Ett drägligt liv

Jag skulle vilja ge mina medmänniskor en inblick i mitt liv, för att de kanske skall kunna öppna sina ögon mer och se sanningen i detta som händer.
Detta för att de ska få en förståelse för oss som inte kan men vill. Se dem som inte kan ge utryck för sin förtvivlan. För dessa ger jag er alla min berättelse för jag kan fortfarande ge uttryck för min verklighet. Det började redan i min barndom, jag var inte som alla andra, jag kunde böja mina leder hit och dit. Skolsköterskan skyllde på att man växer ur det och mina föräldrar svalde och tog emot.
Jag har alltid varit en glad social tjej med många järn i elden och jag har jobbat i de flesta branscher, utomlands och i stora bolag.
Under 2003 födde jag mitt första barn det var då allt började om i mitt liv. Jag hade en svår förlossning, i 3 1/2 dygn, det hela slutade med en tur på operationsbordet p.g.a. stora bristningar utvändigt och invändigt. Dessförinnan fastnade mitt barn, det kom in två bastanta damer som hävde sig över mig för att som de sa skulle trycka ut barnet. När dessa tryckte small min rygg. Detta är som jag har fått reda på senare absolut inget de skall göra. Jag som förstagångsföderska fick uppleva något som jag inte önskar någon annan. Efter operationen fick jag en massa komplikationer med infektioner o.s.v. Den enda uppföljning jag fick var sporadisk sjukgymnastik. Att jag hade ont i rygg och bäcken föstes bara åt sidan. Jag ville ju bara få vara mamma och kämpade vidare trots smärtor.

Efter min mammaledighet såg jag fram emot att börja jobba och försökte få hjälp på företaget, de skickade mig till företagshälsan. Under denna period gick jag på VC, där fick jag diagnosen myofaciellt smärtsyndrom fibromyalgi b.l.a. Jag försökte återgå till mitt jobb pröva gång på gång. Företaget skicka mig på Rehabkurs, denna hade ingen större effekt, i samband med denna så fick jag prova många olika mediciner vilket bara gav en massa biverkningar. Frågar man min familj var jag helt borta under denna period i sinnet. Jag blev sjukskriven gång på gång.
När denna Rehabkurs var slut hade jag och min familj nått en brytpunkt. Jag förlorade en mycket i inkomst orkade inte ta hand om det vardagliga. Vi hade ett hus som vi ägt ett par år. Detta fick vi nu ge upp. Min man som jobbade heltid kunde inte jobba 100 % komma hem och göra allt själv. Den enda lösningen var att flytta 10 mil för att få mindre boende och mera hjälp av familj och vänner. Mitt jobb gjorde det lätt för sig och sa upp mig p.g.a. arbetsbrist då jag inte kunde omplaceras. Vilket var en sorg för mig då jag gillat mitt jobb, den största sorgen här var att jag inte kunde vara en riktig mamma. Även om jag nu med facit i handen vet att jag är en bra mamma trots allt.
Jag blev gång på gång skickad på diverse utredningar med Försäkringskassan gav samma svar varje gång och jag blev erbjuden förtidspension ett antal gånger. Jag tackade nej för längst därinne fanns ett hopp om att fick jag hjälp kanske jag kunde göra något.
Jag flyttade till en annan stad, till en ny lägenhet, gick till alla specialister jag kunde hitta och betalade detta själv men ingen kunde ge mig ett annat svar. Jag hade så omfattande skador b.l.a. diskbråck efter förlossningen och skador i bäckenet, inflammationer o.s.v. Listan är så lång så jag ids inte ta hela. Alla dessa diagnoser, det medför att min kropp har ständig smärta dygnet runt, inflammationer vid minsta felsteg eller belastning o.s.v.
Jag blev nu bemött på min nya VC med förakt och misstro vilket resulterade i ännu mera utredningar och medicineringar. Jag var hög som ett höghus på morfin. De konstaterade diskbråck 4 år efter förlossningen men sa bara att det inte var något att göra. Nu ville de höja dosen av morfin min kropp, min mage, allt gav upp. Jag sa nej och då var jag inte välkommen om jag inte ville medicineras. Saken är den att jag även har en tarmsjukdom som inte funkar med vissa mediciner.
Jag fattade där ett beslut om att hitta någon annan läkare och detta blev en privatläkare med dyra taxor. Inte ens smärtteamet på lokala sjukhuset kunde ta emot mig då jag var för väl utredd. Jag kan inte räkna upp gångerna jag fått höra att jag borde vara mitt i livet jag är ju bara 35 för ung för att vara så sjuk. Jo tack, till alla dessa inkompetenta yrkesmänniskor. Jag valde aldrig att bli sjuk vid 28 års ålder, sjukdom har ingen ålder. Jag hade ju valt livet, jobbet, fler barn och mitt hus d.v.s. den aktiva tjej jag var. Jag hade absolut inte valt att ge min familj detta helvete. Inte mig själv heller. Alla saker jag vill men inte kan göra. Vänner som inte orkar med som försvann, de som inte förstår eller vill förstå. Jag har verkligen provat hela medicinfamiljen, sjukgymnastiken, KBT, alternativdelen, det finns inga halmstrån kvar. De godbitarna jag funnit på vägen använder jag idag t.ex. massage varmvatten avslappning meditation osv. För att orka ta del av mitt liv.

