltså söka jobb som alla andra. Vem f-n anställer mig? Vad får jag då för ersättning? Jo det blir ju i förhållande till hur många timmar jag kommer att kunna jobba. Då leker vi med tanken att jag lyckas proppa i mig så mycket smärtpiller att jag klarar ett halvtidsjobb, då får jag alltså ersättning ifrån a-kassan där efter. Då blir det kanske 5-6000:- innan skatt. Oj så mycket pengar!
Nej nu är det väl verkligen dags att vi svenskar vaknar ifrån törnrosasömnen. Varför är det inga demonstrationer? Varför går inte hela läkarkåren ut i en rejäl protest? Om nu inte läkare kan hjälpa oss sjuka, vem ska då hjälpa oss? Det som händer nu i vårt samhälle är så fruktansvärt, men tyvärr är det bara vi som kommer i kläm som hörs. Hur kan man sätta ett datum på en sjukdom?
Är det vettigt att ett statligt verk ska få trampa över en hel läkarkår? Vart ska vi sjuka nu vända oss?
Piller o Pulver
Ängelholm
Jag är alltså inte tillräckligt sjuk för att få en stadigvarande sjukersättning. Enligt vem? Inte enligt alla de specialister som har skrivit mina intyg till Försäkringskassan. Nej, det är f-kassans läkare som inte har en aning om vem jag är, han/hon tog det beslutet.
Jag fick också veta att under dessa månader har jag ingen sjukpenning som nu är nere på 0, så jag får inte bli sjuk under tiden. Öh! Sjuk, är det inte det jag redan är? Vad menar dom?
När nu dessa 3 månader har gått, och jag inte har lyckats hitta någon sysselsättning har jag rätt att söka om min sjukersättning. Jaha, är jag bara "låtsas sjuk” i 3 månader? Hur stor chans har jag då att få godkänt? Om inte alla dessa intyg har räckt till nu, är det kungen som ska skriva nästa eller? Min handläggare på försäkringskassan upplyste mig att jag får nog svårt att få igenom en ny period. Vad händer då? Jo, då kommer jag med i klubben som alla andra arbetslösa, dock friska. Så jag ska alltså söka jobb som alla andra. Vem f-n anställer mig? Vad får jag då för ersättning? Jo det blir ju i förhållande till hur många timmar jag kommer att kunna jobba. Då leker vi med tanken att jag lyckas proppa i mig så mycket smärtpiller att jag klarar ett halvtidsjobb, då får jag alltså ersättning ifrån a-kassan där efter. Då blir det kanske 5-6000:- innan skatt. Oj så mycket pengar!
Nej nu är det väl verkligen dags att vi svenskar vaknar ifrån törnrosasömnen. Varför är det inga demonstrationer? Varför går inte hela läkarkåren ut i en rejäl protest? Om nu inte läkare kan hjälpa oss sjuka, vem ska då hjälpa oss? Det som händer nu i vårt samhälle är så fruktansvärt, men tyvärr är det bara vi som kommer i kläm som hörs. Hur kan man sätta ett datum på en sjukdom?
Är det vettigt att ett statligt verk ska få trampa över en hel läkarkår? Vart ska vi sjuka nu vända oss?
Piller o Pulver
Ängelholm
torsdag 22 april 2010
Man får vara glad för det lilla.....
.....sa han som pinkade fingerborgen full.
Ja, jag ska i alla fall vara glad över att min högra hand fortfarande är riktigt stark. Denna grund till glädje blev igår uppmätt i en speciell apparat för just det ändamålet, att mäta handstyrka. Det borde jag vara glad för, har jag förstått. Jag har nämligen, tro det eller ej, efter åtta år fått träffa experterna. Att detta möte till slut kom till stånd, kan endast tillskrivas min egen tjurskallighet och ingen annan. Att den övriga delen av min kropp inte lyckades lika bra i testerna som högerhanden, bör man kanske inte alls fokusera på. För alla vi som ännu inte drabbats av någon dödlig sjukdom, ska bli friska nu, är det sagt.
Experterna bestod av en överläkare, en sjukgymnast, en psykolog, en socionom och en praktikant. Med öppet sinne, men utan för högt ställda förväntningar stegade jag den andra undersökningsdagen in på rummet där mitt öde skulle avgöras. Jag skulle få en sammanfattad rapport av experterna om mina sedan åtta år, svåra besvär av smärta från bäcken och ländrygg. Ingen har tidigare kunnat hjälpa mig, trots upprepade försök från den envisa människa som jag ändå är. Ett litet gnagande hopp fanns ändå där, att nu skulle jag nog få veta vad felet var och vad som skulle göras åt det. Stolar var utställda i en ring runt golvet och jag fick den äran att välja stol först. Med ett litet leende på läpparna tittade jag förhoppningsfullt på experterna som en efter en placerade sig runt omkring mig.
Mina måttligt ställda förväntningar visade sig snart bli utsmetade som en hundblaja på trottoaren. Läkaren menade att mitt ryggtillstånd var svårt att göra något åt, men att jag skulle få pröva en medicin som hjälpte somliga patienter, men långt ifrån alla. Jag skulle dock alltid vara beredd att få uppleva smärta och obehag på grund av mitt feldoserade skelett, med krokar och svängar på ställen där de inte borde vara, vilket i sig gör belastningen på hela rörelseapparaten alldeles för hög. Men så är just du konstruerad och det är ju unikt i sig, sa doktorn och log. Ständig smärta och sömnbrist är numera inget argument för att få sjukersättning, tillade han och log ännu mer. Jag undrade vad som var så trevligt, att han måste le? Skulle det faktum att min rygg var unik, på något sätt göra mig friskare eller gladare? Mängden av tablettburkar och mediciner med obegripliga namn jag under alla år prövat, utan förbättring, for förbi i min inre syn som på ett löpande band.
Nästa att tala var psykologen, som var en späd mycket ung kvinna med mjuk röst. Vad jag kan förstå är du inte allvarligt deprimerad, vilket en del kan bli av sina smärtor, sa hon. Nej, inte allvarligt deprimerad, men jag blir heller inte glad av dem, sa jag. Psykologen log också, hon flackade med blicken och verkade önska att det var någon annans tur att tala.
Då trädde socionomen in, en mycket lång och smal och intetsägande man i femtioårsåldern, som redan vid vårt första möte visat sig kunna reta gallfeber på mig då han upprepat ställde frågor till mig och i samma veva som jag var i färd med att svara, pratade i munnen på mig. Han svarade alltså på sina egna frågor. Nu påpekade han att jag inte skulle förvänta mig att få fortsatt sjukersättning från försäkringskassan.
Nej, jag har nog förstått att det blir svårt, sa jag. Men hur kan ni hjälpa mig att bli bättre och friskare under tiden? Jag tittade var och en av mötesdeltagarna i ögonen. Du måste anmäla dig på arbetsförmedlingen den första dagen du blir utförsäkrad, sa socionomen och anlade ett hånfullt grin i ansiktet. Annars blir du utan sjukpenninggrundande inkomst. Han räckte en utskrift från försäkringskassans hemsida om reglerna i min hand. Om du inte är med i a-kassan får du ungefär 200 kronor om dagen i arbetsförmedlingens program, tillade han med ett nytt flin. Det är ju bra att din högerhand fungerar, sa han. Där finns en liten arbetsförmåga.
Jamen, jag kom hit för att få hjälp! Jag är inte frisk, jag har jävligt ont och jag sover nästan inget på nätterna. Mitt och min familjs liv är åt helvete och så har det varit i åtta år! Mina ord kom plötsligt och lite för högt som om en helt ny och okänd vulkan haft sitt första utbrott inför en förbluffad omvärld.
