Nu är jag åter igen tillbaka med en fortsättning på hur mitt liv tillsammans med min familj utvecklas. Försäkringskassan beslutade som ni vet om en 18 månaders förlängning av min sjukersättning från och med den 1. mars 2010. Dock med lite krångel eftersom jag fick beslutet först 1 vecka senare, men det redde ut sig väl.
Jag hamnade också i samma veva akut på vårt Universitetssjukhus. Jag tvärvägrade nämligen att åka till länsdelssjukhuset, då jag gången innan, trots remiss i princip blev hemskickad med ett "Ja, ha? Vad tror du vi kan göra?"
Universitetssjukhuset såg en chans att slå "de små" på fingrarna och var väldigt snabba med att skriva en specialistläkarremiss till läkaren på Ängelholms sjukhus, en mycket sympatisk och kunnig läkare.
Jag fick veta att det var tre månaders väntetid, men fick komma redan efter två månader. Då hade jag till läkaren skrivit ner hela mitt livs sjukhistoria i en PM om ca 15 sidor! Han ville ha det skriftligt och han fick det så!
Resan ner tog tid att ordna. Det skulle vara liggande transport och det blev en hel del samtal både med Skåne och med mitt hemlandsting innan den 40 mil långa resan landat. Lagom när det var löst kom kallelsen att jag bara drygt en vecka senare skulle åka! Utöver sjukresan var det även färdtjänsten som skulle ordnas då min make följde med mig. Ska vi någonstans så är ju färdtjänst vårt enda sätt att förflytta oss om vi inte klarar att gå.
Jag har sedan fyra år tillbaka ett s.k. sacrostöd, d.v.s. ett bälte att dra åt hårt runt höfterna för jag ska kunna gå och för att åka min stabilitet. Vid ett stopp på vägen ned lyckades jag glömma detta på en toalett. Jag kom nämligen inte upp från den låga toan, utan var tvungen att be ambulanschauffören om hjälp och då blev bältet bortglömt. Detta upptäckte jag 25 mil senare när det var dags för mat.
Jag ringde sjukhuset i Ängelholm, ortopeden och de hänvisade mig till ortopedtekniska avdelningen. Där fick jag tala med en snäll tjej som utan vidare ordnade en tid hos henne fm. dagen därpå för utprövning av nytt bälte. Ortopeden ordnade dessutom så att jag fick detta på ordination, vilket sparade ungefär 800 kronor.
När jag fick det som hjälpmedel var det en egenavigt på 300 istället för att få betala fullt pris som låg över 1000 kronor för bältet.
Detta var bland det mest lyckade med besöket. Det bälte jag nu har är helt och hållet personligt utprövat och anpassat efter mina behov. Det är stadigare än det jag haft förut och det kan dessutom bäras under kläderna om jag vill!
På em. hade jag tid hos läkaren. Han var väldigt sympatisk och han berättade om hur han såg på mig och mitt tillstånd. Jag närde ju en förhoppning, hade ett litet halmstrå kvar att kanske, kanske kan en operation göra mig bättre. Efter en halvtimmes samtal förstod jag att det var nog inte fallet och det var då han tog upp detta med operation. Det var över 90% risk för att jag skulle bli sämre. Han skulle inte operera mig och han är dessutom den enda i Sverige som utan att tveka kan säga att mitt tillstånd gör att det inte går att operera. Inte bara "jag kan inte operera" det gör en viss skillnad. Han hade arbetat med min typ av problematik i många år och sa att en operation med all sannolikhet endast skulle göra mig sämre och att han oavsett vad jag sa, inte skulle göra den. Klara och raka besked, tyvärr inte överraskande, men självklart en stor besvikelse. Vi pratade vidare om min behandling och han berömde de läkare som redan satt in den som han såg enda möjliga behandlingen på mig och att det var en kombination av smärtstillande (opiater) och sjukgymnastik. Det är vad som kan komma att hålla mig rörlig.
Har jag riktigt stor tur kan jag kanske bli något bättre någon gång i framtiden, men det går inte att säga. Utgångspunkten är bibehållen funktion och smärtlindring så långt det går.
Hans diagnoser var, utöver de redan kända som fibromyalgin även hypermobilitetssyndrom (överrörligt) och sacroiiliit (artrit i bäckenlederna, kroniskt inflammation med andra ord).
Det tog ett antal dagar att landa i detta besked. Kronisk inflammation och överrörlighet i bäckenlederna. Detta var dessutom förknippat med en förändring i min bindväv som gör att elasticiteten som ska hålla ihop leder och ligament m.m. till stor del saknas. Då fick jag också en förklaring till varför jag får fula ärr av små sår som borde läka på bara ett par veckor och sedan inte synas. Bindväven i huden förmår inte dra ihop sig. Jag gjorde själv senare jämförelsen med resåren i ett par gamla strumpor...
Jag kommer att få leva med att det blir ärr av alla sår och att huden på t.ex. mage, lår, armar och bröst kommer att bli strimmig som samma sätt som när jag var gravid. D.v.s. jag kommer att vara skrynklig. Han var förvånad över att ärret efter den gastric by pass operation jag gjort för 7 år sedan var så snyggt, men det hade ju en plastikkirurg fixat till efteråt! Därav var det snyggare än förväntat. Men ändå. Skrynklor, bugglor, små påsar av hängade hud det är jag idag. Och nu vet jag varför och det känns skönt.
Det här bidrog till att jag på något sätt kom till vägs ände. Nu har jag att utifrån den situation jag befinner mig i ta mig framåt utan att förlora mitt hopp, utan att ge upp. Just nu känns det svajigt. Det är stundtals lite mer stabilt. Det har gått några veckor och jag börjar ta in allt som blev sagt i Ängelholm. Men det tar tid och inte bara för mig. Det påverkar hela vår familj.
Jag fick ett besked som i praktiken innebär att så som du har det nu kommer du att få fortsätta att ha det så långt fram det går att förutspå. Kanske kan jag genom träning bli bättre. Å andra sidan har jag tränat sedan 2006 på olika sätt och inte blivit bättre utan istället mycket sämre. Nu har jag i och för sig lärt mig vad jag kan och inte kan så förhoppningen är väl att jag inte längre kommer att träna sönder mig.
Rörelse var nyckeln till förbättring - men han sa också att jag inte skulle minska några doser av mina mediciner förrän jag såg en markant minskning av behov av extradoser av morfin och Stesolid. Först då är minskning aktuell.
Det innebär för mig att jag får fortsätta med mediciner som är så starka att om en person som inte fått sådan medicin förut skulle få det så skulle det kunna leda till döden eller åtminstone en akut förgiftning och livshotande tillstånd. Det känns inte bra, men jag måste acceptera det.
Hur får jag mina nära och kära att acceptera detsamma, de som säger hela tiden "du äter för många mediciner, du måste minska". Vad ska jag ta bort? Mediciner som är en förutsättning för att jag ska kunna fungera.
Jag kommer att ha en kontroversiell behandling som kommer att sträcka sig över år. Läkaren var inte oroad över detta då han sa att jag inte hade inga som helst tendenser till dosökningar, utan morfinet hade följt smärtan. Vid perioder med mindre smärta, mindre morfin osv. Men kan andra ta till sig detta? Kommer jag ständigt att få gliringar och kommentarer om att jag måste ta morfin, att jag är "hög" (vilket jag inte är, men det är en annan femma) o.s.v.
Är det accepterat med långtidsbehandling med morfinpreperat trots att de bevisligen har postiv effekt och är de som möjliggör att jag kan röra mig? Eller kommer jag även fortsättningsvis bli anklagad för att bara vara ute efter medicin om jag kommer in med en smärttopp jag inte själv kan bryta? Kommer jag även att bli undersökt med dessa för mig hårthänta metoder som i och för sig bekräftar det som redan står i journalen men som gör att min smärta biter sig fast så att sjukhusbesöket blir några dagar extra utdraget bara p.g.a. att en okunnig AT-läkare som ska göra alla undersökningar, som de läst att man ska göra, om någon kommer med smärta i nedre delen av ryggen - utan att först ens ha läst journalen?
Vad kommer Försäkringskassan att säga om drygt ett år? Är jag då en av dem som blir ställd utanför och bedömd som arbetsför?
Så många frågor som kommer nu när vägen tog slut. Väg är egentligen fel ord. Det var en liten, liten steg, knappt upptrampad som ledde till den där vackra tjärnen där man bara kunde njuta - trodde jag - men när jag kom fram var den igenväxt sedan många år och kvar var bara ett stinkande kärr.
Hur går jag vidare när vägen jag går på tar slut?
Kan jag hoppas på att vetenskapen och vården nått sådana framsteg att vi "smärtisar" slipper bli behandlade som andra klassens patienter som mest bara klagar och inte rycker upp oss och tar oss i kragen och går till jobbet i alla fall. "Lite värk är väl inget att gnälla över. Du skulle bara veta hur ont jag hade när jag hade ryggskott, men jag tog två Alvedon och gick och arbetade i alla fall.
