Hej!
Jag vill berätta min historia om det sjuka sjukförsäkringssystemet. Jag har inte hittat någon liknande historia någonstans så kanske är detta en ny aspekt att ta upp i diskussionen. Själv är jag inte utförsäkrad – ännu. Jag har det inte så svårt som många andra – ännu. Min historia är en kafkahistoria om en människa som ville arbeta trots sjukdom, men som straffades ekonomiskt för det, helt emot intentionen i den s k arbetslinjen.
År 2007 opererades jag två gånger, först tog man en tårtbit av vänster bröst, sen hela. Jag lämnade sjukhuset med beskedet att jag var frisk, allt var borta och det jag drabbats av var bara ett förstadium till cancer, inga efterbehandlingar behövdes. Sommaren 2010 hittade jag en ny knöl i bröstet. Min bröstcancer hade kommit tillbaka på den opererade sidan trots att detta i teorin var omöjligt. I september 2011 opererades jag igen. Denna gång handlade det om en fullt utvecklad invasiv cancer. Jag rekommenderades cytostatika, strålning och anti-hormon.
Inför min cytostatikabehandling tänkte jag igenom min arbetssituation och bestämde mig för att försöka fortsätta på ett av mina två jobb. Jag visste ju inte hur jag skulle må av behandlingen men tänkte att det kanske skulle göra min ekonomiska förlust lite mindre, hålla humöret uppe och verka som en rehabiliteringsåtgärd och ett sätt att inte förlora kontakten med arbetslivet. En inställning som väl både FK och de ansvariga politikerna borde hylla?
Det som komplicerar saken och som FK:s fyrkantiga regler inte kan hantera är att jag har två arbetsgivare. Hos min första arbetsgivare arbetar jag 50% av heltid, hos min andra arbetsgivare arbetar jag 20% av heltid. Min totala arbetstid är alltså 70% av heltid. Mitt första jobb innebär täta kontakter med människor, många inbokade möten osv. Mitt andra jobb sköter jag på distans och kommunicerar med mina arbetskamrater via mejl och telefon. Enstaka resor skulle jag kunna avstå under en period men ändå fortsätta sköta mitt jobb.
Cytostatikabehandlingen innebar täta besök på sjukhuset och vårdcentralen, trötthet, illamående och infektionskänslighet. Jag insåg att jag inte skulle kunna klara av mitt första jobb, men att mitt andra jobb på distans kanske skulle vara möjligt att genomföra, 8 timmar per vecka som jag kunde disponera helt som jag själv ville utefter hur jag mådde. Jag kontaktade FK:s kundtjänst och hörde mig för om det var möjligt att få sjukpenning enbart för den del av min arbetstid som jag måste avstå hos min första arbetsgivare och samtidigt pröva att fortsätta arbeta hos min andra arbetsgivare. Det skulle gå bra sa man. Jag blev dock inte informerad om hur man skulle beräkna min sjukpenning under dessa omständigheter, dvs att jag skulle förlora ekonomiskt på att välja arbete. Det rörde sig om tusenlappar.
FK bedömde min arbetsförmåga enbart på de uppgifter jag själv lämnade dvs att jag skulle arbeta 8 timmar per vecka. Tyvärr blir 8 timmar ca 28% av min totala arbetstid på 28 timmar och utifrån detta bedömde FK att jag bara hade rätt till halv sjukpenning, att min arbetsförmåga var halvtid av min totala arbetstid. Hade jag arbetat 7 timmar hade det utgjort exakt 25 % och då hade jag fått 75% sjukpenning. Hur kan det få vara så fyrkantigt? Jag hade ju inte möjligheter att jobba mer än 8 timmar. Arbetet hos min första arbetsgivare var inte lämpligt för mig under denna period och om så varit hade jag ändå inte kunnat fylla på upp till halvtid eftersom jag måste sjukskriva mig hos respektive arbetsgivare efter intervallen kvarts, halv eller hel sjukskrivning. Ett moment 22.
Historien visar att systemet överhuvudtaget inte tar hänsyn till de individuella förhållandena. FK:s beslut blir helt oförnuftigt och inte alls i linje med det man säger sig förespråka, att människor ska jobba och rehabiliteras tillbaka till arbetslivet om så är möjligt. Själv har jag det bra, en man som bidrar till familjens försörjning, socialt nätverk. Så i mitt fall var den ekonomiska förlusten kännbar men inte en katastrof. Hade jag däremot varit en ensamstående mamma hade FK:s beslut slagit mycket hårt. För min del blev det främst en psykologisk käftsmäll. Från 1 december är jag sjukskriven på heltid. Jag har begärt omprövning av FK:s beslut men fått avslag. Brevet från FK är ett helt igenom byråkratiskt blaha blaha. Dessa rader tycker jag säger mycket om att reglerna i sjukförsäkringen helt och hållet bortser från vad som är förnuftigt och rimligt utifrån individens situation:
”Vid bedömningen ska Försäkringskassan bortse från arbetsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållande det vill säga andra faktorer än rent medicinska.”
Hur kan man göra en ”medicinsk bedömning” att min arbetsförmåga är halvtid utifrån att jag själv uppger att jag skulle kunna arbeta 28 % med en viss typ av arbetsuppgifter. Varför dessa intervall av fjärdedelar som inte överensstämmer med verkligheten? Varför ska man förlora pengar på att vilja försöka jobba?
Min sjukdom utvecklar sig tyvärr i fel riktning just nu, nya knölar har lett till ny operation efter cytostatikabehandlingen och uppskjuten strålbehandling. Är jag snart ännu en i de utförsäkrades skara?
Med vänliga hälsningar H.J.
Visar inlägg med etikett sjukskrivningsregler. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sjukskrivningsregler. Visa alla inlägg
onsdag 11 maj 2011
fredag 28 januari 2011
Res dig upp
Res dig upp min son ur elrullstolen och gå och arbeta, ty det har Reinfeldt bestämt
Trots att du inte har några höftleder
Trots att du inte kan stå på benen
Trots att du aldrig kunnat ta ett steg själv
Trots att du inte kan klä dig själv eller sätta på dig några skor
Trots att du inte kan gå på toaletten själv
Trots att du inte kan laga din mat själv
Trots att du nu inte kan ta dig fram själv utomhus
Gå ut och skaffa dig ett jobb…
Trots att du har funktionsnedsättning i ben och armar
Trots att du inte har någon yrkesutbildning
Trots att du aldrig haft ett jobb i ditt 31-åriga liv
Trots att du har dyslexi och inte kan stava
Trots att du har grav synnedsättning
Trots att din kraftigt krökta rygg gör det svårt för dig att sitta för länge
Res dig upp, gå och arbeta, ty det har Reinfeldt bestämt
Nu är det slut med din sjukersättning och bostadsbidraget dras in
Din handikappanpassade lägenhet behöver du tydligen inte längre
Du och dina assistenter kan nog tränga ihop er i en minimal etta… om du nu får ha dem kvar.
Din hund som skulle bli din servicehund får du sälja
Dina hjälpmedel får stuvas in på något billigt magasin
Dator och TV tar säkert Kronofogden hand om
Res dig upp min son ur elrullstolen och gå och arbeta, ty det har Reinfeldt bestämt…
Res dig upp, bocka och tacka för julklappen…..
(Maria W.)
Trots att du inte har några höftleder
Trots att du inte kan stå på benen
Trots att du aldrig kunnat ta ett steg själv
Trots att du inte kan klä dig själv eller sätta på dig några skor
Trots att du inte kan gå på toaletten själv
Trots att du inte kan laga din mat själv
Trots att du nu inte kan ta dig fram själv utomhus
Gå ut och skaffa dig ett jobb…
Trots att du har funktionsnedsättning i ben och armar
Trots att du inte har någon yrkesutbildning
Trots att du aldrig haft ett jobb i ditt 31-åriga liv
Trots att du har dyslexi och inte kan stava
Trots att du har grav synnedsättning
Trots att din kraftigt krökta rygg gör det svårt för dig att sitta för länge
Res dig upp, gå och arbeta, ty det har Reinfeldt bestämt
Nu är det slut med din sjukersättning och bostadsbidraget dras in
Din handikappanpassade lägenhet behöver du tydligen inte längre
Du och dina assistenter kan nog tränga ihop er i en minimal etta… om du nu får ha dem kvar.
Din hund som skulle bli din servicehund får du sälja
Dina hjälpmedel får stuvas in på något billigt magasin
Dator och TV tar säkert Kronofogden hand om
Res dig upp min son ur elrullstolen och gå och arbeta, ty det har Reinfeldt bestämt…
Res dig upp, bocka och tacka för julklappen…..
(Maria W.)
torsdag 18 november 2010
Utförsäkrad efter komplikationer till operationer
Den 31/3 gjordes en laparaskopiskt (titthålsoperation) för att ta bort en del tunntarm som var angripen av Endometrios. Efter denna förhållandevis enkla operation som endast skulle resulterat i 2-3 veckors sjuskrivning så börjar det blöda i buken och denna blödning kräver två nya operationer inom de närmaste 2 dygnen. Den 17:e april har jag ett nytt tarmvred pga. den bindväv som bildas efter de stora blödningarna i buken. Blir inneliggande med svåra smärtor i efterförloppet. Inlagd totalt 30 dagar på sjukhus.
Återhämtar mig sakta under sommaren men får på sensommaren ärrbråck till följd av de 4 operationer jag tvingades gå igenom under våren. Ärrbråcksoperation görs den 30:e september. Även efter denna operation får jag komplikationer men denna gång en kraftig sårinfektion där jag först måste läggas in för intravenös antibiotika under några dagar. Såren hålls sen öppna för att de ska läka från botten och upp annars bildas nya varhärdar. Får gå på dagliga omläggningar pga. dessa sår.
Jag arbetar som sjuksköterska och kan av förklarliga skäl inte arbeta med öppna varande sår. Får heller inte lyfta och måste ha en gördel (korsett) dag och natt i 3 månader för att förhindra nya bråck.
De 180 dagarna har passerat för min del och sjukförsäkringen tar ingen hänsyn till komplikationer. Jag är alltså utförsäkrad. Har arbetat som sjuksköterska sen 1994 och inom vården sen 1986 och har aldrig varit sjuk på det här sättet tidigare och nu när jag drabbas av komplikationer som jag själv inte rår över så blir jag utförsäkrad och ska ställas till HELA arbetsmarknadens förfogande. Men jag är inte arbetslös? Jag är sjuk!
Bara såren läker så kan jag gå tillbaka till mitt ordinarie arbete och det kan ta några veckor och under den tiden har jag enligt nuvarande sjukförsäkring inte rätt till ersättning. Det är ju inte så att jag själv orsakat dessa komplikationer utan de har orsakats av vården och ändå är det jag som är SJUK som drabbas.
Jag är verkligen sjuk! Jag tillhör inte de man velat sätta dit i det gamla systemet dvs. de som ”simulerat” sjukdom och utnyttjat systemet. Jag vill jobba så fort jag kan och får.
Annelie
___________________________________________________________________
Anm. redaktionen
Sanningen är att fusk har varit och är minimalt. Läs om Fusk, fiffel och myter...
Återhämtar mig sakta under sommaren men får på sensommaren ärrbråck till följd av de 4 operationer jag tvingades gå igenom under våren. Ärrbråcksoperation görs den 30:e september. Även efter denna operation får jag komplikationer men denna gång en kraftig sårinfektion där jag först måste läggas in för intravenös antibiotika under några dagar. Såren hålls sen öppna för att de ska läka från botten och upp annars bildas nya varhärdar. Får gå på dagliga omläggningar pga. dessa sår.
Jag arbetar som sjuksköterska och kan av förklarliga skäl inte arbeta med öppna varande sår. Får heller inte lyfta och måste ha en gördel (korsett) dag och natt i 3 månader för att förhindra nya bråck.
De 180 dagarna har passerat för min del och sjukförsäkringen tar ingen hänsyn till komplikationer. Jag är alltså utförsäkrad. Har arbetat som sjuksköterska sen 1994 och inom vården sen 1986 och har aldrig varit sjuk på det här sättet tidigare och nu när jag drabbas av komplikationer som jag själv inte rår över så blir jag utförsäkrad och ska ställas till HELA arbetsmarknadens förfogande. Men jag är inte arbetslös? Jag är sjuk!
Bara såren läker så kan jag gå tillbaka till mitt ordinarie arbete och det kan ta några veckor och under den tiden har jag enligt nuvarande sjukförsäkring inte rätt till ersättning. Det är ju inte så att jag själv orsakat dessa komplikationer utan de har orsakats av vården och ändå är det jag som är SJUK som drabbas.
Jag är verkligen sjuk! Jag tillhör inte de man velat sätta dit i det gamla systemet dvs. de som ”simulerat” sjukdom och utnyttjat systemet. Jag vill jobba så fort jag kan och får.
Annelie
___________________________________________________________________
Anm. redaktionen
Sanningen är att fusk har varit och är minimalt. Läs om Fusk, fiffel och myter...
fredag 27 augusti 2010
Reinfeldts svar om sjukförsäkringsregler
Sänd gärna vidare till de som drabbats eller arbetar för utförsäkrades rätt OCH TILL DINA POLITIKER!!
fredag 18 juni 2010
Att ligga samhället till last
Jag känner mig mindre värd än en parasit som inte förtjänar att leva, ha en åsikt eller ett liv.
Är det detta de som bestämmer vill ha? Är det detta som andra vuxna i samhället ser?
Väljer alla friska att blunda? Ingen vill se eller vågar ta itu med detta.
Jag har inte valt att bli sjuk, jag ville inte vara en börda för min familj eller samhället.
Idag är jag en börda för min familj, snart utsparkad ur samhället. Varför? Jo, för att jag inte kan arbeta ens en timme i veckan. För att jag inte klarar av att tvätta min tvätt, handla, stryka, springa, klippa gräset, sköta ett hem, det finns en hel lista.
Jag bara går hemma som det heter i folkmun.