Sjukgymnasten som var en lite äldre och ganska bestämd dam kom så till min undsättning. Det var som om hon känt på sig att min frustration skulle komma i ljuset förr eller senare. Hon sa att jag behövde hjälp av en särskild sorts sjukgymnast, men att sådana inte växte på träd minsann. Helt säkert är att det inte finns någon sådan där du bor, tillade hon. Ett sådant specialprogram skulle kanske kunna göra det lite bättre i ryggen, men bara kanske. Jag ringer till dig när du kommer hem, sa hon. Sanningen är att jag i alla dessa år tränat nästan varje dag. Jag har gjort allt som alla yrkesmänniskor i området föreslagit mig och verkligen ansträngt mig för att själv göra något åt saken. Skulle det mystiska träningsprogrammet som ingen verkar kunna delge mig verkligen kunna rädda mig innan mina kvarvarande månader i sjukförsäkringen är till ända?
Nu tog åter läkaren till orda. Han undrade om det var något mer som jag ville fråga om eller säga till dem. Jag satt förstummad i min egen värld där tankarna galopperade vilda och galna över vad som skedde mitt framför mina ögon. Samtalet var tydligen slut och det här var allt som erbjöds, eller var det ens något? Nu när jag äntligen kommit fram dit jag hela tiden hade trott att hjälpen fanns och så fanns den inte där. Inte ens det psykologiska stöd jag så väl skulle behövt i min situation. Jag måste ju gå vidare, hur livet än kommer att te sig.
Nej, jag har inget mer att säga er, sa jag efter en tankepaus då jag insett att experterna inte alls verkade förstå hur oändligt lång och strävsam min väg hade varit för att komma ända hit. Eller hur stor högen med inkastade handdukar var, som jag en efter en ändå plockat upp för att trots allt gå vidare hur ont och eländigt allting var.
Utanför dörren trängde tårar av ilska, besvikelse och sorg upp för alla år jag kämpat och för alla år som finns kvar att kämpa. Jag kommer med all säkerhet att bli utförsäkrad från försäkringskassan. Trots detta har jag beslutat mig för att göra en ny ansökan om hel sjukersättning. Jag är fortfarande inte frisk eftersom det inte verkar finnas någon hjälp att få. Jag kommer förmodligen alltid att få leva så här. Mitt liv blev inte alls som jag hade planerat och min familj får också betala för det, på många sätt.
Det är nu känner jag depressionen med sin illaluktande andedräkt komma flåsande i min nacke. Men jag borde vara nöjd för att min högra hand fortfarande är stark.
Karin
Ja, jag ska i alla fall vara glad över att min högra hand fortfarande är riktigt stark. Denna grund till glädje blev igår uppmätt i en speciell apparat för just det ändamålet, att mäta handstyrka. Det borde jag vara glad för, har jag förstått. Jag har nämligen, tro det eller ej, efter åtta år fått träffa experterna. Att detta möte till slut kom till stånd, kan endast tillskrivas min egen tjurskallighet och ingen annan. Att den övriga delen av min kropp inte lyckades lika bra i testerna som högerhanden, bör man kanske inte alls fokusera på. För alla vi som ännu inte drabbats av någon dödlig sjukdom, ska bli friska nu, är det sagt.
Experterna bestod av en överläkare, en sjukgymnast, en psykolog, en socionom och en praktikant. Med öppet sinne, men utan för högt ställda förväntningar stegade jag den andra undersökningsdagen in på rummet där mitt öde skulle avgöras. Jag skulle få en sammanfattad rapport av experterna om mina sedan åtta år, svåra besvär av smärta från bäcken och ländrygg. Ingen har tidigare kunnat hjälpa mig, trots upprepade försök från den envisa människa som jag ändå är. Ett litet gnagande hopp fanns ändå där, att nu skulle jag nog få veta vad felet var och vad som skulle göras åt det. Stolar var utställda i en ring runt golvet och jag fick den äran att välja stol först. Med ett litet leende på läpparna tittade jag förhoppningsfullt på experterna som en efter en placerade sig runt omkring mig.
Mina måttligt ställda förväntningar visade sig snart bli utsmetade som en hundblaja på trottoaren. Läkaren menade att mitt ryggtillstånd var svårt att göra något åt, men att jag skulle få pröva en medicin som hjälpte somliga patienter, men långt ifrån alla. Jag skulle dock alltid vara beredd att få uppleva smärta och obehag på grund av mitt feldoserade skelett, med krokar och svängar på ställen där de inte borde vara, vilket i sig gör belastningen på hela rörelseapparaten alldeles för hög. Men så är just du konstruerad och det är ju unikt i sig, sa doktorn och log. Ständig smärta och sömnbrist är numera inget argument för att få sjukersättning, tillade han och log ännu mer. Jag undrade vad som var så trevligt, att han måste le? Skulle det faktum att min rygg var unik, på något sätt göra mig friskare eller gladare? Mängden av tablettburkar och mediciner med obegripliga namn jag under alla år prövat, utan förbättring, for förbi i min inre syn som på ett löpande band.
Nästa att tala var psykologen, som var en späd mycket ung kvinna med mjuk röst. Vad jag kan förstå är du inte allvarligt deprimerad, vilket en del kan bli av sina smärtor, sa hon. Nej, inte allvarligt deprimerad, men jag blir heller inte glad av dem, sa jag. Psykologen log också, hon flackade med blicken och verkade önska att det var någon annans tur att tala.
Då trädde socionomen in, en mycket lång och smal och intetsägande man i femtioårsåldern, som redan vid vårt första möte visat sig kunna reta gallfeber på mig då han upprepat ställde frågor till mig och i samma veva som jag var i färd med att svara, pratade i munnen på mig. Han svarade alltså på sina egna frågor. Nu påpekade han att jag inte skulle förvänta mig att få fortsatt sjukersättning från försäkringskassan.
Nej, jag har nog förstått att det blir svårt, sa jag. Men hur kan ni hjälpa mig att bli bättre och friskare under tiden? Jag tittade var och en av mötesdeltagarna i ögonen. Du måste anmäla dig på arbetsförmedlingen den första dagen du blir utförsäkrad, sa socionomen och anlade ett hånfullt grin i ansiktet. Annars blir du utan sjukpenninggrundande inkomst. Han räckte en utskrift från försäkringskassans hemsida om reglerna i min hand. Om du inte är med i a-kassan får du ungefär 200 kronor om dagen i arbetsförmedlingens program, tillade han med ett nytt flin. Det är ju bra att din högerhand fungerar, sa han. Där finns en liten arbetsförmåga.
Jamen, jag kom hit för att få hjälp! Jag är inte frisk, jag har jävligt ont och jag sover nästan inget på nätterna. Mitt och min familjs liv är åt helvete och så har det varit i åtta år! Mina ord kom plötsligt och lite för högt som om en helt ny och okänd vulkan haft sitt första utbrott inför en förbluffad omvärld.
Sjukgymnasten som var en lite äldre och ganska bestämd dam kom så till min undsättning. Det var som om hon känt på sig att min frustration skulle komma i ljuset förr eller senare. Hon sa att jag behövde hjälp av en särskild sorts sjukgymnast, men att sådana inte växte på träd minsann. Helt säkert är att det inte finns någon sådan där du bor, tillade hon. Ett sådant specialprogram skulle kanske kunna göra det lite bättre i ryggen, men bara kanske. Jag ringer till dig när du kommer hem, sa hon. Sanningen är att jag i alla dessa år tränat nästan varje dag. Jag har gjort allt som alla yrkesmänniskor i området föreslagit mig och verkligen ansträngt mig för att själv göra något åt saken. Skulle det mystiska träningsprogrammet som ingen verkar kunna delge mig verkligen kunna rädda mig innan mina kvarvarande månader i sjukförsäkringen är till ända?
