Till RESURS
Att medicinskt outbildade handläggare sätter sig över läkarna, som har 8-9 års studier och ofta lång erfarenhet är totalt rättsvidrigt. Efter utredningar av expertis i 6 -7 år av de främsta i vårt land inom området, har de påvisat noll förmåga att återgå i arbete. Nu har en ny läkare skrivit sak samma, efter 5 års kontakter och ett helt läkarliv bakom sig. FK:s handläggare föreslår mot dessa ord att besluta om att den sjuke ska arbeta 75 %. Detta utan att ange när den sjuke plötsligt blev så frisk och av vilka behandlingar. Det måste även innebära att FK menar att den sjuke har lurat staten i alla år?
Kvinnan i fråga har haft kraftig värk i över 20 år. Hon har alla kriterier för fibromyalgi, har fått den rehabilitering som kunnat ges, mestadels för egna pengar. Fibromyalgi är kronisk.
FK räknar läkarnas ord för noll, dvs deras kompetens är totalt värdelös. Skulle uttalanden från jurister, forskare på laboratorier eller professorer inom kemi kunna ifrågasättas av icke - kunniga inom andra instanser i samhället? Nej, det skulle anses som den värsta arten av maktmissbruk! Hur kan Försäkringskassan med politikernas vägledning i ryggen få fortsätta med denna ytterligt rättsosäkra hantering? Detta anser jag måste rapporteras till EU. Vilka kan hjälpa oss? Att jaga sjuka med blåslampa går bra. Att ta bilar från dem som har miljoner i parkeringsböter, jobbar svart, medvetet fuskar med löneuppgifter till domstolar eller inte vill arbeta trots förmåga är politikerna mindre intresserade av. Hur har Sverige kunnat avvecklas till ett land med en så total brist på rätt och rättfärdighet? Min egen läkare har slutat skriva intyg till FK. Varför? " De tar inte till sig vår kompetens och beslutar tvärt emot vad vi angett..." och vem kommer i kläm? Den sjuke. Ett samhälle där man säger till den förlamade " spring din mil nu och det fort" har förbrukat sitt mandat om man inte inser sitt svek och förändrar de socialmedicinska direktiven.
Sverige har förändrat vårt språk. Orden "sjuk" och "försäkring" har förlorat sin innebörd. Så fungerar diktaturer.
Brith-Marie
fredag 30 april 2010
onsdag 28 april 2010
Sover alla en törnrosasömn?
Jag är en i mängden av de som har blivit utförsäkrade. Själv tar mitt liv slut den 1/5. Då ska jag efter 10 års sjukdom sätta mig på arbetsförmedlingen och under 3 månader försöka hitta en sysselsättning. Under tiden tappar jag minst 3900: -/månaden. När jag frågade min handläggare på försäkringskassan så fick jag bara till svars att jag får söka försörjningsstöd. Är det klokt? Regeringen skickar redan sjuka människor rakt in i en fattigdom.
Jag är alltså inte tillräckligt sjuk för att få en stadigvarande sjukersättning. Enligt vem? Inte enligt alla de specialister som har skrivit mina intyg till Försäkringskassan. Nej, det är f-kassans läkare som inte har en aning om vem jag är, han/hon tog det beslutet.
Jag fick också veta att under dessa månader har jag ingen sjukpenning som nu är nere på 0, så jag får inte bli sjuk under tiden. Öh! Sjuk, är det inte det jag redan är? Vad menar dom?
När nu dessa 3 månader har gått, och jag inte har lyckats hitta någon sysselsättning har jag rätt att söka om min sjukersättning. Jaha, är jag bara "låtsas sjuk” i 3 månader? Hur stor chans har jag då att få godkänt? Om inte alla dessa intyg har räckt till nu, är det kungen som ska skriva nästa eller? Min handläggare på försäkringskassan upplyste mig att jag får nog svårt att få igenom en ny period. Vad händer då? Jo, då kommer jag med i klubben som alla andra arbetslösa, dock friska. Så jag ska alltså söka jobb som alla andra. Vem f-n anställer mig? Vad får jag då för ersättning? Jo det blir ju i förhållande till hur många timmar jag kommer att kunna jobba. Då leker vi med tanken att jag lyckas proppa i mig så mycket smärtpiller att jag klarar ett halvtidsjobb, då får jag alltså ersättning ifrån a-kassan där efter. Då blir det kanske 5-6000:- innan skatt. Oj så mycket pengar!
Nej nu är det väl verkligen dags att vi svenskar vaknar ifrån törnrosasömnen. Varför är det inga demonstrationer? Varför går inte hela läkarkåren ut i en rejäl protest? Om nu inte läkare kan hjälpa oss sjuka, vem ska då hjälpa oss? Det som händer nu i vårt samhälle är så fruktansvärt, men tyvärr är det bara vi som kommer i kläm som hörs. Hur kan man sätta ett datum på en sjukdom?
Är det vettigt att ett statligt verk ska få trampa över en hel läkarkår? Vart ska vi sjuka nu vända oss?
