Till RESURS
Att medicinskt outbildade handläggare sätter sig över läkarna, som har 8-9 års studier och ofta lång erfarenhet är totalt rättsvidrigt. Efter utredningar av expertis i 6 -7 år av de främsta i vårt land inom området, har de påvisat noll förmåga att återgå i arbete. Nu har en ny läkare skrivit sak samma, efter 5 års kontakter och ett helt läkarliv bakom sig. FK:s handläggare föreslår mot dessa ord att besluta om att den sjuke ska arbeta 75 %. Detta utan att ange när den sjuke plötsligt blev så frisk och av vilka behandlingar. Det måste även innebära att FK menar att den sjuke har lurat staten i alla år?
Kvinnan i fråga har haft kraftig värk i över 20 år. Hon har alla kriterier för fibromyalgi, har fått den rehabilitering som kunnat ges, mestadels för egna pengar. Fibromyalgi är kronisk.
FK räknar läkarnas ord för noll, dvs deras kompetens är totalt värdelös. Skulle uttalanden från jurister, forskare på laboratorier eller professorer inom kemi kunna ifrågasättas av icke - kunniga inom andra instanser i samhället? Nej, det skulle anses som den värsta arten av maktmissbruk! Hur kan Försäkringskassan med politikernas vägledning i ryggen få fortsätta med denna ytterligt rättsosäkra hantering? Detta anser jag måste rapporteras till EU. Vilka kan hjälpa oss? Att jaga sjuka med blåslampa går bra. Att ta bilar från dem som har miljoner i parkeringsböter, jobbar svart, medvetet fuskar med löneuppgifter till domstolar eller inte vill arbeta trots förmåga är politikerna mindre intresserade av. Hur har Sverige kunnat avvecklas till ett land med en så total brist på rätt och rättfärdighet? Min egen läkare har slutat skriva intyg till FK. Varför? " De tar inte till sig vår kompetens och beslutar tvärt emot vad vi angett..." och vem kommer i kläm? Den sjuke. Ett samhälle där man säger till den förlamade " spring din mil nu och det fort" har förbrukat sitt mandat om man inte inser sitt svek och förändrar de socialmedicinska direktiven.
Sverige har förändrat vårt språk. Orden "sjuk" och "försäkring" har förlorat sin innebörd. Så fungerar diktaturer.
Brith-Marie
fredag 30 april 2010
onsdag 28 april 2010
Sover alla en törnrosasömn?
Jag är en i mängden av de som har blivit utförsäkrade. Själv tar mitt liv slut den 1/5. Då ska jag efter 10 års sjukdom sätta mig på arbetsförmedlingen och under 3 månader försöka hitta en sysselsättning. Under tiden tappar jag minst 3900: -/månaden. När jag frågade min handläggare på försäkringskassan så fick jag bara till svars att jag får söka försörjningsstöd. Är det klokt? Regeringen skickar redan sjuka människor rakt in i en fattigdom.
Jag är alltså inte tillräckligt sjuk för att få en stadigvarande sjukersättning. Enligt vem? Inte enligt alla de specialister som har skrivit mina intyg till Försäkringskassan. Nej, det är f-kassans läkare som inte har en aning om vem jag är, han/hon tog det beslutet.
Jag fick också veta att under dessa månader har jag ingen sjukpenning som nu är nere på 0, så jag får inte bli sjuk under tiden. Öh! Sjuk, är det inte det jag redan är? Vad menar dom?
När nu dessa 3 månader har gått, och jag inte har lyckats hitta någon sysselsättning har jag rätt att söka om min sjukersättning. Jaha, är jag bara "låtsas sjuk” i 3 månader? Hur stor chans har jag då att få godkänt? Om inte alla dessa intyg har räckt till nu, är det kungen som ska skriva nästa eller? Min handläggare på försäkringskassan upplyste mig att jag får nog svårt att få igenom en ny period. Vad händer då? Jo, då kommer jag med i klubben som alla andra arbetslösa, dock friska. Så jag ska alltså söka jobb som alla andra. Vem f-n anställer mig? Vad får jag då för ersättning? Jo det blir ju i förhållande till hur många timmar jag kommer att kunna jobba. Då leker vi med tanken att jag lyckas proppa i mig så mycket smärtpiller att jag klarar ett halvtidsjobb, då får jag alltså ersättning ifrån a-kassan där efter. Då blir det kanske 5-6000:- innan skatt. Oj så mycket pengar!