Nu tog åter läkaren till orda. Han undrade om det var något mer som jag ville fråga om eller säga till dem. Jag satt förstummad i min egen värld där tankarna galopperade vilda och galna över vad som skedde mitt framför mina ögon. Samtalet var tydligen slut och det här var allt som erbjöds, eller var det ens något? Nu när jag äntligen kommit fram dit jag hela tiden hade trott att hjälpen fanns och så fanns den inte där. Inte ens det psykologiska stöd jag så väl skulle behövt i min situation. Jag måste ju gå vidare, hur livet än kommer att te sig.
Nej, jag har inget mer att säga er, sa jag efter en tankepaus då jag insett att experterna inte alls verkade förstå hur oändligt lång och strävsam min väg hade varit för att komma ända hit. Eller hur stor högen med inkastade handdukar var, som jag en efter en ändå plockat upp för att trots allt gå vidare hur ont och eländigt allting var.
Utanför dörren trängde tårar av ilska, besvikelse och sorg upp för alla år jag kämpat och för alla år som finns kvar att kämpa. Jag kommer med all säkerhet att bli utförsäkrad från försäkringskassan. Trots detta har jag beslutat mig för att göra en ny ansökan om hel sjukersättning. Jag är fortfarande inte frisk eftersom det inte verkar finnas någon hjälp att få. Jag kommer förmodligen alltid att få leva så här. Mitt liv blev inte alls som jag hade planerat och min familj får också betala för det, på många sätt.
Det är nu känner jag depressionen med sin illaluktande andedräkt komma flåsande i min nacke. Men jag borde vara nöjd för att min högra hand fortfarande är stark.
Karin
onsdag 31 mars 2010
Orkar inte mer att kämpa
Jag vet inte hur man skall göra. Tårarna bara rinner ner för kinderna när jag försöker att skriva. Jag orkar inte mer .
Ärligt talat vill jag inte leva mera men jag är för feg för att ta mitt liv. Jag har två underbara barn som jag inte kan lämna. Men samtidigt orkar jag inte kämpa mera heller.
Man är en belastning för samhället känns det som, vi som bara sitter och tar emot "bidrag". Det är inte vårat fel att man har fått en sjukdom eller en skada, man blir straffad ändå.
Jag känner mig straffad....
Jag har varit hemma sedan år 2000 med en svårbehandlad diabetes. Flera år av olika mediciner, flera år av olika läkare..... fick ingen ordning med sjukdomen.
Sedan ett antal år tillbaka visade det sig att jag var allergisk emot insulin, nya utredningar som ledde till att jag rasade psykiskt.
Jag kom in i en djup nedstämdhet. Dels på grund av alla utredningar och den jobbiga ekonomin, dels av sjukdomen och familjen blir drabbad också genom att jag blev sämre.
Sjukbidraget man fick då skulle räcka till mat, mediciner, läkarkostnader o.s.v. Mina tänder har rasat, har inga framtänder kvar, dels också på grund av sjukdomen och alla mediciner.
Men som sjukskriven har man inte råd att gå till tandläkaren. För mig gick familjen först. Att se till att det fanns mat hemma och att barnen fick kläder.
Jag har aldrig tyckt synd om mig själv. Jag har alltid sett till att andra mår bra. Det gör mig glad och gör att jag orkar ta nya krafter att gå vidare.
Jag kan inte möta försäkringskassan utan att gråta. Min handläggare på försäkringskassan var "oförskämd" och nedvärderande. Det skall man också få utsättas för, deras kränkande ord.
Min sambo fick vara med. Han ville det själv, för han tyckte inte om deras beteende. Men det gillade inte min handläggare att jag tog med min sambo. Men han var mitt stöd där.
Och nu är man utförsäkrad från och med 2010-03-01.
Jag får 4000kr i månaden och det skall räcka till: mat , mediciner , läkarvård och resor. Min sambo står för allt annat. Hyran, elen, vatten och hans resor fram och tillbaka till jobbet.
Det som blir nu är att jag kan inte lösa ut mina mediciner alls. Och tyvärr är mina mediciner väldigt dyra.
Jag orkar inte längre. Jag blir bara sämre och sämre. Men enligt försäkringskassan är jag frisk och ska gå ut och jobba.
Hur skall man kunna bli frisk när man inte har råd att ta ut sina mediciner ?!
Söka socialbidrag? Det är också en jobbig bit som man då skall göra. När man redan mår psykiskt dåligt.....
Är det inte lika bra att ni ger oss en insomningstablett? Så att ni blir av med oss eller?
Ja , inte tänker jag rösta på moderaterna i alla fall.....
Ursäkta men jag orkar inte mer att kämpa.
Hälsningar Jeanette
Ärligt talat vill jag inte leva mera men jag är för feg för att ta mitt liv. Jag har två underbara barn som jag inte kan lämna. Men samtidigt orkar jag inte kämpa mera heller.
Man är en belastning för samhället känns det som, vi som bara sitter och tar emot "bidrag". Det är inte vårat fel att man har fått en sjukdom eller en skada, man blir straffad ändå.
Jag känner mig straffad....
Jag har varit hemma sedan år 2000 med en svårbehandlad diabetes. Flera år av olika mediciner, flera år av olika läkare..... fick ingen ordning med sjukdomen.
Sedan ett antal år tillbaka visade det sig att jag var allergisk emot insulin, nya utredningar som ledde till att jag rasade psykiskt.
Jag kom in i en djup nedstämdhet. Dels på grund av alla utredningar och den jobbiga ekonomin, dels av sjukdomen och familjen blir drabbad också genom att jag blev sämre.
Sjukbidraget man fick då skulle räcka till mat, mediciner, läkarkostnader o.s.v. Mina tänder har rasat, har inga framtänder kvar, dels också på grund av sjukdomen och alla mediciner.
Men som sjukskriven har man inte råd att gå till tandläkaren. För mig gick familjen först. Att se till att det fanns mat hemma och att barnen fick kläder.
Jag har aldrig tyckt synd om mig själv. Jag har alltid sett till att andra mår bra. Det gör mig glad och gör att jag orkar ta nya krafter att gå vidare.
Jag kan inte möta försäkringskassan utan att gråta. Min handläggare på försäkringskassan var "oförskämd" och nedvärderande. Det skall man också få utsättas för, deras kränkande ord.
Min sambo fick vara med. Han ville det själv, för han tyckte inte om deras beteende. Men det gillade inte min handläggare att jag tog med min sambo. Men han var mitt stöd där.
Och nu är man utförsäkrad från och med 2010-03-01.
Jag får 4000kr i månaden och det skall räcka till: mat , mediciner , läkarvård och resor. Min sambo står för allt annat. Hyran, elen, vatten och hans resor fram och tillbaka till jobbet.
Det som blir nu är att jag kan inte lösa ut mina mediciner alls. Och tyvärr är mina mediciner väldigt dyra.
Jag orkar inte längre. Jag blir bara sämre och sämre. Men enligt försäkringskassan är jag frisk och ska gå ut och jobba.
Hur skall man kunna bli frisk när man inte har råd att ta ut sina mediciner ?!
Söka socialbidrag? Det är också en jobbig bit som man då skall göra. När man redan mår psykiskt dåligt.....
Är det inte lika bra att ni ger oss en insomningstablett? Så att ni blir av med oss eller?
Ja , inte tänker jag rösta på moderaterna i alla fall.....
Ursäkta men jag orkar inte mer att kämpa.
