Sjukskrivningsreglernas konsekvenser

Arbetslinjen gäller inte om du vill jobba trots sjukdom

2011-05-11T17:24:00.003+02:00

Hej!

Jag vill berätta min historia om det sjuka sjukförsäkringssystemet. Jag har inte hittat någon liknande historia någonstans så kanske är detta en ny aspekt att ta upp i diskussionen. Själv är jag inte utförsäkrad – ännu. Jag har det inte så svårt som många andra – ännu. Min historia är en kafkahistoria om en människa som ville arbeta trots sjukdom, men som straffades ekonomiskt för det, helt emot intentionen i den s k arbetslinjen.

År 2007 opererades jag två gånger, först tog man en tårtbit av vänster bröst, sen hela. Jag lämnade sjukhuset med beskedet att jag var frisk, allt var borta och det jag drabbats av var bara ett förstadium till cancer, inga efterbehandlingar behövdes. Sommaren 2010 hittade jag en ny knöl i bröstet. Min bröstcancer hade kommit tillbaka på den opererade sidan trots att detta i teorin var omöjligt. I september 2011 opererades jag igen. Denna gång handlade det om en fullt utvecklad invasiv cancer. Jag rekommenderades cytostatika, strålning och anti-hormon.

Inför min cytostatikabehandling tänkte jag igenom min arbetssituation och bestämde mig för att försöka fortsätta på ett av mina två jobb. Jag visste ju inte hur jag skulle må av behandlingen men tänkte att det kanske skulle göra min ekonomiska förlust lite mindre, hålla humöret uppe och verka som en rehabiliteringsåtgärd och ett sätt att inte förlora kontakten med arbetslivet. En inställning som väl både FK och de ansvariga politikerna borde hylla?

Det som komplicerar saken och som FK:s fyrkantiga regler inte kan hantera är att jag har två arbetsgivare. Hos min första arbetsgivare arbetar jag 50% av heltid, hos min andra arbetsgivare arbetar jag 20% av heltid. Min totala arbetstid är alltså 70% av heltid. Mitt första jobb innebär täta kontakter med människor, många inbokade möten osv. Mitt andra jobb sköter jag på distans och kommunicerar med mina arbetskamrater via mejl och telefon. Enstaka resor skulle jag kunna avstå under en period men ändå fortsätta sköta mitt jobb.

Cytostatikabehandlingen innebar täta besök på sjukhuset och vårdcentralen, trötthet, illamående och infektionskänslighet. Jag insåg att jag inte skulle kunna klara av mitt första jobb, men att mitt andra jobb på distans kanske skulle vara möjligt att genomföra, 8 timmar per vecka som jag kunde disponera helt som jag själv ville utefter hur jag mådde. Jag kontaktade FK:s kundtjänst och hörde mig för om det var möjligt att få sjukpenning enbart för den del av min arbetstid som jag måste avstå hos min första arbetsgivare och samtidigt pröva att fortsätta arbeta hos min andra arbetsgivare. Det skulle gå bra sa man. Jag blev dock inte informerad om hur man skulle beräkna min sjukpenning under dessa omständigheter, dvs att jag skulle förlora ekonomiskt på att välja arbete. Det rörde sig om tusenlappar.

FK bedömde min arbetsförmåga enbart på de uppgifter jag själv lämnade dvs att jag skulle arbeta 8 timmar per vecka. Tyvärr blir 8 timmar ca 28% av min totala arbetstid på 28 timmar och utifrån detta bedömde FK att jag bara hade rätt till halv sjukpenning, att min arbetsförmåga var halvtid av min totala arbetstid. Hade jag arbetat 7 timmar hade det utgjort exakt 25 % och då hade jag fått 75% sjukpenning. Hur kan det få vara så fyrkantigt? Jag hade ju inte möjligheter att jobba mer än 8 timmar. Arbetet hos min första arbetsgivare var inte lämpligt för mig under denna period och om så varit hade jag ändå inte kunnat fylla på upp till halvtid eftersom jag måste sjukskriva mig hos respektive arbetsgivare efter intervallen kvarts, halv eller hel sjukskrivning. Ett moment 22.

Historien visar att systemet överhuvudtaget inte tar hänsyn till de individuella förhållandena. FK:s beslut blir helt oförnuftigt och inte alls i linje med det man säger sig förespråka, att människor ska jobba och rehabiliteras tillbaka till arbetslivet om så är möjligt. Själv har jag det bra, en man som bidrar till familjens försörjning, socialt nätverk. Så i mitt fall var den ekonomiska förlusten kännbar men inte en katastrof. Hade jag däremot varit en ensamstående mamma hade FK:s beslut slagit mycket hårt. För min del blev det främst en psykologisk käftsmäll. Från 1 december är jag sjukskriven på heltid. Jag har begärt omprövning av FK:s beslut men fått avslag. Brevet från FK är ett helt igenom byråkratiskt blaha blaha. Dessa rader tycker jag säger mycket om att reglerna i sjukförsäkringen helt och hållet bortser från vad som är förnuftigt och rimligt utifrån individens situation:

”Vid bedömningen ska Försäkringskassan bortse från arbetsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållande det vill säga andra faktorer än rent medicinska.”

Hur kan man göra en ”medicinsk bedömning” att min arbetsförmåga är halvtid utifrån att jag själv uppger att jag skulle kunna arbeta 28 % med en viss typ av arbetsuppgifter. Varför dessa intervall av fjärdedelar som inte överensstämmer med verkligheten? Varför ska man förlora pengar på att vilja försöka jobba?

Min sjukdom utvecklar sig tyvärr i fel riktning just nu, nya knölar har lett till ny operation efter cytostatikabehandlingen och uppskjuten strålbehandling. Är jag snart ännu en i de utförsäkrades skara?

Med vänliga hälsningar H.J.

Res dig upp

2011-01-28T00:08:00.001+01:00

Res dig upp min son ur elrullstolen och gå och arbeta, ty det har Reinfeldt bestämt

Trots att du inte har några höftleder

Trots att du inte kan stå på benen

Trots att du aldrig kunnat ta ett steg själv

Trots att du inte kan klä dig själv eller sätta på dig några skor

Trots att du inte kan gå på toaletten själv

Trots att du inte kan laga din mat själv

Trots att du nu inte kan ta dig fram själv utomhus

Gå ut och skaffa dig ett jobb…

Trots att du har funktionsnedsättning i ben och armar

Trots att du inte har någon yrkesutbildning

Trots att du aldrig haft ett jobb i ditt 31-åriga liv

Trots att du har dyslexi och inte kan stava

Trots att du har grav synnedsättning

Trots att din kraftigt krökta rygg gör det svårt för dig att sitta för länge

Res dig upp, gå och arbeta, ty det har Reinfeldt bestämt

Nu är det slut med din sjukersättning och bostadsbidraget dras in

Din handikappanpassade lägenhet behöver du tydligen inte längre

Du och dina assistenter kan nog tränga ihop er i en minimal etta… om du nu får ha dem kvar.

Din hund som skulle bli din servicehund får du sälja

Dina hjälpmedel får stuvas in på något billigt magasin

Dator och TV tar säkert Kronofogden hand om

Res dig upp min son ur elrullstolen och gå och arbeta, ty det har Reinfeldt bestämt…

Res dig upp, bocka och tacka för julklappen…..

(Maria W.)

Utförsäkrad efter komplikationer till operationer

2010-11-18T22:51:00.002+01:00

Den 31/3 gjordes en laparaskopiskt (titthålsoperation) för att ta bort en del tunntarm som var angripen av Endometrios. Efter denna förhållandevis enkla operation som endast skulle resulterat i 2-3 veckors sjuskrivning så börjar det blöda i buken och denna blödning kräver två nya operationer inom de närmaste 2 dygnen. Den 17:e april har jag ett nytt tarmvred pga. den bindväv som bildas efter de stora blödningarna i buken. Blir inneliggande med svåra smärtor i efterförloppet. Inlagd totalt 30 dagar på sjukhus.

Återhämtar mig sakta under sommaren men får på sensommaren ärrbråck till följd av de 4 operationer jag tvingades gå igenom under våren. Ärrbråcksoperation görs den 30:e september. Även efter denna operation får jag komplikationer men denna gång en kraftig sårinfektion där jag först måste läggas in för intravenös antibiotika under några dagar. Såren hålls sen öppna för att de ska läka från botten och upp annars bildas nya varhärdar. Får gå på dagliga omläggningar pga. dessa sår.

Jag arbetar som sjuksköterska och kan av förklarliga skäl inte arbeta med öppna varande sår. Får heller inte lyfta och måste ha en gördel (korsett) dag och natt i 3 månader för att förhindra nya bråck.

De 180 dagarna har passerat för min del och sjukförsäkringen tar ingen hänsyn till komplikationer. Jag är alltså utförsäkrad. Har arbetat som sjuksköterska sen 1994 och inom vården sen 1986 och har aldrig varit sjuk på det här sättet tidigare och nu när jag drabbas av komplikationer som jag själv inte rår över så blir jag utförsäkrad och ska ställas till HELA arbetsmarknadens förfogande. Men jag är inte arbetslös? Jag är sjuk!

Bara såren läker så kan jag gå tillbaka till mitt ordinarie arbete och det kan ta några veckor och under den tiden har jag enligt nuvarande sjukförsäkring inte rätt till ersättning. Det är ju inte så att jag själv orsakat dessa komplikationer utan de har orsakats av vården och ändå är det jag som är SJUK som drabbas.

Jag är verkligen sjuk! Jag tillhör inte de man velat sätta dit i det gamla systemet dvs. de som ”simulerat” sjukdom och utnyttjat systemet. Jag vill jobba så fort jag kan och får.

Annelie

___________________________________________________________________

Anm. redaktionen

Sanningen är att fusk har varit och är minimalt. Läs om Fusk, fiffel och myter...

Utförsäkring kan driva människor in i kriminalitet

2010-10-03T19:43:00.003+02:00

Hej,

Jag vill berätta om en närstående som är så ekonomiskt desperat att personen vänt sig till kriminalitet. Vi ifrågasatte detta och det upphör förhoppningsvis.

Denna person har varit psykiskt sjuk mycket länge men fungerar nu relativt normalt pga. rätt medicinering efter c:a 10 år. Vi är mycket glada för detta, vi slipper gå på äggskal i 10 år till samt att personen i fråga känner lugn och lycka igen.
Personen har barn som mår dåligt av hur föräldern mår. Vi närstående får hjälpa till mycket. Personen kan inte jobba heltid. Sådant som vi vanliga tycker är ganska lätt, att pussla ihop med heltidsjobb går inte. Tvätta, handla, städa och ta hand om barn blir jobbigt. Min närstående försöker ändå jobba. Ofta är det då jobb som är lätta att få men tyvärr blev personen blåst på pengar på senaste stället, kommenterade detta och fick då sparken.

Nyligen fick personen chans att "haka på" något kriminellt som skulle betala sig, inte mycket men alltid något.

Vi försöker nu hindra detta och jag vet att det kommer att gå. Antagligen kommer personen att bli skyldig en massa pengar. Jag blir så fruktansvärt arg och ledsen när personer som inte kan ta hand om sig själva tvingas göra detta och försätta hela familjer i oro och depression. Jag gråter trots att jag mår bra. Jag blir så fullkomligt bitter, arg och hämndlysten när jag ser hur de ytterst ansvariga politikerna behandlar mina nära och kära!

Jag hoppas att någon politiker ska drabbas av psykisk ohälsa själv för att se hur illa de gjort många människor. Det kanske låter hemskt men jag hoppas verkligen på det! Det finns inget annat sätt för dem att förstå.

/Svart hål i hjärtat

Alla dessa "enskilda fall"

2010-09-26T17:24:00.005+02:00

Det pratas mycket om enskilda fall när politikerna kommenterar sjuka som blir utförsäkrade av Försäkringskassan.
Nu gör vi ett försök att samla ihop alla fall som nämdes i media, bloggar och andra hemsidor.

Bara på den här bloggen finns idag 32 enskilda fall att läsa om.

Har du länkar till sidor som kan bidra blir vi glada.

Listan är påbörjad på sidan "Enskilda fall"

Utbränd - att leva med depression

2010-09-18T20:43:00.004+02:00

Nytt för idag:

Det finns en ny sida här på bloggen med tankar om försäkringskassan, psykisk ohälsa och om att inte bli trodd i ens dåliga mående.

Bränd i ett kallt samhälle
av Ia Höst

Fyra år till med hetsjakt på sjuka och arbetslösa?

2010-09-16T19:16:00.004+02:00

En trafikolycka till jobbet kan räcka för att DU ska inse vilket helvete sjuka har idag.
Hela sjukförsäkringsreformen blev ett gigantiskt fiasko - några enstaka i varje län fick ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden medan socialbidragen har ökat lavinartat i kommunerna!

Vill du se DIN anhörig som sjuk och socialbidragstagare? Det kunde vara DU eller någon annan som var drabbad! Nästa månad kan det vara DU! INGEN är immun mot sjukdomar och olyckor! NU MÅSTE DET BLI ETT SLUT PÅ ELÄNDET!!!!

Skicka detta brev till ALLA dina mailkontakter! Skicka det till dina facebook kontakter och dela i loggen med jämna mellanrum fram till valet! DU kan göra skillnad!! Men det är bråttom!

Läs brevet här nedan!
http://klamydiabrevet.blogspot.com/2010/09/sveket.html

Se även youtubeklippet med Ola Sundberg
http://bit.ly/drxnuC

Fler skrämmande berättelser av hur människors liv slås i spillror kan man hitta på http://www.protestera.org/

Tänk på att vem som helst kan bli utförsäkrad, ingen råd över sjukdom och olycka.
(Privata försäkringar går oftast på försäkringskassans bedömning så en privatförsäkring löser inte problemet)

Läs gärna Brith Aspenlinds artikel.
http://www.sourze.se/Alla_kan_utf%C3%B6rs%C3%A4kras_10723497.asp
http://www.nyhetsverket.se/nyhet/10068/Reinfeldt-v%C3%A4grar-svara

Snälla tipsa alla dina kontakter! Vi kan inte acceptera att detta får fortgå!

Den som redan förtidsröstat har möjlighet att ändra sin röst på valdagen.

Oavsett vem som sitter vid rodret efter valet kommer Resurs att fortsätta att kämpa för upprättelse för sjuka och utsatta.

Besök RESURS vid: http://resurs.ning.com/?xg_source=msg_mes_network

Att behandlas ovärdigt!

2010-09-13T20:25:00.002+02:00

Just i denna stund våndas jag mest för min familj min hälsa och hela min existens. Jag har idag kontaktat min handläggare på Försäkringskassan. Med en stor klump i halsen tårar brännande och ännu ett slag under bältet senare sitter jag här och undrar varför.
Sist jag kontaktade Försäkringskassan efter avslutat ALI fick jag vänta över en månad på att få en handläggare.
Först gav de fel information om vilka läkarintyg som skulle med efter att jag själv som snart går in i väggen fixat detta. Det tog ytterligare tid därför att min nya handläggare hade semester, när människan i fråga var tillbaka från semestern fick jag svaret på min fråga om att en ny utredning skall göras. Detta kan ta mer än 30 dagar fr.o.m. att det riktiga intyget kom in. Nu ett tag efter, utan inkomst 1 månad kontaktar jag handläggaren för att höra hur det gått. Jo, ja hon har haft mycket att göra och hennes barn var ju sjuka o.s.v. Jag orkar inte höra eller ha empati, inte ens svara. Jag själv kan inte ens ta hand om mitt eget barn när denne blir sjuk. Sen började jag kolla vilka papper de hade och det fattades massor trots att dessa skickats in otaliga gånger. Så då föreslår denne ngt stressade utarbetade vabbande(VAB – Vård Av Barn) handläggare att jag skall fixa kopior åt dem. Jag tror att jag smäller av. Men vad fan har jag för val? Kopiera, posta, betala porto, vet inte ens om jag har pengar till det. Nu skall de ha ännu en halv månad på sig och det tillades innan samtalet avslutades:
- Ja och det är ju inte säkert att vi godkänner iallafall…
Min familj står på randen av utbrändhet av allt. Jag måste ha hjälp med för att få finnas till. Nu skall vi även bli utan mina sjukpengar, som jag jobbat ihop till. Förutom all jäkla smärta, problem, diagnoser, skall vi även sparkas på tills dess att vi går under.
Jag orkar inte med denna vansinnesjakt. Det finns en anledning till att jag inte kan jobba annars kanske jag hade suttit på Försäkringskassan och vänt papper jag med . Nu får dom göra sitt jobb själva. För nu orkar jag inte mera!

”Tappat Orken!”

ALI = Arbetslivsintroduktion. (Red. anm.)

Reinfeldts svar om sjukförsäkringsregler

2010-08-27T15:55:00.002+02:00

Sänd gärna vidare till de som drabbats eller arbetar för utförsäkrades rätt OCH TILL DINA POLITIKER!!

Ny sida på bloggen

2010-08-20T21:50:00.003+02:00

Länkar till artiklar m.m.
Vi fick en hel del texter som redan finns på bloggar och i tidningarna. Gör ett försök att samla ihop dem på den nya sidan.

Bankrutt, sjuk och utan bostad

2010-08-13T21:31:00.001+02:00

Hej jag heter P.
Jag vill väl bara dra min lilla historia fort, sen tacksam för tips hur jag ska bekämpa dom som förstört mitt liv och min familjs.
Jag blev sjukskriven av läkare för min knäskada, titanskruvar i knät sen en äldre skada som nu utvecklats till kraftig artros. I alla fall blev jag sjukskriven 24/3 och skickar in läkarintyg, tror att allt är ok, sen efter nån månad hör dom av sig och säger att intyget inte räcker. Dom ber då om ett nytt intyg vilket dom får, sen tar det väl 2-3 veckor till och dom säger att utredning ska ske och dom överväger att inte betala ut pengar. Inga klara besked!
Jag väntar och väntar under tiden har jag hyror att betala samt räkningar och 3 barn att betala för. Situationen börjar bli krisig o jag vet inget o får inga svar när jag ringer, det är deras läkare som bestämmer men dom säger att det går nog bra nu när dom fått 2 intyg. Tiden går är uppe i ett par mån nu, jag har redan skuldsatt mej, lånat av vänner, mina besparingar är helt borta.
Jag ringer o dom säger att överväga ändå att inte betala ut pengar. Inga klara besked! Jag ber min läkare ringa dit för att hjälpa mej, inget funkar men min läkare orkar inte mer, säger att hon borde ha juristutbildning för att klara av dom och deras läkare, som aldrig ringt, undersökt mej, eller något.
Jag är så klart bara ett nummer nånstans i deras pappershögar. Jag går bankrutt, mina vänner, familj kan ej hjälpa mer. Samtidigt går då mitt förhållande sedan 18 år åt skogen pga. av allt som det sliter med detta. Jag står nu på gatan ingenstans att ta vägen, får sova hos nån vän nån dag men sen går det ej mer. Jag ligger i tunnelbanan 2 nätter, nu börjar det krisa riktigt, mår så psykiskt dåligt att jag inte vill tala om det. Men tar kontakt med soc. som lyckas hysa in mej på olika vandrarhem. Jag orkar inte flytta mer och har ingen mat nu. Sociala lyckas få in mej en vecka på Bokloster Motel i Märsta. Jag får kontakt med en underbar handläggare på socialen i Täby som tar tag i hela situationen, direkt och i princip räddar mitt liv.
Med hennes stöd och hjälp lyckas jag klara mej. Vi ringer utförsäkringskassan, men hon får också nobben, det är som att tala med en betongvägg. Sen efter 3-4 månader får jag beskedet NOBBEN!
Deras läkare har sagt sitt, inga pengar retroaktivt heller. Börja jobba nu, säger de! Jag har mycket kraftig artros, i första läkarintyg står Mycket svårt att gå mer än 500 m. Jag blir sämre, nästa läkarintyg, kan nu ej gå mer än 200 m. Efter det försöker min läkare ringa dom och beskriva men icke! Jag har under tiden nästan gått under, helt bankrutt, ingen familj, skyldig stora pengar, ingen fast punkt att bo på. Blev alltså bollad över till socialen som nu får reda upp situationen, mycket dyrt för skattebet.
Jag är nu ännu sämre än nånsin, och säkert lång Rehab väntar. Om jag ens klarar av att jobba mer. VORE TACKSAM om nån kan ta tag i detta som händer och även tacksam för hjälp hur jag ska återfå min tro på beslutsfattarna, går nu med krycka och min tidigare nackskada som jag hade för många år sen har kommit igen pga. av kryckorna. Ska jag behöva gå igenom samma sak igen?
VÅGAR nu inte operera mej för att jag inte vet om när operation är klar. Får jag ligga kvar i sängen på sjukhuset när jag vaknar upp efter narkos, eller måste jag springa till arbetsförmedlingen direkt och söka jobb? Tacksam för hjälp om hur jag ska göra, vågar jag operera mej.
Dom har inte bara förstört mitt liv utan även lyckats stjäla mina pengar, runt 30-40 tusen kr. Och var är dom, i deras fika kassa eller i deras läkares egna fickor?
Skall förresten opereras i slutet av denna månad. Troligen såga av benet under knät för att sedan sätta ihop det igen för att byta slityta. Gick ej med vanlig knäledsoperation pga. av min förra skada.
Tack för att jag fick komma till tals.

Att ligga samhället till last

2010-06-18T20:40:00.002+02:00

Jag känner mig mindre värd än en parasit som inte förtjänar att leva, ha en åsikt eller ett liv.
Är det detta de som bestämmer vill ha? Är det detta som andra vuxna i samhället ser?
Väljer alla friska att blunda? Ingen vill se eller vågar ta itu med detta.
Jag har inte valt att bli sjuk, jag ville inte vara en börda för min familj eller samhället.
Idag är jag en börda för min familj, snart utsparkad ur samhället. Varför? Jo, för att jag inte kan arbeta ens en timme i veckan. För att jag inte klarar av att tvätta min tvätt, handla, stryka, springa, klippa gräset, sköta ett hem, det finns en hel lista.
Jag bara går hemma som det heter i folkmun.

Mina grannar kommer med sina kommentarer: Åh du som ändå är hemma hela dagarna! Så skönt för dig. Var är deras verklighet? Jag hatar att vara hemma hela dagarna, jag hade velat åka till mitt jobb. Kanske t.o.m. cykla dit och komma hem, träna, laga mat, och vara i trädgården jag inte längre ha. Vara social, leka, bygga, planera framtiden.

Vad har jag nu? Jo, en kropp som varken kan eller vill. Vetskapen om att detta aldrig kommer att kunna åtgärdas och denna ständiga smärta.
Denna stora frustration över att vara alla till last. Att Behöva be om en massa saker jämt känna mig mindre värd.
Sist fråga jag grannen om hon ville byta kropp med mig, för även om det inte syns så berättade jag om hur jävligt allt är med min kropp.
Hon blev tyst, jag erbjöd mig att med hennes kropp gladeligen gå till hennes jobb, gå ut och dansa, städa, skratta och njuta av livet.
Den stora sorgen larmslår mig för att jag inte kan, jag har bara mig själv att vända mig till om. Då bad hon om ursäkt men hon valde att blunda vidare.
Jag vill njuta av livets enkla saker och jag inga stora förväntningar men i dagens samhälle tillåts jag inte ens detta. Jag är ett jagat villebråd, en parasit.

”Parasiten”

Ett drägligt liv

2010-06-07T22:40:00.002+02:00

Jag skulle vilja ge mina medmänniskor en inblick i mitt liv, för att de kanske skall kunna öppna sina ögon mer och se sanningen i detta som händer.
Detta för att de ska få en förståelse för oss som inte kan men vill. Se dem som inte kan ge utryck för sin förtvivlan. För dessa ger jag er alla min berättelse för jag kan fortfarande ge uttryck för min verklighet. Det började redan i min barndom, jag var inte som alla andra, jag kunde böja mina leder hit och dit. Skolsköterskan skyllde på att man växer ur det och mina föräldrar svalde och tog emot.
Jag har alltid varit en glad social tjej med många järn i elden och jag har jobbat i de flesta branscher, utomlands och i stora bolag.
Under 2003 födde jag mitt första barn det var då allt började om i mitt liv. Jag hade en svår förlossning, i 3 1/2 dygn, det hela slutade med en tur på operationsbordet p.g.a. stora bristningar utvändigt och invändigt. Dessförinnan fastnade mitt barn, det kom in två bastanta damer som hävde sig över mig för att som de sa skulle trycka ut barnet. När dessa tryckte small min rygg. Detta är som jag har fått reda på senare absolut inget de skall göra. Jag som förstagångsföderska fick uppleva något som jag inte önskar någon annan. Efter operationen fick jag en massa komplikationer med infektioner o.s.v. Den enda uppföljning jag fick var sporadisk sjukgymnastik. Att jag hade ont i rygg och bäcken föstes bara åt sidan. Jag ville ju bara få vara mamma och kämpade vidare trots smärtor.

Efter min mammaledighet såg jag fram emot att börja jobba och försökte få hjälp på företaget, de skickade mig till företagshälsan. Under denna period gick jag på VC, där fick jag diagnosen myofaciellt smärtsyndrom fibromyalgi b.l.a. Jag försökte återgå till mitt jobb pröva gång på gång. Företaget skicka mig på Rehabkurs, denna hade ingen större effekt, i samband med denna så fick jag prova många olika mediciner vilket bara gav en massa biverkningar. Frågar man min familj var jag helt borta under denna period i sinnet. Jag blev sjukskriven gång på gång.
När denna Rehabkurs var slut hade jag och min familj nått en brytpunkt. Jag förlorade en mycket i inkomst orkade inte ta hand om det vardagliga. Vi hade ett hus som vi ägt ett par år. Detta fick vi nu ge upp. Min man som jobbade heltid kunde inte jobba 100 % komma hem och göra allt själv. Den enda lösningen var att flytta 10 mil för att få mindre boende och mera hjälp av familj och vänner. Mitt jobb gjorde det lätt för sig och sa upp mig p.g.a. arbetsbrist då jag inte kunde omplaceras. Vilket var en sorg för mig då jag gillat mitt jobb, den största sorgen här var att jag inte kunde vara en riktig mamma. Även om jag nu med facit i handen vet att jag är en bra mamma trots allt.
Jag blev gång på gång skickad på diverse utredningar med Försäkringskassan gav samma svar varje gång och jag blev erbjuden förtidspension ett antal gånger. Jag tackade nej för längst därinne fanns ett hopp om att fick jag hjälp kanske jag kunde göra något.
Jag flyttade till en annan stad, till en ny lägenhet, gick till alla specialister jag kunde hitta och betalade detta själv men ingen kunde ge mig ett annat svar. Jag hade så omfattande skador b.l.a. diskbråck efter förlossningen och skador i bäckenet, inflammationer o.s.v. Listan är så lång så jag ids inte ta hela. Alla dessa diagnoser, det medför att min kropp har ständig smärta dygnet runt, inflammationer vid minsta felsteg eller belastning o.s.v.
Jag blev nu bemött på min nya VC med förakt och misstro vilket resulterade i ännu mera utredningar och medicineringar. Jag var hög som ett höghus på morfin. De konstaterade diskbråck 4 år efter förlossningen men sa bara att det inte var något att göra. Nu ville de höja dosen av morfin min kropp, min mage, allt gav upp. Jag sa nej och då var jag inte välkommen om jag inte ville medicineras. Saken är den att jag även har en tarmsjukdom som inte funkar med vissa mediciner.
Jag fattade där ett beslut om att hitta någon annan läkare och detta blev en privatläkare med dyra taxor. Inte ens smärtteamet på lokala sjukhuset kunde ta emot mig då jag var för väl utredd. Jag kan inte räkna upp gångerna jag fått höra att jag borde vara mitt i livet jag är ju bara 35 för ung för att vara så sjuk. Jo tack, till alla dessa inkompetenta yrkesmänniskor. Jag valde aldrig att bli sjuk vid 28 års ålder, sjukdom har ingen ålder. Jag hade ju valt livet, jobbet, fler barn och mitt hus d.v.s. den aktiva tjej jag var. Jag hade absolut inte valt att ge min familj detta helvete. Inte mig själv heller. Alla saker jag vill men inte kan göra. Vänner som inte orkar med som försvann, de som inte förstår eller vill förstå. Jag har verkligen provat hela medicinfamiljen, sjukgymnastiken, KBT, alternativdelen, det finns inga halmstrån kvar. De godbitarna jag funnit på vägen använder jag idag t.ex. massage varmvatten avslappning meditation osv. För att orka ta del av mitt liv.

Nu jagas jag av mobben på Försäkringskassan, de anser att jag är för sjuk för att jobba enligt de medicinska underlagen men bankar på om individanpassat. Vilket inte heller funkat de 3 senaste gångerna jag faktiskt provat, om även styrks i de nya billiga utredningar de skickar mig på gång på gång som lösning. Gud vet vad dessa kostar och alla säger fotfarande samma om mig. Jag har nu ingått i arbetsförmedlingens fantastiska program, handläggaren kan inte hjälpa mig. Hon skickar därför tillbaka mig till Försäkringskassan igen där jag överklagar hela tiden.
Jag har själv hittat en ny VC, där jag hittade en läkare som förstod mig som kommer att hjälpa mig med att anpassa mitt liv till det drägliga. D.v.s. ge mig medicin när jag behöver det och utreda samt ge mig hjälpmedel för hemmet.
Det är otroligt kränkande att för varje utredning se helvetet passera en ytterligare gång. Möta ny sjukvårdspersonal gång på gång. Att t.o.m. de ger upp men jag kan hänga med på detta för halmstråna är slut. Jag kämpar för en enkel tillvaro som jag hade uppnått. Men min krassa verklighet är sådan att bakom alla dessa sjukdomar diagnoser finns jag. Jag är inte min sjukdom men den är med mig, varje dag resten av livet. Jag begär bara en dräglig tillvaro. Utan förnedring, kränkning, med respekt och att de ser människan bakom allt detta. För jag kämpar i motvind för mitt liv och det är bara huvudet som finns ovanför ytan.

Hälsningar

”Banna”

Pisal berättar vidare .... del 4

2010-06-04T00:33:00.006+02:00

Nu är jag åter igen tillbaka med en fortsättning på hur mitt liv tillsammans med min familj utvecklas. Försäkringskassan beslutade som ni vet om en 18 månaders förlängning av min sjukersättning från och med den 1. mars 2010. Dock med lite krångel eftersom jag fick beslutet först 1 vecka senare, men det redde ut sig väl.