Piller o Pulver
Ängelholm
Jag är alltså inte tillräckligt sjuk för att få en stadigvarande sjukersättning. Enligt vem? Inte enligt alla de specialister som har skrivit mina intyg till Försäkringskassan. Nej, det är f-kassans läkare som inte har en aning om vem jag är, han/hon tog det beslutet.
Jag fick också veta att under dessa månader har jag ingen sjukpenning som nu är nere på 0, så jag får inte bli sjuk under tiden. Öh! Sjuk, är det inte det jag redan är? Vad menar dom?
När nu dessa 3 månader har gått, och jag inte har lyckats hitta någon sysselsättning har jag rätt att söka om min sjukersättning. Jaha, är jag bara "låtsas sjuk” i 3 månader? Hur stor chans har jag då att få godkänt? Om inte alla dessa intyg har räckt till nu, är det kungen som ska skriva nästa eller? Min handläggare på försäkringskassan upplyste mig att jag får nog svårt att få igenom en ny period. Vad händer då? Jo, då kommer jag med i klubben som alla andra arbetslösa, dock friska. Så jag ska alltså söka jobb som alla andra. Vem f-n anställer mig? Vad får jag då för ersättning? Jo det blir ju i förhållande till hur många timmar jag kommer att kunna jobba. Då leker vi med tanken att jag lyckas proppa i mig så mycket smärtpiller att jag klarar ett halvtidsjobb, då får jag alltså ersättning ifrån a-kassan där efter. Då blir det kanske 5-6000:- innan skatt. Oj så mycket pengar!
Nej nu är det väl verkligen dags att vi svenskar vaknar ifrån törnrosasömnen. Varför är det inga demonstrationer? Varför går inte hela läkarkåren ut i en rejäl protest? Om nu inte läkare kan hjälpa oss sjuka, vem ska då hjälpa oss? Det som händer nu i vårt samhälle är så fruktansvärt, men tyvärr är det bara vi som kommer i kläm som hörs. Hur kan man sätta ett datum på en sjukdom?
Är det vettigt att ett statligt verk ska få trampa över en hel läkarkår? Vart ska vi sjuka nu vända oss?
Piller o Pulver
Ängelholm
torsdag 22 april 2010
Man får vara glad för det lilla.....
.....sa han som pinkade fingerborgen full.
Ja, jag ska i alla fall vara glad över att min högra hand fortfarande är riktigt stark. Denna grund till glädje blev igår uppmätt i en speciell apparat för just det ändamålet, att mäta handstyrka. Det borde jag vara glad för, har jag förstått. Jag har nämligen, tro det eller ej, efter åtta år fått träffa experterna. Att detta möte till slut kom till stånd, kan endast tillskrivas min egen tjurskallighet och ingen annan. Att den övriga delen av min kropp inte lyckades lika bra i testerna som högerhanden, bör man kanske inte alls fokusera på. För alla vi som ännu inte drabbats av någon dödlig sjukdom, ska bli friska nu, är det sagt.
Experterna bestod av en överläkare, en sjukgymnast, en psykolog, en socionom och en praktikant. Med öppet sinne, men utan för högt ställda förväntningar stegade jag den andra undersökningsdagen in på rummet där mitt öde skulle avgöras. Jag skulle få en sammanfattad rapport av experterna om mina sedan åtta år, svåra besvär av smärta från bäcken och ländrygg. Ingen har tidigare kunnat hjälpa mig, trots upprepade försök från den envisa människa som jag ändå är. Ett litet gnagande hopp fanns ändå där, att nu skulle jag nog få veta vad felet var och vad som skulle göras åt det. Stolar var utställda i en ring runt golvet och jag fick den äran att välja stol först. Med ett litet leende på läpparna tittade jag förhoppningsfullt på experterna som en efter en placerade sig runt omkring mig.
Mina måttligt ställda förväntningar visade sig snart bli utsmetade som en hundblaja på trottoaren. Läkaren menade att mitt ryggtillstånd var svårt att göra något åt, men att jag skulle få pröva en medicin som hjälpte somliga patienter, men långt ifrån alla. Jag skulle dock alltid vara beredd att få uppleva smärta och obehag på grund av mitt feldoserade skelett, med krokar och svängar på ställen där de inte borde vara, vilket i sig gör belastningen på hela rörelseapparaten alldeles för hög. Men så är just du konstruerad och det är ju unikt i sig, sa doktorn och log. Ständig smärta och sömnbrist är numera inget argument för att få sjukersättning, tillade han och log ännu mer. Jag undrade vad som var så trevligt, att han måste le? Skulle det faktum att min rygg var unik, på något sätt göra mig friskare eller gladare? Mängden av tablettburkar och mediciner med obegripliga namn jag under alla år prövat, utan förbättring, for förbi i min inre syn som på ett löpande band.
Nästa att tala var psykologen, som var en späd mycket ung kvinna med mjuk röst. Vad jag kan förstå är du inte allvarligt deprimerad, vilket en del kan bli av sina smärtor, sa hon. Nej, inte allvarligt deprimerad, men jag blir heller inte glad av dem, sa jag. Psykologen log också, hon flackade med blicken och verkade önska att det var någon annans tur att tala.
