Det pratas mycket om enskilda fall när politikerna kommenterar sjuka som blir utförsäkrade av Försäkringskassan.
Nu gör vi ett försök att samla ihop alla fall som nämdes i media, bloggar och andra hemsidor.
Bara på den här bloggen finns idag 32 enskilda fall att läsa om.
Har du länkar till sidor som kan bidra blir vi glada.
Listan är påbörjad på sidan "Enskilda fall"
Visar inlägg med etikett Försäkringskassan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Försäkringskassan. Visa alla inlägg
söndag 26 september 2010
lördag 18 september 2010
Utbränd - att leva med depression
Nytt för idag:
Det finns en ny sida här på bloggen med tankar om försäkringskassan, psykisk ohälsa och om att inte bli trodd i ens dåliga mående.
Bränd i ett kallt samhälle
av Ia Höst
av Ia Höst
torsdag 16 september 2010
Fyra år till med hetsjakt på sjuka och arbetslösa?
En trafikolycka till jobbet kan räcka för att DU ska inse vilket helvete sjuka har idag.
Hela sjukförsäkringsreformen blev ett gigantiskt fiasko - några enstaka i varje län fick ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden medan socialbidragen har ökat lavinartat i kommunerna!
Vill du se DIN anhörig som sjuk och socialbidragstagare? Det kunde vara DU eller någon annan som var drabbad! Nästa månad kan det vara DU! INGEN är immun mot sjukdomar och olyckor! NU MÅSTE DET BLI ETT SLUT PÅ ELÄNDET!!!!
Skicka detta brev till ALLA dina mailkontakter! Skicka det till dina facebook kontakter och dela i loggen med jämna mellanrum fram till valet! DU kan göra skillnad!! Men det är bråttom!
Läs brevet här nedan!
http://klamydiabrevet.blogspot.com/2010/09/sveket.html
Se även youtubeklippet med Ola Sundberg
http://bit.ly/drxnuC
Fler skrämmande berättelser av hur människors liv slås i spillror kan man hitta på http://www.protestera.org/
Tänk på att vem som helst kan bli utförsäkrad, ingen råd över sjukdom och olycka.
(Privata försäkringar går oftast på försäkringskassans bedömning så en privatförsäkring löser inte problemet)
Läs gärna Brith Aspenlinds artikel.
http://www.sourze.se/Alla_kan_utf%C3%B6rs%C3%A4kras_10723497.asp
http://www.nyhetsverket.se/nyhet/10068/Reinfeldt-v%C3%A4grar-svara
Snälla tipsa alla dina kontakter! Vi kan inte acceptera att detta får fortgå!
Den som redan förtidsröstat har möjlighet att ändra sin röst på valdagen.
Oavsett vem som sitter vid rodret efter valet kommer Resurs att fortsätta att kämpa för upprättelse för sjuka och utsatta.
Besök RESURS vid: http://resurs.ning.com/?xg_source=msg_mes_network
Hela sjukförsäkringsreformen blev ett gigantiskt fiasko - några enstaka i varje län fick ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden medan socialbidragen har ökat lavinartat i kommunerna!
Vill du se DIN anhörig som sjuk och socialbidragstagare? Det kunde vara DU eller någon annan som var drabbad! Nästa månad kan det vara DU! INGEN är immun mot sjukdomar och olyckor! NU MÅSTE DET BLI ETT SLUT PÅ ELÄNDET!!!!
Skicka detta brev till ALLA dina mailkontakter! Skicka det till dina facebook kontakter och dela i loggen med jämna mellanrum fram till valet! DU kan göra skillnad!! Men det är bråttom!
Läs brevet här nedan!
http://klamydiabrevet.blogspot.com/2010/09/sveket.html
Se även youtubeklippet med Ola Sundberg
http://bit.ly/drxnuC
Fler skrämmande berättelser av hur människors liv slås i spillror kan man hitta på http://www.protestera.org/
Tänk på att vem som helst kan bli utförsäkrad, ingen råd över sjukdom och olycka.
(Privata försäkringar går oftast på försäkringskassans bedömning så en privatförsäkring löser inte problemet)
Läs gärna Brith Aspenlinds artikel.
http://www.sourze.se/Alla_kan_utf%C3%B6rs%C3%A4kras_10723497.asp
http://www.nyhetsverket.se/nyhet/10068/Reinfeldt-v%C3%A4grar-svara
Snälla tipsa alla dina kontakter! Vi kan inte acceptera att detta får fortgå!
Den som redan förtidsröstat har möjlighet att ändra sin röst på valdagen.
Oavsett vem som sitter vid rodret efter valet kommer Resurs att fortsätta att kämpa för upprättelse för sjuka och utsatta.
Besök RESURS vid: http://resurs.ning.com/?xg_source=msg_mes_network
måndag 13 september 2010
Att behandlas ovärdigt!
Just i denna stund våndas jag mest för min familj min hälsa och hela min existens. Jag har idag kontaktat min handläggare på Försäkringskassan. Med en stor klump i halsen tårar brännande och ännu ett slag under bältet senare sitter jag här och undrar varför.
Sist jag kontaktade Försäkringskassan efter avslutat ALI fick jag vänta över en månad på att få en handläggare.
Först gav de fel information om vilka läkarintyg som skulle med efter att jag själv som snart går in i väggen fixat detta. Det tog ytterligare tid därför att min nya handläggare hade semester, när människan i fråga var tillbaka från semestern fick jag svaret på min fråga om att en ny utredning skall göras. Detta kan ta mer än 30 dagar fr.o.m. att det riktiga intyget kom in. Nu ett tag efter, utan inkomst 1 månad kontaktar jag handläggaren för att höra hur det gått. Jo, ja hon har haft mycket att göra och hennes barn var ju sjuka o.s.v. Jag orkar inte höra eller ha empati, inte ens svara. Jag själv kan inte ens ta hand om mitt eget barn när denne blir sjuk. Sen började jag kolla vilka papper de hade och det fattades massor trots att dessa skickats in otaliga gånger. Så då föreslår denne ngt stressade utarbetade vabbande(VAB – Vård Av Barn) handläggare att jag skall fixa kopior åt dem. Jag tror att jag smäller av. Men vad fan har jag för val? Kopiera, posta, betala porto, vet inte ens om jag har pengar till det. Nu skall de ha ännu en halv månad på sig och det tillades innan samtalet avslutades:
- Ja och det är ju inte säkert att vi godkänner iallafall…
Min familj står på randen av utbrändhet av allt. Jag måste ha hjälp med för att få finnas till. Nu skall vi även bli utan mina sjukpengar, som jag jobbat ihop till. Förutom all jäkla smärta, problem, diagnoser, skall vi även sparkas på tills dess att vi går under.
Jag orkar inte med denna vansinnesjakt. Det finns en anledning till att jag inte kan jobba annars kanske jag hade suttit på Försäkringskassan och vänt papper jag med . Nu får dom göra sitt jobb själva. För nu orkar jag inte mera!
”Tappat Orken!”
ALI = Arbetslivsintroduktion. (Red. anm.)
Sist jag kontaktade Försäkringskassan efter avslutat ALI fick jag vänta över en månad på att få en handläggare.
Först gav de fel information om vilka läkarintyg som skulle med efter att jag själv som snart går in i väggen fixat detta. Det tog ytterligare tid därför att min nya handläggare hade semester, när människan i fråga var tillbaka från semestern fick jag svaret på min fråga om att en ny utredning skall göras. Detta kan ta mer än 30 dagar fr.o.m. att det riktiga intyget kom in. Nu ett tag efter, utan inkomst 1 månad kontaktar jag handläggaren för att höra hur det gått. Jo, ja hon har haft mycket att göra och hennes barn var ju sjuka o.s.v. Jag orkar inte höra eller ha empati, inte ens svara. Jag själv kan inte ens ta hand om mitt eget barn när denne blir sjuk. Sen började jag kolla vilka papper de hade och det fattades massor trots att dessa skickats in otaliga gånger. Så då föreslår denne ngt stressade utarbetade vabbande(VAB – Vård Av Barn) handläggare att jag skall fixa kopior åt dem. Jag tror att jag smäller av. Men vad fan har jag för val? Kopiera, posta, betala porto, vet inte ens om jag har pengar till det. Nu skall de ha ännu en halv månad på sig och det tillades innan samtalet avslutades:
- Ja och det är ju inte säkert att vi godkänner iallafall…
Min familj står på randen av utbrändhet av allt. Jag måste ha hjälp med för att få finnas till. Nu skall vi även bli utan mina sjukpengar, som jag jobbat ihop till. Förutom all jäkla smärta, problem, diagnoser, skall vi även sparkas på tills dess att vi går under.
Jag orkar inte med denna vansinnesjakt. Det finns en anledning till att jag inte kan jobba annars kanske jag hade suttit på Försäkringskassan och vänt papper jag med . Nu får dom göra sitt jobb själva. För nu orkar jag inte mera!
”Tappat Orken!”
ALI = Arbetslivsintroduktion. (Red. anm.)
fredag 13 augusti 2010
Bankrutt, sjuk och utan bostad
Hej jag heter P.
Jag vill väl bara dra min lilla historia fort, sen tacksam för tips hur jag ska bekämpa dom som förstört mitt liv och min familjs.
Jag blev sjukskriven av läkare för min knäskada, titanskruvar i knät sen en äldre skada som nu utvecklats till kraftig artros. I alla fall blev jag sjukskriven 24/3 och skickar in läkarintyg, tror att allt är ok, sen efter nån månad hör dom av sig och säger att intyget inte räcker. Dom ber då om ett nytt intyg vilket dom får, sen tar det väl 2-3 veckor till och dom säger att utredning ska ske och dom överväger att inte betala ut pengar. Inga klara besked!
Jag väntar och väntar under tiden har jag hyror att betala samt räkningar och 3 barn att betala för. Situationen börjar bli krisig o jag vet inget o får inga svar när jag ringer, det är deras läkare som bestämmer men dom säger att det går nog bra nu när dom fått 2 intyg. Tiden går är uppe i ett par mån nu, jag har redan skuldsatt mej, lånat av vänner, mina besparingar är helt borta.
Jag ringer o dom säger att överväga ändå att inte betala ut pengar. Inga klara besked! Jag ber min läkare ringa dit för att hjälpa mej, inget funkar men min läkare orkar inte mer, säger att hon borde ha juristutbildning för att klara av dom och deras läkare, som aldrig ringt, undersökt mej, eller något.
Jag är så klart bara ett nummer nånstans i deras pappershögar. Jag går bankrutt, mina vänner, familj kan ej hjälpa mer. Samtidigt går då mitt förhållande sedan 18 år åt skogen pga. av allt som det sliter med detta. Jag står nu på gatan ingenstans att ta vägen, får sova hos nån vän nån dag men sen går det ej mer. Jag ligger i tunnelbanan 2 nätter, nu börjar det krisa riktigt, mår så psykiskt dåligt att jag inte vill tala om det. Men tar kontakt med soc. som lyckas hysa in mej på olika vandrarhem. Jag orkar inte flytta mer och har ingen mat nu. Sociala lyckas få in mej en vecka på Bokloster Motel i Märsta. Jag får kontakt med en underbar handläggare på socialen i Täby som tar tag i hela situationen, direkt och i princip räddar mitt liv.
Med hennes stöd och hjälp lyckas jag klara mej. Vi ringer utförsäkringskassan, men hon får också nobben, det är som att tala med en betongvägg. Sen efter 3-4 månader får jag beskedet NOBBEN!
Deras läkare har sagt sitt, inga pengar retroaktivt heller. Börja jobba nu, säger de! Jag har mycket kraftig artros, i första läkarintyg står Mycket svårt att gå mer än 500 m. Jag blir sämre, nästa läkarintyg, kan nu ej gå mer än 200 m. Efter det försöker min läkare ringa dom och beskriva men icke! Jag har under tiden nästan gått under, helt bankrutt, ingen familj, skyldig stora pengar, ingen fast punkt att bo på. Blev alltså bollad över till socialen som nu får reda upp situationen, mycket dyrt för skattebet.
Jag är nu ännu sämre än nånsin, och säkert lång Rehab väntar. Om jag ens klarar av att jobba mer. VORE TACKSAM om nån kan ta tag i detta som händer och även tacksam för hjälp hur jag ska återfå min tro på beslutsfattarna, går nu med krycka och min tidigare nackskada som jag hade för många år sen har kommit igen pga. av kryckorna. Ska jag behöva gå igenom samma sak igen?
VÅGAR nu inte operera mej för att jag inte vet om när operation är klar. Får jag ligga kvar i sängen på sjukhuset när jag vaknar upp efter narkos, eller måste jag springa till arbetsförmedlingen direkt och söka jobb? Tacksam för hjälp om hur jag ska göra, vågar jag operera mej.
Dom har inte bara förstört mitt liv utan även lyckats stjäla mina pengar, runt 30-40 tusen kr. Och var är dom, i deras fika kassa eller i deras läkares egna fickor?
Skall förresten opereras i slutet av denna månad. Troligen såga av benet under knät för att sedan sätta ihop det igen för att byta slityta. Gick ej med vanlig knäledsoperation pga. av min förra skada.
Tack för att jag fick komma till tals.
Jag vill väl bara dra min lilla historia fort, sen tacksam för tips hur jag ska bekämpa dom som förstört mitt liv och min familjs.
Jag blev sjukskriven av läkare för min knäskada, titanskruvar i knät sen en äldre skada som nu utvecklats till kraftig artros. I alla fall blev jag sjukskriven 24/3 och skickar in läkarintyg, tror att allt är ok, sen efter nån månad hör dom av sig och säger att intyget inte räcker. Dom ber då om ett nytt intyg vilket dom får, sen tar det väl 2-3 veckor till och dom säger att utredning ska ske och dom överväger att inte betala ut pengar. Inga klara besked!
Jag väntar och väntar under tiden har jag hyror att betala samt räkningar och 3 barn att betala för. Situationen börjar bli krisig o jag vet inget o får inga svar när jag ringer, det är deras läkare som bestämmer men dom säger att det går nog bra nu när dom fått 2 intyg. Tiden går är uppe i ett par mån nu, jag har redan skuldsatt mej, lånat av vänner, mina besparingar är helt borta.
Jag ringer o dom säger att överväga ändå att inte betala ut pengar. Inga klara besked! Jag ber min läkare ringa dit för att hjälpa mej, inget funkar men min läkare orkar inte mer, säger att hon borde ha juristutbildning för att klara av dom och deras läkare, som aldrig ringt, undersökt mej, eller något.
Jag är så klart bara ett nummer nånstans i deras pappershögar. Jag går bankrutt, mina vänner, familj kan ej hjälpa mer. Samtidigt går då mitt förhållande sedan 18 år åt skogen pga. av allt som det sliter med detta. Jag står nu på gatan ingenstans att ta vägen, får sova hos nån vän nån dag men sen går det ej mer. Jag ligger i tunnelbanan 2 nätter, nu börjar det krisa riktigt, mår så psykiskt dåligt att jag inte vill tala om det. Men tar kontakt med soc. som lyckas hysa in mej på olika vandrarhem. Jag orkar inte flytta mer och har ingen mat nu. Sociala lyckas få in mej en vecka på Bokloster Motel i Märsta. Jag får kontakt med en underbar handläggare på socialen i Täby som tar tag i hela situationen, direkt och i princip räddar mitt liv.
Med hennes stöd och hjälp lyckas jag klara mej. Vi ringer utförsäkringskassan, men hon får också nobben, det är som att tala med en betongvägg. Sen efter 3-4 månader får jag beskedet NOBBEN!
Deras läkare har sagt sitt, inga pengar retroaktivt heller. Börja jobba nu, säger de! Jag har mycket kraftig artros, i första läkarintyg står Mycket svårt att gå mer än 500 m. Jag blir sämre, nästa läkarintyg, kan nu ej gå mer än 200 m. Efter det försöker min läkare ringa dom och beskriva men icke! Jag har under tiden nästan gått under, helt bankrutt, ingen familj, skyldig stora pengar, ingen fast punkt att bo på. Blev alltså bollad över till socialen som nu får reda upp situationen, mycket dyrt för skattebet.
Jag är nu ännu sämre än nånsin, och säkert lång Rehab väntar. Om jag ens klarar av att jobba mer. VORE TACKSAM om nån kan ta tag i detta som händer och även tacksam för hjälp hur jag ska återfå min tro på beslutsfattarna, går nu med krycka och min tidigare nackskada som jag hade för många år sen har kommit igen pga. av kryckorna. Ska jag behöva gå igenom samma sak igen?
VÅGAR nu inte operera mej för att jag inte vet om när operation är klar. Får jag ligga kvar i sängen på sjukhuset när jag vaknar upp efter narkos, eller måste jag springa till arbetsförmedlingen direkt och söka jobb? Tacksam för hjälp om hur jag ska göra, vågar jag operera mej.
Dom har inte bara förstört mitt liv utan även lyckats stjäla mina pengar, runt 30-40 tusen kr. Och var är dom, i deras fika kassa eller i deras läkares egna fickor?
Skall förresten opereras i slutet av denna månad. Troligen såga av benet under knät för att sedan sätta ihop det igen för att byta slityta. Gick ej med vanlig knäledsoperation pga. av min förra skada.
Tack för att jag fick komma till tals.
måndag 7 juni 2010
Ett drägligt liv
Jag skulle vilja ge mina medmänniskor en inblick i mitt liv, för att de kanske skall kunna öppna sina ögon mer och se sanningen i detta som händer.
Detta för att de ska få en förståelse för oss som inte kan men vill. Se dem som inte kan ge utryck för sin förtvivlan. För dessa ger jag er alla min berättelse för jag kan fortfarande ge uttryck för min verklighet. Det började redan i min barndom, jag var inte som alla andra, jag kunde böja mina leder hit och dit. Skolsköterskan skyllde på att man växer ur det och mina föräldrar svalde och tog emot.