Jag hamnade också i samma veva akut på vårt Universitetssjukhus. Jag tvärvägrade nämligen att åka till länsdelssjukhuset, då jag gången innan, trots remiss i princip blev hemskickad med ett "Ja, ha? Vad tror du vi kan göra?"

Universitetssjukhuset såg en chans att slå "de små" på fingrarna och var väldigt snabba med att skriva en specialistläkarremiss till läkaren på Ängelholms sjukhus, en mycket sympatisk och kunnig läkare.
Jag fick veta att det var tre månaders väntetid, men fick komma redan efter två månader. Då hade jag till läkaren skrivit ner hela mitt livs sjukhistoria i en PM om ca 15 sidor! Han ville ha det skriftligt och han fick det så!

Resan ner tog tid att ordna. Det skulle vara liggande transport och det blev en hel del samtal både med Skåne och med mitt hemlandsting innan den 40 mil långa resan landat. Lagom när det var löst kom kallelsen att jag bara drygt en vecka senare skulle åka! Utöver sjukresan var det även färdtjänsten som skulle ordnas då min make följde med mig. Ska vi någonstans så är ju färdtjänst vårt enda sätt att förflytta oss om vi inte klarar att gå.

Jag har sedan fyra år tillbaka ett s.k. sacrostöd, d.v.s. ett bälte att dra åt hårt runt höfterna för jag ska kunna gå och för att åka min stabilitet. Vid ett stopp på vägen ned lyckades jag glömma detta på en toalett. Jag kom nämligen inte upp från den låga toan, utan var tvungen att be ambulanschauffören om hjälp och då blev bältet bortglömt. Detta upptäckte jag 25 mil senare när det var dags för mat.

Jag ringde sjukhuset i Ängelholm, ortopeden och de hänvisade mig till ortopedtekniska avdelningen. Där fick jag tala med en snäll tjej som utan vidare ordnade en tid hos henne fm. dagen därpå för utprövning av nytt bälte. Ortopeden ordnade dessutom så att jag fick detta på ordination, vilket sparade ungefär 800 kronor.

När jag fick det som hjälpmedel var det en egenavigt på 300 istället för att få betala fullt pris som låg över 1000 kronor för bältet.

Detta var bland det mest lyckade med besöket. Det bälte jag nu har är helt och hållet personligt utprövat och anpassat efter mina behov. Det är stadigare än det jag haft förut och det kan dessutom bäras under kläderna om jag vill!

På em. hade jag tid hos läkaren. Han var väldigt sympatisk och han berättade om hur han såg på mig och mitt tillstånd. Jag närde ju en förhoppning, hade ett litet halmstrå kvar att kanske, kanske kan en operation göra mig bättre. Efter en halvtimmes samtal förstod jag att det var nog inte fallet och det var då han tog upp detta med operation. Det var över 90% risk för att jag skulle bli sämre. Han skulle inte operera mig och han är dessutom den enda i Sverige som utan att tveka kan säga att mitt tillstånd gör att det inte går att operera. Inte bara "jag kan inte operera" det gör en viss skillnad. Han hade arbetat med min typ av problematik i många år och sa att en operation med all sannolikhet endast skulle göra mig sämre och att han oavsett vad jag sa, inte skulle göra den. Klara och raka besked, tyvärr inte överraskande, men självklart en stor besvikelse. Vi pratade vidare om min behandling och han berömde de läkare som redan satt in den som han såg enda möjliga behandlingen på mig och att det var en kombination av smärtstillande (opiater) och sjukgymnastik. Det är vad som kan komma att hålla mig rörlig.

Har jag riktigt stor tur kan jag kanske bli något bättre någon gång i framtiden, men det går inte att säga. Utgångspunkten är bibehållen funktion och smärtlindring så långt det går.
Hans diagnoser var, utöver de redan kända som fibromyalgin även hypermobilitetssyndrom (överrörligt) och sacroiiliit (artrit i bäckenlederna, kroniskt inflammation med andra ord).

Det tog ett antal dagar att landa i detta besked. Kronisk inflammation och överrörlighet i bäckenlederna. Detta var dessutom förknippat med en förändring i min bindväv som gör att elasticiteten som ska hålla ihop leder och ligament m.m. till stor del saknas. Då fick jag också en förklaring till varför jag får fula ärr av små sår som borde läka på bara ett par veckor och sedan inte synas. Bindväven i huden förmår inte dra ihop sig. Jag gjorde själv senare jämförelsen med resåren i ett par gamla strumpor...

Jag kommer att få leva med att det blir ärr av alla sår och att huden på t.ex. mage, lår, armar och bröst kommer att bli strimmig som samma sätt som när jag var gravid. D.v.s. jag kommer att vara skrynklig. Han var förvånad över att ärret efter den gastric by pass operation jag gjort för 7 år sedan var så snyggt, men det hade ju en plastikkirurg fixat till efteråt! Därav var det snyggare än förväntat. Men ändå. Skrynklor, bugglor, små påsar av hängade hud det är jag idag. Och nu vet jag varför och det känns skönt.

Det här bidrog till att jag på något sätt kom till vägs ände. Nu har jag att utifrån den situation jag befinner mig i ta mig framåt utan att förlora mitt hopp, utan att ge upp. Just nu känns det svajigt. Det är stundtals lite mer stabilt. Det har gått några veckor och jag börjar ta in allt som blev sagt i Ängelholm. Men det tar tid och inte bara för mig. Det påverkar hela vår familj.

Jag fick ett besked som i praktiken innebär att så som du har det nu kommer du att få fortsätta att ha det så långt fram det går att förutspå. Kanske kan jag genom träning bli bättre. Å andra sidan har jag tränat sedan 2006 på olika sätt och inte blivit bättre utan istället mycket sämre. Nu har jag i och för sig lärt mig vad jag kan och inte kan så förhoppningen är väl att jag inte längre kommer att träna sönder mig.

Rörelse var nyckeln till förbättring - men han sa också att jag inte skulle minska några doser av mina mediciner förrän jag såg en markant minskning av behov av extradoser av morfin och Stesolid. Först då är minskning aktuell.

Det innebär för mig att jag får fortsätta med mediciner som är så starka att om en person som inte fått sådan medicin förut skulle få det så skulle det kunna leda till döden eller åtminstone en akut förgiftning och livshotande tillstånd. Det känns inte bra, men jag måste acceptera det.

Hur får jag mina nära och kära att acceptera detsamma, de som säger hela tiden "du äter för många mediciner, du måste minska". Vad ska jag ta bort? Mediciner som är en förutsättning för att jag ska kunna fungera.

Jag kommer att ha en kontroversiell behandling som kommer att sträcka sig över år. Läkaren var inte oroad över detta då han sa att jag inte hade inga som helst tendenser till dosökningar, utan morfinet hade följt smärtan. Vid perioder med mindre smärta, mindre morfin osv. Men kan andra ta till sig detta? Kommer jag ständigt att få gliringar och kommentarer om att jag måste ta morfin, att jag är "hög" (vilket jag inte är, men det är en annan femma) o.s.v.

Är det accepterat med långtidsbehandling med morfinpreperat trots att de bevisligen har postiv effekt och är de som möjliggör att jag kan röra mig? Eller kommer jag även fortsättningsvis bli anklagad för att bara vara ute efter medicin om jag kommer in med en smärttopp jag inte själv kan bryta? Kommer jag även att bli undersökt med dessa för mig hårthänta metoder som i och för sig bekräftar det som redan står i journalen men som gör att min smärta biter sig fast så att sjukhusbesöket blir några dagar extra utdraget bara p.g.a. att en okunnig AT-läkare som ska göra alla undersökningar, som de läst att man ska göra, om någon kommer med smärta i nedre delen av ryggen - utan att först ens ha läst journalen?

Vad kommer Försäkringskassan att säga om drygt ett år? Är jag då en av dem som blir ställd utanför och bedömd som arbetsför?

Så många frågor som kommer nu när vägen tog slut. Väg är egentligen fel ord. Det var en liten, liten steg, knappt upptrampad som ledde till den där vackra tjärnen där man bara kunde njuta - trodde jag - men när jag kom fram var den igenväxt sedan många år och kvar var bara ett stinkande kärr.

Hur går jag vidare när vägen jag går på tar slut?
Kan jag hoppas på att vetenskapen och vården nått sådana framsteg att vi "smärtisar" slipper bli behandlade som andra klassens patienter som mest bara klagar och inte rycker upp oss och tar oss i kragen och går till jobbet i alla fall. "Lite värk är väl inget att gnälla över. Du skulle bara veta hur ont jag hade när jag hade ryggskott, men jag tog två Alvedon och gick och arbetade i alla fall.

Det är här jag står just nu. Jag har knappt ett och ett halvt år på mig enligt Försäkringskassan att bli frisk. Min ordinarie läkare sade redan innan resan att han inte trodde att lönearbete var realistiskt, men går det utifrån detta att säga att jag kommer att vara så dålig fram till min pension om knappt 20 år att jag kan få sjukersättning? Hur ska jag annars försörja mig?

Samma med färdtjänsten. Kommer jag efter november i år (fick ju hela 6 månader beviljat) får förlängt tillstånd?

Vi sade upp lägenheten på vinst och förlust nu den siste maj eftersom trapporna bara gör mig (och till en del även min make) sämre. Ingen av oss orkade längre. Vi har sedan länge bett om hjälp med bostadsanpassning, men allra helst en annan, handikappanpassad lägenhet. Allmännyttan tvärvägrar - vi har ju betalningsanmärkningar, visserligen gamla och absolut inga hyresskulder men STOPP, Inga lägenheter där inte.
Bostadsanpassning skulle bli för dyrt i den fastighet vi nu bor i p.g.a. att den inte är skött som en fastighet bör skötas, varför kommunen gick in och förhandlade med samma resultat. Nu har lagt över ärendet på socialförvaltningen. Den 1. september är vi bostadslösa p.g.a. medicinska skäl. Givetvis letar vi själva, men vi är inte attraktiva som hyresgäster trots att vi är skötsamma. Skulderna är de klassiska; konkurser, skilsmässa och sjukdom.

Vi har på alla sätt som möjligt sökt reda ut vår situation, men än är vi inte där. Vi måste ha en bostad som inte gör oss ännu sjukare än vad vi redan är.

Där står jag nu. Utan bostad om knappt tre månader, utan färdtjänst om fem månader om jag inte får förlängt och med en smärta som jag kommer att få lära mig leva med allt eftersom. Jag har att acceptera att den stundtals kommer att bli så svår att jag måste vara inneliggande, men hoppas att jag ändå ska kunna ha ett gott liv tillsammans med min make.

Våra barn och våra föräldrar stöttar oss. Jag bor halvtid hos min svärmor (som blev änka för dryg ett halvår sedan) lika mycket för min skull som för hennes. Huset hon har är ett enplanshus, men vi kan inte ta över då vi inte heller orkar sköta en fastighet.

Så ser min verklighet ut idag. Hur den ser ut om ett halvår har jag ingen aning om. Jag kan bara hoppas på att vi har en bra lägenhet som är anpassad efter våra handikapp, jag har kvar mitt färdtjänsttillstånd och att jag inte blivit sämre utan fortfarande klarar mig med rullator och kryckor och rullstolen vid längre turer såsom köpcentra och liknande.

Vad Försäkringskassan kommer att säga vet jag inte. Det ska bli mycket intressant att få remissvaret från Ängelholm skriftligt, så det kommer att vara en viktig del i en ev. kommande tillsvidare sjukersättning.

Pisal 2010-06-03

”Pisal berättar om lite positiva nyheter:

Som jag skrev i föregående inlägg i början av juni så hade vi sagt upp vår lägenhet på vinst och förlust. Den kommun vi bor i vägrade att medverka till att vi fick en ny bostad. Nu har en privat hyresvärd i grannkommunen ställt upp. I september får vi en liten trea i en liten stad som lever på sommaren, med hamnen nästan i centrum! Vi har fått en lägenhet 300 m från hamnen och 150 m från torget. Min svärmor som blev änka för mindre än ett år sedan och sitter i ett stort hus har fått lägenhet på andra sidan torget ungefär lika långt bort som för oss. Hon får en helt nybyggd lägenhet och vi får en nyrenoverad. Dessutom sätter värden in diskmaskin efter önskemål från oss. Hyresvärden är väl medveten om vår tuffa situation, men sa till oss att det är vitigast att man får träffas. Stämmer det då och det känns seriöst får man hyra även med betalningsanmärkningar!

Dessutom sänker vi våra boendekostnader trots mycket bättre läge och högre standard,

”Pisal” 2010-06-19

Den helt vansinniga sjukförsäkringen

2010-06-02T23:11:00.003+02:00

Jag heter Camilla ska bli 51 år nu i sommar.
Jag ska försöka göra en lång historia kort. Detta handlar om den orättvisa sjukförsäkringen.
Jag har varit sjuk i c:a 14 år och har en diagnos fibro (fibromyalgi, Red:s anm.) som jag fick på neurologen Akademiska sjukhuset 1999.
Därefter har jag haft en massa andra ”sjukdomar” som en opererad axel, som gjort att min arm inte fungerar som den ska längre. Jag har hemtjänst som hjälper mig att hänga min tvätt eftersom jag inte klarar det själv.

Jag fick en kronisk tandbensinflammation som gjorde att jag levde på penicillin 1 år, men tyvärr fick de ta alla mina tänder, dessutom har jag sedan även legat inne för magproblem, disk/rygg problem, njursten och cellförändringar samt lite annat smått och gott
Jag har med jämna mellanrum försökt att jobba lite, för att gå hemma är ju ingen dröm.
Men det är tydligen där jag gjorde fel. För ca 3,5-4 år sen skickade Försäkringskassan mig på en Alfta utredning. Där kom de fram till att i det läget hade jag ingen arbetskapacitet alls.
Jag skrek högt, för jag ville ju fortfarande jobba det lilla jag kunde. Därefter fick jag ansöka om sjukbidrag på bara 75 %, sagt och gjort, jag tyckte det var bra, tills jag blev sämre, jag lades in på sjukhuset för problem med ryggen, sedan var jag inlagd då jag blev skrapad för cellförändringar, efter det åkte jag in på sjukhuset igen men för magsår, efter det hem igen, sedan så in till sjukhuset på nytt för en konisering av livmodern för att få bort cellförändringarna som inte försvann. Jag var efter allt detta i rätt dålig kondition.
Innan detta hade jag ringt Försäkringskassan vid flera tillfällen och undrat vad dom tänkte göra med Alfta grejen, för jag ville ju ha sjukgymnastik och vad man nu kunde hitta på i rehabilitering. Men inget hände å allt lades i glömska.

När det var dags för ett nytt läkarintyg och en bedömning för ca 2,5 år sen, gjorde min läkare fel. Han orkade inte göra ett nytt intyg trots besök så han kopierade ett gammalt intyg från 2001. Försäkringskassan skrek högt och det resulterade i att jag var utan pengar i 3 månader.
Med det lilla jag hade då fick jag ju rensa i ekonomin alltså, för att klara mig.
Jag var även tvingad att gå till socialen. Det hela löste sig så småningom, för jag tog kontakt med en journalist. Men jag fick då bara 75 % av min sjukersättning vilket inte är mycket. På det har jag hankat mig fram, pusslat och trixat för att allt ska gå ihop.
Detta även om jag då vid detta tillfälle ansökte om 100 %.

I nov-09 fick jag brev från Försäkringskassan där det stod om utförsäkring och a-kassan.
Jag trodde ju inte på något vis att detta kunde gälla mig men jag ansökte om inträde i mitt gamla fack i början på dec. Allt var lugnt JA, eller hur? Den 28 februari ringer Försäkringskassan och säger: - På måndag är du utförsäkrad.
Sen kan jag säga att helvetesresan började. Alla mina inkomster försvann. Jag skulle helt plötsligt gå på en sökajobb-kurs med en ersättning på c:a 3500 kr i månaden eftersom att det i samma veva visade sig att facket inte godkände mitt inträde, då jag jobbade 5 tim/ vecka och dessutom i fel bransch.
Vad göra? Jo, det var att gå till socialen och där blev ju allt fel från början till slut.
Nu sitter jag här idag, visserligen med en hyra som är betald denna månad, men inga pengar till mat, påminnelser på räkningar och inkassokrav som ökar hela tiden, dels för att socialen räknat fel, att de inte tar hänsyn till omständigheterna o.s.v., o.s.v.
Höjden var ändå när de inte tillät mig att hämta den medicin jag behöver för att ena sorten inte ingår i högkostnadskortet, och när sedan socialen räknade flytt av pengar från olika konton som inkomst, då kände jag bara att nu orkar jag inte mer.

Det kan inte få gå till på detta vis. Jag har inga räkningar som ingår i någon lyxkonsumtion, utan det är hyra, el, mat, telefon, tv, bredband, facket, läkare och min medicin.
De anser också att jag ska flytta till en 1;a, avliva min katt, stänga av mobil, bredband och bara ha 1,2 och 4 som tv kanaler. Är detta verkligen en skälig levnadsstandard med dagens mått mätt? Ska jag stängas av från omvärlden och sitta stirrandes i en vägg? Mitt liv är förändrat så mycket redan i ju med att jag är sjuk. Men nu har de tagit det sista jag hade av min gnista. Är detta ett värdigt liv. Man känner sig kränkt, värdelös.
Jag vet inte var jag ska vända mig riktigt. Men jag ska på något sätt anmäla socialen för deras behandling av mig. Och se vad jag sedan kan göra med resten.

Ja, detta var en kort historia och det fattas säkert en del detaljer. Men jag måste försöka göra något innan jag går under.

PS: Jag ska kanske inte klaga så mycket. Arbetsförmedlingen ansåg att jag inte var i ”skick” att gå på sökajobb-gruppen. Man skulle skicka mig vidare till en psykolog! DS

Utförsäkrad, så ser min dag ut

2010-05-05T18:29:00.003+02:00

Jag har fått avslag på min varaktiga sjukersättning är frisk enligt Försäkringskassan, trots 2 läkarutlåtanden. (En neurolog och en psykolog) Och jag blir arbetslös den 1. juni 2010, jag har inte varit ensam ute på egen hand på 2 år. Hur ska jag ta mig till Arbetsförmedlingen? Det skiter min handläggare på Försäkringskassan i. Varför ska vi gå till läkare när det finns Försäkringskassan?

Jag har en ångest som aldrig helt lämnar mig. Nu ska jag försöka förklara varför jag anser mig helt arbetsoförmögen till ALLA förekommande arbeten på arbetsmarknaden. De diagnoser jag har är inte bara ord eller koder på ett papper. De ställer till massor med elände för mig som har dem. (Och även för omgivningen).
Jag kan inte se mig själv klara något arbete hur jag än vänder och vrider på det hela, p.g.a. mina depressiva och epileptiska besvär som är med mig ständigt. De gör mig ”trög” i både huvudet och kroppen. Hopplöshet, apati, meningen med livet, orkeslöshet, likgiltighet och när det är som värst så önskar jag mig från detta livet så alla hade sluppit mig och mina besvär. Jag tar även en hög dos antidepressiv medicin mot detta.

Jag har väldiga sömnproblem som jag medicinerar tungt mot. Men trots det är min sömn inget bra. Jag ligger ofta och grubblar i vargatimmen och målar upp scenarion som jag sedan har med mig under dagen. Jag klarar inte av varken att ta mig ut eller att vara bland folk. Det blir ett sorl som inte min hjärna fixar, jag får tunnelseende/dimsyn, jag blir helt paralyserad och kan varken höra något eller hitta ord till att säga något.
Jag får oerhört lätt ångest som snabbt eskalerar till en situation som utmynnar i en panikattack. Jag får fruktansvärd ångest om nån/nåt rubbar mina cirklar. Till ex. om nån dyker upp oanmäld. Eller om nån spontant föreslår en promenad ex. Hela systemet slår knut på sig. Och ångesten slår till med full kraft. (Lugnande medicin behövs vid dessa tillfällen).

Det går inte att utföra sakerna, de måste ”planeras” in. Men sen är det inte säkert att det går att utföra ändå, det beror på den där dagsformen.

Jag tål inte någon som helst stress eller yttre eller inre press. Det blir total kaos i systemet. Jag blir helt paralyserad och vet inte hur jag ska ta mig ur situationen. Jag klarar inte ”deadlines” t.ex. att nåt ska vara klart ett visst datum eller på en viss tid. Jag blir hyperstressad och samtidigt vill jag ju göra det jag ska bra. Men tanken på att jag MÅSTE vara klar en viss tid gör att allt låser sig totalt.(Och det blir skit av alltihop).

Frustration, ilska, ångest och irritation är känslor som kommer i en salig blandning och den/de som råkar komma i min väg kan få sig en släng av sleven.

Jag vet aldrig från dag till dag om jag kan göra vissa saker, till ex. Har inte varit ute och handlat mat. ALLT jag gör inne styrs efter just dagsformen jag har inget minne kvar, jag får skriva lappar om allt, men det hjälper inte alltid, då jag glömmer kolla på lapparna. Min dotter kan berätta något och nästa sekund är det som bortblåst ur huvudet. Jag gör saker som jag står som frågetecken inför, när jag har gjort det. Hade kunnat fylla en bok med konstiga/jobbiga situationer som uppstår p.g.a. av detta.
Har försökt några gånger att gå ut på egen hand men jag kände knappt igen mig där jag befann mig, fick ringa min dotter som tog mig hem. Min fasa är att jag ska gå ut men hitta inte hem igen det gör mig skräckslagen. Därför vill jag inte finnas längre.

Koncentrationen är obefintlig. Jag kan inte läsa en text och sedan återge den. Den fastnar helt enkelt inte, följa en film är lika illa. Följa ett recept går inte heller, för jag tappar hela tiden bort var jag är och vad jag tog sist så allt blir misslyckat. Läsa en instruktion är uteslutet, tappar tråden ideligen när jag ska prata.

Jag kan inte köra bil längre, p.g.a. mina svimningsattacker och koncentrationsproblem har jag d.v.s. det får inte ta mer än max 10 minuter att prata med någon förrän jag blir hysterisk arg förbannad. För längre tid än så orkar jag inte hålla fokus ens en bra dag. De riktigt dåliga dagarna tar jag mina mediciner och går inte upp från min säng.

Mina tvångstankar och tvångshandlingar är som ett ständigt ”brus” i huvudet. De ligger alltid där och pockar på uppmärksamhet. Jag kan inte sortera, plocka och ”rätta till” längre. För allt måste kännas ”rätt” för mig. Annars måste jag börja om igen.

Jag ”hakar” upp mig på allt, så när jag fixar en macka måste jag gå minst 10 gånger för att hämta olika saker. Dessutom är jag så skör, gråten lämnar mig inte alls eller jag känner mig så ledsen att mina tårar inte rinner ner, eller ibland känner jag absolut ingenting .

För just att komma i tid är ett MÅSTE för mig, minsta minut jag eller någon annan missar får mig att fullständig gå över styr. Jag blir förbannad och arg på vänner som hjälper och kör mig oftast till olika läkartider

Frustration, ångest som går över i ilska sköljer över mig med full kraft. Mitt kontrollbehov är enormt, även på saker jag inte kan styra över. Jag vill ha full koll på allt. Vilket jag inte klarar men det är ”känslan” av att ha full koll som gör att jag kan få lugnare en stund. Innan nästa sak dyker upp.
Tvångstankarna ockuperar mig så jag kan helt ”fastna” i timmar med olika scenarion. Som jag då måste ”lösa” om ut i fall det skulle drabba mig. Och det är otroligt tröttande och när det är som värst så är jag inte tillgänglig ens för mina barn. Då är jag i min ”egen” värld.

Sinnestämningen åker berg och dalbana hela tiden. Det kan växla mellan himmel och helvete på 2 röda sekunder. Och nu snackar jag inte om att det växlar mellan olika dagar. Utan att det växlar MÅNGA gånger under EN dag. Omgivningen står frågande och handfallen. Alla i min omgivning blir ju indragna i mitt kaos.

Till detta så fick jag diagnosen eller misstänkt epilepsi för snart 2 år sedan och det är ytterligare ett helvete. Denna värk i huvudet, svimmar 2 till 3 gånger i veckan som ytterligare en daglig följeslagare gör livet till en ständig kamp. Har försökt några gånger för ett år sedan att gå ut själv, resultat blev att jag inte hittade hem eller visste var jag var. Tog mig ett tag, fick ringa min dotter för att leda mig hem. Jag har fått medicin mot värken men den försvinner inte helt. Därför ligger jag nästan hela dagarna för inte få ytterligare problem. Allt detta är oerhört tröttande både för kropp och själ och jag är helt slut inombords.

Jag har inget socialt liv utanför hemmet. Det finns inte ork och kraft för det.

Jag är aldrig med på kalas, fest eller annat där folk förekommer för jag klarar inte av att det blir folk och ljud och stimmigt.

Jag har underkastat mig alla möjliga behandlingar och mediciner och jag önskar att kunde arbetspröva vid något tillfälle men varken vågar eller orkar, min kropp och själ är för trasig för att klara av något arbete.

All min energi går åt till att försöka överleva. Detta låter säkert väldigt konstigt och osannolikt för den som inte är drabbad, eller har någon nära anhörig som är det, så man har sett på hur nära håll hur invalidiserande detta tillstånd faktiskt är. Men jag hoppas detta ger er en inblick i mitt privata helvete som jag trots medicinering och samtal inte får någon ordning på.

Den enda rätta medicin för mig är en spruta som gör slut på mitt lidande, har inget liv eller något att leva för.

Pisal berättar vidare.... del 3

2010-05-05T00:59:00.004+02:00

Jag skrev min berättelse i augusti. Den 1/3 2010 anmälde jag mig till arbetsförmedlingen. Den 7/3 fick jag brev från Försäkringskassan som hade beviljat mig ytterligare 18 månader. Jag fick då avanmäla mig både till arbetsförmedlingen och till a-kassan som jag redan skickat in och hunnit få papper från. Jag hade skickat in ansökan redan i november och min läkare skrev sitt intyg i januari där han upprepade stadigvarande nedsatt gång på gång. Vid avstämningsmötet försökte Försäkringskassan få det till att jag var stressad (vilket jag i och för sig är, men främst på grund av att smärtan som ligger i nivåer 7-9/10 möjliga.) Då tog min läkare till orda med sin mest myndiga röst och talade om att min psykiska hälsa var det inget större fel på medan däremot min fysiska var att betrakta som icke rehabiliteringsbar. Det enda återstående hoppet är en eventuell steloperation av mitt bäcken.
Detta betonades också i läkarutlåtandet. Han skrev också att jag behandlas med starka morfinpreparat för att överhuvudtaget kunna röra mig. Jag går med rollator. Ska jag gå längre sträckor är det rullstol och inomhus gäller kryckor just nu. Men det blev alltså 18 månader till i stället för varaktig ersättning.

I mars fick jag en så svår smärtattack att jag åkte till universitetssjukhuset och låg inlagd över en vecka. De skrev omgående en specialistläkaremiss för konsultation angående steloperation. Denna görs nämligen endast av en läkare i hela Sverige. Länsdelssjukhusets klinikchef hade tvärvägrat skriva en sådan remiss och "små" distriktsläkare får inte skriva dem. Nu ska jag i alla fall iväg på en bedömning om ett par veckor. Jag återkommer senare om hur detta går.

Jag skrev ju också om färdtjänsten. Under hösten har jag nog skickat in ett tiotal olika intyg, Det senaste skickades i mars. Då skrev min läkare att jag kunde gå som mest 20 meter när jag var dålig om jag överhuvudtaget klarade gå. Var jag i bra form klarade jag max 100 meter. I slutet av april kom Förvaltningsdomstolen beslut. Jag är beviljad färdtjänst. Jag blev givetvis jätteglad, för det underlättar otroligt för mig att kunna åka dit jag vill. Sedan läste jag beslutet noggrannare. Jag är beviljad färdtjänst tom november 2010. Ja, ni läste rätt. Jag har fått färdtjänst för ett halvår. Första ansökan om färdtjänst gjorde jag för två år sedan...

Men något positivt har det i alla fall blivit. Jag har färdtjänst och jag ska träffa en specialist på just mitt tillstånd. Jag vill tillägga att utan stödet från Resurs och de specialister som finns inom nätverket hade jag säkert inte ens kommit så långt, och jag vill också tacka er alla som kommenterat mina inlägg. Det har gett mig mycket att få ta del av era erfarenheter.

/Pisal

Pisals berättelser del 1-3

Vi måste rikta oss till EU

2010-04-30T21:08:00.002+02:00

Till RESURS

Att medicinskt outbildade handläggare sätter sig över läkarna, som har 8-9 års studier och ofta lång erfarenhet är totalt rättsvidrigt. Efter utredningar av expertis i 6 -7 år av de främsta i vårt land inom området, har de påvisat noll förmåga att återgå i arbete. Nu har en ny läkare skrivit sak samma, efter 5 års kontakter och ett helt läkarliv bakom sig. FK:s handläggare föreslår mot dessa ord att besluta om att den sjuke ska arbeta 75 %. Detta utan att ange när den sjuke plötsligt blev så frisk och av vilka behandlingar. Det måste även innebära att FK menar att den sjuke har lurat staten i alla år?
Kvinnan i fråga har haft kraftig värk i över 20 år. Hon har alla kriterier för fibromyalgi, har fått den rehabilitering som kunnat ges, mestadels för egna pengar. Fibromyalgi är kronisk.

FK räknar läkarnas ord för noll, dvs deras kompetens är totalt värdelös. Skulle uttalanden från jurister, forskare på laboratorier eller professorer inom kemi kunna ifrågasättas av icke - kunniga inom andra instanser i samhället? Nej, det skulle anses som den värsta arten av maktmissbruk! Hur kan Försäkringskassan med politikernas vägledning i ryggen få fortsätta med denna ytterligt rättsosäkra hantering? Detta anser jag måste rapporteras till EU. Vilka kan hjälpa oss? Att jaga sjuka med blåslampa går bra. Att ta bilar från dem som har miljoner i parkeringsböter, jobbar svart, medvetet fuskar med löneuppgifter till domstolar eller inte vill arbeta trots förmåga är politikerna mindre intresserade av. Hur har Sverige kunnat avvecklas till ett land med en så total brist på rätt och rättfärdighet? Min egen läkare har slutat skriva intyg till FK. Varför? " De tar inte till sig vår kompetens och beslutar tvärt emot vad vi angett..." och vem kommer i kläm? Den sjuke. Ett samhälle där man säger till den förlamade " spring din mil nu och det fort" har förbrukat sitt mandat om man inte inser sitt svek och förändrar de socialmedicinska direktiven.
Sverige har förändrat vårt språk. Orden "sjuk" och "försäkring" har förlorat sin innebörd. Så fungerar diktaturer.

