Samhället vill ha mig till en brottsling

Min verklighet

Nu kan jag inte hålla mig längre och knyta näven i fickan, utan jag måste skriva av mig min ilska någonstans. Det blir ni kära resursare som får ta smällen av min frustration.
Det är nu alltså tänkt att jag ska leva på 3600: - från januari månad som ska täcka hyra räkningar mat och kläder till mitt barn. Att jag inte får något försörjningsstöd stod klart ganska snart eftersom jag är sambo och han är försörjningspliktig gentemot mig. Till saken hör att min sambo har mycket skulder i bagaget, vi kan inte klara oss på hans lön, då förstår ju alla att det inte dröjer länge förrän kronofogden knackar på dörren.
Så vad återstår för mig? Vi har tappat en inkomst i familjen och får heller ingen hjälp till försörjningsstöd, utan kommer att få dra på oss en massa skulder, stå med obetalda räkningar upp till halsen.
Ska jag och min sambo behöva sära på oss för att vi ska få den hjälp av samhället som vi har rätt till? Ska jag behöva ta färdtjänsten och en rygga samt bege mig till närmsta mataffär och fylla den med mat och hoppas att jag klarar mig ut genom kassorna?
Men hur var det? Det var de hungriga lejonen som jagar bäst vad?
Nu kräver jag svar av makthavarna där ute om man kan leva på den här förnedringspenningen?
Tror ni jag blir frisk i min kroniska sjukdom bara för att det står 1 januari i 2010 almanackan och ni dessutom har tagit ifrån mig min försörjning? Vilken morot ger det att genomgå introduktionsprogrammet och sedan sänka min ersättning med 6500: -/ månaden?
Jag kan säga att jag varken äter eller sover som läget är just nu och gubben går snart på knäna han med. Det här kommer drabba många familjer och framförallt barnen kommer bli lidande!
När ska Sverige vakna och se att det som sker med oss sjuka är dagens verklighet? Det är så här det ser ut för många som kommer att bli utförsäkrade och som har haft sjukpenning i maximalt antal dagar nu vid årsskiftet.
Tack och adjö med oss!