Dagens tidningsartiklar om F-kassans regler
Dagens Medicin
Visar inlägg med etikett tidsbegränsad sjukersättning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tidsbegränsad sjukersättning. Visa alla inlägg
torsdag 12 november 2009
torsdag 15 oktober 2009
Sjukförsäkringsministern svarar
Jag skickade iväg ett mail för ett tag sedan till sjukförsäkringsministern gällande mitt samtal med Försäkringskassan. Jag fick idag ett svar, ett svar som säkert alla får som skriver gällande de nya reglerna. Här är utdrag ur svaret och mina reflektioner över svaret:
"En rehabiliteringskedja har införts med fasta tidpunkter för arbetsförmågebedömningar. Tiden under vilken en person kan få sjukpenning har vidare begränsats till 2,5 år för att bryta de tidigare långa och passiva sjukskrivningarna som lämnade många i permanent utanförskap. Därigenom har
sjukskrivningsprocessen blivit mer aktiv. Sjukfallen har blivit kortare och
vård- och rehabiliteringsinsatser har kommit igång tidigare."
Passiva sjukskrivningar?! Ok...jag förutsätter att de utgår ifrån hur det ser ut nu. I mitt fall så har jag medicinering, jag står i kö för arbetsterapi, kroppsterapi, jag går på KBT-terapi. Jag jobbar med mig själv varje dag utifrån min förmåga för att bli frisk. Är det passivt? Jag VET att det inte ser ut så här bara för mig. Det finns säkert ett antal som har "passiva sjukskrivningar" men är det inte läge då att ge de människorna rehabilitering och då menar jag inte på Arbetsförmedlingen? Att börja där människan befinner sig i sin sjukdomsbild.
"För att förbättra tillgången till medicinsk rehabilitering har en rehabiliteringsgaranti införts. Därutöver har landstingen tillförts en miljard kronor per år för att förbättra rehabiliteringen för sjukskrivna."
Ok. Men nu har ju vi långtidsjukskrivna bara två och en halv månad på oss att få rehabilitering och att få resultat av det. För jag anser inte att detta "Arbetsförmedlingsprojekt" är rehabilitering, jag anser att det är tvångsutkastning som i många fall kommer att bidra till katastrofala följder gällande människornas hälsa. Var fanns dessa pengar tidigare?
"Från och med den 1 juli 2008 gäller också att sjukersättning endast kan komma i fråga om den försäkrades arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt och rehabilitering inte bedöms kunna leda till att någon arbetsförmåga återfås. Den tidsbegränsade sjukersättningen avskaffades därmed.
Klart slut. Japp. Då vet man.
"Mot bakgrund av sjukförsäkringsreformen kommer vissa personer att nå en bortre tidsgräns för sin nuvarande sjukförsäkring i januari 2010. Somliga av dessa kommer att ha ett arbete att återgå till, andra kommer att behöva ett intensifierat stöd från Arbetsförmedlingen för att komma tillbaka till arbetslivet. Regeringen har därför beslutat att införa ett arbetsmarknadspolitiskt introduktionsprogram som syftar till att under tre månader kartlägga individens förutsättningar och behov av stöd."
Med andra ord. ALLA ska arbeta. Sjuk som frisk. Punkt slut. Och man har tre månader på sig hos Arbetsförmedlingen att få hjälp med det. Finns det ens jobb för alla? Är det inte många som är friska och arbetslösa? Jag, som har en fast anställning...vad händer med det?
"Efter introduktionsprogrammet är alla Arbetsförmedlingens ordinarie tjänster tillgängliga. Däribland arbetslivsinriktad rehabilitering, arbetspraktik, jobb med lönebidrag, nystartsjobb, jobb hos Samhall och arbete inom jobb- och utvecklingsgarantin.."
Som sagt. ALLA ska och kan arbeta. I teorin kanonbra. I praktiken en katastrof för många.Det här skrämmer mig. Jag ska berätta min historia, om min tid som sjuk, inte just nu men snart. Men jag vill att ni ska veta, ni där ute...jag har redan börjat bli sämre. Och jag som var på väg att äntligen komma igen. Som pricken över i:et så kom ett exakt likadant fett brev från Försäkringskassan till mig idag, på c:a tio sidor som jag fick för ett tag sen?! Vad kostar inte det?
