Den helt vansinniga sjukförsäkringen

Jag heter Camilla ska bli 51 år nu i sommar.
Jag ska försöka göra en lång historia kort. Detta handlar om den orättvisa sjukförsäkringen.
Jag har varit sjuk i c:a 14 år och har en diagnos fibro (fibromyalgi, Red:s anm.) som jag fick på neurologen Akademiska sjukhuset 1999.
Därefter har jag haft en massa andra ”sjukdomar” som en opererad axel, som gjort att min arm inte fungerar som den ska längre. Jag har hemtjänst som hjälper mig att hänga min tvätt eftersom jag inte klarar det själv.

Jag fick en kronisk tandbensinflammation som gjorde att jag levde på penicillin 1 år, men tyvärr fick de ta alla mina tänder, dessutom har jag sedan även legat inne för magproblem, disk/rygg problem, njursten och cellförändringar samt lite annat smått och gott
Jag har med jämna mellanrum försökt att jobba lite, för att gå hemma är ju ingen dröm.
Men det är tydligen där jag gjorde fel. För ca 3,5-4 år sen skickade Försäkringskassan mig på en Alfta utredning. Där kom de fram till att i det läget hade jag ingen arbetskapacitet alls.
Jag skrek högt, för jag ville ju fortfarande jobba det lilla jag kunde. Därefter fick jag ansöka om sjukbidrag på bara 75 %, sagt och gjort, jag tyckte det var bra, tills jag blev sämre, jag lades in på sjukhuset för problem med ryggen, sedan var jag inlagd då jag blev skrapad för cellförändringar, efter det åkte jag in på sjukhuset igen men för magsår, efter det hem igen, sedan så in till sjukhuset på nytt för en konisering av livmodern för att få bort cellförändringarna som inte försvann. Jag var efter allt detta i rätt dålig kondition.
Innan detta hade jag ringt Försäkringskassan vid flera tillfällen och undrat vad dom tänkte göra med Alfta grejen, för jag ville ju ha sjukgymnastik och vad man nu kunde hitta på i rehabilitering. Men inget hände å allt lades i glömska.

När det var dags för ett nytt läkarintyg och en bedömning för ca 2,5 år sen, gjorde min läkare fel. Han orkade inte göra ett nytt intyg trots besök så han kopierade ett gammalt intyg från 2001. Försäkringskassan skrek högt och det resulterade i att jag var utan pengar i 3 månader.
Med det lilla jag hade då fick jag ju rensa i ekonomin alltså, för att klara mig.
Jag var även tvingad att gå till socialen. Det hela löste sig så småningom, för jag tog kontakt med en journalist. Men jag fick då bara 75 % av min sjukersättning vilket inte är mycket. På det har jag hankat mig fram, pusslat och trixat för att allt ska gå ihop.
Detta även om jag då vid detta tillfälle ansökte om 100 %.

I nov-09 fick jag brev från Försäkringskassan där det stod om utförsäkring och a-kassan.
Jag trodde ju inte på något vis att detta kunde gälla mig men jag ansökte om inträde i mitt gamla fack i början på dec. Allt var lugnt JA, eller hur? Den 28 februari ringer Försäkringskassan och säger: - På måndag är du utförsäkrad.
Sen kan jag säga att helvetesresan började. Alla mina inkomster försvann. Jag skulle helt plötsligt gå på en sökajobb-kurs med en ersättning på c:a 3500 kr i månaden eftersom att det i samma veva visade sig att facket inte godkände mitt inträde, då jag jobbade 5 tim/ vecka och dessutom i fel bransch.
Vad göra? Jo, det var att gå till socialen och där blev ju allt fel från början till slut.
Nu sitter jag här idag, visserligen med en hyra som är betald denna månad, men inga pengar till mat, påminnelser på räkningar och inkassokrav som ökar hela tiden, dels för att socialen räknat fel, att de inte tar hänsyn till omständigheterna o.s.v., o.s.v.
Höjden var ändå när de inte tillät mig att hämta den medicin jag behöver för att ena sorten inte ingår i högkostnadskortet, och när sedan socialen räknade flytt av pengar från olika konton som inkomst, då kände jag bara att nu orkar jag inte mer.

Det kan inte få gå till på detta vis. Jag har inga räkningar som ingår i någon lyxkonsumtion, utan det är hyra, el, mat, telefon, tv, bredband, facket, läkare och min medicin.
De anser också att jag ska flytta till en 1;a, avliva min katt, stänga av mobil, bredband och bara ha 1,2 och 4 som tv kanaler. Är detta verkligen en skälig levnadsstandard med dagens mått mätt? Ska jag stängas av från omvärlden och sitta stirrandes i en vägg? Mitt liv är förändrat så mycket redan i ju med att jag är sjuk. Men nu har de tagit det sista jag hade av min gnista. Är detta ett värdigt liv. Man känner sig kränkt, värdelös.
Jag vet inte var jag ska vända mig riktigt. Men jag ska på något sätt anmäla socialen för deras behandling av mig. Och se vad jag sedan kan göra med resten.