Mina grannar kommer med sina kommentarer: Åh du som ändå är hemma hela dagarna! Så skönt för dig. Var är deras verklighet? Jag hatar att vara hemma hela dagarna, jag hade velat åka till mitt jobb. Kanske t.o.m. cykla dit och komma hem, träna, laga mat, och vara i trädgården jag inte längre ha. Vara social, leka, bygga, planera framtiden.
Vad har jag nu? Jo, en kropp som varken kan eller vill. Vetskapen om att detta aldrig kommer att kunna åtgärdas och denna ständiga smärta.
Denna stora frustration över att vara alla till last. Att Behöva be om en massa saker jämt känna mig mindre värd.
Sist fråga jag grannen om hon ville byta kropp med mig, för även om det inte syns så berättade jag om hur jävligt allt är med min kropp.
Hon blev tyst, jag erbjöd mig att med hennes kropp gladeligen gå till hennes jobb, gå ut och dansa, städa, skratta och njuta av livet.
Den stora sorgen larmslår mig för att jag inte kan, jag har bara mig själv att vända mig till om. Då bad hon om ursäkt men hon valde att blunda vidare.
Jag vill njuta av livets enkla saker och jag inga stora förväntningar men i dagens samhälle tillåts jag inte ens detta. Jag är ett jagat villebråd, en parasit.
”Parasiten”
Är det detta de som bestämmer vill ha? Är det detta som andra vuxna i samhället ser?
Väljer alla friska att blunda? Ingen vill se eller vågar ta itu med detta.
Jag har inte valt att bli sjuk, jag ville inte vara en börda för min familj eller samhället.
Idag är jag en börda för min familj, snart utsparkad ur samhället. Varför? Jo, för att jag inte kan arbeta ens en timme i veckan. För att jag inte klarar av att tvätta min tvätt, handla, stryka, springa, klippa gräset, sköta ett hem, det finns en hel lista.
Jag bara går hemma som det heter i folkmun.
Mina grannar kommer med sina kommentarer: Åh du som ändå är hemma hela dagarna! Så skönt för dig. Var är deras verklighet? Jag hatar att vara hemma hela dagarna, jag hade velat åka till mitt jobb. Kanske t.o.m. cykla dit och komma hem, träna, laga mat, och vara i trädgården jag inte längre ha. Vara social, leka, bygga, planera framtiden.
Vad har jag nu? Jo, en kropp som varken kan eller vill. Vetskapen om att detta aldrig kommer att kunna åtgärdas och denna ständiga smärta.
Denna stora frustration över att vara alla till last. Att Behöva be om en massa saker jämt känna mig mindre värd.
Sist fråga jag grannen om hon ville byta kropp med mig, för även om det inte syns så berättade jag om hur jävligt allt är med min kropp.
Hon blev tyst, jag erbjöd mig att med hennes kropp gladeligen gå till hennes jobb, gå ut och dansa, städa, skratta och njuta av livet.
Den stora sorgen larmslår mig för att jag inte kan, jag har bara mig själv att vända mig till om. Då bad hon om ursäkt men hon valde att blunda vidare.
Jag vill njuta av livets enkla saker och jag inga stora förväntningar men i dagens samhälle tillåts jag inte ens detta. Jag är ett jagat villebråd, en parasit.
”Parasiten”
måndag 7 juni 2010
Ett drägligt liv
Jag skulle vilja ge mina medmänniskor en inblick i mitt liv, för att de kanske skall kunna öppna sina ögon mer och se sanningen i detta som händer.
Detta för att de ska få en förståelse för oss som inte kan men vill. Se dem som inte kan ge utryck för sin förtvivlan. För dessa ger jag er alla min berättelse för jag kan fortfarande ge uttryck för min verklighet. Det började redan i min barndom, jag var inte som alla andra, jag kunde böja mina leder hit och dit. Skolsköterskan skyllde på att man växer ur det och mina föräldrar svalde och tog emot.
Jag har alltid varit en glad social tjej med många järn i elden och jag har jobbat i de flesta branscher, utomlands och i stora bolag.
Under 2003 födde jag mitt första barn det var då allt började om i mitt liv. Jag hade en svår förlossning, i 3 1/2 dygn, det hela slutade med en tur på operationsbordet p.g.a. stora bristningar utvändigt och invändigt. Dessförinnan fastnade mitt barn, det kom in två bastanta damer som hävde sig över mig för att som de sa skulle trycka ut barnet. När dessa tryckte small min rygg. Detta är som jag har fått reda på senare absolut inget de skall göra. Jag som förstagångsföderska fick uppleva något som jag inte önskar någon annan. Efter operationen fick jag en massa komplikationer med infektioner o.s.v. Den enda uppföljning jag fick var sporadisk sjukgymnastik. Att jag hade ont i rygg och bäcken föstes bara åt sidan. Jag ville ju bara få vara mamma och kämpade vidare trots smärtor.
Efter min mammaledighet såg jag fram emot att börja jobba och försökte få hjälp på företaget, de skickade mig till företagshälsan. Under denna period gick jag på VC, där fick jag diagnosen myofaciellt smärtsyndrom fibromyalgi b.l.a. Jag försökte återgå till mitt jobb pröva gång på gång. Företaget skicka mig på Rehabkurs, denna hade ingen större effekt, i samband med denna så fick jag prova många olika mediciner vilket bara gav en massa biverkningar. Frågar man min familj var jag helt borta under denna period i sinnet. Jag blev sjukskriven gång på gång.
När denna Rehabkurs var slut hade jag och min familj nått en brytpunkt. Jag förlorade en mycket i inkomst orkade inte ta hand om det vardagliga. Vi hade ett hus som vi ägt ett par år. Detta fick vi nu ge upp. Min man som jobbade heltid kunde inte jobba 100 % komma hem och göra allt själv. Den enda lösningen var att flytta 10 mil för att få mindre boende och mera hjälp av familj och vänner. Mitt jobb gjorde det lätt för sig och sa upp mig p.g.a. arbetsbrist då jag inte kunde omplaceras. Vilket var en sorg för mig då jag gillat mitt jobb, den största sorgen här var att jag inte kunde vara en riktig mamma. Även om jag nu med facit i handen vet att jag är en bra mamma trots allt.
Jag blev gång på gång skickad på diverse utredningar med Försäkringskassan gav samma svar varje gång och jag blev erbjuden förtidspension ett antal gånger. Jag tackade nej för längst därinne fanns ett hopp om att fick jag hjälp kanske jag kunde göra något.
Jag flyttade till en annan stad, till en ny lägenhet, gick till alla specialister jag kunde hitta och betalade detta själv men ingen kunde ge mig ett annat svar. Jag hade så omfattande skador b.l.a. diskbråck efter förlossningen och skador i bäckenet, inflammationer o.s.v. Listan är så lång så jag ids inte ta hela. Alla dessa diagnoser, det medför att min kropp har ständig smärta dygnet runt, inflammationer vid minsta felsteg eller belastning o.s.v.
Jag blev nu bemött på min nya VC med förakt och misstro vilket resulterade i ännu mera utredningar och medicineringar. Jag var hög som ett höghus på morfin. De konstaterade diskbråck 4 år efter förlossningen men sa bara att det inte var något att göra. Nu ville de höja dosen av morfin min kropp, min mage, allt gav upp. Jag sa nej och då var jag inte välkommen om jag inte ville medicineras. Saken är den att jag även har en tarmsjukdom som inte funkar med vissa mediciner.
Jag fattade där ett beslut om att hitta någon annan läkare och detta blev en privatläkare med dyra taxor. Inte ens smärtteamet på lokala sjukhuset kunde ta emot mig då jag var för väl utredd. Jag kan inte räkna upp gångerna jag fått höra att jag borde vara mitt i livet jag är ju bara 35 för ung för att vara så sjuk. Jo tack, till alla dessa inkompetenta yrkesmänniskor. Jag valde aldrig att bli sjuk vid 28 års ålder, sjukdom har ingen ålder. Jag hade ju valt livet, jobbet, fler barn och mitt hus d.v.s. den aktiva tjej jag var. Jag hade absolut inte valt att ge min familj detta helvete. Inte mig själv heller. Alla saker jag vill men inte kan göra. Vänner som inte orkar med som försvann, de som inte förstår eller vill förstå. Jag har verkligen provat hela medicinfamiljen, sjukgymnastiken, KBT, alternativdelen, det finns inga halmstrån kvar. De godbitarna jag funnit på vägen använder jag idag t.ex. massage varmvatten avslappning meditation osv. För att orka ta del av mitt liv.
Nu jagas jag av mobben på Försäkringskassan, de anser att jag är för sjuk för att jobba enligt de medicinska underlagen men bankar på om individanpassat. Vilket inte heller funkat de 3 senaste gångerna jag faktiskt provat, om även styrks i de nya billiga utredningar de skickar mig på gång på gång som lösning. Gud vet vad dessa kostar och alla säger fotfarande samma om mig. Jag har nu ingått i arbetsförmedlingens fantastiska program, handläggaren kan inte hjälpa mig. Hon skickar därför tillbaka mig till Försäkringskassan igen där jag överklagar hela tiden.
Jag har själv hittat en ny VC, där jag hittade en läkare som förstod mig som kommer att hjälpa mig med att anpassa mitt liv till det drägliga. D.v.s. ge mig medicin när jag behöver det och utreda samt ge mig hjälpmedel för hemmet.
Det är otroligt kränkande att för varje utredning se helvetet passera en ytterligare gång. Möta ny sjukvårdspersonal gång på gång. Att t.o.m. de ger upp men jag kan hänga med på detta för halmstråna är slut. Jag kämpar för en enkel tillvaro som jag hade uppnått. Men min krassa verklighet är sådan att bakom alla dessa sjukdomar diagnoser finns jag. Jag är inte min sjukdom men den är med mig, varje dag resten av livet. Jag begär bara en dräglig tillvaro. Utan förnedring, kränkning, med respekt och att de ser människan bakom allt detta. För jag kämpar i motvind för mitt liv och det är bara huvudet som finns ovanför ytan.
Hälsningar
”Banna”
Detta för att de ska få en förståelse för oss som inte kan men vill. Se dem som inte kan ge utryck för sin förtvivlan. För dessa ger jag er alla min berättelse för jag kan fortfarande ge uttryck för min verklighet. Det började redan i min barndom, jag var inte som alla andra, jag kunde böja mina leder hit och dit. Skolsköterskan skyllde på att man växer ur det och mina föräldrar svalde och tog emot.
Jag har alltid varit en glad social tjej med många järn i elden och jag har jobbat i de flesta branscher, utomlands och i stora bolag.
Under 2003 födde jag mitt första barn det var då allt började om i mitt liv. Jag hade en svår förlossning, i 3 1/2 dygn, det hela slutade med en tur på operationsbordet p.g.a. stora bristningar utvändigt och invändigt. Dessförinnan fastnade mitt barn, det kom in två bastanta damer som hävde sig över mig för att som de sa skulle trycka ut barnet. När dessa tryckte small min rygg. Detta är som jag har fått reda på senare absolut inget de skall göra. Jag som förstagångsföderska fick uppleva något som jag inte önskar någon annan. Efter operationen fick jag en massa komplikationer med infektioner o.s.v. Den enda uppföljning jag fick var sporadisk sjukgymnastik. Att jag hade ont i rygg och bäcken föstes bara åt sidan. Jag ville ju bara få vara mamma och kämpade vidare trots smärtor.
Efter min mammaledighet såg jag fram emot att börja jobba och försökte få hjälp på företaget, de skickade mig till företagshälsan. Under denna period gick jag på VC, där fick jag diagnosen myofaciellt smärtsyndrom fibromyalgi b.l.a. Jag försökte återgå till mitt jobb pröva gång på gång. Företaget skicka mig på Rehabkurs, denna hade ingen större effekt, i samband med denna så fick jag prova många olika mediciner vilket bara gav en massa biverkningar. Frågar man min familj var jag helt borta under denna period i sinnet. Jag blev sjukskriven gång på gång.
När denna Rehabkurs var slut hade jag och min familj nått en brytpunkt. Jag förlorade en mycket i inkomst orkade inte ta hand om det vardagliga. Vi hade ett hus som vi ägt ett par år. Detta fick vi nu ge upp. Min man som jobbade heltid kunde inte jobba 100 % komma hem och göra allt själv. Den enda lösningen var att flytta 10 mil för att få mindre boende och mera hjälp av familj och vänner. Mitt jobb gjorde det lätt för sig och sa upp mig p.g.a. arbetsbrist då jag inte kunde omplaceras. Vilket var en sorg för mig då jag gillat mitt jobb, den största sorgen här var att jag inte kunde vara en riktig mamma. Även om jag nu med facit i handen vet att jag är en bra mamma trots allt.
Jag blev gång på gång skickad på diverse utredningar med Försäkringskassan gav samma svar varje gång och jag blev erbjuden förtidspension ett antal gånger. Jag tackade nej för längst därinne fanns ett hopp om att fick jag hjälp kanske jag kunde göra något.
Jag flyttade till en annan stad, till en ny lägenhet, gick till alla specialister jag kunde hitta och betalade detta själv men ingen kunde ge mig ett annat svar. Jag hade så omfattande skador b.l.a. diskbråck efter förlossningen och skador i bäckenet, inflammationer o.s.v. Listan är så lång så jag ids inte ta hela. Alla dessa diagnoser, det medför att min kropp har ständig smärta dygnet runt, inflammationer vid minsta felsteg eller belastning o.s.v.
Jag blev nu bemött på min nya VC med förakt och misstro vilket resulterade i ännu mera utredningar och medicineringar. Jag var hög som ett höghus på morfin. De konstaterade diskbråck 4 år efter förlossningen men sa bara att det inte var något att göra. Nu ville de höja dosen av morfin min kropp, min mage, allt gav upp. Jag sa nej och då var jag inte välkommen om jag inte ville medicineras. Saken är den att jag även har en tarmsjukdom som inte funkar med vissa mediciner.