"En rehabiliteringskedja har införts med fasta tidpunkter för arbetsförmågebedömningar. Tiden under vilken en person kan få sjukpenning har vidare begränsats till 2,5 år för att bryta de tidigare långa och passiva sjukskrivningarna som lämnade många i permanent utanförskap. Därigenom har
sjukskrivningsprocessen blivit mer aktiv. Sjukfallen har blivit kortare och
vård- och rehabiliteringsinsatser har kommit igång tidigare."
Passiva sjukskrivningar?! Ok...jag förutsätter att de utgår ifrån hur det ser ut nu. I mitt fall så har jag medicinering, jag står i kö för arbetsterapi, kroppsterapi, jag går på KBT-terapi. Jag jobbar med mig själv varje dag utifrån min förmåga för att bli frisk. Är det passivt? Jag VET att det inte ser ut så här bara för mig. Det finns säkert ett antal som har "passiva sjukskrivningar" men är det inte läge då att ge de människorna rehabilitering och då menar jag inte på Arbetsförmedlingen? Att börja där människan befinner sig i sin sjukdomsbild.
"För att förbättra tillgången till medicinsk rehabilitering har en rehabiliteringsgaranti införts. Därutöver har landstingen tillförts en miljard kronor per år för att förbättra rehabiliteringen för sjukskrivna."
Ok. Men nu har ju vi långtidsjukskrivna bara två och en halv månad på oss att få rehabilitering och att få resultat av det. För jag anser inte att detta "Arbetsförmedlingsprojekt" är rehabilitering, jag anser att det är tvångsutkastning som i många fall kommer att bidra till katastrofala följder gällande människornas hälsa. Var fanns dessa pengar tidigare?
"Från och med den 1 juli 2008 gäller också att sjukersättning endast kan komma i fråga om den försäkrades arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt och rehabilitering inte bedöms kunna leda till att någon arbetsförmåga återfås. Den tidsbegränsade sjukersättningen avskaffades därmed.
Klart slut. Japp. Då vet man.
"Mot bakgrund av sjukförsäkringsreformen kommer vissa personer att nå en bortre tidsgräns för sin nuvarande sjukförsäkring i januari 2010. Somliga av dessa kommer att ha ett arbete att återgå till, andra kommer att behöva ett intensifierat stöd från Arbetsförmedlingen för att komma tillbaka till arbetslivet. Regeringen har därför beslutat att införa ett arbetsmarknadspolitiskt introduktionsprogram som syftar till att under tre månader kartlägga individens förutsättningar och behov av stöd."
Med andra ord. ALLA ska arbeta. Sjuk som frisk. Punkt slut. Och man har tre månader på sig hos Arbetsförmedlingen att få hjälp med det. Finns det ens jobb för alla? Är det inte många som är friska och arbetslösa? Jag, som har en fast anställning...vad händer med det?
"Efter introduktionsprogrammet är alla Arbetsförmedlingens ordinarie tjänster tillgängliga. Däribland arbetslivsinriktad rehabilitering, arbetspraktik, jobb med lönebidrag, nystartsjobb, jobb hos Samhall och arbete inom jobb- och utvecklingsgarantin.."
Som sagt. ALLA ska och kan arbeta. I teorin kanonbra. I praktiken en katastrof för många.Det här skrämmer mig. Jag ska berätta min historia, om min tid som sjuk, inte just nu men snart. Men jag vill att ni ska veta, ni där ute...jag har redan börjat bli sämre. Och jag som var på väg att äntligen komma igen. Som pricken över i:et så kom ett exakt likadant fett brev från Försäkringskassan till mig idag, på c:a tio sidor som jag fick för ett tag sen?! Vad kostar inte det?
"Detta fick jag idag igen, det var c:a nio sidor till"
Vi kanske ses på Samhall, om jag fortfarande kan andas då!
Anna
måndag 28 september 2009
Angående sjukersättning och de nya reglerna
I början av sommaren hörde en handläggare av sig till mig och sa att det var mycket viktigt att vi hade ett rehabiliteringsmöte Senast i augusti.. Hur jag än mådde. För att i tid kunna handlägga mitt ärende gällande sjukersättning 50 % i o m att den går ut 1 februari 2010. Hon sa att hon skulle kontakta min läkare och min arbetsgivare och sedan kontakta mig när hon fått till en tid för möte.
