Orkar inte mer att kämpa

Jag vet inte hur man skall göra. Tårarna bara rinner ner för kinderna när jag försöker att skriva. Jag orkar inte mer .
Ärligt talat vill jag inte leva mera men jag är för feg för att ta mitt liv. Jag har två underbara barn som jag inte kan lämna. Men samtidigt orkar jag inte kämpa mera heller.
Man är en belastning för samhället känns det som, vi som bara sitter och tar emot "bidrag". Det är inte vårat fel att man har fått en sjukdom eller en skada, man blir straffad ändå.
Jag känner mig straffad....

Jag har varit hemma sedan år 2000 med en svårbehandlad diabetes. Flera år av olika mediciner, flera år av olika läkare..... fick ingen ordning med sjukdomen.
Sedan ett antal år tillbaka visade det sig att jag var allergisk emot insulin, nya utredningar som ledde till att jag rasade psykiskt.
Jag kom in i en djup nedstämdhet. Dels på grund av alla utredningar och den jobbiga ekonomin, dels av sjukdomen och familjen blir drabbad också genom att jag blev sämre.
Sjukbidraget man fick då skulle räcka till mat, mediciner, läkarkostnader o.s.v. Mina tänder har rasat, har inga framtänder kvar, dels också på grund av sjukdomen och alla mediciner.
Men som sjukskriven har man inte råd att gå till tandläkaren. För mig gick familjen först. Att se till att det fanns mat hemma och att barnen fick kläder.
Jag har aldrig tyckt synd om mig själv. Jag har alltid sett till att andra mår bra. Det gör mig glad och gör att jag orkar ta nya krafter att gå vidare.

Jag kan inte möta försäkringskassan utan att gråta. Min handläggare på försäkringskassan var "oförskämd" och nedvärderande. Det skall man också få utsättas för, deras kränkande ord.
Min sambo fick vara med. Han ville det själv, för han tyckte inte om deras beteende. Men det gillade inte min handläggare att jag tog med min sambo. Men han var mitt stöd där.

Och nu är man utförsäkrad från och med 2010-03-01.
Jag får 4000kr i månaden och det skall räcka till: mat , mediciner , läkarvård och resor. Min sambo står för allt annat. Hyran, elen, vatten och hans resor fram och tillbaka till jobbet.
Det som blir nu är att jag kan inte lösa ut mina mediciner alls. Och tyvärr är mina mediciner väldigt dyra.
Jag orkar inte längre. Jag blir bara sämre och sämre. Men enligt försäkringskassan är jag frisk och ska gå ut och jobba.
Hur skall man kunna bli frisk när man inte har råd att ta ut sina mediciner ?!
Söka socialbidrag? Det är också en jobbig bit som man då skall göra. När man redan mår psykiskt dåligt.....

Är det inte lika bra att ni ger oss en insomningstablett? Så att ni blir av med oss eller?
Ja , inte tänker jag rösta på moderaterna i alla fall.....
Ursäkta men jag orkar inte mer att kämpa.

Hälsningar Jeanette