Jag fattade där ett beslut om att hitta någon annan läkare och detta blev en privatläkare med dyra taxor. Inte ens smärtteamet på lokala sjukhuset kunde ta emot mig då jag var för väl utredd. Jag kan inte räkna upp gångerna jag fått höra att jag borde vara mitt i livet jag är ju bara 35 för ung för att vara så sjuk. Jo tack, till alla dessa inkompetenta yrkesmänniskor. Jag valde aldrig att bli sjuk vid 28 års ålder, sjukdom har ingen ålder. Jag hade ju valt livet, jobbet, fler barn och mitt hus d.v.s. den aktiva tjej jag var. Jag hade absolut inte valt att ge min familj detta helvete. Inte mig själv heller. Alla saker jag vill men inte kan göra. Vänner som inte orkar med som försvann, de som inte förstår eller vill förstå. Jag har verkligen provat hela medicinfamiljen, sjukgymnastiken, KBT, alternativdelen, det finns inga halmstrån kvar. De godbitarna jag funnit på vägen använder jag idag t.ex. massage varmvatten avslappning meditation osv. För att orka ta del av mitt liv.
Nu jagas jag av mobben på Försäkringskassan, de anser att jag är för sjuk för att jobba enligt de medicinska underlagen men bankar på om individanpassat. Vilket inte heller funkat de 3 senaste gångerna jag faktiskt provat, om även styrks i de nya billiga utredningar de skickar mig på gång på gång som lösning. Gud vet vad dessa kostar och alla säger fotfarande samma om mig. Jag har nu ingått i arbetsförmedlingens fantastiska program, handläggaren kan inte hjälpa mig. Hon skickar därför tillbaka mig till Försäkringskassan igen där jag överklagar hela tiden.
Jag har själv hittat en ny VC, där jag hittade en läkare som förstod mig som kommer att hjälpa mig med att anpassa mitt liv till det drägliga. D.v.s. ge mig medicin när jag behöver det och utreda samt ge mig hjälpmedel för hemmet.
Det är otroligt kränkande att för varje utredning se helvetet passera en ytterligare gång. Möta ny sjukvårdspersonal gång på gång. Att t.o.m. de ger upp men jag kan hänga med på detta för halmstråna är slut. Jag kämpar för en enkel tillvaro som jag hade uppnått. Men min krassa verklighet är sådan att bakom alla dessa sjukdomar diagnoser finns jag. Jag är inte min sjukdom men den är med mig, varje dag resten av livet. Jag begär bara en dräglig tillvaro. Utan förnedring, kränkning, med respekt och att de ser människan bakom allt detta. För jag kämpar i motvind för mitt liv och det är bara huvudet som finns ovanför ytan.
Hälsningar
”Banna”
fredag 4 juni 2010
Pisal berättar vidare .... del 4
Nu är jag åter igen tillbaka med en fortsättning på hur mitt liv tillsammans med min familj utvecklas. Försäkringskassan beslutade som ni vet om en 18 månaders förlängning av min sjukersättning från och med den 1. mars 2010. Dock med lite krångel eftersom jag fick beslutet först 1 vecka senare, men det redde ut sig väl.
Jag hamnade också i samma veva akut på vårt Universitetssjukhus. Jag tvärvägrade nämligen att åka till länsdelssjukhuset, då jag gången innan, trots remiss i princip blev hemskickad med ett "Ja, ha? Vad tror du vi kan göra?"
Universitetssjukhuset såg en chans att slå "de små" på fingrarna och var väldigt snabba med att skriva en specialistläkarremiss till läkaren på Ängelholms sjukhus, en mycket sympatisk och kunnig läkare.
Jag fick veta att det var tre månaders väntetid, men fick komma redan efter två månader. Då hade jag till läkaren skrivit ner hela mitt livs sjukhistoria i en PM om ca 15 sidor! Han ville ha det skriftligt och han fick det så!
Resan ner tog tid att ordna. Det skulle vara liggande transport och det blev en hel del samtal både med Skåne och med mitt hemlandsting innan den 40 mil långa resan landat. Lagom när det var löst kom kallelsen att jag bara drygt en vecka senare skulle åka! Utöver sjukresan var det även färdtjänsten som skulle ordnas då min make följde med mig. Ska vi någonstans så är ju färdtjänst vårt enda sätt att förflytta oss om vi inte klarar att gå.
Jag har sedan fyra år tillbaka ett s.k. sacrostöd, d.v.s. ett bälte att dra åt hårt runt höfterna för jag ska kunna gå och för att åka min stabilitet. Vid ett stopp på vägen ned lyckades jag glömma detta på en toalett. Jag kom nämligen inte upp från den låga toan, utan var tvungen att be ambulanschauffören om hjälp och då blev bältet bortglömt. Detta upptäckte jag 25 mil senare när det var dags för mat.
Jag ringde sjukhuset i Ängelholm, ortopeden och de hänvisade mig till ortopedtekniska avdelningen. Där fick jag tala med en snäll tjej som utan vidare ordnade en tid hos henne fm. dagen därpå för utprövning av nytt bälte. Ortopeden ordnade dessutom så att jag fick detta på ordination, vilket sparade ungefär 800 kronor.
När jag fick det som hjälpmedel var det en egenavigt på 300 istället för att få betala fullt pris som låg över 1000 kronor för bältet.
Detta var bland det mest lyckade med besöket. Det bälte jag nu har är helt och hållet personligt utprövat och anpassat efter mina behov. Det är stadigare än det jag haft förut och det kan dessutom bäras under kläderna om jag vill!
På em. hade jag tid hos läkaren. Han var väldigt sympatisk och han berättade om hur han såg på mig och mitt tillstånd. Jag närde ju en förhoppning, hade ett litet halmstrå kvar att kanske, kanske kan en operation göra mig bättre. Efter en halvtimmes samtal förstod jag att det var nog inte fallet och det var då han tog upp detta med operation. Det var över 90% risk för att jag skulle bli sämre. Han skulle inte operera mig och han är dessutom den enda i Sverige som utan att tveka kan säga att mitt tillstånd gör att det inte går att operera. Inte bara "jag kan inte operera" det gör en viss skillnad. Han hade arbetat med min typ av problematik i många år och sa att en operation med all sannolikhet endast skulle göra mig sämre och att han oavsett vad jag sa, inte skulle göra den. Klara och raka besked, tyvärr inte överraskande, men självklart en stor besvikelse. Vi pratade vidare om min behandling och han berömde de läkare som redan satt in den som han såg enda möjliga behandlingen på mig och att det var en kombination av smärtstillande (opiater) och sjukgymnastik. Det är vad som kan komma att hålla mig rörlig.
Har jag riktigt stor tur kan jag kanske bli något bättre någon gång i framtiden, men det går inte att säga. Utgångspunkten är bibehållen funktion och smärtlindring så långt det går.
Hans diagnoser var, utöver de redan kända som fibromyalgin även hypermobilitetssyndrom (överrörligt) och sacroiiliit (artrit i bäckenlederna, kroniskt inflammation med andra ord).
Det tog ett antal dagar att landa i detta besked. Kronisk inflammation och överrörlighet i bäckenlederna. Detta var dessutom förknippat med en förändring i min bindväv som gör att elasticiteten som ska hålla ihop leder och ligament m.m. till stor del saknas. Då fick jag också en förklaring till varför jag får fula ärr av små sår som borde läka på bara ett par veckor och sedan inte synas. Bindväven i huden förmår inte dra ihop sig. Jag gjorde själv senare jämförelsen med resåren i ett par gamla strumpor...
Jag kommer att få leva med att det blir ärr av alla sår och att huden på t.ex. mage, lår, armar och bröst kommer att bli strimmig som samma sätt som när jag var gravid. D.v.s. jag kommer att vara skrynklig. Han var förvånad över att ärret efter den gastric by pass operation jag gjort för 7 år sedan var så snyggt, men det hade ju en plastikkirurg fixat till efteråt! Därav var det snyggare än förväntat. Men ändå. Skrynklor, bugglor, små påsar av hängade hud det är jag idag. Och nu vet jag varför och det känns skönt.
Det här bidrog till att jag på något sätt kom till vägs ände. Nu har jag att utifrån den situation jag befinner mig i ta mig framåt utan att förlora mitt hopp, utan att ge upp. Just nu känns det svajigt. Det är stundtals lite mer stabilt. Det har gått några veckor och jag börjar ta in allt som blev sagt i Ängelholm. Men det tar tid och inte bara för mig. Det påverkar hela vår familj.
Jag fick ett besked som i praktiken innebär att så som du har det nu kommer du att få fortsätta att ha det så långt fram det går att förutspå. Kanske kan jag genom träning bli bättre. Å andra sidan har jag tränat sedan 2006 på olika sätt och inte blivit bättre utan istället mycket sämre. Nu har jag i och för sig lärt mig vad jag kan och inte kan så förhoppningen är väl att jag inte längre kommer att träna sönder mig.
Rörelse var nyckeln till förbättring - men han sa också att jag inte skulle minska några doser av mina mediciner förrän jag såg en markant minskning av behov av extradoser av morfin och Stesolid. Först då är minskning aktuell.
Det innebär för mig att jag får fortsätta med mediciner som är så starka att om en person som inte fått sådan medicin förut skulle få det så skulle det kunna leda till döden eller åtminstone en akut förgiftning och livshotande tillstånd. Det känns inte bra, men jag måste acceptera det.
Hur får jag mina nära och kära att acceptera detsamma, de som säger hela tiden "du äter för många mediciner, du måste minska". Vad ska jag ta bort? Mediciner som är en förutsättning för att jag ska kunna fungera.
Jag kommer att ha en kontroversiell behandling som kommer att sträcka sig över år. Läkaren var inte oroad över detta då han sa att jag inte hade inga som helst tendenser till dosökningar, utan morfinet hade följt smärtan. Vid perioder med mindre smärta, mindre morfin osv. Men kan andra ta till sig detta? Kommer jag ständigt att få gliringar och kommentarer om att jag måste ta morfin, att jag är "hög" (vilket jag inte är, men det är en annan femma) o.s.v.
Är det accepterat med långtidsbehandling med morfinpreperat trots att de bevisligen har postiv effekt och är de som möjliggör att jag kan röra mig? Eller kommer jag även fortsättningsvis bli anklagad för att bara vara ute efter medicin om jag kommer in med en smärttopp jag inte själv kan bryta? Kommer jag även att bli undersökt med dessa för mig hårthänta metoder som i och för sig bekräftar det som redan står i journalen men som gör att min smärta biter sig fast så att sjukhusbesöket blir några dagar extra utdraget bara p.g.a. att en okunnig AT-läkare som ska göra alla undersökningar, som de läst att man ska göra, om någon kommer med smärta i nedre delen av ryggen - utan att först ens ha läst journalen?
Vad kommer Försäkringskassan att säga om drygt ett år? Är jag då en av dem som blir ställd utanför och bedömd som arbetsför?
Så många frågor som kommer nu när vägen tog slut. Väg är egentligen fel ord. Det var en liten, liten steg, knappt upptrampad som ledde till den där vackra tjärnen där man bara kunde njuta - trodde jag - men när jag kom fram var den igenväxt sedan många år och kvar var bara ett stinkande kärr.
Hur går jag vidare när vägen jag går på tar slut?
Kan jag hoppas på att vetenskapen och vården nått sådana framsteg att vi "smärtisar" slipper bli behandlade som andra klassens patienter som mest bara klagar och inte rycker upp oss och tar oss i kragen och går till jobbet i alla fall. "Lite värk är väl inget att gnälla över. Du skulle bara veta hur ont jag hade när jag hade ryggskott, men jag tog två Alvedon och gick och arbetade i alla fall.
Det är här jag står just nu. Jag har knappt ett och ett halvt år på mig enligt Försäkringskassan att bli frisk. Min ordinarie läkare sade redan innan resan att han inte trodde att lönearbete var realistiskt, men går det utifrån detta att säga att jag kommer att vara så dålig fram till min pension om knappt 20 år att jag kan få sjukersättning? Hur ska jag annars försörja mig?
Samma med färdtjänsten. Kommer jag efter november i år (fick ju hela 6 månader beviljat) får förlängt tillstånd?
Vi sade upp lägenheten på vinst och förlust nu den siste maj eftersom trapporna bara gör mig (och till en del även min make) sämre. Ingen av oss orkade längre. Vi har sedan länge bett om hjälp med bostadsanpassning, men allra helst en annan, handikappanpassad lägenhet. Allmännyttan tvärvägrar - vi har ju betalningsanmärkningar, visserligen gamla och absolut inga hyresskulder men STOPP, Inga lägenheter där inte.
Bostadsanpassning skulle bli för dyrt i den fastighet vi nu bor i p.g.a. att den inte är skött som en fastighet bör skötas, varför kommunen gick in och förhandlade med samma resultat. Nu har lagt över ärendet på socialförvaltningen. Den 1. september är vi bostadslösa p.g.a. medicinska skäl. Givetvis letar vi själva, men vi är inte attraktiva som hyresgäster trots att vi är skötsamma. Skulderna är de klassiska; konkurser, skilsmässa och sjukdom.
Vi har på alla sätt som möjligt sökt reda ut vår situation, men än är vi inte där. Vi måste ha en bostad som inte gör oss ännu sjukare än vad vi redan är.
Där står jag nu. Utan bostad om knappt tre månader, utan färdtjänst om fem månader om jag inte får förlängt och med en smärta som jag kommer att få lära mig leva med allt eftersom. Jag har att acceptera att den stundtals kommer att bli så svår att jag måste vara inneliggande, men hoppas att jag ändå ska kunna ha ett gott liv tillsammans med min make.
Våra barn och våra föräldrar stöttar oss. Jag bor halvtid hos min svärmor (som blev änka för dryg ett halvår sedan) lika mycket för min skull som för hennes. Huset hon har är ett enplanshus, men vi kan inte ta över då vi inte heller orkar sköta en fastighet.
