fredag 18 december 2009

Ska jag kämpa eller kapitulera?

Idag (den 13:e december) har jag suttit och läst lite på arbetsförmedlingens sida och hamnade via en länk här:

Stöd till personer som lämnar sjukförsäkringen

Vad innebär förslaget för en person som blir sjuk i introduktionsprogrammet eller andra arbetsmarknadspolitiska program?

Den person som har skrivits ut från ett arbetsmarknadspolitiskt program kan få sjukpenning om han eller hon uppfyller villkoren för det. De personer vars dagar med förlängd sjukpenning eller tidsbegränsad sjukersättning har tagit slut kan dock få sjukpenning först efter 87 dagar respektive tre månader från det att ersättningen från sjukförsäkringen tagit slut. Undantag görs för vissa svårare sjukdomstillstånd.

- personen vårdas intagen på sjukhus eller på grund av sjukdom får omfattande vård, utan att vara intagen på sjukhus
- personen på grund av sjukdom har fått en sådan avgörande förlust av verklighetsuppfattningen och förmågan att orientera sig att personen inte kan tillgodogöra sig information eller
- om återgång i arbete eller ett deltagande i ett arbetsmarknadspolitiskt program skulle medföra risk för allvarlig försämring av personens sjukdom.


Hur många kommer inte drabbas av detta?
3 månader utan en krona i inkomst!
Hur långa kommer inte handläggningstiderna på socialen bli?
Vad ska folk leva på?
Jag bad om hjälp i våras hos socialen då Fk av misstag tog bort hela min ersättning, även den 50%-iga delen jag har livet ut.

Till svar fick jag
"Du har en insatslägenhet, sälj den.
Jag har sett annonser på 2-rummare med begärt pris på 80.000:-, det kan du leva länge på".

Visst, en del lägenheter får man 70-80.ooo kr för men dom är totalrenoverade i toppskick, nya vitvaror mm och detta sa jag till ****personen, men min kan jag i bästa fall får ut 15.000:- för. Gamla vitvaror, stort renoveringsbehov mm.

Det örat ville inte hon lyssna på så jag bad henne att ***************censur*
Inte ens pengar till hyran fick jag utan i 3 månader fick jag leva snålt på kredit!

Funderar på om jag inte ska skaffa mig en gammal husvagn och be att få hyra en liten plätt hos nån bonde, för den ersättningen jag kommer få kommer inte ens räcka till hyra här och då bor jag ändå billigast i stan!

A-kassa är jag inte berättigad till, blev utförsäkrad därifrån i april förra året pga av dom nya reglerna, hade helt enkelt varit sjuk för länge.
Även om jag inte gått ur skulle jag inte få en krona därifrån i dagens läge, så varför betala 485:-/månad för en försäkring jag inte har rätt till?

Många frågor snurrar i min skalle, vad händer efter dessa 3 introduktionsmånader hos AF?
Kommer jag få nåt jobb eller nån arbetsmarknadsåtgärd igen?
Eller kommer jag hamna mellan stolarna igen och få strida på knivseggen för att få ihop det till hyra och mat?
Kommer jag bli tvungen att sälja min billiga lya och köpa tält och bli uteliggare och få tigga på gatan?
Vad händer med mina älskade djur?
Kommer dom drabbas av detta i 3:e led?
Måste jag ta bort/omplacera dom för att jag inte har råd att ge dom mat?

Jag har inga rika föräldrar som kan ställa upp med mat och husrum, jag väntar inte på nåt stort arv som kan försörja mig ett par år.

Just nu ser allt bara svart ut, jag förväntar mig det värsta men hoppas på det bästa trots allt.
Jag har ju varit inne i liknande karuseller tidigare dom 12 åren som gått sen jag blev sjuk, frågan är om jag orkar kämpa en gång till eller kommer ge upp och kapitulera?

"B.K."

torsdag 17 december 2009

Livskris?!

Statsministern säger:
Man kan faktiskt drabbas av en livskris vid 32 som man, när man fyller 36, upplever har kommit lite åt sidan.
Ska vi då ha ett Sverige som säger att "Näe, det som hände dig när du var 32 det gör att du ska inte jobba mer utan i din panna står förtidspensionär?"
Livskris? Kommit lite åt sidan? Jag fattar ingenting av detta. Ingenting. Vaddå livskris?

Menar han sjukdomar? Det måste han ju mena men vad har det med livskris att göra?
Har ordet sjuk och sjukdom tagits bort i det svenska språket nu? Menar han att folk säger att de har varit med om en livskris och vill vara förtidspensionärer resten av sina liv?

Jag kollapsade och blev sjukskriven när jag var 25 år. Jag blev sjuk. Utbränd. Utmattningssyndrom. Det var banne mig ingen livskris! Jag hade slitit ut mig själv totalt. Det var mitt fel men det var omedvetet.

Jag har kämpat på, har arbetat periodvis, 100%, 75%, 50%, 25%. Fram och tillbaka, är långtidssjukskriven. Jag har gjort och gör allt i form av rehabilitering och mediciner jag kan tänka mig för att komma igen och bli frisk.

Jag - kan - inte - skynda - på - detta!

Det fungerar inte så. Det GÅR INTE att skynda på. Jag lovar, jag har försökt mer än en gång för att jag vill må bra.
Jag kunde inte somna i natt. Jag inser att jag snart står inför vinna eller försvinna. Vet inte om jag kan bo kvar i min lägenhet.

Och risken finns att jag brakar ihop, inte p g a en livskris utan p g a förvärrande symptom på min sjukdomsbild. Jag kanske inte gör det men risken finns.
Vad gör jag då? Någon som vet?

Vänliga hälsningar Anna

tisdag 15 december 2009

Att ta sikte på det friska

Att ta sikte på det friska låter väldigt bra och riktigt på alla vis men hur ser det ut i verkligheten? Det skall jag berätta för er!

Jag är halvtidsjukpensionär och har dessutom varit sjukskriven ett och ett halvt år på de resterande 50%. Nu har försäkringskassan förberett mig på att efter den 18 dec får jag inte vara sjukskriven längre trots läkarintyg som emotsäger detta. Jag är inte utförsäkrad.

Har jag fått möjlighet att arbetspröva? - Nej!

Min arbetsgivare hade kunnat tänka sig detta men försäkringskassan sa nej!

Inga rehabiliteringsåtgärder eller åtgärder överhuvudtaget.

Jag hade möjlighet att leda en kurs två-tre timmar i veckan men inte ens det var möjligt att se som arbetsträning. För att jag skulle kunna hålla dessa fem kurstillfällen hade försäkringskassan dragit ner ersättningen med 25%, vilket är mycket mer än dessa tillfällen skulle gett i pengar.

I april i år fick jag veta att jag var aktuell för Faros-projekt. Den 3 december fick jag veta att detta aldrig utlovats och inte skulle bli av! Vilket både min arbetsgivare, mitt fack och jag tycker är ett lite märkligt förfarande.

Jag har på egen hand sökt och fått positiv respons på två olika ställen att arbetspröva på, där arbetsuppgifterna motsvarar vad jag tror mig kunna orka med, men försäkringskassan går inte med på någon arbetsprövning, utan jag skall direkt ut på den reguljära markanaden trots att min läkare uttryckligen skriver att jag bör ha ett skyddat/anpassat arbete!

Är det att ta sikte på det friska?

Skulle så vara fallet hade jag fått arbetspröva på arbetsplatser med uppgifter som passar min sjukdomsbild inte bli utslussad på den reguljära arbetsmarknaden där det kryllar av friska människor utan arbete.

Kom inte med sådana fina ord om att se till det friska - de klingar verkligen illa.
Se till att ni först vet vad ni pratar om innan ni påstår att "ingen kastas ut" ... "alla erbjuds ta del av ett omställningsprogram som sakta lotsar dem tillbaka till ett värdigt liv med egen försörjning..." "Svårt att förstå att oppositionen abslut vill behålla människor i utanförskap."
Vilken smörja! Kan man bli mer utanför än så här?

Gunilla
fibromyalgiker i utanförskap

torsdag 10 december 2009

"Jag orkar inte mer!"

Alla sjukskrivna som förlorar sin ersättning ska anmäla sig till a-kassan för att kunna få den högre ersättningen. KYSS KARLSSON!

Jag blev sjuk 2000 då en halsfluss gick ut i kroppen. Jag fick fibromyalgi och kroniskt trötthetssyndrom samt en neurologisk sjukdom. Efter en FMC rapport 2007 ska jag enligt FK arbeta 25 % på ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete, som inte är tungt, repetitivt eller kognitivt belastande. Jag skrev in mig på AF och såg att det inte fanns några som helst jobb på 25 % att söka, så jag och kontaktade då min A-kassa för att anmäla mig som arbetslös. Jag fick ingen A-kassa då 25 % var för lite tid och jag kunde inte heller arbeta upp någon ny A-kassa enligt kassans regler.( Akademikernas Erkända Arbetslöshetskassa, LO m.fl. har samma gräns. Minst halvtid)

Jag hade alltså betalat till a-kassan i 22 år, men när jag behövde stämpla fick jag inget… Jag gick ur A-kassan samma dag. Detta är det ingen på FK eller A-kassorna som upplyser svenska folket om. För att få a-kassa måste du orka jobba 50 %! Jag kan inte hitta något jobb på 25 % och jag får inte stämpla. Det är min verklighet. Enligt min handledare på AF är jag för sjuk för att arbeta på Samhall… Därför ska jag ut och arbetsträna. Sommarperioden maj t.o.m. juli var jag borta tre veckor, då mådde jag ganska bra.

Jag började på en ny 2 augusti. Har varit sjukskriven sedan den 4 augusti p.g.a. skrikvärk och depression. Ruggigt mulet, fuktigt och kallt väder triggar igång värken. När jag inte får sova på 10-12 dagar kommer depressionen. Och ovanpå allt oron om jag kommer att bli utförsäkrad. Jag blir inte frisk 1 januari för att regeringen låter lagen verkställas då.

Enligt överläkaren på smärtkliniken lär jag aldrig bli frisk, men vad vet han, Försäkringskassans läkare säger att jag kan bli frisk, och hennes utsaga är den som gäller. När min tidsbegränsade ersättningsperiod tar slut, undrar jag vad FK och AF vill att jag ska göra. Spela rysk roulette? Det måste vara fler än jag som bara orkar arbeta 25 % som drabbas? Dessutom så orättvist, för vi ska konkurrera med dem som kan arbeta 50-100 % Idag är det hög arbetslöshet och vilka på arbetsmarknaden en chans har vi att bli anställda? Företagaren väljer väl heller en ung frisk människa som kan arbeta 100 %

Anna Örtenblad


Uppdatering Oktober 2010

Förra sommaren arbetstränade jag på 3 olika ställen. Det fungerade inte och
fr.o.m november 2009 var jag sjukskriven.
I februari 2010 hade jag möte med Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och
överläkaren på neurologen. De kom fram till att jag saknade arbetsförmåga,
att min neurologiska sjukdom var livslång, progressiv och obotlig. Min
dåvarande handläggare på Försäkringskassan sa åt mig att söka 100%
Sjukersättning, vilket jag gjorde.

Två veckor senare gjorde Försäkringskassan en omorganisation och jag fick
en ny handläggare. Hon ringde i slutet på mars och presenterade sig. Sedan
hörde jag inte av henne förrän i 9 augusti. Hon kunde inte godkänna att jag
skulle bli sjukpensionär för det stod i ett läkarintyg att jag var under
utredning. Hon läste inte klart meningen där det stod att det var för att se
om neurologen kunde hjälpa mig med smärtorna och sömnen, så att mitt
vardagsliv skulle bli bättre. Det skulle inte påverka min arbetsförmåga.
Jag frågade om hon kontaktat neurologen för att få mer information och det
hade hon inte.
Hon sa att vi skulle ha ett överlämningsmöte med arbetsförmedlingen, och att
jag ska få aktivitetsstöd med 225 kr per dag. Om 3 månader om AF inte kan
hjälpa mig ska de kontakta FK. Fk ska ta beslut i sjukskrivningsfrågan och
jag kan be att få samma ersättning som innan introduktionsprogrammet.

När hon lagt på ringde jag upp neurologen och fick beskedet att de inte
kunde hjälpa mig mer och att utredningen var avslutad. Det tog 4 minuter att
få det beskedet. Nu vart jag förbannad och tog kontakt med handledarens
chef. Jag beskrev ärendet och och sa att min handläggare inte skött sitt
arbete. Handläggare har undersökningsplikt och att hon haft tid sedan i mars
att undersöka alla fakta i mitt ärende. Jag ansökte om hel sjukersättning
fr.o.m november 2009 redan i mars 2010.
En kvart senare ringde chefen upp och sa att hon skulle sätta en specialist
på mitt ärende. 20 augusti var jag på överlämningsmötet på
Arbetsförmedlingen. Det första min handläggare på Arbetsförmedlingen sa,
var att jag inte var där för att jag blivit frisk utan för att
sjukersättningsdagarna var slut. Vi skrev en handlingsplan vilket innebar
att 100% för mig var 2 möte första månaden, 1 möte andra månaden och inget
mer, då Försäkringskassan tog beslut att godkänna min sjukpension.
Vet du att du har rätt ska du inte vara rädd för att kämpa för din sak. Om
din handläggare på FK inte tar fram alla fakta i dittt ärende eller tar
hänsyn till dessa fakta, kan du klaga hos handläggaren chef. Gör det innan
beslut är taget i ditt ärende. Det är krångligare att överklaga beslutet
senare. Du kanske t.o.m måste överklaga beslutet i Länsrätten. Hos oss i
Linköping finns ett Brukarstödcentrum där sjuka kan få hjälp att överklaga
Fk beslut av en jurist. Jag vet inte om det finns brukarstöd i alla städer.
De som är intresserade kan ju gå in på
http://www.brukarstod.se/start.asp?sida=3297 och läsa där.