När hela augusti har gått och nästan hela september, ringde jag till Försäkringskassan eftersom jag inte hört något och eftersom det skulle vara så lång handläggningstid.Jag hade då fått en ny handläggare som inte sa ett ord om varför de inte hört av sig. Däremot fick jag veta hur det ligger till, här är ungefär hur samtalet var (jag är A och handläggaren är H).
H: Ja, hur känner du, kan du tänka dig att börja arbetsträna Nu eller göra annan aktivitet?
A: Ööööhh…(Det står stilla i huvudet på mig.)Vaddå?
H: Ja, alltså för att komma igång nu. Det finns bl. a. ett projekt där man kan läsa ett språk eller göra något kreativt. Men då måste du byta mottagning. Eller om du känner att det är dags att pröva på arbetsträning nu, och göra det i tio veckor.
A: Ööööh...(det går runt i huvudet på mig) ja, alltså jag står i kö för arbetsterapi och för kroppsterapi och jag går på KBT. Men enligt mig själv och min terapeut samt min läkare är det för tidigt för mig att börja arbetsträna.
H: Det är så att du utförsäkras i januari 2010. Så då gäller det att komma igång innan dess.
A: (Jag grips av panik.) Ok. Men om jag fortfarande är sjuk då?
H: Det blir så ändå.
A: Är det då man ska till Arbetsförmedlingen? Och vad ska man göra där?
H: Ja. Det vet jag inte riktigt men man ska få någon form av aktivitetsstöd.
A: Men jag har en fast anställning som jag planerat att återgå till när jag är frisk. Ska jag anmäla mig på Arbetsförmedlingen och säga Hej jag är sjuk och har en fast anställning men jag skulle vilja anmäla mig här?
H: Ja.
A: (Jag blir tyst och sitter med gråten i halsen.)
H: Du har ju tre månader på dig nu att arbetsträna, så du kan väl tänka över det och diskutera det med din läkare och terapeut?
A: Jag har arbetstränat flera gånger tidigare men då har det varit för tidigt och inte fungerat. Om jag börjar för tidigt igen kommer det braka ihop.
H: Ok.
A: Så fr.o.m. februari 2010 så är det: Tack och hej för mig?
H: Ja.
A: Men jag är mitt uppe i justeringar av mediciner och min terapeut och läkare anser inte att det är läge att jag arbetstränar ÄN. Men då spelar det ingen roll?
H: Nä, man kan få förtidspension permanent men det är mycket svårt.
A: (Jag börjar gråta.)... jag kämpar varje dag med mig själv. Jag kan inte skynda på detta. Men då har jag inget val då?
H: Nä.
A: Det verkar som att ingen riktigt vet vad detta går ut på?
H: Nä.
A: Jaha...(Här kan jag inte tänka.)
H: Gör så här att du diskuterar detta med din läkare och terapeut, så hör du av dig till mig efter det, vi kan låta det vara en månad men sen tar vi tag i det, då har du november, december på dig.
A: Ja då gör jag väl det. (Får en känsla av apati.)
H: Det är bara att ringa eller maila mig om det är något du undrar över sägs med en hurtig ton.
A: Ok. Hejdå.
Hur kan man gå ut med nya regler gällande sjukersättning när det inte finns ett klart och tydligt svar på hur den nya hjälpen ska gå tillväga?!Hur kan man bara bryta av människors rehabilitering utan hänsyn till läget gällande medicinering, väntan på terapi m.m.?!
Jag vet inte hur jag ska orka med detta. Jag var på väg framåt, uppåt men nu rasade allt ihop, så känns det just nu för mig. Denna press kommer försämra många sjukskrivnas hälsa. Det är jag säker på. Om jag utgår från mig själv som har utbränd/ångest/panikångest i bagaget och som jag vet många med mig har i dagens samhälle. Detta är en mycket hög stressfaktor, framför allt för att man inte får några tydliga svar. Det handlar om människors liv.
”ALLA är inte med”
När hela augusti har gått och nästan hela september, ringde jag till Försäkringskassan eftersom jag inte hört något och eftersom det skulle vara så lång handläggningstid.Jag hade då fått en ny handläggare som inte sa ett ord om varför de inte hört av sig. Däremot fick jag veta hur det ligger till, här är ungefär hur samtalet var (jag är A och handläggaren är H).
H: Ja, hur känner du, kan du tänka dig att börja arbetsträna Nu eller göra annan aktivitet?
A: Ööööhh…(Det står stilla i huvudet på mig.)Vaddå?