Så ser min verklighet ut idag. Hur den ser ut om ett halvår har jag ingen aning om. Jag kan bara hoppas på att vi har en bra lägenhet som är anpassad efter våra handikapp, jag har kvar mitt färdtjänsttillstånd och att jag inte blivit sämre utan fortfarande klarar mig med rullator och kryckor och rullstolen vid längre turer såsom köpcentra och liknande.
Vad Försäkringskassan kommer att säga vet jag inte. Det ska bli mycket intressant att få remissvaret från Ängelholm skriftligt, så det kommer att vara en viktig del i en ev. kommande tillsvidare sjukersättning.
Pisal 2010-06-03
”Pisal berättar om lite positiva nyheter:
Som jag skrev i föregående inlägg i början av juni så hade vi sagt upp vår lägenhet på vinst och förlust. Den kommun vi bor i vägrade att medverka till att vi fick en ny bostad. Nu har en privat hyresvärd i grannkommunen ställt upp. I september får vi en liten trea i en liten stad som lever på sommaren, med hamnen nästan i centrum! Vi har fått en lägenhet 300 m från hamnen och 150 m från torget. Min svärmor som blev änka för mindre än ett år sedan och sitter i ett stort hus har fått lägenhet på andra sidan torget ungefär lika långt bort som för oss. Hon får en helt nybyggd lägenhet och vi får en nyrenoverad. Dessutom sätter värden in diskmaskin efter önskemål från oss. Hyresvärden är väl medveten om vår tuffa situation, men sa till oss att det är vitigast att man får träffas. Stämmer det då och det känns seriöst får man hyra även med betalningsanmärkningar!
Dessutom sänker vi våra boendekostnader trots mycket bättre läge och högre standard,
”Pisal” 2010-06-19
Jag hamnade också i samma veva akut på vårt Universitetssjukhus. Jag tvärvägrade nämligen att åka till länsdelssjukhuset, då jag gången innan, trots remiss i princip blev hemskickad med ett "Ja, ha? Vad tror du vi kan göra?"
Universitetssjukhuset såg en chans att slå "de små" på fingrarna och var väldigt snabba med att skriva en specialistläkarremiss till läkaren på Ängelholms sjukhus, en mycket sympatisk och kunnig läkare.
Jag fick veta att det var tre månaders väntetid, men fick komma redan efter två månader. Då hade jag till läkaren skrivit ner hela mitt livs sjukhistoria i en PM om ca 15 sidor! Han ville ha det skriftligt och han fick det så!
Resan ner tog tid att ordna. Det skulle vara liggande transport och det blev en hel del samtal både med Skåne och med mitt hemlandsting innan den 40 mil långa resan landat. Lagom när det var löst kom kallelsen att jag bara drygt en vecka senare skulle åka! Utöver sjukresan var det även färdtjänsten som skulle ordnas då min make följde med mig. Ska vi någonstans så är ju färdtjänst vårt enda sätt att förflytta oss om vi inte klarar att gå.
Jag har sedan fyra år tillbaka ett s.k. sacrostöd, d.v.s. ett bälte att dra åt hårt runt höfterna för jag ska kunna gå och för att åka min stabilitet. Vid ett stopp på vägen ned lyckades jag glömma detta på en toalett. Jag kom nämligen inte upp från den låga toan, utan var tvungen att be ambulanschauffören om hjälp och då blev bältet bortglömt. Detta upptäckte jag 25 mil senare när det var dags för mat.
Jag ringde sjukhuset i Ängelholm, ortopeden och de hänvisade mig till ortopedtekniska avdelningen. Där fick jag tala med en snäll tjej som utan vidare ordnade en tid hos henne fm. dagen därpå för utprövning av nytt bälte. Ortopeden ordnade dessutom så att jag fick detta på ordination, vilket sparade ungefär 800 kronor.
När jag fick det som hjälpmedel var det en egenavigt på 300 istället för att få betala fullt pris som låg över 1000 kronor för bältet.
Detta var bland det mest lyckade med besöket. Det bälte jag nu har är helt och hållet personligt utprövat och anpassat efter mina behov. Det är stadigare än det jag haft förut och det kan dessutom bäras under kläderna om jag vill!
På em. hade jag tid hos läkaren. Han var väldigt sympatisk och han berättade om hur han såg på mig och mitt tillstånd. Jag närde ju en förhoppning, hade ett litet halmstrå kvar att kanske, kanske kan en operation göra mig bättre. Efter en halvtimmes samtal förstod jag att det var nog inte fallet och det var då han tog upp detta med operation. Det var över 90% risk för att jag skulle bli sämre. Han skulle inte operera mig och han är dessutom den enda i Sverige som utan att tveka kan säga att mitt tillstånd gör att det inte går att operera. Inte bara "jag kan inte operera" det gör en viss skillnad. Han hade arbetat med min typ av problematik i många år och sa att en operation med all sannolikhet endast skulle göra mig sämre och att han oavsett vad jag sa, inte skulle göra den. Klara och raka besked, tyvärr inte överraskande, men självklart en stor besvikelse. Vi pratade vidare om min behandling och han berömde de läkare som redan satt in den som han såg enda möjliga behandlingen på mig och att det var en kombination av smärtstillande (opiater) och sjukgymnastik. Det är vad som kan komma att hålla mig rörlig.
Har jag riktigt stor tur kan jag kanske bli något bättre någon gång i framtiden, men det går inte att säga. Utgångspunkten är bibehållen funktion och smärtlindring så långt det går.
Hans diagnoser var, utöver de redan kända som fibromyalgin även hypermobilitetssyndrom (överrörligt) och sacroiiliit (artrit i bäckenlederna, kroniskt inflammation med andra ord).
Det tog ett antal dagar att landa i detta besked. Kronisk inflammation och överrörlighet i bäckenlederna. Detta var dessutom förknippat med en förändring i min bindväv som gör att elasticiteten som ska hålla ihop leder och ligament m.m. till stor del saknas. Då fick jag också en förklaring till varför jag får fula ärr av små sår som borde läka på bara ett par veckor och sedan inte synas. Bindväven i huden förmår inte dra ihop sig. Jag gjorde själv senare jämförelsen med resåren i ett par gamla strumpor...
Jag kommer att få leva med att det blir ärr av alla sår och att huden på t.ex. mage, lår, armar och bröst kommer att bli strimmig som samma sätt som när jag var gravid. D.v.s. jag kommer att vara skrynklig. Han var förvånad över att ärret efter den gastric by pass operation jag gjort för 7 år sedan var så snyggt, men det hade ju en plastikkirurg fixat till efteråt! Därav var det snyggare än förväntat. Men ändå. Skrynklor, bugglor, små påsar av hängade hud det är jag idag. Och nu vet jag varför och det känns skönt.
Det här bidrog till att jag på något sätt kom till vägs ände. Nu har jag att utifrån den situation jag befinner mig i ta mig framåt utan att förlora mitt hopp, utan att ge upp. Just nu känns det svajigt. Det är stundtals lite mer stabilt. Det har gått några veckor och jag börjar ta in allt som blev sagt i Ängelholm. Men det tar tid och inte bara för mig. Det påverkar hela vår familj.
Jag fick ett besked som i praktiken innebär att så som du har det nu kommer du att få fortsätta att ha det så långt fram det går att förutspå. Kanske kan jag genom träning bli bättre. Å andra sidan har jag tränat sedan 2006 på olika sätt och inte blivit bättre utan istället mycket sämre. Nu har jag i och för sig lärt mig vad jag kan och inte kan så förhoppningen är väl att jag inte längre kommer att träna sönder mig.
Rörelse var nyckeln till förbättring - men han sa också att jag inte skulle minska några doser av mina mediciner förrän jag såg en markant minskning av behov av extradoser av morfin och Stesolid. Först då är minskning aktuell.
Det innebär för mig att jag får fortsätta med mediciner som är så starka att om en person som inte fått sådan medicin förut skulle få det så skulle det kunna leda till döden eller åtminstone en akut förgiftning och livshotande tillstånd. Det känns inte bra, men jag måste acceptera det.
Hur får jag mina nära och kära att acceptera detsamma, de som säger hela tiden "du äter för många mediciner, du måste minska". Vad ska jag ta bort? Mediciner som är en förutsättning för att jag ska kunna fungera.
Jag kommer att ha en kontroversiell behandling som kommer att sträcka sig över år. Läkaren var inte oroad över detta då han sa att jag inte hade inga som helst tendenser till dosökningar, utan morfinet hade följt smärtan. Vid perioder med mindre smärta, mindre morfin osv. Men kan andra ta till sig detta? Kommer jag ständigt att få gliringar och kommentarer om att jag måste ta morfin, att jag är "hög" (vilket jag inte är, men det är en annan femma) o.s.v.
Är det accepterat med långtidsbehandling med morfinpreperat trots att de bevisligen har postiv effekt och är de som möjliggör att jag kan röra mig? Eller kommer jag även fortsättningsvis bli anklagad för att bara vara ute efter medicin om jag kommer in med en smärttopp jag inte själv kan bryta? Kommer jag även att bli undersökt med dessa för mig hårthänta metoder som i och för sig bekräftar det som redan står i journalen men som gör att min smärta biter sig fast så att sjukhusbesöket blir några dagar extra utdraget bara p.g.a. att en okunnig AT-läkare som ska göra alla undersökningar, som de läst att man ska göra, om någon kommer med smärta i nedre delen av ryggen - utan att först ens ha läst journalen?
Vad kommer Försäkringskassan att säga om drygt ett år? Är jag då en av dem som blir ställd utanför och bedömd som arbetsför?
Så många frågor som kommer nu när vägen tog slut. Väg är egentligen fel ord. Det var en liten, liten steg, knappt upptrampad som ledde till den där vackra tjärnen där man bara kunde njuta - trodde jag - men när jag kom fram var den igenväxt sedan många år och kvar var bara ett stinkande kärr.
Hur går jag vidare när vägen jag går på tar slut?
Kan jag hoppas på att vetenskapen och vården nått sådana framsteg att vi "smärtisar" slipper bli behandlade som andra klassens patienter som mest bara klagar och inte rycker upp oss och tar oss i kragen och går till jobbet i alla fall. "Lite värk är väl inget att gnälla över. Du skulle bara veta hur ont jag hade när jag hade ryggskott, men jag tog två Alvedon och gick och arbetade i alla fall.
Det är här jag står just nu. Jag har knappt ett och ett halvt år på mig enligt Försäkringskassan att bli frisk. Min ordinarie läkare sade redan innan resan att han inte trodde att lönearbete var realistiskt, men går det utifrån detta att säga att jag kommer att vara så dålig fram till min pension om knappt 20 år att jag kan få sjukersättning? Hur ska jag annars försörja mig?
Samma med färdtjänsten. Kommer jag efter november i år (fick ju hela 6 månader beviljat) får förlängt tillstånd?
Vi sade upp lägenheten på vinst och förlust nu den siste maj eftersom trapporna bara gör mig (och till en del även min make) sämre. Ingen av oss orkade längre. Vi har sedan länge bett om hjälp med bostadsanpassning, men allra helst en annan, handikappanpassad lägenhet. Allmännyttan tvärvägrar - vi har ju betalningsanmärkningar, visserligen gamla och absolut inga hyresskulder men STOPP, Inga lägenheter där inte.
Bostadsanpassning skulle bli för dyrt i den fastighet vi nu bor i p.g.a. att den inte är skött som en fastighet bör skötas, varför kommunen gick in och förhandlade med samma resultat. Nu har lagt över ärendet på socialförvaltningen. Den 1. september är vi bostadslösa p.g.a. medicinska skäl. Givetvis letar vi själva, men vi är inte attraktiva som hyresgäster trots att vi är skötsamma. Skulderna är de klassiska; konkurser, skilsmässa och sjukdom.
Vi har på alla sätt som möjligt sökt reda ut vår situation, men än är vi inte där. Vi måste ha en bostad som inte gör oss ännu sjukare än vad vi redan är.
Där står jag nu. Utan bostad om knappt tre månader, utan färdtjänst om fem månader om jag inte får förlängt och med en smärta som jag kommer att få lära mig leva med allt eftersom. Jag har att acceptera att den stundtals kommer att bli så svår att jag måste vara inneliggande, men hoppas att jag ändå ska kunna ha ett gott liv tillsammans med min make.
Våra barn och våra föräldrar stöttar oss. Jag bor halvtid hos min svärmor (som blev änka för dryg ett halvår sedan) lika mycket för min skull som för hennes. Huset hon har är ett enplanshus, men vi kan inte ta över då vi inte heller orkar sköta en fastighet.
Så ser min verklighet ut idag. Hur den ser ut om ett halvår har jag ingen aning om. Jag kan bara hoppas på att vi har en bra lägenhet som är anpassad efter våra handikapp, jag har kvar mitt färdtjänsttillstånd och att jag inte blivit sämre utan fortfarande klarar mig med rullator och kryckor och rullstolen vid längre turer såsom köpcentra och liknande.
Vad Försäkringskassan kommer att säga vet jag inte. Det ska bli mycket intressant att få remissvaret från Ängelholm skriftligt, så det kommer att vara en viktig del i en ev. kommande tillsvidare sjukersättning.
Pisal 2010-06-03
”Pisal berättar om lite positiva nyheter:
Som jag skrev i föregående inlägg i början av juni så hade vi sagt upp vår lägenhet på vinst och förlust. Den kommun vi bor i vägrade att medverka till att vi fick en ny bostad. Nu har en privat hyresvärd i grannkommunen ställt upp. I september får vi en liten trea i en liten stad som lever på sommaren, med hamnen nästan i centrum! Vi har fått en lägenhet 300 m från hamnen och 150 m från torget. Min svärmor som blev änka för mindre än ett år sedan och sitter i ett stort hus har fått lägenhet på andra sidan torget ungefär lika långt bort som för oss. Hon får en helt nybyggd lägenhet och vi får en nyrenoverad. Dessutom sätter värden in diskmaskin efter önskemål från oss. Hyresvärden är väl medveten om vår tuffa situation, men sa till oss att det är vitigast att man får träffas. Stämmer det då och det känns seriöst får man hyra även med betalningsanmärkningar!