Då trädde socionomen in, en mycket lång och smal och intetsägande man i femtioårsåldern, som redan vid vårt första möte visat sig kunna reta gallfeber på mig då han upprepat ställde frågor till mig och i samma veva som jag var i färd med att svara, pratade i munnen på mig. Han svarade alltså på sina egna frågor. Nu påpekade han att jag inte skulle förvänta mig att få fortsatt sjukersättning från försäkringskassan.
Nej, jag har nog förstått att det blir svårt, sa jag. Men hur kan ni hjälpa mig att bli bättre och friskare under tiden? Jag tittade var och en av mötesdeltagarna i ögonen. Du måste anmäla dig på arbetsförmedlingen den första dagen du blir utförsäkrad, sa socionomen och anlade ett hånfullt grin i ansiktet. Annars blir du utan sjukpenninggrundande inkomst. Han räckte en utskrift från försäkringskassans hemsida om reglerna i min hand. Om du inte är med i a-kassan får du ungefär 200 kronor om dagen i arbetsförmedlingens program, tillade han med ett nytt flin. Det är ju bra att din högerhand fungerar, sa han. Där finns en liten arbetsförmåga.
Jamen, jag kom hit för att få hjälp! Jag är inte frisk, jag har jävligt ont och jag sover nästan inget på nätterna. Mitt och min familjs liv är åt helvete och så har det varit i åtta år! Mina ord kom plötsligt och lite för högt som om en helt ny och okänd vulkan haft sitt första utbrott inför en förbluffad omvärld.
Sjukgymnasten som var en lite äldre och ganska bestämd dam kom så till min undsättning. Det var som om hon känt på sig att min frustration skulle komma i ljuset förr eller senare. Hon sa att jag behövde hjälp av en särskild sorts sjukgymnast, men att sådana inte växte på träd minsann. Helt säkert är att det inte finns någon sådan där du bor, tillade hon. Ett sådant specialprogram skulle kanske kunna göra det lite bättre i ryggen, men bara kanske. Jag ringer till dig när du kommer hem, sa hon. Sanningen är att jag i alla dessa år tränat nästan varje dag. Jag har gjort allt som alla yrkesmänniskor i området föreslagit mig och verkligen ansträngt mig för att själv göra något åt saken. Skulle det mystiska träningsprogrammet som ingen verkar kunna delge mig verkligen kunna rädda mig innan mina kvarvarande månader i sjukförsäkringen är till ända?
Nu tog åter läkaren till orda. Han undrade om det var något mer som jag ville fråga om eller säga till dem. Jag satt förstummad i min egen värld där tankarna galopperade vilda och galna över vad som skedde mitt framför mina ögon. Samtalet var tydligen slut och det här var allt som erbjöds, eller var det ens något? Nu när jag äntligen kommit fram dit jag hela tiden hade trott att hjälpen fanns och så fanns den inte där. Inte ens det psykologiska stöd jag så väl skulle behövt i min situation. Jag måste ju gå vidare, hur livet än kommer att te sig.
Nej, jag har inget mer att säga er, sa jag efter en tankepaus då jag insett att experterna inte alls verkade förstå hur oändligt lång och strävsam min väg hade varit för att komma ända hit. Eller hur stor högen med inkastade handdukar var, som jag en efter en ändå plockat upp för att trots allt gå vidare hur ont och eländigt allting var.
Utanför dörren trängde tårar av ilska, besvikelse och sorg upp för alla år jag kämpat och för alla år som finns kvar att kämpa. Jag kommer med all säkerhet att bli utförsäkrad från försäkringskassan. Trots detta har jag beslutat mig för att göra en ny ansökan om hel sjukersättning. Jag är fortfarande inte frisk eftersom det inte verkar finnas någon hjälp att få. Jag kommer förmodligen alltid att få leva så här. Mitt liv blev inte alls som jag hade planerat och min familj får också betala för det, på många sätt.
Det är nu känner jag depressionen med sin illaluktande andedräkt komma flåsande i min nacke. Men jag borde vara nöjd för att min högra hand fortfarande är stark.
Karin
Ja, jag ska i alla fall vara glad över att min högra hand fortfarande är riktigt stark. Denna grund till glädje blev igår uppmätt i en speciell apparat för just det ändamålet, att mäta handstyrka. Det borde jag vara glad för, har jag förstått. Jag har nämligen, tro det eller ej, efter åtta år fått träffa experterna. Att detta möte till slut kom till stånd, kan endast tillskrivas min egen tjurskallighet och ingen annan. Att den övriga delen av min kropp inte lyckades lika bra i testerna som högerhanden, bör man kanske inte alls fokusera på. För alla vi som ännu inte drabbats av någon dödlig sjukdom, ska bli friska nu, är det sagt.