Brith-Marie

Sover alla en törnrosasömn?

2010-04-28T16:47:00.001+02:00

Jag är en i mängden av de som har blivit utförsäkrade. Själv tar mitt liv slut den 1/5. Då ska jag efter 10 års sjukdom sätta mig på arbetsförmedlingen och under 3 månader försöka hitta en sysselsättning. Under tiden tappar jag minst 3900: -/månaden. När jag frågade min handläggare på försäkringskassan så fick jag bara till svars att jag får söka försörjningsstöd. Är det klokt? Regeringen skickar redan sjuka människor rakt in i en fattigdom.
Jag är alltså inte tillräckligt sjuk för att få en stadigvarande sjukersättning. Enligt vem? Inte enligt alla de specialister som har skrivit mina intyg till Försäkringskassan. Nej, det är f-kassans läkare som inte har en aning om vem jag är, han/hon tog det beslutet.

Jag fick också veta att under dessa månader har jag ingen sjukpenning som nu är nere på 0, så jag får inte bli sjuk under tiden. Öh! Sjuk, är det inte det jag redan är? Vad menar dom?
När nu dessa 3 månader har gått, och jag inte har lyckats hitta någon sysselsättning har jag rätt att söka om min sjukersättning. Jaha, är jag bara "låtsas sjuk” i 3 månader? Hur stor chans har jag då att få godkänt? Om inte alla dessa intyg har räckt till nu, är det kungen som ska skriva nästa eller? Min handläggare på försäkringskassan upplyste mig att jag får nog svårt att få igenom en ny period. Vad händer då? Jo, då kommer jag med i klubben som alla andra arbetslösa, dock friska. Så jag ska alltså söka jobb som alla andra. Vem f-n anställer mig? Vad får jag då för ersättning? Jo det blir ju i förhållande till hur många timmar jag kommer att kunna jobba. Då leker vi med tanken att jag lyckas proppa i mig så mycket smärtpiller att jag klarar ett halvtidsjobb, då får jag alltså ersättning ifrån a-kassan där efter. Då blir det kanske 5-6000:- innan skatt. Oj så mycket pengar!

Nej nu är det väl verkligen dags att vi svenskar vaknar ifrån törnrosasömnen. Varför är det inga demonstrationer? Varför går inte hela läkarkåren ut i en rejäl protest? Om nu inte läkare kan hjälpa oss sjuka, vem ska då hjälpa oss? Det som händer nu i vårt samhälle är så fruktansvärt, men tyvärr är det bara vi som kommer i kläm som hörs. Hur kan man sätta ett datum på en sjukdom?
Är det vettigt att ett statligt verk ska få trampa över en hel läkarkår? Vart ska vi sjuka nu vända oss?

Piller o Pulver
Ängelholm

Man får vara glad för det lilla.....

2010-04-22T22:02:00.003+02:00

.....sa han som pinkade fingerborgen full.

Ja, jag ska i alla fall vara glad över att min högra hand fortfarande är riktigt stark. Denna grund till glädje blev igår uppmätt i en speciell apparat för just det ändamålet, att mäta handstyrka. Det borde jag vara glad för, har jag förstått. Jag har nämligen, tro det eller ej, efter åtta år fått träffa experterna. Att detta möte till slut kom till stånd, kan endast tillskrivas min egen tjurskallighet och ingen annan. Att den övriga delen av min kropp inte lyckades lika bra i testerna som högerhanden, bör man kanske inte alls fokusera på. För alla vi som ännu inte drabbats av någon dödlig sjukdom, ska bli friska nu, är det sagt.

Experterna bestod av en överläkare, en sjukgymnast, en psykolog, en socionom och en praktikant. Med öppet sinne, men utan för högt ställda förväntningar stegade jag den andra undersökningsdagen in på rummet där mitt öde skulle avgöras. Jag skulle få en sammanfattad rapport av experterna om mina sedan åtta år, svåra besvär av smärta från bäcken och ländrygg. Ingen har tidigare kunnat hjälpa mig, trots upprepade försök från den envisa människa som jag ändå är. Ett litet gnagande hopp fanns ändå där, att nu skulle jag nog få veta vad felet var och vad som skulle göras åt det. Stolar var utställda i en ring runt golvet och jag fick den äran att välja stol först. Med ett litet leende på läpparna tittade jag förhoppningsfullt på experterna som en efter en placerade sig runt omkring mig.

Mina måttligt ställda förväntningar visade sig snart bli utsmetade som en hundblaja på trottoaren. Läkaren menade att mitt ryggtillstånd var svårt att göra något åt, men att jag skulle få pröva en medicin som hjälpte somliga patienter, men långt ifrån alla. Jag skulle dock alltid vara beredd att få uppleva smärta och obehag på grund av mitt feldoserade skelett, med krokar och svängar på ställen där de inte borde vara, vilket i sig gör belastningen på hela rörelseapparaten alldeles för hög. Men så är just du konstruerad och det är ju unikt i sig, sa doktorn och log. Ständig smärta och sömnbrist är numera inget argument för att få sjukersättning, tillade han och log ännu mer. Jag undrade vad som var så trevligt, att han måste le? Skulle det faktum att min rygg var unik, på något sätt göra mig friskare eller gladare? Mängden av tablettburkar och mediciner med obegripliga namn jag under alla år prövat, utan förbättring, for förbi i min inre syn som på ett löpande band.

Nästa att tala var psykologen, som var en späd mycket ung kvinna med mjuk röst. Vad jag kan förstå är du inte allvarligt deprimerad, vilket en del kan bli av sina smärtor, sa hon. Nej, inte allvarligt deprimerad, men jag blir heller inte glad av dem, sa jag. Psykologen log också, hon flackade med blicken och verkade önska att det var någon annans tur att tala.

Då trädde socionomen in, en mycket lång och smal och intetsägande man i femtioårsåldern, som redan vid vårt första möte visat sig kunna reta gallfeber på mig då han upprepat ställde frågor till mig och i samma veva som jag var i färd med att svara, pratade i munnen på mig. Han svarade alltså på sina egna frågor. Nu påpekade han att jag inte skulle förvänta mig att få fortsatt sjukersättning från försäkringskassan.

Nej, jag har nog förstått att det blir svårt, sa jag. Men hur kan ni hjälpa mig att bli bättre och friskare under tiden? Jag tittade var och en av mötesdeltagarna i ögonen. Du måste anmäla dig på arbetsförmedlingen den första dagen du blir utförsäkrad, sa socionomen och anlade ett hånfullt grin i ansiktet. Annars blir du utan sjukpenninggrundande inkomst. Han räckte en utskrift från försäkringskassans hemsida om reglerna i min hand. Om du inte är med i a-kassan får du ungefär 200 kronor om dagen i arbetsförmedlingens program, tillade han med ett nytt flin. Det är ju bra att din högerhand fungerar, sa han. Där finns en liten arbetsförmåga.

Jamen, jag kom hit för att få hjälp! Jag är inte frisk, jag har jävligt ont och jag sover nästan inget på nätterna. Mitt och min familjs liv är åt helvete och så har det varit i åtta år! Mina ord kom plötsligt och lite för högt som om en helt ny och okänd vulkan haft sitt första utbrott inför en förbluffad omvärld.

Sjukgymnasten som var en lite äldre och ganska bestämd dam kom så till min undsättning. Det var som om hon känt på sig att min frustration skulle komma i ljuset förr eller senare. Hon sa att jag behövde hjälp av en särskild sorts sjukgymnast, men att sådana inte växte på träd minsann. Helt säkert är att det inte finns någon sådan där du bor, tillade hon. Ett sådant specialprogram skulle kanske kunna göra det lite bättre i ryggen, men bara kanske. Jag ringer till dig när du kommer hem, sa hon. Sanningen är att jag i alla dessa år tränat nästan varje dag. Jag har gjort allt som alla yrkesmänniskor i området föreslagit mig och verkligen ansträngt mig för att själv göra något åt saken. Skulle det mystiska träningsprogrammet som ingen verkar kunna delge mig verkligen kunna rädda mig innan mina kvarvarande månader i sjukförsäkringen är till ända?

Nu tog åter läkaren till orda. Han undrade om det var något mer som jag ville fråga om eller säga till dem. Jag satt förstummad i min egen värld där tankarna galopperade vilda och galna över vad som skedde mitt framför mina ögon. Samtalet var tydligen slut och det här var allt som erbjöds, eller var det ens något? Nu när jag äntligen kommit fram dit jag hela tiden hade trott att hjälpen fanns och så fanns den inte där. Inte ens det psykologiska stöd jag så väl skulle behövt i min situation. Jag måste ju gå vidare, hur livet än kommer att te sig.

Nej, jag har inget mer att säga er, sa jag efter en tankepaus då jag insett att experterna inte alls verkade förstå hur oändligt lång och strävsam min väg hade varit för att komma ända hit. Eller hur stor högen med inkastade handdukar var, som jag en efter en ändå plockat upp för att trots allt gå vidare hur ont och eländigt allting var.

Utanför dörren trängde tårar av ilska, besvikelse och sorg upp för alla år jag kämpat och för alla år som finns kvar att kämpa. Jag kommer med all säkerhet att bli utförsäkrad från försäkringskassan. Trots detta har jag beslutat mig för att göra en ny ansökan om hel sjukersättning. Jag är fortfarande inte frisk eftersom det inte verkar finnas någon hjälp att få. Jag kommer förmodligen alltid att få leva så här. Mitt liv blev inte alls som jag hade planerat och min familj får också betala för det, på många sätt.

Det är nu känner jag depressionen med sin illaluktande andedräkt komma flåsande i min nacke. Men jag borde vara nöjd för att min högra hand fortfarande är stark.

Karin

Lämpliga handläggningstider?!

2010-04-22T17:00:00.002+02:00

2010-02-27 halkade jag och slog i armbågen som hoppade ur led. Luxation. 12 timmars sjukhusvistelse, morfin, stesolid och till slut narkos för att rätta till armen.

Blev sjukskriven from denna dag i 3 veckor. Min son postade detta 2010-02-28. FK fick detta på sitt bord 2010-03-02.
Kontaktar Fk via mail 2010-03-11. Jag måste sjukanmäla mig.

Den blanketten fick jag 2010-03-18 och den är då from 2010-03-02 och ej från det datumet som läkarintyget är skrivet. Jag förklarade att jag inte kunnat komma upp ur sängen och att det var min 15årige son som fick ta hand om mig, just på sportlovet.

När jag återigen tog kontakt med dem en vecka senare, får jag till svar ”vi har en handläggningstid på 30 dagar from 2010-03-19”.

Återigen blev jag arg, ledsen och frustrerad men väntade t.o.m. vecka 15.
Börjar återigen maila dem och får bara till svar ”vi har skickat detta vidare till den grupp som handlägger detta”.

Idag 2010-04-16 kl 16 blev jag uppringd av någon Therese som säger att "vi beklagar att dina papper blivit liggandes" din SGI utreds i Göteborg, vår chef har skrivit brev till dig, du får det i början på nästa vecka.

Sedan börjar hon fråga ut mig om hur mycket jag arbetat o.s.v. Jag blev så förbannad, så jag talade om för henne att jag endast kommer att prata med någon i chefposition och att detta är rent kriminellt!

De har haft mina papper på sitt bord sedan 2 mars, trots detta har det än idag inte hänt ett dyft!!

Vi alla måste göra något åt detta, får tjänstemän på FK bete sig hursomhelst utan att stå till svars?

Jag är inte ett dugg förvånad över att folk tar livet av sig, det är ju FK som driver dem till det.
Vi måste göra uppror!! Detta får inte fortgå!

Dragica Ristic

Orkar inte mer att kämpa

2010-03-31T18:35:00.003+02:00

Jag vet inte hur man skall göra. Tårarna bara rinner ner för kinderna när jag försöker att skriva. Jag orkar inte mer .
Ärligt talat vill jag inte leva mera men jag är för feg för att ta mitt liv. Jag har två underbara barn som jag inte kan lämna. Men samtidigt orkar jag inte kämpa mera heller.
Man är en belastning för samhället känns det som, vi som bara sitter och tar emot "bidrag". Det är inte vårat fel att man har fått en sjukdom eller en skada, man blir straffad ändå.
Jag känner mig straffad....

Jag har varit hemma sedan år 2000 med en svårbehandlad diabetes. Flera år av olika mediciner, flera år av olika läkare..... fick ingen ordning med sjukdomen.
Sedan ett antal år tillbaka visade det sig att jag var allergisk emot insulin, nya utredningar som ledde till att jag rasade psykiskt.
Jag kom in i en djup nedstämdhet. Dels på grund av alla utredningar och den jobbiga ekonomin, dels av sjukdomen och familjen blir drabbad också genom att jag blev sämre.
Sjukbidraget man fick då skulle räcka till mat, mediciner, läkarkostnader o.s.v. Mina tänder har rasat, har inga framtänder kvar, dels också på grund av sjukdomen och alla mediciner.
Men som sjukskriven har man inte råd att gå till tandläkaren. För mig gick familjen först. Att se till att det fanns mat hemma och att barnen fick kläder.
Jag har aldrig tyckt synd om mig själv. Jag har alltid sett till att andra mår bra. Det gör mig glad och gör att jag orkar ta nya krafter att gå vidare.

Jag kan inte möta försäkringskassan utan att gråta. Min handläggare på försäkringskassan var "oförskämd" och nedvärderande. Det skall man också få utsättas för, deras kränkande ord.
Min sambo fick vara med. Han ville det själv, för han tyckte inte om deras beteende. Men det gillade inte min handläggare att jag tog med min sambo. Men han var mitt stöd där.

Och nu är man utförsäkrad från och med 2010-03-01.
Jag får 4000kr i månaden och det skall räcka till: mat , mediciner , läkarvård och resor. Min sambo står för allt annat. Hyran, elen, vatten och hans resor fram och tillbaka till jobbet.
Det som blir nu är att jag kan inte lösa ut mina mediciner alls. Och tyvärr är mina mediciner väldigt dyra.
Jag orkar inte längre. Jag blir bara sämre och sämre. Men enligt försäkringskassan är jag frisk och ska gå ut och jobba.
Hur skall man kunna bli frisk när man inte har råd att ta ut sina mediciner ?!
Söka socialbidrag? Det är också en jobbig bit som man då skall göra. När man redan mår psykiskt dåligt.....

Är det inte lika bra att ni ger oss en insomningstablett? Så att ni blir av med oss eller?
Ja , inte tänker jag rösta på moderaterna i alla fall.....
Ursäkta men jag orkar inte mer att kämpa.

Hälsningar Jeanette

Utförsäkrad - utkastad - förnedrad

2010-03-29T17:28:00.003+02:00

Jag blev utförsäkrad förra året. Fick från Försäkringskassans läkare ett intyg som var klippt och klistrat och inga riktiga medföljande svar samt allt var förvirrade, kränkande, dessutom med felaktiga påståenden, samt horribla lögner. De hade tagit utdrag från olika läkares uttalande, men inte det hela och det korrekta. Så alltså skrev de ihop lite från ett stycke, sen klippte och klistrande i något annat stycke. Dessutom talade Försäkringskassan läkaren emot sig själv flera gånger. Allt som stod till min fördel, redigerade Försäkringskassan läkaren om helt, så jag framstod i dålig dager. Faktum är att jag spelade in samtalet från mötet, där försäkringsläkaren säger något helt annat och skriver sedan något ytterligare helt annat. Här får jag tillägga att Försäkringskassans egen läkare fick 18 000 kr i ersättning. Jag bad Försäkringskassan om deras anteckningsjournal, från dem själva. Då fick jag svart på vitt bevisat klart och tydligt hur mycket deras läkare fick, för att ljuga, klippa och klistra ihop något helt obegripligt! Jag överklagade beslutet. Till min chock (förskräckelse) såg jag att Försäkringskassan själva höll på med samma klippande och klistrande. Samt att de sedan sitter och hittar på en ny diagnos, som aldrig funnits men som Försäkringskassan själva tillskrivit mig, vilket är rent förtal, då en handläggare inte kan eller får börja hitta på diagnoser. De har ingen medicinsk utbildning, de är inga läkare ens. Jag förstod då att Försäkringskassan och deras läkare "går i samma spår" för att kunna utförsäkra/kasta ut en. Jag ringde min handläggare på Försäkringskassan och ifrågasatte hur de kunde skicka mig till en läkare som skriver ihop något sådant här, samt varför det tog över en och en halv månad innan Försäkringskassans läkare skrev SLU:et. Men enligt handläggaren på Försäkringskassan, så var denna läkare känd, dock är det ingen som jag har frågat som någonsin har hört talas om denne läkare. Jag fick åka flera mil för att träffa den aktuella försäkringsläkaren fastän det finns en annan i samma stad? Jag omformulerade och frågade även om just den försäkringsläkaren var den ende som kunde utförsäkra/kasta ut mig. Då fick jag svaret av Försäkringskassan: - Mmm så är det. Jag har till och med inspelningar från min kommunikation med Försäkringskassan. Senare har jag kollat upp denna läkare på internet, och jag ryser av att läsa vilken människosyn hon har.

För flera år sen var jag med om en arbetsplatsolycka och skadade mig ordentligt. Jag har sedan dess haft kronisk värk och lider mycket. Jag jobbade kvar på min arbetsplats trots mycket smärta. Jag vet inte vad jag tänkte på, men jag hoppades att det skulle gå över, vilket det såklart aldrig gjorde. Kroppen var nu helt förstörd. Jag kommer aldrig bli återställd.

Moderaterna är fruktansvärda, inhumana och empatilösa. Skäms på er, moderater! Ni har förstört många människors liv. Ni tog ifrån mig min lilla ersättning, kastade ut mig från systemet, som även jag har betalat in skatt till under alla år jag jobbat. Blev jag frisk och återställd bara för det? Nej, ni moderater! Man blir inte frisk bara för Ni har ett så kallat bäst före datum. Det är tämligen sjukt att ni sitter och försöker intala er själva det, och att ni även försöker bluffa er igenom allt genom ännu fler lögner.

Att rasa samman

2010-03-02T16:53:00.003+01:00

Jag är sönder, trasig, förbrukad! Varför? Inte direkt av min whiplashskada kan jag tala, om men p.g.a. av den nya sjukförsäkringspolitiken!Jag som vill jobba 25%, fast alla mina läkare anser att jag inte ska jobba alls för jag är för sjuk. 'TROTS det vill jag jobba.
Försäkringskassan med regeringens nya regler fungerar dock så: Att jag ska jobba 100% och jag ska byta jobb. Varför? Jag har ett jobb som i viss mån är anpassad för mig. Jag har jobbat i flera år på 50% och ramlar ihop mer och mer, när jag kommer hem från en jobbar dag så orkar jag inte göra något mer sedan. Nu har jag fått avslag på min ansökan på 75% sjukersättning, men jag skulle kunna söka 100% om jag går efterspecialistutlåtande och andra läkarintyg.

Nu är jag frisk?! Konstigt, jag med min fysiska skada rasar nu samman även psykiskt. Det fysiska och det psykiska hänger samman, lika bra att berätta det för folk verkar inte förstå det här. Jag tål inte stress, stressen får HELA mig att rasa samman.
Istället för att ge mig mina 25%, som jag inte kan lova att jag kan jobba med men vill försöka innan jag ger upp helt, så förstör man hela livet för mig genom sin förbannade, skenheliga jakt på sjuka. Jag rasar samman, jag är på väg, stadigt, mot ett sammanbrott, jag är inte lycklig! Fast får man vara sjuk och lycklig i det här landet? Inte med dagens regering i alla fall. Jag börjar bli så arg och hata. så hela min kropp skriker ut sitt hat. Jag HATAR regeringen jag HATAR allt skit de står, för jag HATAR att de förstör för alla medborgare bara för att de själva ska tjäna pengar. JAG HATAR!

Vem är jag? Vet inte, helt plötsligt kan jag inte läsa längre texter, jag tappar ord, jag minns inte längre vad jag pratar om mitt i ett samtal. TACK regeringen, för att ni har kört mig i botten. Jag är inte längre en produktiv medborgare, NI har förstört allt för mig och min familj och alla andra sjuka. Jag har en fysisk sjukdom, jag undrar hur folk som från början redan mådde dåligt psykiskt hanterar det här? Mår jag så här nu, hur mår de mina medmänniskor? Värre? Jag tror det, jag har aldrig försökt ta mitt liv i alla fall. Inte än! Vi sjuka mår inte bättre, vi sjuka mår sämre och jag orkar nog inte länge till.
Snart blir jag nog inlagd.....

A med rätten att vara sjuk! Nej just ja, inte med alliansen!//
(A via gode vännen ME)

Sjukskriven lika med parasit?

2010-02-27T20:49:00.002+01:00

Jag är en av dom 54 000 människor som kommer att utförsäkras under 2010.
Jag har varit sjukskriven sedan 2003 p.g.a.utbrändhet/utmattningsdepression, posttraumatisk stress, värk i kroppen och ryggproblem.
Sedan 2004 har jag tidsbegränsad sjukersättning. 2008 skickade Försäkringskassan mej på ett s.k. PILA-projekt och där sa man att min arbetsförmåga var helt nedsatt.
Men fr.o.m. maj 2010 blir jag utförsäkrad.
Inte för att jag har blivit frisk utan för att mina ”dagar tagit slut”.

Sedan 2009 lever jag under en stark psykisk press p.g.a. en uppslitande skilsmässa och därpå följande vårdnadstvist med hot, trakasserier och upprepade poliskontakter.
Jag blev tvungen att fly med mitt barn till en annan kommun eftersom jag inte kunde få tillräcklig hjälp från polisen.

P.g.a. av tvisten och trakasserierna hamnade jag också i en ekonomisk kris med dubbla hyror, advokatkostnader m.m.
Jag har inte längre råd med de behandlingar från kiropraktor jag är beroende av.

Denna psykiska press har ju inte precis gjort mitt tillstånd bättre.
Jag har flera gånger tvingats uppsöka sjukhus akut och har gått hos psykolog regelbundet sedan hösten 2008 men har inte haft en regelbunden läkarkontakt sedan 2005 utan har fått gå till olika för att få läkarutlåtande.

P.g.a. flytten så miste jag min tidigare läkare och min nya läkare får jag inte kontakt med trots att jag lämnat flera meddelanden.
Så jag vet inte hur det ska gå.

Jag lever med ständig oro under denna starka psykiska press och har nu också fått panikångest och dödsångest.
Värken i kroppen och ryggproblemen har blivit värre.

Jag gråter mycket.
Det är ingen som hör och förstår hur jag har det.
Jag känner mig som världens största brottsling fast jag är oskyldig.

Det enda jag önskar är att överleva för mitt barns skull och att jag kunde få min kraft och hälsa tillbaka.

Jag har sagt till alla som jag har träffat under min sjukskrivning att jag är ingen parasit!
Jag har haft flera jobb samtidigt innan jag blev sjukskriven och jag skulle göra vad som helst för att ta bort stämpeln "SJUKSKRIVEN".

Tänk om jag bara kunde försvinna från alla problem och bara vila och sova en vecka i lugn och ro utan ångest och oro.

Vad ska hända med mej och mitt barn nu när mina ”dagar tagit slut”?
Ska jag våga gå till Arbetsförmedlingen igen för att få bekräftat återigen att jag inte har någon arbetsförmåga och skämmas flera år till och må ännu sämre?

"Kvinna, 43år"

Livets skola - från Syrien till Sverige

2010-02-25T15:23:00.003+01:00

Jag är en kvinna född och uppväxt i Syrien, staden gränsar till Turkiet och Irak. Jag levde med en hård mor, som alltid brydde sig mer om vad folk sade och tyckte, och som aldrig brydde sig om hur vi barn kände. Min far var däremot mycket demokratisk, lyssnade och litade på oss barn, han hade det inte lätt med min mor, de var varandras motsatser . Vi var åtta barn 4 killar och 4 tjejer. Jag var mellan-barn, hade 2 systrar som var yngre och en bror. Jag var den som älskade att plugga tills min äldre bror 1983 åkte till Libanon. Detta för att han var förälskad i en tjej, som med sin familj flyttade dit, där tog han värvning till en libanesisk styrka tillsammans med hennes bror, båda försvann efter 3 dagar i område som heter Telzetar. Min bror blev en hjälte för någonting han hade inte med och göra. Libanesiska myndigheter meddelade min far, som kommit till Libanon för att ta hem sin son, att han var död men att ingen av deras kroppar hade hittats. Jag gick sista året på gymnasiet och hade drömmar om att bli byggnads ingenjör men jag klarade inte sista året. Jag kunde inte plugga efter vad som har hänt min bror, för att få godkända betyg. Min mor lyssnade inte på mig som vanligt, eller tog hänsyn till mina känslor, utan tvingade mig gå i skolan trots att jag ville få tid sörja min bror. Jag var fysiskt närvarande där jag satt i skolbänken men min hjärna var inte med alls.

Något år efter gifte jag mig med min första man J som var på semester i Syrien då, han levde och arbetade i Stockholm. Jag kom till Sverige 18 december 1985, en dag före min 19 års dag. Vi bodde i ett rum med dusch (beläget i Kista) min nya man och jag, vi sov på en madrass på golvet några dagar, jag var hos hans föräldrar på dagarna, de bodde i Tensta. Efter jul och nyår började det verkliga livet för mig i det nya landet, jag fick omedelbart börja i skolan för att lära mig svenska, man fann att jag var för utbildad för min klass, därför skickades jag till en ny skola vid Odenplan. Jag hade lätt för att lära och började förstå svenska språket . J, min man köpte en villa (ett renoveringsobjekt)i Sollentuna, vi flyttade dit. Det var där min mardröm började, jag blev misshandlad av honom gång på gång, jag talade med hans far och fick veta att det är så män gör (det var inte vad jag var van vid eller hade hört förut). En dag svimmade jag på bussen på väg hem från skolan och fick föras till Dandyred sjukhus där fick jag reda på att jag var gravid. När jag kom hem från sjukhuset, blev jag attackerad av min man som hoppade på min mage eftersom han tydligen inte ville ha barn med mig. Därefter blev jag blir ännu mer slagen, bränd, hotad med kniv av honom. Jag hade ingen att vända mig till. Min då varande barnmorska såg blåmärken på min kropp och anmälde detta till polisen. Jag hamnade på kvinnojouren i några dagar, men jag ville hem till min man som jag förstås älskade men misshandeln fortsatte. Sedan föddes min ängel, min stora son, 1987, dagarna gick med fortsatt misshandel, jag fick gå ut mitt i natten för att pojken grät, med tårar i ögonen försökte jag få min son att sova i barnvagnen.

En dag samlade jag ihop all min styrka, för mig och min son skull, för att lämna min man. Jag hyrde en etta av en alkoholist med bara en madrass och lite köksgrejor, här klarade jag min vardag och min baby.( Innan min förlossning hade jag tagit hit min mor och mina två syskon, en yngre bror S och en yngre syster D de var närvarade vid min förlossning.)Jag var glad trots allt, detta och annat runtomkring. Min kära mor ville stanna i Sverige, jag var dum och snäll och hjälpte till med detta. Min mor och min då varande man, hans släkt började då bråka om de pengar hon fick från det sociala. Helvetet bröt lös, min mor och syskon hamnade då på en flyktingförläggning, Medan detta pågick ville jag att min son skulle leva med två föräldrar, gav därför min man en ny chans, men den som slåss slutar aldrig slå, vilket tog mig några år att begripa. Han kidnappade min son som var några dagar gammal, jag klarade inte detta, gjorde ett självmordförsök. Händelsen polisanmäldes och jag fick tillbaka min son, sedan rymde jag med min son. Jag sov hos bekanta.

Dagarna gick och jag fick jobb och lägenhet. Resten av min familj kom till Sverige under tiden av misshandel och stryk. Jag försökte gå vidare. Jag hade fått ensam vårdnad om min son enligt domen, min ex J skulle hämta barnet varannan fredag kl:1630 till söndag klockan 18:00 senast, för lämning av sonen. J hämtade inte pojken fredag den 13:e, så jag kontaktade min advokat och hon sa att jag inte skulle lämna pojken den helgen.

En lördag 1989, var det J systers födelsedag, han kom för att hämta min stora son, jag var på jobbet, hemma befann sig då mina två bröder. De hade nyligen kommit till Sverige den ena hade inte ens anmält sig att han befann sig i landet.(Min äldsta bror som får heta P.) Hela min familj var alltså samlad efter många, många år. Min yngsta bror skulle lämna min son till pappan (Något han inte borde enligt domen om vårdnaden.) Min store bror P tog en kökskniv och följde efter S, (här vet jag inte mer.) Han knivhögg mitt ex J, min son satt i bilen och polis och journalister fanns på plats, (då bodde vi nära Christer Petterson som var anklagad för mordet på Olof Palme). Polis och journalister fotograferade och bevittnade mordet på plats och mitt ex. J fick föras till sjukhus där han avled direkt. Lilla starka jag själv alltså, skulle inte känna eller visa någonting, som vanligt! Alltså skulle jag hjälpa alla förutom mig själv! Jag började få migrän(jag harkräkningar och kan inte se ljus i flera dagar i streck) och svimningar följd av påfrestningarna.

Efter det började ringandet till advokater, och ordna besök till häktet där min äldsta bror P, mördaren satt. Rättegångarna satte igång, den ena där min bror som är mördaren till min sons pappa, och ytterligare en andra där motparten var min ex J`s släkt som ville ta vårdnaden för min son. Efter några månader fick jag hotbrev från min ex. släkt, polisen var inkopplad och hade bevakning under min port flera veckor i rad för att skydda mig. Men jag kände varken sorg eller aggression jag var bara en robot som skulle hjälpa alla andra förutom mig själv. Min största förtvivlan var: Hade min son sett allt det här eller inte? Hur mycket kunde en knappt 2-årig pojke ha sett eller känt? Mördaren som var min bror fick sluten psykiatrisk vård vid Karsudden, jag hade ju min son och var en överbeskyddande mamma, förmodligen ville jag ersätta det min bror hade gjort, eller inte känna skulden trodde jag i alla fall. Tänk att leva med den tanken i 23 år!