Jag har alltid varit en glad social tjej med många järn i elden och jag har jobbat i de flesta branscher, utomlands och i stora bolag.
Under 2003 födde jag mitt första barn det var då allt började om i mitt liv. Jag hade en svår förlossning, i 3 1/2 dygn, det hela slutade med en tur på operationsbordet p.g.a. stora bristningar utvändigt och invändigt. Dessförinnan fastnade mitt barn, det kom in två bastanta damer som hävde sig över mig för att som de sa skulle trycka ut barnet. När dessa tryckte small min rygg. Detta är som jag har fått reda på senare absolut inget de skall göra. Jag som förstagångsföderska fick uppleva något som jag inte önskar någon annan. Efter operationen fick jag en massa komplikationer med infektioner o.s.v. Den enda uppföljning jag fick var sporadisk sjukgymnastik. Att jag hade ont i rygg och bäcken föstes bara åt sidan. Jag ville ju bara få vara mamma och kämpade vidare trots smärtor.
Efter min mammaledighet såg jag fram emot att börja jobba och försökte få hjälp på företaget, de skickade mig till företagshälsan. Under denna period gick jag på VC, där fick jag diagnosen myofaciellt smärtsyndrom fibromyalgi b.l.a. Jag försökte återgå till mitt jobb pröva gång på gång. Företaget skicka mig på Rehabkurs, denna hade ingen större effekt, i samband med denna så fick jag prova många olika mediciner vilket bara gav en massa biverkningar. Frågar man min familj var jag helt borta under denna period i sinnet. Jag blev sjukskriven gång på gång.
När denna Rehabkurs var slut hade jag och min familj nått en brytpunkt. Jag förlorade en mycket i inkomst orkade inte ta hand om det vardagliga. Vi hade ett hus som vi ägt ett par år. Detta fick vi nu ge upp. Min man som jobbade heltid kunde inte jobba 100 % komma hem och göra allt själv. Den enda lösningen var att flytta 10 mil för att få mindre boende och mera hjälp av familj och vänner. Mitt jobb gjorde det lätt för sig och sa upp mig p.g.a. arbetsbrist då jag inte kunde omplaceras. Vilket var en sorg för mig då jag gillat mitt jobb, den största sorgen här var att jag inte kunde vara en riktig mamma. Även om jag nu med facit i handen vet att jag är en bra mamma trots allt.
Jag blev gång på gång skickad på diverse utredningar med Försäkringskassan gav samma svar varje gång och jag blev erbjuden förtidspension ett antal gånger. Jag tackade nej för längst därinne fanns ett hopp om att fick jag hjälp kanske jag kunde göra något.
Jag flyttade till en annan stad, till en ny lägenhet, gick till alla specialister jag kunde hitta och betalade detta själv men ingen kunde ge mig ett annat svar. Jag hade så omfattande skador b.l.a. diskbråck efter förlossningen och skador i bäckenet, inflammationer o.s.v. Listan är så lång så jag ids inte ta hela. Alla dessa diagnoser, det medför att min kropp har ständig smärta dygnet runt, inflammationer vid minsta felsteg eller belastning o.s.v.
Jag blev nu bemött på min nya VC med förakt och misstro vilket resulterade i ännu mera utredningar och medicineringar. Jag var hög som ett höghus på morfin. De konstaterade diskbråck 4 år efter förlossningen men sa bara att det inte var något att göra. Nu ville de höja dosen av morfin min kropp, min mage, allt gav upp. Jag sa nej och då var jag inte välkommen om jag inte ville medicineras. Saken är den att jag även har en tarmsjukdom som inte funkar med vissa mediciner.
Jag fattade där ett beslut om att hitta någon annan läkare och detta blev en privatläkare med dyra taxor. Inte ens smärtteamet på lokala sjukhuset kunde ta emot mig då jag var för väl utredd. Jag kan inte räkna upp gångerna jag fått höra att jag borde vara mitt i livet jag är ju bara 35 för ung för att vara så sjuk. Jo tack, till alla dessa inkompetenta yrkesmänniskor. Jag valde aldrig att bli sjuk vid 28 års ålder, sjukdom har ingen ålder. Jag hade ju valt livet, jobbet, fler barn och mitt hus d.v.s. den aktiva tjej jag var. Jag hade absolut inte valt att ge min familj detta helvete. Inte mig själv heller. Alla saker jag vill men inte kan göra. Vänner som inte orkar med som försvann, de som inte förstår eller vill förstå. Jag har verkligen provat hela medicinfamiljen, sjukgymnastiken, KBT, alternativdelen, det finns inga halmstrån kvar. De godbitarna jag funnit på vägen använder jag idag t.ex. massage varmvatten avslappning meditation osv. För att orka ta del av mitt liv.
Nu jagas jag av mobben på Försäkringskassan, de anser att jag är för sjuk för att jobba enligt de medicinska underlagen men bankar på om individanpassat. Vilket inte heller funkat de 3 senaste gångerna jag faktiskt provat, om även styrks i de nya billiga utredningar de skickar mig på gång på gång som lösning. Gud vet vad dessa kostar och alla säger fotfarande samma om mig. Jag har nu ingått i arbetsförmedlingens fantastiska program, handläggaren kan inte hjälpa mig. Hon skickar därför tillbaka mig till Försäkringskassan igen där jag överklagar hela tiden.
Jag har själv hittat en ny VC, där jag hittade en läkare som förstod mig som kommer att hjälpa mig med att anpassa mitt liv till det drägliga. D.v.s. ge mig medicin när jag behöver det och utreda samt ge mig hjälpmedel för hemmet.
Det är otroligt kränkande att för varje utredning se helvetet passera en ytterligare gång. Möta ny sjukvårdspersonal gång på gång. Att t.o.m. de ger upp men jag kan hänga med på detta för halmstråna är slut. Jag kämpar för en enkel tillvaro som jag hade uppnått. Men min krassa verklighet är sådan att bakom alla dessa sjukdomar diagnoser finns jag. Jag är inte min sjukdom men den är med mig, varje dag resten av livet. Jag begär bara en dräglig tillvaro. Utan förnedring, kränkning, med respekt och att de ser människan bakom allt detta. För jag kämpar i motvind för mitt liv och det är bara huvudet som finns ovanför ytan.
Hälsningar
”Banna”
Detta för att de ska få en förståelse för oss som inte kan men vill. Se dem som inte kan ge utryck för sin förtvivlan. För dessa ger jag er alla min berättelse för jag kan fortfarande ge uttryck för min verklighet. Det började redan i min barndom, jag var inte som alla andra, jag kunde böja mina leder hit och dit. Skolsköterskan skyllde på att man växer ur det och mina föräldrar svalde och tog emot.
Jag har alltid varit en glad social tjej med många järn i elden och jag har jobbat i de flesta branscher, utomlands och i stora bolag.
Under 2003 födde jag mitt första barn det var då allt började om i mitt liv. Jag hade en svår förlossning, i 3 1/2 dygn, det hela slutade med en tur på operationsbordet p.g.a. stora bristningar utvändigt och invändigt. Dessförinnan fastnade mitt barn, det kom in två bastanta damer som hävde sig över mig för att som de sa skulle trycka ut barnet. När dessa tryckte small min rygg. Detta är som jag har fått reda på senare absolut inget de skall göra. Jag som förstagångsföderska fick uppleva något som jag inte önskar någon annan. Efter operationen fick jag en massa komplikationer med infektioner o.s.v. Den enda uppföljning jag fick var sporadisk sjukgymnastik. Att jag hade ont i rygg och bäcken föstes bara åt sidan. Jag ville ju bara få vara mamma och kämpade vidare trots smärtor.
Efter min mammaledighet såg jag fram emot att börja jobba och försökte få hjälp på företaget, de skickade mig till företagshälsan. Under denna period gick jag på VC, där fick jag diagnosen myofaciellt smärtsyndrom fibromyalgi b.l.a. Jag försökte återgå till mitt jobb pröva gång på gång. Företaget skicka mig på Rehabkurs, denna hade ingen större effekt, i samband med denna så fick jag prova många olika mediciner vilket bara gav en massa biverkningar. Frågar man min familj var jag helt borta under denna period i sinnet. Jag blev sjukskriven gång på gång.
När denna Rehabkurs var slut hade jag och min familj nått en brytpunkt. Jag förlorade en mycket i inkomst orkade inte ta hand om det vardagliga. Vi hade ett hus som vi ägt ett par år. Detta fick vi nu ge upp. Min man som jobbade heltid kunde inte jobba 100 % komma hem och göra allt själv. Den enda lösningen var att flytta 10 mil för att få mindre boende och mera hjälp av familj och vänner. Mitt jobb gjorde det lätt för sig och sa upp mig p.g.a. arbetsbrist då jag inte kunde omplaceras. Vilket var en sorg för mig då jag gillat mitt jobb, den största sorgen här var att jag inte kunde vara en riktig mamma. Även om jag nu med facit i handen vet att jag är en bra mamma trots allt.
Jag blev gång på gång skickad på diverse utredningar med Försäkringskassan gav samma svar varje gång och jag blev erbjuden förtidspension ett antal gånger. Jag tackade nej för längst därinne fanns ett hopp om att fick jag hjälp kanske jag kunde göra något.
Jag flyttade till en annan stad, till en ny lägenhet, gick till alla specialister jag kunde hitta och betalade detta själv men ingen kunde ge mig ett annat svar. Jag hade så omfattande skador b.l.a. diskbråck efter förlossningen och skador i bäckenet, inflammationer o.s.v. Listan är så lång så jag ids inte ta hela. Alla dessa diagnoser, det medför att min kropp har ständig smärta dygnet runt, inflammationer vid minsta felsteg eller belastning o.s.v.
Jag blev nu bemött på min nya VC med förakt och misstro vilket resulterade i ännu mera utredningar och medicineringar. Jag var hög som ett höghus på morfin. De konstaterade diskbråck 4 år efter förlossningen men sa bara att det inte var något att göra. Nu ville de höja dosen av morfin min kropp, min mage, allt gav upp. Jag sa nej och då var jag inte välkommen om jag inte ville medicineras. Saken är den att jag även har en tarmsjukdom som inte funkar med vissa mediciner.
Jag fattade där ett beslut om att hitta någon annan läkare och detta blev en privatläkare med dyra taxor. Inte ens smärtteamet på lokala sjukhuset kunde ta emot mig då jag var för väl utredd. Jag kan inte räkna upp gångerna jag fått höra att jag borde vara mitt i livet jag är ju bara 35 för ung för att vara så sjuk. Jo tack, till alla dessa inkompetenta yrkesmänniskor. Jag valde aldrig att bli sjuk vid 28 års ålder, sjukdom har ingen ålder. Jag hade ju valt livet, jobbet, fler barn och mitt hus d.v.s. den aktiva tjej jag var. Jag hade absolut inte valt att ge min familj detta helvete. Inte mig själv heller. Alla saker jag vill men inte kan göra. Vänner som inte orkar med som försvann, de som inte förstår eller vill förstå. Jag har verkligen provat hela medicinfamiljen, sjukgymnastiken, KBT, alternativdelen, det finns inga halmstrån kvar. De godbitarna jag funnit på vägen använder jag idag t.ex. massage varmvatten avslappning meditation osv. För att orka ta del av mitt liv.
Nu jagas jag av mobben på Försäkringskassan, de anser att jag är för sjuk för att jobba enligt de medicinska underlagen men bankar på om individanpassat. Vilket inte heller funkat de 3 senaste gångerna jag faktiskt provat, om även styrks i de nya billiga utredningar de skickar mig på gång på gång som lösning. Gud vet vad dessa kostar och alla säger fotfarande samma om mig. Jag har nu ingått i arbetsförmedlingens fantastiska program, handläggaren kan inte hjälpa mig. Hon skickar därför tillbaka mig till Försäkringskassan igen där jag överklagar hela tiden.
Jag har själv hittat en ny VC, där jag hittade en läkare som förstod mig som kommer att hjälpa mig med att anpassa mitt liv till det drägliga. D.v.s. ge mig medicin när jag behöver det och utreda samt ge mig hjälpmedel för hemmet.
Det är otroligt kränkande att för varje utredning se helvetet passera en ytterligare gång. Möta ny sjukvårdspersonal gång på gång. Att t.o.m. de ger upp men jag kan hänga med på detta för halmstråna är slut. Jag kämpar för en enkel tillvaro som jag hade uppnått. Men min krassa verklighet är sådan att bakom alla dessa sjukdomar diagnoser finns jag. Jag är inte min sjukdom men den är med mig, varje dag resten av livet. Jag begär bara en dräglig tillvaro. Utan förnedring, kränkning, med respekt och att de ser människan bakom allt detta. För jag kämpar i motvind för mitt liv och det är bara huvudet som finns ovanför ytan.
Hälsningar
”Banna”
onsdag 2 juni 2010
Den helt vansinniga sjukförsäkringen
Jag heter Camilla ska bli 51 år nu i sommar.
Jag ska försöka göra en lång historia kort. Detta handlar om den orättvisa sjukförsäkringen.
Jag har varit sjuk i c:a 14 år och har en diagnos fibro (fibromyalgi, Red:s anm.) som jag fick på neurologen Akademiska sjukhuset 1999.
Därefter har jag haft en massa andra ”sjukdomar” som en opererad axel, som gjort att min arm inte fungerar som den ska längre. Jag har hemtjänst som hjälper mig att hänga min tvätt eftersom jag inte klarar det själv.
Jag fick en kronisk tandbensinflammation som gjorde att jag levde på penicillin 1 år, men tyvärr fick de ta alla mina tänder, dessutom har jag sedan även legat inne för magproblem, disk/rygg problem, njursten och cellförändringar samt lite annat smått och gott
Jag har med jämna mellanrum försökt att jobba lite, för att gå hemma är ju ingen dröm.
Men det är tydligen där jag gjorde fel. För ca 3,5-4 år sen skickade Försäkringskassan mig på en Alfta utredning. Där kom de fram till att i det läget hade jag ingen arbetskapacitet alls.
Jag skrek högt, för jag ville ju fortfarande jobba det lilla jag kunde. Därefter fick jag ansöka om sjukbidrag på bara 75 %, sagt och gjort, jag tyckte det var bra, tills jag blev sämre, jag lades in på sjukhuset för problem med ryggen, sedan var jag inlagd då jag blev skrapad för cellförändringar, efter det åkte jag in på sjukhuset igen men för magsår, efter det hem igen, sedan så in till sjukhuset på nytt för en konisering av livmodern för att få bort cellförändringarna som inte försvann. Jag var efter allt detta i rätt dålig kondition.
Innan detta hade jag ringt Försäkringskassan vid flera tillfällen och undrat vad dom tänkte göra med Alfta grejen, för jag ville ju ha sjukgymnastik och vad man nu kunde hitta på i rehabilitering. Men inget hände å allt lades i glömska.
När det var dags för ett nytt läkarintyg och en bedömning för ca 2,5 år sen, gjorde min läkare fel. Han orkade inte göra ett nytt intyg trots besök så han kopierade ett gammalt intyg från 2001. Försäkringskassan skrek högt och det resulterade i att jag var utan pengar i 3 månader.
Med det lilla jag hade då fick jag ju rensa i ekonomin alltså, för att klara mig.
Jag var även tvingad att gå till socialen. Det hela löste sig så småningom, för jag tog kontakt med en journalist. Men jag fick då bara 75 % av min sjukersättning vilket inte är mycket. På det har jag hankat mig fram, pusslat och trixat för att allt ska gå ihop.
Detta även om jag då vid detta tillfälle ansökte om 100 %.
I nov-09 fick jag brev från Försäkringskassan där det stod om utförsäkring och a-kassan.
Jag trodde ju inte på något vis att detta kunde gälla mig men jag ansökte om inträde i mitt gamla fack i början på dec. Allt var lugnt JA, eller hur? Den 28 februari ringer Försäkringskassan och säger: - På måndag är du utförsäkrad.
Sen kan jag säga att helvetesresan började. Alla mina inkomster försvann. Jag skulle helt plötsligt gå på en sökajobb-kurs med en ersättning på c:a 3500 kr i månaden eftersom att det i samma veva visade sig att facket inte godkände mitt inträde, då jag jobbade 5 tim/ vecka och dessutom i fel bransch.
Vad göra? Jo, det var att gå till socialen och där blev ju allt fel från början till slut.
Nu sitter jag här idag, visserligen med en hyra som är betald denna månad, men inga pengar till mat, påminnelser på räkningar och inkassokrav som ökar hela tiden, dels för att socialen räknat fel, att de inte tar hänsyn till omständigheterna o.s.v., o.s.v.
Höjden var ändå när de inte tillät mig att hämta den medicin jag behöver för att ena sorten inte ingår i högkostnadskortet, och när sedan socialen räknade flytt av pengar från olika konton som inkomst, då kände jag bara att nu orkar jag inte mer.
Det kan inte få gå till på detta vis. Jag har inga räkningar som ingår i någon lyxkonsumtion, utan det är hyra, el, mat, telefon, tv, bredband, facket, läkare och min medicin.
De anser också att jag ska flytta till en 1;a, avliva min katt, stänga av mobil, bredband och bara ha 1,2 och 4 som tv kanaler. Är detta verkligen en skälig levnadsstandard med dagens mått mätt? Ska jag stängas av från omvärlden och sitta stirrandes i en vägg? Mitt liv är förändrat så mycket redan i ju med att jag är sjuk. Men nu har de tagit det sista jag hade av min gnista. Är detta ett värdigt liv. Man känner sig kränkt, värdelös.
Jag vet inte var jag ska vända mig riktigt. Men jag ska på något sätt anmäla socialen för deras behandling av mig. Och se vad jag sedan kan göra med resten.
Ja, detta var en kort historia och det fattas säkert en del detaljer. Men jag måste försöka göra något innan jag går under.