Experterna bestod av en överläkare, en sjukgymnast, en psykolog, en socionom och en praktikant. Med öppet sinne, men utan för högt ställda förväntningar stegade jag den andra undersökningsdagen in på rummet där mitt öde skulle avgöras. Jag skulle få en sammanfattad rapport av experterna om mina sedan åtta år, svåra besvär av smärta från bäcken och ländrygg. Ingen har tidigare kunnat hjälpa mig, trots upprepade försök från den envisa människa som jag ändå är. Ett litet gnagande hopp fanns ändå där, att nu skulle jag nog få veta vad felet var och vad som skulle göras åt det. Stolar var utställda i en ring runt golvet och jag fick den äran att välja stol först. Med ett litet leende på läpparna tittade jag förhoppningsfullt på experterna som en efter en placerade sig runt omkring mig.
Mina måttligt ställda förväntningar visade sig snart bli utsmetade som en hundblaja på trottoaren. Läkaren menade att mitt ryggtillstånd var svårt att göra något åt, men att jag skulle få pröva en medicin som hjälpte somliga patienter, men långt ifrån alla. Jag skulle dock alltid vara beredd att få uppleva smärta och obehag på grund av mitt feldoserade skelett, med krokar och svängar på ställen där de inte borde vara, vilket i sig gör belastningen på hela rörelseapparaten alldeles för hög. Men så är just du konstruerad och det är ju unikt i sig, sa doktorn och log. Ständig smärta och sömnbrist är numera inget argument för att få sjukersättning, tillade han och log ännu mer. Jag undrade vad som var så trevligt, att han måste le? Skulle det faktum att min rygg var unik, på något sätt göra mig friskare eller gladare? Mängden av tablettburkar och mediciner med obegripliga namn jag under alla år prövat, utan förbättring, for förbi i min inre syn som på ett löpande band.
Nästa att tala var psykologen, som var en späd mycket ung kvinna med mjuk röst. Vad jag kan förstå är du inte allvarligt deprimerad, vilket en del kan bli av sina smärtor, sa hon. Nej, inte allvarligt deprimerad, men jag blir heller inte glad av dem, sa jag. Psykologen log också, hon flackade med blicken och verkade önska att det var någon annans tur att tala.
Då trädde socionomen in, en mycket lång och smal och intetsägande man i femtioårsåldern, som redan vid vårt första möte visat sig kunna reta gallfeber på mig då han upprepat ställde frågor till mig och i samma veva som jag var i färd med att svara, pratade i munnen på mig. Han svarade alltså på sina egna frågor. Nu påpekade han att jag inte skulle förvänta mig att få fortsatt sjukersättning från försäkringskassan.
Nej, jag har nog förstått att det blir svårt, sa jag. Men hur kan ni hjälpa mig att bli bättre och friskare under tiden? Jag tittade var och en av mötesdeltagarna i ögonen. Du måste anmäla dig på arbetsförmedlingen den första dagen du blir utförsäkrad, sa socionomen och anlade ett hånfullt grin i ansiktet. Annars blir du utan sjukpenninggrundande inkomst. Han räckte en utskrift från försäkringskassans hemsida om reglerna i min hand. Om du inte är med i a-kassan får du ungefär 200 kronor om dagen i arbetsförmedlingens program, tillade han med ett nytt flin. Det är ju bra att din högerhand fungerar, sa han. Där finns en liten arbetsförmåga.
Jamen, jag kom hit för att få hjälp! Jag är inte frisk, jag har jävligt ont och jag sover nästan inget på nätterna. Mitt och min familjs liv är åt helvete och så har det varit i åtta år! Mina ord kom plötsligt och lite för högt som om en helt ny och okänd vulkan haft sitt första utbrott inför en förbluffad omvärld.
Sjukgymnasten som var en lite äldre och ganska bestämd dam kom så till min undsättning. Det var som om hon känt på sig att min frustration skulle komma i ljuset förr eller senare. Hon sa att jag behövde hjälp av en särskild sorts sjukgymnast, men att sådana inte växte på träd minsann. Helt säkert är att det inte finns någon sådan där du bor, tillade hon. Ett sådant specialprogram skulle kanske kunna göra det lite bättre i ryggen, men bara kanske. Jag ringer till dig när du kommer hem, sa hon. Sanningen är att jag i alla dessa år tränat nästan varje dag. Jag har gjort allt som alla yrkesmänniskor i området föreslagit mig och verkligen ansträngt mig för att själv göra något åt saken. Skulle det mystiska träningsprogrammet som ingen verkar kunna delge mig verkligen kunna rädda mig innan mina kvarvarande månader i sjukförsäkringen är till ända?
Nu tog åter läkaren till orda. Han undrade om det var något mer som jag ville fråga om eller säga till dem. Jag satt förstummad i min egen värld där tankarna galopperade vilda och galna över vad som skedde mitt framför mina ögon. Samtalet var tydligen slut och det här var allt som erbjöds, eller var det ens något? Nu när jag äntligen kommit fram dit jag hela tiden hade trott att hjälpen fanns och så fanns den inte där. Inte ens det psykologiska stöd jag så väl skulle behövt i min situation. Jag måste ju gå vidare, hur livet än kommer att te sig.