Hälsningar Jeanette
måndag 29 mars 2010
Utförsäkrad - utkastad - förnedrad
Jag blev utförsäkrad förra året. Fick från Försäkringskassans läkare ett intyg som var klippt och klistrat och inga riktiga medföljande svar samt allt var förvirrade, kränkande, dessutom med felaktiga påståenden, samt horribla lögner. De hade tagit utdrag från olika läkares uttalande, men inte det hela och det korrekta. Så alltså skrev de ihop lite från ett stycke, sen klippte och klistrande i något annat stycke. Dessutom talade Försäkringskassan läkaren emot sig själv flera gånger. Allt som stod till min fördel, redigerade Försäkringskassan läkaren om helt, så jag framstod i dålig dager. Faktum är att jag spelade in samtalet från mötet, där försäkringsläkaren säger något helt annat och skriver sedan något ytterligare helt annat. Här får jag tillägga att Försäkringskassans egen läkare fick 18 000 kr i ersättning. Jag bad Försäkringskassan om deras anteckningsjournal, från dem själva. Då fick jag svart på vitt bevisat klart och tydligt hur mycket deras läkare fick, för att ljuga, klippa och klistra ihop något helt obegripligt! Jag överklagade beslutet. Till min chock (förskräckelse) såg jag att Försäkringskassan själva höll på med samma klippande och klistrande. Samt att de sedan sitter och hittar på en ny diagnos, som aldrig funnits men som Försäkringskassan själva tillskrivit mig, vilket är rent förtal, då en handläggare inte kan eller får börja hitta på diagnoser. De har ingen medicinsk utbildning, de är inga läkare ens. Jag förstod då att Försäkringskassan och deras läkare "går i samma spår" för att kunna utförsäkra/kasta ut en. Jag ringde min handläggare på Försäkringskassan och ifrågasatte hur de kunde skicka mig till en läkare som skriver ihop något sådant här, samt varför det tog över en och en halv månad innan Försäkringskassans läkare skrev SLU:et. Men enligt handläggaren på Försäkringskassan, så var denna läkare känd, dock är det ingen som jag har frågat som någonsin har hört talas om denne läkare. Jag fick åka flera mil för att träffa den aktuella försäkringsläkaren fastän det finns en annan i samma stad? Jag omformulerade och frågade även om just den försäkringsläkaren var den ende som kunde utförsäkra/kasta ut mig. Då fick jag svaret av Försäkringskassan: - Mmm så är det. Jag har till och med inspelningar från min kommunikation med Försäkringskassan. Senare har jag kollat upp denna läkare på internet, och jag ryser av att läsa vilken människosyn hon har.
För flera år sen var jag med om en arbetsplatsolycka och skadade mig ordentligt. Jag har sedan dess haft kronisk värk och lider mycket. Jag jobbade kvar på min arbetsplats trots mycket smärta. Jag vet inte vad jag tänkte på, men jag hoppades att det skulle gå över, vilket det såklart aldrig gjorde. Kroppen var nu helt förstörd. Jag kommer aldrig bli återställd.
Moderaterna är fruktansvärda, inhumana och empatilösa. Skäms på er, moderater! Ni har förstört många människors liv. Ni tog ifrån mig min lilla ersättning, kastade ut mig från systemet, som även jag har betalat in skatt till under alla år jag jobbat. Blev jag frisk och återställd bara för det? Nej, ni moderater! Man blir inte frisk bara för Ni har ett så kallat bäst före datum. Det är tämligen sjukt att ni sitter och försöker intala er själva det, och att ni även försöker bluffa er igenom allt genom ännu fler lögner.
För flera år sen var jag med om en arbetsplatsolycka och skadade mig ordentligt. Jag har sedan dess haft kronisk värk och lider mycket. Jag jobbade kvar på min arbetsplats trots mycket smärta. Jag vet inte vad jag tänkte på, men jag hoppades att det skulle gå över, vilket det såklart aldrig gjorde. Kroppen var nu helt förstörd. Jag kommer aldrig bli återställd.
Moderaterna är fruktansvärda, inhumana och empatilösa. Skäms på er, moderater! Ni har förstört många människors liv. Ni tog ifrån mig min lilla ersättning, kastade ut mig från systemet, som även jag har betalat in skatt till under alla år jag jobbat. Blev jag frisk och återställd bara för det? Nej, ni moderater! Man blir inte frisk bara för Ni har ett så kallat bäst före datum. Det är tämligen sjukt att ni sitter och försöker intala er själva det, och att ni även försöker bluffa er igenom allt genom ännu fler lögner.
tisdag 2 mars 2010
Att rasa samman
Jag är sönder, trasig, förbrukad! Varför? Inte direkt av min whiplashskada kan jag tala, om men p.g.a. av den nya sjukförsäkringspolitiken!Jag som vill jobba 25%, fast alla mina läkare anser att jag inte ska jobba alls för jag är för sjuk. 'TROTS det vill jag jobba.
Försäkringskassan med regeringens nya regler fungerar dock så: Att jag ska jobba 100% och jag ska byta jobb. Varför? Jag har ett jobb som i viss mån är anpassad för mig. Jag har jobbat i flera år på 50% och ramlar ihop mer och mer, när jag kommer hem från en jobbar dag så orkar jag inte göra något mer sedan. Nu har jag fått avslag på min ansökan på 75% sjukersättning, men jag skulle kunna söka 100% om jag går efterspecialistutlåtande och andra läkarintyg.
Nu är jag frisk?! Konstigt, jag med min fysiska skada rasar nu samman även psykiskt. Det fysiska och det psykiska hänger samman, lika bra att berätta det för folk verkar inte förstå det här. Jag tål inte stress, stressen får HELA mig att rasa samman.
Istället för att ge mig mina 25%, som jag inte kan lova att jag kan jobba med men vill försöka innan jag ger upp helt, så förstör man hela livet för mig genom sin förbannade, skenheliga jakt på sjuka. Jag rasar samman, jag är på väg, stadigt, mot ett sammanbrott, jag är inte lycklig! Fast får man vara sjuk och lycklig i det här landet? Inte med dagens regering i alla fall. Jag börjar bli så arg och hata. så hela min kropp skriker ut sitt hat. Jag HATAR regeringen jag HATAR allt skit de står, för jag HATAR att de förstör för alla medborgare bara för att de själva ska tjäna pengar. JAG HATAR!
Vem är jag? Vet inte, helt plötsligt kan jag inte läsa längre texter, jag tappar ord, jag minns inte längre vad jag pratar om mitt i ett samtal. TACK regeringen, för att ni har kört mig i botten. Jag är inte längre en produktiv medborgare, NI har förstört allt för mig och min familj och alla andra sjuka. Jag har en fysisk sjukdom, jag undrar hur folk som från början redan mådde dåligt psykiskt hanterar det här? Mår jag så här nu, hur mår de mina medmänniskor? Värre? Jag tror det, jag har aldrig försökt ta mitt liv i alla fall. Inte än! Vi sjuka mår inte bättre, vi sjuka mår sämre och jag orkar nog inte länge till.
Snart blir jag nog inlagd.....
A med rätten att vara sjuk! Nej just ja, inte med alliansen!//
(A via gode vännen ME)
Försäkringskassan med regeringens nya regler fungerar dock så: Att jag ska jobba 100% och jag ska byta jobb. Varför? Jag har ett jobb som i viss mån är anpassad för mig. Jag har jobbat i flera år på 50% och ramlar ihop mer och mer, när jag kommer hem från en jobbar dag så orkar jag inte göra något mer sedan. Nu har jag fått avslag på min ansökan på 75% sjukersättning, men jag skulle kunna söka 100% om jag går efterspecialistutlåtande och andra läkarintyg.
Nu är jag frisk?! Konstigt, jag med min fysiska skada rasar nu samman även psykiskt. Det fysiska och det psykiska hänger samman, lika bra att berätta det för folk verkar inte förstå det här. Jag tål inte stress, stressen får HELA mig att rasa samman.