Det är här jag står just nu. Jag har knappt ett och ett halvt år på mig enligt Försäkringskassan att bli frisk. Min ordinarie läkare sade redan innan resan att han inte trodde att lönearbete var realistiskt, men går det utifrån detta att säga att jag kommer att vara så dålig fram till min pension om knappt 20 år att jag kan få sjukersättning? Hur ska jag annars försörja mig?
Samma med färdtjänsten. Kommer jag efter november i år (fick ju hela 6 månader beviljat) får förlängt tillstånd?
Vi sade upp lägenheten på vinst och förlust nu den siste maj eftersom trapporna bara gör mig (och till en del även min make) sämre. Ingen av oss orkade längre. Vi har sedan länge bett om hjälp med bostadsanpassning, men allra helst en annan, handikappanpassad lägenhet. Allmännyttan tvärvägrar - vi har ju betalningsanmärkningar, visserligen gamla och absolut inga hyresskulder men STOPP, Inga lägenheter där inte.
Bostadsanpassning skulle bli för dyrt i den fastighet vi nu bor i p.g.a. att den inte är skött som en fastighet bör skötas, varför kommunen gick in och förhandlade med samma resultat. Nu har lagt över ärendet på socialförvaltningen. Den 1. september är vi bostadslösa p.g.a. medicinska skäl. Givetvis letar vi själva, men vi är inte attraktiva som hyresgäster trots att vi är skötsamma. Skulderna är de klassiska; konkurser, skilsmässa och sjukdom.
Vi har på alla sätt som möjligt sökt reda ut vår situation, men än är vi inte där. Vi måste ha en bostad som inte gör oss ännu sjukare än vad vi redan är.
Där står jag nu. Utan bostad om knappt tre månader, utan färdtjänst om fem månader om jag inte får förlängt och med en smärta som jag kommer att få lära mig leva med allt eftersom. Jag har att acceptera att den stundtals kommer att bli så svår att jag måste vara inneliggande, men hoppas att jag ändå ska kunna ha ett gott liv tillsammans med min make.
Våra barn och våra föräldrar stöttar oss. Jag bor halvtid hos min svärmor (som blev änka för dryg ett halvår sedan) lika mycket för min skull som för hennes. Huset hon har är ett enplanshus, men vi kan inte ta över då vi inte heller orkar sköta en fastighet.
Så ser min verklighet ut idag. Hur den ser ut om ett halvår har jag ingen aning om. Jag kan bara hoppas på att vi har en bra lägenhet som är anpassad efter våra handikapp, jag har kvar mitt färdtjänsttillstånd och att jag inte blivit sämre utan fortfarande klarar mig med rullator och kryckor och rullstolen vid längre turer såsom köpcentra och liknande.
Vad Försäkringskassan kommer att säga vet jag inte. Det ska bli mycket intressant att få remissvaret från Ängelholm skriftligt, så det kommer att vara en viktig del i en ev. kommande tillsvidare sjukersättning.
Pisal 2010-06-03
”Pisal berättar om lite positiva nyheter:
Som jag skrev i föregående inlägg i början av juni så hade vi sagt upp vår lägenhet på vinst och förlust. Den kommun vi bor i vägrade att medverka till att vi fick en ny bostad. Nu har en privat hyresvärd i grannkommunen ställt upp. I september får vi en liten trea i en liten stad som lever på sommaren, med hamnen nästan i centrum! Vi har fått en lägenhet 300 m från hamnen och 150 m från torget. Min svärmor som blev änka för mindre än ett år sedan och sitter i ett stort hus har fått lägenhet på andra sidan torget ungefär lika långt bort som för oss. Hon får en helt nybyggd lägenhet och vi får en nyrenoverad. Dessutom sätter värden in diskmaskin efter önskemål från oss. Hyresvärden är väl medveten om vår tuffa situation, men sa till oss att det är vitigast att man får träffas. Stämmer det då och det känns seriöst får man hyra även med betalningsanmärkningar!
Dessutom sänker vi våra boendekostnader trots mycket bättre läge och högre standard,
”Pisal” 2010-06-19
Visar inlägg med etikett sjukersättning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sjukersättning. Visa alla inlägg
fredag 4 juni 2010
onsdag 5 maj 2010
Pisal berättar vidare.... del 3
Jag skrev min berättelse i augusti. Den 1/3 2010 anmälde jag mig till arbetsförmedlingen. Den 7/3 fick jag brev från Försäkringskassan som hade beviljat mig ytterligare 18 månader. Jag fick då avanmäla mig både till arbetsförmedlingen och till a-kassan som jag redan skickat in och hunnit få papper från. Jag hade skickat in ansökan redan i november och min läkare skrev sitt intyg i januari där han upprepade stadigvarande nedsatt gång på gång. Vid avstämningsmötet försökte Försäkringskassan få det till att jag var stressad (vilket jag i och för sig är, men främst på grund av att smärtan som ligger i nivåer 7-9/10 möjliga.) Då tog min läkare till orda med sin mest myndiga röst och talade om att min psykiska hälsa var det inget större fel på medan däremot min fysiska var att betrakta som icke rehabiliteringsbar. Det enda återstående hoppet är en eventuell steloperation av mitt bäcken.
Detta betonades också i läkarutlåtandet. Han skrev också att jag behandlas med starka morfinpreparat för att överhuvudtaget kunna röra mig. Jag går med rollator. Ska jag gå längre sträckor är det rullstol och inomhus gäller kryckor just nu. Men det blev alltså 18 månader till i stället för varaktig ersättning.
I mars fick jag en så svår smärtattack att jag åkte till universitetssjukhuset och låg inlagd över en vecka. De skrev omgående en specialistläkaremiss för konsultation angående steloperation. Denna görs nämligen endast av en läkare i hela Sverige. Länsdelssjukhusets klinikchef hade tvärvägrat skriva en sådan remiss och "små" distriktsläkare får inte skriva dem. Nu ska jag i alla fall iväg på en bedömning om ett par veckor. Jag återkommer senare om hur detta går.
Jag skrev ju också om färdtjänsten. Under hösten har jag nog skickat in ett tiotal olika intyg, Det senaste skickades i mars. Då skrev min läkare att jag kunde gå som mest 20 meter när jag var dålig om jag överhuvudtaget klarade gå. Var jag i bra form klarade jag max 100 meter. I slutet av april kom Förvaltningsdomstolen beslut. Jag är beviljad färdtjänst. Jag blev givetvis jätteglad, för det underlättar otroligt för mig att kunna åka dit jag vill. Sedan läste jag beslutet noggrannare. Jag är beviljad färdtjänst tom november 2010. Ja, ni läste rätt. Jag har fått färdtjänst för ett halvår. Första ansökan om färdtjänst gjorde jag för två år sedan...
Men något positivt har det i alla fall blivit. Jag har färdtjänst och jag ska träffa en specialist på just mitt tillstånd. Jag vill tillägga att utan stödet från Resurs och de specialister som finns inom nätverket hade jag säkert inte ens kommit så långt, och jag vill också tacka er alla som kommenterat mina inlägg. Det har gett mig mycket att få ta del av era erfarenheter.
/Pisal
Pisals berättelser del 1-3
Detta betonades också i läkarutlåtandet. Han skrev också att jag behandlas med starka morfinpreparat för att överhuvudtaget kunna röra mig. Jag går med rollator. Ska jag gå längre sträckor är det rullstol och inomhus gäller kryckor just nu. Men det blev alltså 18 månader till i stället för varaktig ersättning.
I mars fick jag en så svår smärtattack att jag åkte till universitetssjukhuset och låg inlagd över en vecka. De skrev omgående en specialistläkaremiss för konsultation angående steloperation. Denna görs nämligen endast av en läkare i hela Sverige. Länsdelssjukhusets klinikchef hade tvärvägrat skriva en sådan remiss och "små" distriktsläkare får inte skriva dem. Nu ska jag i alla fall iväg på en bedömning om ett par veckor. Jag återkommer senare om hur detta går.
Jag skrev ju också om färdtjänsten. Under hösten har jag nog skickat in ett tiotal olika intyg, Det senaste skickades i mars. Då skrev min läkare att jag kunde gå som mest 20 meter när jag var dålig om jag överhuvudtaget klarade gå. Var jag i bra form klarade jag max 100 meter. I slutet av april kom Förvaltningsdomstolen beslut. Jag är beviljad färdtjänst. Jag blev givetvis jätteglad, för det underlättar otroligt för mig att kunna åka dit jag vill. Sedan läste jag beslutet noggrannare. Jag är beviljad färdtjänst tom november 2010. Ja, ni läste rätt. Jag har fått färdtjänst för ett halvår. Första ansökan om färdtjänst gjorde jag för två år sedan...
Men något positivt har det i alla fall blivit. Jag har färdtjänst och jag ska träffa en specialist på just mitt tillstånd. Jag vill tillägga att utan stödet från Resurs och de specialister som finns inom nätverket hade jag säkert inte ens kommit så långt, och jag vill också tacka er alla som kommenterat mina inlägg. Det har gett mig mycket att få ta del av era erfarenheter.