Nej, jag har inget mer att säga er, sa jag efter en tankepaus då jag insett att experterna inte alls verkade förstå hur oändligt lång och strävsam min väg hade varit för att komma ända hit. Eller hur stor högen med inkastade handdukar var, som jag en efter en ändå plockat upp för att trots allt gå vidare hur ont och eländigt allting var.
Utanför dörren trängde tårar av ilska, besvikelse och sorg upp för alla år jag kämpat och för alla år som finns kvar att kämpa. Jag kommer med all säkerhet att bli utförsäkrad från försäkringskassan. Trots detta har jag beslutat mig för att göra en ny ansökan om hel sjukersättning. Jag är fortfarande inte frisk eftersom det inte verkar finnas någon hjälp att få. Jag kommer förmodligen alltid att få leva så här. Mitt liv blev inte alls som jag hade planerat och min familj får också betala för det, på många sätt.
Det är nu känner jag depressionen med sin illaluktande andedräkt komma flåsande i min nacke. Men jag borde vara nöjd för att min högra hand fortfarande är stark.
Karin
Lämpliga handläggningstider?!
2010-02-27 halkade jag och slog i armbågen som hoppade ur led. Luxation. 12 timmars sjukhusvistelse, morfin, stesolid och till slut narkos för att rätta till armen.
Blev sjukskriven from denna dag i 3 veckor. Min son postade detta 2010-02-28. FK fick detta på sitt bord 2010-03-02.
Kontaktar Fk via mail 2010-03-11. Jag måste sjukanmäla mig.
Den blanketten fick jag 2010-03-18 och den är då from 2010-03-02 och ej från det datumet som läkarintyget är skrivet. Jag förklarade att jag inte kunnat komma upp ur sängen och att det var min 15årige son som fick ta hand om mig, just på sportlovet.
När jag återigen tog kontakt med dem en vecka senare, får jag till svar ”vi har en handläggningstid på 30 dagar from 2010-03-19”.
Återigen blev jag arg, ledsen och frustrerad men väntade t.o.m. vecka 15.
Börjar återigen maila dem och får bara till svar ”vi har skickat detta vidare till den grupp som handlägger detta”.
Idag 2010-04-16 kl 16 blev jag uppringd av någon Therese som säger att "vi beklagar att dina papper blivit liggandes" din SGI utreds i Göteborg, vår chef har skrivit brev till dig, du får det i början på nästa vecka.
Sedan börjar hon fråga ut mig om hur mycket jag arbetat o.s.v. Jag blev så förbannad, så jag talade om för henne att jag endast kommer att prata med någon i chefposition och att detta är rent kriminellt!
De har haft mina papper på sitt bord sedan 2 mars, trots detta har det än idag inte hänt ett dyft!!
Vi alla måste göra något åt detta, får tjänstemän på FK bete sig hursomhelst utan att stå till svars?
Jag är inte ett dugg förvånad över att folk tar livet av sig, det är ju FK som driver dem till det.
Vi måste göra uppror!! Detta får inte fortgå!
Dragica Ristic
Blev sjukskriven from denna dag i 3 veckor. Min son postade detta 2010-02-28. FK fick detta på sitt bord 2010-03-02.
Kontaktar Fk via mail 2010-03-11. Jag måste sjukanmäla mig.
Den blanketten fick jag 2010-03-18 och den är då from 2010-03-02 och ej från det datumet som läkarintyget är skrivet. Jag förklarade att jag inte kunnat komma upp ur sängen och att det var min 15årige son som fick ta hand om mig, just på sportlovet.
När jag återigen tog kontakt med dem en vecka senare, får jag till svar ”vi har en handläggningstid på 30 dagar from 2010-03-19”.
Återigen blev jag arg, ledsen och frustrerad men väntade t.o.m. vecka 15.
Börjar återigen maila dem och får bara till svar ”vi har skickat detta vidare till den grupp som handlägger detta”.
Idag 2010-04-16 kl 16 blev jag uppringd av någon Therese som säger att "vi beklagar att dina papper blivit liggandes" din SGI utreds i Göteborg, vår chef har skrivit brev till dig, du får det i början på nästa vecka.
Sedan börjar hon fråga ut mig om hur mycket jag arbetat o.s.v. Jag blev så förbannad, så jag talade om för henne att jag endast kommer att prata med någon i chefposition och att detta är rent kriminellt!
De har haft mina papper på sitt bord sedan 2 mars, trots detta har det än idag inte hänt ett dyft!!
Vi alla måste göra något åt detta, får tjänstemän på FK bete sig hursomhelst utan att stå till svars?
Jag är inte ett dugg förvånad över att folk tar livet av sig, det är ju FK som driver dem till det.
Vi måste göra uppror!! Detta får inte fortgå!
Dragica Ristic
onsdag 31 mars 2010
Orkar inte mer att kämpa
Jag vet inte hur man skall göra. Tårarna bara rinner ner för kinderna när jag försöker att skriva. Jag orkar inte mer .