År 2000 drabbades jag av en halsfluss som gick ut i huvudet och kroppen. När
läkarna äntligen efter 2 veckor med massiv antibiotikabehandling hävde
infektionen hade jag drabbats av: fibro, kroniskt trötthetssyndrom och IBS .
För 5 år sedan började jag tappa kraft och känseln i min högra sida. Det
blev bara värre och värre. Överläkaren på neurologen anser att det är
kopplat till Thalamus.Kanhända thalamus blev skadad 2000 med. Jag har
periodvis fantomsmärtor och är mer eller minder förlamad i högra sidan.
Jag har så mycket att vara tacksam för. Jag njuta av en kopp kaffe bland
höstfärgerna i trädgården. Vänninor kommer och hälsar på när kroppen inte
vill. Jag är lyckligt lottad som har en kärleksfull make och två fina,
friska barn. Jag lever vilket är allra viktigast. Livet är ändå härligt.


Med Vänliga Hälsningar
Annna Örtenblad

söndag 6 december 2009

Påminnelse om manifestationen

Manifestation mot utförsäkringarna av sjuka

Onsdag den 9. december

kl. 14.00 - 17.30

Medborgerplatsen
Stockholm

Läs mera om det

HÄR

Sprid gärna informationen på bloggar, Facebook, twitter, bloggy och hemsidor

lördag 5 december 2009

Vem är Chef mellan stolarna?

Försäkringskassans beslut går ut över mina barn!

Vem är ansvarig? Vem är chef mellan stolarna?
Den frågan ställer Helena på sin blogg Adhd o co

måndag 30 november 2009

Snart utförsäkrad

Jag blir utförsäkrad sista februari eftersom jag fick förlängd sjukersättning i 18 månader för att hinna med att arbetsträna innan sjukförsäkringen går ut. Vad har hänt? Inget. Jag går och väntar på Verksam.

Nu har jag fått reda på att min arbetsgivare inte har gjort någon omplaceringsutredning på mig, och då kan jag inte börja på Verksam..
De har haft flera år på sig men inte gjort någonting. Den som sitter emellan är jag.

Nu håller jag på att själv försöka att hitta något. Men då säger försäkringskassan: NEJ det får du inte. Då ryker sjukersättningen.
Det är ju så man blir galen!

Britt-Marie

lördag 28 november 2009

Samhället vill ha mig till en brottsling

Min verklighet

Nu kan jag inte hålla mig längre och knyta näven i fickan, utan jag måste skriva av mig min ilska någonstans. Det blir ni kära resursare som får ta smällen av min frustration.
Det är nu alltså tänkt att jag ska leva på 3600: - från januari månad som ska täcka hyra räkningar mat och kläder till mitt barn. Att jag inte får något försörjningsstöd stod klart ganska snart eftersom jag är sambo och han är försörjningspliktig gentemot mig. Till saken hör att min sambo har mycket skulder i bagaget, vi kan inte klara oss på hans lön, då förstår ju alla att det inte dröjer länge förrän kronofogden knackar på dörren.
Så vad återstår för mig? Vi har tappat en inkomst i familjen och får heller ingen hjälp till försörjningsstöd, utan kommer att få dra på oss en massa skulder, stå med obetalda räkningar upp till halsen.
Ska jag och min sambo behöva sära på oss för att vi ska få den hjälp av samhället som vi har rätt till? Ska jag behöva ta färdtjänsten och en rygga samt bege mig till närmsta mataffär och fylla den med mat och hoppas att jag klarar mig ut genom kassorna?
Men hur var det? Det var de hungriga lejonen som jagar bäst vad?
Nu kräver jag svar av makthavarna där ute om man kan leva på den här förnedringspenningen?
Tror ni jag blir frisk i min kroniska sjukdom bara för att det står 1 januari i 2010 almanackan och ni dessutom har tagit ifrån mig min försörjning? Vilken morot ger det att genomgå introduktionsprogrammet och sedan sänka min ersättning med 6500: -/ månaden?
Jag kan säga att jag varken äter eller sover som läget är just nu och gubben går snart på knäna han med. Det här kommer drabba många familjer och framförallt barnen kommer bli lidande!
När ska Sverige vakna och se att det som sker med oss sjuka är dagens verklighet? Det är så här det ser ut för många som kommer att bli utförsäkrade och som har haft sjukpenning i maximalt antal dagar nu vid årsskiftet.
Tack och adjö med oss!

tisdag 17 november 2009

Extremt hårda sjukskrivningsregler

Regeringens utredare:

"Svenska regler är extremt hårda"

säger Petter Odmark, projektledare i utredningen om nytt sjukdomsbegrepp.

Bedömningen "stadigvarande" (livslång) är den snävaste formuleringen i hela OECD

fredag 13 november 2009

Agorafobi

Jag är 38 år och lider av svår panikångest med agorafobi och är ensamstående med en 13 årig flicka. Jag har i ca 13 år behövt hjälp med matinköp, läkarbesök, föräldramöten osv. Behöver alltid min särbo med som sällskap i allt detta.
Långsamt, långsamt efter många år, så har jag tränat mig till att kunna gå ca 30 m ut med vår lilla hund samt kunnat använda tvättstugan i samma hus.
Då Försäkringskassan ansåg att jag är helt arbetsför efter nyår så har all träning kraschat.
Jag går inte ens ut med soporna längre, särbon hjälper till med allt.
I tjugoett år har jag gått på psykmott och fått gedigna läkarintyg, jag har ätit alla mediciner som läkarna tyckt passa mig, allt ifrån lugnande till lyckopiller och dessutom gått på hypnos, beteendeterapi, knackterapi senast i somras, och akupunktur. Det har hjälpt lite men inte så att jag blivit "frisk".

Om en vecka ska jag ha ett möte med Försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Det var meningen att socialen skulle medverka, men när jag kontaktade dem så var de av samma uppfattning som Försäkringskassan, att jag möjligen kan få låna pengar, annars var alternativet ut i arbetslivet. Inget annat sades om det samt de meddelade att de INTE deltar så sådana möten. Min sjukskrivande läkare vill vara med på mötet, men Försäkringskassan kan inte ändra tiden så att det skulle kunna fungera.
Jag har aldrig mått så här psykiskt dåligt, jag kan inte äta, inte sova, ingenting.

Dessutom kan jag faktiskt bli uteliggare, detta för att ingen inser att jag INTE kan ta mig ut, knappt med sällskap, om villkoren förändras.

Jessica

onsdag 11 november 2009

Samhällets råsopor!

Ingelas berättelse.

Jag fick precis ännu ett knytnävsslag angående regeringens utförsäkringskatastrof.

I somras blev jag uppsagd med avgångsvederlag från mitt företag. Nu har A-kassan räknat ut mina karensdagar och de sträcker sig LÅNGT fram i tiden eftersom de baserar sig på hur lång karensen blir på den knappa halvtidslön jag orkat jobba ihop det senaste året.

Jag har hela tiden utgått från att jag åtminstone skall få aktivitetsstöd.Det som regeringen lovat, nu när jag blir utförsäkrad fr.o.m 1 februari 2010, men efter många samtal visade det sig alltså att: AKTIVITETSSTÖD KAN INTE UTBETALAS INNAN MAN HAR RÄTT TILL A-KASSA! Inte ens i detta fall där jag blir utförsäkrad ur sjukförsäkringen!!!!

Jag kommer alltså inte ens att få minimibeloppet på 223 kr/dag!!!!
Vad gör jag??? Just nu vill jag bara gråta!

/Ingela

söndag 8 november 2009

Regeringens bro = ett stort svart hål

Hur har man tänkt och varför?

Först ska man ut ur sjukförsäkringen.
Sedan in i introduktionsprogrammet i 3 månader med 223 kr/dag.
Sedan till AF med 223 kr/dag.
Sedan kanske man kan få ett lönebidragsjobb, nyfriskjobb eller vad det kan heta
eller blir långtidsarbetslös.

Men innan man är framme där
har man först fått sälja sin bostad om man äger den
sälja sin bil om man har någon
avyttra alla sina tillgångar innan man kan få försörjningsstöd.

Regeringen säger att de byggt en bro för alla sjuka.
NU ska vi äntligen få hjälp,
detta är den bästa reform man beslutat om denna mandatperiod.
En centerpartist i riksdagen lär ha applåderat när man beslutade om
utförsäkringslagen.

Men vart leder denna bro för sjuka?

För mej till ett stort svart hål!

"och ändå sjuk"

torsdag 5 november 2009

"My story"

Nåväl, här är de korta dragen av my story;

Jag har under drygt tre år haft en kronisk huvudvärk efter två förmodade hjärnhinneinflammationer, och sedan 200705 har jag arbetat till 50 %
Jag har sökt, och söker ännu efter någon form av lindring för detta och har under tidens gång träffat otaliga neurologer, röntgenläkare, anestesiläkare, allmänläkare, sjukgymnaster, akupunktörer, psykologer och KBT-personer utan att vi kommit till botten med problemet.

Men nu har vår Gudomliga Socialförsäkringsminister Christina Husmark-Pehrsson kommit på att jag från årsskiftet skall söka jobb istället för att vara sjuk. Att jag redan arbetar dagligen till 50 %, det har hon valt att bortse ifrån.

Så från den första januari skall jag alltså gå ett introduktionsprogram i Arbetsförmedlingens regi. Ett problem här är att jag inte får gå på min arbetade tid utan skall gå på den tid jag är sjukskriven.
Men jag är ju sjukskriven för att jag inte klarar av att arbeta en hel dag så jag ställde den här frågan direkt till den på Socialförsäkringsdepartementet sakkunnige Patrik Hesselius som snabbt svarade: "Du får väl ta tjänsledigt från Ditt arbete". Lysande Sickan! Jag ska alltså ta tjänstledigt från mitt arbete för att söka ett annat jobb.
Jag tänker inte ens bemöta dessa dumheter, men var och en kan ju själv inse såväl det absurda i detta, samt vad det kommer att betyda för den sjukdomsgrundande inkomsten framgent.

En annan aspekt att bli utförsäkrad från FK är att bl. a Alecta då slutar att betala ut sina extraförsäkringar som de har för långtidssjuka.
Så när försäkringskassans pengar dras in, dras även pengarna från Alecta in.

Inte minst märkligt är annars det förhållandet att jag hos min arbetsgivare måste vara fortsatt sjukskriven för att få behålla min tjänst och att jag då fortsätter att befinna mig i sjukperioden. Så om jag får en influensa, eller blir mer sjuk på något annat vis, kommer inte arbetsgivaren att betala någon sjuklön för de första 14-dagarna, och inte heller kommer Försäkringskassan ställa upp eftersom mina sjukersättningsdagar är helt förbrukade. Detta trots att jag under hel min sjukperiod arbetat till 50 %. Samtidigt säger Socialförsäkringsministern och hennes PR-konsult Axen i en debattartikel i Aftonbladet att ingen skall förlora sin ersättning med det nya förslaget.
Det är en stor lögn säger jag!

Och var är alla blanketter där man kan ansöka om förlängd sjukpeng förbi de 550 dagarna? Försäkringskassan vet inte och säger att de inte kan göra något eftersom detta bara är ett förslag i dagläget och de kan agera först när beslut är taget, vilket förväntas ske i december.
Men med dagens handläggningstider på Försäkringskassan inser man raskt att de allvarligaste sjuka knappast hinner få några besked före årsskiftet, så de får väl transporteras till Arbetsförmedlingen och söka jobb som alla andra sjuka.

Socialförsäkringsministern vågade inte ens närvara vid utfrågningen om sjukförsäkringen (prop 2009/10:45) den 5 november 2009 och regeringen passade snabbt på att släppa nyheten om att de godkänner Gasledningen genom Östersjön för att avleda medias uppmärksamhet på den bisarra fråga om hur de sjuka i Sverige hanteras idag.

Så vad är mest sjukt proppen eller de sjuka?

William Hemberg

fredag 30 oktober 2009

Sjukförsäkring en fiktion


Det är dags att bekämpa sjukdom, inte sjuka.

Om den absurda verkligheten sjuka människor befinner sig i och absurda sjukskrivningsregler. Om svårtolkade begrepp och regeringens retorik.

torsdag 29 oktober 2009

Försäkringskassans personal

En handläggare på försäkringskassan berättar om "moralisk stress". Reglerna tvingar personalen att fatta beslut som den inte håller med om.