PS: Jag ska kanske inte klaga så mycket. Arbetsförmedlingen ansåg att jag inte var i ”skick” att gå på sökajobb-gruppen. Man skulle skicka mig vidare till en psykolog! DS
Jag ska försöka göra en lång historia kort. Detta handlar om den orättvisa sjukförsäkringen.
Jag har varit sjuk i c:a 14 år och har en diagnos fibro (fibromyalgi, Red:s anm.) som jag fick på neurologen Akademiska sjukhuset 1999.
Därefter har jag haft en massa andra ”sjukdomar” som en opererad axel, som gjort att min arm inte fungerar som den ska längre. Jag har hemtjänst som hjälper mig att hänga min tvätt eftersom jag inte klarar det själv.
Jag fick en kronisk tandbensinflammation som gjorde att jag levde på penicillin 1 år, men tyvärr fick de ta alla mina tänder, dessutom har jag sedan även legat inne för magproblem, disk/rygg problem, njursten och cellförändringar samt lite annat smått och gott
Jag har med jämna mellanrum försökt att jobba lite, för att gå hemma är ju ingen dröm.
Men det är tydligen där jag gjorde fel. För ca 3,5-4 år sen skickade Försäkringskassan mig på en Alfta utredning. Där kom de fram till att i det läget hade jag ingen arbetskapacitet alls.
Jag skrek högt, för jag ville ju fortfarande jobba det lilla jag kunde. Därefter fick jag ansöka om sjukbidrag på bara 75 %, sagt och gjort, jag tyckte det var bra, tills jag blev sämre, jag lades in på sjukhuset för problem med ryggen, sedan var jag inlagd då jag blev skrapad för cellförändringar, efter det åkte jag in på sjukhuset igen men för magsår, efter det hem igen, sedan så in till sjukhuset på nytt för en konisering av livmodern för att få bort cellförändringarna som inte försvann. Jag var efter allt detta i rätt dålig kondition.
Innan detta hade jag ringt Försäkringskassan vid flera tillfällen och undrat vad dom tänkte göra med Alfta grejen, för jag ville ju ha sjukgymnastik och vad man nu kunde hitta på i rehabilitering. Men inget hände å allt lades i glömska.
När det var dags för ett nytt läkarintyg och en bedömning för ca 2,5 år sen, gjorde min läkare fel. Han orkade inte göra ett nytt intyg trots besök så han kopierade ett gammalt intyg från 2001. Försäkringskassan skrek högt och det resulterade i att jag var utan pengar i 3 månader.
Med det lilla jag hade då fick jag ju rensa i ekonomin alltså, för att klara mig.
Jag var även tvingad att gå till socialen. Det hela löste sig så småningom, för jag tog kontakt med en journalist. Men jag fick då bara 75 % av min sjukersättning vilket inte är mycket. På det har jag hankat mig fram, pusslat och trixat för att allt ska gå ihop.
Detta även om jag då vid detta tillfälle ansökte om 100 %.
I nov-09 fick jag brev från Försäkringskassan där det stod om utförsäkring och a-kassan.
Jag trodde ju inte på något vis att detta kunde gälla mig men jag ansökte om inträde i mitt gamla fack i början på dec. Allt var lugnt JA, eller hur? Den 28 februari ringer Försäkringskassan och säger: - På måndag är du utförsäkrad.
Sen kan jag säga att helvetesresan började. Alla mina inkomster försvann. Jag skulle helt plötsligt gå på en sökajobb-kurs med en ersättning på c:a 3500 kr i månaden eftersom att det i samma veva visade sig att facket inte godkände mitt inträde, då jag jobbade 5 tim/ vecka och dessutom i fel bransch.
Vad göra? Jo, det var att gå till socialen och där blev ju allt fel från början till slut.
Nu sitter jag här idag, visserligen med en hyra som är betald denna månad, men inga pengar till mat, påminnelser på räkningar och inkassokrav som ökar hela tiden, dels för att socialen räknat fel, att de inte tar hänsyn till omständigheterna o.s.v., o.s.v.
Höjden var ändå när de inte tillät mig att hämta den medicin jag behöver för att ena sorten inte ingår i högkostnadskortet, och när sedan socialen räknade flytt av pengar från olika konton som inkomst, då kände jag bara att nu orkar jag inte mer.
Det kan inte få gå till på detta vis. Jag har inga räkningar som ingår i någon lyxkonsumtion, utan det är hyra, el, mat, telefon, tv, bredband, facket, läkare och min medicin.
De anser också att jag ska flytta till en 1;a, avliva min katt, stänga av mobil, bredband och bara ha 1,2 och 4 som tv kanaler. Är detta verkligen en skälig levnadsstandard med dagens mått mätt? Ska jag stängas av från omvärlden och sitta stirrandes i en vägg? Mitt liv är förändrat så mycket redan i ju med att jag är sjuk. Men nu har de tagit det sista jag hade av min gnista. Är detta ett värdigt liv. Man känner sig kränkt, värdelös.
Jag vet inte var jag ska vända mig riktigt. Men jag ska på något sätt anmäla socialen för deras behandling av mig. Och se vad jag sedan kan göra med resten.
Ja, detta var en kort historia och det fattas säkert en del detaljer. Men jag måste försöka göra något innan jag går under.
PS: Jag ska kanske inte klaga så mycket. Arbetsförmedlingen ansåg att jag inte var i ”skick” att gå på sökajobb-gruppen. Man skulle skicka mig vidare till en psykolog! DS
onsdag 5 maj 2010
Pisal berättar vidare.... del 3
Jag skrev min berättelse i augusti. Den 1/3 2010 anmälde jag mig till arbetsförmedlingen. Den 7/3 fick jag brev från Försäkringskassan som hade beviljat mig ytterligare 18 månader. Jag fick då avanmäla mig både till arbetsförmedlingen och till a-kassan som jag redan skickat in och hunnit få papper från. Jag hade skickat in ansökan redan i november och min läkare skrev sitt intyg i januari där han upprepade stadigvarande nedsatt gång på gång. Vid avstämningsmötet försökte Försäkringskassan få det till att jag var stressad (vilket jag i och för sig är, men främst på grund av att smärtan som ligger i nivåer 7-9/10 möjliga.) Då tog min läkare till orda med sin mest myndiga röst och talade om att min psykiska hälsa var det inget större fel på medan däremot min fysiska var att betrakta som icke rehabiliteringsbar. Det enda återstående hoppet är en eventuell steloperation av mitt bäcken.
Detta betonades också i läkarutlåtandet. Han skrev också att jag behandlas med starka morfinpreparat för att överhuvudtaget kunna röra mig. Jag går med rollator. Ska jag gå längre sträckor är det rullstol och inomhus gäller kryckor just nu. Men det blev alltså 18 månader till i stället för varaktig ersättning.
I mars fick jag en så svår smärtattack att jag åkte till universitetssjukhuset och låg inlagd över en vecka. De skrev omgående en specialistläkaremiss för konsultation angående steloperation. Denna görs nämligen endast av en läkare i hela Sverige. Länsdelssjukhusets klinikchef hade tvärvägrat skriva en sådan remiss och "små" distriktsläkare får inte skriva dem. Nu ska jag i alla fall iväg på en bedömning om ett par veckor. Jag återkommer senare om hur detta går.
Jag skrev ju också om färdtjänsten. Under hösten har jag nog skickat in ett tiotal olika intyg, Det senaste skickades i mars. Då skrev min läkare att jag kunde gå som mest 20 meter när jag var dålig om jag överhuvudtaget klarade gå. Var jag i bra form klarade jag max 100 meter. I slutet av april kom Förvaltningsdomstolen beslut. Jag är beviljad färdtjänst. Jag blev givetvis jätteglad, för det underlättar otroligt för mig att kunna åka dit jag vill. Sedan läste jag beslutet noggrannare. Jag är beviljad färdtjänst tom november 2010. Ja, ni läste rätt. Jag har fått färdtjänst för ett halvår. Första ansökan om färdtjänst gjorde jag för två år sedan...
Men något positivt har det i alla fall blivit. Jag har färdtjänst och jag ska träffa en specialist på just mitt tillstånd. Jag vill tillägga att utan stödet från Resurs och de specialister som finns inom nätverket hade jag säkert inte ens kommit så långt, och jag vill också tacka er alla som kommenterat mina inlägg. Det har gett mig mycket att få ta del av era erfarenheter.
/Pisal
Pisals berättelser del 1-3
Detta betonades också i läkarutlåtandet. Han skrev också att jag behandlas med starka morfinpreparat för att överhuvudtaget kunna röra mig. Jag går med rollator. Ska jag gå längre sträckor är det rullstol och inomhus gäller kryckor just nu. Men det blev alltså 18 månader till i stället för varaktig ersättning.
I mars fick jag en så svår smärtattack att jag åkte till universitetssjukhuset och låg inlagd över en vecka. De skrev omgående en specialistläkaremiss för konsultation angående steloperation. Denna görs nämligen endast av en läkare i hela Sverige. Länsdelssjukhusets klinikchef hade tvärvägrat skriva en sådan remiss och "små" distriktsläkare får inte skriva dem. Nu ska jag i alla fall iväg på en bedömning om ett par veckor. Jag återkommer senare om hur detta går.
Jag skrev ju också om färdtjänsten. Under hösten har jag nog skickat in ett tiotal olika intyg, Det senaste skickades i mars. Då skrev min läkare att jag kunde gå som mest 20 meter när jag var dålig om jag överhuvudtaget klarade gå. Var jag i bra form klarade jag max 100 meter. I slutet av april kom Förvaltningsdomstolen beslut. Jag är beviljad färdtjänst. Jag blev givetvis jätteglad, för det underlättar otroligt för mig att kunna åka dit jag vill. Sedan läste jag beslutet noggrannare. Jag är beviljad färdtjänst tom november 2010. Ja, ni läste rätt. Jag har fått färdtjänst för ett halvår. Första ansökan om färdtjänst gjorde jag för två år sedan...
Men något positivt har det i alla fall blivit. Jag har färdtjänst och jag ska träffa en specialist på just mitt tillstånd. Jag vill tillägga att utan stödet från Resurs och de specialister som finns inom nätverket hade jag säkert inte ens kommit så långt, och jag vill också tacka er alla som kommenterat mina inlägg. Det har gett mig mycket att få ta del av era erfarenheter.
/Pisal
Pisals berättelser del 1-3
torsdag 22 april 2010
Man får vara glad för det lilla.....
.....sa han som pinkade fingerborgen full.
Ja, jag ska i alla fall vara glad över att min högra hand fortfarande är riktigt stark. Denna grund till glädje blev igår uppmätt i en speciell apparat för just det ändamålet, att mäta handstyrka. Det borde jag vara glad för, har jag förstått. Jag har nämligen, tro det eller ej, efter åtta år fått träffa experterna. Att detta möte till slut kom till stånd, kan endast tillskrivas min egen tjurskallighet och ingen annan. Att den övriga delen av min kropp inte lyckades lika bra i testerna som högerhanden, bör man kanske inte alls fokusera på. För alla vi som ännu inte drabbats av någon dödlig sjukdom, ska bli friska nu, är det sagt.
Experterna bestod av en överläkare, en sjukgymnast, en psykolog, en socionom och en praktikant. Med öppet sinne, men utan för högt ställda förväntningar stegade jag den andra undersökningsdagen in på rummet där mitt öde skulle avgöras. Jag skulle få en sammanfattad rapport av experterna om mina sedan åtta år, svåra besvär av smärta från bäcken och ländrygg. Ingen har tidigare kunnat hjälpa mig, trots upprepade försök från den envisa människa som jag ändå är. Ett litet gnagande hopp fanns ändå där, att nu skulle jag nog få veta vad felet var och vad som skulle göras åt det. Stolar var utställda i en ring runt golvet och jag fick den äran att välja stol först. Med ett litet leende på läpparna tittade jag förhoppningsfullt på experterna som en efter en placerade sig runt omkring mig.
Mina måttligt ställda förväntningar visade sig snart bli utsmetade som en hundblaja på trottoaren. Läkaren menade att mitt ryggtillstånd var svårt att göra något åt, men att jag skulle få pröva en medicin som hjälpte somliga patienter, men långt ifrån alla. Jag skulle dock alltid vara beredd att få uppleva smärta och obehag på grund av mitt feldoserade skelett, med krokar och svängar på ställen där de inte borde vara, vilket i sig gör belastningen på hela rörelseapparaten alldeles för hög. Men så är just du konstruerad och det är ju unikt i sig, sa doktorn och log. Ständig smärta och sömnbrist är numera inget argument för att få sjukersättning, tillade han och log ännu mer. Jag undrade vad som var så trevligt, att han måste le? Skulle det faktum att min rygg var unik, på något sätt göra mig friskare eller gladare? Mängden av tablettburkar och mediciner med obegripliga namn jag under alla år prövat, utan förbättring, for förbi i min inre syn som på ett löpande band.
Nästa att tala var psykologen, som var en späd mycket ung kvinna med mjuk röst. Vad jag kan förstå är du inte allvarligt deprimerad, vilket en del kan bli av sina smärtor, sa hon. Nej, inte allvarligt deprimerad, men jag blir heller inte glad av dem, sa jag. Psykologen log också, hon flackade med blicken och verkade önska att det var någon annans tur att tala.
Då trädde socionomen in, en mycket lång och smal och intetsägande man i femtioårsåldern, som redan vid vårt första möte visat sig kunna reta gallfeber på mig då han upprepat ställde frågor till mig och i samma veva som jag var i färd med att svara, pratade i munnen på mig. Han svarade alltså på sina egna frågor. Nu påpekade han att jag inte skulle förvänta mig att få fortsatt sjukersättning från försäkringskassan.
Nej, jag har nog förstått att det blir svårt, sa jag. Men hur kan ni hjälpa mig att bli bättre och friskare under tiden? Jag tittade var och en av mötesdeltagarna i ögonen. Du måste anmäla dig på arbetsförmedlingen den första dagen du blir utförsäkrad, sa socionomen och anlade ett hånfullt grin i ansiktet. Annars blir du utan sjukpenninggrundande inkomst. Han räckte en utskrift från försäkringskassans hemsida om reglerna i min hand. Om du inte är med i a-kassan får du ungefär 200 kronor om dagen i arbetsförmedlingens program, tillade han med ett nytt flin. Det är ju bra att din högerhand fungerar, sa han. Där finns en liten arbetsförmåga.
Jamen, jag kom hit för att få hjälp! Jag är inte frisk, jag har jävligt ont och jag sover nästan inget på nätterna. Mitt och min familjs liv är åt helvete och så har det varit i åtta år! Mina ord kom plötsligt och lite för högt som om en helt ny och okänd vulkan haft sitt första utbrott inför en förbluffad omvärld.
Sjukgymnasten som var en lite äldre och ganska bestämd dam kom så till min undsättning. Det var som om hon känt på sig att min frustration skulle komma i ljuset förr eller senare. Hon sa att jag behövde hjälp av en särskild sorts sjukgymnast, men att sådana inte växte på träd minsann. Helt säkert är att det inte finns någon sådan där du bor, tillade hon. Ett sådant specialprogram skulle kanske kunna göra det lite bättre i ryggen, men bara kanske. Jag ringer till dig när du kommer hem, sa hon. Sanningen är att jag i alla dessa år tränat nästan varje dag. Jag har gjort allt som alla yrkesmänniskor i området föreslagit mig och verkligen ansträngt mig för att själv göra något åt saken. Skulle det mystiska träningsprogrammet som ingen verkar kunna delge mig verkligen kunna rädda mig innan mina kvarvarande månader i sjukförsäkringen är till ända?
Nu tog åter läkaren till orda. Han undrade om det var något mer som jag ville fråga om eller säga till dem. Jag satt förstummad i min egen värld där tankarna galopperade vilda och galna över vad som skedde mitt framför mina ögon. Samtalet var tydligen slut och det här var allt som erbjöds, eller var det ens något? Nu när jag äntligen kommit fram dit jag hela tiden hade trott att hjälpen fanns och så fanns den inte där. Inte ens det psykologiska stöd jag så väl skulle behövt i min situation. Jag måste ju gå vidare, hur livet än kommer att te sig.
Nej, jag har inget mer att säga er, sa jag efter en tankepaus då jag insett att experterna inte alls verkade förstå hur oändligt lång och strävsam min väg hade varit för att komma ända hit. Eller hur stor högen med inkastade handdukar var, som jag en efter en ändå plockat upp för att trots allt gå vidare hur ont och eländigt allting var.
Utanför dörren trängde tårar av ilska, besvikelse och sorg upp för alla år jag kämpat och för alla år som finns kvar att kämpa. Jag kommer med all säkerhet att bli utförsäkrad från försäkringskassan. Trots detta har jag beslutat mig för att göra en ny ansökan om hel sjukersättning. Jag är fortfarande inte frisk eftersom det inte verkar finnas någon hjälp att få. Jag kommer förmodligen alltid att få leva så här. Mitt liv blev inte alls som jag hade planerat och min familj får också betala för det, på många sätt.
Det är nu känner jag depressionen med sin illaluktande andedräkt komma flåsande i min nacke. Men jag borde vara nöjd för att min högra hand fortfarande är stark.
Karin
Ja, jag ska i alla fall vara glad över att min högra hand fortfarande är riktigt stark. Denna grund till glädje blev igår uppmätt i en speciell apparat för just det ändamålet, att mäta handstyrka. Det borde jag vara glad för, har jag förstått. Jag har nämligen, tro det eller ej, efter åtta år fått träffa experterna. Att detta möte till slut kom till stånd, kan endast tillskrivas min egen tjurskallighet och ingen annan. Att den övriga delen av min kropp inte lyckades lika bra i testerna som högerhanden, bör man kanske inte alls fokusera på. För alla vi som ännu inte drabbats av någon dödlig sjukdom, ska bli friska nu, är det sagt.