/Pisal
Pisals berättelser del 1-3
torsdag 12 november 2009
måndag 28 september 2009
Angående sjukersättning och de nya reglerna
I början av sommaren hörde en handläggare av sig till mig och sa att det var mycket viktigt att vi hade ett rehabiliteringsmöte Senast i augusti.. Hur jag än mådde. För att i tid kunna handlägga mitt ärende gällande sjukersättning 50 % i o m att den går ut 1 februari 2010. Hon sa att hon skulle kontakta min läkare och min arbetsgivare och sedan kontakta mig när hon fått till en tid för möte.
När hela augusti har gått och nästan hela september, ringde jag till Försäkringskassan eftersom jag inte hört något och eftersom det skulle vara så lång handläggningstid.Jag hade då fått en ny handläggare som inte sa ett ord om varför de inte hört av sig. Däremot fick jag veta hur det ligger till, här är ungefär hur samtalet var (jag är A och handläggaren är H).
H: Ja, hur känner du, kan du tänka dig att börja arbetsträna Nu eller göra annan aktivitet?
A: Ööööhh…(Det står stilla i huvudet på mig.)Vaddå?
H: Ja, alltså för att komma igång nu. Det finns bl. a. ett projekt där man kan läsa ett språk eller göra något kreativt. Men då måste du byta mottagning. Eller om du känner att det är dags att pröva på arbetsträning nu, och göra det i tio veckor.
A: Ööööh...(det går runt i huvudet på mig) ja, alltså jag står i kö för arbetsterapi och för kroppsterapi och jag går på KBT. Men enligt mig själv och min terapeut samt min läkare är det för tidigt för mig att börja arbetsträna.
H: Det är så att du utförsäkras i januari 2010. Så då gäller det att komma igång innan dess.
A: (Jag grips av panik.) Ok. Men om jag fortfarande är sjuk då?
H: Det blir så ändå.
A: Är det då man ska till Arbetsförmedlingen? Och vad ska man göra där?
H: Ja. Det vet jag inte riktigt men man ska få någon form av aktivitetsstöd.
A: Men jag har en fast anställning som jag planerat att återgå till när jag är frisk. Ska jag anmäla mig på Arbetsförmedlingen och säga Hej jag är sjuk och har en fast anställning men jag skulle vilja anmäla mig här?
H: Ja.
A: (Jag blir tyst och sitter med gråten i halsen.)
H: Du har ju tre månader på dig nu att arbetsträna, så du kan väl tänka över det och diskutera det med din läkare och terapeut?
A: Jag har arbetstränat flera gånger tidigare men då har det varit för tidigt och inte fungerat. Om jag börjar för tidigt igen kommer det braka ihop.
H: Ok.
A: Så fr.o.m. februari 2010 så är det: Tack och hej för mig?
H: Ja.
A: Men jag är mitt uppe i justeringar av mediciner och min terapeut och läkare anser inte att det är läge att jag arbetstränar ÄN. Men då spelar det ingen roll?
H: Nä, man kan få förtidspension permanent men det är mycket svårt.
A: (Jag börjar gråta.)... jag kämpar varje dag med mig själv. Jag kan inte skynda på detta. Men då har jag inget val då?
H: Nä.
A: Det verkar som att ingen riktigt vet vad detta går ut på?
H: Nä.
A: Jaha...(Här kan jag inte tänka.)
H: Gör så här att du diskuterar detta med din läkare och terapeut, så hör du av dig till mig efter det, vi kan låta det vara en månad men sen tar vi tag i det, då har du november, december på dig.
A: Ja då gör jag väl det. (Får en känsla av apati.)
H: Det är bara att ringa eller maila mig om det är något du undrar över sägs med en hurtig ton.
A: Ok. Hejdå.
Hur kan man gå ut med nya regler gällande sjukersättning när det inte finns ett klart och tydligt svar på hur den nya hjälpen ska gå tillväga?!Hur kan man bara bryta av människors rehabilitering utan hänsyn till läget gällande medicinering, väntan på terapi m.m.?!
Jag vet inte hur jag ska orka med detta. Jag var på väg framåt, uppåt men nu rasade allt ihop, så känns det just nu för mig. Denna press kommer försämra många sjukskrivnas hälsa. Det är jag säker på. Om jag utgår från mig själv som har utbränd/ångest/panikångest i bagaget och som jag vet många med mig har i dagens samhälle. Detta är en mycket hög stressfaktor, framför allt för att man inte får några tydliga svar. Det handlar om människors liv.
”ALLA är inte med”
När hela augusti har gått och nästan hela september, ringde jag till Försäkringskassan eftersom jag inte hört något och eftersom det skulle vara så lång handläggningstid.Jag hade då fått en ny handläggare som inte sa ett ord om varför de inte hört av sig. Däremot fick jag veta hur det ligger till, här är ungefär hur samtalet var (jag är A och handläggaren är H).
H: Ja, hur känner du, kan du tänka dig att börja arbetsträna Nu eller göra annan aktivitet?
A: Ööööhh…(Det står stilla i huvudet på mig.)Vaddå?
H: Ja, alltså för att komma igång nu. Det finns bl. a. ett projekt där man kan läsa ett språk eller göra något kreativt. Men då måste du byta mottagning. Eller om du känner att det är dags att pröva på arbetsträning nu, och göra det i tio veckor.
A: Ööööh...(det går runt i huvudet på mig) ja, alltså jag står i kö för arbetsterapi och för kroppsterapi och jag går på KBT. Men enligt mig själv och min terapeut samt min läkare är det för tidigt för mig att börja arbetsträna.
H: Det är så att du utförsäkras i januari 2010. Så då gäller det att komma igång innan dess.
A: (Jag grips av panik.) Ok. Men om jag fortfarande är sjuk då?
H: Det blir så ändå.
A: Är det då man ska till Arbetsförmedlingen? Och vad ska man göra där?
H: Ja. Det vet jag inte riktigt men man ska få någon form av aktivitetsstöd.
A: Men jag har en fast anställning som jag planerat att återgå till när jag är frisk. Ska jag anmäla mig på Arbetsförmedlingen och säga Hej jag är sjuk och har en fast anställning men jag skulle vilja anmäla mig här?
H: Ja.
A: (Jag blir tyst och sitter med gråten i halsen.)
H: Du har ju tre månader på dig nu att arbetsträna, så du kan väl tänka över det och diskutera det med din läkare och terapeut?
A: Jag har arbetstränat flera gånger tidigare men då har det varit för tidigt och inte fungerat. Om jag börjar för tidigt igen kommer det braka ihop.
H: Ok.
A: Så fr.o.m. februari 2010 så är det: Tack och hej för mig?
H: Ja.
A: Men jag är mitt uppe i justeringar av mediciner och min terapeut och läkare anser inte att det är läge att jag arbetstränar ÄN. Men då spelar det ingen roll?
H: Nä, man kan få förtidspension permanent men det är mycket svårt.
A: (Jag börjar gråta.)... jag kämpar varje dag med mig själv. Jag kan inte skynda på detta. Men då har jag inget val då?
H: Nä.
A: Det verkar som att ingen riktigt vet vad detta går ut på?
H: Nä.
A: Jaha...(Här kan jag inte tänka.)
H: Gör så här att du diskuterar detta med din läkare och terapeut, så hör du av dig till mig efter det, vi kan låta det vara en månad men sen tar vi tag i det, då har du november, december på dig.
A: Ja då gör jag väl det. (Får en känsla av apati.)
H: Det är bara att ringa eller maila mig om det är något du undrar över sägs med en hurtig ton.
A: Ok. Hejdå.
Hur kan man gå ut med nya regler gällande sjukersättning när det inte finns ett klart och tydligt svar på hur den nya hjälpen ska gå tillväga?!Hur kan man bara bryta av människors rehabilitering utan hänsyn till läget gällande medicinering, väntan på terapi m.m.?!
Jag vet inte hur jag ska orka med detta. Jag var på väg framåt, uppåt men nu rasade allt ihop, så känns det just nu för mig. Denna press kommer försämra många sjukskrivnas hälsa. Det är jag säker på. Om jag utgår från mig själv som har utbränd/ångest/panikångest i bagaget och som jag vet många med mig har i dagens samhälle. Detta är en mycket hög stressfaktor, framför allt för att man inte får några tydliga svar. Det handlar om människors liv.
”ALLA är inte med”
lördag 26 september 2009
Brev till Husmark och Axén
Ang. den nya sjukförsäkringslagen så säger ni att vi sjuka inte behöver oroa oss och vara rädda för att hamna utan ersättning.
Ni säger att vi sjuka har missuppfattat det hela.
Men det jag fattat är
att med de papper jag har idag från FMR och FK och mina läkare hade jag innan den nya lagen haft rätt till permanent sjukersättning (varför kan det inte få heta SJUKPENSION? alla dessa namnbyten är ju bara förvirrande).
Efter den nya lagen så innebär samma yttranden och utlåtanden att jag nästa höst kommer att utförsäkras ur sjukförsäkringen.
Jag bara undrar; NÄR blev jag frisk?
Jag mister min sjukersättning och jag mister min AFA-försäkring.