Siv Nordin, ordförande för ST-facket
"Denna hantering av sjuka är enbart grym"

lördag 24 oktober 2009

Hjärntumor hindrar inte från att jobba

Försäkringskassan tycker

med hjärntumor mår man bara bra av att gå till jobbet och träffar folk

Arbetarbladet

torsdag 22 oktober 2009

Öppet brev till läkarförbundet angående utförsäkring av sjuka

Öppet brev till läkarförbundet!

Bästa Eva Nilsson Bågenholm,

Under nästa år kommer över 50000 långtidssjuka att tvingas ut ur sjukförsäkringen till följd av lagförändringarna som trädde i kraft 1 juli 2008. Det räddningspaket som socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson presenterade i mitten på september medför föga förändring för majoriteten av de sjuka, då nivån i introduktionsprogrammet är i paritet med försörjningsstöd och kraven att delta i aktivitetsprogrammen för många sjuka är oöverkomliga.

Förutom de grupper som tvingas ur sjukförsäkringen pga de nya tidsgränserna, tillkommer en stor grupp som förlorar sin sjukpenning/sjukersättning eftersom försäkringskassans handläggare inte godkänner läkarnas värdering av nedsatt arbetsförmåga. Ett stort problem här är att begreppet "arbetsförmåga gentemot hela den nationella arbetsmarknaden" fortfarande saknar definition, vilket medför en olöst rättsosäkerhet i sjukförsäkringen. Anna Hedborg hade till uppgift att klarlägga detta begrepp, men fann uppgiften övermäktig och har nu övergett den ambitionen. Trots detta är begreppet "arbetsförmåga" fortsatt centralt i den nu gällande sjukförsäkringen. Detta kan inte annat än innebära att rättsosäkerheten och godtycket i bedömningarna av sjuka människors rätt till ersättning från sjukförsäkringen tillåts fortsätta.

I läkartidningen den 29/9-09 kan man läsa att Anna Hedborg nu föreslår ett nytt sjukförsäkrings-system där läkarna frikopplas från sjukförsäkringen efter 180 dagar. Möjligtvis är detta bekvämt för läkarkåren som slipper svåra bedömningar och konflikter med försäkringskassan. För patienterna innebär dock detta att man lämnas helt ensamma i relation till försäkringskassan.

Desperationen bland Sveriges långtidssjuka är stor och närmast dagligen kommer jag i kontakt med människor som brottas med tankar om att de inte orkar kämpa vidare. Tanken att inte bli tagen på allvar, att bli ställd inför krav på prestation som man inte mäktar med och hot om att helt förlora sin ekonomiska trygghet blir för tungt. I detta läge blir jag mycket bekymrad över läkarförbundets tystnad i frågan. Är inte våra patienters väl och ve en viktig fråga för oss läkare ?

Med vänlig hälsning och hopp om svar!

Jenny Fjell

Leg läk och Med. Dr.
ST-läkare i Psykiatri

samt

Intiativtagare till Nätverket Resurs (Respekt för sjuka och utsattas rätt i samhället)

måndag 19 oktober 2009

TV4 söker intervju

Vi planerar reportage om omläggningen av sjukförsäkringssystemet och söker människor som kan tänkas ställa upp med namn o bild och berätta om sin situation.

Framförallt vill vi träffa ngn - av dom ca 15-tusen svenskar – som förlorar sin sjukpeng och som slussas över till Arbetsförmedlingen vid årsskiftet där de ska söka om aktivitetsstöd.

Mvh Johan fredriksson

TV4 NYHETERNA
115 79 STOCKHOLM
SWEDEN
+46-8-4594100

torsdag 15 oktober 2009

Sjukförsäkringsministern svarar

Jag skickade iväg ett mail för ett tag sedan till sjukförsäkringsministern gällande mitt samtal med Försäkringskassan. Jag fick idag ett svar, ett svar som säkert alla får som skriver gällande de nya reglerna. Här är utdrag ur svaret och mina reflektioner över svaret:

"En rehabiliteringskedja har införts med fasta tidpunkter för arbetsförmågebedömningar. Tiden under vilken en person kan få sjukpenning har vidare begränsats till 2,5 år för att bryta de tidigare långa och passiva sjukskrivningarna som lämnade många i permanent utanförskap. Därigenom har
sjukskrivningsprocessen blivit mer aktiv. Sjukfallen har blivit kortare och
vård- och rehabiliteringsinsatser har kommit igång tidigare."


Passiva sjukskrivningar?! Ok...jag förutsätter att de utgår ifrån hur det ser ut nu. I mitt fall så har jag medicinering, jag står i kö för arbetsterapi, kroppsterapi, jag går på KBT-terapi. Jag jobbar med mig själv varje dag utifrån min förmåga för att bli frisk. Är det passivt? Jag VET att det inte ser ut så här bara för mig. Det finns säkert ett antal som har "passiva sjukskrivningar" men är det inte läge då att ge de människorna rehabilitering och då menar jag inte på Arbetsförmedlingen? Att börja där människan befinner sig i sin sjukdomsbild.

"För att förbättra tillgången till medicinsk rehabilitering har en rehabiliteringsgaranti införts. Därutöver har landstingen tillförts en miljard kronor per år för att förbättra rehabiliteringen för sjukskrivna."

Ok. Men nu har ju vi långtidsjukskrivna bara två och en halv månad på oss att få rehabilitering och att få resultat av det. För jag anser inte att detta "Arbetsförmedlingsprojekt" är rehabilitering, jag anser att det är tvångsutkastning som i många fall kommer att bidra till katastrofala följder gällande människornas hälsa. Var fanns dessa pengar tidigare?

"Från och med den 1 juli 2008 gäller också att sjukersättning endast kan komma i fråga om den försäkrades arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt och rehabilitering inte bedöms kunna leda till att någon arbetsförmåga återfås. Den tidsbegränsade sjukersättningen avskaffades därmed.

Klart slut. Japp. Då vet man.

"Mot bakgrund av sjukförsäkringsreformen kommer vissa personer att nå en bortre tidsgräns för sin nuvarande sjukförsäkring i januari 2010. Somliga av dessa kommer att ha ett arbete att återgå till, andra kommer att behöva ett intensifierat stöd från Arbetsförmedlingen för att komma tillbaka till arbetslivet. Regeringen har därför beslutat att införa ett arbetsmarknadspolitiskt introduktionsprogram som syftar till att under tre månader kartlägga individens förutsättningar och behov av stöd."

Med andra ord. ALLA ska arbeta. Sjuk som frisk. Punkt slut. Och man har tre månader på sig hos Arbetsförmedlingen att få hjälp med det. Finns det ens jobb för alla? Är det inte många som är friska och arbetslösa? Jag, som har en fast anställning...vad händer med det?

"Efter introduktionsprogrammet är alla Arbetsförmedlingens ordinarie tjänster tillgängliga. Däribland arbetslivsinriktad rehabilitering, arbetspraktik, jobb med lönebidrag, nystartsjobb, jobb hos Samhall och arbete inom jobb- och utvecklingsgarantin.."

Som sagt. ALLA ska och kan arbeta. I teorin kanonbra. I praktiken en katastrof för många.Det här skrämmer mig. Jag ska berätta min historia, om min tid som sjuk, inte just nu men snart. Men jag vill att ni ska veta, ni där ute...jag har redan börjat bli sämre. Och jag som var på väg att äntligen komma igen. Som pricken över i:et så kom ett exakt likadant fett brev från Försäkringskassan till mig idag, på c:a tio sidor som jag fick för ett tag sen?! Vad kostar inte det?

"Detta fick jag idag igen, det var c:a nio sidor till"

Vi kanske ses på Samhall, om jag fortfarande kan andas då!
Anna

onsdag 14 oktober 2009

Gunnar Axén! Nytt öppet brev!

Det skrevs många brev till Gunnar Axén de sista veckorna. Svar kom däremot aldrig.

Nätverket RESURS, nätverket SLUSSA och Kamratföreningen Vänkraft skrev ett nytt öppet brev med tydliga frågor som många sjuka har idag.

Läs hela brevet HÄR och ställ din egen fråga i en kommentar.

tisdag 13 oktober 2009

Byt med Alexandra!

Ett enastående erbjudande för dig som tror att sjukdom är reserverad för andra, för "de där", de arbetsskygga, de lata, de fuskare.


För dig som tycker att man bara får ta sig i kragen och att ett arbete kommer att bota alla sjukdomar.




Byt för si så där 6 månader och känn efter hur bekvämt det är, hur enkelt och mysigt att plågas av smärta 24 timmar om dagen.

måndag 12 oktober 2009

Diagnos Utmattningsdepression med Ångest

Ja så löd min dom när jag träffade läkaren på psyket. Frågan jag ställer mig är hur jag har kunnat hamna i denna situation, i detta måendet. Det har tagit mig 3 år av sjukskrivning, 2 medicinbyten, mycket sömnmedel och lugnande, innan jag har kommit dit jag är i dag. Jag är ändå långt ifrån frisk. Idag kan jag acceptera att jag är utbränd, jag förstår det och inser också att om jag återvänder till mitt arbete i dagsläget, så kommer jag aldrig att bli frisk. Jag behöver något nytt, något helt nytt utanför vård och omsorg, för att komma tillbaka till den jag var.

Efter att varit kommunen trogen sen jag var 18 år, alltid varit inom handikappomsorgen, fast anställd sen 1991, trodde jag någonstans att jag kunde få hjälp och förståelse över att jag inte klarar att gå tillbaka till mitt arbete med utagerande autistiska inom den dagliga verksamheten. Men så fel jag hade ! Jag har provat, på egen begäran,att arbetsträna 3 gånger , två gånger på min egen arbetsplats, vilket resulterade i en djup tillbakagång i mitt mående. Nu senast provade jag en annan grupp inom daglig verksamhet, jag trivdes bra där, men jag blev trött och orkade bara 1-2 timmar. Sedan fick jag gå hem och sova, jag var totalt slut och sakta kände jag av att mitt mående försämrades. Min närmsta chefs svar på min fråga om det fanns något annat till mig var: Kan du inte återgå som handledare till din vanliga grupp, så har jag inget att erbjuda !! Ett hårt svar, som var svårt att ta. Försäkringskassan tog kontakt med Bengt Persson, personalchefen, han ville träffa mig. Tillsammans med min psykolog träffade jag B.P, mötet tog ca.15 minuter. Hans budskap var klart, han hade inget att erbjuda. Kunde jag inte återgå till mitt arbete och min grupp, hade han inget att erbjuda i hela kommunen. Jag fick tre alternativ, att jag kunde säga upp mig själv få en summa på ca. 100.000 kr, eller bli uppsagd av kommunen, eller återgå till min tjänst. Ett hårt budskap som tog andan ur mig och gjorde att min mark ruckades ännu en gång och mitt mående fick sig en rejäl smäll.

Jag är inte bara djupt besviken och ledsen över att kommunen inte har kunnat erbjuda mig en omplacering inom kommunen, det gör också väldigt ont när jag märker att förståelsen för utmattningsdepression är lika med noll inom hönsen, ansvariga som bestämmer om min framtid. Var finns förståelsen, var finns min trygghet? Återigen tänker jag, hur kunde jag hamna i denna sits, jag har jobbat och tjänat inom handikappomsorgen i över 20 år, för att jag inte kan återgå så är budskapet ”säg upp dig eller så säger vi upp dig”. Frågan kommer igen, varför jag, hur kunde detta hända mig? Ser jag på min bakgrund, mitt öde eller kalla det vad man vill här i livet, vet jag i dag att det inte är konstigt att min kropp och mitt psyke har sagt STOPP. Men hur ska jag få omgivningen att förstå, omgivningen som är min arbetsgivare. RYCK UPP DIG, SLUTA TYCK SYND OM DIG SJÄLV, ja det är nog många andras tankar när man möter personer som mig, man blir tyvärr dömd. Och som min chef sa, det hade varit lättare om du hade förlorat ett ben och skulle rehabiliteras !Jag tror inte att någon försätter sig i denna situation, i denna smärta, ångest, otrygghet och detta mående självmant. Jag har i varje fall inte gjort det. Jag har inte förlorat mitt ben - jag har förlorat mig själv.

Min bakgrund

§ Uppväxt med en alkoholiserad pappa och känslokall mamma. Flydde från Saudiarabien med min son ( jag bodde och var gift där under ca. 3år) Levde på min vakt i Sverige under några år, rädsla för att pappan skulle komma och ta sonen. Jag träffade en svensk man, gifte om mig, levde i ett förhållande under misshandel under ett antal år, med långa jobbiga rättegångar.

§ Jag födde en son till ,1994, han föddes med en tarmsjukdom, fick astma, multipel födoämnesallergi, allergi mot pollen, djur o.s.v. Och senare diagnosen ADHD, för 1 år sen insjuknade han i svår bukspottsinflammation som spred sig till gallblåsa och lever. Han fick av detta en väldigt ärrig bukspottkörtel, som kommer att påverka honom resten av livet. så har hans liv sett ut nu under snart 15 år. Många långa inläggningar på barnsjukhuset under alla år, både i Helsingborg och på Huddinge sjukhus, som fortfarande pågår.