Ärligt talat vill jag inte leva mera men jag är för feg för att ta mitt liv. Jag har två underbara barn som jag inte kan lämna. Men samtidigt orkar jag inte kämpa mera heller.
Man är en belastning för samhället känns det som, vi som bara sitter och tar emot "bidrag". Det är inte vårat fel att man har fått en sjukdom eller en skada, man blir straffad ändå.
Jag känner mig straffad....
Jag har varit hemma sedan år 2000 med en svårbehandlad diabetes. Flera år av olika mediciner, flera år av olika läkare..... fick ingen ordning med sjukdomen.
Sedan ett antal år tillbaka visade det sig att jag var allergisk emot insulin, nya utredningar som ledde till att jag rasade psykiskt.
Jag kom in i en djup nedstämdhet. Dels på grund av alla utredningar och den jobbiga ekonomin, dels av sjukdomen och familjen blir drabbad också genom att jag blev sämre.
Sjukbidraget man fick då skulle räcka till mat, mediciner, läkarkostnader o.s.v. Mina tänder har rasat, har inga framtänder kvar, dels också på grund av sjukdomen och alla mediciner.
Men som sjukskriven har man inte råd att gå till tandläkaren. För mig gick familjen först. Att se till att det fanns mat hemma och att barnen fick kläder.
Jag har aldrig tyckt synd om mig själv. Jag har alltid sett till att andra mår bra. Det gör mig glad och gör att jag orkar ta nya krafter att gå vidare.
Jag kan inte möta försäkringskassan utan att gråta. Min handläggare på försäkringskassan var "oförskämd" och nedvärderande. Det skall man också få utsättas för, deras kränkande ord.
Min sambo fick vara med. Han ville det själv, för han tyckte inte om deras beteende. Men det gillade inte min handläggare att jag tog med min sambo. Men han var mitt stöd där.
Och nu är man utförsäkrad från och med 2010-03-01.
Jag får 4000kr i månaden och det skall räcka till: mat , mediciner , läkarvård och resor. Min sambo står för allt annat. Hyran, elen, vatten och hans resor fram och tillbaka till jobbet.
Det som blir nu är att jag kan inte lösa ut mina mediciner alls. Och tyvärr är mina mediciner väldigt dyra.
Jag orkar inte längre. Jag blir bara sämre och sämre. Men enligt försäkringskassan är jag frisk och ska gå ut och jobba.
Hur skall man kunna bli frisk när man inte har råd att ta ut sina mediciner ?!
Söka socialbidrag? Det är också en jobbig bit som man då skall göra. När man redan mår psykiskt dåligt.....
Är det inte lika bra att ni ger oss en insomningstablett? Så att ni blir av med oss eller?
Ja , inte tänker jag rösta på moderaterna i alla fall.....
Ursäkta men jag orkar inte mer att kämpa.
Hälsningar Jeanette
Ärligt talat vill jag inte leva mera men jag är för feg för att ta mitt liv. Jag har två underbara barn som jag inte kan lämna. Men samtidigt orkar jag inte kämpa mera heller.
Man är en belastning för samhället känns det som, vi som bara sitter och tar emot "bidrag". Det är inte vårat fel att man har fått en sjukdom eller en skada, man blir straffad ändå.
Jag känner mig straffad....
Jag har varit hemma sedan år 2000 med en svårbehandlad diabetes. Flera år av olika mediciner, flera år av olika läkare..... fick ingen ordning med sjukdomen.
Sedan ett antal år tillbaka visade det sig att jag var allergisk emot insulin, nya utredningar som ledde till att jag rasade psykiskt.
Jag kom in i en djup nedstämdhet. Dels på grund av alla utredningar och den jobbiga ekonomin, dels av sjukdomen och familjen blir drabbad också genom att jag blev sämre.
Sjukbidraget man fick då skulle räcka till mat, mediciner, läkarkostnader o.s.v. Mina tänder har rasat, har inga framtänder kvar, dels också på grund av sjukdomen och alla mediciner.
Men som sjukskriven har man inte råd att gå till tandläkaren. För mig gick familjen först. Att se till att det fanns mat hemma och att barnen fick kläder.
Jag har aldrig tyckt synd om mig själv. Jag har alltid sett till att andra mår bra. Det gör mig glad och gör att jag orkar ta nya krafter att gå vidare.
Jag kan inte möta försäkringskassan utan att gråta. Min handläggare på försäkringskassan var "oförskämd" och nedvärderande. Det skall man också få utsättas för, deras kränkande ord.
Min sambo fick vara med. Han ville det själv, för han tyckte inte om deras beteende. Men det gillade inte min handläggare att jag tog med min sambo. Men han var mitt stöd där.
Och nu är man utförsäkrad från och med 2010-03-01.
Jag får 4000kr i månaden och det skall räcka till: mat , mediciner , läkarvård och resor. Min sambo står för allt annat. Hyran, elen, vatten och hans resor fram och tillbaka till jobbet.
Det som blir nu är att jag kan inte lösa ut mina mediciner alls. Och tyvärr är mina mediciner väldigt dyra.