Jag kommer inte att klara att arbeta och inte heller att arbetsträna eller delta i något introduktionsprogram.
Och ja - jag har försökt. Många gånger.
Men det går inte.
Jag har dessutom varit sjuk väldigt länge och blir bara sämre.
Så säg inte till mej att jag missuppfattat den nya lagen. Jag vet precis vad som väntar.
Och i alla de debattartiklar och insändare jag läst som ni skrivit så känner jag ert förakt för mej som drabbats av sjukdom.
Som om jag skulle ha kunnat gjort något åt det som om jag valt det själv.
Som om jag själv valt att inte bli frisk utan hellre vill ligga i sängen och lata mej.
Nästa höst står jag helt utan ersättning. Det har jag inte missförstått.
Men jag tror att ni inte förstår att sjukdom inte går över genom indragna ersättningar.
Jag kommer att vara lika sjuk nästa höst som nu om inte värre eftersom min sjukdom påverkas av stress.
Vad jag inte kan förstå är varför ni i "alliansen"vill att man som sjuk inte ska få behålla sin sjukersättning och sin försäkring under tiden man genomgår alla nya introduktionsprogram och arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller vad ni nu valt att kalla dem.
Låt sjuka behålla sina ersättningar och försäkringar! Då behöver man ju inte må dåligt på grund av den ekonomiska stressen och man kan få försöka komma igen i lugn och ro och i sitt eget tempo.
Och framförallt först rehabiliteras medicinskt, dvs få rätt diagnos, rätt behandling m.m. och sedan arbetsträna om man klarar det och sen prova lönebidragsjobb, nystartsjobb eller vad ni nu valt att kalla dem, m.m.
Varför är det så viktigt att sjuka ska föras över till Arbetsförmedlingen utan att få behålla sin sjukersättning och sin AFA-försäkring?
Ni säger att om man inte klarar introduktionen på Arbetsförmedlingen så kommer man få tillbaka sin ersättning?
Men varför kan man inte få behålla sjukpenning eller sjukersättning och sina försäkringar hela vägen fram?
Ni måste ju ha en anledning till detta.
Sjukförsäkringen ger enorma överskott och fusket visade sig vara minimalt. Så det kan ju inte vara ekonomiska skäl.
Och kränk mej inte genom att påstå att jag kommer att få ersättning och kunna överleva på 1.115 kr i veckan FÖRE skatt - för det kan jag inte.
Idag får jag ca 10.000 kr i månaden efter skatt (sjukersättning och AFA-försäkring).På det kan jag överleva och betala min bostad, min bil och min mat m.m.
Nästa höst blir jag bostadslös. Varför ska jag behöva bli bostadslös för att jag drabbats av sjukdom?
Och "snabbspåret" till a-kassan har jag ingen nytta av eftersom jag gick ur a-kassan för länge sedan eftersom jag inte omfattades av den trots att jag betalt in till den under alla år.
Snacka om lurad....
Och hur ska man förresten uppnå arbetsvillkoret på 3 månader om man inte har ett arbete att gå tillbaka till?
Och om man har ett arbete att gå tillbaka till i 3 månader ska man sen säga upp sig för att få a-kassa under introduktionsprogrammet?
Och först en karensperiod för att man sagt upp sig själv?
Är man då överhuvudtaget aktuell för detta introduktionsprogram? Då har man ju varit arbetsför i 3 månader?
Och ljug mej inte rätt i ansiktet genom att påstå att jag får tillbaka min sjukersättning om jag är för sjuk för Arbetsförmedlingen.
Hur ska det gå till menar ni?
Ska jag inte då ansöka om sjukpenning eller sjukersättning på vanligt sätt och börja om från början igen?
Men det kan jag väl inte heller om jag inte först varit "frisk" en period eftersom ni numera tidsbegränsat hur länge man får ersättning vid sjukdom?
Så förklara för mej exakt vad det är jag missuppfattat och förklara varför inte sjuka kan få behålla sina ersättningar (sjukpenning, sjukersättning och försäkringar) hela vägen tillbaka till hälsa och arbete.
Och förklara gärna också hur ni kan tycka att det är rätt att ta pengar ur vår sjukförsäkring till skattesänkningar åt de som arbetar.
Hur gör det mej frisk?
Tack.
Ni säger att vi sjuka har missuppfattat det hela.
Men det jag fattat är
att med de papper jag har idag från FMR och FK och mina läkare hade jag innan den nya lagen haft rätt till permanent sjukersättning (varför kan det inte få heta SJUKPENSION? alla dessa namnbyten är ju bara förvirrande).
Efter den nya lagen så innebär samma yttranden och utlåtanden att jag nästa höst kommer att utförsäkras ur sjukförsäkringen.
Jag bara undrar; NÄR blev jag frisk?
Jag mister min sjukersättning och jag mister min AFA-försäkring.
Jag kommer inte att klara att arbeta och inte heller att arbetsträna eller delta i något introduktionsprogram.
Och ja - jag har försökt. Många gånger.
Men det går inte.
Jag har dessutom varit sjuk väldigt länge och blir bara sämre.
Så säg inte till mej att jag missuppfattat den nya lagen. Jag vet precis vad som väntar.
Och i alla de debattartiklar och insändare jag läst som ni skrivit så känner jag ert förakt för mej som drabbats av sjukdom.
Som om jag skulle ha kunnat gjort något åt det som om jag valt det själv.
Som om jag själv valt att inte bli frisk utan hellre vill ligga i sängen och lata mej.
Nästa höst står jag helt utan ersättning. Det har jag inte missförstått.
Men jag tror att ni inte förstår att sjukdom inte går över genom indragna ersättningar.
Jag kommer att vara lika sjuk nästa höst som nu om inte värre eftersom min sjukdom påverkas av stress.
Vad jag inte kan förstå är varför ni i "alliansen"vill att man som sjuk inte ska få behålla sin sjukersättning och sin försäkring under tiden man genomgår alla nya introduktionsprogram och arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller vad ni nu valt att kalla dem.
Låt sjuka behålla sina ersättningar och försäkringar! Då behöver man ju inte må dåligt på grund av den ekonomiska stressen och man kan få försöka komma igen i lugn och ro och i sitt eget tempo.
Och framförallt först rehabiliteras medicinskt, dvs få rätt diagnos, rätt behandling m.m. och sedan arbetsträna om man klarar det och sen prova lönebidragsjobb, nystartsjobb eller vad ni nu valt att kalla dem, m.m.
Varför är det så viktigt att sjuka ska föras över till Arbetsförmedlingen utan att få behålla sin sjukersättning och sin AFA-försäkring?
Ni säger att om man inte klarar introduktionen på Arbetsförmedlingen så kommer man få tillbaka sin ersättning?
Men varför kan man inte få behålla sjukpenning eller sjukersättning och sina försäkringar hela vägen fram?
Ni måste ju ha en anledning till detta.
Sjukförsäkringen ger enorma överskott och fusket visade sig vara minimalt. Så det kan ju inte vara ekonomiska skäl.
Och kränk mej inte genom att påstå att jag kommer att få ersättning och kunna överleva på 1.115 kr i veckan FÖRE skatt - för det kan jag inte.
Idag får jag ca 10.000 kr i månaden efter skatt (sjukersättning och AFA-försäkring).På det kan jag överleva och betala min bostad, min bil och min mat m.m.
Nästa höst blir jag bostadslös. Varför ska jag behöva bli bostadslös för att jag drabbats av sjukdom?
Och "snabbspåret" till a-kassan har jag ingen nytta av eftersom jag gick ur a-kassan för länge sedan eftersom jag inte omfattades av den trots att jag betalt in till den under alla år.
Snacka om lurad....
Och hur ska man förresten uppnå arbetsvillkoret på 3 månader om man inte har ett arbete att gå tillbaka till?
Och om man har ett arbete att gå tillbaka till i 3 månader ska man sen säga upp sig för att få a-kassa under introduktionsprogrammet?
Och först en karensperiod för att man sagt upp sig själv?
Är man då överhuvudtaget aktuell för detta introduktionsprogram? Då har man ju varit arbetsför i 3 månader?
Och ljug mej inte rätt i ansiktet genom att påstå att jag får tillbaka min sjukersättning om jag är för sjuk för Arbetsförmedlingen.
Hur ska det gå till menar ni?
Ska jag inte då ansöka om sjukpenning eller sjukersättning på vanligt sätt och börja om från början igen?
Men det kan jag väl inte heller om jag inte först varit "frisk" en period eftersom ni numera tidsbegränsat hur länge man får ersättning vid sjukdom?
Så förklara för mej exakt vad det är jag missuppfattat och förklara varför inte sjuka kan få behålla sina ersättningar (sjukpenning, sjukersättning och försäkringar) hela vägen tillbaka till hälsa och arbete.
Och förklara gärna också hur ni kan tycka att det är rätt att ta pengar ur vår sjukförsäkring till skattesänkningar åt de som arbetar.
Hur gör det mej frisk?
Tack.
fredag 18 september 2009
Brev skickat till Gunnar Axén
"Hej! Brev skickat till Gunnar Axen.