§ Jag har jobbat med utvecklingsstörda hela livet, vilket är ett krävande arbete, på senare år arbetade jag med autistiska personer.

§ Mamma fick en stor hjärtinfarkt, hämtade sig från den, ramlade och bröt höften. Hon hämtade sig något så när från det också. Pappa blir akut sjuk, bl. a. hjärtsvikt, inlagd på hjärtintensiven, men återhämtar sig ganska bra. Mina föräldrar har bara mig, och jag har funnits där för dom i alla år.

§ Stödet jag behövt för mig och min son, angående hans ADHD har varit under all kritik, resurserna finns inte på BUP i Landskrona. Jag gav mitt liv -min kraft – min ork till dom som behövde det. Jobbet krävde och sög min energi, min son med ADHD suger all min energi, mina föräldrar sög ur mig allt dom kunde.

För 3 år sen, när det var som tuffast på jobbet där jag också tagit på mig rollen som arbetsplats ombud, och min son hade det extra tufft , med mina sjuka föräldrar, rasade världen för mig. Ensamstående med 2 barn och mitt liv försvann in i ett mörker, en trötthet som inte går att beskriva i ord. Jag gav upp, eller rättare sagt min kropp, mitt psyke orkade inte mer. Jag var slut som människa, som mamma. Med medicin och samtalshjälp mår jag idag lite bättre, periodvis mår jag väldigt bra, men så möter man människor som är oförstående, som kommunens personal och deras, i mina ögon nonchalanta attityd, då rasar världen igen. Min anställning i kommunen var min trygghet. Vad har jag nu? Ska jag återgå till det arbete som jag vet att jag inte har ork till, mina krafter måste jag lägga på min son och hans behov. Jag önskar att jag kunde få arbetsträna, inom kommunen , inom något helt annat, ,något som inte suger all min kraft. Men vad? Ja jag vet inte, jag har ju alltid bara jobbat med utvecklingsstörda. Det stödet jag trodde att jag skulle få av min arbetsgivare finns inte. I mina ögon dömer dom ut mig på grund av att jag inte klarar att återgå till min tjänst. Jag är 42 år och har väldigt svårt att förstå och acceptera att det inom hela kommunen inte finns en enda liten plats för mig att få prova på något annat. Är den bistra verkligheten så här????
ETT TACK TILL ER SOM ORKAT LÄSA

P.S Ja den bistra verkligheten var så här, jag är en av dom 50.000 i Sverige som blir utförsäkrade till nyår !Jag fick säga upp mig från min tjänst, för att kunna medverka i fördjupad samverkan, som där tyvärr är lång kö till. Kommer jag att få någon ersättning efter nyår?Hur kommer mitt liv att se ut? När kommer jag med i fördjupad samverkan?Jag vet inget, jag vet bara att av kommun och facket fick jag inget stöd, jag hade ingen synlig skada, kanske var jag en av dom besvärliga som man ville bli av med. Hur har då allt detta påverkat mig idag ? Jag som var på väg att må bättre. Jag mår skit igen, ser ingen ljusning, vet inget om hur framtiden för mig och mina barn ser ut, hur ska jag kunna försörja oss ?Men ingen bryr sig, det är ju finanskris, jag är bara en vanlig medarbetare, som man lätt kunde sopa under mattan, en i statistiken. Jag tackar Landskrona stad för alla år jag fick äran att slita för er, var fanns och vad gjorde ni ?? INGET. TACK.
Så tillsammans med läkare, sjuksköterska och försäkringskassa, så är vi nu överens om att jag behöver något nytt.

"Utmattad"

lördag 3 oktober 2009

Sjuka missuppfattar

Den 16. september överlämnades 105.000 namnunderskrifter till riksdagen.

Gunnar Axén, ordf. i rikdsdagens socialförsäkringsutskott talade då om att alla dessa människor inte har förstått de nya reglerna.

Idag i Expressen
F-kassen slår rekord i avslag - nu hotas deras läkare till livet.

De sjuka frågar Gunnar Axén om han har några föreställningar varför det finns så många förtivlade människor?

Har de missförstått de besluten som utförsäkrade dem?
Har de missförstått de egna avslag?

...eller vad är det de sjuka, deras familjer och deras läkare inte har förstått?

måndag 28 september 2009

Angående sjukersättning och de nya reglerna

I början av sommaren hörde en handläggare av sig till mig och sa att det var mycket viktigt att vi hade ett rehabiliteringsmöte Senast i augusti.. Hur jag än mådde. För att i tid kunna handlägga mitt ärende gällande sjukersättning 50 % i o m att den går ut 1 februari 2010. Hon sa att hon skulle kontakta min läkare och min arbetsgivare och sedan kontakta mig när hon fått till en tid för möte.
När hela augusti har gått och nästan hela september, ringde jag till Försäkringskassan eftersom jag inte hört något och eftersom det skulle vara så lång handläggningstid.Jag hade då fått en ny handläggare som inte sa ett ord om varför de inte hört av sig. Däremot fick jag veta hur det ligger till, här är ungefär hur samtalet var (jag är A och handläggaren är H).

H: Ja, hur känner du, kan du tänka dig att börja arbetsträna Nu eller göra annan aktivitet?
A: Ööööhh…(Det står stilla i huvudet på mig.)Vaddå?
H: Ja, alltså för att komma igång nu. Det finns bl. a. ett projekt där man kan läsa ett språk eller göra något kreativt. Men då måste du byta mottagning. Eller om du känner att det är dags att pröva på arbetsträning nu, och göra det i tio veckor.
A: Ööööh...(det går runt i huvudet på mig) ja, alltså jag står i kö för arbetsterapi och för kroppsterapi och jag går på KBT. Men enligt mig själv och min terapeut samt min läkare är det för tidigt för mig att börja arbetsträna.
H: Det är så att du utförsäkras i januari 2010. Så då gäller det att komma igång innan dess.
A: (Jag grips av panik.) Ok. Men om jag fortfarande är sjuk då?
H: Det blir så ändå.
A: Är det då man ska till Arbetsförmedlingen? Och vad ska man göra där?
H: Ja. Det vet jag inte riktigt men man ska få någon form av aktivitetsstöd.
A: Men jag har en fast anställning som jag planerat att återgå till när jag är frisk. Ska jag anmäla mig på Arbetsförmedlingen och säga Hej jag är sjuk och har en fast anställning men jag skulle vilja anmäla mig här?
H: Ja.
A: (Jag blir tyst och sitter med gråten i halsen.)
H: Du har ju tre månader på dig nu att arbetsträna, så du kan väl tänka över det och diskutera det med din läkare och terapeut?
A: Jag har arbetstränat flera gånger tidigare men då har det varit för tidigt och inte fungerat. Om jag börjar för tidigt igen kommer det braka ihop.
H: Ok.
A: Så fr.o.m. februari 2010 så är det: Tack och hej för mig?
H: Ja.
A: Men jag är mitt uppe i justeringar av mediciner och min terapeut och läkare anser inte att det är läge att jag arbetstränar ÄN. Men då spelar det ingen roll?
H: Nä, man kan få förtidspension permanent men det är mycket svårt.
A: (Jag börjar gråta.)... jag kämpar varje dag med mig själv. Jag kan inte skynda på detta. Men då har jag inget val då?
H: Nä.
A: Det verkar som att ingen riktigt vet vad detta går ut på?
H: Nä.
A: Jaha...(Här kan jag inte tänka.)
H: Gör så här att du diskuterar detta med din läkare och terapeut, så hör du av dig till mig efter det, vi kan låta det vara en månad men sen tar vi tag i det, då har du november, december på dig.
A: Ja då gör jag väl det. (Får en känsla av apati.)
H: Det är bara att ringa eller maila mig om det är något du undrar över sägs med en hurtig ton.
A: Ok. Hejdå.

Hur kan man gå ut med nya regler gällande sjukersättning när det inte finns ett klart och tydligt svar på hur den nya hjälpen ska gå tillväga?!Hur kan man bara bryta av människors rehabilitering utan hänsyn till läget gällande medicinering, väntan på terapi m.m.?!

Jag vet inte hur jag ska orka med detta. Jag var på väg framåt, uppåt men nu rasade allt ihop, så känns det just nu för mig. Denna press kommer försämra många sjukskrivnas hälsa. Det är jag säker på. Om jag utgår från mig själv som har utbränd/ångest/panikångest i bagaget och som jag vet många med mig har i dagens samhälle. Detta är en mycket hög stressfaktor, framför allt för att man inte får några tydliga svar. Det handlar om människors liv.

”ALLA är inte med”

söndag 27 september 2009

Öppet brev till socialförsäkringsministern

Pressmeddelande 09.09.23
Skribenter: Kamratföreningen Vänkraft FFPF
Kontakt: 0522-697752

Följande brev får återges, sammanfattas och/eller citeras av media med syfte att beskriva situationen för sjuka i samhället.

Nu orkar vi inte se mer elände!

Föreningen vänkraft har sedan länge sett hur illa sjuka far av de nya reglerna trots att det i media påstås att det inte finns några belägg för detta. Vi kan inte längre stå och se på hur våra medlemmar och andras liv förstörs. Istället för att hjälpa sjuka till ett värdigt liv utförsäkrar man folk och nekar dom rätten till bidrag, utåt sägs det att ohälsotalen minskar. Föreningen har bland annat medverkat i press runt om i landet med sitt arbete under namnet "Ge oss Rättvisa" och samarbetar sedan en tid tillbaka med nätverket RESURS - Respekt för Sjuka och Utsattas Rätt i Samhället. RESURS är ett partipolitiskt obundet nätverk med medlemmar över hela landet.


Christina Husmark

När vi såg att svårt sjuka människor sedan de nya sjukreglerna, for så illa och blev så mycket sämre, människor som tvingades gå till socialen för att söka försörjningsstöd och göra sig av med allt av värde, satte vi ner foten - Nu får det vara nog! Vi hade bara för några veckor sedan ett självmordsförsök i föreningen. En medlem som inte orkade kämpa mot försäkringskassan längre.

Som ni vet kontaktade vi alla riksdagspartierna för att ge dessa sin syn på de nya reglerna, du är en som har fått brevet av oss, och dessutom två gånger. I det sista bad vi er att avböja om ni inte ville medverka. Vi ser detta öppna brev som vår enda chans att få höra av dig.

På vår hemsida kan ni läsa berättelser från några av de som drabbats. Berättelser där föräldrar berättar att deras barn är de enda som gör att de orkar kämpa. En medlem undrar vad han ska ge sin dotter för framtid när han inte har någon framtid själv.

Som vårdpersonal borde man veta att man inte kan tidsbegränsa sjukdom, det går inte och det kommer aldrig bli så, man måste utgå från individen. Man måste låta sin sjukdom läka ut och under tiden ge de sjuka den hjälp och det stöd de behöver för att komma tillbaka. De som inte kan jobba ska få hjälp till ersättning och erbjudas möjlighet att få en värdig vardag och framförallt, ett värdigt liv. Ni pratar om att ohälsotalen sjunker, det är klart de gör när försäkringskassan drar in på ersättningar och människor skickas till socialen!

Gunnar Axén från socialförsäkringsutskott ställde upp i tv efter namnöverlämningen på Mynttorget den 16/9 och sa att det inte finns några belägg för det som påstås. Om ni vill kan ni besöka oss, komma till vår förening och träffa alla dem som tvingats gå till socialen efter att ha drabbats av de nya sjukreglerna.

Kom ner på jorden och gå ut och möt de sjuka! Det har till och med sagts att era politiska motståndare driver propaganda på låg nivå! Var har demokratin tagit vägen? Varför lyssnar ni inte på oss!

Dessutom har Sverige Europas näst högsta arbetslöshet - var hade ni tänkt placera alla utförsäkrade på vanliga jobb när det är svårt, ja ibland omöjligt för friska att få jobb?? Ska ni "rehabilitera" sjuka på kort tid och anse att de är arbetsföra och sedan skicka dom till socialen.

Vi vädjar till er att ställa er upp, se de människor som drabbats i ögonen och ta debatt med dom. Stå upp och erkänn att ni har gjort fel och att ni ska hjälpa dom som drabbats och skrota utförsäkringslagen.

Vi vädjar också till er att jobba utifrån de sjuka, inte sitta på hög nivå och ta beslut över de sjukas huvud och sedan gå ut i kampanjer och tala om hur bra det blivit. Ni vinner inget på att ljuga och skönmåla verkligheten för att vinna röster. För vad ni än säger vet vi att ni har fel, ni ljuger. Vi har tusentals sjuka ute i landet som också vet, men dessa betyder tydligen inget. Ni verkar inte ens vilja möta dom och föra dialog.

Bakom varje läkarintyg finns det en människa, en människa som behöver allt stöd i världen för att komma tillbaka. En människa som inte ska misstros och bli friskförklarad av försäkringskassan och framförallt inte av en läkare som aldrig sett personen i fråga. Vi behöver inga förtroendeläkare i landet som omyndigförklarar en hel läkarkår och de sjuka. Ta de pengarna och lägg på de sjuka istället!