Jag orkar inte längre. Jag blir bara sämre och sämre. Men enligt försäkringskassan är jag frisk och ska gå ut och jobba.
Hur skall man kunna bli frisk när man inte har råd att ta ut sina mediciner ?!
Söka socialbidrag? Det är också en jobbig bit som man då skall göra. När man redan mår psykiskt dåligt.....
Är det inte lika bra att ni ger oss en insomningstablett? Så att ni blir av med oss eller?
Ja , inte tänker jag rösta på moderaterna i alla fall.....
Ursäkta men jag orkar inte mer att kämpa.
Hälsningar Jeanette
måndag 29 mars 2010
Utförsäkrad - utkastad - förnedrad
Jag blev utförsäkrad förra året. Fick från Försäkringskassans läkare ett intyg som var klippt och klistrat och inga riktiga medföljande svar samt allt var förvirrade, kränkande, dessutom med felaktiga påståenden, samt horribla lögner. De hade tagit utdrag från olika läkares uttalande, men inte det hela och det korrekta. Så alltså skrev de ihop lite från ett stycke, sen klippte och klistrande i något annat stycke. Dessutom talade Försäkringskassan läkaren emot sig själv flera gånger. Allt som stod till min fördel, redigerade Försäkringskassan läkaren om helt, så jag framstod i dålig dager. Faktum är att jag spelade in samtalet från mötet, där försäkringsläkaren säger något helt annat och skriver sedan något ytterligare helt annat. Här får jag tillägga att Försäkringskassans egen läkare fick 18 000 kr i ersättning. Jag bad Försäkringskassan om deras anteckningsjournal, från dem själva. Då fick jag svart på vitt bevisat klart och tydligt hur mycket deras läkare fick, för att ljuga, klippa och klistra ihop något helt obegripligt! Jag överklagade beslutet. Till min chock (förskräckelse) såg jag att Försäkringskassan själva höll på med samma klippande och klistrande. Samt att de sedan sitter och hittar på en ny diagnos, som aldrig funnits men som Försäkringskassan själva tillskrivit mig, vilket är rent förtal, då en handläggare inte kan eller får börja hitta på diagnoser. De har ingen medicinsk utbildning, de är inga läkare ens. Jag förstod då att Försäkringskassan och deras läkare "går i samma spår" för att kunna utförsäkra/kasta ut en. Jag ringde min handläggare på Försäkringskassan och ifrågasatte hur de kunde skicka mig till en läkare som skriver ihop något sådant här, samt varför det tog över en och en halv månad innan Försäkringskassans läkare skrev SLU:et. Men enligt handläggaren på Försäkringskassan, så var denna läkare känd, dock är det ingen som jag har frågat som någonsin har hört talas om denne läkare. Jag fick åka flera mil för att träffa den aktuella försäkringsläkaren fastän det finns en annan i samma stad? Jag omformulerade och frågade även om just den försäkringsläkaren var den ende som kunde utförsäkra/kasta ut mig. Då fick jag svaret av Försäkringskassan: - Mmm så är det. Jag har till och med inspelningar från min kommunikation med Försäkringskassan. Senare har jag kollat upp denna läkare på internet, och jag ryser av att läsa vilken människosyn hon har.
För flera år sen var jag med om en arbetsplatsolycka och skadade mig ordentligt. Jag har sedan dess haft kronisk värk och lider mycket. Jag jobbade kvar på min arbetsplats trots mycket smärta. Jag vet inte vad jag tänkte på, men jag hoppades att det skulle gå över, vilket det såklart aldrig gjorde. Kroppen var nu helt förstörd. Jag kommer aldrig bli återställd.
Moderaterna är fruktansvärda, inhumana och empatilösa. Skäms på er, moderater! Ni har förstört många människors liv. Ni tog ifrån mig min lilla ersättning, kastade ut mig från systemet, som även jag har betalat in skatt till under alla år jag jobbat. Blev jag frisk och återställd bara för det? Nej, ni moderater! Man blir inte frisk bara för Ni har ett så kallat bäst före datum. Det är tämligen sjukt att ni sitter och försöker intala er själva det, och att ni även försöker bluffa er igenom allt genom ännu fler lögner.
För flera år sen var jag med om en arbetsplatsolycka och skadade mig ordentligt. Jag har sedan dess haft kronisk värk och lider mycket. Jag jobbade kvar på min arbetsplats trots mycket smärta. Jag vet inte vad jag tänkte på, men jag hoppades att det skulle gå över, vilket det såklart aldrig gjorde. Kroppen var nu helt förstörd. Jag kommer aldrig bli återställd.
Moderaterna är fruktansvärda, inhumana och empatilösa. Skäms på er, moderater! Ni har förstört många människors liv. Ni tog ifrån mig min lilla ersättning, kastade ut mig från systemet, som även jag har betalat in skatt till under alla år jag jobbat. Blev jag frisk och återställd bara för det? Nej, ni moderater! Man blir inte frisk bara för Ni har ett så kallat bäst före datum. Det är tämligen sjukt att ni sitter och försöker intala er själva det, och att ni även försöker bluffa er igenom allt genom ännu fler lögner.
tisdag 2 mars 2010
Att rasa samman
Jag är sönder, trasig, förbrukad! Varför? Inte direkt av min whiplashskada kan jag tala, om men p.g.a. av den nya sjukförsäkringspolitiken!Jag som vill jobba 25%, fast alla mina läkare anser att jag inte ska jobba alls för jag är för sjuk. 'TROTS det vill jag jobba.