Dessutom sänker vi våra boendekostnader trots mycket bättre läge och högre standard,
”Pisal” 2010-06-19
onsdag 5 maj 2010
Pisal berättar vidare.... del 3
Jag skrev min berättelse i augusti. Den 1/3 2010 anmälde jag mig till arbetsförmedlingen. Den 7/3 fick jag brev från Försäkringskassan som hade beviljat mig ytterligare 18 månader. Jag fick då avanmäla mig både till arbetsförmedlingen och till a-kassan som jag redan skickat in och hunnit få papper från. Jag hade skickat in ansökan redan i november och min läkare skrev sitt intyg i januari där han upprepade stadigvarande nedsatt gång på gång. Vid avstämningsmötet försökte Försäkringskassan få det till att jag var stressad (vilket jag i och för sig är, men främst på grund av att smärtan som ligger i nivåer 7-9/10 möjliga.) Då tog min läkare till orda med sin mest myndiga röst och talade om att min psykiska hälsa var det inget större fel på medan däremot min fysiska var att betrakta som icke rehabiliteringsbar. Det enda återstående hoppet är en eventuell steloperation av mitt bäcken.
Detta betonades också i läkarutlåtandet. Han skrev också att jag behandlas med starka morfinpreparat för att överhuvudtaget kunna röra mig. Jag går med rollator. Ska jag gå längre sträckor är det rullstol och inomhus gäller kryckor just nu. Men det blev alltså 18 månader till i stället för varaktig ersättning.
I mars fick jag en så svår smärtattack att jag åkte till universitetssjukhuset och låg inlagd över en vecka. De skrev omgående en specialistläkaremiss för konsultation angående steloperation. Denna görs nämligen endast av en läkare i hela Sverige. Länsdelssjukhusets klinikchef hade tvärvägrat skriva en sådan remiss och "små" distriktsläkare får inte skriva dem. Nu ska jag i alla fall iväg på en bedömning om ett par veckor. Jag återkommer senare om hur detta går.
Jag skrev ju också om färdtjänsten. Under hösten har jag nog skickat in ett tiotal olika intyg, Det senaste skickades i mars. Då skrev min läkare att jag kunde gå som mest 20 meter när jag var dålig om jag överhuvudtaget klarade gå. Var jag i bra form klarade jag max 100 meter. I slutet av april kom Förvaltningsdomstolen beslut. Jag är beviljad färdtjänst. Jag blev givetvis jätteglad, för det underlättar otroligt för mig att kunna åka dit jag vill. Sedan läste jag beslutet noggrannare. Jag är beviljad färdtjänst tom november 2010. Ja, ni läste rätt. Jag har fått färdtjänst för ett halvår. Första ansökan om färdtjänst gjorde jag för två år sedan...
Men något positivt har det i alla fall blivit. Jag har färdtjänst och jag ska träffa en specialist på just mitt tillstånd. Jag vill tillägga att utan stödet från Resurs och de specialister som finns inom nätverket hade jag säkert inte ens kommit så långt, och jag vill också tacka er alla som kommenterat mina inlägg. Det har gett mig mycket att få ta del av era erfarenheter.
/Pisal
Pisals berättelser del 1-3
Detta betonades också i läkarutlåtandet. Han skrev också att jag behandlas med starka morfinpreparat för att överhuvudtaget kunna röra mig. Jag går med rollator. Ska jag gå längre sträckor är det rullstol och inomhus gäller kryckor just nu. Men det blev alltså 18 månader till i stället för varaktig ersättning.
I mars fick jag en så svår smärtattack att jag åkte till universitetssjukhuset och låg inlagd över en vecka. De skrev omgående en specialistläkaremiss för konsultation angående steloperation. Denna görs nämligen endast av en läkare i hela Sverige. Länsdelssjukhusets klinikchef hade tvärvägrat skriva en sådan remiss och "små" distriktsläkare får inte skriva dem. Nu ska jag i alla fall iväg på en bedömning om ett par veckor. Jag återkommer senare om hur detta går.
Jag skrev ju också om färdtjänsten. Under hösten har jag nog skickat in ett tiotal olika intyg, Det senaste skickades i mars. Då skrev min läkare att jag kunde gå som mest 20 meter när jag var dålig om jag överhuvudtaget klarade gå. Var jag i bra form klarade jag max 100 meter. I slutet av april kom Förvaltningsdomstolen beslut. Jag är beviljad färdtjänst. Jag blev givetvis jätteglad, för det underlättar otroligt för mig att kunna åka dit jag vill. Sedan läste jag beslutet noggrannare. Jag är beviljad färdtjänst tom november 2010. Ja, ni läste rätt. Jag har fått färdtjänst för ett halvår. Första ansökan om färdtjänst gjorde jag för två år sedan...
Men något positivt har det i alla fall blivit. Jag har färdtjänst och jag ska träffa en specialist på just mitt tillstånd. Jag vill tillägga att utan stödet från Resurs och de specialister som finns inom nätverket hade jag säkert inte ens kommit så långt, och jag vill också tacka er alla som kommenterat mina inlägg. Det har gett mig mycket att få ta del av era erfarenheter.
/Pisal
Pisals berättelser del 1-3
onsdag 31 mars 2010
Orkar inte mer att kämpa
Jag vet inte hur man skall göra. Tårarna bara rinner ner för kinderna när jag försöker att skriva. Jag orkar inte mer .
Ärligt talat vill jag inte leva mera men jag är för feg för att ta mitt liv. Jag har två underbara barn som jag inte kan lämna. Men samtidigt orkar jag inte kämpa mera heller.
Man är en belastning för samhället känns det som, vi som bara sitter och tar emot "bidrag". Det är inte vårat fel att man har fått en sjukdom eller en skada, man blir straffad ändå.
Jag känner mig straffad....
Jag har varit hemma sedan år 2000 med en svårbehandlad diabetes. Flera år av olika mediciner, flera år av olika läkare..... fick ingen ordning med sjukdomen.
Sedan ett antal år tillbaka visade det sig att jag var allergisk emot insulin, nya utredningar som ledde till att jag rasade psykiskt.
Jag kom in i en djup nedstämdhet. Dels på grund av alla utredningar och den jobbiga ekonomin, dels av sjukdomen och familjen blir drabbad också genom att jag blev sämre.
Sjukbidraget man fick då skulle räcka till mat, mediciner, läkarkostnader o.s.v. Mina tänder har rasat, har inga framtänder kvar, dels också på grund av sjukdomen och alla mediciner.
Men som sjukskriven har man inte råd att gå till tandläkaren. För mig gick familjen först. Att se till att det fanns mat hemma och att barnen fick kläder.
Jag har aldrig tyckt synd om mig själv. Jag har alltid sett till att andra mår bra. Det gör mig glad och gör att jag orkar ta nya krafter att gå vidare.
Jag kan inte möta försäkringskassan utan att gråta. Min handläggare på försäkringskassan var "oförskämd" och nedvärderande. Det skall man också få utsättas för, deras kränkande ord.
Min sambo fick vara med. Han ville det själv, för han tyckte inte om deras beteende. Men det gillade inte min handläggare att jag tog med min sambo. Men han var mitt stöd där.
Och nu är man utförsäkrad från och med 2010-03-01.
Jag får 4000kr i månaden och det skall räcka till: mat , mediciner , läkarvård och resor. Min sambo står för allt annat. Hyran, elen, vatten och hans resor fram och tillbaka till jobbet.
Det som blir nu är att jag kan inte lösa ut mina mediciner alls. Och tyvärr är mina mediciner väldigt dyra.
Jag orkar inte längre. Jag blir bara sämre och sämre. Men enligt försäkringskassan är jag frisk och ska gå ut och jobba.
Hur skall man kunna bli frisk när man inte har råd att ta ut sina mediciner ?!
Söka socialbidrag? Det är också en jobbig bit som man då skall göra. När man redan mår psykiskt dåligt.....
Är det inte lika bra att ni ger oss en insomningstablett? Så att ni blir av med oss eller?
Ja , inte tänker jag rösta på moderaterna i alla fall.....
Ursäkta men jag orkar inte mer att kämpa.
Hälsningar Jeanette
Ärligt talat vill jag inte leva mera men jag är för feg för att ta mitt liv. Jag har två underbara barn som jag inte kan lämna. Men samtidigt orkar jag inte kämpa mera heller.
Man är en belastning för samhället känns det som, vi som bara sitter och tar emot "bidrag". Det är inte vårat fel att man har fått en sjukdom eller en skada, man blir straffad ändå.
Jag känner mig straffad....
Jag har varit hemma sedan år 2000 med en svårbehandlad diabetes. Flera år av olika mediciner, flera år av olika läkare..... fick ingen ordning med sjukdomen.
Sedan ett antal år tillbaka visade det sig att jag var allergisk emot insulin, nya utredningar som ledde till att jag rasade psykiskt.
Jag kom in i en djup nedstämdhet. Dels på grund av alla utredningar och den jobbiga ekonomin, dels av sjukdomen och familjen blir drabbad också genom att jag blev sämre.
Sjukbidraget man fick då skulle räcka till mat, mediciner, läkarkostnader o.s.v. Mina tänder har rasat, har inga framtänder kvar, dels också på grund av sjukdomen och alla mediciner.
Men som sjukskriven har man inte råd att gå till tandläkaren. För mig gick familjen först. Att se till att det fanns mat hemma och att barnen fick kläder.
Jag har aldrig tyckt synd om mig själv. Jag har alltid sett till att andra mår bra. Det gör mig glad och gör att jag orkar ta nya krafter att gå vidare.
Jag kan inte möta försäkringskassan utan att gråta. Min handläggare på försäkringskassan var "oförskämd" och nedvärderande. Det skall man också få utsättas för, deras kränkande ord.
Min sambo fick vara med. Han ville det själv, för han tyckte inte om deras beteende. Men det gillade inte min handläggare att jag tog med min sambo. Men han var mitt stöd där.
Och nu är man utförsäkrad från och med 2010-03-01.
Jag får 4000kr i månaden och det skall räcka till: mat , mediciner , läkarvård och resor. Min sambo står för allt annat. Hyran, elen, vatten och hans resor fram och tillbaka till jobbet.
Det som blir nu är att jag kan inte lösa ut mina mediciner alls. Och tyvärr är mina mediciner väldigt dyra.
Jag orkar inte längre. Jag blir bara sämre och sämre. Men enligt försäkringskassan är jag frisk och ska gå ut och jobba.
Hur skall man kunna bli frisk när man inte har råd att ta ut sina mediciner ?!
Söka socialbidrag? Det är också en jobbig bit som man då skall göra. När man redan mår psykiskt dåligt.....
Är det inte lika bra att ni ger oss en insomningstablett? Så att ni blir av med oss eller?
Ja , inte tänker jag rösta på moderaterna i alla fall.....
Ursäkta men jag orkar inte mer att kämpa.
Hälsningar Jeanette
tisdag 2 mars 2010
Att rasa samman
Jag är sönder, trasig, förbrukad! Varför? Inte direkt av min whiplashskada kan jag tala, om men p.g.a. av den nya sjukförsäkringspolitiken!Jag som vill jobba 25%, fast alla mina läkare anser att jag inte ska jobba alls för jag är för sjuk. 'TROTS det vill jag jobba.
Försäkringskassan med regeringens nya regler fungerar dock så: Att jag ska jobba 100% och jag ska byta jobb. Varför? Jag har ett jobb som i viss mån är anpassad för mig. Jag har jobbat i flera år på 50% och ramlar ihop mer och mer, när jag kommer hem från en jobbar dag så orkar jag inte göra något mer sedan. Nu har jag fått avslag på min ansökan på 75% sjukersättning, men jag skulle kunna söka 100% om jag går efterspecialistutlåtande och andra läkarintyg.
Nu är jag frisk?! Konstigt, jag med min fysiska skada rasar nu samman även psykiskt. Det fysiska och det psykiska hänger samman, lika bra att berätta det för folk verkar inte förstå det här. Jag tål inte stress, stressen får HELA mig att rasa samman.
Istället för att ge mig mina 25%, som jag inte kan lova att jag kan jobba med men vill försöka innan jag ger upp helt, så förstör man hela livet för mig genom sin förbannade, skenheliga jakt på sjuka. Jag rasar samman, jag är på väg, stadigt, mot ett sammanbrott, jag är inte lycklig! Fast får man vara sjuk och lycklig i det här landet? Inte med dagens regering i alla fall. Jag börjar bli så arg och hata. så hela min kropp skriker ut sitt hat. Jag HATAR regeringen jag HATAR allt skit de står, för jag HATAR att de förstör för alla medborgare bara för att de själva ska tjäna pengar. JAG HATAR!
Vem är jag? Vet inte, helt plötsligt kan jag inte läsa längre texter, jag tappar ord, jag minns inte längre vad jag pratar om mitt i ett samtal. TACK regeringen, för att ni har kört mig i botten. Jag är inte längre en produktiv medborgare, NI har förstört allt för mig och min familj och alla andra sjuka. Jag har en fysisk sjukdom, jag undrar hur folk som från början redan mådde dåligt psykiskt hanterar det här? Mår jag så här nu, hur mår de mina medmänniskor? Värre? Jag tror det, jag har aldrig försökt ta mitt liv i alla fall. Inte än! Vi sjuka mår inte bättre, vi sjuka mår sämre och jag orkar nog inte länge till.
Snart blir jag nog inlagd.....
A med rätten att vara sjuk! Nej just ja, inte med alliansen!//
(A via gode vännen ME)
Försäkringskassan med regeringens nya regler fungerar dock så: Att jag ska jobba 100% och jag ska byta jobb. Varför? Jag har ett jobb som i viss mån är anpassad för mig. Jag har jobbat i flera år på 50% och ramlar ihop mer och mer, när jag kommer hem från en jobbar dag så orkar jag inte göra något mer sedan. Nu har jag fått avslag på min ansökan på 75% sjukersättning, men jag skulle kunna söka 100% om jag går efterspecialistutlåtande och andra läkarintyg.