Vi har i dagarna hört att ni ska lägga 10 miljarder på att gynna de som redan har ett fast arbete och framförallt bra ekonomi. Varför inte satsa dessa pengar på att införa jobbcoacher i varje kommun och att lagstifta en skyldighet för alla landets kommuner att ha aktivitetshus där sjuka kan träffas och få en värdig vardag. Varför inte satsa pengar på lönebidrag och göra platser där sjuka som har möjlighet kan jobba helt efter egen förmåga.

I vårat arbete under namnet "Ge oss Rättvisa" har vi stött på så oerhört mycket positiv respons, faktiskt så gott som bara positiv respons från både sjuka, friska och behandlande personal. Och alla har samma åsikter: de bedrivs en hetsjakt på sjuka som är sjuk. Vi har i tidningarna kunnat läsa om folk som skulle bevisa att de riskerade dö inom de närmaste månaderna för att inte få sänkt ersättning, vi har läst om de som försäkringskassan sagt ska ligga och arbeta och vi har hört om de som blivit utförsäkrade och inte vet var de ska ta vägen. Det här är verkligheten!

Sen är vi oerhört frågande till den ersättning ert nya rehabiliteringsprogram, också kallad "experimentverkstad" innefattar. Kan ni förklara för oss hur en människa under 25 år som inte tidigare har haft arbete ska klara sig på mellan 1.000 till 2.500:- per månad. Eller hur en individ utan a kassa ska överleva på 220:- per dag, fem dagar i veckan? Är detta ett skämt eller har vi sett rätt?

Snälla Husmark och ni andra på socialdepartementet, vi ber er att tänka om! De sjuka är också människor! Och snälla, skrota utförsäkringslagen!

Hälsningar
Kamratföreningen Vänkraft
www.kompis.tk

lördag 26 september 2009

Brev till Husmark och Axén

Ang. den nya sjukförsäkringslagen så säger ni att vi sjuka inte behöver oroa oss och vara rädda för att hamna utan ersättning.

Ni säger att vi sjuka har missuppfattat det hela.

Men det jag fattat är
att med de papper jag har idag från FMR och FK och mina läkare hade jag innan den nya lagen haft rätt till permanent sjukersättning (varför kan det inte få heta SJUKPENSION? alla dessa namnbyten är ju bara förvirrande).
Efter den nya lagen så innebär samma yttranden och utlåtanden att jag nästa höst kommer att utförsäkras ur sjukförsäkringen.

Jag bara undrar; NÄR blev jag frisk?

Jag mister min sjukersättning och jag mister min AFA-försäkring.
Jag kommer inte att klara att arbeta och inte heller att arbetsträna eller delta i något introduktionsprogram.

Och ja - jag har försökt. Många gånger.
Men det går inte.
Jag har dessutom varit sjuk väldigt länge och blir bara sämre.

Så säg inte till mej att jag missuppfattat den nya lagen. Jag vet precis vad som väntar.

Och i alla de debattartiklar och insändare jag läst som ni skrivit så känner jag ert förakt för mej som drabbats av sjukdom.

Som om jag skulle ha kunnat gjort något åt det som om jag valt det själv.

Som om jag själv valt att inte bli frisk utan hellre vill ligga i sängen och lata mej.

Nästa höst står jag helt utan ersättning. Det har jag inte missförstått.

Men jag tror att ni inte förstår att sjukdom inte går över genom indragna ersättningar.
Jag kommer att vara lika sjuk nästa höst som nu om inte värre eftersom min sjukdom påverkas av stress.

Vad jag inte kan förstå är varför ni i "alliansen"vill att man som sjuk inte ska få behålla sin sjukersättning och sin försäkring under tiden man genomgår alla nya introduktionsprogram och arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller vad ni nu valt att kalla dem.

Låt sjuka behålla sina ersättningar och försäkringar! Då behöver man ju inte må dåligt på grund av den ekonomiska stressen och man kan få försöka komma igen i lugn och ro och i sitt eget tempo.
Och framförallt först rehabiliteras medicinskt, dvs få rätt diagnos, rätt behandling m.m. och sedan arbetsträna om man klarar det och sen prova lönebidragsjobb, nystartsjobb eller vad ni nu valt att kalla dem, m.m.

Varför är det så viktigt att sjuka ska föras över till Arbetsförmedlingen utan att få behålla sin sjukersättning och sin AFA-försäkring?

Ni säger att om man inte klarar introduktionen på Arbetsförmedlingen så kommer man få tillbaka sin ersättning?
Men varför kan man inte få behålla sjukpenning eller sjukersättning och sina försäkringar hela vägen fram?
Ni måste ju ha en anledning till detta.

Sjukförsäkringen ger enorma överskott och fusket visade sig vara minimalt. Så det kan ju inte vara ekonomiska skäl.

Och kränk mej inte genom att påstå att jag kommer att få ersättning och kunna överleva på 1.115 kr i veckan FÖRE skatt - för det kan jag inte.

Idag får jag ca 10.000 kr i månaden efter skatt (sjukersättning och AFA-försäkring).På det kan jag överleva och betala min bostad, min bil och min mat m.m.
Nästa höst blir jag bostadslös. Varför ska jag behöva bli bostadslös för att jag drabbats av sjukdom?

Och "snabbspåret" till a-kassan har jag ingen nytta av eftersom jag gick ur a-kassan för länge sedan eftersom jag inte omfattades av den trots att jag betalt in till den under alla år.
Snacka om lurad....

Och hur ska man förresten uppnå arbetsvillkoret på 3 månader om man inte har ett arbete att gå tillbaka till?
Och om man har ett arbete att gå tillbaka till i 3 månader ska man sen säga upp sig för att få a-kassa under introduktionsprogrammet?
Och först en karensperiod för att man sagt upp sig själv?
Är man då överhuvudtaget aktuell för detta introduktionsprogram? Då har man ju varit arbetsför i 3 månader?

Och ljug mej inte rätt i ansiktet genom att påstå att jag får tillbaka min sjukersättning om jag är för sjuk för Arbetsförmedlingen.

Hur ska det gå till menar ni?

Ska jag inte då ansöka om sjukpenning eller sjukersättning på vanligt sätt och börja om från början igen?
Men det kan jag väl inte heller om jag inte först varit "frisk" en period eftersom ni numera tidsbegränsat hur länge man får ersättning vid sjukdom?

Så förklara för mej exakt vad det är jag missuppfattat och förklara varför inte sjuka kan få behålla sina ersättningar (sjukpenning, sjukersättning och försäkringar) hela vägen tillbaka till hälsa och arbete.

Och förklara gärna också hur ni kan tycka att det är rätt att ta pengar ur vår sjukförsäkring till skattesänkningar åt de som arbetar.

Hur gör det mej frisk?

Tack.

torsdag 24 september 2009

Utförsäkrad

Med ett högt smattrande ljud kom en lågt flygande helikopter i vitt med röd och blå rand längs sidorna inflygande över Näset längs Kagghamrafjärden, åkte mot Vårsta och Tumba. Solen sken den tidiga februarimorgonen, luften fylldes av ångan av min och min hästs andedräkter. Jag stod en timme hemma vid stallet med mitt fullblodssto, som jag av erfarenhet vet är mycket ljudkänsligt, väntande på att helikoptern skulle återvända för att åka tillbaka. Stoet hade jag visserligen försett med både bomull i öronen och huva, men en helikopter på låg höjd skulle medföra en mycket hög risk att hon blev rädd och skenade. Efter ytterligare en stund ansåg jag att faran nog var över, red ut en kort sväng, men när jag i sakta mak skrittade hemåt för att vila lite inför nattpasset som väktare hörde jag helikopterljud, jag stannade för att försöka rekognosera var den var, men såg ingenting. Ändå hörde jag ljudet öka i styrka och antog att den följde vattenlinjen längs hallfjärden. Plötsligt ser jag den närma sig i full fart lågt flygande precis över grantopparna följande stigning på höjden jag står på. Mitt sto är redan nervöst sedan innan och stegrar sig emot helikoptern i samma stund som den kommer emot oss. Jag faller på min högra sida, och ser sedan i ultrarapid i ena ögonvrån hur stoets öga och hals närmar sig ovanifrån. Sadeln kommer emot mig som ett godståg, och när den i full fart slår i min axel svartnar det för mig och jag svimmar av.

När jag vaknar till liv igen värker kroppen överallt, jag ser och framförallt känner att stoet ligger över mina ben och höfter. När jag vrider på huvudet ser jag två skodda hovar som ligger alldeles stilla, jag tar tag i några grästuvor för att snabbt försöka dra mig loss. Känslan av panik lurar i mitt sinne, men jag försöker lugna ner mig själv och tänka logiskt för jag inser att det är bråttom. Hon får på inga villkor känna min panik eller höra något prassel i skogen, för då är det slut med fröken Broman. Till slut kommer jag loss och märker att både skor och strumpor blivit kvar under hästen. Jag kravlar mig mödosamt upp på en sten som finns intill, och börjar känna en stelhet i min ömma kropp. En molande värk gnager hela tiden i höfterna och armarna har liksom tappat kraften. Ena halvan av min kropp vill inte riktigt lyda mina order. Mitt sto har hela tiden tittat på mina förehavanden med lugna ögon, och när jag säger till henne att resa sig upp, tittar hon frågande på mig innan hon sakta, sakta drar sig upp, medan hon hela tiden har ögonkontakt med mig. Jag pratar lugnande till stoet och manar på henne försiktigt. "Kom igen då gumman. Res dig upp! Det är okey! Livrädd att hon skall springa hemåt skyndar jag mig att fånga in henne. Det är den inbyggda instinkten att hämta hjälp som driver mina ben, för kraften har för länge sedan ebbat ut. Adrenalinet pumpar på som efter ett tungt cykellopp när man gått i mål.

”Från en sekund till en annan hade jag plötsligt förvandlats från en mycket aktiv, livsglad tjej med så kallad "vinnarskalle" som varit aktuell både för fotbollsspelande i tredje divisionen och trampat både i recykling-loppet och tjej-trampet med goda resultat, till en tjej med ständig värk, muskler som inte lyder och sömnproblem. Kroppen vill, men kan inte längre göra det jag ber den om. Att försöka gå i mer än 30 minuter är en pina. Höfterna som en gång glatt hade kastat sig upp i sadeln, eller sprungit flera mil klarade inte av någonting som frestade på. Att cykla var en total omöjlighet.”

När jag blivit skjutsad till sjukhuset av en snäll granne och äntligen kommit upp på en bår som ställdes i korridoren blev jag plötsligt akut kissnödig och fick till slut tag på en surt muttrande sköterska som körde min bår till toadörren för att där med ursäkten "förlåt men jag har en patient." Hon lämnade mig åt mitt öde. Med envishet och akut kissnödighet tog jag mig in på toan, gjorde mina behov och stapplade sedan ut därifrån. En annan sköterska som sett mig komma ut från toan ansåg att jag inte behövde helkroppsdatormografi, och de stod där dividerandes medan läkaren tog tag i mina blåslagna ben "Släpp!" skrek jag med tårfyllda ögon. "Det gör ont! Han drog upp byxorna, såg de nästan svarta benen och vände sig sedan till sköterskan. "Ta hela kroppen, och ge henne något smärtstillande." Det dröjde inte länge innan de kom med smärtstillande kontrastvätska som kopplades in i min mörbultade smärtande kropp. När jag sent omsider fick prata med läkarna täckt av svarta blåmärken överallt var de mycket positiva och sade att jag nog skulle vara på benen om 14 dagar, de körde iväg mig till en annan avdelning av akuten där de sedan beordrade mig att kliva av britsen. Jag skrek av smärta och tårarna rann. "Nej men oj då hade du så ont. När du kom in sade personalen att du hade gått på toaletten själv." Sade en utav kvinnorna som trippade runt.

Ha, säg 14 år istället, eller aldrig mer!

Efter 14 dagar med ständig värk och brist på sömn träffade jag en ny läkare som tyckte att jag skulle börja arbeta 4 timmar i veckan. På kryckor haltar jag med gråten i halsen ut från mottagningen och går in på toaletten för att stoppa i mig mina morfintabletter som gör att jag åtminstone kan röra mig. Ländryggen värker trots tabletten och jag försöker lägga mig ner en liten stund på stolarna inne i väntrummet innan jag går ut på parkeringen med små, små myrsteg och tråcklar mig in i bilen för att åka hem. Orden och flinet läkaren hade när han sade dem var som en fet smäll i ansiktet! Väl hemma lägger jag mig ner med Gula sidorna och letar ett rehabiliteringsställe som kanske kan hjälpa mig.

"Du har för stora skador för att komma till oss. Säger de på flera ställen. På nästa säger de bara "Att du LEVER!" På det näst sista stället jag provar på svarar en kvinna med snorkig röst att "Du får försöka hos någon annan, vi tar inte emot några nya patienter." Till slut ringer jag till ytterligare ett ställe som bara har en telefonsvarare. "Var vänlig lämna namn…" Jag lämnade mitt namn och telefonnummer ett tiotal gånger innan de slutligen ringer mig och talar om att "Javisst kan jag få komma, men väntetiden är på en och en halv månad!"