Experterna bestod av en överläkare, en sjukgymnast, en psykolog, en socionom och en praktikant. Med öppet sinne, men utan för högt ställda förväntningar stegade jag den andra undersökningsdagen in på rummet där mitt öde skulle avgöras. Jag skulle få en sammanfattad rapport av experterna om mina sedan åtta år, svåra besvär av smärta från bäcken och ländrygg. Ingen har tidigare kunnat hjälpa mig, trots upprepade försök från den envisa människa som jag ändå är. Ett litet gnagande hopp fanns ändå där, att nu skulle jag nog få veta vad felet var och vad som skulle göras åt det. Stolar var utställda i en ring runt golvet och jag fick den äran att välja stol först. Med ett litet leende på läpparna tittade jag förhoppningsfullt på experterna som en efter en placerade sig runt omkring mig.
Mina måttligt ställda förväntningar visade sig snart bli utsmetade som en hundblaja på trottoaren. Läkaren menade att mitt ryggtillstånd var svårt att göra något åt, men att jag skulle få pröva en medicin som hjälpte somliga patienter, men långt ifrån alla. Jag skulle dock alltid vara beredd att få uppleva smärta och obehag på grund av mitt feldoserade skelett, med krokar och svängar på ställen där de inte borde vara, vilket i sig gör belastningen på hela rörelseapparaten alldeles för hög. Men så är just du konstruerad och det är ju unikt i sig, sa doktorn och log. Ständig smärta och sömnbrist är numera inget argument för att få sjukersättning, tillade han och log ännu mer. Jag undrade vad som var så trevligt, att han måste le? Skulle det faktum att min rygg var unik, på något sätt göra mig friskare eller gladare? Mängden av tablettburkar och mediciner med obegripliga namn jag under alla år prövat, utan förbättring, for förbi i min inre syn som på ett löpande band.
Nästa att tala var psykologen, som var en späd mycket ung kvinna med mjuk röst. Vad jag kan förstå är du inte allvarligt deprimerad, vilket en del kan bli av sina smärtor, sa hon. Nej, inte allvarligt deprimerad, men jag blir heller inte glad av dem, sa jag. Psykologen log också, hon flackade med blicken och verkade önska att det var någon annans tur att tala.
Då trädde socionomen in, en mycket lång och smal och intetsägande man i femtioårsåldern, som redan vid vårt första möte visat sig kunna reta gallfeber på mig då han upprepat ställde frågor till mig och i samma veva som jag var i färd med att svara, pratade i munnen på mig. Han svarade alltså på sina egna frågor. Nu påpekade han att jag inte skulle förvänta mig att få fortsatt sjukersättning från försäkringskassan.
Nej, jag har nog förstått att det blir svårt, sa jag. Men hur kan ni hjälpa mig att bli bättre och friskare under tiden? Jag tittade var och en av mötesdeltagarna i ögonen. Du måste anmäla dig på arbetsförmedlingen den första dagen du blir utförsäkrad, sa socionomen och anlade ett hånfullt grin i ansiktet. Annars blir du utan sjukpenninggrundande inkomst. Han räckte en utskrift från försäkringskassans hemsida om reglerna i min hand. Om du inte är med i a-kassan får du ungefär 200 kronor om dagen i arbetsförmedlingens program, tillade han med ett nytt flin. Det är ju bra att din högerhand fungerar, sa han. Där finns en liten arbetsförmåga.
Jamen, jag kom hit för att få hjälp! Jag är inte frisk, jag har jävligt ont och jag sover nästan inget på nätterna. Mitt och min familjs liv är åt helvete och så har det varit i åtta år! Mina ord kom plötsligt och lite för högt som om en helt ny och okänd vulkan haft sitt första utbrott inför en förbluffad omvärld.
Sjukgymnasten som var en lite äldre och ganska bestämd dam kom så till min undsättning. Det var som om hon känt på sig att min frustration skulle komma i ljuset förr eller senare. Hon sa att jag behövde hjälp av en särskild sorts sjukgymnast, men att sådana inte växte på träd minsann. Helt säkert är att det inte finns någon sådan där du bor, tillade hon. Ett sådant specialprogram skulle kanske kunna göra det lite bättre i ryggen, men bara kanske. Jag ringer till dig när du kommer hem, sa hon. Sanningen är att jag i alla dessa år tränat nästan varje dag. Jag har gjort allt som alla yrkesmänniskor i området föreslagit mig och verkligen ansträngt mig för att själv göra något åt saken. Skulle det mystiska träningsprogrammet som ingen verkar kunna delge mig verkligen kunna rädda mig innan mina kvarvarande månader i sjukförsäkringen är till ända?
Nu tog åter läkaren till orda. Han undrade om det var något mer som jag ville fråga om eller säga till dem. Jag satt förstummad i min egen värld där tankarna galopperade vilda och galna över vad som skedde mitt framför mina ögon. Samtalet var tydligen slut och det här var allt som erbjöds, eller var det ens något? Nu när jag äntligen kommit fram dit jag hela tiden hade trott att hjälpen fanns och så fanns den inte där. Inte ens det psykologiska stöd jag så väl skulle behövt i min situation. Jag måste ju gå vidare, hur livet än kommer att te sig.
Nej, jag har inget mer att säga er, sa jag efter en tankepaus då jag insett att experterna inte alls verkade förstå hur oändligt lång och strävsam min väg hade varit för att komma ända hit. Eller hur stor högen med inkastade handdukar var, som jag en efter en ändå plockat upp för att trots allt gå vidare hur ont och eländigt allting var.
Utanför dörren trängde tårar av ilska, besvikelse och sorg upp för alla år jag kämpat och för alla år som finns kvar att kämpa. Jag kommer med all säkerhet att bli utförsäkrad från försäkringskassan. Trots detta har jag beslutat mig för att göra en ny ansökan om hel sjukersättning. Jag är fortfarande inte frisk eftersom det inte verkar finnas någon hjälp att få. Jag kommer förmodligen alltid att få leva så här. Mitt liv blev inte alls som jag hade planerat och min familj får också betala för det, på många sätt.
Det är nu känner jag depressionen med sin illaluktande andedräkt komma flåsande i min nacke. Men jag borde vara nöjd för att min högra hand fortfarande är stark.
Karin
Lämpliga handläggningstider?!
2010-02-27 halkade jag och slog i armbågen som hoppade ur led. Luxation. 12 timmars sjukhusvistelse, morfin, stesolid och till slut narkos för att rätta till armen.
Blev sjukskriven from denna dag i 3 veckor. Min son postade detta 2010-02-28. FK fick detta på sitt bord 2010-03-02.
Kontaktar Fk via mail 2010-03-11. Jag måste sjukanmäla mig.
Den blanketten fick jag 2010-03-18 och den är då from 2010-03-02 och ej från det datumet som läkarintyget är skrivet. Jag förklarade att jag inte kunnat komma upp ur sängen och att det var min 15årige son som fick ta hand om mig, just på sportlovet.
När jag återigen tog kontakt med dem en vecka senare, får jag till svar ”vi har en handläggningstid på 30 dagar from 2010-03-19”.
Återigen blev jag arg, ledsen och frustrerad men väntade t.o.m. vecka 15.
Börjar återigen maila dem och får bara till svar ”vi har skickat detta vidare till den grupp som handlägger detta”.
Idag 2010-04-16 kl 16 blev jag uppringd av någon Therese som säger att "vi beklagar att dina papper blivit liggandes" din SGI utreds i Göteborg, vår chef har skrivit brev till dig, du får det i början på nästa vecka.
Sedan börjar hon fråga ut mig om hur mycket jag arbetat o.s.v. Jag blev så förbannad, så jag talade om för henne att jag endast kommer att prata med någon i chefposition och att detta är rent kriminellt!
De har haft mina papper på sitt bord sedan 2 mars, trots detta har det än idag inte hänt ett dyft!!
Vi alla måste göra något åt detta, får tjänstemän på FK bete sig hursomhelst utan att stå till svars?
Jag är inte ett dugg förvånad över att folk tar livet av sig, det är ju FK som driver dem till det.
Vi måste göra uppror!! Detta får inte fortgå!
Dragica Ristic
Blev sjukskriven from denna dag i 3 veckor. Min son postade detta 2010-02-28. FK fick detta på sitt bord 2010-03-02.
Kontaktar Fk via mail 2010-03-11. Jag måste sjukanmäla mig.
Den blanketten fick jag 2010-03-18 och den är då from 2010-03-02 och ej från det datumet som läkarintyget är skrivet. Jag förklarade att jag inte kunnat komma upp ur sängen och att det var min 15årige son som fick ta hand om mig, just på sportlovet.
När jag återigen tog kontakt med dem en vecka senare, får jag till svar ”vi har en handläggningstid på 30 dagar from 2010-03-19”.
Återigen blev jag arg, ledsen och frustrerad men väntade t.o.m. vecka 15.
Börjar återigen maila dem och får bara till svar ”vi har skickat detta vidare till den grupp som handlägger detta”.
Idag 2010-04-16 kl 16 blev jag uppringd av någon Therese som säger att "vi beklagar att dina papper blivit liggandes" din SGI utreds i Göteborg, vår chef har skrivit brev till dig, du får det i början på nästa vecka.
Sedan börjar hon fråga ut mig om hur mycket jag arbetat o.s.v. Jag blev så förbannad, så jag talade om för henne att jag endast kommer att prata med någon i chefposition och att detta är rent kriminellt!
De har haft mina papper på sitt bord sedan 2 mars, trots detta har det än idag inte hänt ett dyft!!
Vi alla måste göra något åt detta, får tjänstemän på FK bete sig hursomhelst utan att stå till svars?
Jag är inte ett dugg förvånad över att folk tar livet av sig, det är ju FK som driver dem till det.
Vi måste göra uppror!! Detta får inte fortgå!
Dragica Ristic
torsdag 4 februari 2010
Status med Försäkringskassen
3 februari 2010
Det har gått ett tag sedan jag skrev om Försäkringskassan. Det har varit mycket i mitt liv med flyttning o.s.v. För att försöka sammanfatta detta, sommaren 2008 gick Försäkringskassans avtal om min arbetsträning ut, min dåvarande handläggare skulle gå på semester, hon ringde mig och berättade att avtalet gått ut, och i samma mening säger hon trött ”så nu vet jag inte vad vi ska göra med dig”. Jag rev då upp himmel och jord för att få till en arbetsträning, jag kom med egna förslag, men inget dög för Försäkringskassan.
För att kontrollera hur dåligt jag mådde gick de emot allt jag berättat om mitt mående, och tvingade mig till ”Compleo”. Där använde de mig och andra som svart arbetskraft. Personalen på Compleo fick varje dag lagad mat av de arbetsprövande, någon utställare fick kassar gjorda av arbetsprövande, och Posten fick sin post sorterad av arbetsprövande. Jag satte mig emot detta och bröt ihop, då förstod Försäkringskassan att jag mått så dåligt som jag berättat för dem, vilket även stod att läsa i mina journaler från psykiatrin och min husläkare. Efter denna händelse fick jag ett beslut om förlängd sjukskrivning i tolv månader. Eftersom Försäkringskassan utsatt mig för väldigt svårt psykiskt lidande sommaren 2008 behövde jag denna tid till att försöka hitta tillbaka till lugnet igen. Allt som min psykolog och jag pratat om, allt jag fått lära mig om mitt mående och beteende försvann på en sekund när handläggaren ringde mig innan hon gick på semester. Egentligen var ju mitt mål att få jobba, men det kunde de inte hjälpa mig med, så de tog den lätta vägen, genom beslutet att förlänga min sjukskrivning.
Då jag inte hört något från Försäkringskassan på ett tag så hörde jag själv av mig till dem i början av 2009 för att se om vi kunde få till någon arbetsträning denna gång. Jag fick som svar från Försäkringskassan att jag hade en ny handläggare och att denne skulle kontakta mig snarast. Då det hade gått en vecka och denne inte hört av sig kontaktade jag Försäkringskassan och fick veta att denne handläggare läst mina journaler och avsagt sig mitt fall, då jag ansågs vara krävande. Det gick någon vecka, jag fick ett samtal från en Rickard från Försäkringskassan, han presenterade sig som min handläggare och undrade vad jag ville, varför jag ville ha en handläggare. Huh? Förlåt, men jag trodde det var en självklarhet att ha detta? Hur som helst, jag berättade att jag ville arbetsträna, och nämnde att jag inte ville att det skulle bli som förra gången, då handläggarna bestämde saker utan att ens läst mina journaler. Då kryper det fram att Rickard inte heller orkat läsa mina journaler, så han har ingen aning om vad som hände sommaren 2008. Han kommer med en värdelös ursäkt där han säger att han väljer att inte läsa journalen, då han vill höra den sjuke själv berätta. Jag blev irriterad, för om det är någonting jag är trött på så är det att berätta samma historia om och om och om igen. Jag tycker att det ingår i Rickards arbete att läsa på om personen han ska vara handläggare till.
Jag märkte direkt på hans tonfall att han blev irriterad på att jag ställde krav, att jag visade att jag vet vad jag vill och inte vill, dessutom att jag krävde att bli behandlad med respekt. Samtalet avslutades med att han lovade att se efter vad de kunde hjälpa mig med, och han skulle återkomma när han visste mer. Sommaren 2009 övergår i höst och jag hörde inte av Rickard, jag hade hunnit flytta och tänkte inte själv så mycket på det. Men sjukskrivningen skulle snart gå ut och någonting måste hända. (Då jag har väldigt svårt att hantera stress, jag har inte varit ute i arbetslivet på många, många år, så måste allt gå i slowmotion, Babysteps är väldigt viktigt för mig.)
Jag ringer Rikard, han svarar inte så jag lämnar då ett meddelande på hans telefonsvarare, jag mailar honom, men han svarar inte. Jag vet inte hur många meddelanden jag lämnar till honom, på hans telefonsvarare, på hans mail och via Försäkringskassan kundservice, men han vägrar att ringa tillbaka. Jag är så arg och trött på detta! Jag mailar till hans chef och hon ringer mig och berättar att det står i min journal att Rickard ringt mig. Jag blev så arg, för jag sover med mobilen påslagen, jag informerade henne om att Rickard har INTE ringt mig! Chefen beklagar detta och lovar att prata med Rickard. Det går någon vecka och jag hör fortfarande ingenting, jag mailar honom, och DÅ äntligen ringer han tillbaka och med en fruktansvärt dålig ton frågar han mig ”Vad vill du nu då”? Jag ifrågasatte varför han inte ringt? (Och jag är så arg så jag gråter, för jag orkar inte, inte en gång till!)Han har inga vettiga svar att komma med, utan säger bara ”det var då, vi måste fokusera på framåt, hur går vi vidare”? Jag svarar honom att jag inte vill gå någonstans med honom, för återigen, jag upplyser honom om att jag kräver att bli behandlad med respekt, inte bara bli struntad i! (Jag orkar inte bråka mer.) Jag säger till honom att jag vill ha en ny handläggare, då svarar han att det inte finns någon som vill ta sig an mig, han är den sista Försäkringskassan hade. Det känns ju inget bra, tänker jag, men vad göra? Jag sväljer gråten och frågar: - Jaha vad gör vi nu då i så fall? Han svarar mig, att vi måste ha ett möte för att se vad vi ska göra. Okej, svarade jag, skicka en kallelse, så har vi ett möte. Detta samtal var i november 2009. Inget brev kom. Julen kom och gick, jag sökte honom utan resultat. Dagen före nyårsafton ringde en annan handläggare från Försäkringskassan som sett att jag sökt honom. Hon skrev in i hans kalender att han skulle ringa mig den 11 januari. Det gjorde han inte, jag fick tag i honom den 13 januari, och ifrågasatte varför han inte ringde. Han säger att jag ljuger, att han inte har inskrivet i sin kalender att han skulle ringa mig. Jag tappar mitt humör, jag skrek åt honom att jag skulle ha en ny handläggare, sen slänger jag på luren. Återigen, jag orkar inte med detta! Hans chef ringer mig dagen efter och vi kommer överrens om att jag ska få en ny handläggare. Hon lovar mig en ny handläggare inom en vecka. Efter två veckor hade jag fortfarande inte hört något, så jag kontaktade Försäkringskassan och frågade vem som är min handläggare. Det går några dagar, sedan får jag ett svar. Jag får nu den handläggare som läst min journal, och avsagt sig mig. Min status idag, jag har just fått ett mail från handläggaren om att hon kommer att ringa mig på fredag kl 09:00.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta…
Bunny L.
Det har gått ett tag sedan jag skrev om Försäkringskassan. Det har varit mycket i mitt liv med flyttning o.s.v. För att försöka sammanfatta detta, sommaren 2008 gick Försäkringskassans avtal om min arbetsträning ut, min dåvarande handläggare skulle gå på semester, hon ringde mig och berättade att avtalet gått ut, och i samma mening säger hon trött ”så nu vet jag inte vad vi ska göra med dig”. Jag rev då upp himmel och jord för att få till en arbetsträning, jag kom med egna förslag, men inget dög för Försäkringskassan.
För att kontrollera hur dåligt jag mådde gick de emot allt jag berättat om mitt mående, och tvingade mig till ”Compleo”. Där använde de mig och andra som svart arbetskraft. Personalen på Compleo fick varje dag lagad mat av de arbetsprövande, någon utställare fick kassar gjorda av arbetsprövande, och Posten fick sin post sorterad av arbetsprövande. Jag satte mig emot detta och bröt ihop, då förstod Försäkringskassan att jag mått så dåligt som jag berättat för dem, vilket även stod att läsa i mina journaler från psykiatrin och min husläkare. Efter denna händelse fick jag ett beslut om förlängd sjukskrivning i tolv månader. Eftersom Försäkringskassan utsatt mig för väldigt svårt psykiskt lidande sommaren 2008 behövde jag denna tid till att försöka hitta tillbaka till lugnet igen. Allt som min psykolog och jag pratat om, allt jag fått lära mig om mitt mående och beteende försvann på en sekund när handläggaren ringde mig innan hon gick på semester. Egentligen var ju mitt mål att få jobba, men det kunde de inte hjälpa mig med, så de tog den lätta vägen, genom beslutet att förlänga min sjukskrivning.