H: Ja, alltså för att komma igång nu. Det finns bl. a. ett projekt där man kan läsa ett språk eller göra något kreativt. Men då måste du byta mottagning. Eller om du känner att det är dags att pröva på arbetsträning nu, och göra det i tio veckor.
A: Ööööh...(det går runt i huvudet på mig) ja, alltså jag står i kö för arbetsterapi och för kroppsterapi och jag går på KBT. Men enligt mig själv och min terapeut samt min läkare är det för tidigt för mig att börja arbetsträna.
H: Det är så att du utförsäkras i januari 2010. Så då gäller det att komma igång innan dess.
A: (Jag grips av panik.) Ok. Men om jag fortfarande är sjuk då?
H: Det blir så ändå.
A: Är det då man ska till Arbetsförmedlingen? Och vad ska man göra där?
H: Ja. Det vet jag inte riktigt men man ska få någon form av aktivitetsstöd.
A: Men jag har en fast anställning som jag planerat att återgå till när jag är frisk. Ska jag anmäla mig på Arbetsförmedlingen och säga Hej jag är sjuk och har en fast anställning men jag skulle vilja anmäla mig här?
H: Ja.
A: (Jag blir tyst och sitter med gråten i halsen.)
H: Du har ju tre månader på dig nu att arbetsträna, så du kan väl tänka över det och diskutera det med din läkare och terapeut?
A: Jag har arbetstränat flera gånger tidigare men då har det varit för tidigt och inte fungerat. Om jag börjar för tidigt igen kommer det braka ihop.
H: Ok.
A: Så fr.o.m. februari 2010 så är det: Tack och hej för mig?
H: Ja.
A: Men jag är mitt uppe i justeringar av mediciner och min terapeut och läkare anser inte att det är läge att jag arbetstränar ÄN. Men då spelar det ingen roll?
H: Nä, man kan få förtidspension permanent men det är mycket svårt.
A: (Jag börjar gråta.)... jag kämpar varje dag med mig själv. Jag kan inte skynda på detta. Men då har jag inget val då?
H: Nä.
A: Det verkar som att ingen riktigt vet vad detta går ut på?
H: Nä.
A: Jaha...(Här kan jag inte tänka.)
H: Gör så här att du diskuterar detta med din läkare och terapeut, så hör du av dig till mig efter det, vi kan låta det vara en månad men sen tar vi tag i det, då har du november, december på dig.
A: Ja då gör jag väl det. (Får en känsla av apati.)
H: Det är bara att ringa eller maila mig om det är något du undrar över sägs med en hurtig ton.
A: Ok. Hejdå.
Hur kan man gå ut med nya regler gällande sjukersättning när det inte finns ett klart och tydligt svar på hur den nya hjälpen ska gå tillväga?!Hur kan man bara bryta av människors rehabilitering utan hänsyn till läget gällande medicinering, väntan på terapi m.m.?!
Jag vet inte hur jag ska orka med detta. Jag var på väg framåt, uppåt men nu rasade allt ihop, så känns det just nu för mig. Denna press kommer försämra många sjukskrivnas hälsa. Det är jag säker på. Om jag utgår från mig själv som har utbränd/ångest/panikångest i bagaget och som jag vet många med mig har i dagens samhälle. Detta är en mycket hög stressfaktor, framför allt för att man inte får några tydliga svar. Det handlar om människors liv.
”ALLA är inte med”
måndag 24 augusti 2009
Sjuk hela livet
Jag mobbades konstant i skolan och jag förstod inte varför. Nu närmar jag mig en förklaring med diagnosen Aspbergers syndrom, denna som jag antagligen får säkerställd hos en läkare som jag väntar att få komma till. Jag har varit på bedömningssamtal där sköterskan trodde att jag har detta, och jag är 35 år.
Jag har haft tidsbegränsad sjukersättning sedan år 2000 men FK har vägrat ge mig en varaktig sjukersättning, därför har jag tvingats göra nya ansökningar och träffa läkare som skrivit intyg. Senaste intyget lutade åt en varaktig ersättning men FK ville inte det, eftersom de nya reglerna säger att man måste genomgå arbetsrehabilitering först. Men min nuvarande kurator tycker att det inte behövs om jag har Aspbergers. Återstår vad FK tycker...
Jag anser att det är helt fel att FK ska ha sista ordet som inte träffat mig, inte heller har jag träffat försäkringsläkaren! Min läkare tycker jag behöver lugn och ro och en varaktig sjukersättning skulle ge mig detta. Jag tycker de nya reglerna misstror alla oss sjuka. Varför tas inte läkarens intyg på allvar? Varför skulle någon vilja vara sjuk frivilligt? Förstår inte hur de tänker!