Tack till L., då min chef som ställde upp och var med mig på vårdnadsrättegången gentemot min före detta släkt om min stora son C. Mannen var och är min ängel, ett år senare gifte vi oss trots att min syster tyckte att mitt liv var slut, fast jag bara 24 var år gammal. Och jag, den snälla och dumma jag fortsatte sätta sin släkt före sin egen familj, och ställde upp för dem till 150 %.

Jag levde några trygga glada år med min man L och födde senare en dotter A och en son F. L och hans familj hade knappt någon kontakt med varandra men snäll som jag var ringde jag min svärmor för att förbättra kontakten, jag försökte med allt jag kunde, ordnade inbjudningar, middagar, inhandling, allt! Men det dög aldrig. Hon ville aldrig vara farmor till mina barn. Min dotter A grät och grät för hon ville sova hos farmor, men det passade aldrig för farmor, som var förskollärare. Det hände att L tvingade sin mor för att A skulle få sova hos farmor och det hände kanske 2-3 gånger på 15 år. Farmodern däremot hade mycket kontakt med sina döttrars barn, skötte minsann deras födelsedagar, var barnvakt och allt annat, men inte till oss. 2001 skildes jag och L., min man. Min kära familj: två bröder en yngre och en äldre (inte han som mördade en första man) och yngre syster hade ett möte med L för att få honom att ändra sig och inte skilja sig från mig. Enligt L ville de tvinga mig ändra mig och att jag skulle rätta mina fel. L sa till dem att det var han som behövde vila och inte klarade av ansvaret för vår familj. Jag blev lämnad arbetslös i ett hus med tre barn, och som den kämpe jag var försökte jag ta nya tag och gå vidare, samtidigt letade jag jobb och fick ett också, utan några bidrag alls klarade jag mina barn och mig själv. Jag försökte få min mor eller syster att bo med oss i villan som stöd så vi kunde spara pengar och tid, mina försök fick inget resultat. Det var jobbigt att ha ett hus och tre barn, efter ett år sålde jag huset, därefter bodde jag i en 3:a med mina barn, och pappan var inte närvarande.Men jag och L började få kontakt igen det visade sig att han var alkoholist, han behövde hjälp. Jag ställde upp för honom, så klart, tills han blev fri. Men det förbättrade inte hans vilja att ha barnen hos sig alls, han försökte, men det gick inte. Han klarade inte barnen alls.

Jag har haft migrän, svimningar sedan 1989 och har sökt hjälp med endast smärtstillande medicin som behandling utan att sjukdomen försvinner. Jag tog busskörkort och började jobba som bussförare, efter några år svimmade jag igen och jag började höra röster som uppmanade mig att göra självmord . Det gick inte att byta arbetsuppgifter, så jag tvingades säga upp mig. Sedan började jag köra Taxi med rehabiliteringsinsats från Arbetsförmedlingen under ett år.
Jag blev arbetslös p.g.a. att min arbetsgivare hade minskat sina antal bilar, han hade inget jobb åt mig. Jag blev sjukskriven på en och samma gång. Därefter blev jag inlagd på sjukhus p.g.a. att jag hörde röster och kände mig deprimerad. Jag var sjukskriven för depression, ångest, sömnsvårigheter och självmordstankar sedan 2006. Försäkringskassan bytte min sjukpenning till sjukersättning, sedan ansökte jag med hjälp av min psykiater sjukersättning. Jag fick 1,5 år som går nu ut sista maj 2010. Jag har ansökt om varaktig sjukersättning nu i februari, läkarutlåtande är skickat, men jag vet inte hur FK beslut blir, det är bara att vänta och väntan ta kål på mig, jag är deppig och mycket orolig, kan inte sova eller äta.

I samband med min sjukdom har jag börjat förlora kontakten med min stora son på 23 år. Min dotter A började flytta fram och tillbaka mellan mig som var sjuk och sin pappa. Min yngsta F började skolka gick i 7:an, han trodde problemen med detta berodde på sin gamla skola och jag hjälpte honom att byta skola, men detta hjälpte inte. Jag försökte få hans pappa att hjälpa till, genom att väcka honom och ställa upp, men utan resultat. Skolan anmälde händelsen till socialen som gjorde en utredning. Det gick fram och tillbaka, men det blev ett faktum att han skulle placeras på ett behandlingshem. Vi gick med på frivillig placering i hopp att han skulle få hjälp och sedan komma hem. Men jag började förlora kontakten än mer med honom, fick inte hjälp varken av behandlingshemmet eller SOS. Månaderna gick. Jag fick en behandlare (Botkyrkagruppen), som skulle hjälpa mig och min son att få kontakten oss emellan tillbaka, med det också utan resultat. Jag som mamma och vårdnadshavare fanns tydligen inte längre i bilden(jag blev kränkt som person och mamma), allt kring min son gjordes utan att jag blev informerad men pappan blev det. Jag vet inte varför? Jag och behandlare har försökt tala med personalen på behandlingshemmet om att jag vill vara delaktig, och att han är där frivilligt men tvärtom har allt blivit värre. Jag blev utfrusen totalt, därför kom min in depression tillbaka och ångest, nu är jag än mer deprimerad. Jag blev förtvivlad, skrev och vädjade till SOS och socialstyrelsen men ingen ville eller ens diskutera detta. Jag har försökt lyssna på min yngsta son, han vill inte se eller prata med mig, utan att veta orsaken till det. Sonen kände sig nu vid den tidpunkten mogen för att komma hem.
Men inte till mig, som han har gjort tidigare, då innan jag och hans pappa L skildes 2001 (han var aldrig delaktig i barnens liv). Jag respekterade hans vilja, jag och hans pappa kom överens om att jag skulle flytta hem till min ex. för att hjälpa till med sonen tills att han och pappan kände sig trygga med vardagslivet tillsammans. Detta skulle ske juni -2009 . I början av maj blev L plötsligt sjuk. 2 dagar före hans 50 års dag fick vi beskedet om att han hade cancer, det gick att behandla sa läkarna. Vi bollades fram och tillbaka mellan hopp och förtvivlan om han skulle dö eller leva. Under hans sjukhusvistelse bodde jag och barnen A och F i pappans hus (L.) F fick bo med oss efter många strider med behandlingshemmet.

L` s mor och systrar besökte honom i hemmet, han presenterade oss så att vi kunde börja på ny kula, allt var frid och fröjd tills den dagen han dog. Jag och barnen bodde under denna tid hos honom. Jag blev uppringd kl ca 20:45 den18 maj 2009 från sjukhuset och fick meddelandet att han hade avlidit. Chockad och förtvivlad ringde jag till hans syster och meddelade hans död. Vi träffades på sjukhuset samma kväll men de, systern och modern varken såg eller pratade med mig. Dagen därpå kom hans mor och syster hem till oss i hans hus. Vi satte oss och det första som sades efter frågan om hur barnen mådde var att hans yngsta bror skulle vara förvaltare för dödsboet, jag sade inget eller ens kommenterade detta . Farmodern och fastern skulle till deras lantställe och frågade barnen om de ville följa med. De ville tydligen detta, det skulle ske på torsdagen, jag sade ingenting om det heller. Min släkt kom för att ställa upp för oss, jag är som jag är, snäll och dum, jag gav dem också en ny chans, men min syster blev förbannad över att barnen skulle med pappans släkt till landet, jag kunde inte säga varken bu eller bä åt någondera. Jag och barnen hade det bra trots omständigheterna. Vi sov tillsammans i A rum och pratade om pappans död och hur det kunde gå så? Varför kunde vi inte förstå. Barnen åkte till landet med pappans släkt. Min mor och syster åkte de också strax efter, utan ett ord till mig och jag blev ensam. Behandlaren var den som besökte mig och var min enda ängel. Jag och behandlaren träffade L `s yngsta bror, som skulle sköta dödsboet, jag sade till honom att jag inte hade något emot det med att jag gärna ville vara delaktig. Han kunde förstå det, men kunde inte garantera det.
Hans mor och systrar hade ju också ett ord med i laget, sade han. Jag blev alltså utkastad från huset, det såg hans yngsta bror till. Han tog nycklarna av mig som jag fått av L. Jag sov i bilen tills den enda kompisen jag känner, ringde och jag berättade vad som hänt. Jag fick gå till en av hans kompisars lägenhet som redan var såld, men inte överlämnad, där fick jag sova några nätter medan L:s yngsta bror ringde SOS och bokade ett möte, där mina barn också var närvarande. Som vanligt blev jag inte informerad av någon. Socialsekreteraren som handlägger F:s ärande ringde mig, av misstag. Hon skulle försöka få tag i min yngsta son F, jag bad henne om att hon inte skulle kränka mina rättigheter som mamma den här gången och tänka på det hon lovade, men hon höll inte löftet. Båda barnen blev skickade till behandlingshemmet där F var inplacerad, jag var ensam några dagar i den tomma lägenheten. Behandlaren och jag kämpade för att jag skulle vara med på något vis i det som hände men det gick inte minsann, min dotter A ringer mig och talar om att hon vill vara med mig, jag är så osäker och rädd, jag visste inte vad jag kunde eller fick göra men ville vara mamma och vara där för mina barn. Tillslut ringde jag en advokat, han gav mig lite styrka, jag åkte och hämtade min dotter. Yngsta sonen ville inte veta av mig, vi (jag och min dotter) kunde med hjälp av advokaten kunde bo i huset igen eftersom jag hade hyrt ut min lägenhet i början av maj, då efter en överenskommelse med min ex L. Jag tvingades på grund av allt som hände kontakta en advokat för att sköta dödsboet.

Jag blev utfryst av alla, och fick aldrig vara med på begravningsbyrån, inte heller på läkarkonferensen för att ta del i hur han dog. Dagarna har nu gått och jag har fortfarande inte sett eller pratat med min son sedan pappans död, nu är han placerad i ett familjehem . Jag har meddelat SOS att jag inte vill vara en som bara skall finnas där utan att kunna påverka.

Jag har övervägt att lämna ifrån mig vårdnaden men har inte kunnat genomföra det. Den 5 februari i år flyttade min dotter, samma dag som är min äldsta sons födelsedag. Det blev för mycket, så jag tog tabletter för avsluta mitt eländiga liv. Men jag misslyckades, som vanligt, åkte med hjälp av behandlaren till sjukhuset där jag blev inlagd. Inte heller där ville någon se mig eller bryr sig om mig, jag var utan mat, dessutom. Inte någon bland vårdpersonalen brydde sig om att komma och prata med mig. Jag hade tidigare ett inbokat möte med min terapeut som jag har haft kontakt med sista 2 åren och en handläggare från Försäkringskassan. Jag åkte med sjukresekort från Huddinge sjukhus till mottagningen där vi skulle ha mötet. Där befann sig min psykiatriker och de andra två. (Vi skulle nu diskutera min rehabilitering eftersom min sjukersättning gick ut sista maj i år.) Tiden har varit helt fel för mig. Jag blev under mötet förtvivlad, arg, ledsen, jag klarade inte av det hela och lämnade rummet . Efter några timmar, när jag hamnat på biblioteket i samma område, jag vet inte hur jag hamnade där, jag har epilepsi, ibland tappar jag bort mig och får blackouter. Man ska inte tro att någon under den tiden frågade efter mig eller ens försökte kontakta mig. Personalen på biblioteket ringde till slut sjukhuset där jag var inlagd och de på sjukhuset i sin tur skällde ut mig på telefon för att jag skrämmer människor. Med bibliotekspersonalens hjälp fick jag tag i en taxi och åkte till sjukhuset. Läkaren som jag fick träffa pratade med mig om att vi är vuxna. Alltså, han trodde förmodligen att jag spelade och hittade på. Jag sade till honom: - Fråga min neurolog eller läs min journal! Jag fick inga kommentarer av honom om detta .

Jag har därför lämnat sjukhuset, ingen försökte ens hålla mig kvar. Jag är hemma i min isolering, och jag mår skit. Jag varken äter eller sover.

”Tina”

En bild säger mer än tusen ord

2010-02-18T19:37:00.004+01:00

Tavlan målades av Anita Svedin som är utförsäkrad.

Hon tillåter spridning och användning av bilden.

Simsalabim sa Försäkringskassan!

2010-02-16T01:07:00.003+01:00

Jag är så otroligt lycklig Idag fredagen den 22 jan fick jag ett brev ifrån Försäkringskassan att from den 1 maj är jag frisk och ska få börja jobba igen. Livet är just nu helt underbart. Jag blir av med min hemska fibromyalgi, stresshjärta, utslitna bäcken, migrän, sömnproblem, allt detta som leder till att jag är i behov av daglig hjälp ifrån familj, vänner och bekanta. Jag ska äntligen få gå upp varje dag med ett leende på läpparna och ett jobb att gå till. Ni måste förstå hur glad jag är. Det är bara lite mer än 3 månader kvar, sen lämnar min värkbrutna kropp mig och en ny kostym kommer. Längtar till att få söka jobb och komma på arbetsintervjuer. Jag blir ju ett kap för en arbetsgivare, visserligen har jag inte jobbat på 10 år men jag kommer ju inte att kosta något. Vilket kap! Alla vi som nu blir friska kommer att slå undan fötterna på alla andra arbetslösa som alltid har varit friska och har massor av erfarenheter. Men inte vill en arbetsgivare anställa dom, nej, här kommer jag som inte kostar något. Snacka om att äntligen få bli lite attraktiv, i alla fall på arbetsmarknaden.

Sen hoppas jag verkligen att nobelstiftelsen tar sitt förnuft till fånga och utdelar nobelpriset i medicin till Reinfeldt och Husmark-Persson för deras intelligens och slit för att få alla oss friska. Vilken insats, det ska belönas! Jag får allt lite gåshud, det är som i bibeln att en dag ska Jesus återvända till jorden. Är han redan här, och sitter han i regeringen? Han har ju botat folk förr så antingen är han Reinfeldt eller Husmark-Persson. Vi måste bara vara försiktiga med att låta världen få veta deras kunskap. Vi kommer ju att bli världens friskaste invånare och tänk om det läcker ut. Då skulle det bli en massinvasion av sjuka människor ifrån hela världen som vill bli friska. Det är ju för väl att vi hänger ihop med Norge och Finland för annars hade Sverige trillat ut i universum p.g.a. överbefolkning.
Nej nu ska jag försöka komma ur sängen och gå och köpa en tårta för nu ska jag fira. Efter det ska jag göra flera Lex-maria anmälningar. Min förra och nya husläkare, min smärtläkare, ortopedläkaren, sjukgymnasten, min gamla kurator, min nya psykolog, ja så fel ni hade. Ni har ju skrivit att ni avråder på det bestämdaste för all aktivitet på arbetsmarknaden. Nej detta ska kosta lite!

För simsalabim sa Försäkringskassan, du är frisk!

"Superlycklig värkkärring"

Nu blommar löken

2010-02-12T17:29:00.002+01:00

Hej redaktionen!

Nu när man trodde att det inte kan bli värre för oss som påverkas efter regeringens storsatsning, så kommer nästa slag! När jag efter min sjukskrivningsperiod skulle ut för att arbetspröva så
uppmanades jag som inte är med i a-kassa(eftersom det var så dyrt) att gå med i Alfa-kassan för att slippa att leva på garantibeloppet. Sagt och gjort. Glad i hågen anmälde jag mig den 1/1 och allt gick
som en dans tyckte jag.

Nu när medlemsavgiften skulle betalas så uppmanades jag att betala 13642: - innan den 28/1, annars får jag inte vara medlem. Snacka om min
förvåning när jag ser att jag ska betala medlemsavgift för de senaste 2 åren!!
Jag fattar ingenting, men det får jag väl svar på i morgon när jag än en gång ska sätta mig i telefonkö(vilket man har gjort ganska ofta den senaste månaden).

Det jag inte riktigt förstår i allt kaos, är hur vi som har slagitsinnan mot myndigheterna, ska slåss med ännu yvigare rörelser nu och helst inte falla tillbaka i "onda cirklar". Jag känner att jag har inte blivit ett dugg "friskare" än vad jag var förut. Tvärtom!!
Jag var sjukskriven för stressrelaterad depression och fixar inte att hålla flera bollar i luften, som det så vackert heter. Jag var ju en mästare på det förut, men de dagarna är förbi. Jag är så stressad så
jag vet inte hur länge jag orkar. Men jag räknas väl bara som naturligt svinn som man får räkna med och sen kan de i efterhand beklaga att deras beslut "kanske inte var det bästa", men att de har
lärt sig av sina misstag. Jag hoppas att de har kurage att titta mina barn i ögonen när de ber
om ursäkt för "smarta lösningar" i teorin som vi redan från början visste inte skulle funka i praktiken!! Men det är klart, de kanske skulle skaffa en panel där deltagarna (vi) med erfarenheten och kunskapen kunde hjälpa dem att fatta sunda
beslut!! Jag ska nu när jag ändå är riktigt förbannad, göra en skarp skrivelse till socialdepartementet, så jag tackar för mig och sätter igång med min skrivelse!
Önska mig lycka till;)

Alla kanske inte kan "stå" upp för sin sak, men alla kan höja rösten!
Dags att SKRIKA nu!

Mvh "Kia"

Anmärkning redaktion: a-kassan gjorde fel som medförde ännu mera krångel hos Fk

Status med Försäkringskassen

2010-02-04T15:47:00.003+01:00

3 februari 2010

Det har gått ett tag sedan jag skrev om Försäkringskassan. Det har varit mycket i mitt liv med flyttning o.s.v. För att försöka sammanfatta detta, sommaren 2008 gick Försäkringskassans avtal om min arbetsträning ut, min dåvarande handläggare skulle gå på semester, hon ringde mig och berättade att avtalet gått ut, och i samma mening säger hon trött ”så nu vet jag inte vad vi ska göra med dig”. Jag rev då upp himmel och jord för att få till en arbetsträning, jag kom med egna förslag, men inget dög för Försäkringskassan.

För att kontrollera hur dåligt jag mådde gick de emot allt jag berättat om mitt mående, och tvingade mig till ”Compleo”. Där använde de mig och andra som svart arbetskraft. Personalen på Compleo fick varje dag lagad mat av de arbetsprövande, någon utställare fick kassar gjorda av arbetsprövande, och Posten fick sin post sorterad av arbetsprövande. Jag satte mig emot detta och bröt ihop, då förstod Försäkringskassan att jag mått så dåligt som jag berättat för dem, vilket även stod att läsa i mina journaler från psykiatrin och min husläkare. Efter denna händelse fick jag ett beslut om förlängd sjukskrivning i tolv månader. Eftersom Försäkringskassan utsatt mig för väldigt svårt psykiskt lidande sommaren 2008 behövde jag denna tid till att försöka hitta tillbaka till lugnet igen. Allt som min psykolog och jag pratat om, allt jag fått lära mig om mitt mående och beteende försvann på en sekund när handläggaren ringde mig innan hon gick på semester. Egentligen var ju mitt mål att få jobba, men det kunde de inte hjälpa mig med, så de tog den lätta vägen, genom beslutet att förlänga min sjukskrivning.

Då jag inte hört något från Försäkringskassan på ett tag så hörde jag själv av mig till dem i början av 2009 för att se om vi kunde få till någon arbetsträning denna gång. Jag fick som svar från Försäkringskassan att jag hade en ny handläggare och att denne skulle kontakta mig snarast. Då det hade gått en vecka och denne inte hört av sig kontaktade jag Försäkringskassan och fick veta att denne handläggare läst mina journaler och avsagt sig mitt fall, då jag ansågs vara krävande. Det gick någon vecka, jag fick ett samtal från en Rickard från Försäkringskassan, han presenterade sig som min handläggare och undrade vad jag ville, varför jag ville ha en handläggare. Huh? Förlåt, men jag trodde det var en självklarhet att ha detta? Hur som helst, jag berättade att jag ville arbetsträna, och nämnde att jag inte ville att det skulle bli som förra gången, då handläggarna bestämde saker utan att ens läst mina journaler. Då kryper det fram att Rickard inte heller orkat läsa mina journaler, så han har ingen aning om vad som hände sommaren 2008. Han kommer med en värdelös ursäkt där han säger att han väljer att inte läsa journalen, då han vill höra den sjuke själv berätta. Jag blev irriterad, för om det är någonting jag är trött på så är det att berätta samma historia om och om och om igen. Jag tycker att det ingår i Rickards arbete att läsa på om personen han ska vara handläggare till.

Jag märkte direkt på hans tonfall att han blev irriterad på att jag ställde krav, att jag visade att jag vet vad jag vill och inte vill, dessutom att jag krävde att bli behandlad med respekt. Samtalet avslutades med att han lovade att se efter vad de kunde hjälpa mig med, och han skulle återkomma när han visste mer. Sommaren 2009 övergår i höst och jag hörde inte av Rickard, jag hade hunnit flytta och tänkte inte själv så mycket på det. Men sjukskrivningen skulle snart gå ut och någonting måste hända. (Då jag har väldigt svårt att hantera stress, jag har inte varit ute i arbetslivet på många, många år, så måste allt gå i slowmotion, Babysteps är väldigt viktigt för mig.)

Jag ringer Rikard, han svarar inte så jag lämnar då ett meddelande på hans telefonsvarare, jag mailar honom, men han svarar inte. Jag vet inte hur många meddelanden jag lämnar till honom, på hans telefonsvarare, på hans mail och via Försäkringskassan kundservice, men han vägrar att ringa tillbaka. Jag är så arg och trött på detta! Jag mailar till hans chef och hon ringer mig och berättar att det står i min journal att Rickard ringt mig. Jag blev så arg, för jag sover med mobilen påslagen, jag informerade henne om att Rickard har INTE ringt mig! Chefen beklagar detta och lovar att prata med Rickard. Det går någon vecka och jag hör fortfarande ingenting, jag mailar honom, och DÅ äntligen ringer han tillbaka och med en fruktansvärt dålig ton frågar han mig ”Vad vill du nu då”? Jag ifrågasatte varför han inte ringt? (Och jag är så arg så jag gråter, för jag orkar inte, inte en gång till!)Han har inga vettiga svar att komma med, utan säger bara ”det var då, vi måste fokusera på framåt, hur går vi vidare”? Jag svarar honom att jag inte vill gå någonstans med honom, för återigen, jag upplyser honom om att jag kräver att bli behandlad med respekt, inte bara bli struntad i! (Jag orkar inte bråka mer.) Jag säger till honom att jag vill ha en ny handläggare, då svarar han att det inte finns någon som vill ta sig an mig, han är den sista Försäkringskassan hade. Det känns ju inget bra, tänker jag, men vad göra? Jag sväljer gråten och frågar: - Jaha vad gör vi nu då i så fall? Han svarar mig, att vi måste ha ett möte för att se vad vi ska göra. Okej, svarade jag, skicka en kallelse, så har vi ett möte. Detta samtal var i november 2009. Inget brev kom. Julen kom och gick, jag sökte honom utan resultat. Dagen före nyårsafton ringde en annan handläggare från Försäkringskassan som sett att jag sökt honom. Hon skrev in i hans kalender att han skulle ringa mig den 11 januari. Det gjorde han inte, jag fick tag i honom den 13 januari, och ifrågasatte varför han inte ringde. Han säger att jag ljuger, att han inte har inskrivet i sin kalender att han skulle ringa mig. Jag tappar mitt humör, jag skrek åt honom att jag skulle ha en ny handläggare, sen slänger jag på luren. Återigen, jag orkar inte med detta! Hans chef ringer mig dagen efter och vi kommer överrens om att jag ska få en ny handläggare. Hon lovar mig en ny handläggare inom en vecka. Efter två veckor hade jag fortfarande inte hört något, så jag kontaktade Försäkringskassan och frågade vem som är min handläggare. Det går några dagar, sedan får jag ett svar. Jag får nu den handläggare som läst min journal, och avsagt sig mig. Min status idag, jag har just fått ett mail från handläggaren om att hon kommer att ringa mig på fredag kl 09:00.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta…

Bunny L.

Öppet brev från föreningen RESURS till Gunnar Axén (M)

2010-01-26T19:30:00.005+01:00

Bäste Gunnar!

Vi var många som såg programmet om Marie-Louise i Uppdrag Granskning den 13/1, som bl.a Du medverkade i. Du påstod att det var media som skrämde upp folk då de berättade historier som denna, att det inte fanns anledning till oro, att det inte var fel på reglerna utan att FK skulle rannsaka sig själva, att ingen kunde veta vad som egentligen orsakade Marie-Louise tragiska självmord, trots att det ju var ganska uppenbart vad som var droppen för henne i en redan nog så svår situation.

Nu är det så att ute i vårt samhälle finns det en hel del människor som står inför samma prövningar som Marie-Louise. Detta är ingen unik situation tyvärr och ingenting som är orsakat av att media tar upp fall som belyser verkligheten.

I vårt politiskt obundna nätverk RESURS är vi snart 1600 medlemmar och varje dag strömmar det in nya människor, förtvivlade människor, som har en gemensam faktor. Antingen är vi själva drabbade av regelverket, eller har vi anhöriga som är det. Många var förut ensamma med sina upplevelser och hade ingen aning om hur de skulle få stöd i sin situation. Också en del behandlare från olika vårdkategorier är medlemmar då de ser hur illa deras patienter far pga reglerna.

För sanningen är Gunnar, att situationen för sjuka människor i dagens Sverige är horribel. Det är ingen skrämselpropaganda orsakad av oppositionen eller media som Ni hävdar, utan en verklighet vi är tusentals som kan vittna om. Det som oroar oss är, att trots att media belyser problemen, trots att många skrivit brev och mail till Er och har försökt stämma träff med Er för att upplysa om hur Era regler faktiskt försätter många människor i en förfärlig situation, så vägrar Ni att lyssna. Ni fortsätter att kalla Er reform för hjälp och stöd. Men vi får inte hjälp och stöd. Det enda vi får är indragen inkomst trots att många av oss är för sjuka för att arbeta helt eller delvis.

Till och med en del av oss som har fungerat på deltid, ska nu tvingas söka heltidsarbete, trots att anledningen till deltidssjukskrivningen är att resten av tiden behövs för medicinsk rehabilitering och återhämtning för att kunna klara att arbeta i den utsträckning vår förmåga tillåter. I stället påstås ett "individanpassat program på AF" kunna rehabilitera oss till heltidsarbete. Och då har många av oss redan arbetsgivare som anpassat arbetet efter våra behov, vilket är föga troligt att en ny arbetsgivare skulle göra.

Ni påstår att vi är passiviserade. Men många av oss går på rehabilitering i olika former. Och de som inte gör detta, blir inte hjälpta av att piskas ut i arbete genom att sjukpenningen dras in efter ett bestämt antal dagar och tvingas ut i arbetsmarknaden för att söka ett potentiellt omöjligt arbete. För det kan ju inte ha undgått Er att arbetslösheten är hög i vårt land och att det just nu finns en hel del frisk arbetskraft att tillgå, vilket de flesta arbetsgivare föredrar. Att kasta ut sjuka människor i hela den reguljära arbetsmarknaden och påstå att detta är rehabilitering, hjälp och stöd, är ju faktiskt inget annat än lögn.

Många behandlare står i dag handfallna, kan inte längre hjälpa oss att få ökad livskvalitet. Och vi i RESURS får möta en hel del förtvivlan i nätverket då många medlemmar får liknande brev som Marie-Louise. I nätverket försöker vi stötta och hjälpa varandra i de olika grader av kris vi befinner oss i. Marie-Louise är en av många. Det finns fler än hon som tagit sitt liv, men anhöriga har valt att inte offentliggöra detta. Och vi är många som vid ett flertal tillfällen i denna process som Ni lagstiftat om, känt samma desperation som Marie-Louise. Och det har inte berott på media, utan är i direkt anslutning till de beslut försäkringskassan tagit utifrån det regelverk som nu är gällande.

Så nej Gunnar, oron beror inte på media. Tvärtom känner vi oss stärkta då media berättar om andra fall som liknar våra egna. Vi vet vad vi upplever trots det Ni försöker intala allmänheten. Vi upplever inte att vi får hjälp, stöd och rehabilitering då arbete inte är något av detta för oss som är sjuka och skadade på olika sätt. Och vi kommer att fortsätta berätta hur verkligheten ser ut. Vi kommer inte att tystna förrän Ni på allvar rannsakar Ert regelverk som just nu förstör tusentals människoliv. För det handlar inte bara om de som utförsäkras, även tillhörande familjer med barn blir drabbade.

Vi vill ha rätt till riktig hjälp, medicinsk och vetenskapligt dokumenterad rehabilitering. Vi vill ha rätt att känna ekonomisk trygghet så att vi kan lägga vår energi på att läka och få en så bra livskvalitet som möjligt. Och vi vill känna att vi kan komma ut i arbetslivet i den takt var och en av oss förmår, inte efter ett förutbestämt antal dagar. För detta är olika för olika människor. Som det är nu är det samma för alla. Detta är vekligheten även om Ni vägrar att se den!

Hälsningar RESURS
För mer fakta: Vi sågar alla påståenden

50% aktivitetsstöd?

2010-01-26T18:14:00.003+01:00

Lena heter jag och är 49 år.Jag har varit sjuk sedan 1997, polyartrit m.m. Jag har 50% permanent sjukersättning och har blivit 50 utförsäkrad, därefter överförd till arbetsförmedlingen, och fått aktivitets- stöd!

Ang aktivitetsstödets ersättning om man har mindre än 100% aktivitetstid, hör o häpna, detta kommer att drabba många.

Jag har gjort allt man ska och fått mitt S G I och antagna inkomst.

Detta skickade jag till a-kassan (SKTF) och de räknade ut min ersättning.Enligt dem tar de det som 40 tim arbetsvecka, även om jag har pension på 50% o mitt S G I är på 20 tim alltså.

Det innebär att jag bara får hälften i aktivitetsstöd då min dagpenning delas på 2.

Kan det vara möjligt har jag frågat Försäkringskassan? JA; det är det även om de vet att mitt S G I är på 50% per 20 tim så gör de som a kassan säger. A kassan grundar alltid på 100% 40 tim. Det har jag fått förklarat då jag ringt dem flera gånger.