Nu jagas jag av mobben på Försäkringskassan, de anser att jag är för sjuk för att jobba enligt de medicinska underlagen men bankar på om individanpassat. Vilket inte heller funkat de 3 senaste gångerna jag faktiskt provat, om även styrks i de nya billiga utredningar de skickar mig på gång på gång som lösning. Gud vet vad dessa kostar och alla säger fotfarande samma om mig. Jag har nu ingått i arbetsförmedlingens fantastiska program, handläggaren kan inte hjälpa mig. Hon skickar därför tillbaka mig till Försäkringskassan igen där jag överklagar hela tiden.
Jag har själv hittat en ny VC, där jag hittade en läkare som förstod mig som kommer att hjälpa mig med att anpassa mitt liv till det drägliga. D.v.s. ge mig medicin när jag behöver det och utreda samt ge mig hjälpmedel för hemmet.
Det är otroligt kränkande att för varje utredning se helvetet passera en ytterligare gång. Möta ny sjukvårdspersonal gång på gång. Att t.o.m. de ger upp men jag kan hänga med på detta för halmstråna är slut. Jag kämpar för en enkel tillvaro som jag hade uppnått. Men min krassa verklighet är sådan att bakom alla dessa sjukdomar diagnoser finns jag. Jag är inte min sjukdom men den är med mig, varje dag resten av livet. Jag begär bara en dräglig tillvaro. Utan förnedring, kränkning, med respekt och att de ser människan bakom allt detta. För jag kämpar i motvind för mitt liv och det är bara huvudet som finns ovanför ytan.

Hälsningar

”Banna”

Livskris?!

Statsministern säger:

Man kan faktiskt drabbas av en livskris vid 32 som man, när man fyller 36, upplever har kommit lite åt sidan.
Ska vi då ha ett Sverige som säger att "Näe, det som hände dig när du var 32 det gör att du ska inte jobba mer utan i din panna står förtidspensionär?"

Livskris? Kommit lite åt sidan? Jag fattar ingenting av detta. Ingenting. Vaddå livskris?

Menar han sjukdomar? Det måste han ju mena men vad har det med livskris att göra?
Har ordet sjuk och sjukdom tagits bort i det svenska språket nu? Menar han att folk säger att de har varit med om en livskris och vill vara förtidspensionärer resten av sina liv?

Jag kollapsade och blev sjukskriven när jag var 25 år. Jag blev sjuk. Utbränd. Utmattningssyndrom. Det var banne mig ingen livskris! Jag hade slitit ut mig själv totalt. Det var mitt fel men det var omedvetet.

Jag har kämpat på, har arbetat periodvis, 100%, 75%, 50%, 25%. Fram och tillbaka, är långtidssjukskriven. Jag har gjort och gör allt i form av rehabilitering och mediciner jag kan tänka mig för att komma igen och bli frisk.

Jag - kan - inte - skynda - på - detta!

Det fungerar inte så. Det GÅR INTE att skynda på. Jag lovar, jag har försökt mer än en gång för att jag vill må bra.
Jag kunde inte somna i natt. Jag inser att jag snart står inför vinna eller försvinna. Vet inte om jag kan bo kvar i min lägenhet.

Och risken finns att jag brakar ihop, inte p g a en livskris utan p g a förvärrande symptom på min sjukdomsbild. Jag kanske inte gör det men risken finns.
Vad gör jag då? Någon som vet?

Vänliga hälsningar Anna

Brev till Husmark och Axén

Ang. den nya sjukförsäkringslagen så säger ni att vi sjuka inte behöver oroa oss och vara rädda för att hamna utan ersättning.

Ni säger att vi sjuka har missuppfattat det hela.

Men det jag fattat är
att med de papper jag har idag från FMR och FK och mina läkare hade jag innan den nya lagen haft rätt till permanent sjukersättning (varför kan det inte få heta SJUKPENSION? alla dessa namnbyten är ju bara förvirrande).
Efter den nya lagen så innebär samma yttranden och utlåtanden att jag nästa höst kommer att utförsäkras ur sjukförsäkringen.

Jag bara undrar; NÄR blev jag frisk?

Jag mister min sjukersättning och jag mister min AFA-försäkring.
Jag kommer inte att klara att arbeta och inte heller att arbetsträna eller delta i något introduktionsprogram.