Nej nu är det väl verkligen dags att vi svenskar vaknar ifrån törnrosasömnen. Varför är det inga demonstrationer? Varför går inte hela läkarkåren ut i en rejäl protest? Om nu inte läkare kan hjälpa oss sjuka, vem ska då hjälpa oss? Det som händer nu i vårt samhälle är så fruktansvärt, men tyvärr är det bara vi som kommer i kläm som hörs. Hur kan man sätta ett datum på en sjukdom?
Är det vettigt att ett statligt verk ska få trampa över en hel läkarkår? Vart ska vi sjuka nu vända oss?
Piller o Pulver
Ängelholm
Jag är alltså inte tillräckligt sjuk för att få en stadigvarande sjukersättning. Enligt vem? Inte enligt alla de specialister som har skrivit mina intyg till Försäkringskassan. Nej, det är f-kassans läkare som inte har en aning om vem jag är, han/hon tog det beslutet.
Jag fick också veta att under dessa månader har jag ingen sjukpenning som nu är nere på 0, så jag får inte bli sjuk under tiden. Öh! Sjuk, är det inte det jag redan är? Vad menar dom?
När nu dessa 3 månader har gått, och jag inte har lyckats hitta någon sysselsättning har jag rätt att söka om min sjukersättning. Jaha, är jag bara "låtsas sjuk” i 3 månader? Hur stor chans har jag då att få godkänt? Om inte alla dessa intyg har räckt till nu, är det kungen som ska skriva nästa eller? Min handläggare på försäkringskassan upplyste mig att jag får nog svårt att få igenom en ny period. Vad händer då? Jo, då kommer jag med i klubben som alla andra arbetslösa, dock friska. Så jag ska alltså söka jobb som alla andra. Vem f-n anställer mig? Vad får jag då för ersättning? Jo det blir ju i förhållande till hur många timmar jag kommer att kunna jobba. Då leker vi med tanken att jag lyckas proppa i mig så mycket smärtpiller att jag klarar ett halvtidsjobb, då får jag alltså ersättning ifrån a-kassan där efter. Då blir det kanske 5-6000:- innan skatt. Oj så mycket pengar!
Nej nu är det väl verkligen dags att vi svenskar vaknar ifrån törnrosasömnen. Varför är det inga demonstrationer? Varför går inte hela läkarkåren ut i en rejäl protest? Om nu inte läkare kan hjälpa oss sjuka, vem ska då hjälpa oss? Det som händer nu i vårt samhälle är så fruktansvärt, men tyvärr är det bara vi som kommer i kläm som hörs. Hur kan man sätta ett datum på en sjukdom?
Är det vettigt att ett statligt verk ska få trampa över en hel läkarkår? Vart ska vi sjuka nu vända oss?
Piller o Pulver
Ängelholm
torsdag 22 april 2010
Man får vara glad för det lilla.....
.....sa han som pinkade fingerborgen full.
Ja, jag ska i alla fall vara glad över att min högra hand fortfarande är riktigt stark. Denna grund till glädje blev igår uppmätt i en speciell apparat för just det ändamålet, att mäta handstyrka. Det borde jag vara glad för, har jag förstått. Jag har nämligen, tro det eller ej, efter åtta år fått träffa experterna. Att detta möte till slut kom till stånd, kan endast tillskrivas min egen tjurskallighet och ingen annan. Att den övriga delen av min kropp inte lyckades lika bra i testerna som högerhanden, bör man kanske inte alls fokusera på. För alla vi som ännu inte drabbats av någon dödlig sjukdom, ska bli friska nu, är det sagt.