Då jag inte hört något från Försäkringskassan på ett tag så hörde jag själv av mig till dem i början av 2009 för att se om vi kunde få till någon arbetsträning denna gång. Jag fick som svar från Försäkringskassan att jag hade en ny handläggare och att denne skulle kontakta mig snarast. Då det hade gått en vecka och denne inte hört av sig kontaktade jag Försäkringskassan och fick veta att denne handläggare läst mina journaler och avsagt sig mitt fall, då jag ansågs vara krävande. Det gick någon vecka, jag fick ett samtal från en Rickard från Försäkringskassan, han presenterade sig som min handläggare och undrade vad jag ville, varför jag ville ha en handläggare. Huh? Förlåt, men jag trodde det var en självklarhet att ha detta? Hur som helst, jag berättade att jag ville arbetsträna, och nämnde att jag inte ville att det skulle bli som förra gången, då handläggarna bestämde saker utan att ens läst mina journaler. Då kryper det fram att Rickard inte heller orkat läsa mina journaler, så han har ingen aning om vad som hände sommaren 2008. Han kommer med en värdelös ursäkt där han säger att han väljer att inte läsa journalen, då han vill höra den sjuke själv berätta. Jag blev irriterad, för om det är någonting jag är trött på så är det att berätta samma historia om och om och om igen. Jag tycker att det ingår i Rickards arbete att läsa på om personen han ska vara handläggare till.
Jag märkte direkt på hans tonfall att han blev irriterad på att jag ställde krav, att jag visade att jag vet vad jag vill och inte vill, dessutom att jag krävde att bli behandlad med respekt. Samtalet avslutades med att han lovade att se efter vad de kunde hjälpa mig med, och han skulle återkomma när han visste mer. Sommaren 2009 övergår i höst och jag hörde inte av Rickard, jag hade hunnit flytta och tänkte inte själv så mycket på det. Men sjukskrivningen skulle snart gå ut och någonting måste hända. (Då jag har väldigt svårt att hantera stress, jag har inte varit ute i arbetslivet på många, många år, så måste allt gå i slowmotion, Babysteps är väldigt viktigt för mig.)
Jag ringer Rikard, han svarar inte så jag lämnar då ett meddelande på hans telefonsvarare, jag mailar honom, men han svarar inte. Jag vet inte hur många meddelanden jag lämnar till honom, på hans telefonsvarare, på hans mail och via Försäkringskassan kundservice, men han vägrar att ringa tillbaka. Jag är så arg och trött på detta! Jag mailar till hans chef och hon ringer mig och berättar att det står i min journal att Rickard ringt mig. Jag blev så arg, för jag sover med mobilen påslagen, jag informerade henne om att Rickard har INTE ringt mig! Chefen beklagar detta och lovar att prata med Rickard. Det går någon vecka och jag hör fortfarande ingenting, jag mailar honom, och DÅ äntligen ringer han tillbaka och med en fruktansvärt dålig ton frågar han mig ”Vad vill du nu då”? Jag ifrågasatte varför han inte ringt? (Och jag är så arg så jag gråter, för jag orkar inte, inte en gång till!)Han har inga vettiga svar att komma med, utan säger bara ”det var då, vi måste fokusera på framåt, hur går vi vidare”? Jag svarar honom att jag inte vill gå någonstans med honom, för återigen, jag upplyser honom om att jag kräver att bli behandlad med respekt, inte bara bli struntad i! (Jag orkar inte bråka mer.) Jag säger till honom att jag vill ha en ny handläggare, då svarar han att det inte finns någon som vill ta sig an mig, han är den sista Försäkringskassan hade. Det känns ju inget bra, tänker jag, men vad göra? Jag sväljer gråten och frågar: - Jaha vad gör vi nu då i så fall? Han svarar mig, att vi måste ha ett möte för att se vad vi ska göra. Okej, svarade jag, skicka en kallelse, så har vi ett möte. Detta samtal var i november 2009. Inget brev kom. Julen kom och gick, jag sökte honom utan resultat. Dagen före nyårsafton ringde en annan handläggare från Försäkringskassan som sett att jag sökt honom. Hon skrev in i hans kalender att han skulle ringa mig den 11 januari. Det gjorde han inte, jag fick tag i honom den 13 januari, och ifrågasatte varför han inte ringde. Han säger att jag ljuger, att han inte har inskrivet i sin kalender att han skulle ringa mig. Jag tappar mitt humör, jag skrek åt honom att jag skulle ha en ny handläggare, sen slänger jag på luren. Återigen, jag orkar inte med detta! Hans chef ringer mig dagen efter och vi kommer överrens om att jag ska få en ny handläggare. Hon lovar mig en ny handläggare inom en vecka. Efter två veckor hade jag fortfarande inte hört något, så jag kontaktade Försäkringskassan och frågade vem som är min handläggare. Det går några dagar, sedan får jag ett svar. Jag får nu den handläggare som läst min journal, och avsagt sig mig. Min status idag, jag har just fått ett mail från handläggaren om att hon kommer att ringa mig på fredag kl 09:00.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta…
Bunny L.
måndag 18 januari 2010
Öppet brev från en överlevare
I anledning av gårdagens oerhört uppskakande inslag i "Uppdrag Granskning", känner jag mig manad att skriva detta brev till en rad olika inblandade myndigheter.
Programmets Mari-Louise kunde varit jag. Och det kan fortfarande bli min bästa väninna Jeanette. Hemska tanke.
Idag är jag vad Hr Reinfeldt och övriga "göra-rätt-för-sig-ivrare" antagligen skulle kalla en överlevare. Jag har gått från långtidsarbetslöshet och utbrändhetsdepression till att idag driva mitt eget företag. Jippi. Eller nåt ...
Att göra rätt för sig är varje människas skyldighet men också rättighet, jo förvisso. Men i vissa situationer i livet råkar vi ut för händelser som vi inte kan styra över med blotta viljan. Händelser som i många fall accelererar och vi hamnar till slut utom all kontroll. Där var jag. Och där är min väninna. Idag är hon utsparkad från alla trygghetsnät och står utblottad med sin nio-åriga dotter, tvingad av vår borgerliga regering att göra rätt för sig.
Hennes fall låg fram tills i förrgår under utredning för sjukersättning (f.d. förtidspension) och den förste januari blev hon som så många andra, helt utan ersättning, eftersom hon inte kvalificerar sig för någon A-kassa, men står under Arbetsförmedlingens "beskydd" tills utredningen från Försäkringkassan är klar. Hon har nu själv valt att avsäga sig alla eventuella bidrag/ersättningar, beroende på den enorma stress kontakten med myndigheterna framkallar.. Jag har varit tvungen att gå med henne som stöd vid möten med handläggarna, för att hon ofelbart bryter ihop och börjar skaka okontrollerat bara vi kommer innanför väggarna till kontoren dessa handläggare sitter på. Vi har vid flera tillfällen bett handläggarna sköta alla kontakter via mig, TROTS detta fortsätter de ÄNDÅ att ringa Jeanette! Ingen förstår eller bryr sig om vad vi säger.
I förrgår, tog hon så beslutet att klara sig på egen hand, bära eller brista, hon har ju inget val. Hon mejlade både Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen att hon nu avsäger sig vidare "hjälpinsatser" från någonderas sida och vad händer - bägge handläggarna kontaktar henne trots att vi upprepade gånger talat om för dem bägge att det är just precis denna kontakt som varje gång blir droppen för Jeanette. Otroligt. Denna myndighetsnit att allting måste ske reglementsenligt är vad som driver människor att begå handlingar som Mari-Louise's. Myndigheterna gör vad myndigheterna alltid gjort, gömmer sig bakom de förbannade reglerna! Och skyfflar ansvaret fram och tillbaka mellan sig. Mari-Louise pallade in mer. Hon är säkerligen inte den sista. Jag bara hoppas och ber att nästa offer inte blir min väninna.
Hon, liksom jag under lång tid gjorde, lider av utbrändhetssyndrom, med en rad olika fysiska problem som följd, och har i utredning efter utredning fått konstaterat att hennes arbetsfunktion är allvarligt nersatt, men det bryr sig inte myndigheterna om. Hon har gått tiden ut och därmed basta! Nu får det räcka med gnäll! Se så - upp o hoppa tös!
En flock chimpanser har mer beskyddarinstinkt för de sina än vår sittande regering. Alle man för sig själv. Simma eller drunkna. Du bestämmer själv ditt eget liv.
Det som är allra mest skrämmande, och som också väldigt tydligt gick fram i reportaget igår, är ju det faktum att det är respektive handläggare som avgör från fall till fall. Då måste jag och alla andra vid sunt förnuft ställa sig frågan - VAD är det som kvalificerar en försäkringskassehandläggare att gå emot ett utlåtande, gjort av läkare med kanske sammanlagt fyrtio års utbildning och erfarenhet? Varför över huvud taget ens bemöda sig om att spilla tid på att begära in läkarintygen, om de ändå inte har någon tyngd i bedömningarna av de olika fallen? Vi ser ju gång på gång, hur läkarintygen ifrågasätts och ignoreras. När läkarkåren själv nu också börjar reagera och sätta sig på tvären!
Ingen ifrågasätter regeringens ambition att göra slut på snyltandet och utnyttjandet av systemet.
I samhället har det alltid funnits och kommer alltid att finnas de som vill leva på andras bekostnad. De finns - ingen förnekar det! Jag har själv under mina dryga fem år i arbetslöshetssvängen träffat dem. Men det är fullkomligt vansinne att för den skull misstro alla. Det kan man inte göra. Det är en så försvinnande liten del av hela den stora massan som faktiskt tycker att det är ganska sjysst att leva på bidrag och hela tiden befinna sig i myndigheternas klor och inte ha någon som helst makt över sitt eget liv. Och för att inte tala om att behöva klara en dräglig existens på 8.000:-/månad brutto. För det är det handlar om till syvende och sistens.
Dilemmat i ett nötskal - myndigheternas oförmåga (ovilja?) att se individen. Försäkringskassan hävdar envist att de visst det gör individuella bedömningar. Ja, i den bemärkelsen att de handlägger varje enskilt fall för sig och inte i klump. Men hur individuell kan en bedömning egentligen bli när alla, oavsett förutsättningar, har x antal dagar på sig att "bli friska"?
Problemet som jag ser det är väl snarast att de beslutande inte har, och heller aldrig kommer att behöva befinna sig i samma sits. Deras hundratusen-kronor-i-månaden-löner borgar för att den dag de blir sjuka, kan de falla tillbaka på försäkringar som garanterar vård på de bästa rehab-klinikerna och den undanstoppade lilla slanten i madrassen ser till att de aldrig behöver klara sig på 8.000:- i månaden brutto som jag och andra snyltande bidragstagare behövt göra under lång tid.
De förstår bara inte länken mellan ekonomisk oro och stress inför en väldigt osäker framtid samt faktiska sjukdomssyndrom. Hjärnans stress framkallar även de rent fysiska symptomen som till slut inte går att ignorera längre. Och hur man kan vara så fullkomligt oempatisk inför andras situation, övergår mitt förstånd.
Och oavsett hur mycket egen företagare jag än är, och oavsett hur bra moderaternas politik kanske är för mitt företag, så kommer jag då ALDRIG att rösta borgerligt. Er brist på medkänsla stinker bårhus lång väg.
Med ovänlig hälsning,
Mia Berg i Malmö.
Programmets Mari-Louise kunde varit jag. Och det kan fortfarande bli min bästa väninna Jeanette. Hemska tanke.
Idag är jag vad Hr Reinfeldt och övriga "göra-rätt-för-sig-ivrare" antagligen skulle kalla en överlevare. Jag har gått från långtidsarbetslöshet och utbrändhetsdepression till att idag driva mitt eget företag. Jippi. Eller nåt ...
Att göra rätt för sig är varje människas skyldighet men också rättighet, jo förvisso. Men i vissa situationer i livet råkar vi ut för händelser som vi inte kan styra över med blotta viljan. Händelser som i många fall accelererar och vi hamnar till slut utom all kontroll. Där var jag. Och där är min väninna. Idag är hon utsparkad från alla trygghetsnät och står utblottad med sin nio-åriga dotter, tvingad av vår borgerliga regering att göra rätt för sig.
Hennes fall låg fram tills i förrgår under utredning för sjukersättning (f.d. förtidspension) och den förste januari blev hon som så många andra, helt utan ersättning, eftersom hon inte kvalificerar sig för någon A-kassa, men står under Arbetsförmedlingens "beskydd" tills utredningen från Försäkringkassan är klar. Hon har nu själv valt att avsäga sig alla eventuella bidrag/ersättningar, beroende på den enorma stress kontakten med myndigheterna framkallar.. Jag har varit tvungen att gå med henne som stöd vid möten med handläggarna, för att hon ofelbart bryter ihop och börjar skaka okontrollerat bara vi kommer innanför väggarna till kontoren dessa handläggare sitter på. Vi har vid flera tillfällen bett handläggarna sköta alla kontakter via mig, TROTS detta fortsätter de ÄNDÅ att ringa Jeanette! Ingen förstår eller bryr sig om vad vi säger.
I förrgår, tog hon så beslutet att klara sig på egen hand, bära eller brista, hon har ju inget val. Hon mejlade både Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen att hon nu avsäger sig vidare "hjälpinsatser" från någonderas sida och vad händer - bägge handläggarna kontaktar henne trots att vi upprepade gånger talat om för dem bägge att det är just precis denna kontakt som varje gång blir droppen för Jeanette. Otroligt. Denna myndighetsnit att allting måste ske reglementsenligt är vad som driver människor att begå handlingar som Mari-Louise's. Myndigheterna gör vad myndigheterna alltid gjort, gömmer sig bakom de förbannade reglerna! Och skyfflar ansvaret fram och tillbaka mellan sig. Mari-Louise pallade in mer. Hon är säkerligen inte den sista. Jag bara hoppas och ber att nästa offer inte blir min väninna.
Hon, liksom jag under lång tid gjorde, lider av utbrändhetssyndrom, med en rad olika fysiska problem som följd, och har i utredning efter utredning fått konstaterat att hennes arbetsfunktion är allvarligt nersatt, men det bryr sig inte myndigheterna om. Hon har gått tiden ut och därmed basta! Nu får det räcka med gnäll! Se så - upp o hoppa tös!
En flock chimpanser har mer beskyddarinstinkt för de sina än vår sittande regering. Alle man för sig själv. Simma eller drunkna. Du bestämmer själv ditt eget liv.
Det som är allra mest skrämmande, och som också väldigt tydligt gick fram i reportaget igår, är ju det faktum att det är respektive handläggare som avgör från fall till fall. Då måste jag och alla andra vid sunt förnuft ställa sig frågan - VAD är det som kvalificerar en försäkringskassehandläggare att gå emot ett utlåtande, gjort av läkare med kanske sammanlagt fyrtio års utbildning och erfarenhet? Varför över huvud taget ens bemöda sig om att spilla tid på att begära in läkarintygen, om de ändå inte har någon tyngd i bedömningarna av de olika fallen? Vi ser ju gång på gång, hur läkarintygen ifrågasätts och ignoreras. När läkarkåren själv nu också börjar reagera och sätta sig på tvären!
Ingen ifrågasätter regeringens ambition att göra slut på snyltandet och utnyttjandet av systemet.
I samhället har det alltid funnits och kommer alltid att finnas de som vill leva på andras bekostnad. De finns - ingen förnekar det! Jag har själv under mina dryga fem år i arbetslöshetssvängen träffat dem. Men det är fullkomligt vansinne att för den skull misstro alla. Det kan man inte göra. Det är en så försvinnande liten del av hela den stora massan som faktiskt tycker att det är ganska sjysst att leva på bidrag och hela tiden befinna sig i myndigheternas klor och inte ha någon som helst makt över sitt eget liv. Och för att inte tala om att behöva klara en dräglig existens på 8.000:-/månad brutto. För det är det handlar om till syvende och sistens.
Dilemmat i ett nötskal - myndigheternas oförmåga (ovilja?) att se individen. Försäkringskassan hävdar envist att de visst det gör individuella bedömningar. Ja, i den bemärkelsen att de handlägger varje enskilt fall för sig och inte i klump. Men hur individuell kan en bedömning egentligen bli när alla, oavsett förutsättningar, har x antal dagar på sig att "bli friska"?
Problemet som jag ser det är väl snarast att de beslutande inte har, och heller aldrig kommer att behöva befinna sig i samma sits. Deras hundratusen-kronor-i-månaden-löner borgar för att den dag de blir sjuka, kan de falla tillbaka på försäkringar som garanterar vård på de bästa rehab-klinikerna och den undanstoppade lilla slanten i madrassen ser till att de aldrig behöver klara sig på 8.000:- i månaden brutto som jag och andra snyltande bidragstagare behövt göra under lång tid.
De förstår bara inte länken mellan ekonomisk oro och stress inför en väldigt osäker framtid samt faktiska sjukdomssyndrom. Hjärnans stress framkallar även de rent fysiska symptomen som till slut inte går att ignorera längre. Och hur man kan vara så fullkomligt oempatisk inför andras situation, övergår mitt förstånd.
Och oavsett hur mycket egen företagare jag än är, och oavsett hur bra moderaternas politik kanske är för mitt företag, så kommer jag då ALDRIG att rösta borgerligt. Er brist på medkänsla stinker bårhus lång väg.
Med ovänlig hälsning,
Mia Berg i Malmö.
söndag 3 januari 2010
Meddelande till bloggen
Vill dela med mig av min utförsäkring som började 20090801.
Försäkringskassan hade tidigare under åtet varit på hembesök för de hade sett att vi har en liten kennel och då måste ju det vara fel att vi har förtidspension.