Detta har pågått i 2,5 veckor nu, och i dag ringde Försäkringskassan mig igen och sa att så blir det!Jag behöver hjälp att få ut detta! Många kommer att drabbas.Igen slår man på de som ligger. Jag får alltså ungefär hälften av min sjukpenning Jag är mer än förtvivlad!! Hur ska jag klara mig själv och min dotter?

Vänligen,
Lena Westerlund

Öppet brev från en överlevare

2010-01-18T19:39:00.004+01:00

I anledning av gårdagens oerhört uppskakande inslag i "Uppdrag Granskning", känner jag mig manad att skriva detta brev till en rad olika inblandade myndigheter.

Programmets Mari-Louise kunde varit jag. Och det kan fortfarande bli min bästa väninna Jeanette. Hemska tanke.

Idag är jag vad Hr Reinfeldt och övriga "göra-rätt-för-sig-ivrare" antagligen skulle kalla en överlevare. Jag har gått från långtidsarbetslöshet och utbrändhetsdepression till att idag driva mitt eget företag. Jippi. Eller nåt ...

Att göra rätt för sig är varje människas skyldighet men också rättighet, jo förvisso. Men i vissa situationer i livet råkar vi ut för händelser som vi inte kan styra över med blotta viljan. Händelser som i många fall accelererar och vi hamnar till slut utom all kontroll. Där var jag. Och där är min väninna. Idag är hon utsparkad från alla trygghetsnät och står utblottad med sin nio-åriga dotter, tvingad av vår borgerliga regering att göra rätt för sig.

Hennes fall låg fram tills i förrgår under utredning för sjukersättning (f.d. förtidspension) och den förste januari blev hon som så många andra, helt utan ersättning, eftersom hon inte kvalificerar sig för någon A-kassa, men står under Arbetsförmedlingens "beskydd" tills utredningen från Försäkringkassan är klar. Hon har nu själv valt att avsäga sig alla eventuella bidrag/ersättningar, beroende på den enorma stress kontakten med myndigheterna framkallar.. Jag har varit tvungen att gå med henne som stöd vid möten med handläggarna, för att hon ofelbart bryter ihop och börjar skaka okontrollerat bara vi kommer innanför väggarna till kontoren dessa handläggare sitter på. Vi har vid flera tillfällen bett handläggarna sköta alla kontakter via mig, TROTS detta fortsätter de ÄNDÅ att ringa Jeanette! Ingen förstår eller bryr sig om vad vi säger.

I förrgår, tog hon så beslutet att klara sig på egen hand, bära eller brista, hon har ju inget val. Hon mejlade både Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen att hon nu avsäger sig vidare "hjälpinsatser" från någonderas sida och vad händer - bägge handläggarna kontaktar henne trots att vi upprepade gånger talat om för dem bägge att det är just precis denna kontakt som varje gång blir droppen för Jeanette. Otroligt. Denna myndighetsnit att allting måste ske reglementsenligt är vad som driver människor att begå handlingar som Mari-Louise's. Myndigheterna gör vad myndigheterna alltid gjort, gömmer sig bakom de förbannade reglerna! Och skyfflar ansvaret fram och tillbaka mellan sig. Mari-Louise pallade in mer. Hon är säkerligen inte den sista. Jag bara hoppas och ber att nästa offer inte blir min väninna.

Hon, liksom jag under lång tid gjorde, lider av utbrändhetssyndrom, med en rad olika fysiska problem som följd, och har i utredning efter utredning fått konstaterat att hennes arbetsfunktion är allvarligt nersatt, men det bryr sig inte myndigheterna om. Hon har gått tiden ut och därmed basta! Nu får det räcka med gnäll! Se så - upp o hoppa tös!

En flock chimpanser har mer beskyddarinstinkt för de sina än vår sittande regering. Alle man för sig själv. Simma eller drunkna. Du bestämmer själv ditt eget liv.

Det som är allra mest skrämmande, och som också väldigt tydligt gick fram i reportaget igår, är ju det faktum att det är respektive handläggare som avgör från fall till fall. Då måste jag och alla andra vid sunt förnuft ställa sig frågan - VAD är det som kvalificerar en försäkringskassehandläggare att gå emot ett utlåtande, gjort av läkare med kanske sammanlagt fyrtio års utbildning och erfarenhet? Varför över huvud taget ens bemöda sig om att spilla tid på att begära in läkarintygen, om de ändå inte har någon tyngd i bedömningarna av de olika fallen? Vi ser ju gång på gång, hur läkarintygen ifrågasätts och ignoreras. När läkarkåren själv nu också börjar reagera och sätta sig på tvären!

Ingen ifrågasätter regeringens ambition att göra slut på snyltandet och utnyttjandet av systemet.

I samhället har det alltid funnits och kommer alltid att finnas de som vill leva på andras bekostnad. De finns - ingen förnekar det! Jag har själv under mina dryga fem år i arbetslöshetssvängen träffat dem. Men det är fullkomligt vansinne att för den skull misstro alla. Det kan man inte göra. Det är en så försvinnande liten del av hela den stora massan som faktiskt tycker att det är ganska sjysst att leva på bidrag och hela tiden befinna sig i myndigheternas klor och inte ha någon som helst makt över sitt eget liv. Och för att inte tala om att behöva klara en dräglig existens på 8.000:-/månad brutto. För det är det handlar om till syvende och sistens.

Dilemmat i ett nötskal - myndigheternas oförmåga (ovilja?) att se individen. Försäkringskassan hävdar envist att de visst det gör individuella bedömningar. Ja, i den bemärkelsen att de handlägger varje enskilt fall för sig och inte i klump. Men hur individuell kan en bedömning egentligen bli när alla, oavsett förutsättningar, har x antal dagar på sig att "bli friska"?

Problemet som jag ser det är väl snarast att de beslutande inte har, och heller aldrig kommer att behöva befinna sig i samma sits. Deras hundratusen-kronor-i-månaden-löner borgar för att den dag de blir sjuka, kan de falla tillbaka på försäkringar som garanterar vård på de bästa rehab-klinikerna och den undanstoppade lilla slanten i madrassen ser till att de aldrig behöver klara sig på 8.000:- i månaden brutto som jag och andra snyltande bidragstagare behövt göra under lång tid.

De förstår bara inte länken mellan ekonomisk oro och stress inför en väldigt osäker framtid samt faktiska sjukdomssyndrom. Hjärnans stress framkallar även de rent fysiska symptomen som till slut inte går att ignorera längre. Och hur man kan vara så fullkomligt oempatisk inför andras situation, övergår mitt förstånd.

Och oavsett hur mycket egen företagare jag än är, och oavsett hur bra moderaternas politik kanske är för mitt företag, så kommer jag då ALDRIG att rösta borgerligt. Er brist på medkänsla stinker bårhus lång väg.

Med ovänlig hälsning,

Mia Berg i Malmö.

Försäkringskassan fortsätter

2010-01-15T17:46:00.002+01:00

Utförsäkringarna och mera utförsäkringarna.

Parkinsonsjuk och utförsäkrad

Miste sjukpenning - tog sitt liv

Förlorar ersättning trots svår smärta

Allt jag fasade för har hänt

Att förtrycka ett folk - på ett subtilt sätt

2010-01-06T16:08:00.002+01:00

Först misstänkliggörs målgruppen, sedan lurar och särskiljer man dem och sedan väntar utrotning. Den borgliga propagandan är något nytt för folket. De har genom sina ord förvrängt verkligheten. Fredrik Reinfeldt framstår som den starke ledaren vilket kan få Sverige ur krisen. Sjuka, pensionärer alla som kostar pengar görs ansvariga för alla problem. Fredrik Reinfeldt är en mycket duktig talare som vid valet 2006 ingav framtidstro hos folket. Med skickliga politiska manövrar duperar han befolkningen att tro att det är de sjuka och svaga som är roten till allt ont. Borgarna gör ingen analys av fattade förslag, vad blir eventuella konsekvenser och effekter för det svenska folket?

Två olika verkligheter är det mellan en som är sjuk och fattig, och en som är rik och frisk.
Att skicka folk till socialen är ett sätt att på papper minska ohälsotalet och få ner sjukstatistiken, vilket låter bra utåt men det är en propaganda på låg nivå, samt en rehabiliteringskedja som egentligen inte är något annat än ett begrepp som inte funkar i praktiken. Allt för att det ska låta bra utåt med den blå demokratin. Den s.k. rehabiliteringskedjan kommer att leda till att stora mängder sjuka människor blir av med sin sjukpenning. De kommer ut på en arbetsmarknad i lågkonjunktur där det är svårt även för den som är helt frisk att få ett jobb. Enligt regeringen ska den som utförsäkras och är arbetslös hänvisas bland annat till det som kallas tredje fasen i jobb- och utvecklingsgarantin. Det handlar om ”samhällsnyttig sysselsättning” hos kommunerna. Ersättningen blir socialbidrag alternativt aktivitetsstöd till 65 % eller lägsta nivån på 223 kr per dag. Men många av dem som utförsäkras kommer antagligen inte att kunna delta i tredje fasens aktiviteter på heltid, utan tvingas leva på deltidsaktivitetsstöd. Andra är FÖR SJUKA för att alls kunna delta i något arbetsmarknadspolitiskt program, vad händer med dessa? Resultatet blir att många människor kommer att tvingas vända sig till socialtjänsten för att klara ekonomin. Vad som händer på socialen? Beskedet från socialen är inget annat än… sälj vad du har!

Regeringen inför en järnridå mot den sjuke. Försäkringskassan prövar om du är sjuk numera. Du har en läkare eller specialistläkare som bedömer och fastställer en diagnos på dig. Du är kanske starkt begränsad p.g.a. att du är rörelsehindrad, medicinskt eller psykiskt eller annat. Du har förtroende för din läkare och du som är sjuk är medveten själv om dina begränsningar som du har p.g.a. din sjukdom eller skada. Men försäkringskassan bedömer att din läkare inte fattat rätt beslut och du blir kränkt och misstrodd som sjuk. Är den som är sjuk i Sverige, rättslös idag? Om jag får problem med bilen far jag till en bilverkstad inte till ICA med bilen, ungefär så känner sig den sjuke nu, då ansvaret ska ligga på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Hur kan detta få ske?

Fredrik Reinfeldt hävdar att civil olydnad är skadlig för demokratin. Ja, det förstår vi med tanke på vad han kommer att driva igenom. Detta är bara början till att underminera demokratin, Strejker kan liknas vid terrorism och strejkrätten kommer att avskaffas med tiden, under den blå demokratin som kommer vara för endast de välbeställda. Demokratin är en försvårande omständighet för att genomföra den rätta politiken tycker vår statsminister. Det finns inget alternativ för att få bukt med arbetslösheten, än att skapa en verkligt hungrig underklass och kraftigt ökade klyftor, tycker han likaså.

Stycket... trygghetens kärna... i boken Nostalgitrippen...
"Trygghetens kärna" och det långt mer pragmatiska "Välfärdsstatens omstöpning" där man erkänner att "medborgarna kan t ex inte motiveras av ekonomiska kniven mot strupen-budskap" och att man därför måste inge "trygghet" i att välfärden kvarstår, samtidigt som man monterar ner den.

I denna verklighet lever många idag eftersom de är sjuka, men i morgon kan det vara du!
Vill du se dina barn leva i misär p.g.a. att de kanske blir sjuka?
Är det ett sådant samhälle du vill ha?
Vill du att välfärdsstaten ska rullas tillbaka?

Fakta finns att läsa HÄR

Det sovande folket/Fredrik Reinfeldt
Nostalgitrippen /Fredrik Reinfeldt
Stenen i handen på den starke/Fredrik Reinfeldt

Att tillfredställa myndigheter - med dödlig utgång

2010-01-06T15:33:00.002+01:00

När jag höll extra årsmöte för ett par månader sedan, vi bildade en styrelse, utsågs NN till kassör. Hon hade tackat ja men meddelade att hon "var lite dålig" strax innan årsmötet hölls. (Kvällen efter årsmötet avled hon och hittades ett par dagar senare, när hennes närmaste anhörig blev orolig när hon aldrig svarade i telefon.)

NN diagnosticerades för bröstcancer för c:a fem år sedan, hon var långtidssjukskriven men i våras drogs sjukpenningen in av Försäkringskassan. Hon skulle arbetsträna och gå på jobbsökarkurser hos arbetsförmedlingen, samt söka socialbidrag istället! Ibland var hon emellertid så dålig att hon inte kunde ta sig ur sängen, hon missade därför ett par tillfällen att söka jobb o.s.v. Detta resulterade i att hon fick avslag på sin socialbidragsansökan under två månader. För att hon skulle kunna betala hyran och inte förlora bostaden lånade hon pengar, hon överklagade besluten från socialen! Ibland hade hon inte mat på bordet har hon själv berättat för mig, när jag lyckades dra det ur henne frågvis som jag är. Då mindes jag hur hon under försommaren, när jag bjöd på te, åt smörgåsar säkert dubbelt så många som jag, storätaren, då jag kunde stoppa i mig. Jag noterade det vid tillfället men fattade inte att hon svalt (hur dum och blind kan man vara?).
Jag trodde bara hon trivdes hos mig och tog mig på orden när jag sa "känn dig som hemma". Jag blev hemligt stolt! Nu är hon borta och har en gång för alla bevisat att hon var sjuk (eller ännu sjukare än det stod i läkarintyget).

Den här regeringen sysslar med utrotning. Nazisterna gjorde likadant men i industriell skala. Reinfeldt et consortes (och kompani, red:s anmärkning) låter människor självdö lite diskret en och en. Men dör gör de . Utrotning var ordet!

Mvh YD

Meddelande till bloggen

2010-01-03T17:16:00.002+01:00

Vill dela med mig av min utförsäkring som började 20090801.
Försäkringskassan hade tidigare under åtet varit på hembesök för de hade sett att vi har en liten kennel och då måste ju det vara fel att vi har förtidspension.
Jag har haft förtidspension sedan 1990 och dessförinnan var jag sjukskriven och hade sjukbidrag. Sedan 1983 fick jag det på grund av värk i kroppen och panikångest.
Det enda som hjälper mot mina sjukdomar är att ha hundar, de får mig att gå ut fast ångesten lurar bakom knuten, de tröstar mig när jag är nedstämd, hade vi inte haft dessa hundar och några valpkullar, då hade jag inte behövt skriva detta för då hade jag redan suttit i rullstol.
Jag har under åren gått på olika undersökningar men de tar inte reda på vad jag lider av utan under alla dessa år påstår de att det kommer från ryggen.
Jag har överklagat 3 gånger till Försäkringskassan, fast nu överklagar någon annan på Försäkringskassan den beviljade halvsjukersättningen.
Under tiden som varit, har jag även varit på arbetlöshetskassan och där blev jag i princip utskrattad, de undrade vad jag gjorde där? Jag var ju utförsäkrad för länge sedan eftersom jag inte jobbat på 27 år.
Sedan var det här med socialen, jag var tvungen att gå dit då de "bestämmer" att jag ska gå till en praktikplats på heltid för att få bidrag. Jag talar om som det är att jag inte kan det för att min värk gör ibland att jag överhuvudtaget inte kommer ur sängen, vissa dar går det bättre men det tar tid och när jag även vet att min panikångest slår till utan förvarning så kan det vara ganska svårt för mig att planera dagarna. Hundarna sköter jag om, vi tränar dem ofta inne och när värken är ok så åker vi ut i skogen fast jag har ju alltid med mig min krycka.

"Stina04 som kunde berätta mer som vad som hänt "

Ska jag kämpa eller kapitulera?

2009-12-18T00:03:00.003+01:00

Idag (den 13:e december) har jag suttit och läst lite på arbetsförmedlingens sida och hamnade via en länk här:

Stöd till personer som lämnar sjukförsäkringen

Vad innebär förslaget för en person som blir sjuk i introduktionsprogrammet eller andra arbetsmarknadspolitiska program?

Den person som har skrivits ut från ett arbetsmarknadspolitiskt program kan få sjukpenning om han eller hon uppfyller villkoren för det. De personer vars dagar med förlängd sjukpenning eller tidsbegränsad sjukersättning har tagit slut kan dock få sjukpenning först efter 87 dagar respektive tre månader från det att ersättningen från sjukförsäkringen tagit slut. Undantag görs för vissa svårare sjukdomstillstånd.

- personen vårdas intagen på sjukhus eller på grund av sjukdom får omfattande vård, utan att vara intagen på sjukhus
- personen på grund av sjukdom har fått en sådan avgörande förlust av verklighetsuppfattningen och förmågan att orientera sig att personen inte kan tillgodogöra sig information eller
- om återgång i arbete eller ett deltagande i ett arbetsmarknadspolitiskt program skulle medföra risk för allvarlig försämring av personens sjukdom.

Hur många kommer inte drabbas av detta?
3 månader utan en krona i inkomst!
Hur långa kommer inte handläggningstiderna på socialen bli?
Vad ska folk leva på?
Jag bad om hjälp i våras hos socialen då Fk av misstag tog bort hela min ersättning, även den 50%-iga delen jag har livet ut.

Till svar fick jag
"Du har en insatslägenhet, sälj den.
Jag har sett annonser på 2-rummare med begärt pris på 80.000:-, det kan du leva länge på".

Visst, en del lägenheter får man 70-80.ooo kr för men dom är totalrenoverade i toppskick, nya vitvaror mm och detta sa jag till ****personen, men min kan jag i bästa fall får ut 15.000:- för. Gamla vitvaror, stort renoveringsbehov mm.

Det örat ville inte hon lyssna på så jag bad henne att ***************censur*
Inte ens pengar till hyran fick jag utan i 3 månader fick jag leva snålt på kredit!

Funderar på om jag inte ska skaffa mig en gammal husvagn och be att få hyra en liten plätt hos nån bonde, för den ersättningen jag kommer få kommer inte ens räcka till hyra här och då bor jag ändå billigast i stan!

A-kassa är jag inte berättigad till, blev utförsäkrad därifrån i april förra året pga av dom nya reglerna, hade helt enkelt varit sjuk för länge.
Även om jag inte gått ur skulle jag inte få en krona därifrån i dagens läge, så varför betala 485:-/månad för en försäkring jag inte har rätt till?

Många frågor snurrar i min skalle, vad händer efter dessa 3 introduktionsmånader hos AF?
Kommer jag få nåt jobb eller nån arbetsmarknadsåtgärd igen?
Eller kommer jag hamna mellan stolarna igen och få strida på knivseggen för att få ihop det till hyra och mat?
Kommer jag bli tvungen att sälja min billiga lya och köpa tält och bli uteliggare och få tigga på gatan?
Vad händer med mina älskade djur?
Kommer dom drabbas av detta i 3:e led?
Måste jag ta bort/omplacera dom för att jag inte har råd att ge dom mat?

Jag har inga rika föräldrar som kan ställa upp med mat och husrum, jag väntar inte på nåt stort arv som kan försörja mig ett par år.

Just nu ser allt bara svart ut, jag förväntar mig det värsta men hoppas på det bästa trots allt.
Jag har ju varit inne i liknande karuseller tidigare dom 12 åren som gått sen jag blev sjuk, frågan är om jag orkar kämpa en gång till eller kommer ge upp och kapitulera?

"B.K."

Livskris?!

2009-12-17T15:24:00.004+01:00

Statsministern säger:

Man kan faktiskt drabbas av en livskris vid 32 som man, när man fyller 36, upplever har kommit lite åt sidan.
Ska vi då ha ett Sverige som säger att "Näe, det som hände dig när du var 32 det gör att du ska inte jobba mer utan i din panna står förtidspensionär?"

Livskris? Kommit lite åt sidan? Jag fattar ingenting av detta. Ingenting. Vaddå livskris?

Menar han sjukdomar? Det måste han ju mena men vad har det med livskris att göra?
Har ordet sjuk och sjukdom tagits bort i det svenska språket nu? Menar han att folk säger att de har varit med om en livskris och vill vara förtidspensionärer resten av sina liv?

Jag kollapsade och blev sjukskriven när jag var 25 år. Jag blev sjuk. Utbränd. Utmattningssyndrom. Det var banne mig ingen livskris! Jag hade slitit ut mig själv totalt. Det var mitt fel men det var omedvetet.

Jag har kämpat på, har arbetat periodvis, 100%, 75%, 50%, 25%. Fram och tillbaka, är långtidssjukskriven. Jag har gjort och gör allt i form av rehabilitering och mediciner jag kan tänka mig för att komma igen och bli frisk.

Jag - kan - inte - skynda - på - detta!

Det fungerar inte så. Det GÅR INTE att skynda på. Jag lovar, jag har försökt mer än en gång för att jag vill må bra.
Jag kunde inte somna i natt. Jag inser att jag snart står inför vinna eller försvinna. Vet inte om jag kan bo kvar i min lägenhet.

Och risken finns att jag brakar ihop, inte p g a en livskris utan p g a förvärrande symptom på min sjukdomsbild. Jag kanske inte gör det men risken finns.
Vad gör jag då? Någon som vet?

Vänliga hälsningar Anna

Att ta sikte på det friska

2009-12-15T01:23:00.003+01:00

Att ta sikte på det friska låter väldigt bra och riktigt på alla vis men hur ser det ut i verkligheten? Det skall jag berätta för er!

Jag är halvtidsjukpensionär och har dessutom varit sjukskriven ett och ett halvt år på de resterande 50%. Nu har försäkringskassan förberett mig på att efter den 18 dec får jag inte vara sjukskriven längre trots läkarintyg som emotsäger detta. Jag är inte utförsäkrad.

Har jag fått möjlighet att arbetspröva? - Nej!

Min arbetsgivare hade kunnat tänka sig detta men försäkringskassan sa nej!

Inga rehabiliteringsåtgärder eller åtgärder överhuvudtaget.

Jag hade möjlighet att leda en kurs två-tre timmar i veckan men inte ens det var möjligt att se som arbetsträning. För att jag skulle kunna hålla dessa fem kurstillfällen hade försäkringskassan dragit ner ersättningen med 25%, vilket är mycket mer än dessa tillfällen skulle gett i pengar.

I april i år fick jag veta att jag var aktuell för Faros-projekt. Den 3 december fick jag veta att detta aldrig utlovats och inte skulle bli av! Vilket både min arbetsgivare, mitt fack och jag tycker är ett lite märkligt förfarande.

Jag har på egen hand sökt och fått positiv respons på två olika ställen att arbetspröva på, där arbetsuppgifterna motsvarar vad jag tror mig kunna orka med, men försäkringskassan går inte med på någon arbetsprövning, utan jag skall direkt ut på den reguljära markanaden trots att min läkare uttryckligen skriver att jag bör ha ett skyddat/anpassat arbete!

Är det att ta sikte på det friska?

Skulle så vara fallet hade jag fått arbetspröva på arbetsplatser med uppgifter som passar min sjukdomsbild inte bli utslussad på den reguljära arbetsmarknaden där det kryllar av friska människor utan arbete.

Kom inte med sådana fina ord om att se till det friska - de klingar verkligen illa.
Se till att ni först vet vad ni pratar om innan ni påstår att "ingen kastas ut" ... "alla erbjuds ta del av ett omställningsprogram som sakta lotsar dem tillbaka till ett värdigt liv med egen försörjning..." "Svårt att förstå att oppositionen abslut vill behålla människor i utanförskap."
Vilken smörja! Kan man bli mer utanför än så här?

Gunilla
fibromyalgiker i utanförskap

"Jag orkar inte mer!"

2009-12-10T16:04:00.003+01:00

Alla sjukskrivna som förlorar sin ersättning ska anmäla sig till a-kassan för att kunna få den högre ersättningen. KYSS KARLSSON!

Jag blev sjuk 2000 då en halsfluss gick ut i kroppen. Jag fick fibromyalgi och kroniskt trötthetssyndrom samt en neurologisk sjukdom. Efter en FMC rapport 2007 ska jag enligt FK arbeta 25 % på ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete, som inte är tungt, repetitivt eller kognitivt belastande. Jag skrev in mig på AF och såg att det inte fanns några som helst jobb på 25 % att söka, så jag och kontaktade då min A-kassa för att anmäla mig som arbetslös. Jag fick ingen A-kassa då 25 % var för lite tid och jag kunde inte heller arbeta upp någon ny A-kassa enligt kassans regler.( Akademikernas Erkända Arbetslöshetskassa, LO m.fl. har samma gräns. Minst halvtid)

Jag hade alltså betalat till a-kassan i 22 år, men när jag behövde stämpla fick jag inget… Jag gick ur A-kassan samma dag. Detta är det ingen på FK eller A-kassorna som upplyser svenska folket om. För att få a-kassa måste du orka jobba 50 %! Jag kan inte hitta något jobb på 25 % och jag får inte stämpla. Det är min verklighet. Enligt min handledare på AF är jag för sjuk för att arbeta på Samhall… Därför ska jag ut och arbetsträna. Sommarperioden maj t.o.m. juli var jag borta tre veckor, då mådde jag ganska bra.

Jag började på en ny 2 augusti. Har varit sjukskriven sedan den 4 augusti p.g.a. skrikvärk och depression. Ruggigt mulet, fuktigt och kallt väder triggar igång värken. När jag inte får sova på 10-12 dagar kommer depressionen. Och ovanpå allt oron om jag kommer att bli utförsäkrad. Jag blir inte frisk 1 januari för att regeringen låter lagen verkställas då.

Enligt överläkaren på smärtkliniken lär jag aldrig bli frisk, men vad vet han, Försäkringskassans läkare säger att jag kan bli frisk, och hennes utsaga är den som gäller. När min tidsbegränsade ersättningsperiod tar slut, undrar jag vad FK och AF vill att jag ska göra. Spela rysk roulette? Det måste vara fler än jag som bara orkar arbeta 25 % som drabbas? Dessutom så orättvist, för vi ska konkurrera med dem som kan arbeta 50-100 % Idag är det hög arbetslöshet och vilka på arbetsmarknaden en chans har vi att bli anställda? Företagaren väljer väl heller en ung frisk människa som kan arbeta 100 %

Anna Örtenblad

Uppdatering Oktober 2010

Förra sommaren arbetstränade jag på 3 olika ställen. Det fungerade inte och
fr.o.m november 2009 var jag sjukskriven.
I februari 2010 hade jag möte med Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och
överläkaren på neurologen. De kom fram till att jag saknade arbetsförmåga,
att min neurologiska sjukdom var livslång, progressiv och obotlig. Min
dåvarande handläggare på Försäkringskassan sa åt mig att söka 100%
Sjukersättning, vilket jag gjorde.

Två veckor senare gjorde Försäkringskassan en omorganisation och jag fick
en ny handläggare. Hon ringde i slutet på mars och presenterade sig. Sedan
hörde jag inte av henne förrän i 9 augusti. Hon kunde inte godkänna att jag
skulle bli sjukpensionär för det stod i ett läkarintyg att jag var under
utredning. Hon läste inte klart meningen där det stod att det var för att se
om neurologen kunde hjälpa mig med smärtorna och sömnen, så att mitt
vardagsliv skulle bli bättre. Det skulle inte påverka min arbetsförmåga.
Jag frågade om hon kontaktat neurologen för att få mer information och det
hade hon inte.
Hon sa att vi skulle ha ett överlämningsmöte med arbetsförmedlingen, och att
jag ska få aktivitetsstöd med 225 kr per dag. Om 3 månader om AF inte kan
hjälpa mig ska de kontakta FK. Fk ska ta beslut i sjukskrivningsfrågan och
jag kan be att få samma ersättning som innan introduktionsprogrammet.

När hon lagt på ringde jag upp neurologen och fick beskedet att de inte
kunde hjälpa mig mer och att utredningen var avslutad. Det tog 4 minuter att
få det beskedet. Nu vart jag förbannad och tog kontakt med handledarens
chef. Jag beskrev ärendet och och sa att min handläggare inte skött sitt
arbete. Handläggare har undersökningsplikt och att hon haft tid sedan i mars
att undersöka alla fakta i mitt ärende. Jag ansökte om hel sjukersättning
fr.o.m november 2009 redan i mars 2010.
En kvart senare ringde chefen upp och sa att hon skulle sätta en specialist
på mitt ärende. 20 augusti var jag på överlämningsmötet på
Arbetsförmedlingen. Det första min handläggare på Arbetsförmedlingen sa,
var att jag inte var där för att jag blivit frisk utan för att
sjukersättningsdagarna var slut. Vi skrev en handlingsplan vilket innebar
att 100% för mig var 2 möte första månaden, 1 möte andra månaden och inget
mer, då Försäkringskassan tog beslut att godkänna min sjukpension.
Vet du att du har rätt ska du inte vara rädd för att kämpa för din sak. Om
din handläggare på FK inte tar fram alla fakta i dittt ärende eller tar
hänsyn till dessa fakta, kan du klaga hos handläggaren chef. Gör det innan
beslut är taget i ditt ärende. Det är krångligare att överklaga beslutet
senare. Du kanske t.o.m måste överklaga beslutet i Länsrätten. Hos oss i
Linköping finns ett Brukarstödcentrum där sjuka kan få hjälp att överklaga
Fk beslut av en jurist. Jag vet inte om det finns brukarstöd i alla städer.
De som är intresserade kan ju gå in på
http://www.brukarstod.se/start.asp?sida=3297 och läsa där.

År 2000 drabbades jag av en halsfluss som gick ut i huvudet och kroppen. När
läkarna äntligen efter 2 veckor med massiv antibiotikabehandling hävde
infektionen hade jag drabbats av: fibro, kroniskt trötthetssyndrom och IBS .
För 5 år sedan började jag tappa kraft och känseln i min högra sida. Det
blev bara värre och värre. Överläkaren på neurologen anser att det är
kopplat till Thalamus.Kanhända thalamus blev skadad 2000 med. Jag har
periodvis fantomsmärtor och är mer eller minder förlamad i högra sidan.
Jag har så mycket att vara tacksam för. Jag njuta av en kopp kaffe bland
höstfärgerna i trädgården. Vänninor kommer och hälsar på när kroppen inte
vill. Jag är lyckligt lottad som har en kärleksfull make och två fina,
friska barn. Jag lever vilket är allra viktigast. Livet är ändå härligt.

Med Vänliga Hälsningar
Annna Örtenblad

Påminnelse om manifestationen

2009-12-06T19:00:00.004+01:00

Manifestation mot utförsäkringarna av sjuka

Onsdag den 9. december

kl. 14.00 - 17.30

Medborgerplatsen
Stockholm

Läs mera om det

HÄR

Sprid gärna informationen på bloggar, Facebook, twitter, bloggy och hemsidor

Vem är Chef mellan stolarna?