Jag var med på mötet på Mynttorget. Jag fick hjälp att ta mig dit, en jättejobbig resa då min kropp inte klarar så mycket. Jag är själv sjuk och har ej blivit beviljad sjukpension, jag har inte blivit erbjuden någon rehabilitering. Jag har varit sjuk i 9 år. Jag hade 100% sjukersättning tidsbegränsad men plötsligt enligt nya regler så blev jag helt frisk. Nu har jag fått avslag från Försäkringskassan i Uddevalla igen då jag sökt 100% sjukpension. Jag har fibromyalgi som har ett eget sjukdomsnummer. Jag har sådan värk att jag ibland bara ligger och kräks. Jag kan bli sängliggande upp till 3 dagar. Jag har försämrad lungkapacitet, Astma, Diabetes, IBS "Nervös tarm med blodiga diareér", allergi, och dåligt immunförsvar m.m.
Hur ska jag kunna arbeta med detta? Hur ska jag ta mig till ett arbete när jag kräks av smärta och får springa på toaletten hela tiden? Eller de dagar jag får svårt att andas? Jag kan förstå om de som blir sjuka nu kanske får den hjälpen direkt?Men vi som hamnat emellan då? Vad ska vi göra? Vissa sjukdomar går ej att bota!
Tycker du själv att det är rimligt att arbeta med dessa sjukdomar?
Väldigt besviken att du sade att allt är ett missförstånd när jag själv inte fått någon hjälp och nu ska jag inte få ersättning heller. Skall dock påpeka att jag har 50 % sjukpension så då ska jag leva på 5000:- mån? Det påverkar hela min familj och mina barn. Jag är 48 år gammal och har legat på kalla plåtar på Uddevallavarvet och svetsat och jag har arbetat hela mitt liv från att jag var 16 år gammal. Är detta tacken när jag blev sjuk och inte klarar mig själv?
Jag har läkarintyg, papper på tester från arbetsförmedlingen som visar hur svårt det är för mig. Inget av detta tas det någon hänsyn till. På måndag ska jag gå in på FK för att kräva bli rehabiliterad. Mina obotbara sjukdomar ska botas så att jag kan arbeta.
Nedskrivet av min fru då jag ej klarar längre tid vid datorn."
"Hr Nilsson"
Jag var med på mötet på Mynttorget. Jag fick hjälp att ta mig dit, en jättejobbig resa då min kropp inte klarar så mycket. Jag är själv sjuk och har ej blivit beviljad sjukpension, jag har inte blivit erbjuden någon rehabilitering. Jag har varit sjuk i 9 år. Jag hade 100% sjukersättning tidsbegränsad men plötsligt enligt nya regler så blev jag helt frisk. Nu har jag fått avslag från Försäkringskassan i Uddevalla igen då jag sökt 100% sjukpension. Jag har fibromyalgi som har ett eget sjukdomsnummer. Jag har sådan värk att jag ibland bara ligger och kräks. Jag kan bli sängliggande upp till 3 dagar. Jag har försämrad lungkapacitet, Astma, Diabetes, IBS "Nervös tarm med blodiga diareér", allergi, och dåligt immunförsvar m.m.
Hur ska jag kunna arbeta med detta? Hur ska jag ta mig till ett arbete när jag kräks av smärta och får springa på toaletten hela tiden? Eller de dagar jag får svårt att andas? Jag kan förstå om de som blir sjuka nu kanske får den hjälpen direkt?Men vi som hamnat emellan då? Vad ska vi göra? Vissa sjukdomar går ej att bota!
Tycker du själv att det är rimligt att arbeta med dessa sjukdomar?
Väldigt besviken att du sade att allt är ett missförstånd när jag själv inte fått någon hjälp och nu ska jag inte få ersättning heller. Skall dock påpeka att jag har 50 % sjukpension så då ska jag leva på 5000:- mån? Det påverkar hela min familj och mina barn. Jag är 48 år gammal och har legat på kalla plåtar på Uddevallavarvet och svetsat och jag har arbetat hela mitt liv från att jag var 16 år gammal. Är detta tacken när jag blev sjuk och inte klarar mig själv?
Jag har läkarintyg, papper på tester från arbetsförmedlingen som visar hur svårt det är för mig. Inget av detta tas det någon hänsyn till. På måndag ska jag gå in på FK för att kräva bli rehabiliterad. Mina obotbara sjukdomar ska botas så att jag kan arbeta.
Nedskrivet av min fru då jag ej klarar längre tid vid datorn."
"Hr Nilsson"
torsdag 10 september 2009
Min sjukhistoria
Efter senaste försämringen av mitt hälsotillstånd sliter förtvivlan och uppgivenheten i mig. Det känns som vid en kraftig maginfluensa utan mat i 3 dagar. Jag är darrig och har dimsyn, världen gungar, benen viker sig och hjärnan är så trög, så trög. Likt ett sårat djur drar jag mig undan från nära och kära. Det känns alltför smärtsamt att inte klara av deras ljud eller ens deras rörelse i närheten av mig. Varje ord direkt vänt till mig är som tortyr. Hjärnan försöker förstå och försöker hitta något vettigt att svara, men det går så trögt. Orden vill inte infinna sig och ett meningsfullt samtal blir omöjligt. En fråga från barnen sliter i mig. Vad sa de? Måste jag fatta ett beslut? Fråga pappa, jag vet inte, orkar inte, kan inte! Min dag att köra yngsta dottern till handbollen. Vad gör jag? Som tur är vi 2-3 familjer som turas om att köra barnen. Det behöver inte bli så ofta, men det gör det också svårare att lämna återbud när min dag kommer. Att ringa och försöka förklara att man inte kan när hjärnan inte orkar formulera orden är jobbigt. Vad säger man? Jag är för trött? Det låter inte bra, vem förstår det? Igår var det bara min dotter som skulle dit, det fick bli att avstå träningen. Idag måste jag ringa hem hennes pappa från jobbet. Jag önskar jag hade riktig influensa. Då hade folk förstått. Nu går det inte att förstå. Jag är för trött, hur låter det?
Jag måste sova, det bästa sättet för mig att åtminstone tillfälligt fungera lite bättre. Brukar somna som en stock vid de här tillfällena men inte nu. Tänker på Christina Husmark Pehrssons "introduktionsprogram" och känner hur fel allt är! Hur skall sådana som jag orka ta oss till AF? Hur skall vi ta oss dit? Jag kan inte köra i det här tillståndet. Taxi? För dyrt! Min man? Nej, vill och kan inte be honom om mer nu! Om jag kommer dit, vilken nytta skulle jag göra? Vilken nytta skulle åtgärden göra mig? Vill att människor skall förstå, måste skriva nu, medan jag själv känner och minns hur det är. Startar datorn, jag försöker samla tankarna, letar efter ord. Jag söker inspiration och försöker skriva in några webbadresser. Fingrarna slinter och adresserna blir fel flera gånger. Nej, jag MÅSTE sova, får skriva imorgon istället. Jag får passa på direkt innan tröttheten förlamat mig igen (*Se fotnot). Vanmakt och ångest! MÅSTE BLI FRISK!
Jag känner mig så ensam i min sjukdom. I ett tidigt skede av min sjukdom för många år sedan när barnen var dagisbarn båda två och jag totalt sett var mycket sämre än nu, fick deras pappa ta ett stort ansvar samtidigt som han hade en tuff situation på jobbet. Det ledde till att han själv drabbades av utmattningssyndrom och det tog över ett år innan han kunde komma tillbaka på full tid. Sedan dess har han haft ytterligare en kortare periods sjukskrivning (några månader) av samma orsak. Han trivs på jobbet men har fortfarande mycket att göra, så jag kan inte belasta honom med mina problem också. Han gör redan mycket mer än vad jag tror en "normal" man gör i familjen p.g.a. mitt sjukdomstillstånd, men bara i absoluta nödfall ber jag honom om extrastöttning här hemma. Han säger sällan nej, men vad gör vi om han återigen blir långvarigt sjuk? Nu gäller det inte längre bara den direkta personliga tragedin med att hans hälsa raseras, nu gäller det också familjens ekonomiska överlevnad. Och allt är mitt fel! Stackars mina barn och stackars min man! Om jag bara inte hade gått och blivit långtidssjuk...
Att dra hela min sjukbakgrund skulle ta för lång tid och känns inte relevant just här. Men för ett antal år sedan fick jag diagnosen Kroniskt trötthetssyndrom, hade full tidsbegränsad sjukersättning och jag bedömdes efter utredning ha noll procents arbetsförmåga. Jag blev dock bättre och tog själv initiativ till att komma tillbaka och började för ett par år sedan jobba igen på halvtid. Detta efter ett halvårs långsam upptrappning och arbetsträning. Sedan årsskiftet har jag blivit försämrad igen. Det fungerade inte att jobba längre och jag fick 50 % sjukpenning (samtidigt med 50 % sjukersättning). Nu har Försäkringskassan bestämt att jag visst kan jobba de 50 % jag tidigare haft sjukpenning i något odefinierat arbete. Jag har dock inte protesterat mot detta, då jag vill göra något vettigt av tiden och de perioder jag mår bra tror jag t o m själv att jag har 50 % arbetsförmåga. Jag har börjat plugga på distans, vilket funkat bra innan senaste bakslaget eftersom jag slipper tröttande resor och kan plugga när jag har mina bättre stunder, men när bakslagen kommer så fylls jag av förtvivlan. (Däremot kan man ju egentligen fundera på om 50 % distansstudieförmåga är detsamma som 50 % arbetsförmåga? Man kan inte försörja sig på att studera.)