"Sjuk hela livet"
Jag har haft tidsbegränsad sjukersättning sedan år 2000 men FK har vägrat ge mig en varaktig sjukersättning, därför har jag tvingats göra nya ansökningar och träffa läkare som skrivit intyg. Senaste intyget lutade åt en varaktig ersättning men FK ville inte det, eftersom de nya reglerna säger att man måste genomgå arbetsrehabilitering först. Men min nuvarande kurator tycker att det inte behövs om jag har Aspbergers. Återstår vad FK tycker...
Jag anser att det är helt fel att FK ska ha sista ordet som inte träffat mig, inte heller har jag träffat försäkringsläkaren! Min läkare tycker jag behöver lugn och ro och en varaktig sjukersättning skulle ge mig detta. Jag tycker de nya reglerna misstror alla oss sjuka. Varför tas inte läkarens intyg på allvar? Varför skulle någon vilja vara sjuk frivilligt? Förstår inte hur de tänker!
"Sjuk hela livet"
tisdag 18 augusti 2009
Att leva med tidsbegränsad sjukersättning, del 2
Pisal kompletterar gårdagens berättelse:
"Idag fick jag besked från färdtjänsthandläggaren på Länstrafikbolaget. Avslag. Jag kan förflytta mig själv om än med svårighet, alltså har jag inte rätt till färdtjänst. Kollektivtrafiken sägs vara handikappanpassad. De ifrågasätter inte att jag har ett funktionshinder, men menar att jag trots detta kan nyttja allmänna kommunikationer. ”Det går ju att köra på en elrullstol” var argumentet för dagen. Jag kan inte sitta på ett tåg- eller bussäte. Det gör mig så dålig att jag behöver akutsjukvård. Jag tillåts inte stå i bussarna i landsbygdstrafiken av säkerhetsskäl. Jag orkar inte stå upp emot en timme i en skakig buss eller ett tåg. De hänvisar till en dom som rör Stockholms tunnelbana där en person fick avslag. Domen är 10 år gammal. Konsekvenserna av detta blir ytterligare utanförskap. Som jag skrev är eventuellt arbetsträning aktuellt. Inte nu längre. Jag kan inte ta mig dit. Blir jag utförsäkrad i stället?
"Pisal"
måndag 17 augusti 2009
Att leva med tidsbegränsad sjukersättning
Jag är en kvinna på 45 år som har varit sjukskriven på heltid sedan sommaren 2007. Från och med april 2008 har jag tidsbegränsad sjukersättning som tar slut i början av 2010.
Jag har tidigare haft ett antal perioder av längre sjukskrivningar främst på deltid. Detta har dock inte varit problematiskt då de alla varit förknippade med en åkomma eller rehabilitering efter operation som kunnat tidsbegränsas. Jag återkom också efter dessa i full tid igen. Nuvarande sjukdom ser annorlunda ut. Jag begränsas av problem i rörelseapparaten som det så fint heter på läkarspråk. Det betyder i klartext att jag inte kan gå efter ordning, har dålig balans, smärta och instabilitet i bäckenet. Utöver detta har jag fibromyalgi som diagnostiserades redan i början på 80-talet. Mitt problem beror på sviter av foglossningar under graviditeter och överrörlighet i höfterna.
I slutet av 2007 skickades jag på Försäkrings Medicinsk Utredning (FMU). Utredarna konstaterade i princip vad min ordinarie läkare redan visste (och jag med). Det var muskoloskeletala smärtor jag hade. Dessa försämrades dessutom av psykosocial pålagring. (jag hade medicinerat mot depression sedan 2006) och förväntades bestå i minst ett år, troligen betydligt längre. De rekommenderade dessutom fortsatt ortopedisk utredning samt kontakt med smärtklinik.