2009-12-05T17:00:00.002+01:00

Försäkringskassans beslut går ut över mina barn!

Vem är ansvarig? Vem är chef mellan stolarna?

Den frågan ställer Helena på sin blogg Adhd o co

Läs hela hennes mail

Specialistläkare slår larm - äntligen!

2009-12-02T14:12:00.003+01:00

DN Debatt

"Svårt cancersjuka kvinnor tvingas söka heltidsarbete"

Är det följden av okunskap hos lagstiftaren och Försäkringskassan?

Snart utförsäkrad

2009-11-30T17:51:00.002+01:00

Jag blir utförsäkrad sista februari eftersom jag fick förlängd sjukersättning i 18 månader för att hinna med att arbetsträna innan sjukförsäkringen går ut. Vad har hänt? Inget. Jag går och väntar på Verksam.

Nu har jag fått reda på att min arbetsgivare inte har gjort någon omplaceringsutredning på mig, och då kan jag inte börja på Verksam..
De har haft flera år på sig men inte gjort någonting. Den som sitter emellan är jag.

Nu håller jag på att själv försöka att hitta något. Men då säger försäkringskassan: NEJ det får du inte. Då ryker sjukersättningen.
Det är ju så man blir galen!

Britt-Marie

Samhället vill ha mig till en brottsling

2009-11-28T17:25:00.002+01:00

Min verklighet

Nu kan jag inte hålla mig längre och knyta näven i fickan, utan jag måste skriva av mig min ilska någonstans. Det blir ni kära resursare som får ta smällen av min frustration.
Det är nu alltså tänkt att jag ska leva på 3600: - från januari månad som ska täcka hyra räkningar mat och kläder till mitt barn. Att jag inte får något försörjningsstöd stod klart ganska snart eftersom jag är sambo och han är försörjningspliktig gentemot mig. Till saken hör att min sambo har mycket skulder i bagaget, vi kan inte klara oss på hans lön, då förstår ju alla att det inte dröjer länge förrän kronofogden knackar på dörren.
Så vad återstår för mig? Vi har tappat en inkomst i familjen och får heller ingen hjälp till försörjningsstöd, utan kommer att få dra på oss en massa skulder, stå med obetalda räkningar upp till halsen.
Ska jag och min sambo behöva sära på oss för att vi ska få den hjälp av samhället som vi har rätt till? Ska jag behöva ta färdtjänsten och en rygga samt bege mig till närmsta mataffär och fylla den med mat och hoppas att jag klarar mig ut genom kassorna?
Men hur var det? Det var de hungriga lejonen som jagar bäst vad?
Nu kräver jag svar av makthavarna där ute om man kan leva på den här förnedringspenningen?
Tror ni jag blir frisk i min kroniska sjukdom bara för att det står 1 januari i 2010 almanackan och ni dessutom har tagit ifrån mig min försörjning? Vilken morot ger det att genomgå introduktionsprogrammet och sedan sänka min ersättning med 6500: -/ månaden?
Jag kan säga att jag varken äter eller sover som läget är just nu och gubben går snart på knäna han med. Det här kommer drabba många familjer och framförallt barnen kommer bli lidande!
När ska Sverige vakna och se att det som sker med oss sjuka är dagens verklighet? Det är så här det ser ut för många som kommer att bli utförsäkrade och som har haft sjukpenning i maximalt antal dagar nu vid årsskiftet.
Tack och adjö med oss!

Extremt hårda sjukskrivningsregler

2009-11-17T23:26:00.005+01:00

Regeringens utredare:

"Svenska regler är extremt hårda"

säger Petter Odmark, projektledare i utredningen om nytt sjukdomsbegrepp.

Bedömningen "stadigvarande" (livslång) är den snävaste formuleringen i hela OECD

Agorafobi

2009-11-13T17:19:00.003+01:00

Jag är 38 år och lider av svår panikångest med agorafobi och är ensamstående med en 13 årig flicka. Jag har i ca 13 år behövt hjälp med matinköp, läkarbesök, föräldramöten osv. Behöver alltid min särbo med som sällskap i allt detta.
Långsamt, långsamt efter många år, så har jag tränat mig till att kunna gå ca 30 m ut med vår lilla hund samt kunnat använda tvättstugan i samma hus.
Då Försäkringskassan ansåg att jag är helt arbetsför efter nyår så har all träning kraschat.
Jag går inte ens ut med soporna längre, särbon hjälper till med allt.
I tjugoett år har jag gått på psykmott och fått gedigna läkarintyg, jag har ätit alla mediciner som läkarna tyckt passa mig, allt ifrån lugnande till lyckopiller och dessutom gått på hypnos, beteendeterapi, knackterapi senast i somras, och akupunktur. Det har hjälpt lite men inte så att jag blivit "frisk".

Om en vecka ska jag ha ett möte med Försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Det var meningen att socialen skulle medverka, men när jag kontaktade dem så var de av samma uppfattning som Försäkringskassan, att jag möjligen kan få låna pengar, annars var alternativet ut i arbetslivet. Inget annat sades om det samt de meddelade att de INTE deltar så sådana möten. Min sjukskrivande läkare vill vara med på mötet, men Försäkringskassan kan inte ändra tiden så att det skulle kunna fungera.
Jag har aldrig mått så här psykiskt dåligt, jag kan inte äta, inte sova, ingenting.

Dessutom kan jag faktiskt bli uteliggare, detta för att ingen inser att jag INTE kan ta mig ut, knappt med sällskap, om villkoren förändras.

Jessica

Cancersjuk? Gå och jobba!

2009-11-12T13:54:00.003+01:00

Dagens tidningsartiklar om F-kassans regler

Metro

Cancersjuk Carin måste jobba heltid och läkare rasar mot F-kassans regler

Nyhetskanalen

Bröstcancersjuk tvingas jobba

Dagens Medicin

Återinför möjligheten till tidsbegränsad sjukersättning

Samhällets råsopor!

2009-11-11T19:03:00.003+01:00

Ingelas berättelse.

Jag fick precis ännu ett knytnävsslag angående regeringens utförsäkringskatastrof.

I somras blev jag uppsagd med avgångsvederlag från mitt företag. Nu har A-kassan räknat ut mina karensdagar och de sträcker sig LÅNGT fram i tiden eftersom de baserar sig på hur lång karensen blir på den knappa halvtidslön jag orkat jobba ihop det senaste året.

Jag har hela tiden utgått från att jag åtminstone skall få aktivitetsstöd.Det som regeringen lovat, nu när jag blir utförsäkrad fr.o.m 1 februari 2010, men efter många samtal visade det sig alltså att: AKTIVITETSSTÖD KAN INTE UTBETALAS INNAN MAN HAR RÄTT TILL A-KASSA! Inte ens i detta fall där jag blir utförsäkrad ur sjukförsäkringen!!!!

Jag kommer alltså inte ens att få minimibeloppet på 223 kr/dag!!!!
Vad gör jag??? Just nu vill jag bara gråta!

/Ingela

Regeringens bro = ett stort svart hål

2009-11-08T21:01:00.007+01:00

Hur har man tänkt och varför?

Först ska man ut ur sjukförsäkringen.
Sedan in i introduktionsprogrammet i 3 månader med 223 kr/dag.
Sedan till AF med 223 kr/dag.
Sedan kanske man kan få ett lönebidragsjobb, nyfriskjobb eller vad det kan heta
eller blir långtidsarbetslös.

Men innan man är framme där
har man först fått sälja sin bostad om man äger den
sälja sin bil om man har någon
avyttra alla sina tillgångar innan man kan få försörjningsstöd.

Regeringen säger att de byggt en bro för alla sjuka.
NU ska vi äntligen få hjälp,
detta är den bästa reform man beslutat om denna mandatperiod.
En centerpartist i riksdagen lär ha applåderat när man beslutade om
utförsäkringslagen.

Men vart leder denna bro för sjuka?

För mej till ett stort svart hål!

"och ändå sjuk"

"My story"

2009-11-05T18:08:00.004+01:00

Nåväl, här är de korta dragen av my story;

Jag har under drygt tre år haft en kronisk huvudvärk efter två förmodade hjärnhinneinflammationer, och sedan 200705 har jag arbetat till 50 %
Jag har sökt, och söker ännu efter någon form av lindring för detta och har under tidens gång träffat otaliga neurologer, röntgenläkare, anestesiläkare, allmänläkare, sjukgymnaster, akupunktörer, psykologer och KBT-personer utan att vi kommit till botten med problemet.

Men nu har vår Gudomliga Socialförsäkringsminister Christina Husmark-Pehrsson kommit på att jag från årsskiftet skall söka jobb istället för att vara sjuk. Att jag redan arbetar dagligen till 50 %, det har hon valt att bortse ifrån.

Så från den första januari skall jag alltså gå ett introduktionsprogram i Arbetsförmedlingens regi. Ett problem här är att jag inte får gå på min arbetade tid utan skall gå på den tid jag är sjukskriven.
Men jag är ju sjukskriven för att jag inte klarar av att arbeta en hel dag så jag ställde den här frågan direkt till den på Socialförsäkringsdepartementet sakkunnige Patrik Hesselius som snabbt svarade: "Du får väl ta tjänsledigt från Ditt arbete". Lysande Sickan! Jag ska alltså ta tjänstledigt från mitt arbete för att söka ett annat jobb.
Jag tänker inte ens bemöta dessa dumheter, men var och en kan ju själv inse såväl det absurda i detta, samt vad det kommer att betyda för den sjukdomsgrundande inkomsten framgent.

En annan aspekt att bli utförsäkrad från FK är att bl. a Alecta då slutar att betala ut sina extraförsäkringar som de har för långtidssjuka.
Så när försäkringskassans pengar dras in, dras även pengarna från Alecta in.

Inte minst märkligt är annars det förhållandet att jag hos min arbetsgivare måste vara fortsatt sjukskriven för att få behålla min tjänst och att jag då fortsätter att befinna mig i sjukperioden. Så om jag får en influensa, eller blir mer sjuk på något annat vis, kommer inte arbetsgivaren att betala någon sjuklön för de första 14-dagarna, och inte heller kommer Försäkringskassan ställa upp eftersom mina sjukersättningsdagar är helt förbrukade. Detta trots att jag under hel min sjukperiod arbetat till 50 %. Samtidigt säger Socialförsäkringsministern och hennes PR-konsult Axen i en debattartikel i Aftonbladet att ingen skall förlora sin ersättning med det nya förslaget.
Det är en stor lögn säger jag!

Och var är alla blanketter där man kan ansöka om förlängd sjukpeng förbi de 550 dagarna? Försäkringskassan vet inte och säger att de inte kan göra något eftersom detta bara är ett förslag i dagläget och de kan agera först när beslut är taget, vilket förväntas ske i december.
Men med dagens handläggningstider på Försäkringskassan inser man raskt att de allvarligaste sjuka knappast hinner få några besked före årsskiftet, så de får väl transporteras till Arbetsförmedlingen och söka jobb som alla andra sjuka.

Socialförsäkringsministern vågade inte ens närvara vid utfrågningen om sjukförsäkringen (prop 2009/10:45) den 5 november 2009 och regeringen passade snabbt på att släppa nyheten om att de godkänner Gasledningen genom Östersjön för att avleda medias uppmärksamhet på den bisarra fråga om hur de sjuka i Sverige hanteras idag.

Så vad är mest sjukt proppen eller de sjuka?

William Hemberg

Sjukförsäkring en fiktion

2009-10-30T21:32:00.003+01:00

Regeringens sjuk(a)politik gör sjukförsäkringen till en fiktion

Det är dags att bekämpa sjukdom, inte sjuka.

Om den absurda verkligheten sjuka människor befinner sig i och absurda sjukskrivningsregler. Om svårtolkade begrepp och regeringens retorik.

Försäkringskassans personal

2009-10-29T19:48:00.003+01:00

En handläggare på försäkringskassan berättar om "moralisk stress". Reglerna tvingar personalen att fatta beslut som den inte håller med om.

"Personalen lider av moralisk stress"

Siv Nordin, ordförande för ST-facket
"Denna hantering av sjuka är enbart grym"

Hjärntumor hindrar inte från att jobba

2009-10-24T15:29:00.005+02:00

Försäkringskassan tycker

med hjärntumor mår man bara bra av att gå till jobbet och träffar folk

Arbetarbladet

Ove kände sig som en bov när han blev sjuk.

Öppet brev till läkarförbundet angående utförsäkring av sjuka

2009-10-22T22:08:00.002+02:00

Öppet brev till läkarförbundet!

Bästa Eva Nilsson Bågenholm,

Under nästa år kommer över 50000 långtidssjuka att tvingas ut ur sjukförsäkringen till följd av lagförändringarna som trädde i kraft 1 juli 2008. Det räddningspaket som socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson presenterade i mitten på september medför föga förändring för majoriteten av de sjuka, då nivån i introduktionsprogrammet är i paritet med försörjningsstöd och kraven att delta i aktivitetsprogrammen för många sjuka är oöverkomliga.

Förutom de grupper som tvingas ur sjukförsäkringen pga de nya tidsgränserna, tillkommer en stor grupp som förlorar sin sjukpenning/sjukersättning eftersom försäkringskassans handläggare inte godkänner läkarnas värdering av nedsatt arbetsförmåga. Ett stort problem här är att begreppet "arbetsförmåga gentemot hela den nationella arbetsmarknaden" fortfarande saknar definition, vilket medför en olöst rättsosäkerhet i sjukförsäkringen. Anna Hedborg hade till uppgift att klarlägga detta begrepp, men fann uppgiften övermäktig och har nu övergett den ambitionen. Trots detta är begreppet "arbetsförmåga" fortsatt centralt i den nu gällande sjukförsäkringen. Detta kan inte annat än innebära att rättsosäkerheten och godtycket i bedömningarna av sjuka människors rätt till ersättning från sjukförsäkringen tillåts fortsätta.

I läkartidningen den 29/9-09 kan man läsa att Anna Hedborg nu föreslår ett nytt sjukförsäkrings-system där läkarna frikopplas från sjukförsäkringen efter 180 dagar. Möjligtvis är detta bekvämt för läkarkåren som slipper svåra bedömningar och konflikter med försäkringskassan. För patienterna innebär dock detta att man lämnas helt ensamma i relation till försäkringskassan.

Desperationen bland Sveriges långtidssjuka är stor och närmast dagligen kommer jag i kontakt med människor som brottas med tankar om att de inte orkar kämpa vidare. Tanken att inte bli tagen på allvar, att bli ställd inför krav på prestation som man inte mäktar med och hot om att helt förlora sin ekonomiska trygghet blir för tungt. I detta läge blir jag mycket bekymrad över läkarförbundets tystnad i frågan. Är inte våra patienters väl och ve en viktig fråga för oss läkare ?

Med vänlig hälsning och hopp om svar!

Jenny Fjell

Leg läk och Med. Dr.
ST-läkare i Psykiatri

samt

Intiativtagare till Nätverket Resurs (Respekt för sjuka och utsattas rätt i samhället)

TV4 söker intervju

2009-10-19T23:43:00.001+02:00

Vi planerar reportage om omläggningen av sjukförsäkringssystemet och söker människor som kan tänkas ställa upp med namn o bild och berätta om sin situation.

Framförallt vill vi träffa ngn - av dom ca 15-tusen svenskar – som förlorar sin sjukpeng och som slussas över till Arbetsförmedlingen vid årsskiftet där de ska söka om aktivitetsstöd.

Mvh Johan fredriksson

TV4 NYHETERNA
115 79 STOCKHOLM
SWEDEN
+46-8-4594100

Sjukförsäkringsministern svarar

2009-10-15T18:01:00.004+02:00

Jag skickade iväg ett mail för ett tag sedan till sjukförsäkringsministern gällande mitt samtal med Försäkringskassan. Jag fick idag ett svar, ett svar som säkert alla får som skriver gällande de nya reglerna. Här är utdrag ur svaret och mina reflektioner över svaret:

"En rehabiliteringskedja har införts med fasta tidpunkter för arbetsförmågebedömningar. Tiden under vilken en person kan få sjukpenning har vidare begränsats till 2,5 år för att bryta de tidigare långa och passiva sjukskrivningarna som lämnade många i permanent utanförskap. Därigenom har
sjukskrivningsprocessen blivit mer aktiv. Sjukfallen har blivit kortare och
vård- och rehabiliteringsinsatser har kommit igång tidigare."

Passiva sjukskrivningar?! Ok...jag förutsätter att de utgår ifrån hur det ser ut nu. I mitt fall så har jag medicinering, jag står i kö för arbetsterapi, kroppsterapi, jag går på KBT-terapi. Jag jobbar med mig själv varje dag utifrån min förmåga för att bli frisk. Är det passivt? Jag VET att det inte ser ut så här bara för mig. Det finns säkert ett antal som har "passiva sjukskrivningar" men är det inte läge då att ge de människorna rehabilitering och då menar jag inte på Arbetsförmedlingen? Att börja där människan befinner sig i sin sjukdomsbild.

"För att förbättra tillgången till medicinsk rehabilitering har en rehabiliteringsgaranti införts. Därutöver har landstingen tillförts en miljard kronor per år för att förbättra rehabiliteringen för sjukskrivna."

Ok. Men nu har ju vi långtidsjukskrivna bara två och en halv månad på oss att få rehabilitering och att få resultat av det. För jag anser inte att detta "Arbetsförmedlingsprojekt" är rehabilitering, jag anser att det är tvångsutkastning som i många fall kommer att bidra till katastrofala följder gällande människornas hälsa. Var fanns dessa pengar tidigare?

"Från och med den 1 juli 2008 gäller också att sjukersättning endast kan komma i fråga om den försäkrades arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt och rehabilitering inte bedöms kunna leda till att någon arbetsförmåga återfås. Den tidsbegränsade sjukersättningen avskaffades därmed.

Klart slut. Japp. Då vet man.

"Mot bakgrund av sjukförsäkringsreformen kommer vissa personer att nå en bortre tidsgräns för sin nuvarande sjukförsäkring i januari 2010. Somliga av dessa kommer att ha ett arbete att återgå till, andra kommer att behöva ett intensifierat stöd från Arbetsförmedlingen för att komma tillbaka till arbetslivet. Regeringen har därför beslutat att införa ett arbetsmarknadspolitiskt introduktionsprogram som syftar till att under tre månader kartlägga individens förutsättningar och behov av stöd."

Med andra ord. ALLA ska arbeta. Sjuk som frisk. Punkt slut. Och man har tre månader på sig hos Arbetsförmedlingen att få hjälp med det. Finns det ens jobb för alla? Är det inte många som är friska och arbetslösa? Jag, som har en fast anställning...vad händer med det?

"Efter introduktionsprogrammet är alla Arbetsförmedlingens ordinarie tjänster tillgängliga. Däribland arbetslivsinriktad rehabilitering, arbetspraktik, jobb med lönebidrag, nystartsjobb, jobb hos Samhall och arbete inom jobb- och utvecklingsgarantin.."

Som sagt. ALLA ska och kan arbeta. I teorin kanonbra. I praktiken en katastrof för många.Det här skrämmer mig. Jag ska berätta min historia, om min tid som sjuk, inte just nu men snart. Men jag vill att ni ska veta, ni där ute...jag har redan börjat bli sämre. Och jag som var på väg att äntligen komma igen. Som pricken över i:et så kom ett exakt likadant fett brev från Försäkringskassan till mig idag, på c:a tio sidor som jag fick för ett tag sen?! Vad kostar inte det?

"Detta fick jag idag igen, det var c:a nio sidor till"

Vi kanske ses på Samhall, om jag fortfarande kan andas då!
Anna

Gunnar Axén! Nytt öppet brev!

2009-10-14T00:28:00.004+02:00

Det skrevs många brev till Gunnar Axén de sista veckorna. Svar kom däremot aldrig.

Nätverket RESURS, nätverket SLUSSA och Kamratföreningen Vänkraft skrev ett nytt öppet brev med tydliga frågor som många sjuka har idag.

Läs hela brevet HÄR och ställ din egen fråga i en kommentar.

Byt med Alexandra!

2009-10-13T01:11:00.004+02:00

Ett enastående erbjudande för dig som tror att sjukdom är reserverad för andra, för "de där", de arbetsskygga, de lata, de fuskare.

För dig som tycker att man bara får ta sig i kragen och att ett arbete kommer att bota alla sjukdomar.

Vill du ha mitt sjukskrivna liv?

Byt för si så där 6 månader och känn efter hur bekvämt det är, hur enkelt och mysigt att plågas av smärta 24 timmar om dagen.

Diagnos Utmattningsdepression med Ångest

2009-10-12T19:58:00.004+02:00

Ja så löd min dom när jag träffade läkaren på psyket. Frågan jag ställer mig är hur jag har kunnat hamna i denna situation, i detta måendet. Det har tagit mig 3 år av sjukskrivning, 2 medicinbyten, mycket sömnmedel och lugnande, innan jag har kommit dit jag är i dag. Jag är ändå långt ifrån frisk. Idag kan jag acceptera att jag är utbränd, jag förstår det och inser också att om jag återvänder till mitt arbete i dagsläget, så kommer jag aldrig att bli frisk. Jag behöver något nytt, något helt nytt utanför vård och omsorg, för att komma tillbaka till den jag var.

Efter att varit kommunen trogen sen jag var 18 år, alltid varit inom handikappomsorgen, fast anställd sen 1991, trodde jag någonstans att jag kunde få hjälp och förståelse över att jag inte klarar att gå tillbaka till mitt arbete med utagerande autistiska inom den dagliga verksamheten. Men så fel jag hade ! Jag har provat, på egen begäran,att arbetsträna 3 gånger , två gånger på min egen arbetsplats, vilket resulterade i en djup tillbakagång i mitt mående. Nu senast provade jag en annan grupp inom daglig verksamhet, jag trivdes bra där, men jag blev trött och orkade bara 1-2 timmar. Sedan fick jag gå hem och sova, jag var totalt slut och sakta kände jag av att mitt mående försämrades. Min närmsta chefs svar på min fråga om det fanns något annat till mig var: Kan du inte återgå som handledare till din vanliga grupp, så har jag inget att erbjuda !! Ett hårt svar, som var svårt att ta. Försäkringskassan tog kontakt med Bengt Persson, personalchefen, han ville träffa mig. Tillsammans med min psykolog träffade jag B.P, mötet tog ca.15 minuter. Hans budskap var klart, han hade inget att erbjuda. Kunde jag inte återgå till mitt arbete och min grupp, hade han inget att erbjuda i hela kommunen. Jag fick tre alternativ, att jag kunde säga upp mig själv få en summa på ca. 100.000 kr, eller bli uppsagd av kommunen, eller återgå till min tjänst. Ett hårt budskap som tog andan ur mig och gjorde att min mark ruckades ännu en gång och mitt mående fick sig en rejäl smäll.

Jag är inte bara djupt besviken och ledsen över att kommunen inte har kunnat erbjuda mig en omplacering inom kommunen, det gör också väldigt ont när jag märker att förståelsen för utmattningsdepression är lika med noll inom hönsen, ansvariga som bestämmer om min framtid. Var finns förståelsen, var finns min trygghet? Återigen tänker jag, hur kunde jag hamna i denna sits, jag har jobbat och tjänat inom handikappomsorgen i över 20 år, för att jag inte kan återgå så är budskapet ”säg upp dig eller så säger vi upp dig”. Frågan kommer igen, varför jag, hur kunde detta hända mig? Ser jag på min bakgrund, mitt öde eller kalla det vad man vill här i livet, vet jag i dag att det inte är konstigt att min kropp och mitt psyke har sagt STOPP. Men hur ska jag få omgivningen att förstå, omgivningen som är min arbetsgivare. RYCK UPP DIG, SLUTA TYCK SYND OM DIG SJÄLV, ja det är nog många andras tankar när man möter personer som mig, man blir tyvärr dömd. Och som min chef sa, det hade varit lättare om du hade förlorat ett ben och skulle rehabiliteras !Jag tror inte att någon försätter sig i denna situation, i denna smärta, ångest, otrygghet och detta mående självmant. Jag har i varje fall inte gjort det. Jag har inte förlorat mitt ben - jag har förlorat mig själv.

Min bakgrund

§ Uppväxt med en alkoholiserad pappa och känslokall mamma. Flydde från Saudiarabien med min son ( jag bodde och var gift där under ca. 3år) Levde på min vakt i Sverige under några år, rädsla för att pappan skulle komma och ta sonen. Jag träffade en svensk man, gifte om mig, levde i ett förhållande under misshandel under ett antal år, med långa jobbiga rättegångar.

§ Jag födde en son till ,1994, han föddes med en tarmsjukdom, fick astma, multipel födoämnesallergi, allergi mot pollen, djur o.s.v. Och senare diagnosen ADHD, för 1 år sen insjuknade han i svår bukspottsinflammation som spred sig till gallblåsa och lever. Han fick av detta en väldigt ärrig bukspottkörtel, som kommer att påverka honom resten av livet. så har hans liv sett ut nu under snart 15 år. Många långa inläggningar på barnsjukhuset under alla år, både i Helsingborg och på Huddinge sjukhus, som fortfarande pågår.

§ Jag har jobbat med utvecklingsstörda hela livet, vilket är ett krävande arbete, på senare år arbetade jag med autistiska personer.

§ Mamma fick en stor hjärtinfarkt, hämtade sig från den, ramlade och bröt höften. Hon hämtade sig något så när från det också. Pappa blir akut sjuk, bl. a. hjärtsvikt, inlagd på hjärtintensiven, men återhämtar sig ganska bra. Mina föräldrar har bara mig, och jag har funnits där för dom i alla år.

§ Stödet jag behövt för mig och min son, angående hans ADHD har varit under all kritik, resurserna finns inte på BUP i Landskrona. Jag gav mitt liv -min kraft – min ork till dom som behövde det. Jobbet krävde och sög min energi, min son med ADHD suger all min energi, mina föräldrar sög ur mig allt dom kunde.

För 3 år sen, när det var som tuffast på jobbet där jag också tagit på mig rollen som arbetsplats ombud, och min son hade det extra tufft , med mina sjuka föräldrar, rasade världen för mig. Ensamstående med 2 barn och mitt liv försvann in i ett mörker, en trötthet som inte går att beskriva i ord. Jag gav upp, eller rättare sagt min kropp, mitt psyke orkade inte mer. Jag var slut som människa, som mamma. Med medicin och samtalshjälp mår jag idag lite bättre, periodvis mår jag väldigt bra, men så möter man människor som är oförstående, som kommunens personal och deras, i mina ögon nonchalanta attityd, då rasar världen igen. Min anställning i kommunen var min trygghet. Vad har jag nu? Ska jag återgå till det arbete som jag vet att jag inte har ork till, mina krafter måste jag lägga på min son och hans behov. Jag önskar att jag kunde få arbetsträna, inom kommunen , inom något helt annat, ,något som inte suger all min kraft. Men vad? Ja jag vet inte, jag har ju alltid bara jobbat med utvecklingsstörda. Det stödet jag trodde att jag skulle få av min arbetsgivare finns inte. I mina ögon dömer dom ut mig på grund av att jag inte klarar att återgå till min tjänst. Jag är 42 år och har väldigt svårt att förstå och acceptera att det inom hela kommunen inte finns en enda liten plats för mig att få prova på något annat. Är den bistra verkligheten så här????
ETT TACK TILL ER SOM ORKAT LÄSA

P.S Ja den bistra verkligheten var så här, jag är en av dom 50.000 i Sverige som blir utförsäkrade till nyår !Jag fick säga upp mig från min tjänst, för att kunna medverka i fördjupad samverkan, som där tyvärr är lång kö till. Kommer jag att få någon ersättning efter nyår?Hur kommer mitt liv att se ut? När kommer jag med i fördjupad samverkan?Jag vet inget, jag vet bara att av kommun och facket fick jag inget stöd, jag hade ingen synlig skada, kanske var jag en av dom besvärliga som man ville bli av med. Hur har då allt detta påverkat mig idag ? Jag som var på väg att må bättre. Jag mår skit igen, ser ingen ljusning, vet inget om hur framtiden för mig och mina barn ser ut, hur ska jag kunna försörja oss ?Men ingen bryr sig, det är ju finanskris, jag är bara en vanlig medarbetare, som man lätt kunde sopa under mattan, en i statistiken. Jag tackar Landskrona stad för alla år jag fick äran att slita för er, var fanns och vad gjorde ni ?? INGET. TACK.
Så tillsammans med läkare, sjuksköterska och försäkringskassa, så är vi nu överens om att jag behöver något nytt.

"Utmattad"

Sjuka missuppfattar

2009-10-03T00:56:00.003+02:00

Den 16. september överlämnades 105.000 namnunderskrifter till riksdagen.

Gunnar Axén, ordf. i rikdsdagens socialförsäkringsutskott talade då om att alla dessa människor inte har förstått de nya reglerna.

Idag i Expressen
F-kassen slår rekord i avslag - nu hotas deras läkare till livet.

De sjuka frågar Gunnar Axén om han har några föreställningar varför det finns så många förtivlade människor?

Har de missförstått de besluten som utförsäkrade dem?
Har de missförstått de egna avslag?

...eller vad är det de sjuka, deras familjer och deras läkare inte har förstått?

Angående sjukersättning och de nya reglerna

2009-09-28T17:46:00.003+02:00

I början av sommaren hörde en handläggare av sig till mig och sa att det var mycket viktigt att vi hade ett rehabiliteringsmöte Senast i augusti.. Hur jag än mådde. För att i tid kunna handlägga mitt ärende gällande sjukersättning 50 % i o m att den går ut 1 februari 2010. Hon sa att hon skulle kontakta min läkare och min arbetsgivare och sedan kontakta mig när hon fått till en tid för möte.
När hela augusti har gått och nästan hela september, ringde jag till Försäkringskassan eftersom jag inte hört något och eftersom det skulle vara så lång handläggningstid.Jag hade då fått en ny handläggare som inte sa ett ord om varför de inte hört av sig. Däremot fick jag veta hur det ligger till, här är ungefär hur samtalet var (jag är A och handläggaren är H).