Försäkringskassan med regeringens nya regler fungerar dock så: Att jag ska jobba 100% och jag ska byta jobb. Varför? Jag har ett jobb som i viss mån är anpassad för mig. Jag har jobbat i flera år på 50% och ramlar ihop mer och mer, när jag kommer hem från en jobbar dag så orkar jag inte göra något mer sedan. Nu har jag fått avslag på min ansökan på 75% sjukersättning, men jag skulle kunna söka 100% om jag går efterspecialistutlåtande och andra läkarintyg.
Nu är jag frisk?! Konstigt, jag med min fysiska skada rasar nu samman även psykiskt. Det fysiska och det psykiska hänger samman, lika bra att berätta det för folk verkar inte förstå det här. Jag tål inte stress, stressen får HELA mig att rasa samman.
Istället för att ge mig mina 25%, som jag inte kan lova att jag kan jobba med men vill försöka innan jag ger upp helt, så förstör man hela livet för mig genom sin förbannade, skenheliga jakt på sjuka. Jag rasar samman, jag är på väg, stadigt, mot ett sammanbrott, jag är inte lycklig! Fast får man vara sjuk och lycklig i det här landet? Inte med dagens regering i alla fall. Jag börjar bli så arg och hata. så hela min kropp skriker ut sitt hat. Jag HATAR regeringen jag HATAR allt skit de står, för jag HATAR att de förstör för alla medborgare bara för att de själva ska tjäna pengar. JAG HATAR!
Vem är jag? Vet inte, helt plötsligt kan jag inte läsa längre texter, jag tappar ord, jag minns inte längre vad jag pratar om mitt i ett samtal. TACK regeringen, för att ni har kört mig i botten. Jag är inte längre en produktiv medborgare, NI har förstört allt för mig och min familj och alla andra sjuka. Jag har en fysisk sjukdom, jag undrar hur folk som från början redan mådde dåligt psykiskt hanterar det här? Mår jag så här nu, hur mår de mina medmänniskor? Värre? Jag tror det, jag har aldrig försökt ta mitt liv i alla fall. Inte än! Vi sjuka mår inte bättre, vi sjuka mår sämre och jag orkar nog inte länge till.
Snart blir jag nog inlagd.....
A med rätten att vara sjuk! Nej just ja, inte med alliansen!//
(A via gode vännen ME)
Försäkringskassan med regeringens nya regler fungerar dock så: Att jag ska jobba 100% och jag ska byta jobb. Varför? Jag har ett jobb som i viss mån är anpassad för mig. Jag har jobbat i flera år på 50% och ramlar ihop mer och mer, när jag kommer hem från en jobbar dag så orkar jag inte göra något mer sedan. Nu har jag fått avslag på min ansökan på 75% sjukersättning, men jag skulle kunna söka 100% om jag går efterspecialistutlåtande och andra läkarintyg.
Nu är jag frisk?! Konstigt, jag med min fysiska skada rasar nu samman även psykiskt. Det fysiska och det psykiska hänger samman, lika bra att berätta det för folk verkar inte förstå det här. Jag tål inte stress, stressen får HELA mig att rasa samman.
Istället för att ge mig mina 25%, som jag inte kan lova att jag kan jobba med men vill försöka innan jag ger upp helt, så förstör man hela livet för mig genom sin förbannade, skenheliga jakt på sjuka. Jag rasar samman, jag är på väg, stadigt, mot ett sammanbrott, jag är inte lycklig! Fast får man vara sjuk och lycklig i det här landet? Inte med dagens regering i alla fall. Jag börjar bli så arg och hata. så hela min kropp skriker ut sitt hat. Jag HATAR regeringen jag HATAR allt skit de står, för jag HATAR att de förstör för alla medborgare bara för att de själva ska tjäna pengar. JAG HATAR!
Vem är jag? Vet inte, helt plötsligt kan jag inte läsa längre texter, jag tappar ord, jag minns inte längre vad jag pratar om mitt i ett samtal. TACK regeringen, för att ni har kört mig i botten. Jag är inte längre en produktiv medborgare, NI har förstört allt för mig och min familj och alla andra sjuka. Jag har en fysisk sjukdom, jag undrar hur folk som från början redan mådde dåligt psykiskt hanterar det här? Mår jag så här nu, hur mår de mina medmänniskor? Värre? Jag tror det, jag har aldrig försökt ta mitt liv i alla fall. Inte än! Vi sjuka mår inte bättre, vi sjuka mår sämre och jag orkar nog inte länge till.
Snart blir jag nog inlagd.....
A med rätten att vara sjuk! Nej just ja, inte med alliansen!//
(A via gode vännen ME)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