Experterna bestod av en överläkare, en sjukgymnast, en psykolog, en socionom och en praktikant. Med öppet sinne, men utan för högt ställda förväntningar stegade jag den andra undersökningsdagen in på rummet där mitt öde skulle avgöras. Jag skulle få en sammanfattad rapport av experterna om mina sedan åtta år, svåra besvär av smärta från bäcken och ländrygg. Ingen har tidigare kunnat hjälpa mig, trots upprepade försök från den envisa människa som jag ändå är. Ett litet gnagande hopp fanns ändå där, att nu skulle jag nog få veta vad felet var och vad som skulle göras åt det. Stolar var utställda i en ring runt golvet och jag fick den äran att välja stol först. Med ett litet leende på läpparna tittade jag förhoppningsfullt på experterna som en efter en placerade sig runt omkring mig.
Mina måttligt ställda förväntningar visade sig snart bli utsmetade som en hundblaja på trottoaren. Läkaren menade att mitt ryggtillstånd var svårt att göra något åt, men att jag skulle få pröva en medicin som hjälpte somliga patienter, men långt ifrån alla. Jag skulle dock alltid vara beredd att få uppleva smärta och obehag på grund av mitt feldoserade skelett, med krokar och svängar på ställen där de inte borde vara, vilket i sig gör belastningen på hela rörelseapparaten alldeles för hög. Men så är just du konstruerad och det är ju unikt i sig, sa doktorn och log. Ständig smärta och sömnbrist är numera inget argument för att få sjukersättning, tillade han och log ännu mer. Jag undrade vad som var så trevligt, att han måste le? Skulle det faktum att min rygg var unik, på något sätt göra mig friskare eller gladare? Mängden av tablettburkar och mediciner med obegripliga namn jag under alla år prövat, utan förbättring, for förbi i min inre syn som på ett löpande band.
Nästa att tala var psykologen, som var en späd mycket ung kvinna med mjuk röst. Vad jag kan förstå är du inte allvarligt deprimerad, vilket en del kan bli av sina smärtor, sa hon. Nej, inte allvarligt deprimerad, men jag blir heller inte glad av dem, sa jag. Psykologen log också, hon flackade med blicken och verkade önska att det var någon annans tur att tala.
Då trädde socionomen in, en mycket lång och smal och intetsägande man i femtioårsåldern, som redan vid vårt första möte visat sig kunna reta gallfeber på mig då han upprepat ställde frågor till mig och i samma veva som jag var i färd med att svara, pratade i munnen på mig. Han svarade alltså på sina egna frågor. Nu påpekade han att jag inte skulle förvänta mig att få fortsatt sjukersättning från försäkringskassan.
Nej, jag har nog förstått att det blir svårt, sa jag. Men hur kan ni hjälpa mig att bli bättre och friskare under tiden? Jag tittade var och en av mötesdeltagarna i ögonen. Du måste anmäla dig på arbetsförmedlingen den första dagen du blir utförsäkrad, sa socionomen och anlade ett hånfullt grin i ansiktet. Annars blir du utan sjukpenninggrundande inkomst. Han räckte en utskrift från försäkringskassans hemsida om reglerna i min hand. Om du inte är med i a-kassan får du ungefär 200 kronor om dagen i arbetsförmedlingens program, tillade han med ett nytt flin. Det är ju bra att din högerhand fungerar, sa han. Där finns en liten arbetsförmåga.
Jamen, jag kom hit för att få hjälp! Jag är inte frisk, jag har jävligt ont och jag sover nästan inget på nätterna. Mitt och min familjs liv är åt helvete och så har det varit i åtta år! Mina ord kom plötsligt och lite för högt som om en helt ny och okänd vulkan haft sitt första utbrott inför en förbluffad omvärld.
Sjukgymnasten som var en lite äldre och ganska bestämd dam kom så till min undsättning. Det var som om hon känt på sig att min frustration skulle komma i ljuset förr eller senare. Hon sa att jag behövde hjälp av en särskild sorts sjukgymnast, men att sådana inte växte på träd minsann. Helt säkert är att det inte finns någon sådan där du bor, tillade hon. Ett sådant specialprogram skulle kanske kunna göra det lite bättre i ryggen, men bara kanske. Jag ringer till dig när du kommer hem, sa hon. Sanningen är att jag i alla dessa år tränat nästan varje dag. Jag har gjort allt som alla yrkesmänniskor i området föreslagit mig och verkligen ansträngt mig för att själv göra något åt saken. Skulle det mystiska träningsprogrammet som ingen verkar kunna delge mig verkligen kunna rädda mig innan mina kvarvarande månader i sjukförsäkringen är till ända?