H: Ja, hur känner du, kan du tänka dig att börja arbetsträna Nu eller göra annan aktivitet?
A: Ööööhh…(Det står stilla i huvudet på mig.)Vaddå?
H: Ja, alltså för att komma igång nu. Det finns bl. a. ett projekt där man kan läsa ett språk eller göra något kreativt. Men då måste du byta mottagning. Eller om du känner att det är dags att pröva på arbetsträning nu, och göra det i tio veckor.
A: Ööööh...(det går runt i huvudet på mig) ja, alltså jag står i kö för arbetsterapi och för kroppsterapi och jag går på KBT. Men enligt mig själv och min terapeut samt min läkare är det för tidigt för mig att börja arbetsträna.
H: Det är så att du utförsäkras i januari 2010. Så då gäller det att komma igång innan dess.
A: (Jag grips av panik.) Ok. Men om jag fortfarande är sjuk då?
H: Det blir så ändå.
A: Är det då man ska till Arbetsförmedlingen? Och vad ska man göra där?
H: Ja. Det vet jag inte riktigt men man ska få någon form av aktivitetsstöd.
A: Men jag har en fast anställning som jag planerat att återgå till när jag är frisk. Ska jag anmäla mig på Arbetsförmedlingen och säga Hej jag är sjuk och har en fast anställning men jag skulle vilja anmäla mig här?
H: Ja.
A: (Jag blir tyst och sitter med gråten i halsen.)
H: Du har ju tre månader på dig nu att arbetsträna, så du kan väl tänka över det och diskutera det med din läkare och terapeut?
A: Jag har arbetstränat flera gånger tidigare men då har det varit för tidigt och inte fungerat. Om jag börjar för tidigt igen kommer det braka ihop.
H: Ok.
A: Så fr.o.m. februari 2010 så är det: Tack och hej för mig?
H: Ja.
A: Men jag är mitt uppe i justeringar av mediciner och min terapeut och läkare anser inte att det är läge att jag arbetstränar ÄN. Men då spelar det ingen roll?
H: Nä, man kan få förtidspension permanent men det är mycket svårt.
A: (Jag börjar gråta.)... jag kämpar varje dag med mig själv. Jag kan inte skynda på detta. Men då har jag inget val då?
H: Nä.
A: Det verkar som att ingen riktigt vet vad detta går ut på?
H: Nä.
A: Jaha...(Här kan jag inte tänka.)
H: Gör så här att du diskuterar detta med din läkare och terapeut, så hör du av dig till mig efter det, vi kan låta det vara en månad men sen tar vi tag i det, då har du november, december på dig.
A: Ja då gör jag väl det. (Får en känsla av apati.)
H: Det är bara att ringa eller maila mig om det är något du undrar över sägs med en hurtig ton.
A: Ok. Hejdå.

Hur kan man gå ut med nya regler gällande sjukersättning när det inte finns ett klart och tydligt svar på hur den nya hjälpen ska gå tillväga?!Hur kan man bara bryta av människors rehabilitering utan hänsyn till läget gällande medicinering, väntan på terapi m.m.?!

Jag vet inte hur jag ska orka med detta. Jag var på väg framåt, uppåt men nu rasade allt ihop, så känns det just nu för mig. Denna press kommer försämra många sjukskrivnas hälsa. Det är jag säker på. Om jag utgår från mig själv som har utbränd/ångest/panikångest i bagaget och som jag vet många med mig har i dagens samhälle. Detta är en mycket hög stressfaktor, framför allt för att man inte får några tydliga svar. Det handlar om människors liv.

”ALLA är inte med”

Öppet brev till socialförsäkringsministern

2009-09-27T20:35:00.007+02:00

Pressmeddelande 09.09.23
Skribenter: Kamratföreningen Vänkraft FFPF
Kontakt: 0522-697752

Följande brev får återges, sammanfattas och/eller citeras av media med syfte att beskriva situationen för sjuka i samhället.

Nu orkar vi inte se mer elände!

Föreningen vänkraft har sedan länge sett hur illa sjuka far av de nya reglerna trots att det i media påstås att det inte finns några belägg för detta. Vi kan inte längre stå och se på hur våra medlemmar och andras liv förstörs. Istället för att hjälpa sjuka till ett värdigt liv utförsäkrar man folk och nekar dom rätten till bidrag, utåt sägs det att ohälsotalen minskar. Föreningen har bland annat medverkat i press runt om i landet med sitt arbete under namnet "Ge oss Rättvisa" och samarbetar sedan en tid tillbaka med nätverket RESURS - Respekt för Sjuka och Utsattas Rätt i Samhället. RESURS är ett partipolitiskt obundet nätverk med medlemmar över hela landet.

Christina Husmark

När vi såg att svårt sjuka människor sedan de nya sjukreglerna, for så illa och blev så mycket sämre, människor som tvingades gå till socialen för att söka försörjningsstöd och göra sig av med allt av värde, satte vi ner foten - Nu får det vara nog! Vi hade bara för några veckor sedan ett självmordsförsök i föreningen. En medlem som inte orkade kämpa mot försäkringskassan längre.

Som ni vet kontaktade vi alla riksdagspartierna för att ge dessa sin syn på de nya reglerna, du är en som har fått brevet av oss, och dessutom två gånger. I det sista bad vi er att avböja om ni inte ville medverka. Vi ser detta öppna brev som vår enda chans att få höra av dig.

På vår hemsida kan ni läsa berättelser från några av de som drabbats. Berättelser där föräldrar berättar att deras barn är de enda som gör att de orkar kämpa. En medlem undrar vad han ska ge sin dotter för framtid när han inte har någon framtid själv.

Som vårdpersonal borde man veta att man inte kan tidsbegränsa sjukdom, det går inte och det kommer aldrig bli så, man måste utgå från individen. Man måste låta sin sjukdom läka ut och under tiden ge de sjuka den hjälp och det stöd de behöver för att komma tillbaka. De som inte kan jobba ska få hjälp till ersättning och erbjudas möjlighet att få en värdig vardag och framförallt, ett värdigt liv. Ni pratar om att ohälsotalen sjunker, det är klart de gör när försäkringskassan drar in på ersättningar och människor skickas till socialen!

Gunnar Axén från socialförsäkringsutskott ställde upp i tv efter namnöverlämningen på Mynttorget den 16/9 och sa att det inte finns några belägg för det som påstås. Om ni vill kan ni besöka oss, komma till vår förening och träffa alla dem som tvingats gå till socialen efter att ha drabbats av de nya sjukreglerna.

Kom ner på jorden och gå ut och möt de sjuka! Det har till och med sagts att era politiska motståndare driver propaganda på låg nivå! Var har demokratin tagit vägen? Varför lyssnar ni inte på oss!

Dessutom har Sverige Europas näst högsta arbetslöshet - var hade ni tänkt placera alla utförsäkrade på vanliga jobb när det är svårt, ja ibland omöjligt för friska att få jobb?? Ska ni "rehabilitera" sjuka på kort tid och anse att de är arbetsföra och sedan skicka dom till socialen.

Vi vädjar till er att ställa er upp, se de människor som drabbats i ögonen och ta debatt med dom. Stå upp och erkänn att ni har gjort fel och att ni ska hjälpa dom som drabbats och skrota utförsäkringslagen.

Vi vädjar också till er att jobba utifrån de sjuka, inte sitta på hög nivå och ta beslut över de sjukas huvud och sedan gå ut i kampanjer och tala om hur bra det blivit. Ni vinner inget på att ljuga och skönmåla verkligheten för att vinna röster. För vad ni än säger vet vi att ni har fel, ni ljuger. Vi har tusentals sjuka ute i landet som också vet, men dessa betyder tydligen inget. Ni verkar inte ens vilja möta dom och föra dialog.

Bakom varje läkarintyg finns det en människa, en människa som behöver allt stöd i världen för att komma tillbaka. En människa som inte ska misstros och bli friskförklarad av försäkringskassan och framförallt inte av en läkare som aldrig sett personen i fråga. Vi behöver inga förtroendeläkare i landet som omyndigförklarar en hel läkarkår och de sjuka. Ta de pengarna och lägg på de sjuka istället!

Vi har i dagarna hört att ni ska lägga 10 miljarder på att gynna de som redan har ett fast arbete och framförallt bra ekonomi. Varför inte satsa dessa pengar på att införa jobbcoacher i varje kommun och att lagstifta en skyldighet för alla landets kommuner att ha aktivitetshus där sjuka kan träffas och få en värdig vardag. Varför inte satsa pengar på lönebidrag och göra platser där sjuka som har möjlighet kan jobba helt efter egen förmåga.

I vårat arbete under namnet "Ge oss Rättvisa" har vi stött på så oerhört mycket positiv respons, faktiskt så gott som bara positiv respons från både sjuka, friska och behandlande personal. Och alla har samma åsikter: de bedrivs en hetsjakt på sjuka som är sjuk. Vi har i tidningarna kunnat läsa om folk som skulle bevisa att de riskerade dö inom de närmaste månaderna för att inte få sänkt ersättning, vi har läst om de som försäkringskassan sagt ska ligga och arbeta och vi har hört om de som blivit utförsäkrade och inte vet var de ska ta vägen. Det här är verkligheten!

Sen är vi oerhört frågande till den ersättning ert nya rehabiliteringsprogram, också kallad "experimentverkstad" innefattar. Kan ni förklara för oss hur en människa under 25 år som inte tidigare har haft arbete ska klara sig på mellan 1.000 till 2.500:- per månad. Eller hur en individ utan a kassa ska överleva på 220:- per dag, fem dagar i veckan? Är detta ett skämt eller har vi sett rätt?

Snälla Husmark och ni andra på socialdepartementet, vi ber er att tänka om! De sjuka är också människor! Och snälla, skrota utförsäkringslagen!

Hälsningar
Kamratföreningen Vänkraft
www.kompis.tk

Brev till Husmark och Axén

2009-09-26T01:37:00.004+02:00

Ang. den nya sjukförsäkringslagen så säger ni att vi sjuka inte behöver oroa oss och vara rädda för att hamna utan ersättning.

Ni säger att vi sjuka har missuppfattat det hela.

Men det jag fattat är
att med de papper jag har idag från FMR och FK och mina läkare hade jag innan den nya lagen haft rätt till permanent sjukersättning (varför kan det inte få heta SJUKPENSION? alla dessa namnbyten är ju bara förvirrande).
Efter den nya lagen så innebär samma yttranden och utlåtanden att jag nästa höst kommer att utförsäkras ur sjukförsäkringen.

Jag bara undrar; NÄR blev jag frisk?

Jag mister min sjukersättning och jag mister min AFA-försäkring.
Jag kommer inte att klara att arbeta och inte heller att arbetsträna eller delta i något introduktionsprogram.

Och ja - jag har försökt. Många gånger.
Men det går inte.
Jag har dessutom varit sjuk väldigt länge och blir bara sämre.

Så säg inte till mej att jag missuppfattat den nya lagen. Jag vet precis vad som väntar.

Och i alla de debattartiklar och insändare jag läst som ni skrivit så känner jag ert förakt för mej som drabbats av sjukdom.

Som om jag skulle ha kunnat gjort något åt det som om jag valt det själv.

Som om jag själv valt att inte bli frisk utan hellre vill ligga i sängen och lata mej.

Nästa höst står jag helt utan ersättning. Det har jag inte missförstått.

Men jag tror att ni inte förstår att sjukdom inte går över genom indragna ersättningar.
Jag kommer att vara lika sjuk nästa höst som nu om inte värre eftersom min sjukdom påverkas av stress.

Vad jag inte kan förstå är varför ni i "alliansen"vill att man som sjuk inte ska få behålla sin sjukersättning och sin försäkring under tiden man genomgår alla nya introduktionsprogram och arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller vad ni nu valt att kalla dem.

Låt sjuka behålla sina ersättningar och försäkringar! Då behöver man ju inte må dåligt på grund av den ekonomiska stressen och man kan få försöka komma igen i lugn och ro och i sitt eget tempo.
Och framförallt först rehabiliteras medicinskt, dvs få rätt diagnos, rätt behandling m.m. och sedan arbetsträna om man klarar det och sen prova lönebidragsjobb, nystartsjobb eller vad ni nu valt att kalla dem, m.m.

Varför är det så viktigt att sjuka ska föras över till Arbetsförmedlingen utan att få behålla sin sjukersättning och sin AFA-försäkring?

Ni säger att om man inte klarar introduktionen på Arbetsförmedlingen så kommer man få tillbaka sin ersättning?
Men varför kan man inte få behålla sjukpenning eller sjukersättning och sina försäkringar hela vägen fram?
Ni måste ju ha en anledning till detta.

Sjukförsäkringen ger enorma överskott och fusket visade sig vara minimalt. Så det kan ju inte vara ekonomiska skäl.

Och kränk mej inte genom att påstå att jag kommer att få ersättning och kunna överleva på 1.115 kr i veckan FÖRE skatt - för det kan jag inte.

Idag får jag ca 10.000 kr i månaden efter skatt (sjukersättning och AFA-försäkring).På det kan jag överleva och betala min bostad, min bil och min mat m.m.
Nästa höst blir jag bostadslös. Varför ska jag behöva bli bostadslös för att jag drabbats av sjukdom?

Och "snabbspåret" till a-kassan har jag ingen nytta av eftersom jag gick ur a-kassan för länge sedan eftersom jag inte omfattades av den trots att jag betalt in till den under alla år.
Snacka om lurad....

Och hur ska man förresten uppnå arbetsvillkoret på 3 månader om man inte har ett arbete att gå tillbaka till?
Och om man har ett arbete att gå tillbaka till i 3 månader ska man sen säga upp sig för att få a-kassa under introduktionsprogrammet?
Och först en karensperiod för att man sagt upp sig själv?
Är man då överhuvudtaget aktuell för detta introduktionsprogram? Då har man ju varit arbetsför i 3 månader?

Och ljug mej inte rätt i ansiktet genom att påstå att jag får tillbaka min sjukersättning om jag är för sjuk för Arbetsförmedlingen.

Hur ska det gå till menar ni?

Ska jag inte då ansöka om sjukpenning eller sjukersättning på vanligt sätt och börja om från början igen?
Men det kan jag väl inte heller om jag inte först varit "frisk" en period eftersom ni numera tidsbegränsat hur länge man får ersättning vid sjukdom?

Så förklara för mej exakt vad det är jag missuppfattat och förklara varför inte sjuka kan få behålla sina ersättningar (sjukpenning, sjukersättning och försäkringar) hela vägen tillbaka till hälsa och arbete.

Och förklara gärna också hur ni kan tycka att det är rätt att ta pengar ur vår sjukförsäkring till skattesänkningar åt de som arbetar.

Hur gör det mej frisk?

Tack.

Utförsäkrad

2009-09-24T17:38:00.003+02:00

Med ett högt smattrande ljud kom en lågt flygande helikopter i vitt med röd och blå rand längs sidorna inflygande över Näset längs Kagghamrafjärden, åkte mot Vårsta och Tumba. Solen sken den tidiga februarimorgonen, luften fylldes av ångan av min och min hästs andedräkter. Jag stod en timme hemma vid stallet med mitt fullblodssto, som jag av erfarenhet vet är mycket ljudkänsligt, väntande på att helikoptern skulle återvända för att åka tillbaka. Stoet hade jag visserligen försett med både bomull i öronen och huva, men en helikopter på låg höjd skulle medföra en mycket hög risk att hon blev rädd och skenade. Efter ytterligare en stund ansåg jag att faran nog var över, red ut en kort sväng, men när jag i sakta mak skrittade hemåt för att vila lite inför nattpasset som väktare hörde jag helikopterljud, jag stannade för att försöka rekognosera var den var, men såg ingenting. Ändå hörde jag ljudet öka i styrka och antog att den följde vattenlinjen längs hallfjärden. Plötsligt ser jag den närma sig i full fart lågt flygande precis över grantopparna följande stigning på höjden jag står på. Mitt sto är redan nervöst sedan innan och stegrar sig emot helikoptern i samma stund som den kommer emot oss. Jag faller på min högra sida, och ser sedan i ultrarapid i ena ögonvrån hur stoets öga och hals närmar sig ovanifrån. Sadeln kommer emot mig som ett godståg, och när den i full fart slår i min axel svartnar det för mig och jag svimmar av.

När jag vaknar till liv igen värker kroppen överallt, jag ser och framförallt känner att stoet ligger över mina ben och höfter. När jag vrider på huvudet ser jag två skodda hovar som ligger alldeles stilla, jag tar tag i några grästuvor för att snabbt försöka dra mig loss. Känslan av panik lurar i mitt sinne, men jag försöker lugna ner mig själv och tänka logiskt för jag inser att det är bråttom. Hon får på inga villkor känna min panik eller höra något prassel i skogen, för då är det slut med fröken Broman. Till slut kommer jag loss och märker att både skor och strumpor blivit kvar under hästen. Jag kravlar mig mödosamt upp på en sten som finns intill, och börjar känna en stelhet i min ömma kropp. En molande värk gnager hela tiden i höfterna och armarna har liksom tappat kraften. Ena halvan av min kropp vill inte riktigt lyda mina order. Mitt sto har hela tiden tittat på mina förehavanden med lugna ögon, och när jag säger till henne att resa sig upp, tittar hon frågande på mig innan hon sakta, sakta drar sig upp, medan hon hela tiden har ögonkontakt med mig. Jag pratar lugnande till stoet och manar på henne försiktigt. "Kom igen då gumman. Res dig upp! Det är okey! Livrädd att hon skall springa hemåt skyndar jag mig att fånga in henne. Det är den inbyggda instinkten att hämta hjälp som driver mina ben, för kraften har för länge sedan ebbat ut. Adrenalinet pumpar på som efter ett tungt cykellopp när man gått i mål.

”Från en sekund till en annan hade jag plötsligt förvandlats från en mycket aktiv, livsglad tjej med så kallad "vinnarskalle" som varit aktuell både för fotbollsspelande i tredje divisionen och trampat både i recykling-loppet och tjej-trampet med goda resultat, till en tjej med ständig värk, muskler som inte lyder och sömnproblem. Kroppen vill, men kan inte längre göra det jag ber den om. Att försöka gå i mer än 30 minuter är en pina. Höfterna som en gång glatt hade kastat sig upp i sadeln, eller sprungit flera mil klarade inte av någonting som frestade på. Att cykla var en total omöjlighet.”

När jag blivit skjutsad till sjukhuset av en snäll granne och äntligen kommit upp på en bår som ställdes i korridoren blev jag plötsligt akut kissnödig och fick till slut tag på en surt muttrande sköterska som körde min bår till toadörren för att där med ursäkten "förlåt men jag har en patient." Hon lämnade mig åt mitt öde. Med envishet och akut kissnödighet tog jag mig in på toan, gjorde mina behov och stapplade sedan ut därifrån. En annan sköterska som sett mig komma ut från toan ansåg att jag inte behövde helkroppsdatormografi, och de stod där dividerandes medan läkaren tog tag i mina blåslagna ben "Släpp!" skrek jag med tårfyllda ögon. "Det gör ont! Han drog upp byxorna, såg de nästan svarta benen och vände sig sedan till sköterskan. "Ta hela kroppen, och ge henne något smärtstillande." Det dröjde inte länge innan de kom med smärtstillande kontrastvätska som kopplades in i min mörbultade smärtande kropp. När jag sent omsider fick prata med läkarna täckt av svarta blåmärken överallt var de mycket positiva och sade att jag nog skulle vara på benen om 14 dagar, de körde iväg mig till en annan avdelning av akuten där de sedan beordrade mig att kliva av britsen. Jag skrek av smärta och tårarna rann. "Nej men oj då hade du så ont. När du kom in sade personalen att du hade gått på toaletten själv." Sade en utav kvinnorna som trippade runt.

Ha, säg 14 år istället, eller aldrig mer!

Efter 14 dagar med ständig värk och brist på sömn träffade jag en ny läkare som tyckte att jag skulle börja arbeta 4 timmar i veckan. På kryckor haltar jag med gråten i halsen ut från mottagningen och går in på toaletten för att stoppa i mig mina morfintabletter som gör att jag åtminstone kan röra mig. Ländryggen värker trots tabletten och jag försöker lägga mig ner en liten stund på stolarna inne i väntrummet innan jag går ut på parkeringen med små, små myrsteg och tråcklar mig in i bilen för att åka hem. Orden och flinet läkaren hade när han sade dem var som en fet smäll i ansiktet! Väl hemma lägger jag mig ner med Gula sidorna och letar ett rehabiliteringsställe som kanske kan hjälpa mig.

"Du har för stora skador för att komma till oss. Säger de på flera ställen. På nästa säger de bara "Att du LEVER!" På det näst sista stället jag provar på svarar en kvinna med snorkig röst att "Du får försöka hos någon annan, vi tar inte emot några nya patienter." Till slut ringer jag till ytterligare ett ställe som bara har en telefonsvarare. "Var vänlig lämna namn…" Jag lämnade mitt namn och telefonnummer ett tiotal gånger innan de slutligen ringer mig och talar om att "Javisst kan jag få komma, men väntetiden är på en och en halv månad!"

Jag är hos läkaren i Storvreten som tycker det är bra att jag hittat någon, men att jag helst skulle börja NU! Tyvärr har han ingen att rekommendera. I sakta mak med myrsteg går jag på korta promenader med min hund längs asfaltsvägen som slingrar sig genom vår by för att när jag kommer hem lägga mig på rygg gråtandes av smärta och uppgivande. På nätterna kan jag inte vända mig utan måste först vakna och sedan dra runt mig med mina axlar som fortfarande värker av smällen från sadeln och marken. Balansen fallerar och cirka en gång i veckan trillar jag utan orsak omkull. Senast det hände var när jag skulle klättra ner från sovloftet och föll handlöst rätt ner i golvet. Armbågen fick sig en ordentlig smäll och höften fick om igen agera mottagare. Dags för sjukhusbesök igen! Och det är bara början på eländet. Efter ett tag blir det sjukhusfärd igen! Då har jag åkt på dubbelsidig lunginflammation efter kontraktionen av lungorna när jag föll av min häst. Bakteriehalten som i normala fall skall ligga på tio har åkt upp till trehundra! I hemmet ökar stressen och oroligheten över allt som händer, sonen undrar om jag aldrig skall bli frisk och börja leka med honom igen. Mannen i huset går muttrande omkring. Orolig över ekonomin som nu vilar på hans axlar. Hemma igen börjar jag gå hos en omt 3 utbildad sjukgymnast, men resan dit är en plåga. Tabletterna jag fått hjälper inte mot smärtan, det enda som händer är att jag blir luddig i huvudet och seg. De beslutar att jag skall börja arbeta några dagar, och sedan vara sjukskriven 14 dagar i taget. Arbetsträna som det så vackert heter. Ja, ja allt går säkert om man är full med morfin som jag då var, men värken finns ändå ständigt där som ett molande.

Sommaren kommer med varma vindar och solkyssta kinder, men hos mig kommer bara oron ännu mer. Sjukgymnasten jag haft går på semester i tre månader! Ett möte med läkaren på Storvreten, försäkringskassan och min arbetsgivare slutar med att läkaren vill att jag skall arbeta 4 timmar med anpassade arbetsuppgifter. Arbetsgivaren försöker få honom att ändra sitt beslut och istället skicka mig på Rehab, men det är tji. Läkaren lyssnar inte alls och reser sig halvt om halvt för att gå ut innan de pratat färdigt. Till slut byter han åsikt och säger "Okey, vi skickar dig på rehabilitering så får vi se om det hjälper. Sjukskrivningen fortsätter tills det gett resultat." Min närsyn börjar snabbt bli sämre, och ett besök hos en optiker visar att mitt öga rycker. Försäkringskassan följer rådet och jag fick på grund av semester sitta och åka runt till olika Rehabställen som turades om att vara öppna. Nåväl, i slutet av augusti månad kommer sjukgymnasten tillbaka och jag går brunbränd och med tillförsikt dit för att få hjälp. Morfinet och smärtan gör att mitt vanligen klara minne sviktar och jag får be mina kära att påminna mig om saker jag skall göra.

　
När jag träffar min läkare den sista november lutar han sig bak i stolen, lägger armarna i kors, sedan tittar han uppifrån och ner på mig och säger "Jaha, nu börjar sjukskrivningen närma sig sitt slut, så nu måste du leta reda på ett jobb." Jag frågar hur lång tid jag har kvar, och han tvekar en kort sekund innan han svarar "Cirka 1månad för då har du varit hemma i 365 dagar."Jag går med tunga fötter ut från mottagningen och funderar för mig själv på vilken arbetsgivare som skulle vilja ha mig? En kvinna på fyrtio som lever i en å av smärta dygnet runt, blek av trötthet, gör allt för att överleva dagen. Att sitta på en vanlig stol går inte längre annat än mycket, mycket korta stunder, och hemma sitter jag på en kudde för att avlasta bäckenet En kudde bakom ryggen krävs alltid när jag sitter. Efter 10 minuter är värken alltför påtaglig och tvingar mig upp. Som tur är kan jag lämna sonen på snart 5 år på dagis för att sedan åka hem och försöka få en kort blund, och när han kommer hem leker han i sitt rum. Tröttheten ger i sin tur nya symptom.

Den 23 december får jag ett vitt kuvert med försäkringskassans stämpel i brevlådan, och när jag öppnar det ser jag att det är ett beslut om att jag från och med den 9 januari 2009 kommer att vara utförsäkrad från försäkringskassan och måste söka jobb eller börja jobba på mitt nuvarande jobb. Hm, vilket vaktbolag vill ha en halvtomhalvt halt medelålders kvinna som måste ligga stora delar av sin vakna tid på grund av alltför stora smärtor. Som anställd? Inte min firma i alla fall. Jag jobbar febrilt med att få tag i någon som kan hjälpa mig med att snabba på läkningen av mina skador. Samtidigt försöker jag under julhelgen att få tag i folk som kan hjälpa mig att överklaga beslutet. Det måste nämligen ske innan den 28:e december, så tiden var knapp! Till slut hittar jag den 23 januari 2009 en ortopedläkare som sjukskrev mig. Läkaren på försäkringskassan beslutar att jag är för frisk för att vara sjukskriven och säger att jag måste överklaga det beslutet eller arbeta heltid i 90 dygn för att sedan få en ny sjukskrivningsperiod på 364 dagar.

I dag är läget så här:

Jag är utförsäkrad med noll inkomst Skadorna jag fick vid fallet för 1,5 år sedan finns fortfarande kvar med samma styrka och tänderna jag bet sönder finns inte mer, men ändå har jag ont i ansiktet varje natt. Det är ju då alla smärtor ljummar som värst. Har sökt tid hos ögonläkare på grund av synrubbningarna, men ännu inte fått någon. Väntetiden är på fyra månader. Nacken är skadad och skapar migränsmärtor som kommer och går. Axlarna och skuldrorna saknar ork och rister av smärtor. Bröstkorgens mitt smärtar och att ta djupa andetag är omöjligt. Revbenen som fick en ordentlig smäll har hamnat snett och smärtar trots att jag fått flera behandlingar av kiropraktor. Ländryggen och korsryggen värker ständigt. Låren domnar och jag får klappa på dem för att "väcka" dem. Fötterna domnar bort med jämna mellanrum, både själva foten och under fotsulorna. Händerna och fingrarna smärtar ständigt. Slutligen är det sömnen som fallerar. Hittills har jag av alla dessa nätter bara sovit tre hela sedan olyckan och hade då hjälp av starka tabletter.

Sedan har vi min stackars, stackars familj då som får ta den värsta stöten. Min karl får jobba häcken av sig för att få in pengar till oss, och oftast är jag trött och sur på grund av sömnbrist och smärta. Sonen har börjat sexårsverksamheten och är borta till ett om dagarna. Min vackra fullblodshäst som är början på en framtidsdröm jag har kan jag inte längre rida (jag har tävlat i dressyr och hoppning utomlands i amatörlandslag) Att mocka är inte att tänka på, eftersom risken att jag ramlar över containerkanten är för stor när min kropp inte längre lyder mina signaler. Därför vågar jag inte längre ens försöka köra kärran dit, och får be min kära sambo att hjälpa mig varje kväll. Jag känner mig som en gammal tjatkärring på 65! Jag var en självständig tjej som klarade mig själv, var ständigt på resor och hade alltid nya projekt på gång. Idag är jag bara en liten ledsen spillra som envist klamrar mig fast vid hoppet att en dag bli frisk, eller…i alla fall smärtfri.

"M.B."　

Brev skickat till Gunnar Axén

2009-09-18T15:34:00.005+02:00

"Hej! Brev skickat till Gunnar Axen.

Jag var med på mötet på Mynttorget. Jag fick hjälp att ta mig dit, en jättejobbig resa då min kropp inte klarar så mycket. Jag är själv sjuk och har ej blivit beviljad sjukpension, jag har inte blivit erbjuden någon rehabilitering. Jag har varit sjuk i 9 år. Jag hade 100% sjukersättning tidsbegränsad men plötsligt enligt nya regler så blev jag helt frisk. Nu har jag fått avslag från Försäkringskassan i Uddevalla igen då jag sökt 100% sjukpension. Jag har fibromyalgi som har ett eget sjukdomsnummer. Jag har sådan värk att jag ibland bara ligger och kräks. Jag kan bli sängliggande upp till 3 dagar. Jag har försämrad lungkapacitet, Astma, Diabetes, IBS "Nervös tarm med blodiga diareér", allergi, och dåligt immunförsvar m.m.

Hur ska jag kunna arbeta med detta? Hur ska jag ta mig till ett arbete när jag kräks av smärta och får springa på toaletten hela tiden? Eller de dagar jag får svårt att andas? Jag kan förstå om de som blir sjuka nu kanske får den hjälpen direkt?Men vi som hamnat emellan då? Vad ska vi göra? Vissa sjukdomar går ej att bota!

Tycker du själv att det är rimligt att arbeta med dessa sjukdomar?

Väldigt besviken att du sade att allt är ett missförstånd när jag själv inte fått någon hjälp och nu ska jag inte få ersättning heller. Skall dock påpeka att jag har 50 % sjukpension så då ska jag leva på 5000:- mån? Det påverkar hela min familj och mina barn. Jag är 48 år gammal och har legat på kalla plåtar på Uddevallavarvet och svetsat och jag har arbetat hela mitt liv från att jag var 16 år gammal. Är detta tacken när jag blev sjuk och inte klarar mig själv?

Jag har läkarintyg, papper på tester från arbetsförmedlingen som visar hur svårt det är för mig. Inget av detta tas det någon hänsyn till. På måndag ska jag gå in på FK för att kräva bli rehabiliterad. Mina obotbara sjukdomar ska botas så att jag kan arbeta.