Det som känns jobbigast just nu är att beslutet för min tidsbegränsade sjukersättning på 50 % som skulle förlängts (med de sista 6 månaderna innan jag tvingas in i någon tvångsarbetsyssla) fr.o.m. 1 augusti ännu inte är godkänd och klar! Kanske är jag alltså inte bara 50 % utan 100 % arbetsförmögen enligt regeringen och försäkringskassan, och detta t o m retroaktivt fr.o.m. 1 augusti?
*Fotnot: Detta är skrivet just dagen efter allt jag upplevde här ovan. En typiskt vanlig "dålig dag" i mitt liv. Just nu mår jag hyfsat. Hjärnan går trögt, men den hankar sig fram ändå. De senaste dagarna har jag haft ca 2-3 liknande "hyfsat" användbara timmar på förmiddagarna efter minst 12 timmars sömn, innan den fullständigt förlamande tröttheten knockar mig totalt igen.
"Friskförklarad"
Jag måste sova, det bästa sättet för mig att åtminstone tillfälligt fungera lite bättre. Brukar somna som en stock vid de här tillfällena men inte nu. Tänker på Christina Husmark Pehrssons "introduktionsprogram" och känner hur fel allt är! Hur skall sådana som jag orka ta oss till AF? Hur skall vi ta oss dit? Jag kan inte köra i det här tillståndet. Taxi? För dyrt! Min man? Nej, vill och kan inte be honom om mer nu! Om jag kommer dit, vilken nytta skulle jag göra? Vilken nytta skulle åtgärden göra mig? Vill att människor skall förstå, måste skriva nu, medan jag själv känner och minns hur det är. Startar datorn, jag försöker samla tankarna, letar efter ord. Jag söker inspiration och försöker skriva in några webbadresser. Fingrarna slinter och adresserna blir fel flera gånger. Nej, jag MÅSTE sova, får skriva imorgon istället. Jag får passa på direkt innan tröttheten förlamat mig igen (*Se fotnot). Vanmakt och ångest! MÅSTE BLI FRISK!
Jag känner mig så ensam i min sjukdom. I ett tidigt skede av min sjukdom för många år sedan när barnen var dagisbarn båda två och jag totalt sett var mycket sämre än nu, fick deras pappa ta ett stort ansvar samtidigt som han hade en tuff situation på jobbet. Det ledde till att han själv drabbades av utmattningssyndrom och det tog över ett år innan han kunde komma tillbaka på full tid. Sedan dess har han haft ytterligare en kortare periods sjukskrivning (några månader) av samma orsak. Han trivs på jobbet men har fortfarande mycket att göra, så jag kan inte belasta honom med mina problem också. Han gör redan mycket mer än vad jag tror en "normal" man gör i familjen p.g.a. mitt sjukdomstillstånd, men bara i absoluta nödfall ber jag honom om extrastöttning här hemma. Han säger sällan nej, men vad gör vi om han återigen blir långvarigt sjuk? Nu gäller det inte längre bara den direkta personliga tragedin med att hans hälsa raseras, nu gäller det också familjens ekonomiska överlevnad. Och allt är mitt fel! Stackars mina barn och stackars min man! Om jag bara inte hade gått och blivit långtidssjuk...
Att dra hela min sjukbakgrund skulle ta för lång tid och känns inte relevant just här. Men för ett antal år sedan fick jag diagnosen Kroniskt trötthetssyndrom, hade full tidsbegränsad sjukersättning och jag bedömdes efter utredning ha noll procents arbetsförmåga. Jag blev dock bättre och tog själv initiativ till att komma tillbaka och började för ett par år sedan jobba igen på halvtid. Detta efter ett halvårs långsam upptrappning och arbetsträning. Sedan årsskiftet har jag blivit försämrad igen. Det fungerade inte att jobba längre och jag fick 50 % sjukpenning (samtidigt med 50 % sjukersättning). Nu har Försäkringskassan bestämt att jag visst kan jobba de 50 % jag tidigare haft sjukpenning i något odefinierat arbete. Jag har dock inte protesterat mot detta, då jag vill göra något vettigt av tiden och de perioder jag mår bra tror jag t o m själv att jag har 50 % arbetsförmåga. Jag har börjat plugga på distans, vilket funkat bra innan senaste bakslaget eftersom jag slipper tröttande resor och kan plugga när jag har mina bättre stunder, men när bakslagen kommer så fylls jag av förtvivlan. (Däremot kan man ju egentligen fundera på om 50 % distansstudieförmåga är detsamma som 50 % arbetsförmåga? Man kan inte försörja sig på att studera.)
Det som känns jobbigast just nu är att beslutet för min tidsbegränsade sjukersättning på 50 % som skulle förlängts (med de sista 6 månaderna innan jag tvingas in i någon tvångsarbetsyssla) fr.o.m. 1 augusti ännu inte är godkänd och klar! Kanske är jag alltså inte bara 50 % utan 100 % arbetsförmögen enligt regeringen och försäkringskassan, och detta t o m retroaktivt fr.o.m. 1 augusti?
*Fotnot: Detta är skrivet just dagen efter allt jag upplevde här ovan. En typiskt vanlig "dålig dag" i mitt liv. Just nu mår jag hyfsat. Hjärnan går trögt, men den hankar sig fram ändå. De senaste dagarna har jag haft ca 2-3 liknande "hyfsat" användbara timmar på förmiddagarna efter minst 12 timmars sömn, innan den fullständigt förlamande tröttheten knockar mig totalt igen.
"Friskförklarad"
fredag 28 augusti 2009
Ska jobba trots sjukdom
Tuija Saari är för sjuk för att arbeta men Försäkringskassan tycker att hon ska jobba halvtid.
Läs hela artikeln om beslut bortom all förnuft
måndag 24 augusti 2009
Sjuk hela livet
Jag mobbades konstant i skolan och jag förstod inte varför. Nu närmar jag mig en förklaring med diagnosen Aspbergers syndrom, denna som jag antagligen får säkerställd hos en läkare som jag väntar att få komma till. Jag har varit på bedömningssamtal där sköterskan trodde att jag har detta, och jag är 35 år.
Jag har haft tidsbegränsad sjukersättning sedan år 2000 men FK har vägrat ge mig en varaktig sjukersättning, därför har jag tvingats göra nya ansökningar och träffa läkare som skrivit intyg. Senaste intyget lutade åt en varaktig ersättning men FK ville inte det, eftersom de nya reglerna säger att man måste genomgå arbetsrehabilitering först. Men min nuvarande kurator tycker att det inte behövs om jag har Aspbergers. Återstår vad FK tycker...
Jag anser att det är helt fel att FK ska ha sista ordet som inte träffat mig, inte heller har jag träffat försäkringsläkaren! Min läkare tycker jag behöver lugn och ro och en varaktig sjukersättning skulle ge mig detta. Jag tycker de nya reglerna misstror alla oss sjuka. Varför tas inte läkarens intyg på allvar? Varför skulle någon vilja vara sjuk frivilligt? Förstår inte hur de tänker!
"Sjuk hela livet"
Jag har haft tidsbegränsad sjukersättning sedan år 2000 men FK har vägrat ge mig en varaktig sjukersättning, därför har jag tvingats göra nya ansökningar och träffa läkare som skrivit intyg. Senaste intyget lutade åt en varaktig ersättning men FK ville inte det, eftersom de nya reglerna säger att man måste genomgå arbetsrehabilitering först. Men min nuvarande kurator tycker att det inte behövs om jag har Aspbergers. Återstår vad FK tycker...
Jag anser att det är helt fel att FK ska ha sista ordet som inte träffat mig, inte heller har jag träffat försäkringsläkaren! Min läkare tycker jag behöver lugn och ro och en varaktig sjukersättning skulle ge mig detta. Jag tycker de nya reglerna misstror alla oss sjuka. Varför tas inte läkarens intyg på allvar? Varför skulle någon vilja vara sjuk frivilligt? Förstår inte hur de tänker!
"Sjuk hela livet"
onsdag 19 augusti 2009
En lång historia
Ja, den tar mig tillbaka till -80talet, det var då allt började! Jag födde mina änglar då, ansåg mig vara en stark tjej som var energisk och jobbade hårt, alltid varit en som huggit i, varit pappas tös och jag är mer en pojkflicka! Det började med foglossningar och sen en födsel till, det är 1 år och 9 månader mellan mina änglar! Under denna tid hade jag inte ett fast jobb, jag jobbade på olika ställen! Tillslut fick jag en fast tjänst vid kommunen, som jag älskade!