Jag är hos läkaren i Storvreten som tycker det är bra att jag hittat någon, men att jag helst skulle börja NU! Tyvärr har han ingen att rekommendera. I sakta mak med myrsteg går jag på korta promenader med min hund längs asfaltsvägen som slingrar sig genom vår by för att när jag kommer hem lägga mig på rygg gråtandes av smärta och uppgivande. På nätterna kan jag inte vända mig utan måste först vakna och sedan dra runt mig med mina axlar som fortfarande värker av smällen från sadeln och marken. Balansen fallerar och cirka en gång i veckan trillar jag utan orsak omkull. Senast det hände var när jag skulle klättra ner från sovloftet och föll handlöst rätt ner i golvet. Armbågen fick sig en ordentlig smäll och höften fick om igen agera mottagare. Dags för sjukhusbesök igen! Och det är bara början på eländet. Efter ett tag blir det sjukhusfärd igen! Då har jag åkt på dubbelsidig lunginflammation efter kontraktionen av lungorna när jag föll av min häst. Bakteriehalten som i normala fall skall ligga på tio har åkt upp till trehundra! I hemmet ökar stressen och oroligheten över allt som händer, sonen undrar om jag aldrig skall bli frisk och börja leka med honom igen. Mannen i huset går muttrande omkring. Orolig över ekonomin som nu vilar på hans axlar. Hemma igen börjar jag gå hos en omt 3 utbildad sjukgymnast, men resan dit är en plåga. Tabletterna jag fått hjälper inte mot smärtan, det enda som händer är att jag blir luddig i huvudet och seg. De beslutar att jag skall börja arbeta några dagar, och sedan vara sjukskriven 14 dagar i taget. Arbetsträna som det så vackert heter. Ja, ja allt går säkert om man är full med morfin som jag då var, men värken finns ändå ständigt där som ett molande.

Sommaren kommer med varma vindar och solkyssta kinder, men hos mig kommer bara oron ännu mer. Sjukgymnasten jag haft går på semester i tre månader! Ett möte med läkaren på Storvreten, försäkringskassan och min arbetsgivare slutar med att läkaren vill att jag skall arbeta 4 timmar med anpassade arbetsuppgifter. Arbetsgivaren försöker få honom att ändra sitt beslut och istället skicka mig på Rehab, men det är tji. Läkaren lyssnar inte alls och reser sig halvt om halvt för att gå ut innan de pratat färdigt. Till slut byter han åsikt och säger "Okey, vi skickar dig på rehabilitering så får vi se om det hjälper. Sjukskrivningen fortsätter tills det gett resultat." Min närsyn börjar snabbt bli sämre, och ett besök hos en optiker visar att mitt öga rycker. Försäkringskassan följer rådet och jag fick på grund av semester sitta och åka runt till olika Rehabställen som turades om att vara öppna. Nåväl, i slutet av augusti månad kommer sjukgymnasten tillbaka och jag går brunbränd och med tillförsikt dit för att få hjälp. Morfinet och smärtan gör att mitt vanligen klara minne sviktar och jag får be mina kära att påminna mig om saker jag skall göra.

 
När jag träffar min läkare den sista november lutar han sig bak i stolen, lägger armarna i kors, sedan tittar han uppifrån och ner på mig och säger "Jaha, nu börjar sjukskrivningen närma sig sitt slut, så nu måste du leta reda på ett jobb." Jag frågar hur lång tid jag har kvar, och han tvekar en kort sekund innan han svarar "Cirka 1månad för då har du varit hemma i 365 dagar."Jag går med tunga fötter ut från mottagningen och funderar för mig själv på vilken arbetsgivare som skulle vilja ha mig? En kvinna på fyrtio som lever i en å av smärta dygnet runt, blek av trötthet, gör allt för att överleva dagen. Att sitta på en vanlig stol går inte längre annat än mycket, mycket korta stunder, och hemma sitter jag på en kudde för att avlasta bäckenet En kudde bakom ryggen krävs alltid när jag sitter. Efter 10 minuter är värken alltför påtaglig och tvingar mig upp. Som tur är kan jag lämna sonen på snart 5 år på dagis för att sedan åka hem och försöka få en kort blund, och när han kommer hem leker han i sitt rum. Tröttheten ger i sin tur nya symptom.

Den 23 december får jag ett vitt kuvert med försäkringskassans stämpel i brevlådan, och när jag öppnar det ser jag att det är ett beslut om att jag från och med den 9 januari 2009 kommer att vara utförsäkrad från försäkringskassan och måste söka jobb eller börja jobba på mitt nuvarande jobb. Hm, vilket vaktbolag vill ha en halvtomhalvt halt medelålders kvinna som måste ligga stora delar av sin vakna tid på grund av alltför stora smärtor. Som anställd? Inte min firma i alla fall. Jag jobbar febrilt med att få tag i någon som kan hjälpa mig med att snabba på läkningen av mina skador. Samtidigt försöker jag under julhelgen att få tag i folk som kan hjälpa mig att överklaga beslutet. Det måste nämligen ske innan den 28:e december, så tiden var knapp! Till slut hittar jag den 23 januari 2009 en ortopedläkare som sjukskrev mig. Läkaren på försäkringskassan beslutar att jag är för frisk för att vara sjukskriven och säger att jag måste överklaga det beslutet eller arbeta heltid i 90 dygn för att sedan få en ny sjukskrivningsperiod på 364 dagar.

I dag är läget så här:

Jag är utförsäkrad med noll inkomst Skadorna jag fick vid fallet för 1,5 år sedan finns fortfarande kvar med samma styrka och tänderna jag bet sönder finns inte mer, men ändå har jag ont i ansiktet varje natt. Det är ju då alla smärtor ljummar som värst. Har sökt tid hos ögonläkare på grund av synrubbningarna, men ännu inte fått någon. Väntetiden är på fyra månader. Nacken är skadad och skapar migränsmärtor som kommer och går. Axlarna och skuldrorna saknar ork och rister av smärtor. Bröstkorgens mitt smärtar och att ta djupa andetag är omöjligt. Revbenen som fick en ordentlig smäll har hamnat snett och smärtar trots att jag fått flera behandlingar av kiropraktor. Ländryggen och korsryggen värker ständigt. Låren domnar och jag får klappa på dem för att "väcka" dem. Fötterna domnar bort med jämna mellanrum, både själva foten och under fotsulorna. Händerna och fingrarna smärtar ständigt. Slutligen är det sömnen som fallerar. Hittills har jag av alla dessa nätter bara sovit tre hela sedan olyckan och hade då hjälp av starka tabletter.

Sedan har vi min stackars, stackars familj då som får ta den värsta stöten. Min karl får jobba häcken av sig för att få in pengar till oss, och oftast är jag trött och sur på grund av sömnbrist och smärta. Sonen har börjat sexårsverksamheten och är borta till ett om dagarna. Min vackra fullblodshäst som är början på en framtidsdröm jag har kan jag inte längre rida (jag har tävlat i dressyr och hoppning utomlands i amatörlandslag) Att mocka är inte att tänka på, eftersom risken att jag ramlar över containerkanten är för stor när min kropp inte längre lyder mina signaler. Därför vågar jag inte längre ens försöka köra kärran dit, och får be min kära sambo att hjälpa mig varje kväll. Jag känner mig som en gammal tjatkärring på 65! Jag var en självständig tjej som klarade mig själv, var ständigt på resor och hade alltid nya projekt på gång. Idag är jag bara en liten ledsen spillra som envist klamrar mig fast vid hoppet att en dag bli frisk, eller…i alla fall smärtfri.

"M.B." 

fredag 18 september 2009

Brev skickat till Gunnar Axén

"Hej! Brev skickat till Gunnar Axen.

Jag var med på mötet på Mynttorget. Jag fick hjälp att ta mig dit, en jättejobbig resa då min kropp inte klarar så mycket. Jag är själv sjuk och har ej blivit beviljad sjukpension, jag har inte blivit erbjuden någon rehabilitering. Jag har varit sjuk i 9 år. Jag hade 100% sjukersättning tidsbegränsad men plötsligt enligt nya regler så blev jag helt frisk. Nu har jag fått avslag från Försäkringskassan i Uddevalla igen då jag sökt 100% sjukpension. Jag har fibromyalgi som har ett eget sjukdomsnummer. Jag har sådan värk att jag ibland bara ligger och kräks. Jag kan bli sängliggande upp till 3 dagar. Jag har försämrad lungkapacitet, Astma, Diabetes, IBS "Nervös tarm med blodiga diareér", allergi, och dåligt immunförsvar m.m.

Hur ska jag kunna arbeta med detta? Hur ska jag ta mig till ett arbete när jag kräks av smärta och får springa på toaletten hela tiden? Eller de dagar jag får svårt att andas? Jag kan förstå om de som blir sjuka nu kanske får den hjälpen direkt?Men vi som hamnat emellan då? Vad ska vi göra? Vissa sjukdomar går ej att bota!

Tycker du själv att det är rimligt att arbeta med dessa sjukdomar?

Väldigt besviken att du sade att allt är ett missförstånd när jag själv inte fått någon hjälp och nu ska jag inte få ersättning heller. Skall dock påpeka att jag har 50 % sjukpension så då ska jag leva på 5000:- mån? Det påverkar hela min familj och mina barn. Jag är 48 år gammal och har legat på kalla plåtar på Uddevallavarvet och svetsat och jag har arbetat hela mitt liv från att jag var 16 år gammal. Är detta tacken när jag blev sjuk och inte klarar mig själv?

Jag har läkarintyg, papper på tester från arbetsförmedlingen som visar hur svårt det är för mig. Inget av detta tas det någon hänsyn till. På måndag ska jag gå in på FK för att kräva bli rehabiliterad. Mina obotbara sjukdomar ska botas så att jag kan arbeta.

Nedskrivet av min fru då jag ej klarar längre tid vid datorn."

"Hr Nilsson"

torsdag 10 september 2009

Min sjukhistoria

Efter senaste försämringen av mitt hälsotillstånd sliter förtvivlan och uppgivenheten i mig. Det känns som vid en kraftig maginfluensa utan mat i 3 dagar. Jag är darrig och har dimsyn, världen gungar, benen viker sig och hjärnan är så trög, så trög. Likt ett sårat djur drar jag mig undan från nära och kära. Det känns alltför smärtsamt att inte klara av deras ljud eller ens deras rörelse i närheten av mig. Varje ord direkt vänt till mig är som tortyr. Hjärnan försöker förstå och försöker hitta något vettigt att svara, men det går så trögt. Orden vill inte infinna sig och ett meningsfullt samtal blir omöjligt. En fråga från barnen sliter i mig. Vad sa de? Måste jag fatta ett beslut? Fråga pappa, jag vet inte, orkar inte, kan inte! Min dag att köra yngsta dottern till handbollen. Vad gör jag? Som tur är vi 2-3 familjer som turas om att köra barnen. Det behöver inte bli så ofta, men det gör det också svårare att lämna återbud när min dag kommer. Att ringa och försöka förklara att man inte kan när hjärnan inte orkar formulera orden är jobbigt. Vad säger man? Jag är för trött? Det låter inte bra, vem förstår det? Igår var det bara min dotter som skulle dit, det fick bli att avstå träningen. Idag måste jag ringa hem hennes pappa från jobbet. Jag önskar jag hade riktig influensa. Då hade folk förstått. Nu går det inte att förstå. Jag är för trött, hur låter det?

Jag måste sova, det bästa sättet för mig att åtminstone tillfälligt fungera lite bättre. Brukar somna som en stock vid de här tillfällena men inte nu. Tänker på Christina Husmark Pehrssons "introduktionsprogram" och känner hur fel allt är! Hur skall sådana som jag orka ta oss till AF? Hur skall vi ta oss dit? Jag kan inte köra i det här tillståndet. Taxi? För dyrt! Min man? Nej, vill och kan inte be honom om mer nu! Om jag kommer dit, vilken nytta skulle jag göra? Vilken nytta skulle åtgärden göra mig? Vill att människor skall förstå, måste skriva nu, medan jag själv känner och minns hur det är. Startar datorn, jag försöker samla tankarna, letar efter ord. Jag söker inspiration och försöker skriva in några webbadresser. Fingrarna slinter och adresserna blir fel flera gånger. Nej, jag MÅSTE sova, får skriva imorgon istället. Jag får passa på direkt innan tröttheten förlamat mig igen (*Se fotnot). Vanmakt och ångest! MÅSTE BLI FRISK!

Jag känner mig så ensam i min sjukdom. I ett tidigt skede av min sjukdom för många år sedan när barnen var dagisbarn båda två och jag totalt sett var mycket sämre än nu, fick deras pappa ta ett stort ansvar samtidigt som han hade en tuff situation på jobbet. Det ledde till att han själv drabbades av utmattningssyndrom och det tog över ett år innan han kunde komma tillbaka på full tid. Sedan dess har han haft ytterligare en kortare periods sjukskrivning (några månader) av samma orsak. Han trivs på jobbet men har fortfarande mycket att göra, så jag kan inte belasta honom med mina problem också. Han gör redan mycket mer än vad jag tror en "normal" man gör i familjen p.g.a. mitt sjukdomstillstånd, men bara i absoluta nödfall ber jag honom om extrastöttning här hemma. Han säger sällan nej, men vad gör vi om han återigen blir långvarigt sjuk? Nu gäller det inte längre bara den direkta personliga tragedin med att hans hälsa raseras, nu gäller det också familjens ekonomiska överlevnad. Och allt är mitt fel! Stackars mina barn och stackars min man! Om jag bara inte hade gått och blivit långtidssjuk...