Istället för att ge mig mina 25%, som jag inte kan lova att jag kan jobba med men vill försöka innan jag ger upp helt, så förstör man hela livet för mig genom sin förbannade, skenheliga jakt på sjuka. Jag rasar samman, jag är på väg, stadigt, mot ett sammanbrott, jag är inte lycklig! Fast får man vara sjuk och lycklig i det här landet? Inte med dagens regering i alla fall. Jag börjar bli så arg och hata. så hela min kropp skriker ut sitt hat. Jag HATAR regeringen jag HATAR allt skit de står, för jag HATAR att de förstör för alla medborgare bara för att de själva ska tjäna pengar. JAG HATAR!
Vem är jag? Vet inte, helt plötsligt kan jag inte läsa längre texter, jag tappar ord, jag minns inte längre vad jag pratar om mitt i ett samtal. TACK regeringen, för att ni har kört mig i botten. Jag är inte längre en produktiv medborgare, NI har förstört allt för mig och min familj och alla andra sjuka. Jag har en fysisk sjukdom, jag undrar hur folk som från början redan mådde dåligt psykiskt hanterar det här? Mår jag så här nu, hur mår de mina medmänniskor? Värre? Jag tror det, jag har aldrig försökt ta mitt liv i alla fall. Inte än! Vi sjuka mår inte bättre, vi sjuka mår sämre och jag orkar nog inte länge till.
Snart blir jag nog inlagd.....
A med rätten att vara sjuk! Nej just ja, inte med alliansen!//
(A via gode vännen ME)
lördag 27 februari 2010
Sjukskriven lika med parasit?
Jag är en av dom 54 000 människor som kommer att utförsäkras under 2010.
Jag har varit sjukskriven sedan 2003 p.g.a.utbrändhet/utmattningsdepression, posttraumatisk stress, värk i kroppen och ryggproblem.
Sedan 2004 har jag tidsbegränsad sjukersättning. 2008 skickade Försäkringskassan mej på ett s.k. PILA-projekt och där sa man att min arbetsförmåga var helt nedsatt.
Men fr.o.m. maj 2010 blir jag utförsäkrad.
Inte för att jag har blivit frisk utan för att mina ”dagar tagit slut”.
Sedan 2009 lever jag under en stark psykisk press p.g.a. en uppslitande skilsmässa och därpå följande vårdnadstvist med hot, trakasserier och upprepade poliskontakter.
Jag blev tvungen att fly med mitt barn till en annan kommun eftersom jag inte kunde få tillräcklig hjälp från polisen.
P.g.a. av tvisten och trakasserierna hamnade jag också i en ekonomisk kris med dubbla hyror, advokatkostnader m.m.
Jag har inte längre råd med de behandlingar från kiropraktor jag är beroende av.
Denna psykiska press har ju inte precis gjort mitt tillstånd bättre.
Jag har flera gånger tvingats uppsöka sjukhus akut och har gått hos psykolog regelbundet sedan hösten 2008 men har inte haft en regelbunden läkarkontakt sedan 2005 utan har fått gå till olika för att få läkarutlåtande.
P.g.a. flytten så miste jag min tidigare läkare och min nya läkare får jag inte kontakt med trots att jag lämnat flera meddelanden.
Så jag vet inte hur det ska gå.
Jag lever med ständig oro under denna starka psykiska press och har nu också fått panikångest och dödsångest.
Värken i kroppen och ryggproblemen har blivit värre.
Jag gråter mycket.
Det är ingen som hör och förstår hur jag har det.
Jag känner mig som världens största brottsling fast jag är oskyldig.
Det enda jag önskar är att överleva för mitt barns skull och att jag kunde få min kraft och hälsa tillbaka.
Jag har sagt till alla som jag har träffat under min sjukskrivning att jag är ingen parasit!
Jag har haft flera jobb samtidigt innan jag blev sjukskriven och jag skulle göra vad som helst för att ta bort stämpeln "SJUKSKRIVEN".
Tänk om jag bara kunde försvinna från alla problem och bara vila och sova en vecka i lugn och ro utan ångest och oro.
Vad ska hända med mej och mitt barn nu när mina ”dagar tagit slut”?
Ska jag våga gå till Arbetsförmedlingen igen för att få bekräftat återigen att jag inte har någon arbetsförmåga och skämmas flera år till och må ännu sämre?
"Kvinna, 43år"
Jag har varit sjukskriven sedan 2003 p.g.a.utbrändhet/utmattningsdepression, posttraumatisk stress, värk i kroppen och ryggproblem.
Sedan 2004 har jag tidsbegränsad sjukersättning. 2008 skickade Försäkringskassan mej på ett s.k. PILA-projekt och där sa man att min arbetsförmåga var helt nedsatt.
Men fr.o.m. maj 2010 blir jag utförsäkrad.
Inte för att jag har blivit frisk utan för att mina ”dagar tagit slut”.
Sedan 2009 lever jag under en stark psykisk press p.g.a. en uppslitande skilsmässa och därpå följande vårdnadstvist med hot, trakasserier och upprepade poliskontakter.
Jag blev tvungen att fly med mitt barn till en annan kommun eftersom jag inte kunde få tillräcklig hjälp från polisen.
P.g.a. av tvisten och trakasserierna hamnade jag också i en ekonomisk kris med dubbla hyror, advokatkostnader m.m.
Jag har inte längre råd med de behandlingar från kiropraktor jag är beroende av.
Denna psykiska press har ju inte precis gjort mitt tillstånd bättre.
Jag har flera gånger tvingats uppsöka sjukhus akut och har gått hos psykolog regelbundet sedan hösten 2008 men har inte haft en regelbunden läkarkontakt sedan 2005 utan har fått gå till olika för att få läkarutlåtande.
P.g.a. flytten så miste jag min tidigare läkare och min nya läkare får jag inte kontakt med trots att jag lämnat flera meddelanden.
Så jag vet inte hur det ska gå.
Jag lever med ständig oro under denna starka psykiska press och har nu också fått panikångest och dödsångest.
Värken i kroppen och ryggproblemen har blivit värre.
Jag gråter mycket.
Det är ingen som hör och förstår hur jag har det.
Jag känner mig som världens största brottsling fast jag är oskyldig.
Det enda jag önskar är att överleva för mitt barns skull och att jag kunde få min kraft och hälsa tillbaka.
Jag har sagt till alla som jag har träffat under min sjukskrivning att jag är ingen parasit!
Jag har haft flera jobb samtidigt innan jag blev sjukskriven och jag skulle göra vad som helst för att ta bort stämpeln "SJUKSKRIVEN".
Tänk om jag bara kunde försvinna från alla problem och bara vila och sova en vecka i lugn och ro utan ångest och oro.
Vad ska hända med mej och mitt barn nu när mina ”dagar tagit slut”?
Ska jag våga gå till Arbetsförmedlingen igen för att få bekräftat återigen att jag inte har någon arbetsförmåga och skämmas flera år till och må ännu sämre?
"Kvinna, 43år"
tisdag 16 februari 2010
Simsalabim sa Försäkringskassan!
Jag är så otroligt lycklig Idag fredagen den 22 jan fick jag ett brev ifrån Försäkringskassan att from den 1 maj är jag frisk och ska få börja jobba igen. Livet är just nu helt underbart. Jag blir av med min hemska fibromyalgi, stresshjärta, utslitna bäcken, migrän, sömnproblem, allt detta som leder till att jag är i behov av daglig hjälp ifrån familj, vänner och bekanta. Jag ska äntligen få gå upp varje dag med ett leende på läpparna och ett jobb att gå till. Ni måste förstå hur glad jag är. Det är bara lite mer än 3 månader kvar, sen lämnar min värkbrutna kropp mig och en ny kostym kommer. Längtar till att få söka jobb och komma på arbetsintervjuer. Jag blir ju ett kap för en arbetsgivare, visserligen har jag inte jobbat på 10 år men jag kommer ju inte att kosta något. Vilket kap! Alla vi som nu blir friska kommer att slå undan fötterna på alla andra arbetslösa som alltid har varit friska och har massor av erfarenheter. Men inte vill en arbetsgivare anställa dom, nej, här kommer jag som inte kostar något. Snacka om att äntligen få bli lite attraktiv, i alla fall på arbetsmarknaden.