Nu tog åter läkaren till orda. Han undrade om det var något mer som jag ville fråga om eller säga till dem. Jag satt förstummad i min egen värld där tankarna galopperade vilda och galna över vad som skedde mitt framför mina ögon. Samtalet var tydligen slut och det här var allt som erbjöds, eller var det ens något? Nu när jag äntligen kommit fram dit jag hela tiden hade trott att hjälpen fanns och så fanns den inte där. Inte ens det psykologiska stöd jag så väl skulle behövt i min situation. Jag måste ju gå vidare, hur livet än kommer att te sig.
Nej, jag har inget mer att säga er, sa jag efter en tankepaus då jag insett att experterna inte alls verkade förstå hur oändligt lång och strävsam min väg hade varit för att komma ända hit. Eller hur stor högen med inkastade handdukar var, som jag en efter en ändå plockat upp för att trots allt gå vidare hur ont och eländigt allting var.
Utanför dörren trängde tårar av ilska, besvikelse och sorg upp för alla år jag kämpat och för alla år som finns kvar att kämpa. Jag kommer med all säkerhet att bli utförsäkrad från försäkringskassan. Trots detta har jag beslutat mig för att göra en ny ansökan om hel sjukersättning. Jag är fortfarande inte frisk eftersom det inte verkar finnas någon hjälp att få. Jag kommer förmodligen alltid att få leva så här. Mitt liv blev inte alls som jag hade planerat och min familj får också betala för det, på många sätt.
Det är nu känner jag depressionen med sin illaluktande andedräkt komma flåsande i min nacke. Men jag borde vara nöjd för att min högra hand fortfarande är stark.
Karin
Ja, jag ska i alla fall vara glad över att min högra hand fortfarande är riktigt stark. Denna grund till glädje blev igår uppmätt i en speciell apparat för just det ändamålet, att mäta handstyrka. Det borde jag vara glad för, har jag förstått. Jag har nämligen, tro det eller ej, efter åtta år fått träffa experterna. Att detta möte till slut kom till stånd, kan endast tillskrivas min egen tjurskallighet och ingen annan. Att den övriga delen av min kropp inte lyckades lika bra i testerna som högerhanden, bör man kanske inte alls fokusera på. För alla vi som ännu inte drabbats av någon dödlig sjukdom, ska bli friska nu, är det sagt.
Experterna bestod av en överläkare, en sjukgymnast, en psykolog, en socionom och en praktikant. Med öppet sinne, men utan för högt ställda förväntningar stegade jag den andra undersökningsdagen in på rummet där mitt öde skulle avgöras. Jag skulle få en sammanfattad rapport av experterna om mina sedan åtta år, svåra besvär av smärta från bäcken och ländrygg. Ingen har tidigare kunnat hjälpa mig, trots upprepade försök från den envisa människa som jag ändå är. Ett litet gnagande hopp fanns ändå där, att nu skulle jag nog få veta vad felet var och vad som skulle göras åt det. Stolar var utställda i en ring runt golvet och jag fick den äran att välja stol först. Med ett litet leende på läpparna tittade jag förhoppningsfullt på experterna som en efter en placerade sig runt omkring mig.
Mina måttligt ställda förväntningar visade sig snart bli utsmetade som en hundblaja på trottoaren. Läkaren menade att mitt ryggtillstånd var svårt att göra något åt, men att jag skulle få pröva en medicin som hjälpte somliga patienter, men långt ifrån alla. Jag skulle dock alltid vara beredd att få uppleva smärta och obehag på grund av mitt feldoserade skelett, med krokar och svängar på ställen där de inte borde vara, vilket i sig gör belastningen på hela rörelseapparaten alldeles för hög. Men så är just du konstruerad och det är ju unikt i sig, sa doktorn och log. Ständig smärta och sömnbrist är numera inget argument för att få sjukersättning, tillade han och log ännu mer. Jag undrade vad som var så trevligt, att han måste le? Skulle det faktum att min rygg var unik, på något sätt göra mig friskare eller gladare? Mängden av tablettburkar och mediciner med obegripliga namn jag under alla år prövat, utan förbättring, for förbi i min inre syn som på ett löpande band.