Jag har haft förtidspension sedan 1990 och dessförinnan var jag sjukskriven och hade sjukbidrag. Sedan 1983 fick jag det på grund av värk i kroppen och panikångest.
Det enda som hjälper mot mina sjukdomar är att ha hundar, de får mig att gå ut fast ångesten lurar bakom knuten, de tröstar mig när jag är nedstämd, hade vi inte haft dessa hundar och några valpkullar, då hade jag inte behövt skriva detta för då hade jag redan suttit i rullstol.
Jag har under åren gått på olika undersökningar men de tar inte reda på vad jag lider av utan under alla dessa år påstår de att det kommer från ryggen.
Jag har överklagat 3 gånger till Försäkringskassan, fast nu överklagar någon annan på Försäkringskassan den beviljade halvsjukersättningen.
Under tiden som varit, har jag även varit på arbetlöshetskassan och där blev jag i princip utskrattad, de undrade vad jag gjorde där? Jag var ju utförsäkrad för länge sedan eftersom jag inte jobbat på 27 år.
Sedan var det här med socialen, jag var tvungen att gå dit då de "bestämmer" att jag ska gå till en praktikplats på heltid för att få bidrag. Jag talar om som det är att jag inte kan det för att min värk gör ibland att jag överhuvudtaget inte kommer ur sängen, vissa dar går det bättre men det tar tid och när jag även vet att min panikångest slår till utan förvarning så kan det vara ganska svårt för mig att planera dagarna. Hundarna sköter jag om, vi tränar dem ofta inne och när värken är ok så åker vi ut i skogen fast jag har ju alltid med mig min krycka.
"Stina04 som kunde berätta mer som vad som hänt "
Försäkringskassan hade tidigare under åtet varit på hembesök för de hade sett att vi har en liten kennel och då måste ju det vara fel att vi har förtidspension.
Jag har haft förtidspension sedan 1990 och dessförinnan var jag sjukskriven och hade sjukbidrag. Sedan 1983 fick jag det på grund av värk i kroppen och panikångest.
Det enda som hjälper mot mina sjukdomar är att ha hundar, de får mig att gå ut fast ångesten lurar bakom knuten, de tröstar mig när jag är nedstämd, hade vi inte haft dessa hundar och några valpkullar, då hade jag inte behövt skriva detta för då hade jag redan suttit i rullstol.
Jag har under åren gått på olika undersökningar men de tar inte reda på vad jag lider av utan under alla dessa år påstår de att det kommer från ryggen.
Jag har överklagat 3 gånger till Försäkringskassan, fast nu överklagar någon annan på Försäkringskassan den beviljade halvsjukersättningen.
Under tiden som varit, har jag även varit på arbetlöshetskassan och där blev jag i princip utskrattad, de undrade vad jag gjorde där? Jag var ju utförsäkrad för länge sedan eftersom jag inte jobbat på 27 år.
Sedan var det här med socialen, jag var tvungen att gå dit då de "bestämmer" att jag ska gå till en praktikplats på heltid för att få bidrag. Jag talar om som det är att jag inte kan det för att min värk gör ibland att jag överhuvudtaget inte kommer ur sängen, vissa dar går det bättre men det tar tid och när jag även vet att min panikångest slår till utan förvarning så kan det vara ganska svårt för mig att planera dagarna. Hundarna sköter jag om, vi tränar dem ofta inne och när värken är ok så åker vi ut i skogen fast jag har ju alltid med mig min krycka.
"Stina04 som kunde berätta mer som vad som hänt "
fredag 13 november 2009
Agorafobi
Jag är 38 år och lider av svår panikångest med agorafobi och är ensamstående med en 13 årig flicka. Jag har i ca 13 år behövt hjälp med matinköp, läkarbesök, föräldramöten osv. Behöver alltid min särbo med som sällskap i allt detta.
Långsamt, långsamt efter många år, så har jag tränat mig till att kunna gå ca 30 m ut med vår lilla hund samt kunnat använda tvättstugan i samma hus.
Då Försäkringskassan ansåg att jag är helt arbetsför efter nyår så har all träning kraschat.
Jag går inte ens ut med soporna längre, särbon hjälper till med allt.
I tjugoett år har jag gått på psykmott och fått gedigna läkarintyg, jag har ätit alla mediciner som läkarna tyckt passa mig, allt ifrån lugnande till lyckopiller och dessutom gått på hypnos, beteendeterapi, knackterapi senast i somras, och akupunktur. Det har hjälpt lite men inte så att jag blivit "frisk".
Om en vecka ska jag ha ett möte med Försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Det var meningen att socialen skulle medverka, men när jag kontaktade dem så var de av samma uppfattning som Försäkringskassan, att jag möjligen kan få låna pengar, annars var alternativet ut i arbetslivet. Inget annat sades om det samt de meddelade att de INTE deltar så sådana möten. Min sjukskrivande läkare vill vara med på mötet, men Försäkringskassan kan inte ändra tiden så att det skulle kunna fungera.
Jag har aldrig mått så här psykiskt dåligt, jag kan inte äta, inte sova, ingenting.
Dessutom kan jag faktiskt bli uteliggare, detta för att ingen inser att jag INTE kan ta mig ut, knappt med sällskap, om villkoren förändras.
Jessica
Långsamt, långsamt efter många år, så har jag tränat mig till att kunna gå ca 30 m ut med vår lilla hund samt kunnat använda tvättstugan i samma hus.
Då Försäkringskassan ansåg att jag är helt arbetsför efter nyår så har all träning kraschat.
Jag går inte ens ut med soporna längre, särbon hjälper till med allt.
I tjugoett år har jag gått på psykmott och fått gedigna läkarintyg, jag har ätit alla mediciner som läkarna tyckt passa mig, allt ifrån lugnande till lyckopiller och dessutom gått på hypnos, beteendeterapi, knackterapi senast i somras, och akupunktur. Det har hjälpt lite men inte så att jag blivit "frisk".
Om en vecka ska jag ha ett möte med Försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Det var meningen att socialen skulle medverka, men när jag kontaktade dem så var de av samma uppfattning som Försäkringskassan, att jag möjligen kan få låna pengar, annars var alternativet ut i arbetslivet. Inget annat sades om det samt de meddelade att de INTE deltar så sådana möten. Min sjukskrivande läkare vill vara med på mötet, men Försäkringskassan kan inte ändra tiden så att det skulle kunna fungera.
Jag har aldrig mått så här psykiskt dåligt, jag kan inte äta, inte sova, ingenting.
Dessutom kan jag faktiskt bli uteliggare, detta för att ingen inser att jag INTE kan ta mig ut, knappt med sällskap, om villkoren förändras.
Jessica
torsdag 29 oktober 2009
Försäkringskassans personal
En handläggare på försäkringskassan berättar om "moralisk stress". Reglerna tvingar personalen att fatta beslut som den inte håller med om.
Siv Nordin, ordförande för ST-facket
"Denna hantering av sjuka är enbart grym"
"Denna hantering av sjuka är enbart grym"
måndag 12 oktober 2009
Diagnos Utmattningsdepression med Ångest
Ja så löd min dom när jag träffade läkaren på psyket. Frågan jag ställer mig är hur jag har kunnat hamna i denna situation, i detta måendet. Det har tagit mig 3 år av sjukskrivning, 2 medicinbyten, mycket sömnmedel och lugnande, innan jag har kommit dit jag är i dag. Jag är ändå långt ifrån frisk. Idag kan jag acceptera att jag är utbränd, jag förstår det och inser också att om jag återvänder till mitt arbete i dagsläget, så kommer jag aldrig att bli frisk. Jag behöver något nytt, något helt nytt utanför vård och omsorg, för att komma tillbaka till den jag var.
Efter att varit kommunen trogen sen jag var 18 år, alltid varit inom handikappomsorgen, fast anställd sen 1991, trodde jag någonstans att jag kunde få hjälp och förståelse över att jag inte klarar att gå tillbaka till mitt arbete med utagerande autistiska inom den dagliga verksamheten. Men så fel jag hade ! Jag har provat, på egen begäran,att arbetsträna 3 gånger , två gånger på min egen arbetsplats, vilket resulterade i en djup tillbakagång i mitt mående. Nu senast provade jag en annan grupp inom daglig verksamhet, jag trivdes bra där, men jag blev trött och orkade bara 1-2 timmar. Sedan fick jag gå hem och sova, jag var totalt slut och sakta kände jag av att mitt mående försämrades. Min närmsta chefs svar på min fråga om det fanns något annat till mig var: Kan du inte återgå som handledare till din vanliga grupp, så har jag inget att erbjuda !! Ett hårt svar, som var svårt att ta. Försäkringskassan tog kontakt med Bengt Persson, personalchefen, han ville träffa mig. Tillsammans med min psykolog träffade jag B.P, mötet tog ca.15 minuter. Hans budskap var klart, han hade inget att erbjuda. Kunde jag inte återgå till mitt arbete och min grupp, hade han inget att erbjuda i hela kommunen. Jag fick tre alternativ, att jag kunde säga upp mig själv få en summa på ca. 100.000 kr, eller bli uppsagd av kommunen, eller återgå till min tjänst. Ett hårt budskap som tog andan ur mig och gjorde att min mark ruckades ännu en gång och mitt mående fick sig en rejäl smäll.
Jag är inte bara djupt besviken och ledsen över att kommunen inte har kunnat erbjuda mig en omplacering inom kommunen, det gör också väldigt ont när jag märker att förståelsen för utmattningsdepression är lika med noll inom hönsen, ansvariga som bestämmer om min framtid. Var finns förståelsen, var finns min trygghet? Återigen tänker jag, hur kunde jag hamna i denna sits, jag har jobbat och tjänat inom handikappomsorgen i över 20 år, för att jag inte kan återgå så är budskapet ”säg upp dig eller så säger vi upp dig”. Frågan kommer igen, varför jag, hur kunde detta hända mig? Ser jag på min bakgrund, mitt öde eller kalla det vad man vill här i livet, vet jag i dag att det inte är konstigt att min kropp och mitt psyke har sagt STOPP. Men hur ska jag få omgivningen att förstå, omgivningen som är min arbetsgivare. RYCK UPP DIG, SLUTA TYCK SYND OM DIG SJÄLV, ja det är nog många andras tankar när man möter personer som mig, man blir tyvärr dömd. Och som min chef sa, det hade varit lättare om du hade förlorat ett ben och skulle rehabiliteras !Jag tror inte att någon försätter sig i denna situation, i denna smärta, ångest, otrygghet och detta mående självmant. Jag har i varje fall inte gjort det. Jag har inte förlorat mitt ben - jag har förlorat mig själv.
Min bakgrund
§ Uppväxt med en alkoholiserad pappa och känslokall mamma. Flydde från Saudiarabien med min son ( jag bodde och var gift där under ca. 3år) Levde på min vakt i Sverige under några år, rädsla för att pappan skulle komma och ta sonen. Jag träffade en svensk man, gifte om mig, levde i ett förhållande under misshandel under ett antal år, med långa jobbiga rättegångar.
§ Jag födde en son till ,1994, han föddes med en tarmsjukdom, fick astma, multipel födoämnesallergi, allergi mot pollen, djur o.s.v. Och senare diagnosen ADHD, för 1 år sen insjuknade han i svår bukspottsinflammation som spred sig till gallblåsa och lever. Han fick av detta en väldigt ärrig bukspottkörtel, som kommer att påverka honom resten av livet. så har hans liv sett ut nu under snart 15 år. Många långa inläggningar på barnsjukhuset under alla år, både i Helsingborg och på Huddinge sjukhus, som fortfarande pågår.
§ Jag har jobbat med utvecklingsstörda hela livet, vilket är ett krävande arbete, på senare år arbetade jag med autistiska personer.
§ Mamma fick en stor hjärtinfarkt, hämtade sig från den, ramlade och bröt höften. Hon hämtade sig något så när från det också. Pappa blir akut sjuk, bl. a. hjärtsvikt, inlagd på hjärtintensiven, men återhämtar sig ganska bra. Mina föräldrar har bara mig, och jag har funnits där för dom i alla år.
§ Stödet jag behövt för mig och min son, angående hans ADHD har varit under all kritik, resurserna finns inte på BUP i Landskrona. Jag gav mitt liv -min kraft – min ork till dom som behövde det. Jobbet krävde och sög min energi, min son med ADHD suger all min energi, mina föräldrar sög ur mig allt dom kunde.
För 3 år sen, när det var som tuffast på jobbet där jag också tagit på mig rollen som arbetsplats ombud, och min son hade det extra tufft , med mina sjuka föräldrar, rasade världen för mig. Ensamstående med 2 barn och mitt liv försvann in i ett mörker, en trötthet som inte går att beskriva i ord. Jag gav upp, eller rättare sagt min kropp, mitt psyke orkade inte mer. Jag var slut som människa, som mamma. Med medicin och samtalshjälp mår jag idag lite bättre, periodvis mår jag väldigt bra, men så möter man människor som är oförstående, som kommunens personal och deras, i mina ögon nonchalanta attityd, då rasar världen igen. Min anställning i kommunen var min trygghet. Vad har jag nu? Ska jag återgå till det arbete som jag vet att jag inte har ork till, mina krafter måste jag lägga på min son och hans behov. Jag önskar att jag kunde få arbetsträna, inom kommunen , inom något helt annat, ,något som inte suger all min kraft. Men vad? Ja jag vet inte, jag har ju alltid bara jobbat med utvecklingsstörda. Det stödet jag trodde att jag skulle få av min arbetsgivare finns inte. I mina ögon dömer dom ut mig på grund av att jag inte klarar att återgå till min tjänst. Jag är 42 år och har väldigt svårt att förstå och acceptera att det inom hela kommunen inte finns en enda liten plats för mig att få prova på något annat. Är den bistra verkligheten så här????
ETT TACK TILL ER SOM ORKAT LÄSA
P.S Ja den bistra verkligheten var så här, jag är en av dom 50.000 i Sverige som blir utförsäkrade till nyår !Jag fick säga upp mig från min tjänst, för att kunna medverka i fördjupad samverkan, som där tyvärr är lång kö till. Kommer jag att få någon ersättning efter nyår?Hur kommer mitt liv att se ut? När kommer jag med i fördjupad samverkan?Jag vet inget, jag vet bara att av kommun och facket fick jag inget stöd, jag hade ingen synlig skada, kanske var jag en av dom besvärliga som man ville bli av med. Hur har då allt detta påverkat mig idag ? Jag som var på väg att må bättre. Jag mår skit igen, ser ingen ljusning, vet inget om hur framtiden för mig och mina barn ser ut, hur ska jag kunna försörja oss ?Men ingen bryr sig, det är ju finanskris, jag är bara en vanlig medarbetare, som man lätt kunde sopa under mattan, en i statistiken. Jag tackar Landskrona stad för alla år jag fick äran att slita för er, var fanns och vad gjorde ni ?? INGET. TACK.
Så tillsammans med läkare, sjuksköterska och försäkringskassa, så är vi nu överens om att jag behöver något nytt.
"Utmattad"
Efter att varit kommunen trogen sen jag var 18 år, alltid varit inom handikappomsorgen, fast anställd sen 1991, trodde jag någonstans att jag kunde få hjälp och förståelse över att jag inte klarar att gå tillbaka till mitt arbete med utagerande autistiska inom den dagliga verksamheten. Men så fel jag hade ! Jag har provat, på egen begäran,att arbetsträna 3 gånger , två gånger på min egen arbetsplats, vilket resulterade i en djup tillbakagång i mitt mående. Nu senast provade jag en annan grupp inom daglig verksamhet, jag trivdes bra där, men jag blev trött och orkade bara 1-2 timmar. Sedan fick jag gå hem och sova, jag var totalt slut och sakta kände jag av att mitt mående försämrades. Min närmsta chefs svar på min fråga om det fanns något annat till mig var: Kan du inte återgå som handledare till din vanliga grupp, så har jag inget att erbjuda !! Ett hårt svar, som var svårt att ta. Försäkringskassan tog kontakt med Bengt Persson, personalchefen, han ville träffa mig. Tillsammans med min psykolog träffade jag B.P, mötet tog ca.15 minuter. Hans budskap var klart, han hade inget att erbjuda. Kunde jag inte återgå till mitt arbete och min grupp, hade han inget att erbjuda i hela kommunen. Jag fick tre alternativ, att jag kunde säga upp mig själv få en summa på ca. 100.000 kr, eller bli uppsagd av kommunen, eller återgå till min tjänst. Ett hårt budskap som tog andan ur mig och gjorde att min mark ruckades ännu en gång och mitt mående fick sig en rejäl smäll.
Jag är inte bara djupt besviken och ledsen över att kommunen inte har kunnat erbjuda mig en omplacering inom kommunen, det gör också väldigt ont när jag märker att förståelsen för utmattningsdepression är lika med noll inom hönsen, ansvariga som bestämmer om min framtid. Var finns förståelsen, var finns min trygghet? Återigen tänker jag, hur kunde jag hamna i denna sits, jag har jobbat och tjänat inom handikappomsorgen i över 20 år, för att jag inte kan återgå så är budskapet ”säg upp dig eller så säger vi upp dig”. Frågan kommer igen, varför jag, hur kunde detta hända mig? Ser jag på min bakgrund, mitt öde eller kalla det vad man vill här i livet, vet jag i dag att det inte är konstigt att min kropp och mitt psyke har sagt STOPP. Men hur ska jag få omgivningen att förstå, omgivningen som är min arbetsgivare. RYCK UPP DIG, SLUTA TYCK SYND OM DIG SJÄLV, ja det är nog många andras tankar när man möter personer som mig, man blir tyvärr dömd. Och som min chef sa, det hade varit lättare om du hade förlorat ett ben och skulle rehabiliteras !Jag tror inte att någon försätter sig i denna situation, i denna smärta, ångest, otrygghet och detta mående självmant. Jag har i varje fall inte gjort det. Jag har inte förlorat mitt ben - jag har förlorat mig själv.