Jobbet var ganska tungt, och jag började märka att jag blev så slut, kom hem med värk och mådde inte så bra! Det brände och värkte i hela kroppen! En dag tog det bara stop, jag kom inte upp för trapporna, jag blev stående och ropade på min arbetskollega! Detta var nu början till helvetet som är just nu! Det var sjukskrivningar och sjukgymnastik, även andra åtgärder, hamnade till slut på en utredning i Tranås!(ett sjukt ställe då) går inte in på det här, blir för långt och det var ett trauma som jag inte vill NÅGON ska behöva gå igenom!(vet att handläggare själva blev illa behandlade där) En liten tröst och bra för först trodde inte FK på historien jag lade fram.
Under flera år efter allt detta så har jag kämpat för att orka och klara av jobb, det slutade med att jag fick säga upp mig, kommunen betalade för en kurs så jag kom in på 3 årig NB linje, som jag klarade av på 2½ år, med en massa fajter med lärare m.m. De var inte vana att ha vuxna/sjuka på ett gymnasium, linjevalet var inte det bästa, med tanke på min kropp, men jag tycker om att jobba med kroppen och är en handy kvinna! Efter utbildning så kunde jag inte ta jobb inom området(för tungt) och det var dåligt med jobb överhuvudtaget inom de områden jag kan! Jag fick en praktikplats på ett litet kontor, som inte resulterade i ett jobb! Nu var jag ganska nere, vad ska man göra då? Hur ska jag kunna jobba? Tankar for och jag beslutade mig för att flytta, jag flyttade då till Danmark!
Jag fick olika jobb som jag utförde med huvudet högt, och jag fick till sist ett jobb på en sängfabrik, som slutade med att jag också fick ryggproblem, jag drack pilsner på kvällen jag kom hem, för att döva och bli trött, somnade klockan 18 på kvällar! Det höll inte, inget kunde ta död på värken i kroppen! Jag ville ju klara av att vara anställd i 1 år så jag fick facket igen, det hade nämligen kommunal fipplat bort i Sverige, över 20 års medlemskap bortblåst! Jag kom hem igen!
Sjukskriven och så skulle man börja om i allt, i Danmark var jag ju redan under deras vård!Men det var bara börja om, jag led för min situation, jag satt ner på golvet för att få disken i maskinen! Mådde allmänt dåligt för hur min kropp INTE fungerade!
Det slutade med att jag fräste ifrån till FK, bad dem sluta jaga mig, låt mig få ro i allt!De gav mig det och de förstod hur skit allt var! Under denna tid så var det rehabiliteringar hit och dit, vissa bra andra sämre! Under denna tid har sjukreglerna ändrats, och jag kan acceptera att de sänkte sjukersättningen till 65/64 %, men inte grundtanken i det, som är att du ska PRESSAS ut!
Jag har gjort andra saker under sjuktiden, med sjukkassan i ryggen, och det har varit bra!Men jag klarar inte av det, jag har idag insett att min kropp är som en elefant som försöker få på sig trikåer för en myra! Jag accepterar att jag aldrig blir bra, jag har trott att jag skulle bli bättre, hitta lösning på sakerna! Men så är inte fallet!
Men så kom Alliansen, de drog fram socialdemokraternas utredning och utförde den utan att ens fundera, för nu ska det RESNAS och visa folket vilket bra jobb vi gör! Man fick även läkare att skriva rekommendationer för hur länge man får vara sjuk! Dessa har även försäkringskassans handläggare på sitt skrivbord! Man genomförde då ytterligare en utredning PILA! Där Läkare, Psykolog, Sjukgymnast, Arbetsterapeut osv. ingick! En tjock lunta blev det, där man konstaterade att jag har blivit sämre!
Men om man då ska läsa rekommendationerna som går att läsa på socialstyrelsen!http://www.socialstyrelsen.se/NR/rdonlyres/0A0B171E-EB06-461A-B671-F0EC4413BB52/0/sjukskrivning.htm.
Så står det att man kan få en att jobba om man får hjälp tidigt!
Jo men nu är det så att jag inte har blivit hjälpt och blivit bättre med tiden, snarare omvänt!
Plus allt annat då som inte tillhör just min diagnos! Så handläggaren sitter nu med mitt framtida liv i sin hand. De ber om en massa koder och tillägg, trots att de har ALLT där innan! Allt detta kostar stora pengar! Och värst av allt är den ångest och vånda man har! Att sedan höra & läsa allt negativt om folket som är sjuka och utsatta i samhället, många fula ord används! Det fulaste av dem, är nog UTANFÖRSKAP… det som Alliansen skulle ta bort! Bara det att de får fler i det idag!
Idag vet jag inte hur det ser ut för nästa månad! Om det ska bli socialen eller inte, och jag har förberett mig, tagit reda på hur det kommer bli!
Moment 22…jag ska till AF med sjukintyget i handen, utan A-kassa och utan sjukförsäkring!Vilket jobb får jag där?
Jag vet varken ut eller in i allt, men en sak vet jag!
Att alliansen inte tar hansyn till hur det fungerar just nu i systemet, sjukvård osv.
De vet hur reglerna blir för den som blir sjuk idag, inte för de som redan var sjuka innan de nya reglerna kom!
Människor lever i stor ångest idag, några har inte orkat leva vidare!
Och jag anser att 1 ända liv som släckt på grund av detta är SKANDAL! Finns så mycket mer att skriva om detta, men detta brev är långt nog! Tänk på att även du som inte är sjuk, kan hamna i detta! Man är fast i UTANFÖRSKAPET!
När du hamnar längst ner i vårt klassamhälle så är det svårt att komma upp igen!
Om jag varit frisk… Hade jag inte suttit här och skrivit dessa rader!
”Vakant”
Jobbet var ganska tungt, och jag började märka att jag blev så slut, kom hem med värk och mådde inte så bra! Det brände och värkte i hela kroppen! En dag tog det bara stop, jag kom inte upp för trapporna, jag blev stående och ropade på min arbetskollega! Detta var nu början till helvetet som är just nu! Det var sjukskrivningar och sjukgymnastik, även andra åtgärder, hamnade till slut på en utredning i Tranås!(ett sjukt ställe då) går inte in på det här, blir för långt och det var ett trauma som jag inte vill NÅGON ska behöva gå igenom!(vet att handläggare själva blev illa behandlade där) En liten tröst och bra för först trodde inte FK på historien jag lade fram.
Under flera år efter allt detta så har jag kämpat för att orka och klara av jobb, det slutade med att jag fick säga upp mig, kommunen betalade för en kurs så jag kom in på 3 årig NB linje, som jag klarade av på 2½ år, med en massa fajter med lärare m.m. De var inte vana att ha vuxna/sjuka på ett gymnasium, linjevalet var inte det bästa, med tanke på min kropp, men jag tycker om att jobba med kroppen och är en handy kvinna! Efter utbildning så kunde jag inte ta jobb inom området(för tungt) och det var dåligt med jobb överhuvudtaget inom de områden jag kan! Jag fick en praktikplats på ett litet kontor, som inte resulterade i ett jobb! Nu var jag ganska nere, vad ska man göra då? Hur ska jag kunna jobba? Tankar for och jag beslutade mig för att flytta, jag flyttade då till Danmark!
Jag fick olika jobb som jag utförde med huvudet högt, och jag fick till sist ett jobb på en sängfabrik, som slutade med att jag också fick ryggproblem, jag drack pilsner på kvällen jag kom hem, för att döva och bli trött, somnade klockan 18 på kvällar! Det höll inte, inget kunde ta död på värken i kroppen! Jag ville ju klara av att vara anställd i 1 år så jag fick facket igen, det hade nämligen kommunal fipplat bort i Sverige, över 20 års medlemskap bortblåst! Jag kom hem igen!
Sjukskriven och så skulle man börja om i allt, i Danmark var jag ju redan under deras vård!Men det var bara börja om, jag led för min situation, jag satt ner på golvet för att få disken i maskinen! Mådde allmänt dåligt för hur min kropp INTE fungerade!
Det slutade med att jag fräste ifrån till FK, bad dem sluta jaga mig, låt mig få ro i allt!De gav mig det och de förstod hur skit allt var! Under denna tid så var det rehabiliteringar hit och dit, vissa bra andra sämre! Under denna tid har sjukreglerna ändrats, och jag kan acceptera att de sänkte sjukersättningen till 65/64 %, men inte grundtanken i det, som är att du ska PRESSAS ut!
Jag har gjort andra saker under sjuktiden, med sjukkassan i ryggen, och det har varit bra!Men jag klarar inte av det, jag har idag insett att min kropp är som en elefant som försöker få på sig trikåer för en myra! Jag accepterar att jag aldrig blir bra, jag har trott att jag skulle bli bättre, hitta lösning på sakerna! Men så är inte fallet!