Att dra hela min sjukbakgrund skulle ta för lång tid och känns inte relevant just här. Men för ett antal år sedan fick jag diagnosen Kroniskt trötthetssyndrom, hade full tidsbegränsad sjukersättning och jag bedömdes efter utredning ha noll procents arbetsförmåga. Jag blev dock bättre och tog själv initiativ till att komma tillbaka och började för ett par år sedan jobba igen på halvtid. Detta efter ett halvårs långsam upptrappning och arbetsträning. Sedan årsskiftet har jag blivit försämrad igen. Det fungerade inte att jobba längre och jag fick 50 % sjukpenning (samtidigt med 50 % sjukersättning). Nu har Försäkringskassan bestämt att jag visst kan jobba de 50 % jag tidigare haft sjukpenning i något odefinierat arbete. Jag har dock inte protesterat mot detta, då jag vill göra något vettigt av tiden och de perioder jag mår bra tror jag t o m själv att jag har 50 % arbetsförmåga. Jag har börjat plugga på distans, vilket funkat bra innan senaste bakslaget eftersom jag slipper tröttande resor och kan plugga när jag har mina bättre stunder, men när bakslagen kommer så fylls jag av förtvivlan. (Däremot kan man ju egentligen fundera på om 50 % distansstudieförmåga är detsamma som 50 % arbetsförmåga? Man kan inte försörja sig på att studera.)
Det som känns jobbigast just nu är att beslutet för min tidsbegränsade sjukersättning på 50 % som skulle förlängts (med de sista 6 månaderna innan jag tvingas in i någon tvångsarbetsyssla) fr.o.m. 1 augusti ännu inte är godkänd och klar! Kanske är jag alltså inte bara 50 % utan 100 % arbetsförmögen enligt regeringen och försäkringskassan, och detta t o m retroaktivt fr.o.m. 1 augusti?

*Fotnot: Detta är skrivet just dagen efter allt jag upplevde här ovan. En typiskt vanlig "dålig dag" i mitt liv. Just nu mår jag hyfsat. Hjärnan går trögt, men den hankar sig fram ändå. De senaste dagarna har jag haft ca 2-3 liknande "hyfsat" användbara timmar på förmiddagarna efter minst 12 timmars sömn, innan den fullständigt förlamande tröttheten knockar mig totalt igen.

"Friskförklarad"

fredag 28 augusti 2009

Ska jobba trots sjukdom

Tuija Saari är för sjuk för att arbeta men Försäkringskassan tycker att hon ska jobba halvtid.
Läs hela artikeln om beslut bortom all förnuft

tisdag 25 augusti 2009

Hur ska det sluta?

Livet börjar vid 40 sägs det, men jag börjar tvivla. Jag kommer från en stökig uppväxt, det kunde lika gärna ha slutat med alkohol/droger för min del. Efter 9:an började jag jobba, hade flera jobb samtidigt. Jag började bygga upp en egen fast grund att stå på, egna pengar och fick tillvaron att gå runt. Vid 19 år fick jag ett fast jobb inom måleribranschen som lärling, lyckan var enorm. Träffade min sambo, vi skaffade oss en lägenhet. Han har följt mig i 20 år, men vår väg har varit tuff. Några år senare då jag var 24 år, fick ett tragiskt dödsfall i familjen mig att tappa fotfästet. Jag försökte hjälpa min bror i hans svåra kamp, han förlorade sitt jobb, sambo, hem och tillslut orkade han inte leva längre. Han lämnade efter sig en dotter, hon blev min ledängel i mörkret. Jag hamnade på psyket till och i från ett antal år, med många och tunga mediciner. Det var för mitt eget bästa, som de sa till mig. Min sambo och brorsdotter fanns hela tiden vid min sida, det var en svår tid för oss alla. Sakta, sakta började livet att komma tillbaka, kände att vi/jag hade klarat oss. Nu skulle allt bli bra igen, jag började jobba några timmar för att sedan gå upp på heltid. Min fasta tjänst hade jag kvar hela tiden, min sambo och jag tog nya tag emot framtiden. Vi köpte hus på landet vilket var vår dröm att kunna göra, bil och båt. Vi fick en egen liten ängel, när han var 4 år small det i min rygg.

Jag skadade mig illa på jobbet, har aldrig haft problem med ryggen förut. Det var en värk som blev svår att hantera, inget hjälpte mot smärtorna..Hela tillvaron förändrades, jag kunde knappt ta hand om min son längre. De sista månaderna ålade jag mig fram till toaletten, det slutade med en 6,5 timmar lång akut operation med 50 % risk att jag kunde hamna i rullstol. Jag tänkte att bara jag kan umgås med min son igen och få bort en viss del av värken får det bli som det blir.4 mån efter operationen började min personalchef att ringa, frågade mig när/om jag kommer tillbaka. Vid uteblivna möten från min sida på grund av att jag inte kunde gå, fortsatte hon att ringa. Hela tiden ville hon att jag skulle säga upp mig. De hade kollat omplaceringsmöjligheter, men utan utbildning finns det inget för dig, fick jag till svar. Jag fick ingen arbetsprövning heller hos dem, det slutade med att de sa upp mig på grund av arbetsbrist och medicinska själ. Jaha, tack och adjö efter lite drygt 18 år hos dem. I väntan på en arbetslivsinriktad rehabilitering. som tydligen inte finns (har väntat nu ett par år), tvingas man i stort sett ut i arbetslivet. Det heter ju, vi vill inte veta hur sjuk du är, utan hur arbetsför du är. En rehabilitering är inte aktuellt för min del säger försäkringskassan, arbetsförmedlingen håller med. Det finns inga pengar och det är långa köer, du får söka jobb som alla andra och stämpla under tiden får jag till svar. Jag måste försörja mig på ett eller annat vis, jag kan inte leva på 1/2 sjukpenning. Därför letar jag efter något som skulle passa min rygg, många företag tvekar när de får veta om min skada. Jag hittar ett och går på nystartsjobb, inget lönebidrag här inte. Alla kan inte få det svarar min handläggare på arbetsförmedlingen, finns inga pengar. Efter några månaders jobb känner jag att min rygg inte klara av det. Men jag fick ingen vidare hjälp av arbetsförmedlingen, om du inte är nöjd med dina uppgifter får du gå till facket får jag till svar. På Försäkringskassan fick jag till svar att: Du får byta jobb om det inte funkar. I rädsla för hur det ska gå ekonomiskt fortsätter jag att jobba, min rygg blir sämre.

Men när även gamla sjukdomar blommar upp börjar jag fundera, ska det vara på det här viset? Jag jobbar kontraktstiden ut då jag behöver pengarna, men min hälsa ska väl komma först!?! Utan den kan jag inte ta hand om vår son… I dag har jag inte rätt till a-kassa då jag inte kan ta jobben arbetsförmedlingen erbjuder mig. Om någon månad är jag utförsäkrad från f-kassan. Den tillfälliga ekonomiska hjälp jag behöver, den finns inte att få på socialen heller. Jag har för "stort kapital". Du får sälja bort dina tillgångar först som hus, bil, båt m.m. Det är på viset i den kommun jag bor i. Det materiella är kanske inte allt kan för all del sälja saker, men vad finns det kvar av mig som människa när allt är borta? Jag känner ingen skam över att be om hjälp här och nu, det är bara en tillfällig hjälp. Varför måste man bli personligt bankrutt och lämna huset för att få hjälp? För mig är det man byggt upp av stor betydelse/värde och en trygghet för min son. Jag vill inte skriva på något papper och sälja min själ, ändå känns det som den säljs bit för bit. Hur kunde allt detta hända frågar jag mig varje dag, allt går för fort för att jag ens ska hinna ta in det. Jag känner en stor sorg i hela kroppen, ledsen, och kan inte sova om nätterna. Min kropp har sagt stopp, mitt psyke är på nedgång. Hur ska jag kunna ge min son en trygg framtid? Jag försöker inte tänka på det som varit, man ska se framåt. Men hur gör man? Det är inte lätt när oron finns där dag som natt. Det bara gnager och tär på en, det har växt sig fast som en nagel… Varför har inte alla rätt till en arbetslivsinriktad rehabilitering? Vilket företag vill ta emot en halvt handikappad på lönebidrag ett par timmar som ständigt är sjuk? Sadla om, satsa på ett nytt yrke och ta studielån går inte heller att genomföra. Vem ger en lån när man inget kapital har, som måste säljas bort! Listan kan bli ännu längre, hur ska det sluta?

"Engla"

måndag 24 augusti 2009

Sjuk hela livet

Jag mobbades konstant i skolan och jag förstod inte varför. Nu närmar jag mig en förklaring med diagnosen Aspbergers syndrom, denna som jag antagligen får säkerställd hos en läkare som jag väntar att få komma till. Jag har varit på bedömningssamtal där sköterskan trodde att jag har detta, och jag är 35 år.

Jag har haft tidsbegränsad sjukersättning sedan år 2000 men FK har vägrat ge mig en varaktig sjukersättning, därför har jag tvingats göra nya ansökningar och träffa läkare som skrivit intyg. Senaste intyget lutade åt en varaktig ersättning men FK ville inte det, eftersom de nya reglerna säger att man måste genomgå arbetsrehabilitering först. Men min nuvarande kurator tycker att det inte behövs om jag har Aspbergers. Återstår vad FK tycker...

Jag anser att det är helt fel att FK ska ha sista ordet som inte träffat mig, inte heller har jag träffat försäkringsläkaren! Min läkare tycker jag behöver lugn och ro och en varaktig sjukersättning skulle ge mig detta. Jag tycker de nya reglerna misstror alla oss sjuka. Varför tas inte läkarens intyg på allvar? Varför skulle någon vilja vara sjuk frivilligt? Förstår inte hur de tänker!

"Sjuk hela livet"

onsdag 19 augusti 2009

En lång historia

Ja, den tar mig tillbaka till -80talet, det var då allt började! Jag födde mina änglar då, ansåg mig vara en stark tjej som var energisk och jobbade hårt, alltid varit en som huggit i, varit pappas tös och jag är mer en pojkflicka! Det började med foglossningar och sen en födsel till, det är 1 år och 9 månader mellan mina änglar! Under denna tid hade jag inte ett fast jobb, jag jobbade på olika ställen! Tillslut fick jag en fast tjänst vid kommunen, som jag älskade!

Jobbet var ganska tungt, och jag började märka att jag blev så slut, kom hem med värk och mådde inte så bra! Det brände och värkte i hela kroppen! En dag tog det bara stop, jag kom inte upp för trapporna, jag blev stående och ropade på min arbetskollega! Detta var nu början till helvetet som är just nu! Det var sjukskrivningar och sjukgymnastik, även andra åtgärder, hamnade till slut på en utredning i Tranås!(ett sjukt ställe då) går inte in på det här, blir för långt och det var ett trauma som jag inte vill NÅGON ska behöva gå igenom!(vet att handläggare själva blev illa behandlade där) En liten tröst och bra för först trodde inte FK på historien jag lade fram.

Under flera år efter allt detta så har jag kämpat för att orka och klara av jobb, det slutade med att jag fick säga upp mig, kommunen betalade för en kurs så jag kom in på 3 årig NB linje, som jag klarade av på 2½ år, med en massa fajter med lärare m.m. De var inte vana att ha vuxna/sjuka på ett gymnasium, linjevalet var inte det bästa, med tanke på min kropp, men jag tycker om att jobba med kroppen och är en handy kvinna! Efter utbildning så kunde jag inte ta jobb inom området(för tungt) och det var dåligt med jobb överhuvudtaget inom de områden jag kan! Jag fick en praktikplats på ett litet kontor, som inte resulterade i ett jobb! Nu var jag ganska nere, vad ska man göra då? Hur ska jag kunna jobba? Tankar for och jag beslutade mig för att flytta, jag flyttade då till Danmark!

Jag fick olika jobb som jag utförde med huvudet högt, och jag fick till sist ett jobb på en sängfabrik, som slutade med att jag också fick ryggproblem, jag drack pilsner på kvällen jag kom hem, för att döva och bli trött, somnade klockan 18 på kvällar! Det höll inte, inget kunde ta död på värken i kroppen! Jag ville ju klara av att vara anställd i 1 år så jag fick facket igen, det hade nämligen kommunal fipplat bort i Sverige, över 20 års medlemskap bortblåst! Jag kom hem igen!

Sjukskriven och så skulle man börja om i allt, i Danmark var jag ju redan under deras vård!Men det var bara börja om, jag led för min situation, jag satt ner på golvet för att få disken i maskinen! Mådde allmänt dåligt för hur min kropp INTE fungerade!

Det slutade med att jag fräste ifrån till FK, bad dem sluta jaga mig, låt mig få ro i allt!De gav mig det och de förstod hur skit allt var! Under denna tid så var det rehabiliteringar hit och dit, vissa bra andra sämre! Under denna tid har sjukreglerna ändrats, och jag kan acceptera att de sänkte sjukersättningen till 65/64 %, men inte grundtanken i det, som är att du ska PRESSAS ut!