I mars 2008 påbörjade jag min rehabilitering vid smärtsektionen på närmaste Universitetssjukhus. Deras utredning bekräftade FMU. Som direkt följd av sjukgymnastens undersökning blev jag kvar på sjukhusets ortopedklinik i drygt två veckor på grund av smärta och problem att gå, där blev jag även ortopediskt utredd. Vanlig röntgen samt MR visade vara utan anmärkning. Jag påbörjade träning på Rehab och var inskriven där under ca ett halvt år. Läkaren provade ut en väl fungerande medicinering med bl. a morfin som jag än idag står på. Därefter återfördes jag till Primärvården och min ordinarie läkare. Vid ett antal tillfällen har jag sökt akut både på vårdcentralen och på sjukhusens akutmottagning därför att jag ej kunnat bryta ett smärtgenombrott. Akutmottagningarna ger mig morfin eller Ketogan och lägger ibland in mig för mobilisering. Vårdcentralens läkare ger mig blockader i ligamenten i bäckenet, vilket är långt effektivare än morfinet.
Idag oroar jag mig för vad som ska hända om ett halvår då min sjukersättning tar slut. Får jag förlängt? Försäkringskassans handläggare har pratat om ett projekt som heter FAROS och som jag inte vet mer än så om. Kuratorn jag har regelbunden kontakt med säger att för att bli aktuell för FAROS måste jag kunna arbeta minst 25 %. Jag går med rollator och klarar inte att sitta på en vanlig stol utan specialdynor, kan inte åka bil annat än korta stunder och jag kan inte själv köra. Jag bor på en liten ort i Mellansverige och har minst 40 min till närmaste stad där arbetsträning kan tänkas finnas. Som social träning har jag läst distanskurser inom mitt yrkesområde via nätuniversitetet. Detta går enbart därför att jag själv styr min tid samt att kurserna är anpassade för att man ska klara dem samtidigt som man arbetar heltid.
Min oro för min försörjning gör att jag ständigt letar ny information. Jag vet att om jag blir utan ersättning finns inget annat än socialtjänsten då jag inte har rätt till a-kassa. Min sjukdom är omöjlig att säga om jag blir bra eller inte varför kravet på ”för all överskådlig framtid” när det gäller permanent sjukersättning inte uppfylls. Förhoppningsvis får jag veta lite mer under det avstämningsmöte som ska hållas i september. Det är då 23 månader sedan förra mötet. Jag vet ganska väl vad jag kan och inte kan. Men räcker det eller kommer jag att tvingas ut i någon form av sysselsättning jag inte klarar?
Jag sjukskrev en gång ifrån ett arbete som i och för sig var psykiskt krävande, men egentligen inte på något sätt tungt. Jag var inte stressad av arbetet, och det var inte fysiskt tungt heller. Jag kunde själv styra arbetsinsatsen till stora delar och välja nivån på hur intensivt jag skulle jobba. Det ställdes givetvis krav men dessa var fullt rimliga, vare dig för höga eller för låga. Jag hade med andra ord ett mycket bra arbete. Jag var dock inte tillsvidareanställd utan arbetade på uppdrag/timmar vilket innebär att jag inte har någon tjänst att återgå till. Kan Försäkringskassan skaffa mig ett bättre arbete – ett arbete jag kan klara av? När jag blev sjuk hade jag försökt arbeta. Tre timmars arbete blev till tre-fyra dagar med svår smärta sängliggandes. Jag mår inte bättre idag. Däremot vet jag mer vad jag kan och inte kan och varför jag får så fruktansvärda smärtor.
Vilken arbetsgivare är beredd att anställa mig på dessa villkor? Försäkringskassan själv kanske eller varför inte arbetsförmedlingen? De har ju öppet fyra timmar i veckan här på orten… Det kanske är lagom för mig.
Ett är i alla fall säkert, vare sig jag eller min familj mår bättre av att vi inte vet vad som kommer att ske om ett halvår rent ekonomiskt.
Skrivet den 17 augusti 2009
”Pisal”
Jag har tidigare haft ett antal perioder av längre sjukskrivningar främst på deltid. Detta har dock inte varit problematiskt då de alla varit förknippade med en åkomma eller rehabilitering efter operation som kunnat tidsbegränsas. Jag återkom också efter dessa i full tid igen. Nuvarande sjukdom ser annorlunda ut. Jag begränsas av problem i rörelseapparaten som det så fint heter på läkarspråk. Det betyder i klartext att jag inte kan gå efter ordning, har dålig balans, smärta och instabilitet i bäckenet. Utöver detta har jag fibromyalgi som diagnostiserades redan i början på 80-talet. Mitt problem beror på sviter av foglossningar under graviditeter och överrörlighet i höfterna.