Min bakgrund
§ Uppväxt med en alkoholiserad pappa och känslokall mamma. Flydde från Saudiarabien med min son ( jag bodde och var gift där under ca. 3år) Levde på min vakt i Sverige under några år, rädsla för att pappan skulle komma och ta sonen. Jag träffade en svensk man, gifte om mig, levde i ett förhållande under misshandel under ett antal år, med långa jobbiga rättegångar.
§ Jag födde en son till ,1994, han föddes med en tarmsjukdom, fick astma, multipel födoämnesallergi, allergi mot pollen, djur o.s.v. Och senare diagnosen ADHD, för 1 år sen insjuknade han i svår bukspottsinflammation som spred sig till gallblåsa och lever. Han fick av detta en väldigt ärrig bukspottkörtel, som kommer att påverka honom resten av livet. så har hans liv sett ut nu under snart 15 år. Många långa inläggningar på barnsjukhuset under alla år, både i Helsingborg och på Huddinge sjukhus, som fortfarande pågår.
§ Jag har jobbat med utvecklingsstörda hela livet, vilket är ett krävande arbete, på senare år arbetade jag med autistiska personer.
§ Mamma fick en stor hjärtinfarkt, hämtade sig från den, ramlade och bröt höften. Hon hämtade sig något så när från det också. Pappa blir akut sjuk, bl. a. hjärtsvikt, inlagd på hjärtintensiven, men återhämtar sig ganska bra. Mina föräldrar har bara mig, och jag har funnits där för dom i alla år.
§ Stödet jag behövt för mig och min son, angående hans ADHD har varit under all kritik, resurserna finns inte på BUP i Landskrona. Jag gav mitt liv -min kraft – min ork till dom som behövde det. Jobbet krävde och sög min energi, min son med ADHD suger all min energi, mina föräldrar sög ur mig allt dom kunde.
För 3 år sen, när det var som tuffast på jobbet där jag också tagit på mig rollen som arbetsplats ombud, och min son hade det extra tufft , med mina sjuka föräldrar, rasade världen för mig. Ensamstående med 2 barn och mitt liv försvann in i ett mörker, en trötthet som inte går att beskriva i ord. Jag gav upp, eller rättare sagt min kropp, mitt psyke orkade inte mer. Jag var slut som människa, som mamma. Med medicin och samtalshjälp mår jag idag lite bättre, periodvis mår jag väldigt bra, men så möter man människor som är oförstående, som kommunens personal och deras, i mina ögon nonchalanta attityd, då rasar världen igen. Min anställning i kommunen var min trygghet. Vad har jag nu? Ska jag återgå till det arbete som jag vet att jag inte har ork till, mina krafter måste jag lägga på min son och hans behov. Jag önskar att jag kunde få arbetsträna, inom kommunen , inom något helt annat, ,något som inte suger all min kraft. Men vad? Ja jag vet inte, jag har ju alltid bara jobbat med utvecklingsstörda. Det stödet jag trodde att jag skulle få av min arbetsgivare finns inte. I mina ögon dömer dom ut mig på grund av att jag inte klarar att återgå till min tjänst. Jag är 42 år och har väldigt svårt att förstå och acceptera att det inom hela kommunen inte finns en enda liten plats för mig att få prova på något annat. Är den bistra verkligheten så här????
ETT TACK TILL ER SOM ORKAT LÄSA
P.S Ja den bistra verkligheten var så här, jag är en av dom 50.000 i Sverige som blir utförsäkrade till nyår !Jag fick säga upp mig från min tjänst, för att kunna medverka i fördjupad samverkan, som där tyvärr är lång kö till. Kommer jag att få någon ersättning efter nyår?Hur kommer mitt liv att se ut? När kommer jag med i fördjupad samverkan?Jag vet inget, jag vet bara att av kommun och facket fick jag inget stöd, jag hade ingen synlig skada, kanske var jag en av dom besvärliga som man ville bli av med. Hur har då allt detta påverkat mig idag ? Jag som var på väg att må bättre. Jag mår skit igen, ser ingen ljusning, vet inget om hur framtiden för mig och mina barn ser ut, hur ska jag kunna försörja oss ?Men ingen bryr sig, det är ju finanskris, jag är bara en vanlig medarbetare, som man lätt kunde sopa under mattan, en i statistiken. Jag tackar Landskrona stad för alla år jag fick äran att slita för er, var fanns och vad gjorde ni ?? INGET. TACK.
Så tillsammans med läkare, sjuksköterska och försäkringskassa, så är vi nu överens om att jag behöver något nytt.
"Utmattad"
lördag 3 oktober 2009
Sjuka missuppfattar
Den 16. september överlämnades 105.000 namnunderskrifter till riksdagen.
Gunnar Axén, ordf. i rikdsdagens socialförsäkringsutskott talade då om att alla dessa människor inte har förstått de nya reglerna.
Idag i Expressen
F-kassen slår rekord i avslag - nu hotas deras läkare till livet.
De sjuka frågar Gunnar Axén om han har några föreställningar varför det finns så många förtivlade människor?
Har de missförstått de besluten som utförsäkrade dem?
Har de missförstått de egna avslag?
...eller vad är det de sjuka, deras familjer och deras läkare inte har förstått?
Gunnar Axén, ordf. i rikdsdagens socialförsäkringsutskott talade då om att alla dessa människor inte har förstått de nya reglerna.
Idag i Expressen
F-kassen slår rekord i avslag - nu hotas deras läkare till livet.
De sjuka frågar Gunnar Axén om han har några föreställningar varför det finns så många förtivlade människor?
Har de missförstått de besluten som utförsäkrade dem?
Har de missförstått de egna avslag?
...eller vad är det de sjuka, deras familjer och deras läkare inte har förstått?
måndag 28 september 2009
Angående sjukersättning och de nya reglerna
I början av sommaren hörde en handläggare av sig till mig och sa att det var mycket viktigt att vi hade ett rehabiliteringsmöte Senast i augusti.. Hur jag än mådde. För att i tid kunna handlägga mitt ärende gällande sjukersättning 50 % i o m att den går ut 1 februari 2010. Hon sa att hon skulle kontakta min läkare och min arbetsgivare och sedan kontakta mig när hon fått till en tid för möte.
När hela augusti har gått och nästan hela september, ringde jag till Försäkringskassan eftersom jag inte hört något och eftersom det skulle vara så lång handläggningstid.Jag hade då fått en ny handläggare som inte sa ett ord om varför de inte hört av sig. Däremot fick jag veta hur det ligger till, här är ungefär hur samtalet var (jag är A och handläggaren är H).
H: Ja, hur känner du, kan du tänka dig att börja arbetsträna Nu eller göra annan aktivitet?
A: Ööööhh…(Det står stilla i huvudet på mig.)Vaddå?
H: Ja, alltså för att komma igång nu. Det finns bl. a. ett projekt där man kan läsa ett språk eller göra något kreativt. Men då måste du byta mottagning. Eller om du känner att det är dags att pröva på arbetsträning nu, och göra det i tio veckor.
A: Ööööh...(det går runt i huvudet på mig) ja, alltså jag står i kö för arbetsterapi och för kroppsterapi och jag går på KBT. Men enligt mig själv och min terapeut samt min läkare är det för tidigt för mig att börja arbetsträna.
H: Det är så att du utförsäkras i januari 2010. Så då gäller det att komma igång innan dess.
A: (Jag grips av panik.) Ok. Men om jag fortfarande är sjuk då?
H: Det blir så ändå.
A: Är det då man ska till Arbetsförmedlingen? Och vad ska man göra där?
H: Ja. Det vet jag inte riktigt men man ska få någon form av aktivitetsstöd.
A: Men jag har en fast anställning som jag planerat att återgå till när jag är frisk. Ska jag anmäla mig på Arbetsförmedlingen och säga Hej jag är sjuk och har en fast anställning men jag skulle vilja anmäla mig här?
H: Ja.
A: (Jag blir tyst och sitter med gråten i halsen.)
H: Du har ju tre månader på dig nu att arbetsträna, så du kan väl tänka över det och diskutera det med din läkare och terapeut?
A: Jag har arbetstränat flera gånger tidigare men då har det varit för tidigt och inte fungerat. Om jag börjar för tidigt igen kommer det braka ihop.
H: Ok.
A: Så fr.o.m. februari 2010 så är det: Tack och hej för mig?
H: Ja.
A: Men jag är mitt uppe i justeringar av mediciner och min terapeut och läkare anser inte att det är läge att jag arbetstränar ÄN. Men då spelar det ingen roll?
H: Nä, man kan få förtidspension permanent men det är mycket svårt.
A: (Jag börjar gråta.)... jag kämpar varje dag med mig själv. Jag kan inte skynda på detta. Men då har jag inget val då?
H: Nä.
A: Det verkar som att ingen riktigt vet vad detta går ut på?
H: Nä.
A: Jaha...(Här kan jag inte tänka.)
H: Gör så här att du diskuterar detta med din läkare och terapeut, så hör du av dig till mig efter det, vi kan låta det vara en månad men sen tar vi tag i det, då har du november, december på dig.
A: Ja då gör jag väl det. (Får en känsla av apati.)
H: Det är bara att ringa eller maila mig om det är något du undrar över sägs med en hurtig ton.
A: Ok. Hejdå.
Hur kan man gå ut med nya regler gällande sjukersättning när det inte finns ett klart och tydligt svar på hur den nya hjälpen ska gå tillväga?!Hur kan man bara bryta av människors rehabilitering utan hänsyn till läget gällande medicinering, väntan på terapi m.m.?!
Jag vet inte hur jag ska orka med detta. Jag var på väg framåt, uppåt men nu rasade allt ihop, så känns det just nu för mig. Denna press kommer försämra många sjukskrivnas hälsa. Det är jag säker på. Om jag utgår från mig själv som har utbränd/ångest/panikångest i bagaget och som jag vet många med mig har i dagens samhälle. Detta är en mycket hög stressfaktor, framför allt för att man inte får några tydliga svar. Det handlar om människors liv.
”ALLA är inte med”
När hela augusti har gått och nästan hela september, ringde jag till Försäkringskassan eftersom jag inte hört något och eftersom det skulle vara så lång handläggningstid.Jag hade då fått en ny handläggare som inte sa ett ord om varför de inte hört av sig. Däremot fick jag veta hur det ligger till, här är ungefär hur samtalet var (jag är A och handläggaren är H).
H: Ja, hur känner du, kan du tänka dig att börja arbetsträna Nu eller göra annan aktivitet?
A: Ööööhh…(Det står stilla i huvudet på mig.)Vaddå?
H: Ja, alltså för att komma igång nu. Det finns bl. a. ett projekt där man kan läsa ett språk eller göra något kreativt. Men då måste du byta mottagning. Eller om du känner att det är dags att pröva på arbetsträning nu, och göra det i tio veckor.
A: Ööööh...(det går runt i huvudet på mig) ja, alltså jag står i kö för arbetsterapi och för kroppsterapi och jag går på KBT. Men enligt mig själv och min terapeut samt min läkare är det för tidigt för mig att börja arbetsträna.
H: Det är så att du utförsäkras i januari 2010. Så då gäller det att komma igång innan dess.
A: (Jag grips av panik.) Ok. Men om jag fortfarande är sjuk då?
H: Det blir så ändå.
A: Är det då man ska till Arbetsförmedlingen? Och vad ska man göra där?
H: Ja. Det vet jag inte riktigt men man ska få någon form av aktivitetsstöd.
A: Men jag har en fast anställning som jag planerat att återgå till när jag är frisk. Ska jag anmäla mig på Arbetsförmedlingen och säga Hej jag är sjuk och har en fast anställning men jag skulle vilja anmäla mig här?
H: Ja.
A: (Jag blir tyst och sitter med gråten i halsen.)
H: Du har ju tre månader på dig nu att arbetsträna, så du kan väl tänka över det och diskutera det med din läkare och terapeut?
A: Jag har arbetstränat flera gånger tidigare men då har det varit för tidigt och inte fungerat. Om jag börjar för tidigt igen kommer det braka ihop.
H: Ok.
A: Så fr.o.m. februari 2010 så är det: Tack och hej för mig?
H: Ja.
A: Men jag är mitt uppe i justeringar av mediciner och min terapeut och läkare anser inte att det är läge att jag arbetstränar ÄN. Men då spelar det ingen roll?
H: Nä, man kan få förtidspension permanent men det är mycket svårt.
A: (Jag börjar gråta.)... jag kämpar varje dag med mig själv. Jag kan inte skynda på detta. Men då har jag inget val då?
H: Nä.
A: Det verkar som att ingen riktigt vet vad detta går ut på?
H: Nä.
A: Jaha...(Här kan jag inte tänka.)
H: Gör så här att du diskuterar detta med din läkare och terapeut, så hör du av dig till mig efter det, vi kan låta det vara en månad men sen tar vi tag i det, då har du november, december på dig.
A: Ja då gör jag väl det. (Får en känsla av apati.)
H: Det är bara att ringa eller maila mig om det är något du undrar över sägs med en hurtig ton.
A: Ok. Hejdå.
Hur kan man gå ut med nya regler gällande sjukersättning när det inte finns ett klart och tydligt svar på hur den nya hjälpen ska gå tillväga?!Hur kan man bara bryta av människors rehabilitering utan hänsyn till läget gällande medicinering, väntan på terapi m.m.?!
Jag vet inte hur jag ska orka med detta. Jag var på väg framåt, uppåt men nu rasade allt ihop, så känns det just nu för mig. Denna press kommer försämra många sjukskrivnas hälsa. Det är jag säker på. Om jag utgår från mig själv som har utbränd/ångest/panikångest i bagaget och som jag vet många med mig har i dagens samhälle. Detta är en mycket hög stressfaktor, framför allt för att man inte får några tydliga svar. Det handlar om människors liv.
”ALLA är inte med”
söndag 27 september 2009
Öppet brev till socialförsäkringsministern
Pressmeddelande 09.09.23
Skribenter: Kamratföreningen Vänkraft FFPF
Kontakt: 0522-697752
Följande brev får återges, sammanfattas och/eller citeras av media med syfte att beskriva situationen för sjuka i samhället.
Nu orkar vi inte se mer elände!
Föreningen vänkraft har sedan länge sett hur illa sjuka far av de nya reglerna trots att det i media påstås att det inte finns några belägg för detta. Vi kan inte längre stå och se på hur våra medlemmar och andras liv förstörs. Istället för att hjälpa sjuka till ett värdigt liv utförsäkrar man folk och nekar dom rätten till bidrag, utåt sägs det att ohälsotalen minskar. Föreningen har bland annat medverkat i press runt om i landet med sitt arbete under namnet "Ge oss Rättvisa" och samarbetar sedan en tid tillbaka med nätverket RESURS - Respekt för Sjuka och Utsattas Rätt i Samhället. RESURS är ett partipolitiskt obundet nätverk med medlemmar över hela landet.
Christina Husmark
När vi såg att svårt sjuka människor sedan de nya sjukreglerna, for så illa och blev så mycket sämre, människor som tvingades gå till socialen för att söka försörjningsstöd och göra sig av med allt av värde, satte vi ner foten - Nu får det vara nog! Vi hade bara för några veckor sedan ett självmordsförsök i föreningen. En medlem som inte orkade kämpa mot försäkringskassan längre.
Som ni vet kontaktade vi alla riksdagspartierna för att ge dessa sin syn på de nya reglerna, du är en som har fått brevet av oss, och dessutom två gånger. I det sista bad vi er att avböja om ni inte ville medverka. Vi ser detta öppna brev som vår enda chans att få höra av dig.
På vår hemsida kan ni läsa berättelser från några av de som drabbats. Berättelser där föräldrar berättar att deras barn är de enda som gör att de orkar kämpa. En medlem undrar vad han ska ge sin dotter för framtid när han inte har någon framtid själv.
Som vårdpersonal borde man veta att man inte kan tidsbegränsa sjukdom, det går inte och det kommer aldrig bli så, man måste utgå från individen. Man måste låta sin sjukdom läka ut och under tiden ge de sjuka den hjälp och det stöd de behöver för att komma tillbaka. De som inte kan jobba ska få hjälp till ersättning och erbjudas möjlighet att få en värdig vardag och framförallt, ett värdigt liv. Ni pratar om att ohälsotalen sjunker, det är klart de gör när försäkringskassan drar in på ersättningar och människor skickas till socialen!
Gunnar Axén från socialförsäkringsutskott ställde upp i tv efter namnöverlämningen på Mynttorget den 16/9 och sa att det inte finns några belägg för det som påstås. Om ni vill kan ni besöka oss, komma till vår förening och träffa alla dem som tvingats gå till socialen efter att ha drabbats av de nya sjukreglerna.
Kom ner på jorden och gå ut och möt de sjuka! Det har till och med sagts att era politiska motståndare driver propaganda på låg nivå! Var har demokratin tagit vägen? Varför lyssnar ni inte på oss!
Dessutom har Sverige Europas näst högsta arbetslöshet - var hade ni tänkt placera alla utförsäkrade på vanliga jobb när det är svårt, ja ibland omöjligt för friska att få jobb?? Ska ni "rehabilitera" sjuka på kort tid och anse att de är arbetsföra och sedan skicka dom till socialen.
Vi vädjar till er att ställa er upp, se de människor som drabbats i ögonen och ta debatt med dom. Stå upp och erkänn att ni har gjort fel och att ni ska hjälpa dom som drabbats och skrota utförsäkringslagen.
Vi vädjar också till er att jobba utifrån de sjuka, inte sitta på hög nivå och ta beslut över de sjukas huvud och sedan gå ut i kampanjer och tala om hur bra det blivit. Ni vinner inget på att ljuga och skönmåla verkligheten för att vinna röster. För vad ni än säger vet vi att ni har fel, ni ljuger. Vi har tusentals sjuka ute i landet som också vet, men dessa betyder tydligen inget. Ni verkar inte ens vilja möta dom och föra dialog.