Nedskrivet av min fru då jag ej klarar längre tid vid datorn."

"Hr Nilsson"

Min sjukhistoria

2009-09-10T18:18:00.003+02:00

Efter senaste försämringen av mitt hälsotillstånd sliter förtvivlan och uppgivenheten i mig. Det känns som vid en kraftig maginfluensa utan mat i 3 dagar. Jag är darrig och har dimsyn, världen gungar, benen viker sig och hjärnan är så trög, så trög. Likt ett sårat djur drar jag mig undan från nära och kära. Det känns alltför smärtsamt att inte klara av deras ljud eller ens deras rörelse i närheten av mig. Varje ord direkt vänt till mig är som tortyr. Hjärnan försöker förstå och försöker hitta något vettigt att svara, men det går så trögt. Orden vill inte infinna sig och ett meningsfullt samtal blir omöjligt. En fråga från barnen sliter i mig. Vad sa de? Måste jag fatta ett beslut? Fråga pappa, jag vet inte, orkar inte, kan inte! Min dag att köra yngsta dottern till handbollen. Vad gör jag? Som tur är vi 2-3 familjer som turas om att köra barnen. Det behöver inte bli så ofta, men det gör det också svårare att lämna återbud när min dag kommer. Att ringa och försöka förklara att man inte kan när hjärnan inte orkar formulera orden är jobbigt. Vad säger man? Jag är för trött? Det låter inte bra, vem förstår det? Igår var det bara min dotter som skulle dit, det fick bli att avstå träningen. Idag måste jag ringa hem hennes pappa från jobbet. Jag önskar jag hade riktig influensa. Då hade folk förstått. Nu går det inte att förstå. Jag är för trött, hur låter det?

Jag måste sova, det bästa sättet för mig att åtminstone tillfälligt fungera lite bättre. Brukar somna som en stock vid de här tillfällena men inte nu. Tänker på Christina Husmark Pehrssons "introduktionsprogram" och känner hur fel allt är! Hur skall sådana som jag orka ta oss till AF? Hur skall vi ta oss dit? Jag kan inte köra i det här tillståndet. Taxi? För dyrt! Min man? Nej, vill och kan inte be honom om mer nu! Om jag kommer dit, vilken nytta skulle jag göra? Vilken nytta skulle åtgärden göra mig? Vill att människor skall förstå, måste skriva nu, medan jag själv känner och minns hur det är. Startar datorn, jag försöker samla tankarna, letar efter ord. Jag söker inspiration och försöker skriva in några webbadresser. Fingrarna slinter och adresserna blir fel flera gånger. Nej, jag MÅSTE sova, får skriva imorgon istället. Jag får passa på direkt innan tröttheten förlamat mig igen (*Se fotnot). Vanmakt och ångest! MÅSTE BLI FRISK!

Jag känner mig så ensam i min sjukdom. I ett tidigt skede av min sjukdom för många år sedan när barnen var dagisbarn båda två och jag totalt sett var mycket sämre än nu, fick deras pappa ta ett stort ansvar samtidigt som han hade en tuff situation på jobbet. Det ledde till att han själv drabbades av utmattningssyndrom och det tog över ett år innan han kunde komma tillbaka på full tid. Sedan dess har han haft ytterligare en kortare periods sjukskrivning (några månader) av samma orsak. Han trivs på jobbet men har fortfarande mycket att göra, så jag kan inte belasta honom med mina problem också. Han gör redan mycket mer än vad jag tror en "normal" man gör i familjen p.g.a. mitt sjukdomstillstånd, men bara i absoluta nödfall ber jag honom om extrastöttning här hemma. Han säger sällan nej, men vad gör vi om han återigen blir långvarigt sjuk? Nu gäller det inte längre bara den direkta personliga tragedin med att hans hälsa raseras, nu gäller det också familjens ekonomiska överlevnad. Och allt är mitt fel! Stackars mina barn och stackars min man! Om jag bara inte hade gått och blivit långtidssjuk...

Att dra hela min sjukbakgrund skulle ta för lång tid och känns inte relevant just här. Men för ett antal år sedan fick jag diagnosen Kroniskt trötthetssyndrom, hade full tidsbegränsad sjukersättning och jag bedömdes efter utredning ha noll procents arbetsförmåga. Jag blev dock bättre och tog själv initiativ till att komma tillbaka och började för ett par år sedan jobba igen på halvtid. Detta efter ett halvårs långsam upptrappning och arbetsträning. Sedan årsskiftet har jag blivit försämrad igen. Det fungerade inte att jobba längre och jag fick 50 % sjukpenning (samtidigt med 50 % sjukersättning). Nu har Försäkringskassan bestämt att jag visst kan jobba de 50 % jag tidigare haft sjukpenning i något odefinierat arbete. Jag har dock inte protesterat mot detta, då jag vill göra något vettigt av tiden och de perioder jag mår bra tror jag t o m själv att jag har 50 % arbetsförmåga. Jag har börjat plugga på distans, vilket funkat bra innan senaste bakslaget eftersom jag slipper tröttande resor och kan plugga när jag har mina bättre stunder, men när bakslagen kommer så fylls jag av förtvivlan. (Däremot kan man ju egentligen fundera på om 50 % distansstudieförmåga är detsamma som 50 % arbetsförmåga? Man kan inte försörja sig på att studera.)
Det som känns jobbigast just nu är att beslutet för min tidsbegränsade sjukersättning på 50 % som skulle förlängts (med de sista 6 månaderna innan jag tvingas in i någon tvångsarbetsyssla) fr.o.m. 1 augusti ännu inte är godkänd och klar! Kanske är jag alltså inte bara 50 % utan 100 % arbetsförmögen enligt regeringen och försäkringskassan, och detta t o m retroaktivt fr.o.m. 1 augusti?

*Fotnot: Detta är skrivet just dagen efter allt jag upplevde här ovan. En typiskt vanlig "dålig dag" i mitt liv. Just nu mår jag hyfsat. Hjärnan går trögt, men den hankar sig fram ändå. De senaste dagarna har jag haft ca 2-3 liknande "hyfsat" användbara timmar på förmiddagarna efter minst 12 timmars sömn, innan den fullständigt förlamande tröttheten knockar mig totalt igen.

"Friskförklarad"

Ska jobba trots sjukdom

2009-08-28T16:27:00.002+02:00

Tuija Saari är för sjuk för att arbeta men Försäkringskassan tycker att hon ska jobba halvtid.

Läs hela artikeln om beslut bortom all förnuft

Göteborg-Posten

Hur ska det sluta?

2009-08-25T18:27:00.003+02:00

Livet börjar vid 40 sägs det, men jag börjar tvivla. Jag kommer från en stökig uppväxt, det kunde lika gärna ha slutat med alkohol/droger för min del. Efter 9:an började jag jobba, hade flera jobb samtidigt. Jag började bygga upp en egen fast grund att stå på, egna pengar och fick tillvaron att gå runt. Vid 19 år fick jag ett fast jobb inom måleribranschen som lärling, lyckan var enorm. Träffade min sambo, vi skaffade oss en lägenhet. Han har följt mig i 20 år, men vår väg har varit tuff. Några år senare då jag var 24 år, fick ett tragiskt dödsfall i familjen mig att tappa fotfästet. Jag försökte hjälpa min bror i hans svåra kamp, han förlorade sitt jobb, sambo, hem och tillslut orkade han inte leva längre. Han lämnade efter sig en dotter, hon blev min ledängel i mörkret. Jag hamnade på psyket till och i från ett antal år, med många och tunga mediciner. Det var för mitt eget bästa, som de sa till mig. Min sambo och brorsdotter fanns hela tiden vid min sida, det var en svår tid för oss alla. Sakta, sakta började livet att komma tillbaka, kände att vi/jag hade klarat oss. Nu skulle allt bli bra igen, jag började jobba några timmar för att sedan gå upp på heltid. Min fasta tjänst hade jag kvar hela tiden, min sambo och jag tog nya tag emot framtiden. Vi köpte hus på landet vilket var vår dröm att kunna göra, bil och båt. Vi fick en egen liten ängel, när han var 4 år small det i min rygg.

Jag skadade mig illa på jobbet, har aldrig haft problem med ryggen förut. Det var en värk som blev svår att hantera, inget hjälpte mot smärtorna..Hela tillvaron förändrades, jag kunde knappt ta hand om min son längre. De sista månaderna ålade jag mig fram till toaletten, det slutade med en 6,5 timmar lång akut operation med 50 % risk att jag kunde hamna i rullstol. Jag tänkte att bara jag kan umgås med min son igen och få bort en viss del av värken får det bli som det blir.4 mån efter operationen började min personalchef att ringa, frågade mig när/om jag kommer tillbaka. Vid uteblivna möten från min sida på grund av att jag inte kunde gå, fortsatte hon att ringa. Hela tiden ville hon att jag skulle säga upp mig. De hade kollat omplaceringsmöjligheter, men utan utbildning finns det inget för dig, fick jag till svar. Jag fick ingen arbetsprövning heller hos dem, det slutade med att de sa upp mig på grund av arbetsbrist och medicinska själ. Jaha, tack och adjö efter lite drygt 18 år hos dem. I väntan på en arbetslivsinriktad rehabilitering. som tydligen inte finns (har väntat nu ett par år), tvingas man i stort sett ut i arbetslivet. Det heter ju, vi vill inte veta hur sjuk du är, utan hur arbetsför du är. En rehabilitering är inte aktuellt för min del säger försäkringskassan, arbetsförmedlingen håller med. Det finns inga pengar och det är långa köer, du får söka jobb som alla andra och stämpla under tiden får jag till svar. Jag måste försörja mig på ett eller annat vis, jag kan inte leva på 1/2 sjukpenning. Därför letar jag efter något som skulle passa min rygg, många företag tvekar när de får veta om min skada. Jag hittar ett och går på nystartsjobb, inget lönebidrag här inte. Alla kan inte få det svarar min handläggare på arbetsförmedlingen, finns inga pengar. Efter några månaders jobb känner jag att min rygg inte klara av det. Men jag fick ingen vidare hjälp av arbetsförmedlingen, om du inte är nöjd med dina uppgifter får du gå till facket får jag till svar. På Försäkringskassan fick jag till svar att: Du får byta jobb om det inte funkar. I rädsla för hur det ska gå ekonomiskt fortsätter jag att jobba, min rygg blir sämre.

Men när även gamla sjukdomar blommar upp börjar jag fundera, ska det vara på det här viset? Jag jobbar kontraktstiden ut då jag behöver pengarna, men min hälsa ska väl komma först!?! Utan den kan jag inte ta hand om vår son… I dag har jag inte rätt till a-kassa då jag inte kan ta jobben arbetsförmedlingen erbjuder mig. Om någon månad är jag utförsäkrad från f-kassan. Den tillfälliga ekonomiska hjälp jag behöver, den finns inte att få på socialen heller. Jag har för "stort kapital". Du får sälja bort dina tillgångar först som hus, bil, båt m.m. Det är på viset i den kommun jag bor i. Det materiella är kanske inte allt kan för all del sälja saker, men vad finns det kvar av mig som människa när allt är borta? Jag känner ingen skam över att be om hjälp här och nu, det är bara en tillfällig hjälp. Varför måste man bli personligt bankrutt och lämna huset för att få hjälp? För mig är det man byggt upp av stor betydelse/värde och en trygghet för min son. Jag vill inte skriva på något papper och sälja min själ, ändå känns det som den säljs bit för bit. Hur kunde allt detta hända frågar jag mig varje dag, allt går för fort för att jag ens ska hinna ta in det. Jag känner en stor sorg i hela kroppen, ledsen, och kan inte sova om nätterna. Min kropp har sagt stopp, mitt psyke är på nedgång. Hur ska jag kunna ge min son en trygg framtid? Jag försöker inte tänka på det som varit, man ska se framåt. Men hur gör man? Det är inte lätt när oron finns där dag som natt. Det bara gnager och tär på en, det har växt sig fast som en nagel… Varför har inte alla rätt till en arbetslivsinriktad rehabilitering? Vilket företag vill ta emot en halvt handikappad på lönebidrag ett par timmar som ständigt är sjuk? Sadla om, satsa på ett nytt yrke och ta studielån går inte heller att genomföra. Vem ger en lån när man inget kapital har, som måste säljas bort! Listan kan bli ännu längre, hur ska det sluta?

"Engla"

Sjuk hela livet

2009-08-24T16:42:00.002+02:00

Jag mobbades konstant i skolan och jag förstod inte varför. Nu närmar jag mig en förklaring med diagnosen Aspbergers syndrom, denna som jag antagligen får säkerställd hos en läkare som jag väntar att få komma till. Jag har varit på bedömningssamtal där sköterskan trodde att jag har detta, och jag är 35 år.

Jag har haft tidsbegränsad sjukersättning sedan år 2000 men FK har vägrat ge mig en varaktig sjukersättning, därför har jag tvingats göra nya ansökningar och träffa läkare som skrivit intyg. Senaste intyget lutade åt en varaktig ersättning men FK ville inte det, eftersom de nya reglerna säger att man måste genomgå arbetsrehabilitering först. Men min nuvarande kurator tycker att det inte behövs om jag har Aspbergers. Återstår vad FK tycker...

Jag anser att det är helt fel att FK ska ha sista ordet som inte träffat mig, inte heller har jag träffat försäkringsläkaren! Min läkare tycker jag behöver lugn och ro och en varaktig sjukersättning skulle ge mig detta. Jag tycker de nya reglerna misstror alla oss sjuka. Varför tas inte läkarens intyg på allvar? Varför skulle någon vilja vara sjuk frivilligt? Förstår inte hur de tänker!

"Sjuk hela livet"

En lång historia

2009-08-19T15:25:00.003+02:00

Ja, den tar mig tillbaka till -80talet, det var då allt började! Jag födde mina änglar då, ansåg mig vara en stark tjej som var energisk och jobbade hårt, alltid varit en som huggit i, varit pappas tös och jag är mer en pojkflicka! Det började med foglossningar och sen en födsel till, det är 1 år och 9 månader mellan mina änglar! Under denna tid hade jag inte ett fast jobb, jag jobbade på olika ställen! Tillslut fick jag en fast tjänst vid kommunen, som jag älskade!

Jobbet var ganska tungt, och jag började märka att jag blev så slut, kom hem med värk och mådde inte så bra! Det brände och värkte i hela kroppen! En dag tog det bara stop, jag kom inte upp för trapporna, jag blev stående och ropade på min arbetskollega! Detta var nu början till helvetet som är just nu! Det var sjukskrivningar och sjukgymnastik, även andra åtgärder, hamnade till slut på en utredning i Tranås!(ett sjukt ställe då) går inte in på det här, blir för långt och det var ett trauma som jag inte vill NÅGON ska behöva gå igenom!(vet att handläggare själva blev illa behandlade där) En liten tröst och bra för först trodde inte FK på historien jag lade fram.

Under flera år efter allt detta så har jag kämpat för att orka och klara av jobb, det slutade med att jag fick säga upp mig, kommunen betalade för en kurs så jag kom in på 3 årig NB linje, som jag klarade av på 2½ år, med en massa fajter med lärare m.m. De var inte vana att ha vuxna/sjuka på ett gymnasium, linjevalet var inte det bästa, med tanke på min kropp, men jag tycker om att jobba med kroppen och är en handy kvinna! Efter utbildning så kunde jag inte ta jobb inom området(för tungt) och det var dåligt med jobb överhuvudtaget inom de områden jag kan! Jag fick en praktikplats på ett litet kontor, som inte resulterade i ett jobb! Nu var jag ganska nere, vad ska man göra då? Hur ska jag kunna jobba? Tankar for och jag beslutade mig för att flytta, jag flyttade då till Danmark!

Jag fick olika jobb som jag utförde med huvudet högt, och jag fick till sist ett jobb på en sängfabrik, som slutade med att jag också fick ryggproblem, jag drack pilsner på kvällen jag kom hem, för att döva och bli trött, somnade klockan 18 på kvällar! Det höll inte, inget kunde ta död på värken i kroppen! Jag ville ju klara av att vara anställd i 1 år så jag fick facket igen, det hade nämligen kommunal fipplat bort i Sverige, över 20 års medlemskap bortblåst! Jag kom hem igen!

Sjukskriven och så skulle man börja om i allt, i Danmark var jag ju redan under deras vård!Men det var bara börja om, jag led för min situation, jag satt ner på golvet för att få disken i maskinen! Mådde allmänt dåligt för hur min kropp INTE fungerade!

Det slutade med att jag fräste ifrån till FK, bad dem sluta jaga mig, låt mig få ro i allt!De gav mig det och de förstod hur skit allt var! Under denna tid så var det rehabiliteringar hit och dit, vissa bra andra sämre! Under denna tid har sjukreglerna ändrats, och jag kan acceptera att de sänkte sjukersättningen till 65/64 %, men inte grundtanken i det, som är att du ska PRESSAS ut!

Jag har gjort andra saker under sjuktiden, med sjukkassan i ryggen, och det har varit bra!Men jag klarar inte av det, jag har idag insett att min kropp är som en elefant som försöker få på sig trikåer för en myra! Jag accepterar att jag aldrig blir bra, jag har trott att jag skulle bli bättre, hitta lösning på sakerna! Men så är inte fallet!

Men så kom Alliansen, de drog fram socialdemokraternas utredning och utförde den utan att ens fundera, för nu ska det RESNAS och visa folket vilket bra jobb vi gör! Man fick även läkare att skriva rekommendationer för hur länge man får vara sjuk! Dessa har även försäkringskassans handläggare på sitt skrivbord! Man genomförde då ytterligare en utredning PILA! Där Läkare, Psykolog, Sjukgymnast, Arbetsterapeut osv. ingick! En tjock lunta blev det, där man konstaterade att jag har blivit sämre!

Men om man då ska läsa rekommendationerna som går att läsa på socialstyrelsen!http://www.socialstyrelsen.se/NR/rdonlyres/0A0B171E-EB06-461A-B671-F0EC4413BB52/0/sjukskrivning.htm.
Så står det att man kan få en att jobba om man får hjälp tidigt!

Jo men nu är det så att jag inte har blivit hjälpt och blivit bättre med tiden, snarare omvänt!
Plus allt annat då som inte tillhör just min diagnos! Så handläggaren sitter nu med mitt framtida liv i sin hand. De ber om en massa koder och tillägg, trots att de har ALLT där innan! Allt detta kostar stora pengar! Och värst av allt är den ångest och vånda man har! Att sedan höra & läsa allt negativt om folket som är sjuka och utsatta i samhället, många fula ord används! Det fulaste av dem, är nog UTANFÖRSKAP… det som Alliansen skulle ta bort! Bara det att de får fler i det idag!
Idag vet jag inte hur det ser ut för nästa månad! Om det ska bli socialen eller inte, och jag har förberett mig, tagit reda på hur det kommer bli!
Moment 22…jag ska till AF med sjukintyget i handen, utan A-kassa och utan sjukförsäkring!Vilket jobb får jag där?
Jag vet varken ut eller in i allt, men en sak vet jag!

Att alliansen inte tar hansyn till hur det fungerar just nu i systemet, sjukvård osv.
De vet hur reglerna blir för den som blir sjuk idag, inte för de som redan var sjuka innan de nya reglerna kom!
Människor lever i stor ångest idag, några har inte orkat leva vidare!
Och jag anser att 1 ända liv som släckt på grund av detta är SKANDAL! Finns så mycket mer att skriva om detta, men detta brev är långt nog! Tänk på att även du som inte är sjuk, kan hamna i detta! Man är fast i UTANFÖRSKAPET!
När du hamnar längst ner i vårt klassamhälle så är det svårt att komma upp igen!
Om jag varit frisk… Hade jag inte suttit här och skrivit dessa rader!

”Vakant”

Angående sjukersättning vid vårdbidrag

2009-08-19T15:15:00.002+02:00

Hej, jag har en fråga/undran: ska jag som förälder till barn med funktionshinder ha en lägre sjukersättning än andra föräldrar?

Bakgrunden är den att jag fick en son med autism och CVI (synhjärnskada) för 12 år sedan. Att leva mitt i detta ibland kaos har medfört att jag själv fått problem med min vardag. Ständig trötthet, oro, oro över att inte räcka till, sömnsvårigheter, stress, skuld o.s.v. Allt detta har sedan fått mig helt ur balans. Arbetade en tid med barn/ungdomar men jag fick det bara svårare och svårare att utföra sysslorna på ett professionellt sätt. Det som följde blev sjukskrivning och sedan sjukersättning (ett antal år). Försäkringskassan ville efter en tid ha en utredning av mina problem och detta utfördes. Visade sig att jag inte hade ens 25 % arbetskapacitet. Jag fick därefter en tidsbegränsad sjukersättning.

Plötsligt (januari 2008 vid nyansökan av sjukersättning) får jag sänkt ersättning med nästan 2000 kronor/månad. Förklaringen jag får från Försäkringskassan är den att jag gör ett ”arbete” som jämförs med arbete på öppna arbetsmarknaden!! De omvandlar alltså den tid jag umgås med mitt eget barn procentuellt till arbetskraft som skulle kunna användas på öppna arbetsmarknaden. Jag kunde följaktligen inte få sjukersättning för denna uppskattade tid. Plötsligt hade jag arbetskapacitet. Märkligt då jag var inne på en av FK betalad utredning av min arbetsförmåga som visade på under 25 %.
Är detta rätt…

Jag vill också vidare belysa det helt orimliga i resonemanget. Om man läser vad vårdbidraget (Försäkringskassans egna regler) står för så står att läsa.

Citerat från Pdf-fil:

”Att ha ett barn med funktionsnedsättning eller sjukdom kan medföra extrakostnader och arbete. Därför finns vårdbidraget som ger dig som förälder ekonomiskt stöd.. Vårdbidragets storlek varierar med hur stora behov barnet har”

Det finns klart beskrivet att det är just det merarbete, skillnaden alltså mellan att ha ett ”vanligt” barn och det med funktionsnedsättning som man får betalt för. Plötsligt frångås denna regel då man som förälder blir sjuk. Då blir det plötsligt klassat som ett ”vanligt” arbete, alltså inget merarbete.

Jag har bett att få ett utdrag eller en sidhänvisning om var det står att läsa om denna vansinniga regel… men inte har jag fått detta.

Den bisarra situation som uppstår är den att desto större behov mitt barn har desto mindre sjukersättning får jag. Har blivit intervjuad via telefon av FK angående hur mycket jag ”arbetar” med min son. Det känns helt absurt att bli intervjuad på telefon och där stå och redogöra för vad jag gör eller inte gör och detta ska sedan bli till grund för hur mycket sjukersättning jag ska ha. Dessutom blir följden den att dagen då jag blir så frisk enligt FK att jag kan söka arbete och kanske behöva a-kassa en tid så är min sjukdomsgrundande (SGI) inkomst sänkt. Detta endast på grund av att jag är förälder till ett funktionshindrat barn.
Alla människor borde kunna se det orimliga i resonemanget. Jag skulle vilja se en regeländring av detta ”tokeri”. Det känns nog med det man har som förälder ändå utan en massa galenskaper som får ens vardag stjälpt på ända.

”Christer, pappa till funktionshindrad pojke.”

Att leva med tidsbegränsad sjukersättning, del 2

2009-08-18T17:28:00.002+02:00

Pisal kompletterar gårdagens berättelse:

"Idag fick jag besked från färdtjänsthandläggaren på Länstrafikbolaget. Avslag. Jag kan förflytta mig själv om än med svårighet, alltså har jag inte rätt till färdtjänst. Kollektivtrafiken sägs vara handikappanpassad. De ifrågasätter inte att jag har ett funktionshinder, men menar att jag trots detta kan nyttja allmänna kommunikationer. ”Det går ju att köra på en elrullstol” var argumentet för dagen. Jag kan inte sitta på ett tåg- eller bussäte. Det gör mig så dålig att jag behöver akutsjukvård. Jag tillåts inte stå i bussarna i landsbygdstrafiken av säkerhetsskäl. Jag orkar inte stå upp emot en timme i en skakig buss eller ett tåg. De hänvisar till en dom som rör Stockholms tunnelbana där en person fick avslag. Domen är 10 år gammal. Konsekvenserna av detta blir ytterligare utanförskap. Som jag skrev är eventuellt arbetsträning aktuellt. Inte nu längre. Jag kan inte ta mig dit. Blir jag utförsäkrad i stället?

"Pisal"

Att leva med tidsbegränsad sjukersättning

2009-08-17T21:01:00.004+02:00

Jag är en kvinna på 45 år som har varit sjukskriven på heltid sedan sommaren 2007. Från och med april 2008 har jag tidsbegränsad sjukersättning som tar slut i början av 2010.

Jag har tidigare haft ett antal perioder av längre sjukskrivningar främst på deltid. Detta har dock inte varit problematiskt då de alla varit förknippade med en åkomma eller rehabilitering efter operation som kunnat tidsbegränsas. Jag återkom också efter dessa i full tid igen. Nuvarande sjukdom ser annorlunda ut. Jag begränsas av problem i rörelseapparaten som det så fint heter på läkarspråk. Det betyder i klartext att jag inte kan gå efter ordning, har dålig balans, smärta och instabilitet i bäckenet. Utöver detta har jag fibromyalgi som diagnostiserades redan i början på 80-talet. Mitt problem beror på sviter av foglossningar under graviditeter och överrörlighet i höfterna.

I slutet av 2007 skickades jag på Försäkrings Medicinsk Utredning (FMU). Utredarna konstaterade i princip vad min ordinarie läkare redan visste (och jag med). Det var muskoloskeletala smärtor jag hade. Dessa försämrades dessutom av psykosocial pålagring. (jag hade medicinerat mot depression sedan 2006) och förväntades bestå i minst ett år, troligen betydligt längre. De rekommenderade dessutom fortsatt ortopedisk utredning samt kontakt med smärtklinik.

I mars 2008 påbörjade jag min rehabilitering vid smärtsektionen på närmaste Universitetssjukhus. Deras utredning bekräftade FMU. Som direkt följd av sjukgymnastens undersökning blev jag kvar på sjukhusets ortopedklinik i drygt två veckor på grund av smärta och problem att gå, där blev jag även ortopediskt utredd. Vanlig röntgen samt MR visade vara utan anmärkning. Jag påbörjade träning på Rehab och var inskriven där under ca ett halvt år. Läkaren provade ut en väl fungerande medicinering med bl. a morfin som jag än idag står på. Därefter återfördes jag till Primärvården och min ordinarie läkare. Vid ett antal tillfällen har jag sökt akut både på vårdcentralen och på sjukhusens akutmottagning därför att jag ej kunnat bryta ett smärtgenombrott. Akutmottagningarna ger mig morfin eller Ketogan och lägger ibland in mig för mobilisering. Vårdcentralens läkare ger mig blockader i ligamenten i bäckenet, vilket är långt effektivare än morfinet.

Idag oroar jag mig för vad som ska hända om ett halvår då min sjukersättning tar slut. Får jag förlängt? Försäkringskassans handläggare har pratat om ett projekt som heter FAROS och som jag inte vet mer än så om. Kuratorn jag har regelbunden kontakt med säger att för att bli aktuell för FAROS måste jag kunna arbeta minst 25 %. Jag går med rollator och klarar inte att sitta på en vanlig stol utan specialdynor, kan inte åka bil annat än korta stunder och jag kan inte själv köra. Jag bor på en liten ort i Mellansverige och har minst 40 min till närmaste stad där arbetsträning kan tänkas finnas. Som social träning har jag läst distanskurser inom mitt yrkesområde via nätuniversitetet. Detta går enbart därför att jag själv styr min tid samt att kurserna är anpassade för att man ska klara dem samtidigt som man arbetar heltid.

Min oro för min försörjning gör att jag ständigt letar ny information. Jag vet att om jag blir utan ersättning finns inget annat än socialtjänsten då jag inte har rätt till a-kassa. Min sjukdom är omöjlig att säga om jag blir bra eller inte varför kravet på ”för all överskådlig framtid” när det gäller permanent sjukersättning inte uppfylls. Förhoppningsvis får jag veta lite mer under det avstämningsmöte som ska hållas i september. Det är då 23 månader sedan förra mötet. Jag vet ganska väl vad jag kan och inte kan. Men räcker det eller kommer jag att tvingas ut i någon form av sysselsättning jag inte klarar?

Jag sjukskrev en gång ifrån ett arbete som i och för sig var psykiskt krävande, men egentligen inte på något sätt tungt. Jag var inte stressad av arbetet, och det var inte fysiskt tungt heller. Jag kunde själv styra arbetsinsatsen till stora delar och välja nivån på hur intensivt jag skulle jobba. Det ställdes givetvis krav men dessa var fullt rimliga, vare dig för höga eller för låga. Jag hade med andra ord ett mycket bra arbete. Jag var dock inte tillsvidareanställd utan arbetade på uppdrag/timmar vilket innebär att jag inte har någon tjänst att återgå till. Kan Försäkringskassan skaffa mig ett bättre arbete – ett arbete jag kan klara av? När jag blev sjuk hade jag försökt arbeta. Tre timmars arbete blev till tre-fyra dagar med svår smärta sängliggandes. Jag mår inte bättre idag. Däremot vet jag mer vad jag kan och inte kan och varför jag får så fruktansvärda smärtor.

Vilken arbetsgivare är beredd att anställa mig på dessa villkor? Försäkringskassan själv kanske eller varför inte arbetsförmedlingen? De har ju öppet fyra timmar i veckan här på orten… Det kanske är lagom för mig.

Ett är i alla fall säkert, vare sig jag eller min familj mår bättre av att vi inte vet vad som kommer att ske om ett halvår rent ekonomiskt.

Skrivet den 17 augusti 2009
”Pisal”

En tanke föddes

2009-08-16T14:51:00.004+02:00

Många långtidssjukskrivna blir utförsäkrade trots läkarintyg och medicinska underlag som styrker arbetsoförmåga p.g.a. de nya sjukskrivningsreglerna som infördes den 1. juli 2008.

Väldigt ofta får vi höra av politikerna att det är bara enstaka fall men realiteten visar att så inte är fallet.

Grundtanken för bloggen är att människor får publicera den egna berättelsen om hur de hamnade i utanförskap trots sjukdom eller handikapp. Självfallet även anonym.
Mailadressen kommer lite senare.
Är du medlem i RESURS kommer det att finnas information där också.