Öppet brev från en överlevare

I anledning av gårdagens oerhört uppskakande inslag i "Uppdrag Granskning", känner jag mig manad att skriva detta brev till en rad olika inblandade myndigheter.

Programmets Mari-Louise kunde varit jag. Och det kan fortfarande bli min bästa väninna Jeanette. Hemska tanke.

Idag är jag vad Hr Reinfeldt och övriga "göra-rätt-för-sig-ivrare" antagligen skulle kalla en överlevare. Jag har gått från långtidsarbetslöshet och utbrändhetsdepression till att idag driva mitt eget företag. Jippi. Eller nåt ...

Att göra rätt för sig är varje människas skyldighet men också rättighet, jo förvisso. Men i vissa situationer i livet råkar vi ut för händelser som vi inte kan styra över med blotta viljan. Händelser som i många fall accelererar och vi hamnar till slut utom all kontroll. Där var jag. Och där är min väninna. Idag är hon utsparkad från alla trygghetsnät och står utblottad med sin nio-åriga dotter, tvingad av vår borgerliga regering att göra rätt för sig.

Hennes fall låg fram tills i förrgår under utredning för sjukersättning (f.d. förtidspension) och den förste januari blev hon som så många andra, helt utan ersättning, eftersom hon inte kvalificerar sig för någon A-kassa, men står under Arbetsförmedlingens "beskydd" tills utredningen från Försäkringkassan är klar. Hon har nu själv valt att avsäga sig alla eventuella bidrag/ersättningar, beroende på den enorma stress kontakten med myndigheterna framkallar.. Jag har varit tvungen att gå med henne som stöd vid möten med handläggarna, för att hon ofelbart bryter ihop och börjar skaka okontrollerat bara vi kommer innanför väggarna till kontoren dessa handläggare sitter på. Vi har vid flera tillfällen bett handläggarna sköta alla kontakter via mig, TROTS detta fortsätter de ÄNDÅ att ringa Jeanette! Ingen förstår eller bryr sig om vad vi säger.

I förrgår, tog hon så beslutet att klara sig på egen hand, bära eller brista, hon har ju inget val. Hon mejlade både Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen att hon nu avsäger sig vidare "hjälpinsatser" från någonderas sida och vad händer - bägge handläggarna kontaktar henne trots att vi upprepade gånger talat om för dem bägge att det är just precis denna kontakt som varje gång blir droppen för Jeanette. Otroligt. Denna myndighetsnit att allting måste ske reglementsenligt är vad som driver människor att begå handlingar som Mari-Louise's. Myndigheterna gör vad myndigheterna alltid gjort, gömmer sig bakom de förbannade reglerna! Och skyfflar ansvaret fram och tillbaka mellan sig. Mari-Louise pallade in mer. Hon är säkerligen inte den sista. Jag bara hoppas och ber att nästa offer inte blir min väninna.

Hon, liksom jag under lång tid gjorde, lider av utbrändhetssyndrom, med en rad olika fysiska problem som följd, och har i utredning efter utredning fått konstaterat att hennes arbetsfunktion är allvarligt nersatt, men det bryr sig inte myndigheterna om. Hon har gått tiden ut och därmed basta! Nu får det räcka med gnäll! Se så - upp o hoppa tös!

En flock chimpanser har mer beskyddarinstinkt för de sina än vår sittande regering. Alle man för sig själv. Simma eller drunkna. Du bestämmer själv ditt eget liv.

Det som är allra mest skrämmande, och som också väldigt tydligt gick fram i reportaget igår, är ju det faktum att det är respektive handläggare som avgör från fall till fall. Då måste jag och alla andra vid sunt förnuft ställa sig frågan - VAD är det som kvalificerar en försäkringskassehandläggare att gå emot ett utlåtande, gjort av läkare med kanske sammanlagt fyrtio års utbildning och erfarenhet? Varför över huvud taget ens bemöda sig om att spilla tid på att begära in läkarintygen, om de ändå inte har någon tyngd i bedömningarna av de olika fallen? Vi ser ju gång på gång, hur läkarintygen ifrågasätts och ignoreras. När läkarkåren själv nu också börjar reagera och sätta sig på tvären!

Ingen ifrågasätter regeringens ambition att göra slut på snyltandet och utnyttjandet av systemet.

I samhället har det alltid funnits och kommer alltid att finnas de som vill leva på andras bekostnad. De finns - ingen förnekar det! Jag har själv under mina dryga fem år i arbetslöshetssvängen träffat dem. Men det är fullkomligt vansinne att för den skull misstro alla. Det kan man inte göra. Det är en så försvinnande liten del av hela den stora massan som faktiskt tycker att det är ganska sjysst att leva på bidrag och hela tiden befinna sig i myndigheternas klor och inte ha någon som helst makt över sitt eget liv. Och för att inte tala om att behöva klara en dräglig existens på 8.000:-/månad brutto. För det är det handlar om till syvende och sistens.

Dilemmat i ett nötskal - myndigheternas oförmåga (ovilja?) att se individen. Försäkringskassan hävdar envist att de visst det gör individuella bedömningar. Ja, i den bemärkelsen att de handlägger varje enskilt fall för sig och inte i klump. Men hur individuell kan en bedömning egentligen bli när alla, oavsett förutsättningar, har x antal dagar på sig att "bli friska"?

Problemet som jag ser det är väl snarast att de beslutande inte har, och heller aldrig kommer att behöva befinna sig i samma sits. Deras hundratusen-kronor-i-månaden-löner borgar för att den dag de blir sjuka, kan de falla tillbaka på försäkringar som garanterar vård på de bästa rehab-klinikerna och den undanstoppade lilla slanten i madrassen ser till att de aldrig behöver klara sig på 8.000:- i månaden brutto som jag och andra snyltande bidragstagare behövt göra under lång tid.

De förstår bara inte länken mellan ekonomisk oro och stress inför en väldigt osäker framtid samt faktiska sjukdomssyndrom. Hjärnans stress framkallar även de rent fysiska symptomen som till slut inte går att ignorera längre. Och hur man kan vara så fullkomligt oempatisk inför andras situation, övergår mitt förstånd.

Och oavsett hur mycket egen företagare jag än är, och oavsett hur bra moderaternas politik kanske är för mitt företag, så kommer jag då ALDRIG att rösta borgerligt. Er brist på medkänsla stinker bårhus lång väg.

Med ovänlig hälsning,

Mia Berg i Malmö.