Sen hoppas jag verkligen att nobelstiftelsen tar sitt förnuft till fånga och utdelar nobelpriset i medicin till Reinfeldt och Husmark-Persson för deras intelligens och slit för att få alla oss friska. Vilken insats, det ska belönas! Jag får allt lite gåshud, det är som i bibeln att en dag ska Jesus återvända till jorden. Är han redan här, och sitter han i regeringen? Han har ju botat folk förr så antingen är han Reinfeldt eller Husmark-Persson. Vi måste bara vara försiktiga med att låta världen få veta deras kunskap. Vi kommer ju att bli världens friskaste invånare och tänk om det läcker ut. Då skulle det bli en massinvasion av sjuka människor ifrån hela världen som vill bli friska. Det är ju för väl att vi hänger ihop med Norge och Finland för annars hade Sverige trillat ut i universum p.g.a. överbefolkning.
Nej nu ska jag försöka komma ur sängen och gå och köpa en tårta för nu ska jag fira. Efter det ska jag göra flera Lex-maria anmälningar. Min förra och nya husläkare, min smärtläkare, ortopedläkaren, sjukgymnasten, min gamla kurator, min nya psykolog, ja så fel ni hade. Ni har ju skrivit att ni avråder på det bestämdaste för all aktivitet på arbetsmarknaden. Nej detta ska kosta lite!
För simsalabim sa Försäkringskassan, du är frisk!
"Superlycklig värkkärring"
Sen hoppas jag verkligen att nobelstiftelsen tar sitt förnuft till fånga och utdelar nobelpriset i medicin till Reinfeldt och Husmark-Persson för deras intelligens och slit för att få alla oss friska. Vilken insats, det ska belönas! Jag får allt lite gåshud, det är som i bibeln att en dag ska Jesus återvända till jorden. Är han redan här, och sitter han i regeringen? Han har ju botat folk förr så antingen är han Reinfeldt eller Husmark-Persson. Vi måste bara vara försiktiga med att låta världen få veta deras kunskap. Vi kommer ju att bli världens friskaste invånare och tänk om det läcker ut. Då skulle det bli en massinvasion av sjuka människor ifrån hela världen som vill bli friska. Det är ju för väl att vi hänger ihop med Norge och Finland för annars hade Sverige trillat ut i universum p.g.a. överbefolkning.
Nej nu ska jag försöka komma ur sängen och gå och köpa en tårta för nu ska jag fira. Efter det ska jag göra flera Lex-maria anmälningar. Min förra och nya husläkare, min smärtläkare, ortopedläkaren, sjukgymnasten, min gamla kurator, min nya psykolog, ja så fel ni hade. Ni har ju skrivit att ni avråder på det bestämdaste för all aktivitet på arbetsmarknaden. Nej detta ska kosta lite!
För simsalabim sa Försäkringskassan, du är frisk!
"Superlycklig värkkärring"
fredag 12 februari 2010
Nu blommar löken
Hej redaktionen!
Nu när man trodde att det inte kan bli värre för oss som påverkas efter regeringens storsatsning, så kommer nästa slag! När jag efter min sjukskrivningsperiod skulle ut för att arbetspröva så
uppmanades jag som inte är med i a-kassa(eftersom det var så dyrt) att gå med i Alfa-kassan för att slippa att leva på garantibeloppet. Sagt och gjort. Glad i hågen anmälde jag mig den 1/1 och allt gick
som en dans tyckte jag.
Nu när medlemsavgiften skulle betalas så uppmanades jag att betala 13642: - innan den 28/1, annars får jag inte vara medlem. Snacka om min
förvåning när jag ser att jag ska betala medlemsavgift för de senaste 2 åren!!
Jag fattar ingenting, men det får jag väl svar på i morgon när jag än en gång ska sätta mig i telefonkö(vilket man har gjort ganska ofta den senaste månaden).
Det jag inte riktigt förstår i allt kaos, är hur vi som har slagitsinnan mot myndigheterna, ska slåss med ännu yvigare rörelser nu och helst inte falla tillbaka i "onda cirklar". Jag känner att jag har inte blivit ett dugg "friskare" än vad jag var förut. Tvärtom!!
Jag var sjukskriven för stressrelaterad depression och fixar inte att hålla flera bollar i luften, som det så vackert heter. Jag var ju en mästare på det förut, men de dagarna är förbi. Jag är så stressad så
jag vet inte hur länge jag orkar. Men jag räknas väl bara som naturligt svinn som man får räkna med och sen kan de i efterhand beklaga att deras beslut "kanske inte var det bästa", men att de har
lärt sig av sina misstag. Jag hoppas att de har kurage att titta mina barn i ögonen när de ber
om ursäkt för "smarta lösningar" i teorin som vi redan från början visste inte skulle funka i praktiken!! Men det är klart, de kanske skulle skaffa en panel där deltagarna (vi) med erfarenheten och kunskapen kunde hjälpa dem att fatta sunda
beslut!! Jag ska nu när jag ändå är riktigt förbannad, göra en skarp skrivelse till socialdepartementet, så jag tackar för mig och sätter igång med min skrivelse!
Önska mig lycka till;)
Alla kanske inte kan "stå" upp för sin sak, men alla kan höja rösten!
Dags att SKRIKA nu!
Mvh "Kia"
Anmärkning redaktion: a-kassan gjorde fel som medförde ännu mera krångel hos Fk
Nu när man trodde att det inte kan bli värre för oss som påverkas efter regeringens storsatsning, så kommer nästa slag! När jag efter min sjukskrivningsperiod skulle ut för att arbetspröva så
uppmanades jag som inte är med i a-kassa(eftersom det var så dyrt) att gå med i Alfa-kassan för att slippa att leva på garantibeloppet. Sagt och gjort. Glad i hågen anmälde jag mig den 1/1 och allt gick
som en dans tyckte jag.
Nu när medlemsavgiften skulle betalas så uppmanades jag att betala 13642: - innan den 28/1, annars får jag inte vara medlem. Snacka om min
förvåning när jag ser att jag ska betala medlemsavgift för de senaste 2 åren!!
Jag fattar ingenting, men det får jag väl svar på i morgon när jag än en gång ska sätta mig i telefonkö(vilket man har gjort ganska ofta den senaste månaden).
Det jag inte riktigt förstår i allt kaos, är hur vi som har slagitsinnan mot myndigheterna, ska slåss med ännu yvigare rörelser nu och helst inte falla tillbaka i "onda cirklar". Jag känner att jag har inte blivit ett dugg "friskare" än vad jag var förut. Tvärtom!!
Jag var sjukskriven för stressrelaterad depression och fixar inte att hålla flera bollar i luften, som det så vackert heter. Jag var ju en mästare på det förut, men de dagarna är förbi. Jag är så stressad så
jag vet inte hur länge jag orkar. Men jag räknas väl bara som naturligt svinn som man får räkna med och sen kan de i efterhand beklaga att deras beslut "kanske inte var det bästa", men att de har
lärt sig av sina misstag. Jag hoppas att de har kurage att titta mina barn i ögonen när de ber
om ursäkt för "smarta lösningar" i teorin som vi redan från början visste inte skulle funka i praktiken!! Men det är klart, de kanske skulle skaffa en panel där deltagarna (vi) med erfarenheten och kunskapen kunde hjälpa dem att fatta sunda
beslut!! Jag ska nu när jag ändå är riktigt förbannad, göra en skarp skrivelse till socialdepartementet, så jag tackar för mig och sätter igång med min skrivelse!
Önska mig lycka till;)
Alla kanske inte kan "stå" upp för sin sak, men alla kan höja rösten!