Nu är jag frisk?! Konstigt, jag med min fysiska skada rasar nu samman även psykiskt. Det fysiska och det psykiska hänger samman, lika bra att berätta det för folk verkar inte förstå det här. Jag tål inte stress, stressen får HELA mig att rasa samman.
Istället för att ge mig mina 25%, som jag inte kan lova att jag kan jobba med men vill försöka innan jag ger upp helt, så förstör man hela livet för mig genom sin förbannade, skenheliga jakt på sjuka. Jag rasar samman, jag är på väg, stadigt, mot ett sammanbrott, jag är inte lycklig! Fast får man vara sjuk och lycklig i det här landet? Inte med dagens regering i alla fall. Jag börjar bli så arg och hata. så hela min kropp skriker ut sitt hat. Jag HATAR regeringen jag HATAR allt skit de står, för jag HATAR att de förstör för alla medborgare bara för att de själva ska tjäna pengar. JAG HATAR!
Vem är jag? Vet inte, helt plötsligt kan jag inte läsa längre texter, jag tappar ord, jag minns inte längre vad jag pratar om mitt i ett samtal. TACK regeringen, för att ni har kört mig i botten. Jag är inte längre en produktiv medborgare, NI har förstört allt för mig och min familj och alla andra sjuka. Jag har en fysisk sjukdom, jag undrar hur folk som från början redan mådde dåligt psykiskt hanterar det här? Mår jag så här nu, hur mår de mina medmänniskor? Värre? Jag tror det, jag har aldrig försökt ta mitt liv i alla fall. Inte än! Vi sjuka mår inte bättre, vi sjuka mår sämre och jag orkar nog inte länge till.
Snart blir jag nog inlagd.....
A med rätten att vara sjuk! Nej just ja, inte med alliansen!//
(A via gode vännen ME)
tisdag 26 januari 2010
Öppet brev från föreningen RESURS till Gunnar Axén (M)
Bäste Gunnar!
Vi var många som såg programmet om Marie-Louise i Uppdrag Granskning den 13/1, som bl.a Du medverkade i. Du påstod att det var media som skrämde upp folk då de berättade historier som denna, att det inte fanns anledning till oro, att det inte var fel på reglerna utan att FK skulle rannsaka sig själva, att ingen kunde veta vad som egentligen orsakade Marie-Louise tragiska självmord, trots att det ju var ganska uppenbart vad som var droppen för henne i en redan nog så svår situation.
Nu är det så att ute i vårt samhälle finns det en hel del människor som står inför samma prövningar som Marie-Louise. Detta är ingen unik situation tyvärr och ingenting som är orsakat av att media tar upp fall som belyser verkligheten.
I vårt politiskt obundna nätverk RESURS är vi snart 1600 medlemmar och varje dag strömmar det in nya människor, förtvivlade människor, som har en gemensam faktor. Antingen är vi själva drabbade av regelverket, eller har vi anhöriga som är det. Många var förut ensamma med sina upplevelser och hade ingen aning om hur de skulle få stöd i sin situation. Också en del behandlare från olika vårdkategorier är medlemmar då de ser hur illa deras patienter far pga reglerna.
För sanningen är Gunnar, att situationen för sjuka människor i dagens Sverige är horribel. Det är ingen skrämselpropaganda orsakad av oppositionen eller media som Ni hävdar, utan en verklighet vi är tusentals som kan vittna om. Det som oroar oss är, att trots att media belyser problemen, trots att många skrivit brev och mail till Er och har försökt stämma träff med Er för att upplysa om hur Era regler faktiskt försätter många människor i en förfärlig situation, så vägrar Ni att lyssna. Ni fortsätter att kalla Er reform för hjälp och stöd. Men vi får inte hjälp och stöd. Det enda vi får är indragen inkomst trots att många av oss är för sjuka för att arbeta helt eller delvis.
Till och med en del av oss som har fungerat på deltid, ska nu tvingas söka heltidsarbete, trots att anledningen till deltidssjukskrivningen är att resten av tiden behövs för medicinsk rehabilitering och återhämtning för att kunna klara att arbeta i den utsträckning vår förmåga tillåter. I stället påstås ett "individanpassat program på AF" kunna rehabilitera oss till heltidsarbete. Och då har många av oss redan arbetsgivare som anpassat arbetet efter våra behov, vilket är föga troligt att en ny arbetsgivare skulle göra.
Ni påstår att vi är passiviserade. Men många av oss går på rehabilitering i olika former. Och de som inte gör detta, blir inte hjälpta av att piskas ut i arbete genom att sjukpenningen dras in efter ett bestämt antal dagar och tvingas ut i arbetsmarknaden för att söka ett potentiellt omöjligt arbete. För det kan ju inte ha undgått Er att arbetslösheten är hög i vårt land och att det just nu finns en hel del frisk arbetskraft att tillgå, vilket de flesta arbetsgivare föredrar. Att kasta ut sjuka människor i hela den reguljära arbetsmarknaden och påstå att detta är rehabilitering, hjälp och stöd, är ju faktiskt inget annat än lögn.
Många behandlare står i dag handfallna, kan inte längre hjälpa oss att få ökad livskvalitet. Och vi i RESURS får möta en hel del förtvivlan i nätverket då många medlemmar får liknande brev som Marie-Louise. I nätverket försöker vi stötta och hjälpa varandra i de olika grader av kris vi befinner oss i. Marie-Louise är en av många. Det finns fler än hon som tagit sitt liv, men anhöriga har valt att inte offentliggöra detta. Och vi är många som vid ett flertal tillfällen i denna process som Ni lagstiftat om, känt samma desperation som Marie-Louise. Och det har inte berott på media, utan är i direkt anslutning till de beslut försäkringskassan tagit utifrån det regelverk som nu är gällande.
Så nej Gunnar, oron beror inte på media. Tvärtom känner vi oss stärkta då media berättar om andra fall som liknar våra egna. Vi vet vad vi upplever trots det Ni försöker intala allmänheten. Vi upplever inte att vi får hjälp, stöd och rehabilitering då arbete inte är något av detta för oss som är sjuka och skadade på olika sätt. Och vi kommer att fortsätta berätta hur verkligheten ser ut. Vi kommer inte att tystna förrän Ni på allvar rannsakar Ert regelverk som just nu förstör tusentals människoliv. För det handlar inte bara om de som utförsäkras, även tillhörande familjer med barn blir drabbade.
Vi vill ha rätt till riktig hjälp, medicinsk och vetenskapligt dokumenterad rehabilitering. Vi vill ha rätt att känna ekonomisk trygghet så att vi kan lägga vår energi på att läka och få en så bra livskvalitet som möjligt. Och vi vill känna att vi kan komma ut i arbetslivet i den takt var och en av oss förmår, inte efter ett förutbestämt antal dagar. För detta är olika för olika människor. Som det är nu är det samma för alla. Detta är vekligheten även om Ni vägrar att se den!
Hälsningar RESURS
För mer fakta: Vi sågar alla påståenden
Vi var många som såg programmet om Marie-Louise i Uppdrag Granskning den 13/1, som bl.a Du medverkade i. Du påstod att det var media som skrämde upp folk då de berättade historier som denna, att det inte fanns anledning till oro, att det inte var fel på reglerna utan att FK skulle rannsaka sig själva, att ingen kunde veta vad som egentligen orsakade Marie-Louise tragiska självmord, trots att det ju var ganska uppenbart vad som var droppen för henne i en redan nog så svår situation.
Nu är det så att ute i vårt samhälle finns det en hel del människor som står inför samma prövningar som Marie-Louise. Detta är ingen unik situation tyvärr och ingenting som är orsakat av att media tar upp fall som belyser verkligheten.
I vårt politiskt obundna nätverk RESURS är vi snart 1600 medlemmar och varje dag strömmar det in nya människor, förtvivlade människor, som har en gemensam faktor. Antingen är vi själva drabbade av regelverket, eller har vi anhöriga som är det. Många var förut ensamma med sina upplevelser och hade ingen aning om hur de skulle få stöd i sin situation. Också en del behandlare från olika vårdkategorier är medlemmar då de ser hur illa deras patienter far pga reglerna.
För sanningen är Gunnar, att situationen för sjuka människor i dagens Sverige är horribel. Det är ingen skrämselpropaganda orsakad av oppositionen eller media som Ni hävdar, utan en verklighet vi är tusentals som kan vittna om. Det som oroar oss är, att trots att media belyser problemen, trots att många skrivit brev och mail till Er och har försökt stämma träff med Er för att upplysa om hur Era regler faktiskt försätter många människor i en förfärlig situation, så vägrar Ni att lyssna. Ni fortsätter att kalla Er reform för hjälp och stöd. Men vi får inte hjälp och stöd. Det enda vi får är indragen inkomst trots att många av oss är för sjuka för att arbeta helt eller delvis.
Till och med en del av oss som har fungerat på deltid, ska nu tvingas söka heltidsarbete, trots att anledningen till deltidssjukskrivningen är att resten av tiden behövs för medicinsk rehabilitering och återhämtning för att kunna klara att arbeta i den utsträckning vår förmåga tillåter. I stället påstås ett "individanpassat program på AF" kunna rehabilitera oss till heltidsarbete. Och då har många av oss redan arbetsgivare som anpassat arbetet efter våra behov, vilket är föga troligt att en ny arbetsgivare skulle göra.
Ni påstår att vi är passiviserade. Men många av oss går på rehabilitering i olika former. Och de som inte gör detta, blir inte hjälpta av att piskas ut i arbete genom att sjukpenningen dras in efter ett bestämt antal dagar och tvingas ut i arbetsmarknaden för att söka ett potentiellt omöjligt arbete. För det kan ju inte ha undgått Er att arbetslösheten är hög i vårt land och att det just nu finns en hel del frisk arbetskraft att tillgå, vilket de flesta arbetsgivare föredrar. Att kasta ut sjuka människor i hela den reguljära arbetsmarknaden och påstå att detta är rehabilitering, hjälp och stöd, är ju faktiskt inget annat än lögn.
Många behandlare står i dag handfallna, kan inte längre hjälpa oss att få ökad livskvalitet. Och vi i RESURS får möta en hel del förtvivlan i nätverket då många medlemmar får liknande brev som Marie-Louise. I nätverket försöker vi stötta och hjälpa varandra i de olika grader av kris vi befinner oss i. Marie-Louise är en av många. Det finns fler än hon som tagit sitt liv, men anhöriga har valt att inte offentliggöra detta. Och vi är många som vid ett flertal tillfällen i denna process som Ni lagstiftat om, känt samma desperation som Marie-Louise. Och det har inte berott på media, utan är i direkt anslutning till de beslut försäkringskassan tagit utifrån det regelverk som nu är gällande.
Så nej Gunnar, oron beror inte på media. Tvärtom känner vi oss stärkta då media berättar om andra fall som liknar våra egna. Vi vet vad vi upplever trots det Ni försöker intala allmänheten. Vi upplever inte att vi får hjälp, stöd och rehabilitering då arbete inte är något av detta för oss som är sjuka och skadade på olika sätt. Och vi kommer att fortsätta berätta hur verkligheten ser ut. Vi kommer inte att tystna förrän Ni på allvar rannsakar Ert regelverk som just nu förstör tusentals människoliv. För det handlar inte bara om de som utförsäkras, även tillhörande familjer med barn blir drabbade.
Vi vill ha rätt till riktig hjälp, medicinsk och vetenskapligt dokumenterad rehabilitering. Vi vill ha rätt att känna ekonomisk trygghet så att vi kan lägga vår energi på att läka och få en så bra livskvalitet som möjligt. Och vi vill känna att vi kan komma ut i arbetslivet i den takt var och en av oss förmår, inte efter ett förutbestämt antal dagar. För detta är olika för olika människor. Som det är nu är det samma för alla. Detta är vekligheten även om Ni vägrar att se den!
Hälsningar RESURS
För mer fakta: Vi sågar alla påståenden
måndag 18 januari 2010
Öppet brev från en överlevare
I anledning av gårdagens oerhört uppskakande inslag i "Uppdrag Granskning", känner jag mig manad att skriva detta brev till en rad olika inblandade myndigheter.
Programmets Mari-Louise kunde varit jag. Och det kan fortfarande bli min bästa väninna Jeanette. Hemska tanke.
Idag är jag vad Hr Reinfeldt och övriga "göra-rätt-för-sig-ivrare" antagligen skulle kalla en överlevare. Jag har gått från långtidsarbetslöshet och utbrändhetsdepression till att idag driva mitt eget företag. Jippi. Eller nåt ...
Att göra rätt för sig är varje människas skyldighet men också rättighet, jo förvisso. Men i vissa situationer i livet råkar vi ut för händelser som vi inte kan styra över med blotta viljan. Händelser som i många fall accelererar och vi hamnar till slut utom all kontroll. Där var jag. Och där är min väninna. Idag är hon utsparkad från alla trygghetsnät och står utblottad med sin nio-åriga dotter, tvingad av vår borgerliga regering att göra rätt för sig.
Hennes fall låg fram tills i förrgår under utredning för sjukersättning (f.d. förtidspension) och den förste januari blev hon som så många andra, helt utan ersättning, eftersom hon inte kvalificerar sig för någon A-kassa, men står under Arbetsförmedlingens "beskydd" tills utredningen från Försäkringkassan är klar. Hon har nu själv valt att avsäga sig alla eventuella bidrag/ersättningar, beroende på den enorma stress kontakten med myndigheterna framkallar.. Jag har varit tvungen att gå med henne som stöd vid möten med handläggarna, för att hon ofelbart bryter ihop och börjar skaka okontrollerat bara vi kommer innanför väggarna till kontoren dessa handläggare sitter på. Vi har vid flera tillfällen bett handläggarna sköta alla kontakter via mig, TROTS detta fortsätter de ÄNDÅ att ringa Jeanette! Ingen förstår eller bryr sig om vad vi säger.