Men så kom Alliansen, de drog fram socialdemokraternas utredning och utförde den utan att ens fundera, för nu ska det RESNAS och visa folket vilket bra jobb vi gör! Man fick även läkare att skriva rekommendationer för hur länge man får vara sjuk! Dessa har även försäkringskassans handläggare på sitt skrivbord! Man genomförde då ytterligare en utredning PILA! Där Läkare, Psykolog, Sjukgymnast, Arbetsterapeut osv. ingick! En tjock lunta blev det, där man konstaterade att jag har blivit sämre!
Men om man då ska läsa rekommendationerna som går att läsa på socialstyrelsen!http://www.socialstyrelsen.se/NR/rdonlyres/0A0B171E-EB06-461A-B671-F0EC4413BB52/0/sjukskrivning.htm.
Så står det att man kan få en att jobba om man får hjälp tidigt!
Jo men nu är det så att jag inte har blivit hjälpt och blivit bättre med tiden, snarare omvänt!
Plus allt annat då som inte tillhör just min diagnos! Så handläggaren sitter nu med mitt framtida liv i sin hand. De ber om en massa koder och tillägg, trots att de har ALLT där innan! Allt detta kostar stora pengar! Och värst av allt är den ångest och vånda man har! Att sedan höra & läsa allt negativt om folket som är sjuka och utsatta i samhället, många fula ord används! Det fulaste av dem, är nog UTANFÖRSKAP… det som Alliansen skulle ta bort! Bara det att de får fler i det idag!
Idag vet jag inte hur det ser ut för nästa månad! Om det ska bli socialen eller inte, och jag har förberett mig, tagit reda på hur det kommer bli!
Moment 22…jag ska till AF med sjukintyget i handen, utan A-kassa och utan sjukförsäkring!Vilket jobb får jag där?
Jag vet varken ut eller in i allt, men en sak vet jag!
Att alliansen inte tar hansyn till hur det fungerar just nu i systemet, sjukvård osv.
De vet hur reglerna blir för den som blir sjuk idag, inte för de som redan var sjuka innan de nya reglerna kom!
Människor lever i stor ångest idag, några har inte orkat leva vidare!
Och jag anser att 1 ända liv som släckt på grund av detta är SKANDAL! Finns så mycket mer att skriva om detta, men detta brev är långt nog! Tänk på att även du som inte är sjuk, kan hamna i detta! Man är fast i UTANFÖRSKAPET!
När du hamnar längst ner i vårt klassamhälle så är det svårt att komma upp igen!
Om jag varit frisk… Hade jag inte suttit här och skrivit dessa rader!
”Vakant”
Angående sjukersättning vid vårdbidrag
Hej, jag har en fråga/undran: ska jag som förälder till barn med funktionshinder ha en lägre sjukersättning än andra föräldrar?
Bakgrunden är den att jag fick en son med autism och CVI (synhjärnskada) för 12 år sedan. Att leva mitt i detta ibland kaos har medfört att jag själv fått problem med min vardag. Ständig trötthet, oro, oro över att inte räcka till, sömnsvårigheter, stress, skuld o.s.v. Allt detta har sedan fått mig helt ur balans. Arbetade en tid med barn/ungdomar men jag fick det bara svårare och svårare att utföra sysslorna på ett professionellt sätt. Det som följde blev sjukskrivning och sedan sjukersättning (ett antal år). Försäkringskassan ville efter en tid ha en utredning av mina problem och detta utfördes. Visade sig att jag inte hade ens 25 % arbetskapacitet. Jag fick därefter en tidsbegränsad sjukersättning.
Plötsligt (januari 2008 vid nyansökan av sjukersättning) får jag sänkt ersättning med nästan 2000 kronor/månad. Förklaringen jag får från Försäkringskassan är den att jag gör ett ”arbete” som jämförs med arbete på öppna arbetsmarknaden!! De omvandlar alltså den tid jag umgås med mitt eget barn procentuellt till arbetskraft som skulle kunna användas på öppna arbetsmarknaden. Jag kunde följaktligen inte få sjukersättning för denna uppskattade tid. Plötsligt hade jag arbetskapacitet. Märkligt då jag var inne på en av FK betalad utredning av min arbetsförmåga som visade på under 25 %.
Är detta rätt…
Jag vill också vidare belysa det helt orimliga i resonemanget. Om man läser vad vårdbidraget (Försäkringskassans egna regler) står för så står att läsa.
Citerat från Pdf-fil:
”Att ha ett barn med funktionsnedsättning eller sjukdom kan medföra extrakostnader och arbete. Därför finns vårdbidraget som ger dig som förälder ekonomiskt stöd.. Vårdbidragets storlek varierar med hur stora behov barnet har”
Det finns klart beskrivet att det är just det merarbete, skillnaden alltså mellan att ha ett ”vanligt” barn och det med funktionsnedsättning som man får betalt för. Plötsligt frångås denna regel då man som förälder blir sjuk. Då blir det plötsligt klassat som ett ”vanligt” arbete, alltså inget merarbete.
Jag har bett att få ett utdrag eller en sidhänvisning om var det står att läsa om denna vansinniga regel… men inte har jag fått detta.
Den bisarra situation som uppstår är den att desto större behov mitt barn har desto mindre sjukersättning får jag. Har blivit intervjuad via telefon av FK angående hur mycket jag ”arbetar” med min son. Det känns helt absurt att bli intervjuad på telefon och där stå och redogöra för vad jag gör eller inte gör och detta ska sedan bli till grund för hur mycket sjukersättning jag ska ha. Dessutom blir följden den att dagen då jag blir så frisk enligt FK att jag kan söka arbete och kanske behöva a-kassa en tid så är min sjukdomsgrundande (SGI) inkomst sänkt. Detta endast på grund av att jag är förälder till ett funktionshindrat barn.
Alla människor borde kunna se det orimliga i resonemanget. Jag skulle vilja se en regeländring av detta ”tokeri”. Det känns nog med det man har som förälder ändå utan en massa galenskaper som får ens vardag stjälpt på ända.
”Christer, pappa till funktionshindrad pojke.”
Bakgrunden är den att jag fick en son med autism och CVI (synhjärnskada) för 12 år sedan. Att leva mitt i detta ibland kaos har medfört att jag själv fått problem med min vardag. Ständig trötthet, oro, oro över att inte räcka till, sömnsvårigheter, stress, skuld o.s.v. Allt detta har sedan fått mig helt ur balans. Arbetade en tid med barn/ungdomar men jag fick det bara svårare och svårare att utföra sysslorna på ett professionellt sätt. Det som följde blev sjukskrivning och sedan sjukersättning (ett antal år). Försäkringskassan ville efter en tid ha en utredning av mina problem och detta utfördes. Visade sig att jag inte hade ens 25 % arbetskapacitet. Jag fick därefter en tidsbegränsad sjukersättning.
Plötsligt (januari 2008 vid nyansökan av sjukersättning) får jag sänkt ersättning med nästan 2000 kronor/månad. Förklaringen jag får från Försäkringskassan är den att jag gör ett ”arbete” som jämförs med arbete på öppna arbetsmarknaden!! De omvandlar alltså den tid jag umgås med mitt eget barn procentuellt till arbetskraft som skulle kunna användas på öppna arbetsmarknaden. Jag kunde följaktligen inte få sjukersättning för denna uppskattade tid. Plötsligt hade jag arbetskapacitet. Märkligt då jag var inne på en av FK betalad utredning av min arbetsförmåga som visade på under 25 %.
Är detta rätt…
Jag vill också vidare belysa det helt orimliga i resonemanget. Om man läser vad vårdbidraget (Försäkringskassans egna regler) står för så står att läsa.
Citerat från Pdf-fil:
”Att ha ett barn med funktionsnedsättning eller sjukdom kan medföra extrakostnader och arbete. Därför finns vårdbidraget som ger dig som förälder ekonomiskt stöd.. Vårdbidragets storlek varierar med hur stora behov barnet har”
Det finns klart beskrivet att det är just det merarbete, skillnaden alltså mellan att ha ett ”vanligt” barn och det med funktionsnedsättning som man får betalt för. Plötsligt frångås denna regel då man som förälder blir sjuk. Då blir det plötsligt klassat som ett ”vanligt” arbete, alltså inget merarbete.
Jag har bett att få ett utdrag eller en sidhänvisning om var det står att läsa om denna vansinniga regel… men inte har jag fått detta.
Den bisarra situation som uppstår är den att desto större behov mitt barn har desto mindre sjukersättning får jag. Har blivit intervjuad via telefon av FK angående hur mycket jag ”arbetar” med min son. Det känns helt absurt att bli intervjuad på telefon och där stå och redogöra för vad jag gör eller inte gör och detta ska sedan bli till grund för hur mycket sjukersättning jag ska ha. Dessutom blir följden den att dagen då jag blir så frisk enligt FK att jag kan söka arbete och kanske behöva a-kassa en tid så är min sjukdomsgrundande (SGI) inkomst sänkt. Detta endast på grund av att jag är förälder till ett funktionshindrat barn.
Alla människor borde kunna se det orimliga i resonemanget. Jag skulle vilja se en regeländring av detta ”tokeri”. Det känns nog med det man har som förälder ändå utan en massa galenskaper som får ens vardag stjälpt på ända.
”Christer, pappa till funktionshindrad pojke.”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