Nästa att tala var psykologen, som var en späd mycket ung kvinna med mjuk röst. Vad jag kan förstå är du inte allvarligt deprimerad, vilket en del kan bli av sina smärtor, sa hon. Nej, inte allvarligt deprimerad, men jag blir heller inte glad av dem, sa jag. Psykologen log också, hon flackade med blicken och verkade önska att det var någon annans tur att tala.
Då trädde socionomen in, en mycket lång och smal och intetsägande man i femtioårsåldern, som redan vid vårt första möte visat sig kunna reta gallfeber på mig då han upprepat ställde frågor till mig och i samma veva som jag var i färd med att svara, pratade i munnen på mig. Han svarade alltså på sina egna frågor. Nu påpekade han att jag inte skulle förvänta mig att få fortsatt sjukersättning från försäkringskassan.
Nej, jag har nog förstått att det blir svårt, sa jag. Men hur kan ni hjälpa mig att bli bättre och friskare under tiden? Jag tittade var och en av mötesdeltagarna i ögonen. Du måste anmäla dig på arbetsförmedlingen den första dagen du blir utförsäkrad, sa socionomen och anlade ett hånfullt grin i ansiktet. Annars blir du utan sjukpenninggrundande inkomst. Han räckte en utskrift från försäkringskassans hemsida om reglerna i min hand. Om du inte är med i a-kassan får du ungefär 200 kronor om dagen i arbetsförmedlingens program, tillade han med ett nytt flin. Det är ju bra att din högerhand fungerar, sa han. Där finns en liten arbetsförmåga.
Jamen, jag kom hit för att få hjälp! Jag är inte frisk, jag har jävligt ont och jag sover nästan inget på nätterna. Mitt och min familjs liv är åt helvete och så har det varit i åtta år! Mina ord kom plötsligt och lite för högt som om en helt ny och okänd vulkan haft sitt första utbrott inför en förbluffad omvärld.
Sjukgymnasten som var en lite äldre och ganska bestämd dam kom så till min undsättning. Det var som om hon känt på sig att min frustration skulle komma i ljuset förr eller senare. Hon sa att jag behövde hjälp av en särskild sorts sjukgymnast, men att sådana inte växte på träd minsann. Helt säkert är att det inte finns någon sådan där du bor, tillade hon. Ett sådant specialprogram skulle kanske kunna göra det lite bättre i ryggen, men bara kanske. Jag ringer till dig när du kommer hem, sa hon. Sanningen är att jag i alla dessa år tränat nästan varje dag. Jag har gjort allt som alla yrkesmänniskor i området föreslagit mig och verkligen ansträngt mig för att själv göra något åt saken. Skulle det mystiska träningsprogrammet som ingen verkar kunna delge mig verkligen kunna rädda mig innan mina kvarvarande månader i sjukförsäkringen är till ända?
Nu tog åter läkaren till orda. Han undrade om det var något mer som jag ville fråga om eller säga till dem. Jag satt förstummad i min egen värld där tankarna galopperade vilda och galna över vad som skedde mitt framför mina ögon. Samtalet var tydligen slut och det här var allt som erbjöds, eller var det ens något? Nu när jag äntligen kommit fram dit jag hela tiden hade trott att hjälpen fanns och så fanns den inte där. Inte ens det psykologiska stöd jag så väl skulle behövt i min situation. Jag måste ju gå vidare, hur livet än kommer att te sig.
Nej, jag har inget mer att säga er, sa jag efter en tankepaus då jag insett att experterna inte alls verkade förstå hur oändligt lång och strävsam min väg hade varit för att komma ända hit. Eller hur stor högen med inkastade handdukar var, som jag en efter en ändå plockat upp för att trots allt gå vidare hur ont och eländigt allting var.
Utanför dörren trängde tårar av ilska, besvikelse och sorg upp för alla år jag kämpat och för alla år som finns kvar att kämpa. Jag kommer med all säkerhet att bli utförsäkrad från försäkringskassan. Trots detta har jag beslutat mig för att göra en ny ansökan om hel sjukersättning. Jag är fortfarande inte frisk eftersom det inte verkar finnas någon hjälp att få. Jag kommer förmodligen alltid att få leva så här. Mitt liv blev inte alls som jag hade planerat och min familj får också betala för det, på många sätt.