I förrgår, tog hon så beslutet att klara sig på egen hand, bära eller brista, hon har ju inget val. Hon mejlade både Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen att hon nu avsäger sig vidare "hjälpinsatser" från någonderas sida och vad händer - bägge handläggarna kontaktar henne trots att vi upprepade gånger talat om för dem bägge att det är just precis denna kontakt som varje gång blir droppen för Jeanette. Otroligt. Denna myndighetsnit att allting måste ske reglementsenligt är vad som driver människor att begå handlingar som Mari-Louise's. Myndigheterna gör vad myndigheterna alltid gjort, gömmer sig bakom de förbannade reglerna! Och skyfflar ansvaret fram och tillbaka mellan sig. Mari-Louise pallade in mer. Hon är säkerligen inte den sista. Jag bara hoppas och ber att nästa offer inte blir min väninna.
Hon, liksom jag under lång tid gjorde, lider av utbrändhetssyndrom, med en rad olika fysiska problem som följd, och har i utredning efter utredning fått konstaterat att hennes arbetsfunktion är allvarligt nersatt, men det bryr sig inte myndigheterna om. Hon har gått tiden ut och därmed basta! Nu får det räcka med gnäll! Se så - upp o hoppa tös!
En flock chimpanser har mer beskyddarinstinkt för de sina än vår sittande regering. Alle man för sig själv. Simma eller drunkna. Du bestämmer själv ditt eget liv.
Det som är allra mest skrämmande, och som också väldigt tydligt gick fram i reportaget igår, är ju det faktum att det är respektive handläggare som avgör från fall till fall. Då måste jag och alla andra vid sunt förnuft ställa sig frågan - VAD är det som kvalificerar en försäkringskassehandläggare att gå emot ett utlåtande, gjort av läkare med kanske sammanlagt fyrtio års utbildning och erfarenhet? Varför över huvud taget ens bemöda sig om att spilla tid på att begära in läkarintygen, om de ändå inte har någon tyngd i bedömningarna av de olika fallen? Vi ser ju gång på gång, hur läkarintygen ifrågasätts och ignoreras. När läkarkåren själv nu också börjar reagera och sätta sig på tvären!
Ingen ifrågasätter regeringens ambition att göra slut på snyltandet och utnyttjandet av systemet.
I samhället har det alltid funnits och kommer alltid att finnas de som vill leva på andras bekostnad. De finns - ingen förnekar det! Jag har själv under mina dryga fem år i arbetslöshetssvängen träffat dem. Men det är fullkomligt vansinne att för den skull misstro alla. Det kan man inte göra. Det är en så försvinnande liten del av hela den stora massan som faktiskt tycker att det är ganska sjysst att leva på bidrag och hela tiden befinna sig i myndigheternas klor och inte ha någon som helst makt över sitt eget liv. Och för att inte tala om att behöva klara en dräglig existens på 8.000:-/månad brutto. För det är det handlar om till syvende och sistens.
Dilemmat i ett nötskal - myndigheternas oförmåga (ovilja?) att se individen. Försäkringskassan hävdar envist att de visst det gör individuella bedömningar. Ja, i den bemärkelsen att de handlägger varje enskilt fall för sig och inte i klump. Men hur individuell kan en bedömning egentligen bli när alla, oavsett förutsättningar, har x antal dagar på sig att "bli friska"?
Problemet som jag ser det är väl snarast att de beslutande inte har, och heller aldrig kommer att behöva befinna sig i samma sits. Deras hundratusen-kronor-i-månaden-löner borgar för att den dag de blir sjuka, kan de falla tillbaka på försäkringar som garanterar vård på de bästa rehab-klinikerna och den undanstoppade lilla slanten i madrassen ser till att de aldrig behöver klara sig på 8.000:- i månaden brutto som jag och andra snyltande bidragstagare behövt göra under lång tid.
De förstår bara inte länken mellan ekonomisk oro och stress inför en väldigt osäker framtid samt faktiska sjukdomssyndrom. Hjärnans stress framkallar även de rent fysiska symptomen som till slut inte går att ignorera längre. Och hur man kan vara så fullkomligt oempatisk inför andras situation, övergår mitt förstånd.
Och oavsett hur mycket egen företagare jag än är, och oavsett hur bra moderaternas politik kanske är för mitt företag, så kommer jag då ALDRIG att rösta borgerligt. Er brist på medkänsla stinker bårhus lång väg.
Med ovänlig hälsning,
Mia Berg i Malmö.
Programmets Mari-Louise kunde varit jag. Och det kan fortfarande bli min bästa väninna Jeanette. Hemska tanke.
Idag är jag vad Hr Reinfeldt och övriga "göra-rätt-för-sig-ivrare" antagligen skulle kalla en överlevare. Jag har gått från långtidsarbetslöshet och utbrändhetsdepression till att idag driva mitt eget företag. Jippi. Eller nåt ...
Att göra rätt för sig är varje människas skyldighet men också rättighet, jo förvisso. Men i vissa situationer i livet råkar vi ut för händelser som vi inte kan styra över med blotta viljan. Händelser som i många fall accelererar och vi hamnar till slut utom all kontroll. Där var jag. Och där är min väninna. Idag är hon utsparkad från alla trygghetsnät och står utblottad med sin nio-åriga dotter, tvingad av vår borgerliga regering att göra rätt för sig.
Hennes fall låg fram tills i förrgår under utredning för sjukersättning (f.d. förtidspension) och den förste januari blev hon som så många andra, helt utan ersättning, eftersom hon inte kvalificerar sig för någon A-kassa, men står under Arbetsförmedlingens "beskydd" tills utredningen från Försäkringkassan är klar. Hon har nu själv valt att avsäga sig alla eventuella bidrag/ersättningar, beroende på den enorma stress kontakten med myndigheterna framkallar.. Jag har varit tvungen att gå med henne som stöd vid möten med handläggarna, för att hon ofelbart bryter ihop och börjar skaka okontrollerat bara vi kommer innanför väggarna till kontoren dessa handläggare sitter på. Vi har vid flera tillfällen bett handläggarna sköta alla kontakter via mig, TROTS detta fortsätter de ÄNDÅ att ringa Jeanette! Ingen förstår eller bryr sig om vad vi säger.
I förrgår, tog hon så beslutet att klara sig på egen hand, bära eller brista, hon har ju inget val. Hon mejlade både Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen att hon nu avsäger sig vidare "hjälpinsatser" från någonderas sida och vad händer - bägge handläggarna kontaktar henne trots att vi upprepade gånger talat om för dem bägge att det är just precis denna kontakt som varje gång blir droppen för Jeanette. Otroligt. Denna myndighetsnit att allting måste ske reglementsenligt är vad som driver människor att begå handlingar som Mari-Louise's. Myndigheterna gör vad myndigheterna alltid gjort, gömmer sig bakom de förbannade reglerna! Och skyfflar ansvaret fram och tillbaka mellan sig. Mari-Louise pallade in mer. Hon är säkerligen inte den sista. Jag bara hoppas och ber att nästa offer inte blir min väninna.
Hon, liksom jag under lång tid gjorde, lider av utbrändhetssyndrom, med en rad olika fysiska problem som följd, och har i utredning efter utredning fått konstaterat att hennes arbetsfunktion är allvarligt nersatt, men det bryr sig inte myndigheterna om. Hon har gått tiden ut och därmed basta! Nu får det räcka med gnäll! Se så - upp o hoppa tös!
En flock chimpanser har mer beskyddarinstinkt för de sina än vår sittande regering. Alle man för sig själv. Simma eller drunkna. Du bestämmer själv ditt eget liv.
Det som är allra mest skrämmande, och som också väldigt tydligt gick fram i reportaget igår, är ju det faktum att det är respektive handläggare som avgör från fall till fall. Då måste jag och alla andra vid sunt förnuft ställa sig frågan - VAD är det som kvalificerar en försäkringskassehandläggare att gå emot ett utlåtande, gjort av läkare med kanske sammanlagt fyrtio års utbildning och erfarenhet? Varför över huvud taget ens bemöda sig om att spilla tid på att begära in läkarintygen, om de ändå inte har någon tyngd i bedömningarna av de olika fallen? Vi ser ju gång på gång, hur läkarintygen ifrågasätts och ignoreras. När läkarkåren själv nu också börjar reagera och sätta sig på tvären!
Ingen ifrågasätter regeringens ambition att göra slut på snyltandet och utnyttjandet av systemet.
I samhället har det alltid funnits och kommer alltid att finnas de som vill leva på andras bekostnad. De finns - ingen förnekar det! Jag har själv under mina dryga fem år i arbetslöshetssvängen träffat dem. Men det är fullkomligt vansinne att för den skull misstro alla. Det kan man inte göra. Det är en så försvinnande liten del av hela den stora massan som faktiskt tycker att det är ganska sjysst att leva på bidrag och hela tiden befinna sig i myndigheternas klor och inte ha någon som helst makt över sitt eget liv. Och för att inte tala om att behöva klara en dräglig existens på 8.000:-/månad brutto. För det är det handlar om till syvende och sistens.
Dilemmat i ett nötskal - myndigheternas oförmåga (ovilja?) att se individen. Försäkringskassan hävdar envist att de visst det gör individuella bedömningar. Ja, i den bemärkelsen att de handlägger varje enskilt fall för sig och inte i klump. Men hur individuell kan en bedömning egentligen bli när alla, oavsett förutsättningar, har x antal dagar på sig att "bli friska"?
Problemet som jag ser det är väl snarast att de beslutande inte har, och heller aldrig kommer att behöva befinna sig i samma sits. Deras hundratusen-kronor-i-månaden-löner borgar för att den dag de blir sjuka, kan de falla tillbaka på försäkringar som garanterar vård på de bästa rehab-klinikerna och den undanstoppade lilla slanten i madrassen ser till att de aldrig behöver klara sig på 8.000:- i månaden brutto som jag och andra snyltande bidragstagare behövt göra under lång tid.
De förstår bara inte länken mellan ekonomisk oro och stress inför en väldigt osäker framtid samt faktiska sjukdomssyndrom. Hjärnans stress framkallar även de rent fysiska symptomen som till slut inte går att ignorera längre. Och hur man kan vara så fullkomligt oempatisk inför andras situation, övergår mitt förstånd.
Och oavsett hur mycket egen företagare jag än är, och oavsett hur bra moderaternas politik kanske är för mitt företag, så kommer jag då ALDRIG att rösta borgerligt. Er brist på medkänsla stinker bårhus lång väg.
Med ovänlig hälsning,
Mia Berg i Malmö.
tisdag 17 november 2009
Extremt hårda sjukskrivningsregler
Regeringens utredare:
"Svenska regler är extremt hårda"
säger Petter Odmark, projektledare i utredningen om nytt sjukdomsbegrepp.
säger Petter Odmark, projektledare i utredningen om nytt sjukdomsbegrepp.
Bedömningen "stadigvarande" (livslång) är den snävaste formuleringen i hela OECD
torsdag 12 november 2009
torsdag 5 november 2009
"My story"
Nåväl, här är de korta dragen av my story;
Jag har under drygt tre år haft en kronisk huvudvärk efter två förmodade hjärnhinneinflammationer, och sedan 200705 har jag arbetat till 50 %
Jag har sökt, och söker ännu efter någon form av lindring för detta och har under tidens gång träffat otaliga neurologer, röntgenläkare, anestesiläkare, allmänläkare, sjukgymnaster, akupunktörer, psykologer och KBT-personer utan att vi kommit till botten med problemet.
Men nu har vår Gudomliga Socialförsäkringsminister Christina Husmark-Pehrsson kommit på att jag från årsskiftet skall söka jobb istället för att vara sjuk. Att jag redan arbetar dagligen till 50 %, det har hon valt att bortse ifrån.
Så från den första januari skall jag alltså gå ett introduktionsprogram i Arbetsförmedlingens regi. Ett problem här är att jag inte får gå på min arbetade tid utan skall gå på den tid jag är sjukskriven.
Men jag är ju sjukskriven för att jag inte klarar av att arbeta en hel dag så jag ställde den här frågan direkt till den på Socialförsäkringsdepartementet sakkunnige Patrik Hesselius som snabbt svarade: "Du får väl ta tjänsledigt från Ditt arbete". Lysande Sickan! Jag ska alltså ta tjänstledigt från mitt arbete för att söka ett annat jobb.
Jag tänker inte ens bemöta dessa dumheter, men var och en kan ju själv inse såväl det absurda i detta, samt vad det kommer att betyda för den sjukdomsgrundande inkomsten framgent.
En annan aspekt att bli utförsäkrad från FK är att bl. a Alecta då slutar att betala ut sina extraförsäkringar som de har för långtidssjuka.
Så när försäkringskassans pengar dras in, dras även pengarna från Alecta in.
Inte minst märkligt är annars det förhållandet att jag hos min arbetsgivare måste vara fortsatt sjukskriven för att få behålla min tjänst och att jag då fortsätter att befinna mig i sjukperioden. Så om jag får en influensa, eller blir mer sjuk på något annat vis, kommer inte arbetsgivaren att betala någon sjuklön för de första 14-dagarna, och inte heller kommer Försäkringskassan ställa upp eftersom mina sjukersättningsdagar är helt förbrukade. Detta trots att jag under hel min sjukperiod arbetat till 50 %. Samtidigt säger Socialförsäkringsministern och hennes PR-konsult Axen i en debattartikel i Aftonbladet att ingen skall förlora sin ersättning med det nya förslaget.
Det är en stor lögn säger jag!
Och var är alla blanketter där man kan ansöka om förlängd sjukpeng förbi de 550 dagarna? Försäkringskassan vet inte och säger att de inte kan göra något eftersom detta bara är ett förslag i dagläget och de kan agera först när beslut är taget, vilket förväntas ske i december.