I slutet av 2007 skickades jag på Försäkrings Medicinsk Utredning (FMU). Utredarna konstaterade i princip vad min ordinarie läkare redan visste (och jag med). Det var muskoloskeletala smärtor jag hade. Dessa försämrades dessutom av psykosocial pålagring. (jag hade medicinerat mot depression sedan 2006) och förväntades bestå i minst ett år, troligen betydligt längre. De rekommenderade dessutom fortsatt ortopedisk utredning samt kontakt med smärtklinik.
I mars 2008 påbörjade jag min rehabilitering vid smärtsektionen på närmaste Universitetssjukhus. Deras utredning bekräftade FMU. Som direkt följd av sjukgymnastens undersökning blev jag kvar på sjukhusets ortopedklinik i drygt två veckor på grund av smärta och problem att gå, där blev jag även ortopediskt utredd. Vanlig röntgen samt MR visade vara utan anmärkning. Jag påbörjade träning på Rehab och var inskriven där under ca ett halvt år. Läkaren provade ut en väl fungerande medicinering med bl. a morfin som jag än idag står på. Därefter återfördes jag till Primärvården och min ordinarie läkare. Vid ett antal tillfällen har jag sökt akut både på vårdcentralen och på sjukhusens akutmottagning därför att jag ej kunnat bryta ett smärtgenombrott. Akutmottagningarna ger mig morfin eller Ketogan och lägger ibland in mig för mobilisering. Vårdcentralens läkare ger mig blockader i ligamenten i bäckenet, vilket är långt effektivare än morfinet.
Idag oroar jag mig för vad som ska hända om ett halvår då min sjukersättning tar slut. Får jag förlängt? Försäkringskassans handläggare har pratat om ett projekt som heter FAROS och som jag inte vet mer än så om. Kuratorn jag har regelbunden kontakt med säger att för att bli aktuell för FAROS måste jag kunna arbeta minst 25 %. Jag går med rollator och klarar inte att sitta på en vanlig stol utan specialdynor, kan inte åka bil annat än korta stunder och jag kan inte själv köra. Jag bor på en liten ort i Mellansverige och har minst 40 min till närmaste stad där arbetsträning kan tänkas finnas. Som social träning har jag läst distanskurser inom mitt yrkesområde via nätuniversitetet. Detta går enbart därför att jag själv styr min tid samt att kurserna är anpassade för att man ska klara dem samtidigt som man arbetar heltid.
Min oro för min försörjning gör att jag ständigt letar ny information. Jag vet att om jag blir utan ersättning finns inget annat än socialtjänsten då jag inte har rätt till a-kassa. Min sjukdom är omöjlig att säga om jag blir bra eller inte varför kravet på ”för all överskådlig framtid” när det gäller permanent sjukersättning inte uppfylls. Förhoppningsvis får jag veta lite mer under det avstämningsmöte som ska hållas i september. Det är då 23 månader sedan förra mötet. Jag vet ganska väl vad jag kan och inte kan. Men räcker det eller kommer jag att tvingas ut i någon form av sysselsättning jag inte klarar?
Jag sjukskrev en gång ifrån ett arbete som i och för sig var psykiskt krävande, men egentligen inte på något sätt tungt. Jag var inte stressad av arbetet, och det var inte fysiskt tungt heller. Jag kunde själv styra arbetsinsatsen till stora delar och välja nivån på hur intensivt jag skulle jobba. Det ställdes givetvis krav men dessa var fullt rimliga, vare dig för höga eller för låga. Jag hade med andra ord ett mycket bra arbete. Jag var dock inte tillsvidareanställd utan arbetade på uppdrag/timmar vilket innebär att jag inte har någon tjänst att återgå till. Kan Försäkringskassan skaffa mig ett bättre arbete – ett arbete jag kan klara av? När jag blev sjuk hade jag försökt arbeta. Tre timmars arbete blev till tre-fyra dagar med svår smärta sängliggandes. Jag mår inte bättre idag. Däremot vet jag mer vad jag kan och inte kan och varför jag får så fruktansvärda smärtor.
Vilken arbetsgivare är beredd att anställa mig på dessa villkor? Försäkringskassan själv kanske eller varför inte arbetsförmedlingen? De har ju öppet fyra timmar i veckan här på orten… Det kanske är lagom för mig.
Ett är i alla fall säkert, vare sig jag eller min familj mår bättre av att vi inte vet vad som kommer att ske om ett halvår rent ekonomiskt.
Skrivet den 17 augusti 2009
”Pisal”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