Bakom varje läkarintyg finns det en människa, en människa som behöver allt stöd i världen för att komma tillbaka. En människa som inte ska misstros och bli friskförklarad av försäkringskassan och framförallt inte av en läkare som aldrig sett personen i fråga. Vi behöver inga förtroendeläkare i landet som omyndigförklarar en hel läkarkår och de sjuka. Ta de pengarna och lägg på de sjuka istället!
Vi har i dagarna hört att ni ska lägga 10 miljarder på att gynna de som redan har ett fast arbete och framförallt bra ekonomi. Varför inte satsa dessa pengar på att införa jobbcoacher i varje kommun och att lagstifta en skyldighet för alla landets kommuner att ha aktivitetshus där sjuka kan träffas och få en värdig vardag. Varför inte satsa pengar på lönebidrag och göra platser där sjuka som har möjlighet kan jobba helt efter egen förmåga.
I vårat arbete under namnet "Ge oss Rättvisa" har vi stött på så oerhört mycket positiv respons, faktiskt så gott som bara positiv respons från både sjuka, friska och behandlande personal. Och alla har samma åsikter: de bedrivs en hetsjakt på sjuka som är sjuk. Vi har i tidningarna kunnat läsa om folk som skulle bevisa att de riskerade dö inom de närmaste månaderna för att inte få sänkt ersättning, vi har läst om de som försäkringskassan sagt ska ligga och arbeta och vi har hört om de som blivit utförsäkrade och inte vet var de ska ta vägen. Det här är verkligheten!
Sen är vi oerhört frågande till den ersättning ert nya rehabiliteringsprogram, också kallad "experimentverkstad" innefattar. Kan ni förklara för oss hur en människa under 25 år som inte tidigare har haft arbete ska klara sig på mellan 1.000 till 2.500:- per månad. Eller hur en individ utan a kassa ska överleva på 220:- per dag, fem dagar i veckan? Är detta ett skämt eller har vi sett rätt?
Snälla Husmark och ni andra på socialdepartementet, vi ber er att tänka om! De sjuka är också människor! Och snälla, skrota utförsäkringslagen!
Hälsningar
Kamratföreningen Vänkraft
www.kompis.tk
Skribenter: Kamratföreningen Vänkraft FFPF
Kontakt: 0522-697752
Följande brev får återges, sammanfattas och/eller citeras av media med syfte att beskriva situationen för sjuka i samhället.
Nu orkar vi inte se mer elände!
Föreningen vänkraft har sedan länge sett hur illa sjuka far av de nya reglerna trots att det i media påstås att det inte finns några belägg för detta. Vi kan inte längre stå och se på hur våra medlemmar och andras liv förstörs. Istället för att hjälpa sjuka till ett värdigt liv utförsäkrar man folk och nekar dom rätten till bidrag, utåt sägs det att ohälsotalen minskar. Föreningen har bland annat medverkat i press runt om i landet med sitt arbete under namnet "Ge oss Rättvisa" och samarbetar sedan en tid tillbaka med nätverket RESURS - Respekt för Sjuka och Utsattas Rätt i Samhället. RESURS är ett partipolitiskt obundet nätverk med medlemmar över hela landet.
Christina Husmark
När vi såg att svårt sjuka människor sedan de nya sjukreglerna, for så illa och blev så mycket sämre, människor som tvingades gå till socialen för att söka försörjningsstöd och göra sig av med allt av värde, satte vi ner foten - Nu får det vara nog! Vi hade bara för några veckor sedan ett självmordsförsök i föreningen. En medlem som inte orkade kämpa mot försäkringskassan längre.
Som ni vet kontaktade vi alla riksdagspartierna för att ge dessa sin syn på de nya reglerna, du är en som har fått brevet av oss, och dessutom två gånger. I det sista bad vi er att avböja om ni inte ville medverka. Vi ser detta öppna brev som vår enda chans att få höra av dig.
På vår hemsida kan ni läsa berättelser från några av de som drabbats. Berättelser där föräldrar berättar att deras barn är de enda som gör att de orkar kämpa. En medlem undrar vad han ska ge sin dotter för framtid när han inte har någon framtid själv.
Som vårdpersonal borde man veta att man inte kan tidsbegränsa sjukdom, det går inte och det kommer aldrig bli så, man måste utgå från individen. Man måste låta sin sjukdom läka ut och under tiden ge de sjuka den hjälp och det stöd de behöver för att komma tillbaka. De som inte kan jobba ska få hjälp till ersättning och erbjudas möjlighet att få en värdig vardag och framförallt, ett värdigt liv. Ni pratar om att ohälsotalen sjunker, det är klart de gör när försäkringskassan drar in på ersättningar och människor skickas till socialen!
Gunnar Axén från socialförsäkringsutskott ställde upp i tv efter namnöverlämningen på Mynttorget den 16/9 och sa att det inte finns några belägg för det som påstås. Om ni vill kan ni besöka oss, komma till vår förening och träffa alla dem som tvingats gå till socialen efter att ha drabbats av de nya sjukreglerna.
Kom ner på jorden och gå ut och möt de sjuka! Det har till och med sagts att era politiska motståndare driver propaganda på låg nivå! Var har demokratin tagit vägen? Varför lyssnar ni inte på oss!
Dessutom har Sverige Europas näst högsta arbetslöshet - var hade ni tänkt placera alla utförsäkrade på vanliga jobb när det är svårt, ja ibland omöjligt för friska att få jobb?? Ska ni "rehabilitera" sjuka på kort tid och anse att de är arbetsföra och sedan skicka dom till socialen.
Vi vädjar till er att ställa er upp, se de människor som drabbats i ögonen och ta debatt med dom. Stå upp och erkänn att ni har gjort fel och att ni ska hjälpa dom som drabbats och skrota utförsäkringslagen.
Vi vädjar också till er att jobba utifrån de sjuka, inte sitta på hög nivå och ta beslut över de sjukas huvud och sedan gå ut i kampanjer och tala om hur bra det blivit. Ni vinner inget på att ljuga och skönmåla verkligheten för att vinna röster. För vad ni än säger vet vi att ni har fel, ni ljuger. Vi har tusentals sjuka ute i landet som också vet, men dessa betyder tydligen inget. Ni verkar inte ens vilja möta dom och föra dialog.
Bakom varje läkarintyg finns det en människa, en människa som behöver allt stöd i världen för att komma tillbaka. En människa som inte ska misstros och bli friskförklarad av försäkringskassan och framförallt inte av en läkare som aldrig sett personen i fråga. Vi behöver inga förtroendeläkare i landet som omyndigförklarar en hel läkarkår och de sjuka. Ta de pengarna och lägg på de sjuka istället!
Vi har i dagarna hört att ni ska lägga 10 miljarder på att gynna de som redan har ett fast arbete och framförallt bra ekonomi. Varför inte satsa dessa pengar på att införa jobbcoacher i varje kommun och att lagstifta en skyldighet för alla landets kommuner att ha aktivitetshus där sjuka kan träffas och få en värdig vardag. Varför inte satsa pengar på lönebidrag och göra platser där sjuka som har möjlighet kan jobba helt efter egen förmåga.
I vårat arbete under namnet "Ge oss Rättvisa" har vi stött på så oerhört mycket positiv respons, faktiskt så gott som bara positiv respons från både sjuka, friska och behandlande personal. Och alla har samma åsikter: de bedrivs en hetsjakt på sjuka som är sjuk. Vi har i tidningarna kunnat läsa om folk som skulle bevisa att de riskerade dö inom de närmaste månaderna för att inte få sänkt ersättning, vi har läst om de som försäkringskassan sagt ska ligga och arbeta och vi har hört om de som blivit utförsäkrade och inte vet var de ska ta vägen. Det här är verkligheten!
Sen är vi oerhört frågande till den ersättning ert nya rehabiliteringsprogram, också kallad "experimentverkstad" innefattar. Kan ni förklara för oss hur en människa under 25 år som inte tidigare har haft arbete ska klara sig på mellan 1.000 till 2.500:- per månad. Eller hur en individ utan a kassa ska överleva på 220:- per dag, fem dagar i veckan? Är detta ett skämt eller har vi sett rätt?
Snälla Husmark och ni andra på socialdepartementet, vi ber er att tänka om! De sjuka är också människor! Och snälla, skrota utförsäkringslagen!
Hälsningar
Kamratföreningen Vänkraft
www.kompis.tk
lördag 26 september 2009
Brev till Husmark och Axén
Ang. den nya sjukförsäkringslagen så säger ni att vi sjuka inte behöver oroa oss och vara rädda för att hamna utan ersättning.
Ni säger att vi sjuka har missuppfattat det hela.
Men det jag fattat är
att med de papper jag har idag från FMR och FK och mina läkare hade jag innan den nya lagen haft rätt till permanent sjukersättning (varför kan det inte få heta SJUKPENSION? alla dessa namnbyten är ju bara förvirrande).
Efter den nya lagen så innebär samma yttranden och utlåtanden att jag nästa höst kommer att utförsäkras ur sjukförsäkringen.
Jag bara undrar; NÄR blev jag frisk?
Jag mister min sjukersättning och jag mister min AFA-försäkring.
Jag kommer inte att klara att arbeta och inte heller att arbetsträna eller delta i något introduktionsprogram.
Och ja - jag har försökt. Många gånger.
Men det går inte.
Jag har dessutom varit sjuk väldigt länge och blir bara sämre.
Så säg inte till mej att jag missuppfattat den nya lagen. Jag vet precis vad som väntar.
Och i alla de debattartiklar och insändare jag läst som ni skrivit så känner jag ert förakt för mej som drabbats av sjukdom.
Som om jag skulle ha kunnat gjort något åt det som om jag valt det själv.
Som om jag själv valt att inte bli frisk utan hellre vill ligga i sängen och lata mej.
Nästa höst står jag helt utan ersättning. Det har jag inte missförstått.
Men jag tror att ni inte förstår att sjukdom inte går över genom indragna ersättningar.
Jag kommer att vara lika sjuk nästa höst som nu om inte värre eftersom min sjukdom påverkas av stress.
Vad jag inte kan förstå är varför ni i "alliansen"vill att man som sjuk inte ska få behålla sin sjukersättning och sin försäkring under tiden man genomgår alla nya introduktionsprogram och arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller vad ni nu valt att kalla dem.
Låt sjuka behålla sina ersättningar och försäkringar! Då behöver man ju inte må dåligt på grund av den ekonomiska stressen och man kan få försöka komma igen i lugn och ro och i sitt eget tempo.
Och framförallt först rehabiliteras medicinskt, dvs få rätt diagnos, rätt behandling m.m. och sedan arbetsträna om man klarar det och sen prova lönebidragsjobb, nystartsjobb eller vad ni nu valt att kalla dem, m.m.
Varför är det så viktigt att sjuka ska föras över till Arbetsförmedlingen utan att få behålla sin sjukersättning och sin AFA-försäkring?
Ni säger att om man inte klarar introduktionen på Arbetsförmedlingen så kommer man få tillbaka sin ersättning?
Men varför kan man inte få behålla sjukpenning eller sjukersättning och sina försäkringar hela vägen fram?
Ni måste ju ha en anledning till detta.
Sjukförsäkringen ger enorma överskott och fusket visade sig vara minimalt. Så det kan ju inte vara ekonomiska skäl.
Och kränk mej inte genom att påstå att jag kommer att få ersättning och kunna överleva på 1.115 kr i veckan FÖRE skatt - för det kan jag inte.
Idag får jag ca 10.000 kr i månaden efter skatt (sjukersättning och AFA-försäkring).På det kan jag överleva och betala min bostad, min bil och min mat m.m.
Nästa höst blir jag bostadslös. Varför ska jag behöva bli bostadslös för att jag drabbats av sjukdom?
Och "snabbspåret" till a-kassan har jag ingen nytta av eftersom jag gick ur a-kassan för länge sedan eftersom jag inte omfattades av den trots att jag betalt in till den under alla år.
Snacka om lurad....
Och hur ska man förresten uppnå arbetsvillkoret på 3 månader om man inte har ett arbete att gå tillbaka till?
Och om man har ett arbete att gå tillbaka till i 3 månader ska man sen säga upp sig för att få a-kassa under introduktionsprogrammet?
Och först en karensperiod för att man sagt upp sig själv?
Är man då överhuvudtaget aktuell för detta introduktionsprogram? Då har man ju varit arbetsför i 3 månader?
Och ljug mej inte rätt i ansiktet genom att påstå att jag får tillbaka min sjukersättning om jag är för sjuk för Arbetsförmedlingen.
Hur ska det gå till menar ni?
Ska jag inte då ansöka om sjukpenning eller sjukersättning på vanligt sätt och börja om från början igen?
Men det kan jag väl inte heller om jag inte först varit "frisk" en period eftersom ni numera tidsbegränsat hur länge man får ersättning vid sjukdom?
Så förklara för mej exakt vad det är jag missuppfattat och förklara varför inte sjuka kan få behålla sina ersättningar (sjukpenning, sjukersättning och försäkringar) hela vägen tillbaka till hälsa och arbete.
Och förklara gärna också hur ni kan tycka att det är rätt att ta pengar ur vår sjukförsäkring till skattesänkningar åt de som arbetar.
Hur gör det mej frisk?
Tack.
Ni säger att vi sjuka har missuppfattat det hela.
Men det jag fattat är
att med de papper jag har idag från FMR och FK och mina läkare hade jag innan den nya lagen haft rätt till permanent sjukersättning (varför kan det inte få heta SJUKPENSION? alla dessa namnbyten är ju bara förvirrande).
Efter den nya lagen så innebär samma yttranden och utlåtanden att jag nästa höst kommer att utförsäkras ur sjukförsäkringen.
Jag bara undrar; NÄR blev jag frisk?
Jag mister min sjukersättning och jag mister min AFA-försäkring.
Jag kommer inte att klara att arbeta och inte heller att arbetsträna eller delta i något introduktionsprogram.
Och ja - jag har försökt. Många gånger.
Men det går inte.
Jag har dessutom varit sjuk väldigt länge och blir bara sämre.
Så säg inte till mej att jag missuppfattat den nya lagen. Jag vet precis vad som väntar.
Och i alla de debattartiklar och insändare jag läst som ni skrivit så känner jag ert förakt för mej som drabbats av sjukdom.
Som om jag skulle ha kunnat gjort något åt det som om jag valt det själv.
Som om jag själv valt att inte bli frisk utan hellre vill ligga i sängen och lata mej.
Nästa höst står jag helt utan ersättning. Det har jag inte missförstått.
Men jag tror att ni inte förstår att sjukdom inte går över genom indragna ersättningar.
Jag kommer att vara lika sjuk nästa höst som nu om inte värre eftersom min sjukdom påverkas av stress.
Vad jag inte kan förstå är varför ni i "alliansen"vill att man som sjuk inte ska få behålla sin sjukersättning och sin försäkring under tiden man genomgår alla nya introduktionsprogram och arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller vad ni nu valt att kalla dem.
Låt sjuka behålla sina ersättningar och försäkringar! Då behöver man ju inte må dåligt på grund av den ekonomiska stressen och man kan få försöka komma igen i lugn och ro och i sitt eget tempo.
Och framförallt först rehabiliteras medicinskt, dvs få rätt diagnos, rätt behandling m.m. och sedan arbetsträna om man klarar det och sen prova lönebidragsjobb, nystartsjobb eller vad ni nu valt att kalla dem, m.m.
Varför är det så viktigt att sjuka ska föras över till Arbetsförmedlingen utan att få behålla sin sjukersättning och sin AFA-försäkring?
Ni säger att om man inte klarar introduktionen på Arbetsförmedlingen så kommer man få tillbaka sin ersättning?
Men varför kan man inte få behålla sjukpenning eller sjukersättning och sina försäkringar hela vägen fram?
Ni måste ju ha en anledning till detta.
Sjukförsäkringen ger enorma överskott och fusket visade sig vara minimalt. Så det kan ju inte vara ekonomiska skäl.
Och kränk mej inte genom att påstå att jag kommer att få ersättning och kunna överleva på 1.115 kr i veckan FÖRE skatt - för det kan jag inte.
Idag får jag ca 10.000 kr i månaden efter skatt (sjukersättning och AFA-försäkring).På det kan jag överleva och betala min bostad, min bil och min mat m.m.
Nästa höst blir jag bostadslös. Varför ska jag behöva bli bostadslös för att jag drabbats av sjukdom?
Och "snabbspåret" till a-kassan har jag ingen nytta av eftersom jag gick ur a-kassan för länge sedan eftersom jag inte omfattades av den trots att jag betalt in till den under alla år.
Snacka om lurad....
Och hur ska man förresten uppnå arbetsvillkoret på 3 månader om man inte har ett arbete att gå tillbaka till?
Och om man har ett arbete att gå tillbaka till i 3 månader ska man sen säga upp sig för att få a-kassa under introduktionsprogrammet?
Och först en karensperiod för att man sagt upp sig själv?
Är man då överhuvudtaget aktuell för detta introduktionsprogram? Då har man ju varit arbetsför i 3 månader?
Och ljug mej inte rätt i ansiktet genom att påstå att jag får tillbaka min sjukersättning om jag är för sjuk för Arbetsförmedlingen.
Hur ska det gå till menar ni?
Ska jag inte då ansöka om sjukpenning eller sjukersättning på vanligt sätt och börja om från början igen?
Men det kan jag väl inte heller om jag inte först varit "frisk" en period eftersom ni numera tidsbegränsat hur länge man får ersättning vid sjukdom?
Så förklara för mej exakt vad det är jag missuppfattat och förklara varför inte sjuka kan få behålla sina ersättningar (sjukpenning, sjukersättning och försäkringar) hela vägen tillbaka till hälsa och arbete.
Och förklara gärna också hur ni kan tycka att det är rätt att ta pengar ur vår sjukförsäkring till skattesänkningar åt de som arbetar.
Hur gör det mej frisk?
Tack.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