Och ja - jag har försökt. Många gånger.
Men det går inte.
Jag har dessutom varit sjuk väldigt länge och blir bara sämre.

Så säg inte till mej att jag missuppfattat den nya lagen. Jag vet precis vad som väntar.

Och i alla de debattartiklar och insändare jag läst som ni skrivit så känner jag ert förakt för mej som drabbats av sjukdom.

Som om jag skulle ha kunnat gjort något åt det som om jag valt det själv.

Som om jag själv valt att inte bli frisk utan hellre vill ligga i sängen och lata mej.

Nästa höst står jag helt utan ersättning. Det har jag inte missförstått.

Men jag tror att ni inte förstår att sjukdom inte går över genom indragna ersättningar.
Jag kommer att vara lika sjuk nästa höst som nu om inte värre eftersom min sjukdom påverkas av stress.

Vad jag inte kan förstå är varför ni i "alliansen"vill att man som sjuk inte ska få behålla sin sjukersättning och sin försäkring under tiden man genomgår alla nya introduktionsprogram och arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller vad ni nu valt att kalla dem.

Låt sjuka behålla sina ersättningar och försäkringar! Då behöver man ju inte må dåligt på grund av den ekonomiska stressen och man kan få försöka komma igen i lugn och ro och i sitt eget tempo.
Och framförallt först rehabiliteras medicinskt, dvs få rätt diagnos, rätt behandling m.m. och sedan arbetsträna om man klarar det och sen prova lönebidragsjobb, nystartsjobb eller vad ni nu valt att kalla dem, m.m.

Varför är det så viktigt att sjuka ska föras över till Arbetsförmedlingen utan att få behålla sin sjukersättning och sin AFA-försäkring?

Ni säger att om man inte klarar introduktionen på Arbetsförmedlingen så kommer man få tillbaka sin ersättning?
Men varför kan man inte få behålla sjukpenning eller sjukersättning och sina försäkringar hela vägen fram?
Ni måste ju ha en anledning till detta.

Sjukförsäkringen ger enorma överskott och fusket visade sig vara minimalt. Så det kan ju inte vara ekonomiska skäl.

Och kränk mej inte genom att påstå att jag kommer att få ersättning och kunna överleva på 1.115 kr i veckan FÖRE skatt - för det kan jag inte.

Idag får jag ca 10.000 kr i månaden efter skatt (sjukersättning och AFA-försäkring).På det kan jag överleva och betala min bostad, min bil och min mat m.m.
Nästa höst blir jag bostadslös. Varför ska jag behöva bli bostadslös för att jag drabbats av sjukdom?

Och "snabbspåret" till a-kassan har jag ingen nytta av eftersom jag gick ur a-kassan för länge sedan eftersom jag inte omfattades av den trots att jag betalt in till den under alla år.
Snacka om lurad....

Och hur ska man förresten uppnå arbetsvillkoret på 3 månader om man inte har ett arbete att gå tillbaka till?
Och om man har ett arbete att gå tillbaka till i 3 månader ska man sen säga upp sig för att få a-kassa under introduktionsprogrammet?
Och först en karensperiod för att man sagt upp sig själv?
Är man då överhuvudtaget aktuell för detta introduktionsprogram? Då har man ju varit arbetsför i 3 månader?

Och ljug mej inte rätt i ansiktet genom att påstå att jag får tillbaka min sjukersättning om jag är för sjuk för Arbetsförmedlingen.

Hur ska det gå till menar ni?

Ska jag inte då ansöka om sjukpenning eller sjukersättning på vanligt sätt och börja om från början igen?
Men det kan jag väl inte heller om jag inte först varit "frisk" en period eftersom ni numera tidsbegränsat hur länge man får ersättning vid sjukdom?

Så förklara för mej exakt vad det är jag missuppfattat och förklara varför inte sjuka kan få behålla sina ersättningar (sjukpenning, sjukersättning och försäkringar) hela vägen tillbaka till hälsa och arbete.

Och förklara gärna också hur ni kan tycka att det är rätt att ta pengar ur vår sjukförsäkring till skattesänkningar åt de som arbetar.

Hur gör det mej frisk?

Tack.

En tanke föddes

Många långtidssjukskrivna blir utförsäkrade trots läkarintyg och medicinska underlag som styrker arbetsoförmåga p.g.a. de nya sjukskrivningsreglerna som infördes den 1. juli 2008.

Väldigt ofta får vi höra av politikerna att det är bara enstaka fall men realiteten visar att så inte är fallet.

Grundtanken för bloggen är att människor får publicera den egna berättelsen om hur de hamnade i utanförskap trots sjukdom eller handikapp. Självfallet även anonym.
Mailadressen kommer lite senare.
Är du medlem i RESURS kommer det att finnas information där också.