Ja, detta var en kort historia och det fattas säkert en del detaljer. Men jag måste försöka göra något innan jag går under.

PS: Jag ska kanske inte klaga så mycket. Arbetsförmedlingen ansåg att jag inte var i ”skick” att gå på sökajobb-gruppen. Man skulle skicka mig vidare till en psykolog! DS

Att tillfredställa myndigheter - med dödlig utgång

När jag höll extra årsmöte för ett par månader sedan, vi bildade en styrelse, utsågs NN till kassör. Hon hade tackat ja men meddelade att hon "var lite dålig" strax innan årsmötet hölls. (Kvällen efter årsmötet avled hon och hittades ett par dagar senare, när hennes närmaste anhörig blev orolig när hon aldrig svarade i telefon.)

NN diagnosticerades för bröstcancer för c:a fem år sedan, hon var långtidssjukskriven men i våras drogs sjukpenningen in av Försäkringskassan. Hon skulle arbetsträna och gå på jobbsökarkurser hos arbetsförmedlingen, samt söka socialbidrag istället! Ibland var hon emellertid så dålig att hon inte kunde ta sig ur sängen, hon missade därför ett par tillfällen att söka jobb o.s.v. Detta resulterade i att hon fick avslag på sin socialbidragsansökan under två månader. För att hon skulle kunna betala hyran och inte förlora bostaden lånade hon pengar, hon överklagade besluten från socialen! Ibland hade hon inte mat på bordet har hon själv berättat för mig, när jag lyckades dra det ur henne frågvis som jag är. Då mindes jag hur hon under försommaren, när jag bjöd på te, åt smörgåsar säkert dubbelt så många som jag, storätaren, då jag kunde stoppa i mig. Jag noterade det vid tillfället men fattade inte att hon svalt (hur dum och blind kan man vara?).
Jag trodde bara hon trivdes hos mig och tog mig på orden när jag sa "känn dig som hemma". Jag blev hemligt stolt! Nu är hon borta och har en gång för alla bevisat att hon var sjuk (eller ännu sjukare än det stod i läkarintyget).

Den här regeringen sysslar med utrotning. Nazisterna gjorde likadant men i industriell skala. Reinfeldt et consortes (och kompani, red:s anmärkning) låter människor självdö lite diskret en och en. Men dör gör de . Utrotning var ordet!

Mvh YD

Samhället vill ha mig till en brottsling

Min verklighet

Nu kan jag inte hålla mig längre och knyta näven i fickan, utan jag måste skriva av mig min ilska någonstans. Det blir ni kära resursare som får ta smällen av min frustration.
Det är nu alltså tänkt att jag ska leva på 3600: - från januari månad som ska täcka hyra räkningar mat och kläder till mitt barn. Att jag inte får något försörjningsstöd stod klart ganska snart eftersom jag är sambo och han är försörjningspliktig gentemot mig. Till saken hör att min sambo har mycket skulder i bagaget, vi kan inte klara oss på hans lön, då förstår ju alla att det inte dröjer länge förrän kronofogden knackar på dörren.
Så vad återstår för mig? Vi har tappat en inkomst i familjen och får heller ingen hjälp till försörjningsstöd, utan kommer att få dra på oss en massa skulder, stå med obetalda räkningar upp till halsen.
Ska jag och min sambo behöva sära på oss för att vi ska få den hjälp av samhället som vi har rätt till? Ska jag behöva ta färdtjänsten och en rygga samt bege mig till närmsta mataffär och fylla den med mat och hoppas att jag klarar mig ut genom kassorna?
Men hur var det? Det var de hungriga lejonen som jagar bäst vad?
Nu kräver jag svar av makthavarna där ute om man kan leva på den här förnedringspenningen?
Tror ni jag blir frisk i min kroniska sjukdom bara för att det står 1 januari i 2010 almanackan och ni dessutom har tagit ifrån mig min försörjning? Vilken morot ger det att genomgå introduktionsprogrammet och sedan sänka min ersättning med 6500: -/ månaden?
Jag kan säga att jag varken äter eller sover som läget är just nu och gubben går snart på knäna han med. Det här kommer drabba många familjer och framförallt barnen kommer bli lidande!
När ska Sverige vakna och se att det som sker med oss sjuka är dagens verklighet? Det är så här det ser ut för många som kommer att bli utförsäkrade och som har haft sjukpenning i maximalt antal dagar nu vid årsskiftet.
Tack och adjö med oss!