Det är nu känner jag depressionen med sin illaluktande andedräkt komma flåsande i min nacke. Men jag borde vara nöjd för att min högra hand fortfarande är stark.
Karin
Lämpliga handläggningstider?!
2010-02-27 halkade jag och slog i armbågen som hoppade ur led. Luxation. 12 timmars sjukhusvistelse, morfin, stesolid och till slut narkos för att rätta till armen.
Blev sjukskriven from denna dag i 3 veckor. Min son postade detta 2010-02-28. FK fick detta på sitt bord 2010-03-02.
Kontaktar Fk via mail 2010-03-11. Jag måste sjukanmäla mig.
Den blanketten fick jag 2010-03-18 och den är då from 2010-03-02 och ej från det datumet som läkarintyget är skrivet. Jag förklarade att jag inte kunnat komma upp ur sängen och att det var min 15årige son som fick ta hand om mig, just på sportlovet.
När jag återigen tog kontakt med dem en vecka senare, får jag till svar ”vi har en handläggningstid på 30 dagar from 2010-03-19”.
Återigen blev jag arg, ledsen och frustrerad men väntade t.o.m. vecka 15.
Börjar återigen maila dem och får bara till svar ”vi har skickat detta vidare till den grupp som handlägger detta”.
Idag 2010-04-16 kl 16 blev jag uppringd av någon Therese som säger att "vi beklagar att dina papper blivit liggandes" din SGI utreds i Göteborg, vår chef har skrivit brev till dig, du får det i början på nästa vecka.
Sedan börjar hon fråga ut mig om hur mycket jag arbetat o.s.v. Jag blev så förbannad, så jag talade om för henne att jag endast kommer att prata med någon i chefposition och att detta är rent kriminellt!
De har haft mina papper på sitt bord sedan 2 mars, trots detta har det än idag inte hänt ett dyft!!
Vi alla måste göra något åt detta, får tjänstemän på FK bete sig hursomhelst utan att stå till svars?
Jag är inte ett dugg förvånad över att folk tar livet av sig, det är ju FK som driver dem till det.
Vi måste göra uppror!! Detta får inte fortgå!
Dragica Ristic
Blev sjukskriven from denna dag i 3 veckor. Min son postade detta 2010-02-28. FK fick detta på sitt bord 2010-03-02.
Kontaktar Fk via mail 2010-03-11. Jag måste sjukanmäla mig.
Den blanketten fick jag 2010-03-18 och den är då from 2010-03-02 och ej från det datumet som läkarintyget är skrivet. Jag förklarade att jag inte kunnat komma upp ur sängen och att det var min 15årige son som fick ta hand om mig, just på sportlovet.
När jag återigen tog kontakt med dem en vecka senare, får jag till svar ”vi har en handläggningstid på 30 dagar from 2010-03-19”.
Återigen blev jag arg, ledsen och frustrerad men väntade t.o.m. vecka 15.
Börjar återigen maila dem och får bara till svar ”vi har skickat detta vidare till den grupp som handlägger detta”.
Idag 2010-04-16 kl 16 blev jag uppringd av någon Therese som säger att "vi beklagar att dina papper blivit liggandes" din SGI utreds i Göteborg, vår chef har skrivit brev till dig, du får det i början på nästa vecka.
Sedan börjar hon fråga ut mig om hur mycket jag arbetat o.s.v. Jag blev så förbannad, så jag talade om för henne att jag endast kommer att prata med någon i chefposition och att detta är rent kriminellt!
De har haft mina papper på sitt bord sedan 2 mars, trots detta har det än idag inte hänt ett dyft!!
Vi alla måste göra något åt detta, får tjänstemän på FK bete sig hursomhelst utan att stå till svars?
Jag är inte ett dugg förvånad över att folk tar livet av sig, det är ju FK som driver dem till det.
Vi måste göra uppror!! Detta får inte fortgå!
Dragica Ristic
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