Men med dagens handläggningstider på Försäkringskassan inser man raskt att de allvarligaste sjuka knappast hinner få några besked före årsskiftet, så de får väl transporteras till Arbetsförmedlingen och söka jobb som alla andra sjuka.
Socialförsäkringsministern vågade inte ens närvara vid utfrågningen om sjukförsäkringen (prop 2009/10:45) den 5 november 2009 och regeringen passade snabbt på att släppa nyheten om att de godkänner Gasledningen genom Östersjön för att avleda medias uppmärksamhet på den bisarra fråga om hur de sjuka i Sverige hanteras idag.
Så vad är mest sjukt proppen eller de sjuka?
William Hemberg
Jag har under drygt tre år haft en kronisk huvudvärk efter två förmodade hjärnhinneinflammationer, och sedan 200705 har jag arbetat till 50 %
Jag har sökt, och söker ännu efter någon form av lindring för detta och har under tidens gång träffat otaliga neurologer, röntgenläkare, anestesiläkare, allmänläkare, sjukgymnaster, akupunktörer, psykologer och KBT-personer utan att vi kommit till botten med problemet.
Men nu har vår Gudomliga Socialförsäkringsminister Christina Husmark-Pehrsson kommit på att jag från årsskiftet skall söka jobb istället för att vara sjuk. Att jag redan arbetar dagligen till 50 %, det har hon valt att bortse ifrån.
Så från den första januari skall jag alltså gå ett introduktionsprogram i Arbetsförmedlingens regi. Ett problem här är att jag inte får gå på min arbetade tid utan skall gå på den tid jag är sjukskriven.
Men jag är ju sjukskriven för att jag inte klarar av att arbeta en hel dag så jag ställde den här frågan direkt till den på Socialförsäkringsdepartementet sakkunnige Patrik Hesselius som snabbt svarade: "Du får väl ta tjänsledigt från Ditt arbete". Lysande Sickan! Jag ska alltså ta tjänstledigt från mitt arbete för att söka ett annat jobb.
Jag tänker inte ens bemöta dessa dumheter, men var och en kan ju själv inse såväl det absurda i detta, samt vad det kommer att betyda för den sjukdomsgrundande inkomsten framgent.
En annan aspekt att bli utförsäkrad från FK är att bl. a Alecta då slutar att betala ut sina extraförsäkringar som de har för långtidssjuka.
Så när försäkringskassans pengar dras in, dras även pengarna från Alecta in.
Inte minst märkligt är annars det förhållandet att jag hos min arbetsgivare måste vara fortsatt sjukskriven för att få behålla min tjänst och att jag då fortsätter att befinna mig i sjukperioden. Så om jag får en influensa, eller blir mer sjuk på något annat vis, kommer inte arbetsgivaren att betala någon sjuklön för de första 14-dagarna, och inte heller kommer Försäkringskassan ställa upp eftersom mina sjukersättningsdagar är helt förbrukade. Detta trots att jag under hel min sjukperiod arbetat till 50 %. Samtidigt säger Socialförsäkringsministern och hennes PR-konsult Axen i en debattartikel i Aftonbladet att ingen skall förlora sin ersättning med det nya förslaget.
Det är en stor lögn säger jag!
Och var är alla blanketter där man kan ansöka om förlängd sjukpeng förbi de 550 dagarna? Försäkringskassan vet inte och säger att de inte kan göra något eftersom detta bara är ett förslag i dagläget och de kan agera först när beslut är taget, vilket förväntas ske i december.
Men med dagens handläggningstider på Försäkringskassan inser man raskt att de allvarligaste sjuka knappast hinner få några besked före årsskiftet, så de får väl transporteras till Arbetsförmedlingen och söka jobb som alla andra sjuka.
Socialförsäkringsministern vågade inte ens närvara vid utfrågningen om sjukförsäkringen (prop 2009/10:45) den 5 november 2009 och regeringen passade snabbt på att släppa nyheten om att de godkänner Gasledningen genom Östersjön för att avleda medias uppmärksamhet på den bisarra fråga om hur de sjuka i Sverige hanteras idag.
Så vad är mest sjukt proppen eller de sjuka?
William Hemberg
fredag 30 oktober 2009
Sjukförsäkring en fiktion
Det är dags att bekämpa sjukdom, inte sjuka.
Om den absurda verkligheten sjuka människor befinner sig i och absurda sjukskrivningsregler. Om svårtolkade begrepp och regeringens retorik.
torsdag 29 oktober 2009
Försäkringskassans personal
En handläggare på försäkringskassan berättar om "moralisk stress". Reglerna tvingar personalen att fatta beslut som den inte håller med om.
Siv Nordin, ordförande för ST-facket
"Denna hantering av sjuka är enbart grym"
"Denna hantering av sjuka är enbart grym"
måndag 19 oktober 2009
TV4 söker intervju
Vi planerar reportage om omläggningen av sjukförsäkringssystemet och söker människor som kan tänkas ställa upp med namn o bild och berätta om sin situation.
Framförallt vill vi träffa ngn - av dom ca 15-tusen svenskar – som förlorar sin sjukpeng och som slussas över till Arbetsförmedlingen vid årsskiftet där de ska söka om aktivitetsstöd.
Mvh Johan fredriksson
TV4 NYHETERNA
115 79 STOCKHOLM
SWEDEN
+46-8-4594100
Framförallt vill vi träffa ngn - av dom ca 15-tusen svenskar – som förlorar sin sjukpeng och som slussas över till Arbetsförmedlingen vid årsskiftet där de ska söka om aktivitetsstöd.
Mvh Johan fredriksson
TV4 NYHETERNA
115 79 STOCKHOLM
SWEDEN
+46-8-4594100
torsdag 15 oktober 2009
Sjukförsäkringsministern svarar
Jag skickade iväg ett mail för ett tag sedan till sjukförsäkringsministern gällande mitt samtal med Försäkringskassan. Jag fick idag ett svar, ett svar som säkert alla får som skriver gällande de nya reglerna. Här är utdrag ur svaret och mina reflektioner över svaret:
"En rehabiliteringskedja har införts med fasta tidpunkter för arbetsförmågebedömningar. Tiden under vilken en person kan få sjukpenning har vidare begränsats till 2,5 år för att bryta de tidigare långa och passiva sjukskrivningarna som lämnade många i permanent utanförskap. Därigenom har
sjukskrivningsprocessen blivit mer aktiv. Sjukfallen har blivit kortare och
vård- och rehabiliteringsinsatser har kommit igång tidigare."
Passiva sjukskrivningar?! Ok...jag förutsätter att de utgår ifrån hur det ser ut nu. I mitt fall så har jag medicinering, jag står i kö för arbetsterapi, kroppsterapi, jag går på KBT-terapi. Jag jobbar med mig själv varje dag utifrån min förmåga för att bli frisk. Är det passivt? Jag VET att det inte ser ut så här bara för mig. Det finns säkert ett antal som har "passiva sjukskrivningar" men är det inte läge då att ge de människorna rehabilitering och då menar jag inte på Arbetsförmedlingen? Att börja där människan befinner sig i sin sjukdomsbild.
"För att förbättra tillgången till medicinsk rehabilitering har en rehabiliteringsgaranti införts. Därutöver har landstingen tillförts en miljard kronor per år för att förbättra rehabiliteringen för sjukskrivna."
Ok. Men nu har ju vi långtidsjukskrivna bara två och en halv månad på oss att få rehabilitering och att få resultat av det. För jag anser inte att detta "Arbetsförmedlingsprojekt" är rehabilitering, jag anser att det är tvångsutkastning som i många fall kommer att bidra till katastrofala följder gällande människornas hälsa. Var fanns dessa pengar tidigare?
"Från och med den 1 juli 2008 gäller också att sjukersättning endast kan komma i fråga om den försäkrades arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt och rehabilitering inte bedöms kunna leda till att någon arbetsförmåga återfås. Den tidsbegränsade sjukersättningen avskaffades därmed.
Klart slut. Japp. Då vet man.
"Mot bakgrund av sjukförsäkringsreformen kommer vissa personer att nå en bortre tidsgräns för sin nuvarande sjukförsäkring i januari 2010. Somliga av dessa kommer att ha ett arbete att återgå till, andra kommer att behöva ett intensifierat stöd från Arbetsförmedlingen för att komma tillbaka till arbetslivet. Regeringen har därför beslutat att införa ett arbetsmarknadspolitiskt introduktionsprogram som syftar till att under tre månader kartlägga individens förutsättningar och behov av stöd."
Med andra ord. ALLA ska arbeta. Sjuk som frisk. Punkt slut. Och man har tre månader på sig hos Arbetsförmedlingen att få hjälp med det. Finns det ens jobb för alla? Är det inte många som är friska och arbetslösa? Jag, som har en fast anställning...vad händer med det?
"Efter introduktionsprogrammet är alla Arbetsförmedlingens ordinarie tjänster tillgängliga. Däribland arbetslivsinriktad rehabilitering, arbetspraktik, jobb med lönebidrag, nystartsjobb, jobb hos Samhall och arbete inom jobb- och utvecklingsgarantin.."
Som sagt. ALLA ska och kan arbeta. I teorin kanonbra. I praktiken en katastrof för många.Det här skrämmer mig. Jag ska berätta min historia, om min tid som sjuk, inte just nu men snart. Men jag vill att ni ska veta, ni där ute...jag har redan börjat bli sämre. Och jag som var på väg att äntligen komma igen. Som pricken över i:et så kom ett exakt likadant fett brev från Försäkringskassan till mig idag, på c:a tio sidor som jag fick för ett tag sen?! Vad kostar inte det?
"En rehabiliteringskedja har införts med fasta tidpunkter för arbetsförmågebedömningar. Tiden under vilken en person kan få sjukpenning har vidare begränsats till 2,5 år för att bryta de tidigare långa och passiva sjukskrivningarna som lämnade många i permanent utanförskap. Därigenom har
sjukskrivningsprocessen blivit mer aktiv. Sjukfallen har blivit kortare och
vård- och rehabiliteringsinsatser har kommit igång tidigare."
Passiva sjukskrivningar?! Ok...jag förutsätter att de utgår ifrån hur det ser ut nu. I mitt fall så har jag medicinering, jag står i kö för arbetsterapi, kroppsterapi, jag går på KBT-terapi. Jag jobbar med mig själv varje dag utifrån min förmåga för att bli frisk. Är det passivt? Jag VET att det inte ser ut så här bara för mig. Det finns säkert ett antal som har "passiva sjukskrivningar" men är det inte läge då att ge de människorna rehabilitering och då menar jag inte på Arbetsförmedlingen? Att börja där människan befinner sig i sin sjukdomsbild.
"För att förbättra tillgången till medicinsk rehabilitering har en rehabiliteringsgaranti införts. Därutöver har landstingen tillförts en miljard kronor per år för att förbättra rehabiliteringen för sjukskrivna."
Ok. Men nu har ju vi långtidsjukskrivna bara två och en halv månad på oss att få rehabilitering och att få resultat av det. För jag anser inte att detta "Arbetsförmedlingsprojekt" är rehabilitering, jag anser att det är tvångsutkastning som i många fall kommer att bidra till katastrofala följder gällande människornas hälsa. Var fanns dessa pengar tidigare?
"Från och med den 1 juli 2008 gäller också att sjukersättning endast kan komma i fråga om den försäkrades arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt och rehabilitering inte bedöms kunna leda till att någon arbetsförmåga återfås. Den tidsbegränsade sjukersättningen avskaffades därmed.
Klart slut. Japp. Då vet man.
"Mot bakgrund av sjukförsäkringsreformen kommer vissa personer att nå en bortre tidsgräns för sin nuvarande sjukförsäkring i januari 2010. Somliga av dessa kommer att ha ett arbete att återgå till, andra kommer att behöva ett intensifierat stöd från Arbetsförmedlingen för att komma tillbaka till arbetslivet. Regeringen har därför beslutat att införa ett arbetsmarknadspolitiskt introduktionsprogram som syftar till att under tre månader kartlägga individens förutsättningar och behov av stöd."
Med andra ord. ALLA ska arbeta. Sjuk som frisk. Punkt slut. Och man har tre månader på sig hos Arbetsförmedlingen att få hjälp med det. Finns det ens jobb för alla? Är det inte många som är friska och arbetslösa? Jag, som har en fast anställning...vad händer med det?
"Efter introduktionsprogrammet är alla Arbetsförmedlingens ordinarie tjänster tillgängliga. Däribland arbetslivsinriktad rehabilitering, arbetspraktik, jobb med lönebidrag, nystartsjobb, jobb hos Samhall och arbete inom jobb- och utvecklingsgarantin.."
Som sagt. ALLA ska och kan arbeta. I teorin kanonbra. I praktiken en katastrof för många.Det här skrämmer mig. Jag ska berätta min historia, om min tid som sjuk, inte just nu men snart. Men jag vill att ni ska veta, ni där ute...jag har redan börjat bli sämre. Och jag som var på väg att äntligen komma igen. Som pricken över i:et så kom ett exakt likadant fett brev från Försäkringskassan till mig idag, på c:a tio sidor som jag fick för ett tag sen?! Vad kostar inte det?
"Detta fick jag idag igen, det var c:a nio sidor till"
Vi kanske ses på Samhall, om jag fortfarande kan andas då!
Anna
onsdag 14 oktober 2009
Gunnar Axén! Nytt öppet brev!
Det skrevs många brev till Gunnar Axén de sista veckorna. Svar kom däremot aldrig.
Nätverket RESURS, nätverket SLUSSA och Kamratföreningen Vänkraft skrev ett nytt öppet brev med tydliga frågor som många sjuka har idag.
Läs hela brevet HÄR och ställ din egen fråga i en kommentar.
Nätverket RESURS, nätverket SLUSSA och Kamratföreningen Vänkraft skrev ett nytt öppet brev med tydliga frågor som många sjuka har idag.
Läs hela brevet HÄR och ställ din egen fråga i en kommentar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