Dags att SKRIKA nu!
Mvh "Kia"
Anmärkning redaktion: a-kassan gjorde fel som medförde ännu mera krångel hos Fk
tisdag 26 januari 2010
50% aktivitetsstöd?
Lena heter jag och är 49 år.Jag har varit sjuk sedan 1997, polyartrit m.m. Jag har 50% permanent sjukersättning och har blivit 50 utförsäkrad, därefter överförd till arbetsförmedlingen, och fått aktivitets- stöd!
Ang aktivitetsstödets ersättning om man har mindre än 100% aktivitetstid, hör o häpna, detta kommer att drabba många.
Jag har gjort allt man ska och fått mitt S G I och antagna inkomst.
Detta skickade jag till a-kassan (SKTF) och de räknade ut min ersättning.Enligt dem tar de det som 40 tim arbetsvecka, även om jag har pension på 50% o mitt S G I är på 20 tim alltså.
Det innebär att jag bara får hälften i aktivitetsstöd då min dagpenning delas på 2.
Kan det vara möjligt har jag frågat Försäkringskassan? JA; det är det även om de vet att mitt S G I är på 50% per 20 tim så gör de som a kassan säger. A kassan grundar alltid på 100% 40 tim. Det har jag fått förklarat då jag ringt dem flera gånger.
Detta har pågått i 2,5 veckor nu, och i dag ringde Försäkringskassan mig igen och sa att så blir det!Jag behöver hjälp att få ut detta! Många kommer att drabbas.Igen slår man på de som ligger. Jag får alltså ungefär hälften av min sjukpenning Jag är mer än förtvivlad!! Hur ska jag klara mig själv och min dotter?
Vänligen,
Lena Westerlund
Ang aktivitetsstödets ersättning om man har mindre än 100% aktivitetstid, hör o häpna, detta kommer att drabba många.
Jag har gjort allt man ska och fått mitt S G I och antagna inkomst.
Detta skickade jag till a-kassan (SKTF) och de räknade ut min ersättning.Enligt dem tar de det som 40 tim arbetsvecka, även om jag har pension på 50% o mitt S G I är på 20 tim alltså.
Det innebär att jag bara får hälften i aktivitetsstöd då min dagpenning delas på 2.
Kan det vara möjligt har jag frågat Försäkringskassan? JA; det är det även om de vet att mitt S G I är på 50% per 20 tim så gör de som a kassan säger. A kassan grundar alltid på 100% 40 tim. Det har jag fått förklarat då jag ringt dem flera gånger.
Detta har pågått i 2,5 veckor nu, och i dag ringde Försäkringskassan mig igen och sa att så blir det!Jag behöver hjälp att få ut detta! Många kommer att drabbas.Igen slår man på de som ligger. Jag får alltså ungefär hälften av min sjukpenning Jag är mer än förtvivlad!! Hur ska jag klara mig själv och min dotter?
Vänligen,
Lena Westerlund
måndag 18 januari 2010
Öppet brev från en överlevare
I anledning av gårdagens oerhört uppskakande inslag i "Uppdrag Granskning", känner jag mig manad att skriva detta brev till en rad olika inblandade myndigheter.
Programmets Mari-Louise kunde varit jag. Och det kan fortfarande bli min bästa väninna Jeanette. Hemska tanke.
Idag är jag vad Hr Reinfeldt och övriga "göra-rätt-för-sig-ivrare" antagligen skulle kalla en överlevare. Jag har gått från långtidsarbetslöshet och utbrändhetsdepression till att idag driva mitt eget företag. Jippi. Eller nåt ...
Att göra rätt för sig är varje människas skyldighet men också rättighet, jo förvisso. Men i vissa situationer i livet råkar vi ut för händelser som vi inte kan styra över med blotta viljan. Händelser som i många fall accelererar och vi hamnar till slut utom all kontroll. Där var jag. Och där är min väninna. Idag är hon utsparkad från alla trygghetsnät och står utblottad med sin nio-åriga dotter, tvingad av vår borgerliga regering att göra rätt för sig.
Hennes fall låg fram tills i förrgår under utredning för sjukersättning (f.d. förtidspension) och den förste januari blev hon som så många andra, helt utan ersättning, eftersom hon inte kvalificerar sig för någon A-kassa, men står under Arbetsförmedlingens "beskydd" tills utredningen från Försäkringkassan är klar. Hon har nu själv valt att avsäga sig alla eventuella bidrag/ersättningar, beroende på den enorma stress kontakten med myndigheterna framkallar.. Jag har varit tvungen att gå med henne som stöd vid möten med handläggarna, för att hon ofelbart bryter ihop och börjar skaka okontrollerat bara vi kommer innanför väggarna till kontoren dessa handläggare sitter på. Vi har vid flera tillfällen bett handläggarna sköta alla kontakter via mig, TROTS detta fortsätter de ÄNDÅ att ringa Jeanette! Ingen förstår eller bryr sig om vad vi säger.
I förrgår, tog hon så beslutet att klara sig på egen hand, bära eller brista, hon har ju inget val. Hon mejlade både Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen att hon nu avsäger sig vidare "hjälpinsatser" från någonderas sida och vad händer - bägge handläggarna kontaktar henne trots att vi upprepade gånger talat om för dem bägge att det är just precis denna kontakt som varje gång blir droppen för Jeanette. Otroligt. Denna myndighetsnit att allting måste ske reglementsenligt är vad som driver människor att begå handlingar som Mari-Louise's. Myndigheterna gör vad myndigheterna alltid gjort, gömmer sig bakom de förbannade reglerna! Och skyfflar ansvaret fram och tillbaka mellan sig. Mari-Louise pallade in mer. Hon är säkerligen inte den sista. Jag bara hoppas och ber att nästa offer inte blir min väninna.
Hon, liksom jag under lång tid gjorde, lider av utbrändhetssyndrom, med en rad olika fysiska problem som följd, och har i utredning efter utredning fått konstaterat att hennes arbetsfunktion är allvarligt nersatt, men det bryr sig inte myndigheterna om. Hon har gått tiden ut och därmed basta! Nu får det räcka med gnäll! Se så - upp o hoppa tös!
En flock chimpanser har mer beskyddarinstinkt för de sina än vår sittande regering. Alle man för sig själv. Simma eller drunkna. Du bestämmer själv ditt eget liv.
Det som är allra mest skrämmande, och som också väldigt tydligt gick fram i reportaget igår, är ju det faktum att det är respektive handläggare som avgör från fall till fall. Då måste jag och alla andra vid sunt förnuft ställa sig frågan - VAD är det som kvalificerar en försäkringskassehandläggare att gå emot ett utlåtande, gjort av läkare med kanske sammanlagt fyrtio års utbildning och erfarenhet? Varför över huvud taget ens bemöda sig om att spilla tid på att begära in läkarintygen, om de ändå inte har någon tyngd i bedömningarna av de olika fallen? Vi ser ju gång på gång, hur läkarintygen ifrågasätts och ignoreras. När läkarkåren själv nu också börjar reagera och sätta sig på tvären!
Ingen ifrågasätter regeringens ambition att göra slut på snyltandet och utnyttjandet av systemet.
I samhället har det alltid funnits och kommer alltid att finnas de som vill leva på andras bekostnad. De finns - ingen förnekar det! Jag har själv under mina dryga fem år i arbetslöshetssvängen träffat dem. Men det är fullkomligt vansinne att för den skull misstro alla. Det kan man inte göra. Det är en så försvinnande liten del av hela den stora massan som faktiskt tycker att det är ganska sjysst att leva på bidrag och hela tiden befinna sig i myndigheternas klor och inte ha någon som helst makt över sitt eget liv. Och för att inte tala om att behöva klara en dräglig existens på 8.000:-/månad brutto. För det är det handlar om till syvende och sistens.
