Att tillfredställa myndigheter - med dödlig utgång

När jag höll extra årsmöte för ett par månader sedan, vi bildade en styrelse, utsågs NN till kassör. Hon hade tackat ja men meddelade att hon "var lite dålig" strax innan årsmötet hölls. (Kvällen efter årsmötet avled hon och hittades ett par dagar senare, när hennes närmaste anhörig blev orolig när hon aldrig svarade i telefon.)

NN diagnosticerades för bröstcancer för c:a fem år sedan, hon var långtidssjukskriven men i våras drogs sjukpenningen in av Försäkringskassan. Hon skulle arbetsträna och gå på jobbsökarkurser hos arbetsförmedlingen, samt söka socialbidrag istället! Ibland var hon emellertid så dålig att hon inte kunde ta sig ur sängen, hon missade därför ett par tillfällen att söka jobb o.s.v. Detta resulterade i att hon fick avslag på sin socialbidragsansökan under två månader. För att hon skulle kunna betala hyran och inte förlora bostaden lånade hon pengar, hon överklagade besluten från socialen! Ibland hade hon inte mat på bordet har hon själv berättat för mig, när jag lyckades dra det ur henne frågvis som jag är. Då mindes jag hur hon under försommaren, när jag bjöd på te, åt smörgåsar säkert dubbelt så många som jag, storätaren, då jag kunde stoppa i mig. Jag noterade det vid tillfället men fattade inte att hon svalt (hur dum och blind kan man vara?).
Jag trodde bara hon trivdes hos mig och tog mig på orden när jag sa "känn dig som hemma". Jag blev hemligt stolt! Nu är hon borta och har en gång för alla bevisat att hon var sjuk (eller ännu sjukare än det stod i läkarintyget).

Den här regeringen sysslar med utrotning. Nazisterna gjorde likadant men i industriell skala. Reinfeldt et consortes (och kompani, red:s anmärkning) låter människor självdö lite diskret en och en. Men dör gör de . Utrotning var ordet!

Mvh YD