Jag har gjort andra saker under sjuktiden, med sjukkassan i ryggen, och det har varit bra!Men jag klarar inte av det, jag har idag insett att min kropp är som en elefant som försöker få på sig trikåer för en myra! Jag accepterar att jag aldrig blir bra, jag har trott att jag skulle bli bättre, hitta lösning på sakerna! Men så är inte fallet!

Men så kom Alliansen, de drog fram socialdemokraternas utredning och utförde den utan att ens fundera, för nu ska det RESNAS och visa folket vilket bra jobb vi gör! Man fick även läkare att skriva rekommendationer för hur länge man får vara sjuk! Dessa har även försäkringskassans handläggare på sitt skrivbord! Man genomförde då ytterligare en utredning PILA! Där Läkare, Psykolog, Sjukgymnast, Arbetsterapeut osv. ingick! En tjock lunta blev det, där man konstaterade att jag har blivit sämre!

Men om man då ska läsa rekommendationerna som går att läsa på socialstyrelsen!http://www.socialstyrelsen.se/NR/rdonlyres/0A0B171E-EB06-461A-B671-F0EC4413BB52/0/sjukskrivning.htm.
Så står det att man kan få en att jobba om man får hjälp tidigt!

Jo men nu är det så att jag inte har blivit hjälpt och blivit bättre med tiden, snarare omvänt!
Plus allt annat då som inte tillhör just min diagnos! Så handläggaren sitter nu med mitt framtida liv i sin hand. De ber om en massa koder och tillägg, trots att de har ALLT där innan! Allt detta kostar stora pengar! Och värst av allt är den ångest och vånda man har! Att sedan höra & läsa allt negativt om folket som är sjuka och utsatta i samhället, många fula ord används! Det fulaste av dem, är nog UTANFÖRSKAP… det som Alliansen skulle ta bort! Bara det att de får fler i det idag!
Idag vet jag inte hur det ser ut för nästa månad! Om det ska bli socialen eller inte, och jag har förberett mig, tagit reda på hur det kommer bli!
Moment 22…jag ska till AF med sjukintyget i handen, utan A-kassa och utan sjukförsäkring!Vilket jobb får jag där?
Jag vet varken ut eller in i allt, men en sak vet jag!

Att alliansen inte tar hansyn till hur det fungerar just nu i systemet, sjukvård osv.
De vet hur reglerna blir för den som blir sjuk idag, inte för de som redan var sjuka innan de nya reglerna kom!
Människor lever i stor ångest idag, några har inte orkat leva vidare!
Och jag anser att 1 ända liv som släckt på grund av detta är SKANDAL! Finns så mycket mer att skriva om detta, men detta brev är långt nog! Tänk på att även du som inte är sjuk, kan hamna i detta! Man är fast i UTANFÖRSKAPET!
När du hamnar längst ner i vårt klassamhälle så är det svårt att komma upp igen!
Om jag varit frisk… Hade jag inte suttit här och skrivit dessa rader!

”Vakant”

Angående sjukersättning vid vårdbidrag

Hej, jag har en fråga/undran: ska jag som förälder till barn med funktionshinder ha en lägre sjukersättning än andra föräldrar?

Bakgrunden är den att jag fick en son med autism och CVI (synhjärnskada) för 12 år sedan. Att leva mitt i detta ibland kaos har medfört att jag själv fått problem med min vardag. Ständig trötthet, oro, oro över att inte räcka till, sömnsvårigheter, stress, skuld o.s.v. Allt detta har sedan fått mig helt ur balans. Arbetade en tid med barn/ungdomar men jag fick det bara svårare och svårare att utföra sysslorna på ett professionellt sätt. Det som följde blev sjukskrivning och sedan sjukersättning (ett antal år). Försäkringskassan ville efter en tid ha en utredning av mina problem och detta utfördes. Visade sig att jag inte hade ens 25 % arbetskapacitet. Jag fick därefter en tidsbegränsad sjukersättning.

Plötsligt (januari 2008 vid nyansökan av sjukersättning) får jag sänkt ersättning med nästan 2000 kronor/månad. Förklaringen jag får från Försäkringskassan är den att jag gör ett ”arbete” som jämförs med arbete på öppna arbetsmarknaden!! De omvandlar alltså den tid jag umgås med mitt eget barn procentuellt till arbetskraft som skulle kunna användas på öppna arbetsmarknaden. Jag kunde följaktligen inte få sjukersättning för denna uppskattade tid. Plötsligt hade jag arbetskapacitet. Märkligt då jag var inne på en av FK betalad utredning av min arbetsförmåga som visade på under 25 %.
Är detta rätt…

Jag vill också vidare belysa det helt orimliga i resonemanget. Om man läser vad vårdbidraget (Försäkringskassans egna regler) står för så står att läsa.

Citerat från Pdf-fil:

”Att ha ett barn med funktionsnedsättning eller sjukdom kan medföra extrakostnader och arbete. Därför finns vårdbidraget som ger dig som förälder ekonomiskt stöd.. Vårdbidragets storlek varierar med hur stora behov barnet har”


Det finns klart beskrivet att det är just det merarbete, skillnaden alltså mellan att ha ett ”vanligt” barn och det med funktionsnedsättning som man får betalt för. Plötsligt frångås denna regel då man som förälder blir sjuk. Då blir det plötsligt klassat som ett ”vanligt” arbete, alltså inget merarbete.

Jag har bett att få ett utdrag eller en sidhänvisning om var det står att läsa om denna vansinniga regel… men inte har jag fått detta.

Den bisarra situation som uppstår är den att desto större behov mitt barn har desto mindre sjukersättning får jag. Har blivit intervjuad via telefon av FK angående hur mycket jag ”arbetar” med min son. Det känns helt absurt att bli intervjuad på telefon och där stå och redogöra för vad jag gör eller inte gör och detta ska sedan bli till grund för hur mycket sjukersättning jag ska ha. Dessutom blir följden den att dagen då jag blir så frisk enligt FK att jag kan söka arbete och kanske behöva a-kassa en tid så är min sjukdomsgrundande (SGI) inkomst sänkt. Detta endast på grund av att jag är förälder till ett funktionshindrat barn.
Alla människor borde kunna se det orimliga i resonemanget. Jag skulle vilja se en regeländring av detta ”tokeri”. Det känns nog med det man har som förälder ändå utan en massa galenskaper som får ens vardag stjälpt på ända.

”Christer, pappa till funktionshindrad pojke.”

tisdag 18 augusti 2009

Att leva med tidsbegränsad sjukersättning, del 2

Pisal kompletterar gårdagens berättelse:

"Idag fick jag besked från färdtjänsthandläggaren på Länstrafikbolaget. Avslag. Jag kan förflytta mig själv om än med svårighet, alltså har jag inte rätt till färdtjänst. Kollektivtrafiken sägs vara handikappanpassad. De ifrågasätter inte att jag har ett funktionshinder, men menar att jag trots detta kan nyttja allmänna kommunikationer. ”Det går ju att köra på en elrullstol” var argumentet för dagen. Jag kan inte sitta på ett tåg- eller bussäte. Det gör mig så dålig att jag behöver akutsjukvård. Jag tillåts inte stå i bussarna i landsbygdstrafiken av säkerhetsskäl. Jag orkar inte stå upp emot en timme i en skakig buss eller ett tåg. De hänvisar till en dom som rör Stockholms tunnelbana där en person fick avslag. Domen är 10 år gammal. Konsekvenserna av detta blir ytterligare utanförskap. Som jag skrev är eventuellt arbetsträning aktuellt. Inte nu längre. Jag kan inte ta mig dit. Blir jag utförsäkrad i stället?

"Pisal"

måndag 17 augusti 2009

Att leva med tidsbegränsad sjukersättning

Jag är en kvinna på 45 år som har varit sjukskriven på heltid sedan sommaren 2007. Från och med april 2008 har jag tidsbegränsad sjukersättning som tar slut i början av 2010.

Jag har tidigare haft ett antal perioder av längre sjukskrivningar främst på deltid. Detta har dock inte varit problematiskt då de alla varit förknippade med en åkomma eller rehabilitering efter operation som kunnat tidsbegränsas. Jag återkom också efter dessa i full tid igen. Nuvarande sjukdom ser annorlunda ut. Jag begränsas av problem i rörelseapparaten som det så fint heter på läkarspråk. Det betyder i klartext att jag inte kan gå efter ordning, har dålig balans, smärta och instabilitet i bäckenet. Utöver detta har jag fibromyalgi som diagnostiserades redan i början på 80-talet. Mitt problem beror på sviter av foglossningar under graviditeter och överrörlighet i höfterna.

I slutet av 2007 skickades jag på Försäkrings Medicinsk Utredning (FMU). Utredarna konstaterade i princip vad min ordinarie läkare redan visste (och jag med). Det var muskoloskeletala smärtor jag hade. Dessa försämrades dessutom av psykosocial pålagring. (jag hade medicinerat mot depression sedan 2006) och förväntades bestå i minst ett år, troligen betydligt längre. De rekommenderade dessutom fortsatt ortopedisk utredning samt kontakt med smärtklinik.

I mars 2008 påbörjade jag min rehabilitering vid smärtsektionen på närmaste Universitetssjukhus. Deras utredning bekräftade FMU. Som direkt följd av sjukgymnastens undersökning blev jag kvar på sjukhusets ortopedklinik i drygt två veckor på grund av smärta och problem att gå, där blev jag även ortopediskt utredd. Vanlig röntgen samt MR visade vara utan anmärkning. Jag påbörjade träning på Rehab och var inskriven där under ca ett halvt år. Läkaren provade ut en väl fungerande medicinering med bl. a morfin som jag än idag står på. Därefter återfördes jag till Primärvården och min ordinarie läkare. Vid ett antal tillfällen har jag sökt akut både på vårdcentralen och på sjukhusens akutmottagning därför att jag ej kunnat bryta ett smärtgenombrott. Akutmottagningarna ger mig morfin eller Ketogan och lägger ibland in mig för mobilisering. Vårdcentralens läkare ger mig blockader i ligamenten i bäckenet, vilket är långt effektivare än morfinet.

Idag oroar jag mig för vad som ska hända om ett halvår då min sjukersättning tar slut. Får jag förlängt? Försäkringskassans handläggare har pratat om ett projekt som heter FAROS och som jag inte vet mer än så om. Kuratorn jag har regelbunden kontakt med säger att för att bli aktuell för FAROS måste jag kunna arbeta minst 25 %. Jag går med rollator och klarar inte att sitta på en vanlig stol utan specialdynor, kan inte åka bil annat än korta stunder och jag kan inte själv köra. Jag bor på en liten ort i Mellansverige och har minst 40 min till närmaste stad där arbetsträning kan tänkas finnas. Som social träning har jag läst distanskurser inom mitt yrkesområde via nätuniversitetet. Detta går enbart därför att jag själv styr min tid samt att kurserna är anpassade för att man ska klara dem samtidigt som man arbetar heltid.

Min oro för min försörjning gör att jag ständigt letar ny information. Jag vet att om jag blir utan ersättning finns inget annat än socialtjänsten då jag inte har rätt till a-kassa. Min sjukdom är omöjlig att säga om jag blir bra eller inte varför kravet på ”för all överskådlig framtid” när det gäller permanent sjukersättning inte uppfylls. Förhoppningsvis får jag veta lite mer under det avstämningsmöte som ska hållas i september. Det är då 23 månader sedan förra mötet. Jag vet ganska väl vad jag kan och inte kan. Men räcker det eller kommer jag att tvingas ut i någon form av sysselsättning jag inte klarar?

Jag sjukskrev en gång ifrån ett arbete som i och för sig var psykiskt krävande, men egentligen inte på något sätt tungt. Jag var inte stressad av arbetet, och det var inte fysiskt tungt heller. Jag kunde själv styra arbetsinsatsen till stora delar och välja nivån på hur intensivt jag skulle jobba. Det ställdes givetvis krav men dessa var fullt rimliga, vare dig för höga eller för låga. Jag hade med andra ord ett mycket bra arbete. Jag var dock inte tillsvidareanställd utan arbetade på uppdrag/timmar vilket innebär att jag inte har någon tjänst att återgå till. Kan Försäkringskassan skaffa mig ett bättre arbete – ett arbete jag kan klara av? När jag blev sjuk hade jag försökt arbeta. Tre timmars arbete blev till tre-fyra dagar med svår smärta sängliggandes. Jag mår inte bättre idag. Däremot vet jag mer vad jag kan och inte kan och varför jag får så fruktansvärda smärtor.

Vilken arbetsgivare är beredd att anställa mig på dessa villkor? Försäkringskassan själv kanske eller varför inte arbetsförmedlingen? De har ju öppet fyra timmar i veckan här på orten… Det kanske är lagom för mig.

Ett är i alla fall säkert, vare sig jag eller min familj mår bättre av att vi inte vet vad som kommer att ske om ett halvår rent ekonomiskt.

Skrivet den 17 augusti 2009
”Pisal”