Dilemmat i ett nötskal - myndigheternas oförmåga (ovilja?) att se individen. Försäkringskassan hävdar envist att de visst det gör individuella bedömningar. Ja, i den bemärkelsen att de handlägger varje enskilt fall för sig och inte i klump. Men hur individuell kan en bedömning egentligen bli när alla, oavsett förutsättningar, har x antal dagar på sig att "bli friska"?
Problemet som jag ser det är väl snarast att de beslutande inte har, och heller aldrig kommer att behöva befinna sig i samma sits. Deras hundratusen-kronor-i-månaden-löner borgar för att den dag de blir sjuka, kan de falla tillbaka på försäkringar som garanterar vård på de bästa rehab-klinikerna och den undanstoppade lilla slanten i madrassen ser till att de aldrig behöver klara sig på 8.000:- i månaden brutto som jag och andra snyltande bidragstagare behövt göra under lång tid.
De förstår bara inte länken mellan ekonomisk oro och stress inför en väldigt osäker framtid samt faktiska sjukdomssyndrom. Hjärnans stress framkallar även de rent fysiska symptomen som till slut inte går att ignorera längre. Och hur man kan vara så fullkomligt oempatisk inför andras situation, övergår mitt förstånd.
Och oavsett hur mycket egen företagare jag än är, och oavsett hur bra moderaternas politik kanske är för mitt företag, så kommer jag då ALDRIG att rösta borgerligt. Er brist på medkänsla stinker bårhus lång väg.
Med ovänlig hälsning,
Mia Berg i Malmö.
Programmets Mari-Louise kunde varit jag. Och det kan fortfarande bli min bästa väninna Jeanette. Hemska tanke.
Idag är jag vad Hr Reinfeldt och övriga "göra-rätt-för-sig-ivrare" antagligen skulle kalla en överlevare. Jag har gått från långtidsarbetslöshet och utbrändhetsdepression till att idag driva mitt eget företag. Jippi. Eller nåt ...
Att göra rätt för sig är varje människas skyldighet men också rättighet, jo förvisso. Men i vissa situationer i livet råkar vi ut för händelser som vi inte kan styra över med blotta viljan. Händelser som i många fall accelererar och vi hamnar till slut utom all kontroll. Där var jag. Och där är min väninna. Idag är hon utsparkad från alla trygghetsnät och står utblottad med sin nio-åriga dotter, tvingad av vår borgerliga regering att göra rätt för sig.
Hennes fall låg fram tills i förrgår under utredning för sjukersättning (f.d. förtidspension) och den förste januari blev hon som så många andra, helt utan ersättning, eftersom hon inte kvalificerar sig för någon A-kassa, men står under Arbetsförmedlingens "beskydd" tills utredningen från Försäkringkassan är klar. Hon har nu själv valt att avsäga sig alla eventuella bidrag/ersättningar, beroende på den enorma stress kontakten med myndigheterna framkallar.. Jag har varit tvungen att gå med henne som stöd vid möten med handläggarna, för att hon ofelbart bryter ihop och börjar skaka okontrollerat bara vi kommer innanför väggarna till kontoren dessa handläggare sitter på. Vi har vid flera tillfällen bett handläggarna sköta alla kontakter via mig, TROTS detta fortsätter de ÄNDÅ att ringa Jeanette! Ingen förstår eller bryr sig om vad vi säger.
I förrgår, tog hon så beslutet att klara sig på egen hand, bära eller brista, hon har ju inget val. Hon mejlade både Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen att hon nu avsäger sig vidare "hjälpinsatser" från någonderas sida och vad händer - bägge handläggarna kontaktar henne trots att vi upprepade gånger talat om för dem bägge att det är just precis denna kontakt som varje gång blir droppen för Jeanette. Otroligt. Denna myndighetsnit att allting måste ske reglementsenligt är vad som driver människor att begå handlingar som Mari-Louise's. Myndigheterna gör vad myndigheterna alltid gjort, gömmer sig bakom de förbannade reglerna! Och skyfflar ansvaret fram och tillbaka mellan sig. Mari-Louise pallade in mer. Hon är säkerligen inte den sista. Jag bara hoppas och ber att nästa offer inte blir min väninna.
Hon, liksom jag under lång tid gjorde, lider av utbrändhetssyndrom, med en rad olika fysiska problem som följd, och har i utredning efter utredning fått konstaterat att hennes arbetsfunktion är allvarligt nersatt, men det bryr sig inte myndigheterna om. Hon har gått tiden ut och därmed basta! Nu får det räcka med gnäll! Se så - upp o hoppa tös!
En flock chimpanser har mer beskyddarinstinkt för de sina än vår sittande regering. Alle man för sig själv. Simma eller drunkna. Du bestämmer själv ditt eget liv.
Det som är allra mest skrämmande, och som också väldigt tydligt gick fram i reportaget igår, är ju det faktum att det är respektive handläggare som avgör från fall till fall. Då måste jag och alla andra vid sunt förnuft ställa sig frågan - VAD är det som kvalificerar en försäkringskassehandläggare att gå emot ett utlåtande, gjort av läkare med kanske sammanlagt fyrtio års utbildning och erfarenhet? Varför över huvud taget ens bemöda sig om att spilla tid på att begära in läkarintygen, om de ändå inte har någon tyngd i bedömningarna av de olika fallen? Vi ser ju gång på gång, hur läkarintygen ifrågasätts och ignoreras. När läkarkåren själv nu också börjar reagera och sätta sig på tvären!
Ingen ifrågasätter regeringens ambition att göra slut på snyltandet och utnyttjandet av systemet.
I samhället har det alltid funnits och kommer alltid att finnas de som vill leva på andras bekostnad. De finns - ingen förnekar det! Jag har själv under mina dryga fem år i arbetslöshetssvängen träffat dem. Men det är fullkomligt vansinne att för den skull misstro alla. Det kan man inte göra. Det är en så försvinnande liten del av hela den stora massan som faktiskt tycker att det är ganska sjysst att leva på bidrag och hela tiden befinna sig i myndigheternas klor och inte ha någon som helst makt över sitt eget liv. Och för att inte tala om att behöva klara en dräglig existens på 8.000:-/månad brutto. För det är det handlar om till syvende och sistens.
Dilemmat i ett nötskal - myndigheternas oförmåga (ovilja?) att se individen. Försäkringskassan hävdar envist att de visst det gör individuella bedömningar. Ja, i den bemärkelsen att de handlägger varje enskilt fall för sig och inte i klump. Men hur individuell kan en bedömning egentligen bli när alla, oavsett förutsättningar, har x antal dagar på sig att "bli friska"?
Problemet som jag ser det är väl snarast att de beslutande inte har, och heller aldrig kommer att behöva befinna sig i samma sits. Deras hundratusen-kronor-i-månaden-löner borgar för att den dag de blir sjuka, kan de falla tillbaka på försäkringar som garanterar vård på de bästa rehab-klinikerna och den undanstoppade lilla slanten i madrassen ser till att de aldrig behöver klara sig på 8.000:- i månaden brutto som jag och andra snyltande bidragstagare behövt göra under lång tid.
De förstår bara inte länken mellan ekonomisk oro och stress inför en väldigt osäker framtid samt faktiska sjukdomssyndrom. Hjärnans stress framkallar även de rent fysiska symptomen som till slut inte går att ignorera längre. Och hur man kan vara så fullkomligt oempatisk inför andras situation, övergår mitt förstånd.
Och oavsett hur mycket egen företagare jag än är, och oavsett hur bra moderaternas politik kanske är för mitt företag, så kommer jag då ALDRIG att rösta borgerligt. Er brist på medkänsla stinker bårhus lång väg.
Med ovänlig hälsning,
Mia Berg i Malmö.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
